I gravkammaren

    Enligt min uppfattning finns det ingenting mer absurt än folks böjelse för att sätta likhetstecken mellan det välbekanta och det sunda. Om man skulle nämna en idyllisk by i Nordstaterna, en slarvig och tjockhudad lokal begravningsentreprenör och ett missöde som berodde på rent slarv i en gravkammare, så förväntar sig genomsnittsläsaren bara en lustig om än grotesk fars. Men Gud skall veta att den berättelse som jag nu efter George Birchs död kan föra vidare har vissa sidor som i jämförelse kan få våra svartaste tragedier att förefalla muntra.
    Birch blev litet rubbad och bytte arbete 1881. Han talade aldrig om händelsen om han kunde undvika det. Det gjorde inte heller hans gamla läkare, doktor Davis, som dog för flera år sedan. Det ansågs allmänt att den mentala svagheten och chocken kom av en olyckshändelse som bestod i att Birch under nio timmar var inlåst i Peck Valleys kyrkogårds bisättningsrum varifrån han lyckades ta sig ut bara genom att använda mycket grova medel; detta var visserligen sant, men det fanns också andra och dunklare ting som han brukade viska om under sina delirier mot slutet. Han anförtrodde sig åt mig därför att jag var hans läkare, och därför att han behövde någon att anförtro sig åt sedan Davis hade dött. Birch var ungkarl och hade inga släktingar.
    Före 1881 hade Birch varit byn Peck Valleys begravningsentreprenör, och han var en ovanligt primitiv och okänslig människa även i jämförelse med andra medlemmar av denna yrkeskår. Det man beskyllde honom för skulle vara otänkbart numera, åtminstone i en stad; och till och med Peck Valley skulle ha skakats om man hade känt till begravningsentreprenörens brist på samvete och moral vad gällde äganderätten till de dyra svepningar som låg osynliga under kistlocket, samt hans metoder att tränga ner sina döda kunder i kistor som inte alltid hade tillverkats efter någon påtagligt noggrann måttagning. Birch var utan tvekan slö, okänslig och olämplig för sitt yrke; ändå tror jag inte att han var en ond människa. Han var helt enkelt en krass, tanklös, slarvig människa som var svag för sprit, något som bevisas av denna olycka som lätt kunde ha undvikits, och han saknade den fantasi som håller normala människor innanför den goda smakens råmärken.
    Jag vet inte riktigt var jag skall börja berättelsen om Birch, för jag är ingen van berättare. Jag förmodar att man kan börja med den kalla decemberdag 1880 då marken frös och dödgrävaren inte kunde gräva några ytterligare gravar före våren. Lyckligtvis var byn liten och dödligheten låg, så det var möjligt att förvara alla Birchs skyddslingar i samma uttjänta gravkammare. Begravningsentreprenören blev dubbelt slarvig i det bistra vädret, och frågan är om han inte lyckades slå sina egna rekord. Han hade aldrig tidigare spikat ihop så rangliga och fula kistor, och han hade aldrig tidigare i så hög grad misskött det rostiga låset till gravkammarens dörr, som han slet upp och slog igen med fullständig nonchalans.
    Slutligen gick tjälen ur jorden och nio gravar grävdes för de tysta offer för liemannens skörd som vilade inne i gravkammaren. Birch, som gruvade sig inför allt arbete med transport och begravning, började sitt värv en otrevlig aprilmorgon, men höll upp vid tolvtiden eftersom det häftiga regnet tycktes irritera hans häst. Han hade då bara fört en av de väntande till den eviga vilan. Det var den nittioårige Darius Peck, vars grav låg inte långt från gravkammaren. Birch beslöt sig för att nästa dag börja med den småväxte åldringen Matthew Fenner, för även hans grav låg nära, men i själva verket uppsköt han arbetet i tre dygn och fortsatte inte förrän på långfredagen, den femtonde. Eftersom han inte var vidskeplig såg han inget särskilt med den dagen; men efteråt vägrade han att företa sig något viktigt på veckans sjätte dag. Det som hände den kvällen förändrade George Birch en hel del.
    På eftermiddagen fredagen den femtonde april körde Birch till gravkammaren med häst och vagn för att flytta Matthew Fenners stoft. Han medgav senare att han inte varit helt nykter; men han hade ännu inte börjat hänge sig åt det omåttliga supande som hans längtan efter att söka glömska senare drev honom till. Han var bara tillräckligt yr och slarvig för att oroa sin känsliga häst, som gnäggade och skrapade med hovarna och kastade med huvudet när de närmade sig gravkammaren, ungefär som den hade gjort när den irriterades av regnet. Dagen var klar, men en stark vind hade blåst upp; och Birch var glad att komma i lä när han låste upp järndörren och steg in i gravkammaren som låg ingrävd i ena sidan av en kulle. Andra människor skulle inte ha uppskattat det fuktiga, illaluktande valvet och de åtta slarvigt uppställda kistorna, men på den tiden var Birch okänslig och intresserad bara av att rätt kista hamnade i rätt grav. Han hade inte glömt den utskällning han fick när Hanna Bixbys släktingar ville flytta hennes stoft till begravningsplatsen i den stad dit de hade flyttat och fann domare Scapwells kista under hennes gravsten.
    Ljuset var svagt, men Birch hade bra ögon. Han tog inte Asaph Sawyers kista av misstag, trots att de var lika stora. Han hade i själva verket gjort den kistan åt Matthew Fenner, men ratat den i sista ögonblicket därför att den var för ful och klen. Han hade gjort det i ett anfall av egendomlig känslosamhet, när han mindes hur vänlig och generös den lille gubben hade varit mot honom under hans konkurs fem år tidigare. Han ägnade gamle Matt all sin yrkesskicklighet, men han var tillräckligt snål för att spara den kasserade kistan och sedan använda den när Asaph Sawyer dog i feber. Sawyer var ingen behaglig människa, och det berättades många historier om hans nästan bestialiska hämndlystnad och oförmåga att glömma verkliga eller inbillade oförrätter. Birch hade inte känt några som helst samvetskval när han tilldelade honom den slarvigt hopspikade kista som han nu sköt åt sidan när han letade efter Fenners.
    Han hade precis upptäckt gamle Matts kista när dörren slogs igen av vinden och lämnade honom i ett dunkel som var djupare än förut. Den smala dörrspringan släppte bara igenom ett mycket ,svagt sken, och från ventilationsröret i taket kom knappast något ljus alls; han kunde bara svära och treva sig bort mellan kistorna till låset. I denna gravskymning ryckte han i det rostiga handtaget, knuffade på järnplåtarna och undrade varför den massiva dörren plötsligt hade blivit så motspänstig. I denna skymning började han också inse sin belägenhet och ropade högt som om hans häst utanför skulle kunna göra något annat än gnägga ogillande. Det länge misskötta låset hade tydligen gått sönder och därigenom spärrat in den slarvige begravningsentreprenören i gravkammaren, ett offer för sin egen vårdslöshet.
    Det måste ha inträffat vid halv fyratiden på eftermiddagen. Birch var i grunden en flegmatisk och praktiskt sinnad man och ropade inte länge. Istället började han treva efter en del verktyg han mindes att han sett i ett hörn. Det är tveksamt om han påverkades av det skrämmande och utsökt kusliga i sin situation, men redan det faktum att han var inspärrad så långt från de vanliga promenadvägarna gjorde honom ursinnig. Hans dagsverke hade avbrutits på ett beklagligt sätt, och om inte slumpen förde någon till honom riskerade han att få stanna här hela natten eller ännu längre. Han fann snart verktygen, och sedan han hade valt ut en hammare och en mejsel klev han över kistorna fram till dörren. Luften började bli dålig, men den detaljen bekymrade honom inte när han till hälften på känn angrep låsets rostiga och kraftiga metallkåpa. Han skulle ha givit mycket för en lykta eller en ljusstump; som det var fick han nu efter bästa förmåga arbeta i halvmörkret.
    När han insett att låset inte gick att rubba, åtminstone inte med dessa ofullkomliga verktyg och under dessa förhållanden, såg han sig om efter några andra möjligheter att ta sig ut. Gravkammaren hade grävts i kullens sida så att den smala ventilationskanalen löpte genom flera fot jord, och det var alltså omöjligt att försöka den vägen. Ovanför dörren fanns däremot en lång, smal öppning i tegelmuren som kanske kunde utvidgas; han studerade den alltså och grubblade över hur han skulle kunna nå upp till den. Det fanns ingen stege i gravkammaren, och kistnischerna på sidorna och längst bak, som Birch sällan besvärade sig med att använda, var inte till någon hjälp om man ville ta sig upp till utrymmet över dörren. Det enda man kunde klättra på var kistorna, och han granskade dem tankfullt medan han undrade hur man lämpligast skulle placera dem. Tre kisthöjder borde räcka för att komma upp till den smala öppningen, ansåg han, men fyra var bättre. Kistorna var ganska plana och kunde staplas upp som block; alltså började han fundera hur han bäst skulle kunna använda de åtta för att resa en fyra kistor hög plattform som kunde bestigas utan alltför stort besvär. Han kunde inte undgå att önska att stegen i den tilltänkta trappan hade varit mer stabila. Det är knappast troligt att han hade så mycket fantasi att han önskade att de också hade varit tomma.
    Slutligen beslöt han sig för att lägga ett bottenlager av tre kistor parallellt med väggen, därefter två lager med vardera två kistor ovanpå och överst en kista på vilken han skulle stå och arbeta. Anordningen kunde bestigas utan större besvär och gav honom den nödvändiga höjden. Det vore ännu bättre om han bara använde två kistor till bottenlagret och därigenom fick en över för att placera överst om han skulle behöva befinna sig högre upp för att kunna ta sig ut genom hålet. Alltså stretade fången i dunklet med att utan vidare ceremonier stapla sina makabra byggsatser, medan hans lilla babelstorn höjde sig i avsats efter avsats mot taket. Flera av kistorna började brista under påfrestningarna, och han beslöt att spara Matthew Fenners stadiga kista till sist för att han skulle få en så stabil plattform som möjligt att stå på. I halvmörkret måste han till större delen lita till sin känsel när det gällde att hitta den rätta kistan, och han fann den nästan av en slump när den liksom av egen vilja föll i hans händer, sedan han hade råkat placera den bredvid en annan kista på den tredje avsatsen. sina värkande armar, sittande på den makabra anordningens lägsta avsats, klev Birch försiktigt upp med sina verktyg och ställde sig i jämnhöjd med springan. Kantskoningen bestod enbart av tegel, och han betvivlade inte att han snart skulle ha mejslat bort så mycket att han kunde tränga sig ut. När han började slå med hammaren gnäggade hästen utanför på ett sätt som kan ha varit uppmuntrande eller hånfullt. I båda fallen skulle det ha varit passande, för den till synes bräckliga tegelmurens oväntade seghet var sannerligen en ironisk kommentar till hans optimistiska förhoppningar inför ett arbete som kunde behöva all uppmuntran.
    Mörkret föll och Birch arbetade fortfarande. Han arbetade nu nästan enbart vägledd av känseln, eftersom månen dolt sig bakom moln; och trots att arbetet gick långsamt kände han sig ändå uppmuntrad av allt det han hade lyckats knacka bort i öppningens övre och nedre del. Han var övertygad om att han skulle kunna ta sig ut till midnatt; och det var typiskt för honom att den tanken inte fyllde honom med otrevliga aningar. Han arbetade lugnt vidare utan att störas av obehagliga tankar på tiden, platsen och sällskapet under hans fötter, svor när en tegelflisa hoppade upp i hans ansikte och skrattade när något träffade den alltmer uppskrämda hästen som trampade omkring intill cypressen. Till slut var hålet så stort att han då och då försökte tränga sig ut och gungade fram och åter så att kistorna vaggade och knakade under honom. Han fann att han inte behövde utöka traven med ännu en kista, eftersom hålet var i exakt rätt läge för att han skulle kunna ta sig ut genom det när det blev tillräckligt stort.
    Det måste ha varit midnatt eller ännu senare när Birch ansåg att han kunde ta sig igenom öppningen. Svettig och trött trots flera pauser klättrade han ner till golvet och satt en stund på den nedersta kistan för att samla krafter inför det sista ålandet och hoppet ner till marken utanför. Den utsvultna hästen gnäggade oavlåtligt och nästan kusligt, och han önskade vagt att det skulle tystna. Han var egendomligt likgiltig inför den stundande friheten och grämde sig nästan för ansträngningen, för hans kropp tyngdes av den begynnande medelålderns lättjefulla korpulens. När han åter besteg de knakande kistorna var han obehagligt medveten om sin vikt, särskilt när han klättrade upp på den översta och hörde det hotfulla brakandet av trä som bräcktes. Det föreföll som om han räknat fel när han trott sig ta den kraftigaste kistan som plattform; för han hade knappt hunnit ställa sig på den förrän det ruttnande kistlocket brast så att han sjönk två fot ner i något som han inte ens ville tänka på. Förfärad av braket och av stanken som trängde ut i det fria upphävde hästen ett vrål som var alltför skräckfyllt för att kallas ett gnäggande, och störtade bort genom natten med vagnen skramlande efter sig.
    I denna ohyggliga situation befann sig Birch alltför lågt för att utan besvär kunna ta sig ut genom den utvidgade öppningen, men han samlade sig till ett försök. Han grep tag i öppningens kanter och försökte häva sig upp, men kände ett egendomligt motstånd i form av något som tycktes gripa tag om hans fotleder. Ögonblicket därefter kände han för första gången den natten verklig fasa; för hur han än sparkade kunde han inte göra sig fri från det okända grepp som fångat hans fötter. Ohyggliga smärtor som tycktes komma från djupa sår sköt upp genom hans vader, och i hans hjärna blandades skräck med den inneboende realism som sade honom att förklaringen var träsplitter eller lösa spikar eller något annat från den krossade kistan. Han kanske skrek. I alla händelser sparkade och vred han sig förtvivlat och besinningslöst samtidigt som hans medvetande försjönk i ett slags halvdvala.
    Hans instinkt drev honom ut genom hålet till det bedövande fallet mot marken. Det tycktes som om han inte kunde gå; och den framskymtande månen måste ha lyst ner på en ohygglig scen när han med blödande fotleder släpade sig mot kyrkvaktmästarens stuga. Hans fingrar klöste med hysterisk iver i jorden och hans kropp lydde honom med samma ohyggliga långsamhet som man pinas av när man jagas av en mardröms förfärande skapelser. Han var emellertid inte förföljd; för han var ensam och vid liv när kyrkvaktmästaren Armington hörde hans svaga krafsande på dörren och öppnade.
    Armington lade Birch på gästsängen och sände sin lille Edwin att hämta doktor Davis. Den drabbade mannen var vid fullt medvetande men kunde inte säga något vettigt, han muttrade bara: "Åh, mina fotleder! Släpp!" och "...instängd i kammaren..." Sedan kom läkaren med sin läkarväska och sina kortfattade frågor, och han tog av patienten ytterkläderna, skorna och strumporna. Såren — för båda fotlederna var ohyggligt skadade runt hälsenorna — tycktes förbrylla den gamle läkaren i hög grad, och till slut föreföll han rädd. Hans frågor blev ovetenskapliga och nervösa och hans händer darrade när han förband de sargade fotlederna som om han ville dölja dem så snabbt som möjligt.
    Den opersonlige läkarens skrämda och olycksbådande korsförhör gjorde ett egendomligt intryck när han försökte pumpa den utmattade begravningsentreprenören på varje detalj om den ohyggliga upplevelsen. Han envisades egendomligt mycket med att få veta vilken kista som låg överst i traven, hur han hade valt den, hur han i mörkret kunde vara säker på att det var Fenners kista och hur han hade skilt den från den hämndlystne Asaph Sawyers sämre kista. Skulle Fenners stabila kista verkligen ha krossats så lätt? Davis, som i många år hade varit byns läkare, hade naturligtvis närvarit vid båda begravningarna, och han hade dessutom skött både Fenner och Sawyer under deras sista sjukdomstid. Under Sawyers begravning hade han till och med undrat hur den ilskne bonden kunde ligga raklång i en kista som var så lik den i vilken den kortvuxne Fenner hade lagts.
    Efter två timmar gick doktor Davis och uppmanade Birch att alltid hävda att hans sår enbart hade förorsakats av lösa spikar och träsplitter. Vad annat, sade han, skulle kunna bevisas eller tros? Det bästa vore att säga så litet som möjligt och att inte låta någon annan läkare se om såren. Birch följde det rådet hela sitt liv ända tills han berättade historien för mig, och när jag såg såren — som då hade blivit gamla och bleka — medgav jag att det varit ett gott råd. Han förblev krympling, för senorna hade slitits av; men jag tror att den största skadan hade åsamkats hans själ. Hans en gång så lugna och logiska tankeprocesser hade fått outplånliga ärr, och det var ömkligt att se hur han reagerade inför vissa slumpartade ord som "fredag", "gravkammare", "kista" och andra ord med mindre uppenbart samband. Hans skrämda häst hade sprungit hem, men hans skrämda sinne nådde aldrig riktigt dit. Han bytte yrke, men något förföljde honom alltid. Det kan ha varit ren skräck, och det kan ha varit skräck blandad med en egendomligt fördröjd ånger över forna skändligheter. Hans supande förvärrade naturligtvis bara det han försökte lindra.
    När doktor Davis hade lämnat Birch den natten, tog han en lykta och gick till den gamla gravkammaren. Månen lyste ner på tegelskärvorna och den upphuggna öppningen, och låset gick lätt upp när han berörde det från utsidan. Härdad av gamla upplevelser i dissektionssalarna gick läkaren in och såg sig om, undertryckande det äckel som spred sig i kropp och själ och kom från allt han kunde se och förnimma. En gång ropade han till, och något senare gav han ifrån sig en flämtning som var mer skrämmande än hans rop. Sedan flydde han tillbaka till vaktmästarbostaden och bröt mot sitt yrkes alla regler genom att slita upp sin patient och skaka honom våldsamt medan han överöste honom med darrande viskningar som skar in i den förfärade mannens öron likt frätande svavelsyra.
    "Det var Asaphs kista, Birch, precis som jag trodde! Jag kände igen märkena efter hans tänder, med framtänderna borta i överkäken — visa för Guds skull inte de där såren för någon! Kroppen var ganska upplöst, men om jag någonsin har sett hämndlystnad i ett ansikte — eller något som varit ett ansikte...! Du vet hur hämndlysten han var — hur han ruinerade gamle Raymond trettio år efter den där processen om markgränserna, och hur han trampade på den där valpen som högg efter honom i augusti för ett år sedan... Han var djävulen själv, Birch, och jag tror att hans mani på att hämnas öga för öga kunde överleva tiden och döden! Gud, vilket hat... Jag skulle inte vilja utsättas för det!
    Varför gjorde du det, Birch? Han var ett svin och jag klandrar dig inte för att du gav honom en kasserad kista, men du går alltid för långt! Det är en sak att snåla in på ett håll, men du vet hur kortvuxen gamle Fenner var. Jag kommer aldrig att glömma den synen så länge jag lever. Du sparkade hårt, för Asaphs kista hade fallit ner till golvet. Hans huvud hade knäckts och allting hade vräkts huller om buller. Jag har sett en hel del, men här såg jag en sak för mycket. Öga för öga! Milde himmel, Birch, du fick vad du förtjänade! Skallen fick mig att må illa, men det andra var värre — fotlederna som du hade huggit av för att han skulle rymmas i Matt Fenners kasserade kista!

   In the Vault (1925) Översatt av Sam J. Lundwall
   Källa: Skräckens labyrinter ISBN ISBN 91-7992-048-9