Fandom

Svenskanoveller Wiki

I skjulet

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Juan Bosch

Kvinnan vågade inte tänka. Varje gång hon tyckte att hon hörde hovslag störtade hon på dörren, med ängslan i ögonen, och återvände sedan in i rummet där hon stod stilla en lång stund, försjunken i ett slags slöhetstillstånd.
   Skjulet var eländigt. Det var svartnat av ålder, och inuti var det bara jordgolv och sotiga väggar. Så fort regnen kom skulle det bli obeboeligt. Hon visste det, och hon visste också att hon inte kunde lämna det eftersom hon förutom detta skjul inte hade någonting, inte så mycket som en palm att söka skydd under.
   Nu hördes röster igen. Hon sprang till dörren, rädd att någon skulle gå förbi utan att stanna. Hon väntade en stund, stod sedan kvar och väntade ytterligare en stund, och lite till: ingenting. Bara den gula och steniga vägen. Det var vinden från kullen mittemot hon hört, den fördömda vinden som fått pinjerna på sluttningen och äppelträden längre ner att knirka — eller kanske floden som rann nedanför den branta slänten bakom skjulet.
   Den ene av de sjuka småpojkarna ropade på henne och hon gick in för att titta till honom, förbi av trötthet. Hon skulle vilja gråta, men hade inga tårar att gråta med.
  — Mamma, var det pappa? Visst var det pappa?
   Hon vågade inte svara. Hon kände på barnets panna. Den var brännhet.
  — Var det inte pappa?
  — Nej, sa hon. — Pappa kommer sen.
   Pojken slöt ögonen och vände sig på sidan. Till och med här inne i kyffets dunkel syntes det att han var mycket blek.
  — Men jag såg han, mamma. Han var här och han hade nya byxor med sig till mig.
   Kvinnan orkade inte höra på längre. Hon skulle snart rasa omkull, kände hon, som gamla trädstammar gör när de murknat inifrån och sedan plötsligt faller en dag. Det var feberyran som fick hennes son att prata som han gjorde, och hon hade inget att köpa medicin för.
   Pojken såg ut att sova nu och hon reste sig för att gå och titta till den andre. Hon fann honom ligga lugnt och stilla. Han var mager som ett benrangel och andades tungt, med ett visslande ljud, men han varken rörde sig eller sa något; han bara tittade på henne med stora allvarsamma ögon. Ända sedan han föddes hade han varit ett tyst barn.
   Det trånga rummet stank av ruttet tyg. Modern — hon var mager, med insjunkna tinningar, smutsig duk om huvudet, klädd i sliten randig klänning — uppfattade inte lukten eftersom hon var så van vid den, men något sa henne att hennes barn inte skulle kunna bli bra på ett ställe som det här. Hon tänkte att hennes man, när han kom tillbaka — om han en dag släpptes ut från fängelset — bara skulle hitta kors nedstuckna i marken framför skjulets bärande stolpar. Varken väggbrädor eller tak skulle finnas kvar. Utan att veta varför tänkte hon sig i Teos ställe och det plågade henne.
   Det gjorde ont att föreställa sig hur Teo skulle komma hem och ingen skulle vara där och ta emot honom. Sist han varit hemma precis två dygn innan han överlämnade sig till polisen — hade den lilla jordlotten fortfarande sett prydlig ut och majsen, bönorna och tobaken hade vajat i brisen från kullen. Men så hade Teo överlämnat sig, eftersom man sa att han skulle kunna bevisa att han handlat i självförsvar och inte skulle behöva sitta länge i fängelset. Hon hade inte kunnat fortsätta arbeta eftersom hon blivit sjuk och barnen — flickungen och de två pojkarna — var för små för att orka hålla undan ogräset eller ge sig upp i skogen och skaffa störar för att laga de bitar av stängslet som var på väg att murkna sönder. Och sedan kom ovädren, de förbannade ovädren, regnet öste ner dagar och nätter i sträck utan minsta andningspaus, en vecka, två, tre veckor ända tills vattenströmmarna lämnat bara lervälling och sten kvar av vägen, spolat med sig delar av stängslet och fyllt landen med grus. Skjulets jordgolv hade möglat och palmfibern i väggarna hade börjat ruttna.
   Men det var bäst att inte tänka på det nu. Nu väntade hon. Hon hade skickat flickebarnet till Naranjal, en timmes väg nerför, med ett halvdussin ägg som hon lyckats få ihop från reden uppåt berget. Flickan skulle byta dem mot ris och salt. Hon hade gett sig av tidigt i morse och var inte tillbaka än. Modern tittade ut över vägen, full av ängslan.
   Hon hörde hovslag. Den här gången hörde hon inte fel; någon närmade sig verkligen, till häst. Hon gick ut och ställde sig under skärmtaket utanför skjulet, med halsmusklerna spända och ansträngt stirrande ögon. Det kändes som om hon inte fick luft tillräckligt. Hon tittade neråt vägen och eftersom hon inte fick luft var hon tvungen att öppna näsborrarna på vid gavel för att kunna andas. Så såg hon en halmhatt dyka upp och slöt sig till att den som var på väg uppför kullen var en man. Hennes första impuls var att gå in i skjulet igen men något höll henne kvar utanför, som fastnaglad. Under hatten syntes nu otydligt ett ansikte, sedan axlar, bröstkorg och till slut också hästen. Kvinnan såg mannen komma närmare och tänkte fortfarande ingenting alls. När mannen var på några få stegs avstånd såg hon in i hans ögon och kände mer än förstod att denne okände ville något.
   En serie vaga men bittra bilder rörde sig genom kvinnans huvud: dottern, äggen, de sjuka barnen, Teo. Alltsammans suddades ut i ett slag av mannens röst. — Goddag, sa han.
   Utan att veta hur det gick till sträckte hon fram handen och bönföll:
  — Ge mig något, något lite bara.
   Mannen mätte henne med ögonen, utan att sitta av hästen. Han såg en mager smutsig kvinna med en tokas blick som säkert var ensam och som, också det säkert, ville ha en man.
  — Ge mig något, sa hon igen.
   Och plötsligt dök en tanke upp i hennes plågade huvud: att denne man kom från La Vega och att han — om han sålt något där — antagligen hade pengar. Han kanske förde mat med sig, medicin. Hon insåg också att han var man och att han såg henne som kvinna.
  — Vill ni inte sitta av? sa hon, och ville sjunka genom jorden av skam. Mannen hoppade av hästen.
  — Jag har bara en halv peso, sa han avvaktande. Hon var lugn och samlad nu och sa:
  — Det räcker. Stig in.
   Mannens tvekan föll av honom och han verkade plötsligt glad. Han tog hästens tyglar och band fast dem vid en av skjulets nedersta bräder. Kvinnan gick in och i den stunden, när det värsta redan var gjort, kändes det som om hon skulle dö, som om benen inte bar henne. Hon fick för sig att Teo var på väg och att barnen inte alls var sjuka. Hon ville gråta, hon ville vara död.
   Mannen steg in och frågade:
  — Här?
   Hon blundade och tecknade åt honom att vara tyst. Med en ångest så stor att den inte rymdes i själen gick hon fram till dörren till det lilla rummet med sängarna; hon stack in huvudet och såg att barnen sov. Då vände hon ansiktet mot främlingen och kände att han luktade av hästens svett. Mannen såg kvinnans ögon glänsa med stel glans, som de dödas.
  — Ja. Här, sa hon.
   Mannen kom närmare, han andades flåsande, och just i det ögonblicket hörde hon snyftningar utanför. Hon vände sig om. Hennes blick måste ha skurit honom, vass som en kniv. Hon sprang ut så fort hon kunde, ett knippe av nerver nu. Flickan var där, hon stod under skärmtaket lutad mot väggen och grät; ögonen var svullna av gråt. Hon var liten, bränd av solen, bara skinn och ben.
  — Vad är det, Menina? — frågade modern. Flickan snyftade och ville inget säga. Modern blev otålig.
  — Tala om vad det är, genast!
  — I floden — sa den lilla — det var när jag gick över floden. . . Pappret blev blött och bara det här blev kvar.
   I sin kupade hand höll hon allt det ris hon lyckats rädda. Hon fortsatte att gråta, med huvudet sänkt mot bröstet, lutad mot skjulets bräder.
   Modern kände att hon inte orkade mer. Hon gick in igen, och lyckades inte fästa blicken någonstans. Hon hade alldeles glömt bort mannen, och när hon fick syn på honom måste hon göra en kraftansträngning för att bli klar över situationen.
  — Flickan, min flicka, kom hem... Ge er iväg, sa hon.
   Hon var mycket trött och stödde sig tungt mot dörren. Med dimmig blick såg hon mannen gå förbi henne ut, göra lös tyglarna och sitta upp på hästen; sedan följde hon honom med ögonen medan han red bortåt. Solen brände över ryttaren och på kullen mittemot råmade vinden. Hon tänkte: "En halv peso. Där försvann en halv peso."
  — Mamma, ropade pojken inifrån. — Har pappa varit här? Var det inte pappa som var här?
   Hon gick in och satte sig hos honom, strök med handen över hans panna som var brännhet som järn i solen och svarade:
  — Nej, pojken min. Se'n. Pappa din kommer se'n.

Originalets titel: En un bohío 1962. Originaltext: http://www.literatura.us/juanbosch/bohio.html

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki