FANDOM



Av: E.F. Benson

   "Den är en konvention", sa Anthony Carling glatt, "och inte någon särskilt övertygande sådan. Tiden! Tiden är någonting som egentligen inte finns, i realiteten existerar den inte. Tiden är inget annat än en oändligt liten punkt i evigheten. På sin höjd är tiden ett slags tunnel vi vant oss tro att vi färdas genom. Vi hör dånet i våra öron och vi ser mörkret med våra ögon och därför känns den verklig för oss. Men innan vi dök in i tunneln existerade vi i evighet i ett oändligt solsken, och när vi kommit igenom den ska vi existera i ett oändligt solsken igen. Varför skulle vi befatta oss med en förvirring och ett buller och ett mörker som bara omvärver oss för ett ögonblick?"
   För att vara en benhård anhängare av dylika övervärldsliga föreställningar, som han interfolierade med rappa utfall med eldgaffeln mot brasans tappert gnistrande glöd, har Anthony sinnet behagligt öppet för det världsliga och ändliga, och ingen i min bekantskapskrets har en så frisk aptit på livet och dess glädjeämnen som han. Den här aftonen hade han förnöjt oss med en lysande middag, trakterat oss med ett superbt portvin och förgyllt den muntra samvaron med sin smittande optimism. Nu hade det lilla sällskapet tunnats ut tills jag satt ensam med honom vid brasan i hans arbetsrum. Ute piskade vinden snögloppet mot fönstren i trumvirvlar som gång efter annan överdövade lågornas viskningar i den öppna spisen, och vid tanken på de isande vindstötarna och de översnöade trottoarerna på Brompton Square där de sista av hans övriga gäster hade skyndat bort mot sladdande taxibilar kändes det desto njutningsfullare att veta att jag skulle få stanna här till i morgon. I synnerhet som jag skulle ha förmånen att vara tillsammans med denne stimulerande och fantasieggande man som det var lika fascinerande att lyssna till vare sig han talade om de mäktiga abstraktioner som var så intensivt verkliga och påtagliga för honom eller om de högst märkvärdiga upplevelser han haft i vad han kallade tidens och rummets konventioner.
   "Jag älskar livet", sa han. "För mig är det en förströelse jag aldrig tröttnar på. Det är en spännande lek, och som du mycket väl vet blir en lek underhållande bara om man tar den på yttersta allvar. Om man säger till sig själv: 'Det är bara en lek' så mister man totalt intresset för den. Man ska veta att det är en lek och ändå betrakta den som om den var tillvarons mål och mening. Jag skulle gärna vilja att den höll på i många år till. Men hela tiden måste man också leva på det sanna planet, vilket är evigheten och oändligheten. Faktiskt är det så att det enda som det mänskliga förnuftet inte kan fatta är det ändliga, inte det oändliga, det tillfälliga, inte det eviga."
   "Det där låter rätt paradoxalt", sa jag.
   "Det är bara därför att du har vant dig vid att tänka på sådant som verkar ha en gräns och ett slut. Öppna dina sinnen ett ögonblick. Försök att föreställa dig en ändlig tid och ett ändligt rum. Det kan du inte. Gå tillbaka en miljon år och multiplicera den miljonen år med ännu en miljon och du inser att du inte kan föreställa dig en början. Vad skulle ha hänt före den början? En annan början och före den en annan början? Och dessförinnan? I det perspektivet kommer du att inse att den enda fattbara förklaringen är existensen av en evighet, något som aldrig började och aldrig får ett slut. Det är samma sak med rummet. Tänk dig bort till den mest avlägsna stjärnan och vad finns bortom den? Tomhet? Fortsätt genom den tomheten och du kan inte föreställa dig att den är ändlig, att den har en gräns. Den måste ovillkorligen fortsätta i all evighet: det är det enda du kan förstå. Det finns inget före eller efter, ingen början och inget slut — och vilken tröst det är! Jag skulle inte få ro i kroppen om inte evighetens väldiga mjuka kudde fanns att luta huvudet mot. En del säger — jag tror du själv har sagt det — att man inte orkar med att föreställa sig evigheten, att man vill kunna sätta stopp. Men det beror på att ni mäter evigheten med tidsbegreppet och inom er mumlar: 'Och sedan då, och sedan?' Inser du inte att i evigheten finns inget 'sedan' lika lite som det finns något 'före'? Allt är ett. Evigheten är inte en storhet, den är ett tillstånd."
   Ibland när Anthony lägger fram sådana tankar tycker jag att jag fångar en glimt av det som för honom är så genomskinligt klart och påtagligt verkligt, andra gånger (att föreställa mig abstraktioner är just inte min starka sida) känns det som om han knuffade mig över ett stup och mina förståndsgåvor famlar vilt efter något reellt och begripligt. Jag reagerade på det senare sättet nu och avbröt tvärt:
   "Men visst finns det ett 'före' och ett 'sedan' " sa jag. "För några timmar sedan bjöd du oss på en strålande middag och sedan — just det: sedan — spelade vi bridge. Och nu ska du få förklara saken lite tydligare för mig, och sedan tänker jag gå och knyta mig —"
   Han skrattade.
   "Du ska göra precis som du vill", sa han, "och du ska inte vara slav under tiden vare sig i kväll eller i morgon bitti. Vi säger inte ett ord om någon tid för frukosten, den väntar på dig i evigheter tills du behagar vakna. Och eftersom jag ser att det inte är midnatt än kastar vi av oss tidens bojor och låter vårt samtal gå in i oändligheten. Jag stannar gärna klockan om det hjälper dig att bli kvitt din illusion, och sedan ska jag berätta en historia för dig som jag tycker visar hur overklig den såkallade verkligheten är; eller i varje fall hur bedrägliga våra sinnen är som bedömare av vad som är verkligt och vad som inte är det. "
   "Någonting övernaturligt, någonting ruskigt?" frågade jag och spetsade öronen, för Anthony hade denna sällsamma gåva att vara synsk; han såg sådant som ett vanligt öga inte uppfattade.
   "En del av det kan nog kallas övernaturligt", sa han, "men det är uppblandat med ett visst inslag av ganska bister verklighet."
   "Idealisk kombination", sa jag. "Fortsätt."
   Han lade ett nytt vedträ på brasan.
   "Det är en rätt lång historia", började han. "Stoppa mig om den tråkar ut dig. Men det finns en punkt i den som jag ber dig noga beakta. Du som håller fast vid ditt 'före' och 'sedan', har det någonsin slagit dig hur svårt det är att säga när en händelse äger rum? Ponera att en man begår en våldsgärning — ligger det inte bra mycket sanning i att påstå att han i själva verket begår det brottet när han oåterkalleligen planerar det, när han upphetsad målar ut det för sig och fattar sitt beslut? Själva utförandet kan vi nog med visst fog beteckna som blott och bart den materiella påföljden av hans beslut: skulden är hans i det ögonblick han bestämmer sig. Kan man alltså med begrepp som 'före' och 'sedan' avgöra när ett brott de facto har ägt rum? Det finns också i min berättelse ett annat inslag som jag ber dig begrunda. Det förefaller nämligen ställt utom allt tvivel att när en människa har begått ett sådant brott och sedan avlider, så måste hennes själ upprepa brottet — antagligen, det kan vi förmoda, för att väcka henne till ånger och öppna vägen för henne till frälsning. Det finns visionära personer som har bevittnat sådana upprepningar. Kanske har den skyldige begått sin gärning i blindo i detta livet; nu begår själen den på nytt, men med själens öppna ögon, och kan fatta det oerhörda i gärningen. Ska vi alltså betrakta mannens ursprungliga beslut och brottets fysiska utförande bara som förspel till det verkliga utförandet, när han gör det med seende ögon och grips av ånger? Allt det här låter mycket dunkelt när jag bara lägger fram det som ett teoretiskt resonemang, men jag tror du förstår vad jag menar om du lyssnar till min berättelse. Har du det bekvämt och skönt? Har du allt du vill ha? Då så."
   Han lät sig sjunka tillbaka i fåtöljen och det kom något inåtvänt i hans blick. Så började han:
   "Historien jag ska berätta för dig har sin upprinnelse för en månad sedan, när du var bortrest till Schweiz. Den nådde sin fullbordan, föreställer jag mig, i går kväll. I varje fall väntar jag mig inte att uppleva någon fortsättning på den. Hursomhelst — sent en afton för en månad sedan hade jag ätit middag ute och skulle bege mig hem. Regnet vräkte ner och det fanns inte en ledig taxi. Jag rusade genom störtskurarna bort till tunnelbanestationen vid Piccadilly Circus och hade den enorma turen att hinna med sista tåget åt det här hållet. Vagnen jag klev in i var alldeles tom sånär som på en ensam man som satt invid dörren rakt emot mig. Såvitt jag visste hade jag aldrig sett honom förr, men ändå fann jag mig iaktta honom med intensiv uppmärksamhet som om han på något sätt angick mig. Det var en medelålders man, i frack. Ansiktet vittnade om den djupaste tankekoncentration, som om han begrundade något av största vikt, och handen som vilade på hans knä öppnades och knöts. Plötsligt tittade han upp och såg rakt på mig, och i hans ansikte kunde jag läsa misstänksamhet och rädsla, som om jag hade kommit på honom med någon ljusskygg gärning.
   I samma ögonblick stannade vi vid Dover Street, konduktören slängde upp dörrarna, tillkännagav stationen och tillade: 'Byte här till Hyde Park Corner och Gloucester Road.' Det betydde att tåget skulle stanna vid Brompton Road, som var mitt mål, och jag blev lugnt sittande. Tydligen var inte heller min medresenär intresserad av byte, för han steg inte av. Ingen annan klev på, och efter några sekunder satte tåget fart igen. Jag måste understryka att jag såg mannen efter det att dörrarna hade stängts och tåget börjat rulla. Men nästa gång jag vände blicken mot honom under den skramlande färden fanns det ingen där. Jag var helt ensam i vagnen.
   Nu tror du kanske att jag hade haft en sådan där sekundsnabb dröm som kan blixtra genom medvetandet ibland, men det trodde jag inte själv för jag kände att jag hade upplevt någon sorts varsel eller klärvoajant syn. En man vars avbild — astralkropp eller vad du föredrar att kalla det — jag nyss hade sett skulle en dag sitta där på platsen mittemot mig, försjunken i tankar och planer."
   "Men varför skulle det ha varit en levande människas astralkropp du trodde dig ha sett?" invände jag. "Varför inte en gengångare, en död?"
   "Därför att jag kände det. När jag har sett en gengångare, vilket jag har råkat ut för ett par tre gånger i livet, har det alltid känts fysiskt motbjudande och skrämmande, det har gett mig en förnimmelse av kyla och ensamhet. Hursomhelst trodde jag att jag hade sett skenbilden av en levande människa och det intrycket bekräftades, jag vågar påstå bevisades, nästa dag. För jag mötte mannen i verkliga livet. Och samma kväll, som du ska få höra, mötte jag hans skenbild igen. Men jag ska ta det i tur och ordning.
   Jag var bjuden på lunch dagen därpå hos min granne mrs Stanley. En liten skara var redan församlad och när jag infann mig var det bara ytterligare en gäst som saknades. Han anlände medan jag stod och samtalade med någon bekant, och efter en stund hörde jag mrs Stanleys röst bredvid mig:
   'Får jag presentera sir Henry Payle.'
   Jag vände mig om och såg mannen som suttit mittemot mig på tunnelbanan kvällen innan. Det var ingen tvekan, det var han; och när vi tog varandra i hand drog en lätt förundran över hans ansikte som om han kände igen mig men inte riktigt kunde placera mig.
   'Har inte vi råkats, mr Carling?' sa han. 'Jag tycker mig minnas ...'
   För ögonblicket glömde jag hur egendomligt han hade försvunnit från tåget och trodde att det hade varit en högst levande och påtaglig människa jag sett kvällen innan.
   'Jovisst, och för inte så länge sedan', svarade jag. 'Vi satt mittemot varandra på sista tunnelbanetåget från Piccadilly Circus i går kväll.'
   Han såg oavvänt på mig med rynkad panna och skakade förbryllat på huvudet.
   'Det stämmer nog knappast', sa han. 'Jag kom hit från landet först i morse.'
   Jag fann nu saken utomordentligt intressant, för det sägs att astralkroppen bebor någon halvt medveten del av själen eller anden och att den minns vad den upplevt men bara kan förmedla dessa minnen mycket svagt och diffust till det vakna medvetandet. Genom hela lunchen såg jag hur han gång på gång vände blicken mot mig med samma förbryllade och mystifierade uttryck, och när jag stod i begrepp att gå kom han fram till mig.
   'En dag kommer jag att minnas var vi har råkats', sa han, 'och jag hoppas vi råkas igen. Var det inte ...?' Han tystnade. 'Nej', sa han, 'det försvann för mig.' "
   Trät som Anthony hade lagt på elden hade tagit sig duktigt nu och de dansande höga lågorna lyste upp hans ansikte.
   "Jag vet inte om du tror på slumpmässiga sammanträffanden", sa han, "men slå i så fall sådana tankar ur huvudet.
   Eller om det tar emot, så kalla det gärna en slump att just den kvällen kom jag återigen med sista västgående tunnelbanetåget. Den här gången var jag långtifrån enda passageraren, tvärtom var det en ansenlig skara som väntade vid Dover Street när jag kom ner på perrongen där. Just som tunneln började eka av det växande bullret från tåget som närmade sig fick jag syn på sir Henry Payle. Han stod avsides, nära mynningen där tåget snart skulle dyka fram. Och jag tänkte på hur egendomligt det var att jag skulle ha sett honom som en skenbild i går kväll just vid samma tidpunkt som jag nu såg honom i verkligheten, och jag började gå mot honom, tänkte att jag skulle säga: 'Hursomhelst är det i tunnelbanan vi råkas i kväll' ... när något fasansfullt hände. Just som tåget dånade fram ur tunneln kastade han sig ner på spåret framför det, och tåget svepte över honom och rullade in vid perrongen.
   Ett ögonblick var jag förlamad av skräck och jag minns att jag slog händerna för ögonen för att stänga ute den ohyggliga anblicken. Men sedan märkte jag att fast det hade ägt rum mitt för ögonen på alla som stod där och väntade så tycktes ingen annan än jag ha sett det. Föraren som stått där med blicken riktad framåt banan hade inte slagit till bromsarna, det hade inte gått någon stöt genom det framrullande tåget, det hade inte hörts något skrik eller rop och de andra passagerarna gick in i vagnarna fullkomligt lugna och oberörda. Jag måste ha vacklat till, för jag mådde illa och var alldeles matt efter det jag hade sett, och någon vänlig själ lade armen om mig och stödde mig in i tåget. Han talade om att han var läkare och frågade om jag hade ont eller vad det annars var för fel med mig. Jag berättade vad jag tyckte att jag hade sett och han försäkrade mig att någon sådan olycka inte hade inträffat.
   Jag blev då på det klara med att jag hade bevittnat vad som kunde kallas andra akten i detta drama bortom sinnenas värld, och nästa morgon grubblade jag över vad jag skulle ta mig till. Jag hade redan ögnat igenom morgontidningen som mycket riktigt inte innehöll ett ord om det jag hade sett. Det hade alltså inte hänt, men inom mig visste jag att det skulle hända. Tidens tunna slöja hade dragits undan från mina ögon och jag hade skådat in i det du skulle kalla framtiden men som jag såg det fanns händelsen lika mycket i det förflutna som den fanns i framtiden. Den fanns, och den väntade bara på sin materiella fullbordan. Ju mer jag tänkte på det, desto tydligare begrep jag att jag inte kunde göra någonting."
   Jag avbröt hans berättelse.
   "Du gjorde ingenting?" utbrast jag. "Men nog måtte du väl ha kunnat vidta några åtgärder för att försöka avvärja tragedin."
   Han skakade på huvudet.
   "Och vilka åtgärder skulle det ha varit?" sa han. "Skulle jag gå till sir Henry och säga till honom att jag hade sett honom i tunnelbanan igen och att han den här gången hade begått självmord? Försök förstå mitt resonemang. Antingen var det jag hade sett ren sinnesvilla, ren inbillning och var i så fall något som inte existerade och som saknade varje betydelse, eller också var det faktiskt och verkligt och hade egentligen hänt. Eller säg, fast det inte är särskilt logiskt, att det låg någonstans mitt emellan. Ponera att han av någon anledning som jag inte kände till hade börjat fundera på självmord, eller skulle komma att göra det. Vore det inte i så fall ytterligt farligt att nämna något sådant för honom? Riskerade jag inte genom att berätta för honom vad jag hade sett att leda in honom på sådana tankar eller, om de redan fanns där, att stärka honom i dem? 'Det är en ömtålig sak att leka med själar', som Browning säger."
   "Men det verkar så omänskligt att inte ingripa på minsta sätt", sa jag, "att inte ens försöka."
   "Och hur skulle jag ha kunnat ingripa?" frågade han.
   Fortfarande tycktes mina mänskliga instinkter protestera vilt mot att ingenting hade gjorts för att avvärja en sådan tragedi, men det var som om de stötte pannan blodig mot någonting hårt och obevekligt. Och hur jag än rådbråkade min hjärna kunde jag inte finna något bärande argument mot det han sagt. Jag kom inte på något att svara honom, och han fortsatte.
   "Du måste hålla i minnet", sa han, "att jag trodde då, och tror nu, att händelsen hade inträffat. Orsaken till den, vilken den nu må ha varit, fanns där redan oåterkalleligen och verkan var oundviklig i denna materiella sfär. Det var därför jag i början av min berättelse bad dig betänka hur svårt det är att säga när en handling har ägt rum. Du vidhåller att just den här handlingen — sir Henrys självmord — ännu inte hade ägt rum eftersom han ännu inte hade kastat sig under det framrusande tåget. För mig framstår det som ett materialistiskt resonemang. Jag hävdar att den redan var ett faktum sånär som på själva attesten, om jag så får uttrycka mig. Och säkert delar sir Henry själv min mening när han nu är fri från materiens skymningsland."
   I samma stund som han uttalade dessa ord svepte en iskall fläkt genom det varma, upplysta rummet, en vindil som strök över min hjässa och kom lågorna i brasan att tyna och sedan häftigt flamma upp. Jag vände mig om för att se om dörren bakom mig hade öppnats, men där fanns ingen och gardinerna var helt fördragna över det stängda fönstret. När den nådde Anthony satte han sig hastigt upp i fåtöljen och tittade åt alla håll i rummet.
   "Kände du?" frågade han.
   "Ja", sa jag. "Ett plötsligt drag. Iskallt."
   "Något mer? Kände du något annat?"
   Jag tänkte efter innan jag svarade, för jag hade i samma stund erinrat mig Anthonys ord om olikheten mellan hur man upplevde en levande människas skenuppenbarelse och konfrontationen med en gengångare. Hans beskrivning av förnimmelserna vid det senare förhållandet stämde exakt in på det jag kände nu: ett fysiskt obehag, fruktan, övergivenhet. Men ändå hade jag inte sett någonting. "Det kändes rätt kusligt", sa jag.
   Samtidigt makade jag fåtöljen närmare brasan och kastade en snabb och, det medger jag, lite skrämd blick runt omkring i det klart upplysta rummet. Jag märkte då att Anthony satt med blicken spänt riktad mot spiselkransen där klockan, som han vid inledningen av vårt samtal hade erbjudit sig att stanna, stod under en tvåarmad elektrisk lampett. Jag såg att visarna pekade på fem över halv ett.
   "Men såg du ingenting?" frågade han.
   "Inte det minsta", svarade jag. "Hurså? Det fanns väl ingenting att se. Eller såg du —"
   "Jag tror inte det", sa han.
   Jag kunde inte hjälpa att hans svar gick mig på nerverna, för den egendomliga känslan som åtföljt det kalla luftdraget hade inte dämpats. Tvärtom hade den förstärkts.
   "Men nog måtte du väl veta om du såg eller inte såg någonting", sa jag.
   "Man kan inte alltid veta säkert", sa han. "Jag säger att jag inte tror att jag såg någonting. Men jag är inte heller säker på att historien jag berättat för dig nådde sin definitiva slutpunkt i går kväll. Jag tror det återstår ännu en episod. Om du föredrar det kan jag vänta med att berätta resten av vad jag vet till i morgon bitti, så kan du gå och lägga dig nu."
   Hans fullständiga lugn och oberördhet kändes betryggande. "Men varför skulle jag göra det?" frågade jag.
   Åter lät han blicken glida över de upplysta väggarna.
   "Jo ser du, jag tror att någonting kom in i rummet alldeles nyss, och kanske kommer det att visa sig. Tycker du det verkar obehagligt ska du nog gå in till dig. Naturligtvis finns det ingenting att vara rädd för — vad det än är kan det inte göra oss något ont. Men det är nära den tidpunkt då jag två nätter i rad såg det jag redan har berättat för dig, och när andesyner återkommer brukar det vara vid samma klockslag. Varför det förhåller sig så kan jag inte säga men mycket tyder på att en ande som håller sig kvar i vår värld fortfarande är underkastad vissa konventioner, tidens konvention till exempel. Jag tror att jag själv kommer att se någonting inom kort men sannolikt inte du. Du är ju inte som jag offer för dessa ... dessa sinnesvillor ..."
   Jag var rädd, det kunde jag inte förneka, men jag var också intensivt nyfiken och vid hans sista ord vaknade någon befängd stolthet inom mig. Varför, frågade jag mig, skulle inte jag kunna se vad det nu var som fanns att se?
   "Jag har inte minsta lust att lämna dig", sa jag. "Jag vill höra resten av din historia."
   "Som du vill. Var var jag nu? Javisst: du undrade varför jag inte gjorde någonting sedan jag hade haft den där hemska synen på tunnelbaneperrongen och jag svarade att det inte fanns någonting att göra. Tänker du efter kommer du nog att hålla med mig ... Det gick ett par dagar och på morgonen den tredje dagen såg jag i tidningen att min syn hade gått i fullbordan. Sir Henry Payle hade inväntat sista tåget till South Kensington på perrongen i Dover Street Station, och när det körde in på stationen hade han kastat sig framför det. Föraren hade kunnat få stopp på tåget efter bara några meter men ett av hjulen hade gått rakt över hans bröst och krossat det. Han hade avlidit ögonblickligen.
   Vid rättsförhöret lyfte man fram en av dessa mörka historier som ibland vid liknande tillfällen faller som en midnattsskugga över ett liv som världen kanske trott var idel lycka. Han hade länge varit osams med sin hustru — de hade flyttat isär — och det framkom att han ganska kort tid före det som hände hade blivit häftigt förälskad i en annan kvinna. Kvällen före självmordet hade han dykt upp mycket sent hos sin hustru och haft en lång och upprörd ordväxling med henne då han hade bönfallit henne att gå med på skilsmässa och hotat att han annars skulle göra livet till ett helvete för henne. Hon vägrade, och ur stånd att tygla sin vrede hade han försökt strypa henne. Hon hade kämpat emot och oväsendet hade fått hennes betjänt att störta till. Betjänten lyckades övermanna sir Henry och hans hustru förklarade att hon tänkte stämma honom för mordförsök. Med detta hängande över sitt huvud begick han, som jag redan berättat, självmord nästa kväll."
   Han tittade på klockan igen och jag såg att den nu visade på tio i ett. Brasan började tyna och en markant kyla hade lägrat sig i rummet.
   "Därmed är historien inte riktigt slut", fortfor Anthony medan han åter såg sig omkring. "Är det säkert att du inte föredrar att höra resten i morgon?"
   Stoltheten och nyfikenheten vann på nytt över rädslan.
   "Nej, jag vill höra alltihop nu med en gång", svarade jag.
   Innan han på nytt tog till orda skuggade han plötsligt ögonen med handen och tittade spänt mot någon punkt intill min stol. Jag följde hans blick och förstod vad han menat när han sa att man ibland inte kunde veta säkert om man såg eller inte såg någonting. Men var det en skuggkontur som fanns där mellan mig och väggen? Det var svårt att ställa in blicken på den; jag visste inte om den befann sig nära väggen eller nära min stol. Hursomhelst tycktes den tona bort när jag försökte fånga in den med ögonen.
   "Ser du ingenting?" frågade Anthony.
   "Nej ... jag tror inte det", svarade jag. "Och du?"
   "Jag tror jag gör det", sa han och hans blick följde något som var osynligt för mig. Den stannade upp, fäst någonstans mellan honom och den öppna spisen. Medan han oavvänt fortfor att titta ditåt, återtog han:
   "Allt det här hände för några veckor sedan när du var borta i Schweiz, och sedan såg jag ingenting mer, inte förrän i går kväll. Men hela tiden anade jag att en fortsättning skulle komma. Jag kände att jag inte hade upplevt slutet ännu; och i akt och mening att göra det lättare för ett budskap att nå fram till mig från ... från det hinsides ... begav jag mig i går kväll till Dover Streets tunnelbanestation några minuter i ett, den tidpunkt då både övervåldet och självmordet hade ägt rum. När jag kom ner till perrongen var den helt tom, tycktes i varje fall vara det, men just som jag började höra dånet från tåget som närmade sig såg jag en man stå ungefär tjugo meter ifrån mig med ansiktet vänt in mot tunneln. Han hade inte åkt med mig ner i hissen, och ögonblicket före hade han inte funnits där. Så började han gå emot mig och jag såg vem det var och jag kände en iskyla fläkta emot mig när han närmade sig. Det var inte ett sådant drag som uppstår när ett tåg är på väg in, för tåget kom från andra hållet. Han stannade tätt intill mig och jag såg i hans ögon att han kände igen mig. Jag såg att hans läppar rörde sig, men kanske var det på grund av det allt starkare larmet från tunneln som jag inte uppfattade något ljud från dem. Han sträckte fram handen som i vädjan om någonting, men med en feghet som jag inte kan förlåta mig ryggade jag undan, för av kölden som jag nämnt för dig förstod jag att detta var en av de döda och hela mitt jag skalv i en bävan som just då kvävde varje medlidande och varje önskan att hjälpa honom, om hjälp hade varit möjlig. Det var uppenbart att han ville mig någonting men jag vek tillbaka. Så dök tåget fram ur tunneln, och med en gest av ohygglig förtvivlan kastade han sig i nästa ögonblick framför det."
   Just som han hade yttrat de sista orden reste han sig hastigt ur fåtöljen, alltjämt med blicken stelt riktad mot samma ställe. Jag såg hur hans pupiller vidgades, hur det ryckte kring hans mun.
   "Han kommer nu", mumlade han. "Jag ska få chansen att sona min feghet. Det finns ingenting att vara rädd för — jag säger det också för att jag inte själv ska glömma det ..."
   I samma stund gav den boaserade väggen ovanför spisen ifrån sig ett häftigt knakande och det kalla luftdraget strök åter kring mitt huvud. Ofrivilligt pressade jag mig bakåt i fåtöljen och höll händerna framför mig till skydd mot något som jag visste fanns där men som jag inte kunde se. Med alla mina sinnen kände jag att något mer än Anthony och jag befann sig i rummet och det fasansfulla var att jag inte kunde se det. En synlig uppenbarelse, hur ohygglig som helst, skulle ha varit uthärdligare, tänkte jag, än denna absoluta visshet att tätt intill mig fanns detta osynliga något. Och hur gräslig skulle ändå inte anblicken ha varit av den dödes ansikte och söndertrasade bröst ... Men det enda jag kunde se där jag darrade i detta kalla luftdrag var rummets välbekanta väggar och Anthony som stod stram och rak framför mig; jag visste att han koncentrerade sig på att uppbåda allt sitt mod. Hans blick vilade på någonting helt nära honom och ett svagt leende skälvde på hans läppar. Och nu talade han.
   "Ja, jag känner igen er", sa han. "Och ni vill mig någonting. Säg mig då vad ni begär."
   Allt var fullständigt tyst, men det som var tystnad för mina öron kunde inte ha varit det för hans, för han nickade ett par gånger och en gång sa han: "Ja. Jag förstår. Jag ska göra det." Och när jag förstod att det inte bara fanns någon här som jag inte kunde se utan att det också pågick ett samtal som jag inte kunde höra, fyllde mig skräcken för de döda och det okända med samma känsla av kroppslig förlamning som hemsöker en i mardrömmen. Jag kunde inte röra mig, jag kunde inte tala. Jag kunde bara försöka tvinga hörseln och synen att uppfatta det som inte kunde höras och inte ses, medan denna köld från själva dödsskuggans dal strömmade över mig. Det var inte dödens närvaro i sig som var så fruktansvärd; det fruktansvärda var att någon rolös själ hade drivits bort från dödens upp höjda lugn och hägn, en själ som inte kunde vila i frid till det slutliga uppvaknande, vilken form det nu tar sig, som ska väcka alla de otaliga släktleden hädangångna, utan som från evighetens värld obönhörligt drivits tillbaka till den materiens värld den borde ha förlösts från. Klyftan mellan de levande och de döda hade aldrig tyckts så ofantlig, så vidrig som nu när den överbryggats på detta sätt. Det är möjligt att de döda kan meddela sig med de levande och det var inte just detta som ingav mig sådan skräck, för efter vad det sägs sker sådan kommunikation frivilligt från deras sida. Men här ur denna isande köld strålade också plågan ur ett samvete som tyngdes av begångna brott; detta var en död som jagats bort från friden.
   Och sedan märkte jag med stigande fasa att en förändring hade inträtt: detta något som fanns i rummet skulle snart inte längre vara osynligt för mig. Anthony stod tyst nu och tittade inte som förut stint framför sig, han hade börjat låta blicken vandra mellan mig och platsen framför honom och jag visste att den okände hade vänt uppmärksamheten från honom mot mig. Och sakta, men med outhärdligt ökande klarhet, började också jag nu kunna se ...
   Konturen av en skugga skönjdes framför den öppna spisen och panelen ovanför den. Konturen blev tydligare, tog gestalt av en människa. Inom denna skuggskepnad började detaljer tona fram; och flimrande i luften, som skymd av ett dis, urskildes ett ansikte, ett blekt ansikte så plågat av sorg och ångest som ingen levande människas kunde vara. Därpå trädde axlarna fram; under dem slog det ut en stor mörkröd blomma av blod, och plötsligt stod hela skepnaden alldeles tydlig där — dränkt i blod, med ett krossat bröst från vilket brutna revben stack fram som spanten på ett skeppsvrak. Ögonen var riktade mot mig i hela deras ohyggliga svårmod, och jag förstod med ens att det var från dem denna isande kyla kom ...
   Och sedan, lika snabbt som en lampa släcks, var vålnaden försvunnen, det kalla luftdraget fanns inte mer och mitt emot mig stod Anthony i det upplysta rummets tystnad. Borta var all förnimmelse av något osynligt och närvarande; han och jag var alltså ensamma igen, med trådarna av ett avbrutet samtal fortfarande hängande i den varma luften. Jag kände mig yr som när man vaknar ur en bedövning. Först hade jag svårt att orientera mig i verkligheten men gradvis återfick den sin normala självklarhet.
   "Du talade med någon annan", sa jag. "Vem — eller vad — var det?"
   Han strök med handen över pannan som glänste i lampskenet.
   "En själ i helvetet", sa han.
   Alla vet att det är nästan omöjligt att i minnet återkalla enkla kroppsliga förnimmelser sedan de gått över. Har man frusit och blivit varm igen, är det svårt att minnas hur det kändes att frysa; har man varit varm och svalkat sig är det svårt att föreställa sig hur pressande hettan egentligen var. När gengångaren försvann var jag på samma sätt ur stånd att mana fram minnet av den skräck med vilken den för bara några ögonblick sedan hade fyllt mig.
   "En själ i helvetet?" sa jag. "Vad pratar du om?"
   Han vandrade runt i rummet en stund, sedan kom han och satte sig på armstödet till min fåtölj.
   "Jag vet inte vad du såg eller vad du kände", sa han, "men jag har inte i hela mitt liv varit med om något verkligare än det som hände nyss. Jag har talat med en själ i samvetskvalens helvete, som är det enda tänkbara helvetet. Efter det som inträffade i går kväll anade han att han genom mig kanske kunde upprätta förbindelse med den värld han hade lämnat, och han sökte mig och fann mig. Jag har fått i uppdrag av den botfärdige att framföra ett budskap till en kvinna jag aldrig har träffat ... du kan gissa vem det är ..."
   Med ens reste han sig energiskt.
   "Låt oss kontrollera det i alla fall", sa han. "Han gav mig gatuadressen. Nå, där har vi telefonkatalogen! Skulle det bara vara ett sammanträffande om jag fann att det på Chasemore Street 20 i South Kensington bor en lady Payle?"
   Han bläddrade i den tjocka luntan.
   "Ja", sa han, "det stämmer."

Översatt till svenska av Lars Hansson

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki