FANDOM


Av Michelle Magorian

"Han är inte död", kom det från Josie.
   Hon stod barbent i dörröppningen iklädd sin bror Jacks stora vita t-shirt som nådde henne ner till knäna.
   Den unga kvinnliga polisen i fåtöljen vände sig snabbt om. I ett plasthölje i hennes knä låg en blöt marinblå tröja med Gynmouthfärjans logo på bröstet. Den var slarvigt stoppad på armbågarna. Jacks verk.
   "Det är ingen som har påstått det heller", sa hon.
   "Men han är försvunnen", kved Josies mamma.
   Josies föräldrar satt i soffan iklädda pyjamas. Hennes pappa såg blek ut.
   "Hur mycket har du hört av vårt samtal?"
   "Att de har hittat hans jolle i Fleet Creek och att tre kroppar har spolats upp på en sandbank. Och att några på båtarna som ligger förtöjda vid pontonbryggan utanför Lauras kafé hörde några som ropade på hjälp, men att de inte kunde göra något för tidvattenströmmen var så stark."
   Josies mamma snyftade högt.
   "Och jag vet att han inte är död."
   En lång mager polis kom ut från köket med en bricka med temuggar på.
   Han tittade ner på Josie.
   "Jag gjorde en mugg te åt dig också", sa han.
   Hon tog en mugg och nickade bara till tack.
   "Urk", sa hon, när hon hade tagit en klunk. "Det smakar som sirap."
   "Jag hällde i socker", förklarade han.
   "För att motverka chocken, antar jag."
   "Josephine!" sa hennes mamma strängt.
   Josie ryckte på axlarna.
   "Vad hård du är."
   "Mamma, han är inte död."
   "Jag vill inte höra dig säga det en gång till!"
   Josie spände ögonen i polisen.
   "Det är väl ingen som har identifierat honom ännu?"
   "Nej", sa polisen. "Att du inte sätter dig ner?"
   Josie tvekade ett ögonblick och sedan slog hon sig ner i fåtöljen närmast sin pappa.
   "Det är därför vi är här", förklarade den kvinnliga polisen tyst. "Vi tog med oss den här tröjan..."
   "Det är Jacks", sa Josie.
   "Vi vet det", mumlade hennes pappa.
   Josies mamma hade nu börjat jämra sig högt. Josie blev fruktansvärt generad för det samtidigt som hon avskydde sig själv för att hon kände på det viset. Hennes mamma hade kanske rätt. Hon var kanske hård.
   "Vi skulle aldrig ha flyttat hit", snyftade hennes mamma. "Det är det största misstag..." Hon skakade på huvudet. "Han ställer alltid till det för sig, den pojken. Alltid." Josies pappa tittade förskräckt upp. "Han har aldrig haft något otalt med polisen."
   "Typiskt mamma", mumlade Josie.
   "Vi skulle aldrig ha flyttat", stönade mrs Pearce. "Vi skulle aldrig ha flyttat."
   Josies grepp om muggen hårdnade och hon fick behärska sig för att inte skrika "Håll tyst!" Hennes bror var försvunnen och låg kanske skadad någonstans. Och ändå var hennes mamma tvungen att stå i centrum.
   "Han är inte mer än sjutton. Sjutton år! Och det var så mycket jag hade tänkt att han skulle göra."
   "Den där tröjan..." avbröt Josie henne dröjande.
   "Den återfanns på en av kropparna. En ung pojke", svarade den manliga polisen utan att hon behövde avsluta sin fråga.
   "Var han lång med likadant hår som jag?"
   "Ja", sa den kvinnliga polisen och tittade på Josies okammade burr av svarta lockar.
   "Men det kan inte vara han! Han vet ju precis hur floden beter sig."
   "Det finns ingen som vet exakt hur floden beter sig", sa polismannen. "Inte ens folk som är födda här. Hur erfaren man än är så kan man svepas med ut av ebben."
   "Men det är ju därför Jack aldrig skulle få för sig att sticka ut med jollen när det håller på att bli ebb."
   "Normalt skulle han förmodligen inte det", sa polismannen dröjande.
   "Det är lika bra att du berättar det för henne", sa den kvinnliga polisen. "Berättar vad?"
   "Att folk som hörde dem säger att det lät som om de var berusade."
   "Jack dricker inte", protesterade Josie. "Ja, öl har han förstås druckit någon gång, men..."
   Polismannen höjde på ögonbrynen.
   "Jag brukar bjuda honom på en öl till maten ibland", sa Josies pappa, "för att han ska lära sig att umgås med alkohol." "Jag förstår."
   "Du borde inte ha låtit honom dricka öl", snyftade Josies mamma. "Jag sa ju att han skulle hamna i klistret till slut." "Hamna i vattnet, menar du väl, mamma?" fnittrade Josie nervöst. "Ursäkta!" tillade hon sedan medan hon försökte låta bli att skratta.
   "Där hör ni vad jag är tvungen att stå ut med!" skrek hennes mamma till den kvinnliga polisen. "Hon har blivit så hård sedan vi flyttade hit." Hon började gunga fram och tillbaka med överkroppen. "Ju fortare vi kommer härifrån desto bättre."
   Josie drog ner t-shirten över knäna och stoppade in benen i den så att bara fötterna stack ut. Hon stirrade på den skära huden mellan de solbrända tårna. Detta var deras andra sommar i Gynmouth och hon hade aldrig varit så brun förut.
   Hon trivdes i Gynmouth nu. Hon ville inte flytta tillbaka till Birmingham och de högljudda, dammiga somrarna där. Och hennes mamma skulle ändå bara börja klaga igen och vilja flytta någon annanstans.
   Poliserna betraktade oroligt hennes mamma. Josie blev arg när hon såg att de lät sig luras av hennes skådespelarkonster, fast å andra sidan hade ju Josie upplevt henne sådan så ofta att det inte hade någon inverkan på henne längre.
   "Pappa, är du säker på att Jack verkligen är försvunnen?
   Har du ringt ...?"
   "...alla han kan tänkas vara hos? Ja."
   Josie vände sin uppmärksamhet mot polisen.
   "Vad gör ni för att hitta honom?"
   "Vi har fatt rapport om att det bara fanns tre personer i båten."
   "Jaså? Så nu bryr ni er inte ens om att leta?"
   Hennes pappa reste sig upp och gav henne en örfil. Josie fick en chock. Och det fick hennes pappa också. Ångerfull satte han sig på armstödet till hennes fåtölj och höll om henne.
   "Förlåt mig", sa han.
   "Det är okej, pappa", sa hon och kände hur det sved i ögonen.
   "Det är svårt för dig, det vet jag", började han.
   "Nej, det är inte svårt, pappa, för jag vet att han lever."
   Hennes röst började darra. "Han skulle aldrig göra så här mot mig."
   "Du är inte ensam, Josie. Du har oss."
   Hon slängde ett öga på sin mammas uppsvullna, röda ansikte till hälften begravt i en massa pappersnäsdukar. Hon var ensam. Hennes pappa ägnade all sin lediga tid åt att rätta sig efter hennes mammas lynniga humör. Josie hatade henne. Om hon inte klagade på livet så klagade hon på Jack. Och det var alltid Josie som fick ta honom i försvar.
   "Du har alltid så mycket att göra. Jack är den ende som ger sig tid att lyssna på mig."
   "Jag lyssnar nu.
   Hennes mamma gav ifrån sig ett högljutt skri.
   Men inte så lång stund, tänkte Josie. Med hennes mamma i närheten var det ingen idé att försöka ens.
   Den kvinnliga polisen gick och satte sig i soffan hos mrs Pearce och lade försiktigt armen om hennes axlar.
   "Vi flyttade hit för att slippa alla rånare och langare och busar på skolan där han gick", snyftade mrs Pearce. "Men det gick inte att rädda honom. Han struntade i att läsa, det enda han hade i huvudet var den förbaskade floden. Han blev en arbetsskygg odåga."
   "Han är inte arbetsskygg. Han arbetar stenhårt, och sluta prata om honom som om han inte fanns längre", sa Josie.
   "Han har haft dåligt inflytande på dig också. Du klarade dig bra i skolan tills du också blev smittad av den här båtfebern."
   "Mamma, snälla, Jack är försvunnen. Vi måste hitta honom. Han ligger kanske medvetslös någonstans." "Det är hans eget fel i så fall."
   "Nu räcker det", sa Josies pappa snabbt.
   "Jaså, tar du hennes parti?"
   När diskussionen hade kommit ner på den nivån brukade Josies pappa rycka resignerat på axlarna och lämna rummet. Till hennes förvåning gjorde han inte det den här gången.
   "Om jag måste", sa han trött.
   "Tyvärr måste vi nog be er följa med oss", sa den ene av poliserna förläget.
   Mr Pearce nickade och reste sig. "Ja, det är klart." Då bankade det på ytterdörren. "Väntar ni besök?" frågade polismannen.
   Josie kastade sig upp ur fåtöljen.
   Utanför ytterdörren stod Bill Adams iklädd en gammal urblekt oljerock och jeans. Han hade skägg och konstant tegelröd ansiktsfärg och hade lika höga tankar om Jack som
   Josie.
   "Det var inte han", sa han leende. "Det var inte han."

De var bara fyra personer kvar i vardagsrummet nu. Poliserna hade gett sig av.
   Josie hade tagit på sig ett par jeans och en av Jacks tröjor. Trots att natten var mild var hon så trött att hon frös.
   Hennes pappa skickade runt en burk med småkakor.
   Det kändes konstigt att se de båda männen sitta mitt emot varandra, hennes pappa som var så blek och renrakad med begynnande flint och Bill Adams som var så hårig och väderbiten.
   "Jag hoppas att ni inte tog illa upp för att jag identifierade grabben, mr Pearce", började Bill osäkert, "men jag befann mig i närheten och när polisen upptäckte att jag kände
   Jack..."
   "Jag är glad att ni gjorde det. Och kalla mig Greg."
   Bill nickade. Han såg lättad ut.
   "Jag vet hur förtjust Jack är i er", tillade Greg Pearce. "Han pratar alltid om er."
   "Det är en bra grabb. Klipsk."
   "Ni behöver inte vara hänsynsfull vad honom anbelangar. Vi känner honom", klippte mrs Pearce av. Bill såg förvånad ut.
   "Jo men", fortsatte hon. "Ni skulle bara veta."
   "Snälla mamma", sa Josie.
   Hon kunde se att Bill blev generad.
   "Om vi hade vetat att han tänkte fortsätta arbeta på färjorna hade vi aldrig låtit honom börja. Vi trodde att han bara skulle arbeta där på lovet."
   "Han har ett år kvar i skolan", påpekade Josies pappa. "Det kan hända mycket på ett år."
   "Kommer hem sent varenda kväll. Vi vet aldrig var han är."
   "Det vet ni visst!" sa Josie uppretad. "Han är på färjan." "Och ställer till det för sig förstås."
   "Och säljer biljetter!"
   "Intelligent pojke som han sälja biljetter! Han gör det bara för att reta mig!"
   "Jag antar att han har försvunnit för att reta dig också." "Det skulle inte förvåna mig." Hon snöt sig. "Från och med nu kan han hålla sig hemma om kvällarna."
   Bill harklade sig.
   "Mrs Pearce, jag vill inte oroa er mer än nödvändigt, men om han inte har dykt upp vid lunchtid..." Han avbröt sig.
   "Vad jag menar är ..." Han gjorde en uppgiven gest. "Du har väl inte gett upp hoppet?" protesterade Josie. "Nej. Men vi måste vara realistiska."
   "Skulle vi inte kunna leta igenom stranden på andra sidan floden?"
   Bill nickade. "Men vi väntar tills högvattnet är på väg in igen."
   "Ifall han skulle spolas upp ur havet?" frågade Josie stilla.
   "Ja."
   "Jag tror ändå att han finns någonstans iland. Han kan ha råkat bli inlåst någonstans. Hur är det med de offentliga toaletterna nere vid slipen?"
   "De är öppna dygnet runt."
   "I något båtskjul?"
   "Möjligen. Men de flesta båtskjulen ligger längre ner mot flodmynningen. Vad skulle han göra där? Nej. Han försvann sedan vi hade skilts åt. Det är inte likt honom."
   Det hade hänt någonting med rummet, tänkte Josie. Och sedan insåg hon att det hade blivit tystare. Hennes mamma hade slutat gråta. I stället stirrade hon på Bill medan hon kramade sina näsdukar.
   "Finns det ingenting vi kan göra?" viskade Josie.
   "Egentligen inte, kustbevakningen håller utkik och polisen kommer att börja leta efter honom om han inte har dykt upp innan middag. Det bästa du kan göra är förmodligen att sitta och vakta telefonen, Josie." Han slängde ett öga på mr Pearce. "Men jag tänker ta mig en titt längs strandremsan på andra sidan floden."
   "Jag kommer med", sa Greg Pearce.
   "Och jag då?" sa mrs Pearce häftigt. "Mig är det ingen som tänker på verkar det som. Jag är alldeles slut i nerverna av den ungen. Han har förstört våra liv. Om det inte hade varit för honom hade vi aldrig flyttat hit."
   Josie var mållös. Det var hennes mamma som hade velat att de skulle flytta. Hon och Jack hade tiggt och bett att de skulle stanna där de var. Det var inte bara det att de hade varit tvungna att lämna sin skola och alla sina vänner, deras pappa hade dessutom tvingats säga upp sig från ett bra jobb. Allt på grund av hennes mammas nerver.
   Alltihop hade börjat en dag när de gjorde en utflykt till Gynmouth. I samma ögonblick som hennes mamma fått syn på gyttret av pastellfärgade hus på andra sidan floden hade hon blivit kär i stället. När de väl kom till Gynmouth skulle alla hennes problem vara ur världen, förklarade hon.
   Det var de förstås inte. Hon fick bara andra saker att klaga på.
   "Jag var tvungen att lämna alla mina vänner", sa hon bittert.
   Vilka vänner? tänkte Josie. Hon hade snoppat av eller tröttat ut så många i Birmingham att hon inte hade några vänner kvar.
   "Och det är så svårt att få nya här."
   "Det tar alltid ett tag när man är ny på ett ställe", sa Bill. "Mr Adams har rätt, vi har inte bott här så länge", sa Josies pappa. "Du kommer snart att få vänner här också." "Inte när de får veta att jag har en sådan son." "Skitsnack", sa Josie.
   "Var inte oförskämd mot mamma", sa hennes pappa varnande.
   "Jack är jättehygglig", mumlade hon.
   Och han ställer alltid upp när jag behöver honom, tänkte hon. Och hon behövde honom i högsta grad, och det ofta. Hon skulle inte klara av någonting utan Jack.
   "Jag orkar inte längre", stönade mrs Pearce. "Jag kan inte fortsätta så här. Det kan jag bara inte."
   De tittade generat på henne medan hon började gråta och vagga fram och tillbaka med överkroppen igen.
   "Ska jag göra i ordning lite te åt oss?" sa Bill plötsligt.
   "Ja tack", sa Josies pappa.
   "Jag hjälper till", sa Josie.
   Medan hon och Bill pysslade i köket tog Josies pappa med sig hennes mamma upp på övervåningen och såg till att hon kom i säng.
   Diskhon var full av odiskade muggar. Bill satte på tevatten medan Josie sköljde ur tre av dem.
   "Din mamma och Jack kommer inte alls överens, eller hur?"
   Nej."
   "Vad beror det på? Städar han inte sitt rum? Hjälper han inte till? Ringer hans flickvänner dygnet runt?"
   "Nej, det är inget sådant. Han saknar ambitioner säger mamma. Hon vill att han ska bli något inom affärsvärlden. Eller advokat. Eller bankdirektör. Vad som helst, bara han går klädd i kostym."
   "Jag kan inte föreställa mig Jack i kostym."
   "Inte jag heller. Han skulle vantrivas. Han är inte intresserad av pengar och sådana saker."
   Bill skrattade.
   "Nej, det kan han nog inte vara. Man tjänar inte särskilt mycket på färjan."
   "Han tycker det är jättebra att han arbetar på färjan där uppe och inte på den här inne i centrum."
   "Jag vet. Han har tjatat på mig att jag ska visa honom hur man vänder den. Han fattar snabbt, ska du veta." "Det finns ingen bättre än han", sa Josie.
   Hon såg att Bill tittade ut genom fönstret. Himlen började ljusna. Snart skulle högvattnet vara på väg in. Hon mådde illa. "Jag gav henne ett av hennes sömnpiller", sa Josies pappa när de kom in i vardagsrummet. "Jag är ledsen att ni blev tvungen att genomlida ett av våra familjeuppträden, Bill." Bill ryckte på axlarna och räckte honom en mugg te. "Hon har inte mått så bra de senaste åren."
   "Vad är det för fel på henne? Om ni inte misstycker att jag frågar."
   "Det är - Jack", sa Josie.
   "Nej. Det är inte bara det här med Jack. Hon känner sig deprimerad hela tiden. Verkar inte som om hon kan rycka upp sig. Vid sällsynta tillfällen kan hon bli entusiastisk över saker och ting, men hon blir överentusiastisk, om ni förstår hur jag menar, och då vet man att hon kommer att landa med en smäll, bara inte när. Sådan var hon när hon ville att vi skulle flytta hit. Hon var så exalterad att hon nästan var manisk." Han suckade. "Nu påstår hon att hon känner sig ensam. Jag önskar att hon lärde känna lite människor här nere. Då skulle hon säkert må bättre."
   "Har hon provat med att anmäla sig till någon av cirklarna som de nyinflyttade har?" undrade Bill. "Det finns flera stycken."
   "Nej. Hon älskar att laga mat och hon är fantastisk på det - suffléer, hemlagade patéer och sådana saker. Så jag trodde att hon kanske kunde tänka sig att vara med i husmorsföreningen eller gå på kurs i hur man gör sitt eget vin till exempel. Men..." Han ryckte på axlarna. "Jag antar att det känns lite avslaget efter livet i storstan."
   "När det gäller Jack", sa Bill sakta, "så verkar hon inte särskilt glad över att han arbetar på bilfärjan." Han tvekade. "Tycker ni inte heller om det?"
   "I början hade jag invändningar, men inte nu längre. Det är hans liv."
   "Det är trevligt att arbeta tillsammans med honom. De flesta av grabbarna har ingenting att säga. De tröttnar efter ett tag och letar efter bättre betalda jobb eller lever på arbetslöshetsunderstöd. Men han håller alltid utkik efter hägrar eller kommer med roliga kommentarer om turisterna och bilarna, eller också iakttar han bara floden."
   Det blev tyst ett ögonblick. De kunde höra måsarnas svaga skrin utanför.
   "Kände ni igen mannen ni identifierade?" frågade Josies pappa tyst.
   "Nej. Jag skulle tro att han var turist. Men han var i Jacks ålder. Så där kommer ett modershjärta att brista idag."
   "Åh, nej!" utbrast Josie. "Det är ju Mors dag idag. Och jag har inte köpt något morsdagskort till mamma. Helsicke också! Nu kommer hon att tjata i en månad om att ingen älskar henne!"
   "Josie!"
   "Ursäkta mig, pappa, men så är det faktiskt."
   "Jag har ett i skrivbordslådan ifall ni båda skulle glömma."
   Lättad lutade Josie sig tillbaka i fåtöljen.
   "Tack, pappa."
   De drack den ena muggen te efter den andra medan de såg himlen sakta bli ljusare och ljusare. Josie kunde knappt få ner teet. När de andra fyllde på sina muggar hade hennes te kallnat och var nästan orört.
   Hennes pappa skulle just rosta ett par smörgåsar åt sig och Bill innan de skulle ge sig iväg, när det hördes en svag knackning på ytterdörren.
   "Polisen", sa han bestört.
   Men det var Jack, flankerad av två män i tjugoårsåldern med ölmage. Han var huvudet högre än dem där han stod och log fåraktigt med en hink makrill i famnen.
   Josie brast i gråt och slog armarna om hans midja.
   "Du kan inte tro vad skönt det är att se dig", sa mr Pearce.
   Jack höll triumferande upp hinken och vinglade till. De två männen tog tag i hans armbågar.
   "Han har tagit sig några glas", sa Bill.
   Josie släppte honom.
   Jack satte fingret för munnen.
   "Sssch!" sa han och spydde sedan omgående över hela farstun.
   "Jack! Vad gör du?" skrek Josie rasande.
   "Inte så högt", sa hennes pappa. "Vi vill inte att mamma ska vakna."
   "Mamma!" ropade Jack. "Jag har en morsdagspresent till dig!"
   "Vänta med den, Jack", sa hans pappa.
   Han och Bill tog honom under armarna.
   "Jag vill gärna upplysa er om att vi har haft besök av polisen", sa mr Pearce över Jacks axel.
   Männen såg förskräckta ut.
   "Han sa att det var okej", sa mannen som var klädd i joggingskor och bermudashorts. "När han upptäckte att någon hade snott hans jolle bestämde han sig för att hänga med oss. Eftersom det var högvatten tänkte vi ge oss ut på en liten nattlig fisketur."
   "Det kunde ha blivit er sista", sa Bill.
   "Hur sa?" sa den andre.
   "Ingenting", sa Bill. "Jag menar bara att ni kunde ha strukit med allihop."
   "Var det ni som bjöd honom på sprit?" frågade Josies pappa.
   "Vi hade bara lite kul", svarade de generat. "Han tackade inte nej."
   "Drack ni allihop?" frågade Bill argt. "Ute på sjön?"
   "Vi klarar av spriten", sa killen i joggingskor.
   "Och en båt också?"
   Männen ryckte på axlarna och drog sig bakåt.
   "Tack för att ni kom hem med honom", sa mr Pearce kort.
   "Jävla turister", mumlade Bill och tittade efter dem när de försvann nerför gatan. "Hyr båtar och tror att de befinner sig på något jäkla tivoli."
   Jack höll fortfarande ett hårt tag om hinken med makrill.
   "Pappa", sa han, "vi måste stoppa in den i frysen innan mamma vaknar."
   "Det ska vi se till, Jack", sa hans pappa.
   Han och Bill släpade in Jack i vardagsrummet medan Josie äcklad tittade på.
   "Häll upp en stor kanna vatten och fyll ett av de där ölglasen", sa hennes pappa till henne.
   "Tänker du hälla det över honom?"
   "I honom. Vi måste få i honom så mycket vätska som möjligt innan han tuppar av."
   Mr Pearce och Bill lade försiktigt ner Jack på soffan. Med stor möda fick de av honom oljerocken.
   "Pappa", sa Jack och placerade sina stora muskulösa händer på hans axlar. "Tror du hon blir glad?"
   "Det tror jag nog, Jack."
   Han log snett och blev plötsligt gul i ansiktet. I samma ögonblick kom Josie in i vardagsrummet med vattnet.
   Bill och hennes pappa tryckte ner Jacks huvud mellan hans knän. Josie ställde ifrån sig vattnet bredvid dem med en smäll.
   "Josie, vill du vara snäll och stoppa in fisken i frysen, tack."
   Hon slet åt sig hinken.
   "Och Josie..."
   "Ja?"
   "Om jag vore som du skulle jag inte säga någonting till mamma om det här."
   "Som du vill", sa hon sarkastiskt och stormade ut i köket.
   "Nu ligger jag illa till!" viskade mr Pearce till Bill.
   Han gav Jack glaset med vatten men det gled ur hans fingrar och ner på golvet.
   "Jag höll i det, pappa", sa Jack. "Jag höll det."
   Hans pappa höll ett nytt glas mot hans läppar.
   "Det är för att hon ska kunna göra makrillpaté", fortsatte
   Jack. "Det är en överraskning. Tror du att hon blir glad?"
   "Det är klart att hon blir. Drick nu."
   Josie kom klampande genom vardagsrummet.
   "Vart ska du ta vägen?" frågade hennes pappa.
   "Upp och hämta kameran. Jag tänker ta ett foto av honom så han får se hur äcklig han ser ut."
   "Du stannar här tills vi har snyggat till både honom och farstun."
   "Aldrig i livet."
   "Jag menar allvar, Josie. Sätt dig ner!"
   Josie satte sig.
   "Pappa", sa Jack och skrynklade ihop ansiktet, "är Josie sur på mig?"
   "Nej. Drick nu."
   Josie glodde argt ner i golvet.
   "Du och din mamma är aldrig nöjda med Jack", muttrade Greg Pearce. "I din mammas ögon kan han inte göra någonting rätt. Och i dina kan han inte göra någonting som är fel. Antingen är han helt misslyckad eller också är han en övermänniska. Kan inte du och mamma lämna honom i fred och låta honom vara bara människa?"
   "Nu är du orättvis", mumlade Josie.
   "Skulle du hellre vilja att han låg på havets botten? Jag förstår mig inte på dig. Här har vi fått hem honom välbehållen och allting och så möts han av kalla handen bara för att han inte har levt upp till dina förväntningar. Det är rena turen att han lever, särskilt med tanke på de där två typerna som hade tagit honom under sina vingars beskydd. Jag antar att de tycker att det är matho att supa sig full."
   "Pappa", sa Jack matt, "jag mår inte särskilt bra."
   Bill kastade sig fram till soffan och fångade upp Jack innan han ramlade ner på golvet.
   Josie satt och tittade på dem. Hon hade aldrig sett sin bror se så sjuk och hjälplös ut. Han var som ett litet barn. Hon tyckte inte om att se honom så svag. Hur skulle han kunna vara hennes stöd nu? Och om han inte kunde stödja henne när hon behövde det, vem skulle då kunna göra det?
   Hon såg hur hennes pappa och Bill Adams klädde av honom i bara kalsongerna och lade honom på magen på soffan med en hink vid sidan om. Hans långa bruna ben hängde ner på golvet vid kortändan. Det fick duga så. De skulle aldrig ha kunnat få upp honom på övervåningen.
   De betedde sig som ett par nyblivna föräldrar när de ömt stoppade om honom. Sedan gick Bill och lagade frukost medan Josie och hennes pappa gjorde rent i farstun.
   De åt sin frukost inne hos Jack, som sov den oskyldiges sömn, och sedan gav Bill sig av.
   Det tog en stund innan Josie och hennes pappa ens kunde titta på varandra. De satt tysta och vred på sina muggar och tittade ner i golvet. Det var hennes pappa som bröt tystnaden först.
   "Jag har inte varit mycket till pappa på sistone, eller hur?" sa han plötsligt.
   Josie tittade förvånat upp.
   "Det är inte det, pappa. Du har varit..."
   "Upptagen. Jag vet." Han suckade. "Begär inte för mycket av Jack. Han är snäll och omtänksam, men han har sina fel och brister precis som alla andra. Och Josie..."
   "Ja?"
   "Han kan inte vara pappa åt dig."
   "Han kan väl inte det", sa hon sakta.
   Mr Pearce tittade bort mot Jack. "Stackars honom. Så många som kräver att han ska vara någonting han inte är, medan han själv bara vill få hålla till nere vid floden och tjäna tillräckligt för att klara sig."
   "Tror du att mamma kommer att säga att vi ska flytta tillbaka till Birmingham nu?"
   "Ja. Men det ska vi inte. Jag har fattat ett viktigt beslut vad gäller din mamma i natt."
   "Du tänker väl inte flytta ifrån oss?" avbröt hon honom förskräckt.
   "Det är klart att jag inte tänker. Det gäller hennes sjukdom.
   Jag trodde att jag kunde hjälpa henne själv. Men jag hade fel.
   Hon behöver nog tyvärr hjälp utifrån, Josie. Någon form av terapi. Snabbt. För vår skull också."
   Plötsligt slog Jack upp ögonen.
   "Var är makrillen, pappa?"
   "I frysen."
   Han lyfte på huvudet.
   "Tror du verkligen att hon blir glad?"
   "Ja, Jack."
   Han sjönk ner på kudden igen och började snarka högt.
   "Hon kan göra makrillpatéer så att vi har så det räcker ända fram till Mors dag nästa år", sa Josies pappa. "Vi kommer att drunkna i makrillpatéer. Vi kommer förmodligen att kunna äta smörgåsar med makrillpaté på tills jag går i pension."
   Han och Josie log mot varandra.
   "Pappa", sa Josie dröjande, "menar du det där du sa om mamma?"
   "Ja, det gör jag. Jag vill vara mer tillsammans med dig och Jack innan vi blir främlingar för varandra."
   De avbröts av att kyrkklockorna började ringa.
   Hennes pappa reste sig upp och öppnade fönstret. Josie gick och ställde sig bredvid honom och de lutade sig ut tillsammans.
   "Det blir en varm dag idag också", mumlade han.
   Josie tittade bort mot tornspiran på kyrkan som stack upp ovanför gyttret av hustak. Floden kunde hon nätt och jämnt skymta som ett svagt skimmer i fjärran. På den branta sluttningen på andra sidan låg en massa hus ovanför varandra och bortom dem gröna fält. Hon älskade blandningen av land och hav i Gynmouth. Fanns det något annat ställe på jorden där man kunde bli väckt om morgnarna av fiskmåsar och får?
   Hennes pappa lade armen om henne och kramade henne. "Titta på himlen", sa han.
   Så fort hon lyfte blicken började hon skratta. Himlen var klarblå med ett och annat pyttelitet ulligt moln väldigt högt upp.
   "Men, pappa, det är inte sant!" utbrast hon. "Det är ju makrillmoln!"

Ur novellsamlingen "På djupt vatten", Tidens förlag 1993.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki