Fandom

Svenskanoveller Wiki

I vår stad

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Carina Burman

"Skit, skit, skit! Fan, fan, fan! Helvetes, helvetes..."
   Det finns skitdagar. Orimligt körigt på jobbet, Roger bortrest, bilen trasig och den första höstkylan i luften. Det kunde bara bli värre.
   "...helvetes! Jävlar..."
   Mitt i ramsan hejdade jag mig och bromsade in framför dagmammans hus. Första stopp! Alla avstigande för dagmamman! Mungiporna upp!
   Jag lutade cykeln mot väggen och sneddade bort mot lekplatsen. När vädret är fint hämtar vi alltid utomhus. Och idag sken solen. Det kunde man inte förneka.
   Därborta stod de, allihop, samlade i en härlig sensommaridyll — dagmammegruppen, barnen och några mammor och pappor. Det var såna föräldrar som plötsligt stannat upp under hämtningen, släppt tankarna på jobbet och glömt allt vad stress och krav ville säga.
   Solen sken över den lilla gruppen. En optimist kunde få för sig att hösten skulle dröja. Var det bara jag som märkte att kylan var på väg? Gjorde tröttheten mig mera svartsynt än andra, eller var jag bara mera känslig för det där tunna stråket av iskyla som bröt sig fram i sommarvärmen?
   Så sent som förra veckan sökte de vuxna skydd i skuggan. Nu stod de i solen och verkade febrilt njuta av den sommar som fanns kvar. I morgon kunde hösten vara över oss. Och jag som varken skaffat overall eller galonisar.
   "Albin! Hej, Albin... gosegrisen..."
   Han smög intill och gav mig en kram. Innan jag fick grepp var han halvvägs tillbaka till klätterställningen. "Han är en sån charmig liten grabb!" sa dagmamman. Den solblekta luggen försvann på andra sidan klätterställningen. Han är så lik sin far.
   "Albin, kom nu! Vi måste hämta Blenda!"
   "Du har visst bråttom? Bra att polisen verkligen arbetar!"
   Jag lyckades dölja min suck. Den här mamman verkar så glad och leende, men varje yttrande känns som förstucken kritik. Ändå skulle jag ibland vilja vara som hon — en mamma som kommer ihåg att märka jackor och som aldrig missar föräldramöten.
   "Vi har haft ett försvinnande", svarade jag, som för att visa att jag verkligen gjorde något. "Har du inte hört det? Det var på lokalnyheterna, och Kuriren har lagt ut pressmeddelandet på nätet."
   "Här? I vår stad?"
   "Ja. En kvinna. Spårlöst borta. — Albin! Snälla, kom nu, vi måste vara på dagis klockan fyra!"
   "Det är fruktansvärt... lag och ordning... och hur har
   Sverker kunnat bli så smutsig? Om bara..."
   Jag stängde av. Obehaget spred sig i sällskapet. En svettig, jäktad polis räckte för att förstöra allt, att avslöja höstkylan i sensommaren och förstöra småbarnslivets harmoni. Om det nu inte var avslöjandet om försvinnandet. Sånt händer inte här — i vår stad. Men det är klart, oron kan lika gärna ha berott på ett par leriga sommarbyxor (i storlek 100 cl) och en perfektionistisk och säkert också stressad pappa.
   "Han måste ha galonisar! Kläderna blir förstörda!"
   Redan tidigt hade jag lärt mig detta — stäng ut omvärlden. Blir den för jobbig, slå inte tillbaka. Man vinner inget på det. Ibland kan man gå runt hindren istället för att klättra över dem. Det passar inte mitt temperament, men det är en klok insikt. Därför knep jag käft och dök runt klätterställningen. Albin skrek av förtjusning när jag slog armen om hans mage. Så liten och mjuk, fortfarande rund och varm att hålla i, med vippig lugg och stora ögon. Jag lyfte honom med handen runt blöjbaken, fast och skön i konsistensen. Nybytt unge — vilken glädje! Vilka glädjeämnen det fanns, som jag aldrig anat för tio år sedan.
   Ett ögonblick blev allt lugnt. Jag tackade för idag och vinkade till mammorna och papporna och barnen. Så, mitt i kramen, lurade jag på Albin cykelhjälmen, spände fast honom i den främre barnsitsen och trampade iväg. "Iiiiiiiiiiiiiiiiii!"
   Varje gång jag sätter Albin i barnsitsen börjar han skrika. På Blendas dagis hör de alltid när vi kommer. Det är förstås bra, men det gör inte skriket mindre irriterande.
   "Helvetes, helvetes, helvetes! Jävlar, jävlar, jävlar!"
   Jag vet inte när jag började svära på det där sättet. Det lugnar. Allting känns avsevärt bättre, som om jag driver bekymren på flykten med mitt mumlande. Det blir till en slags meditation, men förvänd — en lämplig meditation för en polis, som kunde möta allt slags fanskap under arbetsdagen.
   Det hade varit en asig dag. Första veckan när Roger farit är riktigt rolig. Så är det jämt. Han åker på utbyte till polisen i Estland, och jag och barnen dansar som råttor på bordet. Vi struntar i att bädda sängarna, tittar på tecknade filmer, äter frukost i stora sängen och äter sån mat, som Roger inte tycker om — cajungrytor, pasta med räksås, panpizza. Ingen av oss behöver mat för en karl, eftersom karlarna är så små.
   Vi bor i en liten stad. Här finns kyrka, ishall och simhall, Domus och Epa (båda numera gallerior), konditoriet som blivit pizzeria och sen konditori på nytt, pressbyrån vid järnvägsstationen (staden ligger vid en viktig linje), korvmojen vid torget, nya pizzerian och — den stora sensationen — det nya hamburgerstället, som kallar ostburgarna cheezy-cheezy och ses som höjden av modernitet. Jag är uppvuxen i storstan. Här trivs jag.
   Förra året hade vi inbrott på Posten, men det var stockholmare. Vi har en knarkare, fyra alkoholister, fem missledda ungdomar (möjligen sex, om man räknar en flicka i åttan på Centralskolan, som klär sig i svart och svärmar för gotik), och så Pettersson, som kan bli våldsam. När jag var precis ny hade vi ett mord, det stämmer, men mördaren erkände genast.
   Och i morse ringde telefonen. En av fröknarna på fritids var borta. Det var inte likt henne. Hon var ett rejält fruntimmer, aktiv och glad, med insatslägenhet på bottenplan och extraknäck på Friskis och Svettis.
   Chefen var övertygad om brott. Och eftersom Roger var borta var vi bara tre kvar, och Svensson måste ta hand om felparkerarna. Trots allt struntar de ofta i att betala när de springer in på Kuriren och beställer annons till helgmarknaden. Det var ju fredag idag.
   Plötsligt hade vi kastats in i ett arbete, som vi nästan glömt bort.
   "Det är som på polishögskolan", sa min parhäst på jobbet.
   Det var som i storstaden. Förhör. Brottsplatsundersökning. Besök i en främmande lägenhet, där det inte fanns spår av inbrott och där inget tydde på att något hemskt ägt rum. Det såg ut som om kvinnan nyss gått till jobbet — en ensam mugg i diskstället och Kuriren från i onsdags hopvikt på köksbordet. Några mikroportioner i frysen. I pappersinsamlingen låg två hopvikta pizzakartonger, och en ursköljd mellanmjölkstetra stod uppochnedvänd på diskbänken. Prydliga, praktiska kläder i garderoberna. Äventyrsfilmer i DVD-hyllan. I hallgarderoben en stor uppsättning idrottsgrejor: skidor, bollar, brännbollsträ, tennis-och squashracket, golfklubbor, inlines. Intorkad lera på dörrmattan, efter barnlek eller joggingtur.
   Jag kände mig som något ur en polisfilm på teve.
   Bortsett från att tevepoliser aldrig behöver hämta barn på dagis. Framför allt inte på en äldre damcykel, som skramlar till för varje tramptag. Vid närmare eftertanke kanske det var oljudet som gjorde Albin upprörd. Det man nu hörde av det.
   "Iiiiiiiiiiiii!"
   "Albin! Albin, lugna dig! Vi är framme nu."
   I det ögonblick jag satte ned foten i marken tystnade ungen. Jag torkade det värsta snoret från hans kinder och lyfte ned honom.
   Vart kunde kvinnan ha tagit vägen?
   Sakta följde jag efter Albin de få stegen till dagisbyggnaden, där tre flickansikten kikade ut genom fönstren. Jag kände så väl igen ansiktena: Flickorna Pettersson och min Blenda. Alla tre vinkade, och jag och Albin vinkade tillbaka.
   Vad kunde Anita Andersson — ännu inte omdöpt till "den försvunna", och absolut inte till "offret" — ha haft för orsak att ge sig av? En väninna hade granskat garderoben och skohyllan. Ett par gymnastikskor kanske saknades, möjligen några T-tröjor och jeans också. Det var svårt att veta. Alla hennes kläder var av samma sort. Det var så mycket lättare med damer som gick i sommarklänning eller herrar som använde slips. Man kunde så lätt se om den gula klänningen var borta eller slipsen med vildsvinshuvuden.
   Varför ville någon fly från vår stad, från vår lilla Kråkvinkel? Jag kunde inte tänka mig att det handlade om brott. Inte här. Inte i vår stad.
   "Förlåt att jag är sen!" sa jag. Bara en dagisfröken var kvar, men hon nickade och log varmt. Vårt dagis är toppen. När allt känns riktigt nedrigt kan till och med mammor anförtro sig åt fröknarna.
   "Fortkörningar?"
   "Försvinnande."
   Hon skakade sakta på huvudet, som om jag klagat över kaffepriserna. Jag kände värmen och omtanken därinne. Så satte sig fröken på huk och hjälpte Blenda på med sandalerna. Fortfarande kunde jag inte begripa varför jag gått med på sandaler med spänne, som flickan inte klarade av. Visste jag ingenting? Men de var rosa... eller hade varit rosa i maj. Nu kom kylan snart. Jag måste komma ihåg skobutiken.
   "Å mamma! Å Albin! — Han nöp mig, mamma!" "Han nöp dig inte. Han är bara lite fumlig." "Teckningar! Till er! Och en till pappa!"
   Sex rullar papper, allesammans vackert omknutna med gröna julklappssnören. Jag lade ned dem i Blendas ryggsäck.
   "Gå inte, Blenda! Det blir så trist utan dig!"
   Systrarna Pettersson såg båda storögt på Blenda. Utan väninnor är det inte samma sak. Och så kramar. Fröken tittade på klockan. Det är nackdelen med vårt dagis — det stänger fyra. Både jag och Roger tycker att det är sånt man får ta, när det nu är bra och pedagogiskt och omtänksamt. Ibland blir det ändå stressigt i överkant. De flesta barn på andra dagis har längre dagar än våra — och ändå har jag ständigt dåligt samvete.
   "Pettersson är jämt sen!" viskade dagisfröken i mitt öra. "Det var farmor som lämnade i morse och hämtade igår — och hon passar heller aldrig tiden."
   Jag mumlade lite, lyfte av mig cykelhjälmen och strök undan flätorna. Kanske inte sommaren var över ändå. Det blev fortfarande varmt om huvudet.
   Småflickorna var barn till den våldsamme Pettersson. Man fick inte låta minsta fördom slippa fram inför ungarna. Det fanns inga tecken på att han var en dålig pappa. Så vitt jag visste slog han bara sina vänner, inte barnen.
   Ändå böjde jag på knäna, pussade Blenda och tittade hennes väninnor i ögonen. De betraktade mig frimodigt. Hullet var lika slätt och nästan lika brunt som på min Blenda.
   "Jo, en sak till..." viskade fröken. "Hon kissade på sig förut. Påsen är i ryggsäcken. Det behövs nya reservkläder." Kissa på sig? En femåring? Var det verkligen normalt?
   Var det psykiskt skadligt att vara barn till två poliser? Och kom jag förresten ihåg att trycka igång tvättmaskinen i morse?
   "Är du klar, Blenda? Vi måste till skolan nu."
   På Centralskolan trängs de alla, från sexåringar till sextonåringar, i en omgivning som tack och lov är roligare än skolans namn. När lokaltidningen lider av nyhetstorka brukar teckningsläraren skriva en upphetsad artikel om svensk folkskolearkitektur. Centralskolan liknar inte alls min barndoms skola. Jag gillar de meterhöga, kalkvita bokstäverna på kortsidan, som inte får tas bort och som därför fortfarande påstår att skolan heter Karl XII-skolan.
   Också idag, när inte bara trampandet utan också livet var tungt, skrattade jag till när jag såg texten. Jag bromsade, satte foten i backen — Albins "liiiii" tystnade tvärt — och lyfte varsamt av både dotter och son. De slet av sig hjälmarna och sprang i förväg.
   Det var andra gången idag som jag var vid skolan. Jag hade redan förhört personalen — de båda andra fritidsfröknarna (Ture och Juan), idrottsläraren som alltid visste allt och så förstås rektor. De hade förklarat samma sak, lika öppenhjärtigt och ärligt som alla i vår stad — de visste ingenting. De hade ingen aning om varför fritidspedagog Anita Andersson plötsligt försvunnit.
   Hon var omtyckt av sina arbetskamrater. Hon var bestämd, lika rak i ryggen som i sina besked, ständigt beredd att ställa upp för andra och göra sin del eller ännu mer.
   Aldrig var hon sjuk — kanske för att hon var så vältränad — och nästan alltid var hon glad. Det enda någon kunde säga mot henne (och Ture klämde fram det efter stor tvekan) var att hon hade kort stubin, smällde i dörrar och skällde på omgivningen. Bland barnen var hon ändå något av en favorit. Till dem sträckte sig aldrig hennes vrede.
   Hon var inte ensam om att vara omtyckt. Mina ungar talar med värme om sina fröknar. Ture och Juan spred stora leenden kring sig, trots att det knappast kunde vara lätt att deras kollega gått upp i rök. Det var andra dagen när två arbetade för tre, men ingen av dem verkade sur eller stressad.
   På dagis hade jag varit enda föräldern. Fritids var fullt av mer eller mindre upprörda föräldrar.
   "Blenda! Springer du in och hämtar Claude och Camilla?"
   Blenda stack iväg, och Albin pinnade efter henne.
   Kunde fritidsfröken Anita Andersson, som jag alltid hejade på, ha tröttnat på allt detta och bara gått sin väg? Kanske tydde hennes korta stubin på en passionerad natur? Hade en mörk främling dykt upp och tagit henne med till Acapulco eller Rio eller Paris? Eller — hade någon helt enkelt mördat henne? Hon hade sist setts till i förrgår eftermiddag. Den dagen — i onsdags — hade jag kört min vanliga barnhämtningsrunda. På onsdagar brukar fritidsbarnen spela brännboll sista timmen, och då hämtar man i parken. Jag hade stått därnere, låtit Blenda och Albin klänga omkring och bytt några ord med Anita om bakningskursen på torsdagen. Hennes kolleger Ture och Juan slutade tidigt på onsdagar, och sedan de sista barnen var avhämtade hade Anita Andersson tydligen gått tillbaka till skolan och låst portarna.
   När vaktmästaren kom på torsdagsmorgonen var skolan larmad som vanligt. Allt var prydligt och igenslaget.
   När Anita inte dök upp trodde arbetskamraterna att hon var sjuk, och när hon inte svarade i telefon förmodade de att hon sov eller nåt. Men vi bor i en liten stad. I morse gick larmet. Hemma i storstan hade det dröjt flera veckor.
   Vem kunde vilja Anita Andersson något ont? Hon kunde vara bestämd, det var sant — ibland kanske till och med sträng — och det gällde särskilt besvärliga föräldrar. Vi kräver ju alla underverk av fritidspersonalen, fast de är så få. De måste vara pedagogiska, inte låta ungarna se på teve utan stimulera dem med alla upptänkliga aktiviteter.
   "Camilla läser KP."
   Blenda stod och ryckte i min skjorta. Jag undrade hur länge hon stått där.
   "Och Claude?"
   "Han har ju extragympa på fredagar. Mamma, minns du inte det?"
   Just det. Extragympan, som skulle räta ut sånt som kunde vara snett. Skoldoktorn insisterade på att Claude, den mindre av tvillingarna, hade sneda fötter och behövde röra på sig. Själv hade han väl hellre haft extra dataspel.
   "Men hallå! Där är ju Claudes och Camillas mamma! Du kanske vet..."
   Ett ansikte. Ett av dessa välbekanta ansikten, som jag ändå inte känner — dem jag hejar på i affären och talar om med lånade namn: Sebastians mamma. Emmas mamma. Alexis pappa. Det här var Villes mamma — smal, bestämd och effektiv, med mycket blå ögon. Hon var något i vården, var hon inte? Eller var det hon som höll på med reklam? Mig kände hon åtminstone igen.
   "Inte mycket", svarade jag. "Vi vet faktiskt inte mycket. Ni får lyssna på lokalnyheterna eller kolla Kuriren på nätet."
   På så sätt är Kuriren en utmärkt tidning. Den är inte intresserad av världsnyheter eller ens riksnyheter. Råkar Amerikas president ut för sexskandaler bevärdigas han inte med en rad, faller svenska regeringen blir det på sin höjd en notis — men går en ko ner sig i Backamyren hamnar hon på första sidan. Man får väl hoppas att journalisterna inte dör av lycka, när något äntligen hänt.
   "Men jag tycker ju ändå..."
   Ett pappaansikte, som kunde ha sett bra ut. Grått hår som borde ha kammats. Lågstadieförälderns vanliga ansiktsuttryck — trött, lättretligt — och en hy, som var grådaskig fast semestern nyss var över.
   De här människorna var arga. Hälften verkade arga på mig, på polisen och samhället i allmänhet. Jag borde visst ha hindrat fröken Anita från att gå upp i rök. På något märkligt sätt hängde det också ihop med kommunalrådens partifärg och statsministerns kroppsform.
   Den andra hälften var lättare att förstå. De var arga i största allmänhet. De hade, liksom jag, hämtat barn på dagis och skulle nu samla ihop ett eller flera stora barn -- såna barn vi kallade stora, för de gick ju i första klass, i andra eller tredje. Nu gick det långsamt, personalen hittade dem inte och ingenting fungerade som det skulle.
   Plötsligt rös jag, där jag stod i trappan. Det skar en kall kåre genom luften, ett tecken på att jag hade rätt om årstiden. Kanske var det väderomslagets fel att alla var sura. Svenskar blir så konstiga när vinden vänder.
   "Vi är ju en personal för lite", sa fröken Ture och lämnade över en tredjeklassare till den grånade pappan. Tredjeklassarna var så stora att jag inte ens brytt mig om att lära mig namnen. "Och ni vet ju att nästan alla hämtar vid halv fem."
   Här kom nu min äldsta dotter, med ett litet syskon vid varje hand. De var då för bedårande! Och där kom äldste sonen ångande från gymnastiken, påfallande nöjd över en seger i handboll och med gympapåsen svängande i handen.
   "Aj! Låt bli!"
   "Slåss inte, Claude!"
   Jag är som en gammal elektronisk skrivmaskin. Jag har frasminne. "Låt bli!" "Slåss inte!" "Låt din syster/bror vara!" Och allra värst: "Hur många gånger ska jag behöva säga..."
   "Ta era jackor, så går vi."
   "Vi vann med 2-0, mamma! Egentligen skulle vi spelat brännboll, men de hittade inte klappträt. Och jag är mycket bättre på handboll. Man måste inte ta i så hårt..."
   Jag strök barnen på listan. Fröknarna hade rätt — nästan alla var uppsatta för hämtning halv fem. Inte undra på att det blev kaos. Två barn var uppskrivna till fem, när fritids stängde, och ett enda hade ingen tid angiven. Jag kontrollerade namnet — det var väl en yrkessjukdom. Gerda Pettersson.
   Claude, Camilla och Blenda rusade nedför trapporna, och jag och Albin klättrade efter lite långsammare.
   "Gerda Pettersson — är hon inte syster till Blendas kompisar på dagis?"
   Barnen vet precis hur alla är släkt. Kanske det beror på att de är uppfödda här i Kråkvinkeln. De har naturlig näsa för det. Svensk Damtidning har knoppande resurser där.
   "Ja. Hon gick själv till skolan i morse, och i går också — fast hennes pappa brukar alltid följa henne. Tror du hon rymt hit? Gerda har sånt frihetsbehov säger Anita! Fast — Gerda sa att han inte varit hemma. Tror du hon ljög? Fast skönt om det är sant. Hennes pappa bråkar jämt med fröknarna — och vet du vad, idag fick vi börja med välskrivning, och gissa vad..."
   "Du ska vara försiktig, Camilla! Du överdriver, det är inte bra. Hur skulle Gerda kunnat gå hela vägen själv? Petterssons bor väl borta vid parken?"
   "Jo, jo..." avfärdade dottern mig. "Har du nånsin tänkt på hur fina stora D är, när man skriver dem på rad? Det är som en hel flock knubbiga ponnyhästar..."
   Om igen kopplade jag bort omvärlden. På lämpliga ställen nickade jag och log, sa "Verkligen?'; "Himmel!" och "Så duktigt av dig!" medan tankarna gled iväg. Våldsamme
   Pettersson var kanske opålitlig, men jag hade aldrig hört att han brukade försvinna. Han var inte som stadens alkoholister, som då och då drog på suporgie till stiftsstaden och kom tillbaka när pengarna tog slut. Trots sina nackdelar var Pettersson en ansvarskännande pappa, som verkligen brydde sig om sina döttrar.
   Jag hjälpte Claude och Camilla med cykelhjälmarna, medlade om vem som skulle styra och lyfte upp de båda små i barnsitsarna.
   "När får jag börja cykla själv?"
   "Claude och Camilla cyklar inte själva. De håller reda på varandra."
   Man kan ju undra vilka andra föräldrar som är så tokiga att de skaffar en tandem åt sina sjuåringar — men när Roger hittade den på marknaden kunde han inte motstå den, och den imponerar faktiskt mer än en BMX.
   Jag grenslade cykeln och höll den stadigt, med Albin som vikt där framme och Blenda där bak. Kunde någon förälder velat hämnas på Anita Andersson? Så besvärlig var hon väl ändå inte? Eller var hon vänligare mot mig än mot andra? Tyckte hon kanske jag var trevlig, jag som var ungefär jämngammal, pigg och vältränad? Hon kanske hörde till det fåtal som verkligen uppskattade poliser. Eller var hon en sån, som helt enkelt var rädd att ses som rasist? Jag borde fråga Roger. Bortsett från att han var i Estland och bara kommunicerade med e-post, som vem som helst kunde lägga fingrarna på. Det fanns bara mig själv att lita till.
   Skolgården var tom. En ensam liten unge tittade fram bakom gungorna och ropade ett fnissigt:
   "Polis, polis, potatisgris!"
   Jag märktes, det visste jag. Stadens enda kvinnliga polis, fortfarande i uniform, med cykelhjälm och fyra barn mellan två och sju i släptåg. Dessutom främmande till utseendet, becksvart och med spretiga rastaflätor. Min brytning visade tydligt att jag fötts i det stora landet i väster. Roger var äventyrligt lagd. Estland var inte hans första polisutbyte. Hans vistelse i New York hade fört mig till Kråkvinkeln.
   Jag var främmande här, men det var sällan någon nämnde det. Sakta hade jag mjuknat. Jag skulle inte längre dugt till snut i min hemstad. Till och med att stiftsstaden kändes stor och bullrig. Jag hörde andra mammor prata om vilken god förebild jag var — en mamma som var polis. En av Kråkvinkelns få nysvenskar. Den enda som inte var ljushyllt. Och jag saknade inte det gamla livet — inte ens lukten och smakerna.
   En sån förändring kunde inte handla om annat än kärlek, på det ena eller andra sättet.
   "Iiiiiiiiiiiiii!"
   "Skit, skit, skit! Fan..."
   Mantrat började mala i huvudet igen. Det var med avsikt jag inte svor på engelska, ens för mig själv. De här svenska svordomarna var så avlägsna, lika främmande och lätta att koncentrera sig på som meditationens ramsor.
   Men våldsamme Pettersson, då? Kunde hans frånvaro ha något samband med Anita Anderssons? Trots allt var det en liten stad, och jag visste att Pettersson för länge sedan — när jag först kom hit — haft rykte om sig som kvinnokarl. Frun lämnade honom härom året och flyttade till Motala.
   Eller var det ett villospår? Var det jag själv som var fördomsfull? Kanske jag läst för många halvdana svenska deckare från femtiotalet (utmärkta för min svenska), där kärlek (eller sex, som vi skulle säga idag) så ofta var drivkraften. Väninnan hade varit påfallande tystlåten om Anita Anderssons kärleksliv. Om försvinnandet handlade om passioner — kunde Pettersson ha varit inblandad?
   "Mamma! Hör du inte?"
   Vad förväntades jag höra? Var klockan tre på kvartalets första måndag? Nej. Ringde mobilen? Nej. Fanns där några andra ljud än Albins envisa skrik?
   "Du lovade oss hamburgare idag, okej?"
   Det var sant. Det hörde också till när Roger var borta — riktiga hamburgare, överlastade och feta. Min barndoms hamburgare. Såna hamburgare man gjorde av den där isiga köttfärsklumpen, som låg kvar i frysen där hemma.
   "Jag glömde köttfärsen. Vi åker till hamburgerstället."
   "Korvmojen?"
   Stadens korvgubbe är traditionsbunden, och till traditionerna hör att ge poliser rabatt på varmkorven. En special kan sitta fint ibland, men deras hamburgare har lika stor likhet med min barndoms delikatesser som en svensk mammas köttbullar med fabriksgjorda.
   "Nej, det riktiga. Det multinationella."
   Jag har invändningar mot såna ställen. Det fanns alla skäl att inte gynna det. Egentligen ville jag hem och byta till civila kläder — kanske det var varmt nog för sommarkjol — men det blev för långt att cykla för barnen. Och efter en dag som denna — en dag som påminde mer om min polistid i New York än om en kråkvinkelfredag — kunde något göra mig mera gott än en dubbel spizy cheezy-cheezy med extra pommes frites, majonnäs att doppa i och nån liter äkta coca-cola? Det skulle möjligen varit lite axelmassage, en hummer och en flaska iskylt kaliforniskt vitvin, följt av en barnfri afton med Roger — men det hörde inte till valmöjligheterna. En vecka över, tre återstod. Och jag hade ju Anita Andersson att tänka på.
   Det skulle bli en hektisk tid. I morgon fick jag väl leja bort ungarna till lekkamrater. Mysiga lördagar i familjens sköte fick vackert vänta. Nu löpte spåren risk att kallna.
   "Hurra!"
   Tre hurran, ett illvrål. Albin såg fortfarande mat som ett nödvändigt ont, något man ägnade sig åt för att överleva. "Är vi verkligen värda det, mamma?"
   "Absolut! Och vi hyr en film på hemvägen."
   Så fortsatte vi den korta biten utmed Drottninggatan, samma väg som barnen brukade gå med fritids när de skulle till stora lekparken. Vi cyklade förbi Centralen, korvmojen och konditoriet, med släckt neonskylt och öppen sommarservering, for förbi högstadieflickorna på torget och följde efter de första raggarbilarna, som prövande kröp fram utmed Drottninggatan.
   Kunde verkligen fritidsfröken Anita Andersson ha längtat bort från allt detta?
   Där Drottninggatan tog slut låg det nya hamburgerstället, med teveskärmar och braskande skyltar. Där intill stadsparken, med promenadstigar, lummiga buskar och ett stort lekområde. På parkens bortre sida idyllens höjdpunkt: ett egnahemsområde, små ombonade skokartonger med dignande fruktträd. Längst bort Folkets Park. Till kvällen tändes de kulörta lyktorna, som de gjort i snart hundra år. I afton var det dans, och någon storhet från Stockholms rock'n'rollvärld skulle underhålla stadens tonåringar.
   Vi hade gått dit en gång, Roger och jag, innan barnen kom. Jag kunde fortfarande inte riktigt tro på det. Kunde Parken verkligen finnas i våra dagar, i det tjugoförsta århundradet? Jag hoppades verkligen det, för jag älskade Kråkvinkeln. Det här var inte min födelsestad, som New York — Kråkvinkeln är min stad, eftersom jag själv valt den. Och den var så befriande stilla, så utan alla passioner. Jag älskade småstadens ljumhet. Här blev man inte imponerad.
   Och inte rymde väl en fritidsledare sådär, hux flux?
   Vi ställde ifrån oss cyklarna i stället och hängde hjälmarna på styret. Här i stan låser man inte cyklarna.
   Vi hade en hemlig överenskommelse, barnen och jag. De satte inte sin fot på hamburgerstället. Parken låg ju alldeles intill, denna fantastiska kommunala lekpark med gungdjur, gungbräden, klätternät, karuseller, talrör, sandlåda och till och med en liten plaskdamm. Claude och Camilla tog tag i Albins händer, och Blenda pilade före bort till nätet.
   Nu var kylan där igen. Kunde det vara jag som inbillade mig?
   "Akta er för floden! Och plaskdammen!"
   Vid sidan av parken flyter nämligen stadens vattendrag, en trög och lerig å, som invånarna helst talar om som "floden". Bredvid Hudsonfloden vore den inte ens en rännil, snarast som en utspilld läsk i gräset. Kanske det är ån som gör lekparken så inbjudande och idrottsplanen smaragdgrön som gräsmattan på ett dataspel.
   Jag gick ensam in på hamburgerstället, rätt genom musikvallen. Tur att barnen slapp det här! De skulle bli lomhörda på kuppen. Flickor i höga stövlar och låga urringningar rockade loss på teveskärmarna. Texten vrålades fram på hemgjord amerikanska — älskar dig! Vill ha dig!
   "En mega cheezy-cheezy, tack. Med pluspommesfrites och supercola. Och mayo — majonnäs, alltså. Och tre barnmenyer."
   "Mjölk till barnmenyerna?"
   Bevare mig! Det fanns ändå gränser.
   "Cola till alla, tack."
   Steklukten gjorde mig rasande hungrig. För varje sekund maten dröjde sjönk blodsockret allt mer. Vad hade jag egentligen fått i mig till lunch? Jag kunde inte längre minnas. Allt var borta. Vad hette "take away" på svenska?
   "Äta här?"
   "Nej."
   Jag sög i mig cola så fort jag var utanför dörren, stoppade två pommes frites i munnen och gick bort mot parken. Där fanns stora, rena, välhållna utflyktsbord, så typiska för vår stad.
   "Kom nu, ungar! Det är middag!"
   Jag satte mig ned, dukade upp åt ungarna och satte tänderna i min cheezy-cheezy — faktiskt mycket större än jag tänkt mig och mycket större än jag borde. Med bacon, ost och chili.
   Gudomligt! Saftig och välsmakande, med en hel symfoni av smaker — starkt, salt, fett, mera fett... majonnäs. Och fullkomlig tystnad. Inte högljudd musik som inne på hamburgerstället, bara barnskratt och avlägsna ackord bortifrån Parken, där förbandet stämde sina instrument.
   "Låt inte era burgare bli kalla, ungar!"
   Här kom barnen, formligen virvlande från lekparken, och satte i sig maten. Albin fick pommes frites av mig och ett bett på Blendas hamburgare. Mycket mer behövdes inte i den där lilla magen. Jag böjde mig fram för att känna på blöjorna, men som vanligt smet han iväg. Senaste nöjet var talröret — man stod i ena änden och vrålade ned i en tratt, och en bit bort kunde ett syskon svara. Själv hann jag inte mer än två tuggor innan alla ungar var borta igen.
   Nu hittade de lekkamrater, uppnästa ansikten som jag vagt kände igen från skolan. En av dem lekte med en lillasyster och lät Albin vara med. De skojade och jagade varann. En pappa i bakgrunden låtsades inte se mig. Kanske ansågs det inte artigt att prata med folk som äter i parken.
   Plötsligt var hela portionen slut, och kvar fanns bara en halv mugg cola, en klump i magen och ett svagt begär efter något med mashmallows.
   I tankarna var jag halvvägs hemma, och mina funderingar kring Anita Anderssons försvinnande blev allt mindre trovärdiga. Det måste hängt ihop med matsmältningen — jag spekulerade till och med kring maffian. Så suckade jag. Hemma var ett radhus på Solskenslyckan. Där stod fortfarande tvättmaskinen, välfylld men förmodligen inte startad. Med lite tur skulle jag fortfarande hinna få en ren uniformsskjorta till i morgon. Dags att sätta fart.
   Albin var borta, men jag hörde hans förtjusta skrik bortifrån ungträden. Han lekte väl fortfarande med de främmande barnen. Jag samlade ihop skräpet, lät ett par halvfulla muggar stå kvar och slängde resten i papperspellen. Då hände två saker samtidigt — en liten flicka skrek i högan sky, och en vuxen, djupare röst krävde:
   "Hjälp! Hjälp!"
   Jag torkade den sista dressingen av händerna och var på språng. Ljuden kom nedifrån floden. Ett drunkningstillbud! Och det var förstås där som Albin och småflickorna var.
   Själv springer jag fort, men mina barn är inte mycket långsammare. Blenda, Claude och Camilla kom efter så fort de kunde. Medan jag banade väg bland sly och ormbunkar försökte jag hålla dem tillbaka. Det var bäst att de höll sig undan. Men inte lyssnade de. Vi nådde samtidigt fram till floden.
   Vid strandkanten drog jag djupt efter andan. Först kände jag bara lättnad. Albin och de andra barnen stod på stranden tillsammans med pappan. Ingen av dem hade gjort sig illa. Sedan begrep jag varför flickan skrikit.
   Halvvägs ned i vattnet låg en man framstupa, med händerna ovanför huvudet som om han famlade efter något. Han kunde ha varit vilken svensk karl som helst — jeans, t-tröja och gymnastikskor, snarare smal än tjock, förmodligen mellan 35 och 40 år gammal. På ett sätt skilde han sig dock markant från stadens övriga män — hela bakhuvudet var krossat. Benbitar stack upp ur den levrade sörjan, och bara vid öronen kunde man ana att håret varit ljust och ganska oklippt. I varje örsnibb satt en guldring, rund och blank mitt i förödelsen. Ansiktet syntes tack och lov inte alls.
   Jag insåg genast vad som hänt. Jag blev med ens så mycket polis, att jag i flera ögonblick glömde bort mina barn. Hukande undersökte jag mannen. Andning? Några andra livstecken? Så kände jag någon intill mig. Camilla ryckte mig i ärmen.
   "Mamma, han är död. Är han inte?"
   "Gå din väg, Camilla! Flytta på dig. Du!" ropade jag till pappan med småflickorna. "Hördu, kan du inte ta undan barnen?"
   "Mamma!" sa Camilla igen. "Jag vet vem det är!"
   Hon var på vippen att börja gråta. När jag la armen om hennes axlar blev det ändå en tafatt gest, som om jag försökt trösta ett vittne.
   "Vet du?"
   "Det är Gerdas pappa. Gerda Petterssons. Han är den enda pappan i stan som har två örhängen."
   När barnen förts undan vände jag kroppen på rygg. Ansiktet var nästan oskadat, med bara ett litet skrubbsår från fallet. Jag drog ett djupt andetag och tog itu med återupplivningen, fast Petterssons ansikte var kallt och hans ande hade flytt för länge sen. Enda gången en svensk polis får fastställa dödsfall är när huvudet är skilt från kroppen.
   Plötsligt blev jag lugn. Efter en fumlig, hopplös eftermiddag hade jag plötsligt örnkoll.
   Precis som jag måste Pettersson ha hämtat barnen vid brännbollsträningen i onsdags, sent som vanligt. Han hade grälat med fritidsfröken — med fröken Anita Andersson, som sedan försvunnit.
   Den krossade skallen berättade resten. Såna har jag sett förr — inte i vår stad, utan hos förlorarna efter gängbråk i Harlem.
   Plötsligt hade visst Anita Andersson fått nog. Hon hade tröttnat på gnälliga föräldrar, tröttnat på otacksamhet och manlig bufflighet. Jag hade haft rätt när jag tänkt på passioner — men det var inte kärlekens passion som drabbat henne, utan vredens. Anita hade lyft brännbollsträt och slagit Pettersson i bakhuvudet.
   Hon var en stark och välväxt kvinna. Det behövdes inte många slag. Brännbollens rundträ var inte mindre massivt än ett baseballträ.
   Han hade vacklat och fallit. De framsträckta händerna tydde på att han försökt kravla undan, kanske innan sista slaget föll. Sedan gick Anita hem, torkade fötterna på dörrmattan — där vi struntat i leran — ställde brännbollsträt bland idrottssakerna i garderoben och gav sig av.
   Och barnen? Hade de sett alltihop? Plötsligt mindes jag småflickorna på dagis, deras franka blick och släta, solbrända hull. Samtidigt kunde jag höra Camillas envisa prat om Gerda Petterssons frihetsbehov. Ibland smet hon sin väg. Jag kunde inte tro att de där barnen, med sina klara ögon, hade sett pappan dödas. Kanske Gerda hade tröttnat på de vuxnas tjafs, på faderns ständiga utbrott, och tagit småsystrarna med sig hem? Härifrån var det inte långt — tvärs över parken bara, bort till det lummiga egnahemsområdet. Då var de säkert hemma när dråpet begicks. Jag tog fram mobilen och ringde chefen.
   "Hallå? Det är Johansson. Jag har ett lik här. Fallet Andersson var inte som vi trodde."
   Tack och lov svarade han, och han lyssnade på mig. Jag hörde bullret när han ropade på Svensson att skynda på, att få ändan ur vagnen, efterlysa Anita, ringa stiftsstaden och få hit förstärkning.
   Barnröster nådde in mellan björkar och ungsly. Den främmande pappan försökte lugna dem med barnsånger. Nonsensspråket hördes, tydligt och tryggt — lapprika, papprika, puddingpastej.
   "Prima jobbat!" ropade chefen.
   Jag höll mobilen på säkert avstånd från örat. Långsamt började jag mumla ramsan: "Skit, skit, skit." Framför mig blev flodbädden allt mindre tydlig, gräset förbyttes i asfalt och jag kände den tunga lukten av avgas och sopor. Det blev långsamt allt kallare.
   "Ingen orsak", svarade jag.

Ur "Svarta diamanter"; Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm 2004.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki