FANDOM



Av Ray Bradbury

Han hade rökt upp ett paket cigarretter på två timmar.
   »Hur långt ut i rymden är vi?»
   »En och en halv miljard kilometer.»
   »En och en halv miljard kilometer varifrån?» sade Hitchcock. »Det beror på», sade Clemens, som inte rökte alls. »En och en halv miljard kilometer hemifrån, skulle man kunna säga.»
   »Säg det då.»
   »Hemifrån. Jorden, New York, Chicago. Varifrån du än är.» »Det har jag inte ens nåt minne av», sade Hitchcock. »Jag tror inte ens att det finns en Jord nu, gör du?»
   »Ja», sade Clemens. »Jag drömde om den i morse.»
   »Det finns ingen morgon i rymden.»
   »På natten då.»
   »Det är alltid natt», sade Hitchcock lugnt. »Vilken natt menar du?»
   »Håll mun», sade Clemens retligt. »Låt mig tala till punkt.»
   Hitchcock tände en ny cigarrett. Hans hand darrade inte, men det såg ut som om den innanför den solbrända huden kanske skälvde alldeles för sig själv, en liten skälvning i var hand och en stor osynlig skälvning i hela kroppen. De två männen satt på observationskorridorens golv och tittade ut på stjärnorna. Clemens' ögon blänkte men Hitchcocks ögon var inte fästade på någonting alls, de var tomma och förbryllade.
   »Själv vaknade jag noll fem noll noll», sade Hitchcock, som om han pratade med sin högra hand. »Och jag hörde mig själv skrika: 'Var är jag? Var är jag?' Och svaret var: 'Ingenstans!' Och jag sa: 'Var har jag varit?' Och jag sa: 'På Jorden!' Vad är Jorden?' undrade jag. 'Stället där jag föddes', sa jag. Men det var ingenting och värre än ingenting. Jag tror inte på nånting som jag inte kan se eller höra eller ta på. Jag kan inte se Jorden, så varför skulle jag tro på den? Det är tryggare på det här sättet — att inte tro.»
   »Där är Jorden.» Clemens pekade leende. »Ljuspunkten därborta.»
   »Det är inte Jorden, det är vår sol. Härifrån kan man inte se Jorden.»
   »Jag kan se den. Jag har bra minne.»
   »Det är inte samma sak, din idiot», sade Hitchcock plötsligt. Det låg en antydan till ilska i rösten. »Se den, menar jag. Jag har alltid varit sån. När jag är i Boston, är New York dött och begravet. När jag är i New York, är Boston dött och begravet. När jag inte träffar en människa på fjorton dar, är hon död och begraven. När hon kommer gående på gatan, så är det ta mig tusan en uppståndelse från de döda. Jag dansar närapå, så glad blir jag över att få se henne. Åtminstone gjorde jag det förr. Numera dansar jag inte. Jag tittar bara. Och när hon sen går sin väg, är hon död igen.»
   Clemens skrattade. »Det kommer sig helt enkelt av att din hjärna fungerar på en primitiv nivå. Du kan inte hålla fast saker och ting. Du har ingen fantasi, Hitchcock. Du måste lära dig att minnas.»
   »Varför skulle jag minnas sånt som jag inte har nån användning för?» sade Hitchcock, 'och hans ögon var uppspärrade och stirrade fortfarande ut i rymden. »Jag är en praktisk man. Om Jorden inte längre finns här, så att jag kan gå på den, vill du då att jag ska gå på ett minne? Det gör ont. Som min far sa en gång — minnen är som piggsvin. Åt helvete med dem! Man ska hålla sig borta från dem. Man blir olycklig av dem. De stör en i arbetet. De får en att gråta.»
   »Jag går på Jorden just nu», sade Clemens och kisade för sig själv och blåste ut rök.
   »Du sparkar på piggsvin. Längre fram i dag kommer du att inte ha nån aptit vid lunchen och då undrar du vad det beror på», sade Hitchcock med död röst. »Och det kommer att bero på att du har foten full med svidande piggsvinstaggar. Åt helvete med sånt! Om jag inte kan dricka det, nypa det, slå det eller ligga på det, så släng ut det i solen, säger jag. Jag är död för Jorden. Den är död för mig. Det finns ingen i New York som gråter över mig i kväll. Strunt i New York. Här finns det inga årstider, vinter och sommar är försvunna. Det är vår och höst också. Det är ingen särskild kväll eller morgon; det är rymd och rymd. Det enda som existerar just nu är du och jag och det här raketskeppet. Och det enda som jag är säker på är mig själv. Det är alltihop.»
   Clemens låtsades inte om hans ord. »Just nu sticker jag in ett mynt i springan på telefonen», sade han och härmade rörelsen med ett långsamt leende. »Och ringer till min flicka i Evanston. Hallå, Barbara!»
   Raketen seglade vidare genom rymden.

Lunchklockan ringde klockan 1305. Männen sprang förbi i mjuka gummiskor och satte sig vid de madrasserade borden. Clemens var inte hungrig.
   »Vad var det jag sa!» sade Hitchcock. »Du med dina förbannade piggsvin! Låt dem vara i fred, som jag sa till dig. Titta bara hur jag skovlar in mat.» Han sade detta med mekanisk, långsam och alls inte skämtsam röst. »Titta bara.» Han stack en stor bit paj i munnen och kände på den med tungan. Han tittade på pajen på tallriken som för att undersöka strukturen. Han petade på den med gaffeln. Han kände på gaffelskaftet. Han mosade sönder citronkrämsfyllningen och såg den pysa upp mellan gaffelklorna. Sedan kände han på en flaska mjölk från halsen till bottnen och hällde upp en halv liter i glaset och lyssnade till ljudet. Han tittade på mjölken som för att göra den vitare. Han drack ur mjölken så fort att han inte kunde ha hunnit smaka den. Han hade ätit hela sin lunch på ett par minuter, stoppat i sig den febrilt, och såg sig nu om efter mer, men det fanns inget. Han stirrade tomt ut genom raketfönstret. »De där är inte heller verkliga», sade han.
   »Vilka?» frågade Clemens.
   »Stjärnorna. Finns det någon som har rört vid en? Visst kan jag se dem, men vad tjänar det till att se nånting som är en miljon eller en miljard kilometer borta? Ingenting som är så långt borta är det mödan värt att befatta sig med.»
   »Varför följde du med på den här resan?» frågade Clemens plötsligt.
   Hitchcock stirrade ner i sitt häpnadsväckande tomma mjölkglas och kramade det hårt, lättade sen på greppet och knöt handen igen. »Jag vet inte.» Han slickade längs glasets kant. »Jag måste helt enkelt. Hur kan man veta varför man gör saker och ting här i livet?»
   »Du tyckte om tanken att färdas i rymden? Att röra på dig?»
   »Jag vet inte. Jo. Nej. Det var inte att röra på sig. Det var att befinna sig mitt emellan.» För första gången försökte Hitchcock fästa blicken på någonting, men det var så töcknigt och långt borta att hans ögon inte kunde ställa in sig trots att han grimaserade och gestikulerade. »Mest var det rymden. Så mycket rymd. Jag tyckte om tanken att det inte fanns nånting överst och ingenting underst och en massa ingenting emellan och jag själv mitt inne i ingenting.»
   »Jag har aldrig förr hört det formuleras på det viset.»
   »Jag formulerade det just på det viset; jag hoppas att du hörde på.»
   Hitchcock tog fram sina cigarretter och tände en och började suga in och blåsa ut röken, om och om igen.
   »Hurdan var din barndom, Hitchcock?» sade Clemens.
   »Jag har aldrig varit ung. Vem jag än var då, så är han död. Det där är bara ännu fler av dina piggsvinstaggar. Jag vill inte ha skinnet fullt, nej tack. Jag har alltid resonerat som så att man dör varje dag och varje dag är en låda, förstår du, och allihop är snygga och numrerade; men gå aldrig tillbaka och lyft på locken, för du har dött ett par tusen gånger i ditt liv och det blir en massa lik, vart och ett dött på sitt sätt, vart och ett med en ännu värre min i ansiktet. Varenda en av de där dagarna är ett nytt jag, nån som man inte känner eller förstår eller vill förstå.»
   »På det viset isolerar du dig.»
   »Varför skulle jag ha nånting att göra med en yngre Hitchcock? Han var en idiot och han släpades runt och utnyttjades och användes. Hans far dög ingenting till och han blev glad när hans mor dog, för hon var likadan. Skulle jag vända tillbaka och se hans ansikte den dagen och njuta av det? Han var en idiot.»
   »Vi är alla idioter», sade Clemens, »ständigt och jämt. Det är bara så att vi är ett nytt slags idiot varje dag. Vi tänker : I dag är jag ingen idiot. Jag har lärt mig min läxa. Jag var en idiot i går men är det inte nu på morgonen. Sen upptäcker vi i morgon att, jo då, vi var en idiot i dag också. Enda möjligheten för oss att växa och utvecklas här i världen är nog att vi finner oss i att vi inte är fulländade och lever i enlighet därmed.»
   »Jag vill inte minnas sånt som är bristfälligt», sade Hitchcock, »Jag kan väl inte skaka hand med den där yngre Hitchcock, eller hur? Var finns han? Kan du leta rätt på honom åt mig? Han är död, så åt helvete med honom! Jag vill inte rätta det som jag gör i morgon efter nån fånig handling som jag utförde i går.»
   »Du har missuppfattat saken.»
   »Låt mig få fortsätta med det.» Efter att ha ätit satt Hitchcock och tittade ut genom fönstret. De andra männen betraktade ho. nom.
   »Existerar meteorerna?» frågade Hitchcock.
   »Det vet du förbaskat väl att de gör.»
   »I våra radarapparater — ja visst, som ljusstrimmor i rymden. Nej, jag tror inte på nånting som inte existerar och handlar i min närvaro. Ibland» — han nickade mot männen som höll på att äta färdigt — »ibland tror jag inte på någon eller nånting utom mig själv.» Han rätade på sig. »Finns det en övre våning i det här skeppet?»
   »Ja.»
   »Jag måste genast få se den.»
   »Hetsa inte upp dig.»
   »Vänta här — jag kommer strax tillbaka.» Hitchcock gick snabbt ut. De andra männen satt och tuggade sin mat långsamt. Några sekunder gick. En av männen höjde huvudet. »Hur länge har det här pågått? Med Hitchcock, menar jag.»
   »Bara i dag.»
   »Han uppträdde underligt häromdan också.»
   »Ja, men det är värre i dag.»
   »Har nån sagt till psykiatern?»
   »Vi trodde att han hade repat sig. Alla blir lite påverkade av rymden på första resan ut. Jag blev det. Man blir vilt filosofisk och sen rädd. Man svettas, sen tvivlar man på sin härkomst, man tror inte på Jorden, man super sig full, vaknar med baksmälla och sen är det över.»
   »Men Hitchcock super sig inte full», sade någon. »Om han ändå ville göra det.»
   »Hur kunde han klara sig förbi undersökningskommittén?»
   »Hur klarade vi oss själva? De behöver manskap. Rymden skrämmer livet ur de flesta. Så kommittén släpper igenom en massa gränsfall.»
   »Den där karlen är inget gränsfall», sade någon. »Han är rena katastroffallet.»
   De väntade i fem minuter. Hitchcock kom inte tillbaka.
   Till slut reste sig Clemens och gick ut och uppför spiraltrappan till flygdäcket ovanför. Där stod Hitchcock och rörde ömt vid väggen.
   »Den är här», sade han.
   »Visst är den det.»
   »Jag var rädd för att den inte skulle vara det.» Hitchcock stirrade på Clemens. »Och du lever.»
   »Det har jag gjort länge.»
   »Nej», sade Hitchcock. »Nu, just nu, i det här ögonblicket medan du står här hos mig, lever du. För ett ögonblick sen var du ingenting.»
   »Jo, det var jag, för mig själv.»
   »Det har ingen betydelse. Du stod inte här hos mig», sade Hitchcock. »Det är det enda som betyder nånting. Är besättningen därnere?»
   »Ja.»
   »Kan du bevisa det?»
   »Hitchcock, det är bäst du talar med doktor Edwards. Du behöver nog en behandling.»
   »Nej, jag är all right. Vem är doktorn, för resten? Kan du bevisa att han är ombord på skeppet?»
   »Det kan jag. Det enda jag behöver göra är att kalla på honom.»
   »Nej. Jag menar att du kan inte bevisa att han finns här när du står här, i det här ögonblicket, eller hur?»
   »Utan att röra mig kan jag det inte.»
   »Där ser du. Du har inget andligt bevis. Det är det som jag vill ha, ett andligt bevis som jag kan ta på. Jag vill inte ha något fy.. siskt bevis, bevis som du måste gå ut och släpa hit in. Jag vill ha ett bevis som man kan bära med sig inne i hjärnan och alltid ta på och lukta och känna. Men det är omöjligt. För att tro på en sak måste man föra den med sig. Man kan inte föra med sig Jorden eller en människa i fickan. Jag vill finna ett sätt att göra det, att alltid föra med mig saker och ting, så att jag kan tro på dem. Hur klumpigt är det inte att vara tvungen att göra sig allt besväret med att gå ut och hämta nånting fruktansvärt fysiskt för att bevisa en sak. Jag avskyr fysiska ting, för de kan lämnas kvar och då är det omöjligt att tro på dem.»
   »Såna är spelets regler.»
   »Jag vill ändra på dem. Skulle det inte vara bra om vi kunde bevisa saker och ting med vår hjärna och säkert veta att allting alltid fanns på sin rätta plats. Jag skulle vilja veta hurdan en plats är när jag inte är där. Jag skulle vilja bli säker.»
   »Det är omöjligt.»
   »Vet du», sade Hitchcock, »första gången jag fick idén att resa ut i rymden var för ungefär fem år sen. Ungefär vid den tiden när jag blev arbetslös. Visste du att jag ville bli författare? Jo då, en sån som alltid pratar om att skriva men sällan skriver nåt. Och alldeles för häftig. Så jag miste min finfina plats och slutade som redaktör och kunde inte få nåt nytt jobb och det gick utför med mig. Sen dog min fru. Där ser du, ingenting stannar kvar där man placerar det — man kan inte lita på materiella ting. Jag måste låta en faster till mig ta hand om min pojke och allt blev värre och värre, och sen en dag fick jag en novell tryckt med mitt namn under, men det var inte jag.»
   »Jag förstår inte.»
   Hitchcock var blek och svettig i ansiktet.
   »Jag kan bara säga att jag tittade på sidan med mitt namn under titeln. Av Joseph Hitchcock. Men det var nån annan. Det fanns inget sätt att bevisa — faktiskt bevisa, verkligen bevisa att den mannen var jag. Novellen var välbekant — jag visste att jag hade skrivit den — men det där namnet på papperet var i alla fall inte jag. Det var en symbol, ett namn. Det var främmande. Och då insåg jag att även om jag fick framgång som författare, så skulle det aldrig betyda ett dugg för mig, för jag kunde inte identifiera mig själv med det namnet. Det skulle vara stoft och aska. Så jag skrev inte nånting mer. För resten var jag ett par dar senare aldrig säker på att novellerna som jag hade i mitt skrivbord var mina, trots att jag kom ihåg att jag hade maskinskrivit dem. Det fanns alltid den där luckan i bevisningen. Den där luckan mellan att göra och att ha gjort. Det som har gjorts är dött och är inget bevis, för det är inte en handling. Endast handlingar är betydelsefulla. Och papperslappar var rester av handlingar som var utförda och avslutade och nu osynliga. Det bevis som låg i att göra något, var avverkat. Ingenting fanns kvar utom minnet, och jag litade inte på mitt minne. Kunde jag verkligen bevisa att jag hade skrivit de där novellerna? Nej. Kan någon författare göra det? Jag menar bevis. Jag menar handling som bevis. Nej. Inte på allvar. Såvida inte nån sitter i rummet medan man skriver på maskinen, och då skriver man kanske ur minnet. Och sen en sak är fullbordad finns det inget bevis, bara minnet. Och sen började jag upptäcka luckor mellan allting. Jag tvivlade på att jag var gift eller hade ett barn eller nånsin hade haft ett jobb i hela mitt liv. Jag tvivlade på att jag var född i Illinois och hade en supig far och en lortaktig mor. Jag kunde inte bevisa nånting. För all del, folk kunde säga : 'Ni är den och den och sån och sån', men det betydde ingenting.»
   »Du borde sluta upp med att grubbla på sånt där», sade Clemens.
   »Jag kan inte. Alla luckorna och tomrummen. Och därav kom det sig att jag började tänka på stjärnorna. Jag tänkte att jag skulle vilja vara ombord i ett rymdskepp, ute i rymden, i ingenting, i ingenting, och fortsätta in i ingenting med bara nånting tunt, ett tunt äggskal av metall som höll mig uppe, fortsätta bort från allt det någonting med luckor i som inte kunde ge bevis för sig självt. Då förstod jag att rymden var den enda lyckan för mig. När jag kommer till Aldebaran II, ska jag mönstra om för fem-årsresan tillbaka till Jorden och på det viset ska jag fara fram och tillbaka som en fjäderboll under resten av mitt liv.»
   »Har du talat med psykiatern om det här?»
   »För att han skulle söka cementera luckorna och fylla avgrunden med buller och varmt vatten och ord och händer som rörde vid mig och allt sånt där? Nej tack.» Hitchcock hejdade sig. »Jag börjar bli värre, eller hur? Jag tänkte väl det. När jag vaknade i morse tänkte jag : Jag börjar bli värre. Eller är det bättre?» Han gjorde åter en paus och plirade på Clemens. »Är du där? Är du verkligen där? Seså, bevisa det.»
   Clemens slog till honom på armen, hårt.
   »Ja», sade Hitchcock och gned sig på armen, tittade på den mycket noga, förundrat, och masserade den. »Du var där. Under en kort bråkdel av en sekund. Men jag undrar om du är där nu.»
   »So long», sade Clemens. Han tänkte söka rätt på läkaren. Han gick därifrån.
   En klocka ringde. Två klockor, tre klockor ringde. Skeppet vaggade som om en hand hade slagit till det. Det hördes ett sugande ljud, ett ljud som när en dammsugare kopplas på. Clemens hörde skriken och kände att luften blev tunnare. Luften väste runt hans öron. Plötsligt fanns det ingenting alls i hans näsa eller lungor. Han raglade till och sedan upphörde väsandet.
   Han hörde någon ropa. »En meteor.» Någon annan sade : »Det är lagat!» Och det var riktigt. Skeppets nödspindel, som löpte utanpå skrovet, hade blixtsnabbt satt en het plåt över hålet i metallen och svetsat fast den lufttätt.
   Någon pratade och pratade och började sedan skrika på avstånd. Clemens sprang genom korridoren i den allt friskare, tätare luften. När han svängde om ett skott, såg han det nylagade hålet i stålväggen, såg meteorfragmenten strödda i rummet som bitar av en leksak. Han såg kaptenen och medlemmarna av besättningen och en man som låg på golvet. Det var Hitchcock. Hans ögon var slutna och han grät. »Den försökte döda mig», sade han gång på gång. »Den försökte döda mig.» De hjälpte upp honom på benen. »Den kan inte göra så», sade Hitchcock. »Så ska det inte vara. Såna saker kan inte hända, eller hur? Den kom in och ville ha tag på mig. Varför gjorde den det?»
   »All right, all right, Hitchcock», sade kaptenen.
   Läkaren förband ett litet sår på Hitchcocks arm. Hitchcock tittade upp, blek i ansiktet, och fick se Clemens stå där och betrakta honom. »Den försökte döda mig», sade han.
   »Ja, jag vet», sade Clemens.

Sjutton timmar gick. Skeppet fortsatte i rymden.
   Clemens steg in genom ett skott och väntade. Psykiatern och kaptenen var där. Hitchcock satt på golvet med benen uppdragna mot bröstet och armarna hårt slagna om dem.
   »Hitchcock», sade kaptenen.
   Inget svar.
   »Lyssna på mig, Hitchcock», sade psykiatern.
   De vände sig till Clemens. »Är ni god vän med honom?» »Ja.»
   »Vill ni hjälpa oss?»
   »Om jag kan.»
   »Det var den där förbannade meteoren», sade kaptenen. »Det här hade kanske inte hänt, om inte den hade kommit.»
   »Det skulle ha hänt i alla fall förr eller senare», sade läkaren. Till Clemens : »Ni skulle kunna prata med honom.»
   Clemens gick lugnt fram och hukade sig ner bredvid Hitchcock och började skaka honom milt i armen och ropa med låg röst : »Hej, Hitchcock.»
   Inget svar.
   »Hallå, det är jag, Clemens», sade Clemens. »Titta, jag är här.» Han slog till armen lätt. Han masserade försiktigt den stela halsen och den framåtböjda nacken. Han kastade en blick på psykiatern, som suckade mycket lågt. Kaptenen ryckte på axlarna.
   »Chockbehandling, doktorn?»
   Psykiatern nickade. »Vi börjar om en timme.»
   Ja, tänkte Clemens, chockbehandling. Spela ett dussin jazzskivor för honom, vifta med en flaska frisk grön klorofyll och några maskrosor under näsan på honom, placera gräs under hans fötter, spruta ut Chanel i luften, klipp hans hår, klipp hans naglar, för hit en kvinna till honom, skrik, dunka och fäkta åt honom, stek honom med elektricitet, fyll igen luckan och avgrunden, men var har ni ert bevis? Man kan inte hålla på att ge honom bevis i evig. i het. Man kan inte roa en baby med skallror och sirener natten lång varenda natt under de närmaste tretti åren. Någon gång måste man sluta. När man gör det, är han borta igen. Det vill säga, om han alls bryr sig om er.
   »Hitchcock!» ropade han så högt han kunde, nästan hysteriskt, som om han själv hade fallit ner från en klippa. »Det är jag. Det är din kamrat! Hallå!»
   Clemens vände och gick ut ur det tysta rummet.

Tolv timmar senare ringde en annan alarmklocka.
   Sedan alla de springande stegen hade tystnat förklarade kaptenen : »Hitchcock vaknade upp en minut eller så. Han var ensam. Han satte på sig en rymddräkt. Han öppnade en luftsluss. Sen steg han ut i rymden — ensam.»
   Clemens tittade blinkande ut genom den väldiga glasventilen där man såg stjärnornas ljusfläckar och ett avlägset mörker. »Är han därute nu?»
   »Ja. En och en halv miljon kilometer bakom oss. Vi skulle aldrig kunna hitta honom. Jag fick veta att han befann sig utanför skeppet när hans hjälmradio kom in på vår våglängd i kontrollrummets radio. Jag hörde honom prata för sig själv.»
   »Vad sa han?»
   »Nånting i stil med : 'Nu finns det inte mer nåt rymdskepp. Har aldrig funnits nåt. Inga människor. Inga människor i hela universum. Har aldrig funnits några. Inga planeter. Inga stjärnor.' På det viset pratade han. Och sen sa han nånting om sina händer och fötter och ben. 'Inga händer', sa han. 'Jag har inga händer längre. Har aldrig haft några. Inga fötter. Har aldrig haft några. Kan inte bevisa det. Ingen kropp. Har aldrig haft nån. Inga läppar. Inget ansikte. Inget huvud. Ingenting. Bara rymden. Bara rymden. Bara avgrunden.'»
   Männen vände sig tyst om för att se ut genom ventilen på de avlägsna och kalla stjärnorna.
   Rymden, tänkte Clemens. Rymden, som Hitchcock älskade så högt. Rymden, med ingenting överst och ingenting underst, en massa tomt ingenting emellan och Hitchcock, som faller mitt inne i ingenting på väg till ingen särskild kväll och ingen särskild morgon...

Källa: Den illustrerade mannen 1986, ISBN 91-1-862081-7. Originalets titel: "No Particular Night or Morning" 1951.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki