FANDOM


Av Mira Lobe

Middagen är slut. De har fått milipapp liksom alla dagar. Sara och Elisabeth torkar av bordet. Alla barn sätter sig för att göra sina läxor. Syster Franziska går från den ena till den andra, berömmer, kritiserar, hjälper till där det behövs.
   Sara sträcker sig över bordet och tar Elisabeths räknebok. De båda väninnorna är lika gamla, de går i samma klass — men i olika skolor. Elisabeth är blandras och går i skola för halvblod. Sara är narra och går i nama-skola.
   "Var snäll och kom hit och titta!" ropar Sara. "I Elisabeths skola lär de sig andra saker än vi. Svårare. De tror väl vi är för dumma för det eftersom vi är svarta? Men jag är inte för dum! Elisa har förklarat ett par uppgifter för mig, och jag begrep det genast. Eller hur?"
   Elisabeth nickar.
   Syster Franziska nickar också.
   "Varför gör de så mot oss?" undrar Sara. "Och tror du barnen i den vita skolan lär sig ännu mer än i Elisas skola?"
   "Ja", sade syster Franziska. "I de vita skolorna lär de sig mest." "Det är inte rättvist", säger Elisabeth.
   "Det är mycket fult", säger Sara. "De bär sig åt som om vi vore för dumma för att lära oss detsamma som de. De låter oss lära oss mindre, för att vi skall vara dumma i fortsättningen också. De är säkert rädda att vi skall bli lika kloka som de."
   Syster Franziska lade sin svarta hand på Saras krulliga svarta hår. "En dag", sade hon, "skall vi ändra på det där. Då vi färgade äntligen får bestämma i det här landet, skall alla barn få gå i samma skolor."
   "När blir det?" frågar Sara.
   "Snart!" säger syster Franziska.

Solen står redan lågt över den avlägsna kedjan av kullar. Trots det är det fortfarande varmt. Den röda jorden glöder som koppar. I farmhuset där borta, där Baas, herremannen, bor, springer andfådd en kvinna bort mot de svartas hyddor. Spädbarnet i bärduken på hennes rygg slänger hit och dit.
   En liten svart flicka kommer springande kvinnan till mötes. "Mamma! Så bra att du kommer, mamma!"
   "Vad har hänt?"
   Den lilla berättar upprörd, att Sam har trampat på en törntagg. Den tvåårige Samuel sitter under skuggtaket framför hyddan och gråter. Modern drar ut törntaggen, suger ur såret, lindar en trasa om foten och tröstar honom. Först därefter knyter hon upp bärduken med den lilla. Mirjam skulle vilja leka med babyn, men modern skickar ut henne på betesfältet. Två getter måste få gå och dricka.
   Mirjam går utan att knorra. Hon är förståndig för sina fyra år och hjälper modern så gott hon kan. Med palmbladskvasten sopar hon hyddan ren, tar hand om Sam, tvättar honom, ger honom mat och försöker lära honom hur man formar hirsgröt till runda kulor med fingrarna och stoppar dem i munnen. Mirjam kan det för länge sedan, men brodern har inget tålamod. Han är livlig och nyfiken och hela dagen på väg på sina flinka bruna ben. Ständigt ställer han till något, sliter ner grytor och kittlar, drar tvätten från linan eller försvinner i säven. Mirjam har det svårt med honom.
   Men vem har det inte svårt här i hyddorna som tillhör Baas - liksom allt annat? Inte bara taket av korrugerad plåt över huvudet och marken under fötterna och betet, där getterna betar: allt land tillhör honom, mil efter mil, och de svarta lantarbetarnas arbetskraft tillhör honom också.
   Lille Sam är stolt över sitt förband. Han håller upp foten i luften och kanar sittande bort till babyn som ligger på sin matta. Han smeker den och kittlar den, han rullar den varsamt fram och tillbaka, tills babyn jollrar av glädje.
   Modern måste tänka på de vita barnen i farmhuset som alltid kivas och retar varandra och klöser och biter. De större slår ofta de mindre. Aldrig kan den vita härskarinnan lämna sina barn ensamma med varandra så som hon måste göra med Mirjam och Samuel. Hela dagen hjälper hon till i köket där borta i farmhuset, åtta timmars arbete, så står det i överenskommelsen. Då och då smyger hon sig därifrån för att se efter så att allt är bra därhemma. Trots allt är Mirjam ändå alltför ung att passa sin bror från morgon till kväll. Grannarna hjälper till då de kan, men de har det ju likadant som hon.
   Modern suckar, sedan tittar hon bort på Sam och babyn och ler. Sam kravlar med fingrarna över babyns mage och upp till hakan och sedan tillbaka igen. Babyn jublar.
   Nästa år, tänker modern, är Mirjam fem år och stora flickan.
   Och Samuel är tre och redan klokare. Då kan de båda se till babyn, och då kanske jag kan få ett bättre arbete därborta hos Baas, kanske som strykerska, det är bättre betalt än köksarbete. Och sedan, om två år till, går Mirjam i skolan...
   Någon slår armarna om halsen på henne. Mirjam har kommit tillbaka. Hon säger att den dräktiga geten snart skall föda, så stor verkar hon redan ha blivit.
   "Har du sett pappa?" frågar modern. "Spring och möt honom! Han blir så glad då du väntar på honom vid skuggträdet."
   Hirsgröten är färdig, då far och dotter kommer hem till hyddan. Modern ser dem komma. De går långsamt hand i hand. Mirjam släpar sin herdestav efter sig. Modern ser hur trött fadern är. Hans axlar hänger framåt, hans ansikte är fårat. Modern tänker: idag är det något som inte var igår. Hans steg är annorlunda, hans axlar hänger annorlunda. Har det hänt någonting med korna? Har han haft något bråk med uppsyningsmannen? Eller kanske till och med med Baas?
   Det dröjer länge innan alla har ätit, barnen kommit i säng och grannarna, som kommit för att prata, gått igen.
   Föräldrarna sitter framför hyddan. På himlen hänger en smal månskära bland miljoner stjärnor.
   "Baas har kallat mig till sig", börjar fadern. "Det gäller dig." Modern nickar. Hon anar vad som skall komma.
   "För att du lämnar arbetet så ofta. Frun har beklagat sig hos Baas."
   Modern nickar igen. Frun beklagar sig ofta. Det är svårt att göra henne till lags. Hon säger att alla negrer är lata, förljugna och tjuvaktiga. Varje dag räknar hon konservburkarna, flaskorna och paketen i skafferiet, hur många ägg som har gått åt, frågar vem som har tagit ett bröd igen.
   "Har du talat om för honom, varför jag går ifrån?" frågar modern. "Att jag måste se till barnen och att jag sedan arbetar dubbelt så fort, så att jag tar in tiden igen?"
   "Det har jag sagt. Men Baas säger: du tar inte igen någon tid. Baas säger: i kontraktet står att du skall vara åtta timmar i huset, men du är ofta inte där mer än sex timmar. Baas säger: om vi inte håller oss till kontraktet, håller han sig inte heller till det. Då måste vi gå."
   "Sa han det?"
   "Ja, det sa han."
   "Vad är det för en människa! En elak människa ..." Modern slår händerna för ansiktet och gråter.
   "Inte värre än andra. Snarare bättre. Du vet att de pryglar folk på andra farmer och piskar dem med sjamboken. Det gör Baas aldrig. Han har inte heller sagt att han skall jaga bort oss. Bara att vi måste lämna vår hydda och att det finns många andra herdar som förstår att umgås med hans boskap — och andra kvinnor som kan arbeta i huset och inte behöver springa hem i ett."
   "Den snälle Baas!" säger modern bittert. "Han jagar inte bort oss. Han säger bara att vi skall lämna vår hydda. Vart skall vi då ta vägen, ja, det vet han inte, det bryr han sig inte om, och om vi dör eller inte, är honom också helt egalt, det kan han inte hjälpa, det är inte hans skuld, nejdå, bara vår egen ..."
   Fadern sitter framåtböjd. Han har lagt underarmarna på låren. Hans händer dinglar mellan knäna.
   "Och du?" frågar modern. "Sa du ingenting då? Försökte du inte få honom på andra tankar?"
   "Jovisst. Jag sa honom, att vår dotter Mirjam och vår son Samuel snart är stora nog att vara ensamma. Men att vår Samuel är ett mycket livligt barn och att han måste ha någon vuxen som tittar till honom då och då. Jag sa honom, att han ju ändå själv är far och vet hur livliga barn kan vara — men det var fel. Det skulle jag inte ha gjort: jämfört hans barn med mina ..."
   Modern skrattade bittert. "Hans har rätt hudfärg och våra har fel!"
   "Han sa bara, att han kände väl till att Samuel är livlig. Hans fru hade berättat vad han ställde till i köket."
   För några veckor sedan hade Mirjam varit sjuk, och eftersom modern inte visste var hon skulle göra av Sam, hade hon varit tvungen att ta honom med och gjort upp med Mama Baiba, köksan, att hon skulle låta honom kravla omkring i köket tills Mirjam var frisk igen. Mama Baiba hade själv ett halvt dussin barn som nu var vuxna. Sam fick frukt och kakor av henne och var mycket glad. Ännu gladare blev han, då han fann att han själv kunde skaffa sig godbitarna. I ett obevakat ögonblick sprang han in i skafferiet och ställde till en massa oreda. En skål med ärtor gick i golvet, en flaska hallonsaft följde efter. Ärtorna rullade åt alla håll, ljusgröna i mörkröd hallonsaft. Just i det ögonblicket kom frun ut i köket. Mama Baiba föste snabbt in Sam i städskåpet och sade att hon själv hade råkat välta ner ärtorna och flaskan, men frun trodde henne inte. Hon drog fram den gråtande Samuel ur städskåpet och grälade på modern, det måtte väl för guds skull räcka med att hon släpade babyn runt i köksarbetet. Skulle det nu bli en svart barnkrubba också i köket? Hon förbjöd Sam och alla andra svarta barn att vistas i farmhuset. Hon drog av skålen och hallonsaften på moderns lön. Och hon berättade utförligt för Baas om vad som hade hänt.
   "Sedan dess vill hon bli av med mig", säger modern. "Om Mama Baiba inte skyddade mig ..."
   Fadern lade armen om henne.
   En stund sitter de tysta. Modern märker att det inte är allt han vill ha sagt. Hon försöker hjälpa honom.
   "Baas har alltså hotat oss. Om jag inte bättrar mig, måste vi bort. Var det hans sista ord?"
   "Nej. 'Du har en äldre dotter', sa han. 'Ni har skickat henne i skolan. Hämta hem henne. Hon kan ju passa de yngre barnen.'"
   "Sara?" säger modern. "Sara skall fortsätta i skolan! Hon klarar sig bra där. Pater Benedikt och syster Franziska säger båda, att hon är en duktig flicka. Man kan inte ta henne från skolan."
   "Jodå. Det kan man — säger Baas. Det finns ingen lag som säger att Sara måste gå i skolan. Även om hon har en friplats på skolhemmet. Lagen gäller endast för vita. Om jag åker dit, måste patern lämna ut henne."
   "Du pratar som om pater Benedikt höll henne kvar med våld därborta! Som vi inte vore lyckligare du och jag och Sara, om hon fick vara där borta och studera!"
   Fadern nickar. Ja, de hade varit lyckliga. Men Baas hade sagt: Sara är bara en flicka. När hon blir fjorton eller femton gifter hon sig och lämnar ditt hus och följer sin man och får barn och bryr sig bara om sin egen familj.
   "Baas sa ..."
   "Baas! Baas!" Modern skakar av sig faderns arm. "Då han den gången hörde, att Sara skulle gå i skolan, var han också emot det. De vita vill inte att vi svarta lär oss någonting."
   "Vi skall skicka Samuel dit, då han kommer så långt", säger fadern. "Jag skall be patern att han håller Saras plats åt honom. Söner stannar i familjen och tar hand om sina gamla föräldrar."
   Också det hade Baas sagt.
   Fadern reser sig. Det är tid att sova. En herdes dag börjar tidigt.
   "Nästa vecka hämtar jag hem henne. Det är viktigt att vi får behålla våra arbeten, vår hydda och vårt liv här. Mycket viktigare än att Sara blir en studerad flicka, reser till stan och kommer och hälsar på oss en gång om året. Du vet ju — den som går i skola vill till stan och vill inte återvända till landet."
   "Sara är en god dotter", mumlar modern. "Hon kommer att skicka pengar till oss."
   "Kanske. Kanske inte. Det blir som jag sagt: jag hämtar henne."
   Han går in i hyddan.
   Modern följer honom.
   Hon tänker: vad har det blivit av honom? När vi gifte oss, talade han om att den nya tiden grydde. Att vi svarta skulle äga och bebygga vårt svarta land. Och att de vita skulle tvingas återvända till sitt vita land, dit varifrån de kom. Så stolt och modigt han talade då! Vi skall kämpa, sade han. Vi skall låta våra barn gå i skola, sade han. Den som kan läsa och skriva och räkna är bättre rustad för kampen. Vi skall leva som människor, sade han. Vi skall inte längre behöva böja oss för Baas, sade han. Och nu — nu är han en bruten man.
   "Förr i världen sa du inte så", säger hon.
   "Nej, det var då!"

Sara gråter då hon får veta att hon måste lämna hemmet och skolan. Att hon inte får fortsätta studera och bli lärarinna som hon hade önskat.
   Hon älskar sin familj. Hon slår armarna om fadern, då hon i pater Benedikts rum hälsar på honom, hon frågar hur det är med mamma och Mirjam och Samuel och babyn. Hela tiden rinner tårarna.
   "Här har du ditt häfte", säger syster Franziska. "Ta det med dig. Glöm inte vad du har lärt dig. Du kanske kan komma tillbaka längre fram. Vi håller platsen åt dig, Sara."
   Pater Benedikt lägger en bok ovanpå häftena.
   "Den får du av mig, Sara. Den kommer du att tycka om. På kvällarna, när du är färdig med ditt arbete, kan du läsa den ..."
   "På kvällarna är det mörkt", säger Sara. "Vi har inget ljus hemma i hyddan." Pater Benedikt tar ett paket ljus ur skåpet. "Tag de här, Sara. Och när de är slut, skriv eller kom själv och hämta nya hos oss."
   Syster Franziska gör ett paket av Saras saker: kläderna, häftet, ljusen.
   Hon kysser Sara och vinkar länge efter henne, då hon går därifrån tillsammans med sin pappa. Sedan vänder hon sig till pater Benedikt:
   "Att stjäla bröd är förbjudet. Den som stjäl bröd, blir straffad. Men de vita stjäl våra barn från oss!"
   Pater Benedikt säger efter en lång paus: "Den tid kommer, då ingen längre får komma och ta de svarta barnen härifrån."
   "Och när blir det?" frågar syster Franziska.
   "Snart", säger pater Benedikt.

Ur "Jag förstår inte trummorna längre", Berghs förlag 1982. Översättning: Edward Brehmer.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki