Fandom

Svenskanoveller Wiki

Ingenting så underbart

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Phebean Itayemi

Jag begrep aldrig att han menade det eller att mina föräldrar menade det också. Han var rätt gammal — han måste ha varit femtiofem åtminstone och jag var bara sjutton. Ända sen jag var mycket liten minns jag hur han kom hem till oss. Han brukade sätta mig på knät och kalla mig för sin hustru. När han kallade mig för sin fru — och han menade sin fästmö — så var jag säker på att han skojade. Andra män kom hem till oss och de kunde säga: "Har du lust att gifta dig med mig, flicka lilla? Om du går med på att gifta dig, så ska du få kött varenda dag från och med nu, för jag är jägare," eller "Jag ska ge dig väldigt stora jamsrötter, för jag är bonde." Jag sa alltid ja, för jag förstod att de skämtade. Jag betraktade Eso, femtiofemåringen, precis som de andra männen.
   Eso var alltför stor, alltför gammal, alltför viktig för att kallas vid sitt rätta namn. Därför hade han ett smeknamn, Ogongo; det betyder Strutsen, fåglarnas konung. Så sa hans jämnåriga till honom, och kvinnorna i huset kallade honom den eller dens fader allt efter namnen på hans barn.
   Vi bodde allesammans i en liten by bortanför allfarvägarna i det inre av södra Nigeria, i Yorubaland. Där fanns en kyrka med en skola som skröt med sexan som sin högsta klass. Varenda en i vår by, lärarna inberäknat, hade en farm. Lärarna märkte att de inte kunde spara något av lönen för att leva komfortabelt, och därför odlade de så mycket som möjligt av sin egen föda för att bättra på lönen. Eleverna gjorde det mesta arbetet på lärarnas farmer, och de enda som inte ägde en farm var på det viset försäljarna av europeiska kläder och andra varor — de stannade bara några dagar och handlade och flyttade sen någon annanstans. En del människor arbetade på sin farm om dagen och jagade om natten.
   Eso, eller Ogongo, var en välbärgad man med en stor kakaofarm. Han odlade andra nyttoväxter också — majs, bönor, ärter, jams och bomull. Ända från fem- eller sexårsåldern minns jag hans besök hos oss. De ropade på mig, och han tittade på mig och sa att jag snart skulle bli stor. Han tog saker ur fickorna och gav mig — ibland rökt kött, ibland rökt fisk och ibland honung i en liten flaska. Jag tror jag var blyg i början, men mina släktingar förmådde mig alltid att ta emot presenten, och snart betraktade jag honom som en aldrig sinande källa av gåvor och sötsaker. Men när jag blev äldre, såg jag misstänksamt på hans frikostiga sätt att skänka bort presenter, för i gengäld ville han att jag skulle sitta i hans knä och låta mig smekas av honom. Det avskydde jag.
   När jag var nio år, märkte jag att årliga skänker av jams och kött anlände till mig. De tidigaste majskolvarna, de första bönorna som skördades, skickades alltid till mig eller snarare till mina föräldrar. De talade inte alltid om det för mig, hemma, sa de bara att min "man" hade sänt jams, bönor eller vad det nu var.
   Då jag var elva år, kom han hem en dag. Jag blev tillsagd att sätta mig hos honom som vanligt, men jag övergav honom snart. Jag satt i rummet bredvid — det som användes som vardagsrum. Där hörde jag allting som han, min "man", sa till mina föräldrar.
  — Ska ni inte sända min fru till skolan? frågade han. Min mamma verkade överraskad.
  — Skolan? upprepade hon. Inte vill väl ni låta henne gå i skolan? Om hon går i skolan, kommer hon snart att börja förakta er som en illitterat farmare och en gubbe dessutom.
  — Jag menar inte att hon ska gå ut alla klasserna, förklarade Ogongo. Jag vill bara att hon ska lära sig tillräckligt så hon kan läsa högt ur bibeln.
   Eso hade döpts till Matthew då kristendomen ännu var ny i vår by, men som vuxen hade han aldrig gått i kyrkan.
  — Och lära sig tillräckligt för att läsa brev som jag får, fortsatte han. Och känna till alla vikter, så jag kan vara säker på att inte luras av mina uppköpare när de väger min kakao.
  — Ni kommer att begå ett stort misstag, Ogongo, om ni skickar den här flickan till skolan.
  — Om det blir besvärligt med terminsavgifterna, så ska jag betala dem och köpa skoluniformen och allt hon behöver.
  — Jag varnar er, Ogongo, protesterade min mor. Flickan blir ohanterlig om ni skickar henne till skolan. Hon är nog så stolt och envis som hon är. Och dessutom blir hon inte till mycket hjälp hemma.
  — Om han nu vill ha henne till skolan, så låt honom få det, eftersom han vill betala för det, avbröt min far på sitt burdusa halvt likgiltiga vis. Hon är ju hans hustru och han gör vad han vill med henne.
   Det avgjorde saken. Uniform, griffeltavla, pennor, böcker och avgifter anlände snabbare än de skulle ha gjort från mina föräldrar. Jag var ganska liten för att vara elva när jag började i förberedande, men jag växte snabbt.
   När jag var fjorton och gick i fyran, ville mina föräldrar jag skulle sluta eftersom jag kunde både läsa och skriva. Men min man ville jag först skulle få en bättre handstil, för han visste från mina övningsböcker hur fult jag skrev. Han ville också att jag skulle tala engelska väl så han skulle kunna skryta med mig. Efter sex skolår trodde han att jag skulle prata mycket bra engelska. Han hade ju pengar kvar att spendera, sa han. Och på det sättet slutade jag inte skolan förrän jag var sexton och hade gått ut sexan.
   Jag frågade min mor varför jag inte fick fortsätta min utbildning i en annan skola. Först sa hon otåligt att jag lärt mig tillräckligt, men när jag försökte övertyga henne om att jag hade mycket kvar att inhämta, talade hon om att Eso hade sagt att jag skulle sluta i sjätte klass. Förr om åren skulle hon ha sagt att min "man" hade gjort det eller det. Jag avskydde det ordet nu. Mamma brukade ge med sig och kalla honom Eso eller Ogongo och antyda att snart skulle den tiden komma då jag själv skulle kalla honom min make.
   Under tiden hade jag börjat tycka illa om Eso. Jag gillade inte att man alltid ropade på mig när han besökte vårt hem, precis som om jag bara fanns till för honom. Dessutom gillade jag inte hans egenmäktiga sätt att behandla mig. Han lät mig stå mellan sina ben medan han satt, eftersom jag aldrig mer gick med på att sitta i hans knä. Han klappade och strök mig överallt och sa att hans lilla "hustru" växte fort och snart var giftasvuxen. Jag låtsades inte märka hans ord, och han uttalade dem taktfullare när jag blev äldre.
   Året efter det jag slutat skolan kom Eso oftare för att träffa mig. När han inte kunde komma, sände han hälsningar med en yngre man ur sin släkt. En kväll frågade jag varför jag inte fick fortsätta skolan. Han verkade förvånad och svarade att jag säkert var tillräckligt lärd och han ville inte ge ut mer på min utbildning. Och så var jag ju vuxen nu.
   Jag stannade hemma och arbetade tjurigt och längtade till skolan och tänkte på mina klasskamrater som om ett år eller två skulle få jobb och kunna gå omkring i skor, hattar och europeiska klänningar, medan jag fick nöja mig med att bli en illitterat farmares hustru. Mitt ogillande av min åldrige fästman växte dag för dag till hat.
   Emellanåt vägrade jag att träffa honom. Nästan aldrig stannade jag i hans sällskap mer än fem minuter. En upprorisk eld började glöda i mitt hjärta. Men Eso och mina föräldrar tog min motsträvighet som ett gott tecken. Och till slut begrep jag att det var uppgjort att jag var hans fästmö, och sen jag väl förstått den saken, måste jag vara lika blyg som andra flickor med sina kavaljerer. Så tolkade de andra min motsträvighet.
   Någon egentlig uppvaktning var det aldrig fråga om. Allt som behövdes i den vägen hade antagligen klarats av när jag var en stadig tvååring. Sen dess hade jag varit hans fästmö, och mellan ett förlovat par var varmare ömhetsbetygelser onödiga.
   Någon tid efter det jag fyllde sjutton (jag hade yrkat på att mitt födelsedatum skulle uppenbaras för mig då jag gick i fjärde klass) började min mor antyda att jag skulle göra mig klar för mitt giftermål.
  — Vem ska jag gifta mig med? frågade jag upproriskt.
  — Med Eso givetvis, svarade hon.
  — Jag gifter mig inte med Eso, sa jag.
  — För det första borde du inte kalla honom för Eso, rättade hon mig. Inte kan du kalla din fästman vid förnamn så där. Sånt görs inte. Du säger att du inte vill gifta dig med Eso. Dumheter! Vem skulle du annars gifta dig med när han har gett ut så mycket pengar på dig? Han har låtit dig gå i skolan, han har skickat dig jams och kött och andra saker vartenda år, och han har redan betalat din hemgift i år ...
  — Åhå! skrek jag, för mitt huvud var fortfarande fullt med de moderna idéerna från skolan. Du har alltså tagit emot en hemgift för mig redan! Bravo — du har kanske tagit emot den för min räkning, men den gavs inte till mig, så det är du och inte jag som står i skuld till Eso. Ge honom vad du vill i utbyte mot hans pengar, men inte mig. Föräldrar ser inte ut män åt sina döttrar nu för tiden. Sånt görs bara inte, åtminstone inte i moderna kretsar. Det är bäst du hittar nåt att ge Eso eller också får du lämna tillbaka pengarna om de inte har gått åt.
   Mamma blev skräckslagen över mitt humör, och jag tror hon, pappa och Eso hade ett enskilt samtal om mig. Jag fick vara i fred en tid och inbillade mig att det skulle räcka för alltid. Men efter några veckor antydde mamma giftermålet igen. Det var en försiktig trevare. Men eftersom de hade lämnat mig i fred för så länge, tänkte jag att jag hade vunnit och inte skulle gifta mig med Eso. Bara jag visade vad jag ansåg skulle de låta mig vara. Därför lät jag det framgå att jag på inget vis ämnade gifta mig med Eso.
   Alla blev tysta efter det, men hur blind och döv blev jag inte av min inbillade seger. Ingen försökte längre övertala mig att gifta mig.
   Men min mor köpte en låda full med Yorubakläder åt mig — livstycken, bobas, schalar och iboruns som man skulle svepa runt kroppen tillsammans med bubablusen. Inköpet borde ha öppnat ögonen på mig. Jag var en olydig dotter och ändå köpte man kläder åt mig som om jag var den bästa dotter som levat. Enda gången Esos namn nämndes efter detta var när mamma lovordade honom en dag.
  — Vet du hur rik Eso är? frågade hon med bara en gnutta för mycket likgiltighet i rösten. Han har en mycket stor kakaofarm och kakaopriset var högt i år, så han har antagligen tjänat ihop en massa bara på kakao. Bomullen har också gått till goda priser, och han har väldiga bomullsfält. Palmoljan är uppe i tretton shilling dunken och han har en stor palmoljeindustri.
   I vår by där allt som växte var mycket billigt, var tretton shilling ovanligt mycket för en oljedunk. När oljan var billig, kunde man få en dunk på 15 liter av finaste olja för 1/9 eller två shilling. Jag var inte intresserad av min före detta fästman, men jag måste erkänna att han var rik.
  — Han är av fin familj dessutom! Han har alla chanser att bli kung när den nuvarande dör.
   Det gjorde mig tacksammare än någonsin att jag äntligen var kvitt Eso. När en ny kung steg upp på tronen, brukade hans undersåtar ge honom hundratals flickor som gåva. De undersåtar som inte hade några vuxna döttrar kunde ge honom flickor på sju, åtta, nio eller tio år. Om ens elvaåriga dotter hade en svulst eller något annat som kostade en besvär och pengar, så gav man henne till kungen som hustru. Kungens äldre hustrur behandlade dessa mycket unga flickor som sina pigor. När de stackars flickorna blivit vuxna, giftes de oftast bort till medlemmar av kungens hushåll. Allting hos Eso, särskilt att han var 55 år, gjorde honom till en lämplig kandidat till tronen som alla väntade sig snart skulle stå tom. Och jag — kunde jag se mig själv som en av de likgiltigt behandlade, föga älskade inhysingarna i palatsets kvinnliga avdelning?
  — Han härstammar dessutom från en lång rad krigare, fortsatte min taktfulle mamma. Därför heter han Eso. Bara tappra beprövade krigare får heta Eso. Esoerna skryter med att de aldrig blir sårade i ryggen, för de vänder aldrig ryggen mot fienden. De besegrar fienden eller dör i strid, men de kommer inte hem besegrade.
   Jag erkände att det var så och sa att jag förstod hur berömd Eso var, varefter samtalsämnet föll. Hans namn angav förvisso att han hörde till en krigarsläkt. Senare fick jag erfara det, men just då förjagade jag Eso ur mitt medvetande. Jag var alltför säker på min seger. Jag hade fått min vilja igenom. Men hur snart skulle jag inte tas ur min villfarelse!

*


—Subowa, kom in i vardagsrummet, ropade min mor.
   Jag heter Olasubowa som betyder "Heder inhägnar oss". I min halvbildning lade jag mig ibland till med en jag-vet-bättre-ton gentemot min illitterata mor, men jag var ganska lydig och gick därför in i vardagsrummet.
   Inget hade kunnat förvåna mig mer än att få se Eso där. Jag kände mig generad när han vinkade åt mig att gå fram till honom. Han var på hemväg från sin farm. Jag tittade på honom. Jag ville inte hälsa på honom, jag ville inte gå fram till honom. Han stack ner handen i en stor smutsig påse som han hade vid bältet och tog fram ett stycke rökt kött. Han höll fram det för att jag skulle ta det. Jag skakade på huvudet utan att säga ett ord.
  — Kom, sa han inbjudande, ta det! Det är en vänpresent och har inget att göra med hemgiften.
   Vad han än sa kunde jag inte ta emot köttet. Mina föräldrar besvor mig att ta köttet, men jag vägrade. Alla tres ansikten speglade en besvikelse jag inte förstod förrän senare. Jag lämnade rummet.
  — Subowa, kom genast hit! sa min mor strax efteråt. Eso har just gått och han har glömt sin mössa. Spring och ge honom den, han har säkert inte hunnit långt från huset än.
   Mössan var av den typ som kallas Akoro och som bara Esoer får bära. Det var mörkt ute, men jag var inte rädd att springa några meter från huset. Jag hoppades hinna ikapp Eso. Jag kunde inte ropa till honom att stanna, för jag visste inte vilket namn jag skulle tilltala honom med. Jag var ungefär 15o meter från huset och tänkte just gå tillbaka med mössan när jag hörde Esos röst alldeles framför mig:
  — Kommer du med min mössa? Jag var just på väg efter den. Han hade knappt slutat tala förrän åtta män kom ut ur buskarna. De ställde sig runt omkring mig.
  — Bär henne! kommenderade Eso.
   Ögonblickligen lyftes jag sparkande upp på männens skuldror. Någon lade en grov hand över munnen på mig. Jag slogs och rev, men allt förgäves.
   Nu förstod jag. Det var något som ofta hände. Det här skulle bli min bröllopsnatt. Jag bars till Esos hus för att bli hans brud. Han hade aldrig avstått från mig. För honom var jag en lätt strid, och han var en Eso, en som segrar eller dör. Han hade bestämt sig för att ta mig till hustru. Han hade blivit förtjust i mig när jag var liten och beslutat att jag skulle bli hans stöd på ålderdomen. Mina föräldrar lovade bort mig, och när han väl gett ut en massa pengar på mig och väntat många år, hade jag blivit motsträvig. Alltså måste jag kuvas.
   Mina föräldrar hade hjälpt honom i hans planer. Det betydde inte att de inte brydde sig om mig, men om de låtit mig få min vilja igenom, skulle Eso ha krävt tillbaka alla sina pengar. Bara att betala igen hemgiften skulle sätta mina föräldrar i skuld. Därtill de årliga presenterna och allt han lagt ut på min skolgång. Om han var kitslig, kunde han dessutom räkna ut priset på jams, majs och kött under femton år. Allt inbegripet skulle skulderna ruinera mina föräldrar.
   Detta visste de och tänkte inte tåla det. Hade de gjort något illa när de satte mig till världen? Skulle de behöva lida för att de hade en envis dotter? Hade de inte fött mig och klätt mig och skött om mig och skaffat mig en rik man? Nå då så! Eftersom andra föräldrar inte ruinerar sig för sina döttrars skull, tänkte de inte göra det heller.
   Jag begrep nu hur besvikna de blev när jag avvisade köttet den kvällen. Där gick deras planer om intet. Jag skulle ha tagit emot köttet och följt Eso en bit på hemväg för att visa min tacksamhet. Men i ögonblickets ingivelse hade man kommit på en ny och nästan ofelbar plan.
   Då vi kom utom hörhåll för vårt hus, slapp jag handen över munnen. Just då passerade vi ett hus där en av mina tidigare klasskamrater bodde. Hon hette Bisi.
  — Bisis mor, Bisis mor! skrek jag. Kom och rädda mig från Eso och hans män!
  — Vad nu då? sa en man strängt. Kallar du din man vid förnamn? Vad är det för moderna dumheter? Och så lade han handen över min mun igen.
  — Tänker du bli förståndig och gå eller ska vi fortsätta att bära dig på det här obekväma sättet? frågade en annan av männen utan att förklara om det var obekvämt för honom eller för mig.
  — Nej, sa Eso snävt innan jag hann svara. Fortsätt och bär henne! Ni anar inte hur listig hon är. Antagligen lärde hon sig apkonster i skolan. Om hon får fötterna på marken, rymmer hon.
   När vi var ungefär hundra meter från Esos hus, lämnade han oss. Seden är att i det ögonblick då bruden förs in i sitt nya hus får brudgummen inte vara där. Alla Esos kvinnor väntade framför huset när vi kom. Han hade talat om sina planer för dem, och så snart jag var i säkert förvar, hade han skickat en av sina män i förväg för att berätta att jag var infångad.
   Mina vaktare satte ner mig framför trappan och två av de starkaste höll fast mig. Esos första och äldsta hustru kom fram med en kalebass vatten. Som seden var hällde hon litet vatten på mina fötter. Med min våta fot sparkade jag kalebassen ur händerna på henne, och när den krossades mot marken, visade alla stor förvåning. Jag hörde till och med någon som sa:
  — Vad är det för en envis brud? Men vänta bara! Efter två veckor har hennes man piskat djävulen ur henne. Eso tål inga dumheter.
   Man hämtade en ny kalebass med vatten. Den äldsta hustrun hällde snabbt vatten på mina fötter igen och räckte återstoden till en kvinna som varit Esos yngsta hustru, tills han bestämt sig för att utöka samlingen med mig. Hon kastade resten av vattnet på taket. Därefter ska bruden föras in i huset, så att vattnet från taket droppar på hennes huvud. Sådan är seden.
   Jag började kämpa av alla krafter för att de bägge männen inte skulle bära in mig under det rinnande vattnet. De var oförberedda på mitt utbrott, och för ett ögonblick stod jag helt fri, men när jag vände mig om för att fly, grep man hårdhänt tag i mig. Allt vatten hade redan runnit ner från taket, och de kunde inte hämta vatten en tredje gång.
   De som bar mig över tröskeln svor tyst och hotade att jag skulle få se på annat, då jag väl blivit deras frändes nya hustru. Jag fördes till husets innersta rum och låstes in med två kvinnor. I vår by är det inget ovanligt att en man rövar sin fästmö och med våld gör henne till sin hustru.
   Efter en stund hörde jag mina anhörigas röster genom fängelseväggen. De hade kommit och bett att få mig tillbaka. Släktingar kommer alltid med tårar och böner för att hämta hem en bortförd brud, fast de sällan lyckas. Jag visste att mina föräldrar var glada över att Eso tagit mig, men hade de inte kommit som seden bjöd, skulle de ha ansetts hårdhjärtade. Jag hörde min mor gråta — krokodiltårar? — och tala om vilken god hjälp jag var hemma och hur jag borde få stanna hos dem ett par månader till. Min syster snyftade högt i äkta sorg. Men snart gick de. De fick inte ens lov att se mig.
   Något senare visade sig Eso i dörren och de bägge kvinnorna reste sig för att gå. Jag sa att de skulle stanna och om Eso kom mig nära skulle jag döda mig själv. Jag talade om för Eso att han skulle råka illa ut för att han inte låtit mig gå hem med mina föräldrar, och förr eller senare tänkte jag anmäla honom för polisen för kidnappning. Sen svor jag vid en av Esos dyrkade krigsgudar att jag skulle ta livet av mig, om han inte lämnade mig ifred. Kvinnorna stod orörliga och lyssnade.
  — Om flickan är besvärlig, kan vi bägge komma och hjälpa dig att kuva henne, sa en av Esos släktingar och stack in huvudet genom dörren.
   Jag blev varm över hela kroppen. Här stod jag och tittade trotsigt på Eso, medan två kvinnor och en man såg på.
  — Ska jag gå och leta rätt på en annan man? frågade den senare. Eso svarade inte. Jag visste jag var dömd, om dessa bägge män kom. Nästa morgon skulle de låta mig gå hem om jag ville och vänta mig tillbaka tio månader senare, med ett barn på armen. Jag visste att jag inte ville gå hem på de villkoren. Jag skulle helt enkelt stanna här som en lydig hustru. Och mina föräldrar hade blivit tillsagda att komma hit igen på morgonen, om de ville ha mig tillbaka.
   Mannen gick för att hämta den andre. Eso vände sig mot kvinnorna:
  — Ni bägge kan gå.
   De knäböjde innan de avlägsnade sig från hans närvaro.
  — Varför vill du inte bli min hustru? frågade Eso försonligt. Jag är rik och kan ge dig allt du önskar dig.
  — Jag vill inte ha dina rikedomar. Jag vill inte bli din hustru. Har du inte nog utan mig?
  — Hör nu på! sa han otåligt. Du vet att du är min. Dina föräldrar gav dig till mig och fick en väldig hemgift av mig. Om jag lät dig gå, var skulle de få pengar att betala mig tillbaka?
  — Det vet jag inte, och jag bryr mig inte om det, sa jag. Han flyttade sig närmare mig.
  — Jag säger dig en gång till att om du kommer närmare, dödar jag mig själv och du kommer att dömas och bli hängd för mord. Det är bäst du låter mig gå. Minns du den där vite missionären som besökte vår skola förra året? Han och hans fru som var läkare blev vänner med mig. Jag har skrivit till dem, så de vet allt om dig. De sa att om jag nånsin hade det svårt, skulle jag låta dem veta det, var de än var. Om du håller mig kvar här, kommer de förr eller senare och hjälper mig och du kommer att råka illa ut för att ha kidnappat mig. Vet du att i Lagos och på andra ställen där européerna bor får ingen ta sin hustru med våld?
   Där hade jag honom. Alla bybor är väldigt rädda för européerna och deras lagar.
  — Du kan vara säker på att det blir bråk, fortsatte jag. Och om du så mycket som snuddar vid mig, förbered dig på en skamlig död — förr eller senare! Jag har just tagit fram något ur underkjolsfickan. Här har jag en liten skarp kniv och en nål, och här är rött bläckpulver som är ytterst giftigt.
   Eso visste inget om bläckpulver, så det var lätt att lura honom med det.
  — Det är fortfarande fem steg mellan oss. Om du kommer ett steg närmare, sväljer jag det röda bläckpulvret och sen skär jag halsen av mig med den lilla kniven som din brorson till smed gav mig. Om jag dör, kommer mina vänner att se till att du inte ställs inför rätta här i byn där du kan klara dig undan lindrigt utan i Lagos.
   Din familjs jord och all din egendom kommer att konfiskeras och du själv kommer att hängas.
   Därefter satte jag mig ner på mattan och tittade på honom. Just då kom mannen tillbaka med den andre mannen, och det måste ha sett ut som om jag inte var så motsträvig längre.
  — Ska vi komma in? frågade han tveksamt vid dörren. Eso grubblade ett ögonblick.
  — Nej, ni kan gå.
   Jag tog ett djupt andetag. Han stängde dörren, och jag ställde mig genast upp med förnyad rädsla och beslutsamhet. Men han lyfte på en skärm som jag inte sett förut och gick in i ett angränsande rum.
   Jag satt ensam och sömnlös i det lilla rummet. Snart hörde jag honom snarka. Mitt i natten tog oljan slut i lampan och ljuset slocknade. Jag steg upp och gömde mig först i ett hörn, sen i ett annat. Jag var rädd för tusen saker. I gryningen kom Eso ut ur sitt sovrum och gick ut genom dörren utan att hälsa på mig, fast han visste att jag fanns där i mörkret. I själva verket hade han grubblat djupt på hur han skulle klara sig ut ur den besvärliga situationen. Hans ställning var denna:
   Han, Eso, hade inte kunnat underkuva en vanlig flicka som han köpt för pengar. Det kunde han inte smälta. Men om han behöll mig, var han rädd för att få det besvärligt med mina vita vänner. Dessutom stod han inför en omedelbarare svårighet. När han kom ut i gryningen, skulle hans släktingar efter gammal sed fråga honom om bruden haft sin dygd i behåll. Vad skulle han svara? Ändå fick de inte veta att han och hans brud tillbragt natten i skilda rum. Då skulle han bli till åtlöje inför hela byn.
  — Eso har just kommit ut ur huset, sa någon i närheten. Han skulle varit den dummaste stackare, om han inte kuvat den där flickan. Han har slösat en förfärlig massa pengar på henne. Han kastade ut pengar på att skicka henne till skolan, och sen han betalt hemgiften måste han ändå ge modern pengar till kläder åt henne.
   Nu begrep jag var alla saker mamma köpt åt mig hade kommit ifrån. Jag blev argare på mina föräldrar som praktiskt taget hade sålt mig.
   Eso måste ha svarat på släktingarnas alla frågor, för de kom och log mot mig. Den som erbjudit sig att hjälpa Eso kvällen innan frågade nu retsamt om jag fortfarande ville gå hem. Jag sa ja, och han sa att det skulle jag få, om jag verkligen ville. Sen skrattade han och undrade vad mina föräldrar tyckte om att ha en annan mans hustru i huset.
   Någon for hem och hämtade mina kläder — mest de nya som Eso betalat. Jag bad om ett kallt bad, och sen fick jag en vällagad frukost. Min yngre syster och några små kusiner kom över för att vara tillsammans med mig under den första veckan i min mans hus. Efter sju dagar får bruden lov att besöka sina föräldrar för första gången. Sen slår hon sig ner för gott i sin mans hus, och ibland bor en minderårig syster eller några systerdöttrar där och springer ärenden åt henne.
   Jag vägrade att äta frukosten. Jag tänkte de hade lagt någon drog i soppan som de brukade göra med motsträviga brudar. Hela huset kom och bad mig att äta, några sa åt mig att inte vara blyg, andra tyckte jag var envis. Men var och en gjorde sitt bästa för att förmå mig.
   Det blev mitt på dagen och jag åt inte. På kvällen lämnade man kvar min middag i rummet och hoppades att jag skulle äta på natten då ingen var där. På natten tog oljan slut i lampan, och då blev jag glad över att hitta ordentligt fett fläsk i soppan. Jag tvättade köttbitarna grundligt i vattnet som jag skulle ha sköljt händerna i före middagen. När jag hade gnuggat dem fria från salt, tog jag bort det magra köttet och lämnade det kvar i vattnet. Ur fettet kramade jag ut så mycket vatten jag kunde och lade fettet i lampan. Veken brann svagt och fettet smälte med en otäck lukt, men det var bättre än inget ljus alls. Jag sov inte den natten heller. Jag tittade avundsjukt på min lilla syster och systerdotter som sov utan rädsla.
   På morgonen kom en av Esos yngre hustrur och skulle ta bort maten. Hon började klaga över att tvingas laga mat åt någon som inte ville äta. Så avbröt hon sig och gav till ett gällt hånskratt.
  — Jaså, det är på kött vår fina brud göder sig! Ha ha! En billig brud, vill jag lova! Och hon som kunde få så mycket dyrbar mat när hennes man är så rik!
   Hon betonade "hennes", som om Eso inte redan var femton kvinnors man, inberäknat henne själv.
  — Leva på kött, när det finns så mycket europeisk mat som man kan a för pengar! Vilken billig smak! Varför frågar hon inte efter sardiner, mjölk och ost och bröd och te och vin?
   För enkla bybor verkade allting importerat dyrt. Därför trodde hon att te, mjölk, ost och sardiner var mycket dyrare än kött. Hon skrattade föraktfullt ända tills hon gick ut ur rummet.
   Hon höll på att berätta alltsammans för en annan av Esos hustrur när de hittade det magra köttet i vattenskålen. Bägge flinade och talade grovt och högljutt:
  — Det här blir allt underligare. Bruden som inte ville äta livnär sig bara på fett. Det är bäst vi säger till Skapelsens Herre att köpa en svinahjord och skaffa några svinaherdar, så vår vackra uppfostrade dam får fett att klara sig på.
   Under den gångna natten hade jag ett tag frestats att ge upp och bli Esos brud. Brist på mat och sömn försvagade min vilja. Men nu stärktes min beslutsamhet när jag såg vilka kvinnor jag skulle tvingas vara tillsammans med. Jag åt varken min frukost eller lunch. Alla kom och bönfallde mig att äta. De frågade vad jag önskade. De rå frågor jag alls besvarade bemötte jag med samma ord:
  — Jag vill gå hem till mina föräldrar.
  — Vänta bara till sjunde dagen, så får du träffa dem så mycket du har lust. Ät under tiden!
   På kvällen vägrade jag att röra vid middagen. Alla förargade sig vid det här laget på maten och arbetet som kastades bort. De krävde att min man, som de tog honom för, skulle göra något åt det. Männen i släkten hade ett möte med Eso. De skulle gärna vilja slå in litet förnuft i min envisa skalle men de ville inte att någon dog av svält i huset; det kunde stå dem dyrt. De ansåg att Eso skulle skicka hem mig den kvällen och senare skulle mina föräldrar sända mig tillbaka, om de märkte att jag var med barn. Jag tror att Eso satte sin prestige högre än något annat i världen, för han vågade inte tala om att de inte skulle vänta sig något barn från mig och att han därför skulle gå miste om mig. För sitt liv skulle han inte ha förrått det utan han låtsades samtycka och sa att han väntade mig åter inom ett år.
   Och så lät han mig gå.

*


Det var min femte kväll hemma, den sjunde kvällen och den sjätte dagen av mitt "giftermål". Hungern och brist på sömn hade gjort mig svag. Jag hade vandrat tillbaka hem i sällskap med två gamla kvinnor som skulle förklara situationen för mina föräldrar.
   Så länge jag var kvar i byn kunde jag aldrig känna mig säker, för Eso planerade kanske att fånga in mig på något annat sätt. Jag skrev ett klumpigt vördnadsfullt brev, och dagarna jag väntade på svaret var fyllda av spänning. Till slut höll jag svaret i handen. Pojken jag anförtrott brevet genast efter min återkomst hem hade inte svikit mig. Han hade rest till staden där mina missionärsvänner bodde, och nu var han tillbaka.
   Jag öppnade brevet med darrande händer. Missionärens hustru var läkare och förestod en sjuksköterskeskola. Hon besvarade min bön om hjälp med att be mig komma. Hon skulle gratis utbilda mig till sjuksköterska och under tiden skulle jag bo hos henne och vara hennes mottagningssyster. Sen skulle jag bli riktig sjuksköterska, så det var nog med planer för nästa år.
   För mig var det mer än tillräckligt. Jag packade ner några kläder i en rottingväska som en klasskamrat gjort åt mig. Staden låg tre mil från byn, det skulle jag lätt klara på sex timmar. På grund av de dåliga vägarna var motortrafiken mellan byn och staden mycket oregelbunden, och om jag for med lastbil, skulle alla se mig och antagligen fängsla mig. Jag hade packat i hemlighet, så mina föräldrar inte skulle skicka efter Eso.
   Jag kunde inte sova den natten. Halv fyra steg jag upp och smög mig bort från vårt hus, så ingen skulle vakna. Friheten verkade så nära nu och fick mig att glömma min mörkrädsla. Jag tillryggalade ungefär sex kilometer i timmen. Vid sex-tiden var jag över en mil från byn. Klockan tio var jag framme vid doktorns hus. När hon och hennes man log mot mig och visade mig var jag skulle bo tillsammans med de andra sjuksköterskeeleverna, så kände jag att jag aldrig skulle bli lyckligare i mitt liv. Äntligen var jag trygg och borta från dem som ville tvinga mig. Ingenting var så underbart i det ögonblicket som min nyvunna frihet.

Ur "Afrika berättar", 1970. Översättning Anna-Lena Wästberg

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki