FANDOM


Av Richard Matheson

Från början hade han tänkt ta in på Hotell Tigern den natt han skulle vara i stan. Men sen kom han att tänka på att hans gamla rum nog var ledigt. Det var sommarlov, så det kanske inte bodde någon student där. Det var i alla fall värt försöket. Han kunde inte tänka sig något angenämare än att få bo i sitt gamla rum och sova i sin gamla säng.
   Huset var sig likt. Han gick uppför betongtrappan och smålog åt de kantstötta trappstegen. Samma gamla trappa, tänkte han, lika nött fortfarande. Likadant var det med den vinda myggdörren ut till verandan och ringklockan, som man måste trycka in snett för att det skulle bli kontakt. Han ruskade leende på huvudet och undrade om fröken Smith levde fortfarande.
   Det var inte fröken Smith som öppnade när han ringde på. Han kände modet svika, när han i stället för hennes gamla stapplande gestalt fick se en stor och kraftig medelålders kvinna stega fram till dörren med raska kliv.
   "Ja?" sa hon med barsk och ogästvänlig röst.
   "Är fröken Smith kvar?" frågade han och hoppades att hon skulle vara det trots allt.
   "Nej, det är flera år sen fröken Ada dog."
   Det kändes som ett slag i ansiktet. Stumt nickade han mot kvinnan.
   "Jaha", sa han. "Jaså. Jag bodde här, när jag gick på college, alltså, och jag tänkte att. . ."
   Fröken Smith var död.
   "Ska ni börja i skolan här?" frågade kvinnan.
   Han visste inte om han skulle känna sig förolämpad eller smickrad.
   "Nej, nej", sa han. "Jag är bara på genomresa på väg till Chicago. Jag tog examen för många år sen. Jag undrade bara. . . om det bor nån i mitt gamla rum."
   "I studentrummen, menar ni?" frågade kvinnan och gav honom en kylig blick.
   "Just det."
   "Inte förrän till hösten", sa hon.
   "Kan jag få. . . titta på det?"
   "Nja, jag. . ."
   "Jag skulle vilja bo här i natt", sa han hastigt. "Det vill säga om. . ."
   "Ja, det går bra." Nu lät hon vänligare. "Om ni vill så."
   "Ja", sa han. "För att återknyta gamla bekantskaper, så att säga."
   Han log generat och önskade att han inte hade sagt något.
   "Hur mycket vill ni betala?" frågade kvinnan, som var mer intresserad av pengar än av gamla minnen.
   "Jo, vet ni vad", sa han impulsivt. "Då kostade det tjugo dollar i månaden. Det skulle jag kunna betala."
   "För en natt?"
   Han kände sig dum. Men han kunde inte ta tillbaka det, trots att han insåg vilket fånigt, sentimentalt misstag han begått. Tjugo dollar var alldeles för mycket för ett rum.
   Men så hejdade han sig. Det var väl inget att bråka om. Det var det värt att få uppleva gamla minnen. Tjugo dollar var ingenting för honom längre. Det förflutna var värt mer.
   "Det betalar jag gärna", sa han. "Det är det värt."
   Med fumliga fingrar tog han fram sedlarna ur plånboken och räckte henne dem.
   Han kastade en blick in i badrummet, när de gick förbi i den svagt upplysta korridoren. Han log vid den välbekanta synen. Det var härligt att vara tillbaka. . . Han kunde inte hjälpa det, det var bara så.
   "Ja, fröken Ada har varit död i snart fem år", sa kvinnan. Leendet slocknade på hans läppar.
   När kvinnan öppnade dörren till rummet, hade han velat stå där ensam en lång stund och bara titta, innan han steg in. Men hon stod och väntade på honom, och han visste att han skulle känna sig dum om han bad henne vänta, så han tog ett djupt andetag och gick in.
   Resa i tiden. Orden kom för honom när han steg in i rummet. Det var som om han plötsligt hade förflyttats tillbaka till den där dagen när han som nykläckt student klev in i rummet för första gången med resväskan i handen, redo för de nya äventyr som väntade.
   Tigande stod han och såg sig om. En oförklarlig känsla av skräck grep honom. Rummet tycktes återuppväcka allting. Allting. Mary, Norman, Spencer, David, föreläsningarna, konserterna, festerna, balerna, fotbollsmatcherna, ölgasken, de nattliga samtalen och allting. Minnena vällde fram och till slut kändes det som om han skulle kvävas av dem.
   "Det är lite dammigt, men jag ska städa av medan ni går ut och äter", sa kvinnan. "Jag ska gå efter lakan åt er."
   Han hörde varken vad hon sa eller stegen i korridoren när hon gick sin väg. Han stod kvar som besatt av det förflutna.
   Han visste inte vad som plötsligt kom honom att huttra till och se sig om. Det var varken något ljud eller något som han hade sett. Det var bara något som kändes i kroppen och hjärnan — ett oförklarligt varsel.
   Han ryckte förskräckt till när dörren slog igen med en häftig smäll.
   "Det är blåsten", sa kvinnan, som just kom tillbaka med lakan till hans gamla säng.

Storgatan. Trafikljusen slog om till rött och han trampade försiktigt på bromsen. Han lät blicken svepa över skyltfönstren.
   Där låg Crowns drugstore, den var sig lik. Bredvid låg Flora Dames skoaffär. Han flyttade blicken till andra sidan av gatan. Där låg Glendales fortfarande kvar. Barths kläder fanns också kvar på samma ställe.
   Han kände hur spänningen släppte inom honom, och insåg att han hade varit rädd för att få se staden förändrad. När han hade kört runt gathörnet in på Storgatan och upptäckt att Sloanes bokhandel och College-grillbaren var försvunna, så hade det känts som ett svek. I hans minne var staden oförändrad, och det gjorde honom nervös och orolig att se den delvis förändrad. Det var som att träffa en gammal god vän och chockas vid upptäckten att han har mist ena benet.
   Men tillräckligt mycket var sig likt för att han skulle få tillbaka sitt allvarsamma leende.
   College-biografen, där han och hans kamrater hade kilat in på sista föreställningen på lördagskvällarna, när de hade haft träff med nån flicka, eller när de ville koppla av efter timmar av trägna studier. Bowlingbanan. . . och i våningen ovanför biljardhallen.
   Och i våningen under. . .
   Utan att tänka körde han in till trottoaren och stängde av motorn. Han satt och såg sig om ett ögonblick vid entrén till Golden Campus. Sedan klev han snabbt ur bilen.
   Samma gamla markiser satt kvar över ingången. De förr så grälla färgerna var urblekta av väder och vind. Han tog några steg framåt med ett leende på läpparna.
   Men plötsligt greps han av missmod när han stod och tittade nerför den smala, branta trappan. Han tog ett stadigt grepp om ledstången och började sakta och tveksamt gå utför. Att trappan var smal hade han inte haft något minne av.
   När han var nästan nere, hörde han det surra. Någon bonade det lilla dansgolvet med roterande borstar. Han klev nerför det sista trappsteget, och fick syn på en kortvuxen neger som gick efter den guppande apparaten runt golvet. Han såg och hörde när metallkanten på polerapparaten slog emot en av pelarna som avgränsade själva dansgolvet.
   Han rynkade pannan igen. Det såg så trångt och sjaskigt ut. Inte kunde han minnas så fel? Nej, sa han sig genast för att bortförklara det. Nej, det berodde på att det var folktomt i lokalen, och på att det inte var tänt. Det berodde på att det inte virvlade några färggranna bubblor i jukeboxen, och inte fanns några dansande par på golvet.
   Instinktivt ställde han sig med händerna i byxfickorna. . . så hade han inte stått mer än en eller ett par gånger sen han gick ut från college för arton år sedan. Han gick fram mot dansgolvet med en nick åt den låga, slitna estraden, som om det hade varit en gammal bekant.
   Där stod han vid dansgolvet och tänkte på Mary.
   Hur många gånger hade de inte dansat runt på den lilla rundeln till de dunkande rytmerna från den glimmande jukebox-en? Sakta, tätt tryckta mot varandra, medan hon smekte honom i nacken med sin varma hand. Hur många gånger? Han kände hur det knöt sig i magen på honom. Han kunde nästan se hennes ansikte framför sig. Kvickt vände han sig från dansgolvet och tittade bort mot borden i de mörka avbalkningarna.
   Ett ansträngt leende krusade hans läppar. Fanns det kvar? Han rundade en av pelarna och fortsatte bakåt i salen. "Letar ni efter nån?" frågade den gamle negern.
   "Nej, nej", svarade han. "Det är bara en sak jag vill titta på."
   Han gick längs borden i båsen och försökte låta bli att känna sig så generad. Vilket av dem var det? frågade han sig. Han kom inte ihåg, allihop såg likadana ut. Han ställde sig med händerna i fickorna, tittade på borden och skakade sakta på huvudet. Negern hade polerat färdigt på dansgolvet. Han drog ur kontakten och släpade bort den bullrande apparaten. Det blev dödstyst i lokalen.
   I tredje båset hittade han vad han sökte. Bokstäverna var nernötta och nästan lika mörka som träet i bordsskivan, men det var utan tvekan de. Han slank in i båset och granskade dem.
   B.J. Bill Johnson. Och under initialerna årtalet 1939.
   Han tänkte på alla kvällar när Spence, Dave, Norm och han hade suttit tillsammans där i båset och diskuterat tillvaron.
   "Vi trodde att vi visste allt", mumlade han. "Absolut allting."
   Sakta tog han av sig hatten och la den på bordet. Nu önskade han att han hade en sejdel gammalt gott öl: en mörk, mustig brygd som rann ut i blodet och satte fart på hjärtat, som Spence brukade säga.
   Han nickade uppskattande och lyfte bägaren i andanom.
   "Skål för dig", viskade han. "Det oslagbara förflutna."
   Samtidigt som han sa det, lyfte han blicken från bordet och fick se en ung man i dunklet under trappan på andra sidan av rummet. Johnson tittade på ynglingen, men han kunde inte urskilja honom ordentligt, eftersom han inte hade glasögonen på sig.
   Efter en liten stund vände sig den unge mannen om och gick uppför trappan igen. Johnson log för sig själv. Kom tillbaka klockan sex, tänkte han. De öppnar inte förrän sex.
   Det fick honom att än en gång börja minnas alla de kvällar han hade suttit där nere i dunklet i den ovädrade lokalen och druckit öl, pratat, dansat och slösat bort sin ungdom lättsinnigt som en mångmiljonär.
   Han satt tyst i halvmörkret medan minnena sköljde över honom som otåliga tidvattenvågor, slog emot honom och tvingade honom att knipa ihop munnen. Han visste ju att det var förbi för alltid.
   Mitt i alltihop dök minnet av henne upp igen. Mary, tänkte han, och undrade vad det hade blivit av Mary.

Den kom tillbaka när han gick in under arkaden till collegeområdet. Den obehagliga känslan av att nuet och det förflutna gled ihop, att han gick som på lina mellan då och nu och när som helst kunde falla ner i ettdera.
   Känslan förföljde honom och dämpade hans glädje över att vara tillbaka.
   Han kunde stå och titta på en av byggnaderna och minnas föreläsningarna som han hade åhört, och människorna som han hade varit tillsammans med där inne, och plötsligt, nästan i samma sekund, såg han för sig sitt nuvarande, långtråkiga, händelselösa liv som handelsresande. Månader och år av ensamt kuskande runt om i landet. Utan något annat att komma tillbaka till än ett hem där han inte trivdes, en hustru som han inte älskade.
   Han tänkte på Mary igen. Så dumt av honom att släppa henne. Att i ungdomligt övermod helt tanklöst inbilla sig att världen bjöd på oändliga möjligheter. Han hade tyckt att det var för tidigt att välja bland livets goda. Han letade hela tiden efter nya betesmarker med grönare gräs. . . Han fortsatte att leta så länge att gräset på de gamla hann vissna.
   Samma känsla kom igen, lika sammansatt. Ett dovt, kvävande missnöje som gnagde i honom, och en obehaglig känsla av att vara förföljd. Han greps av en oemotståndlig lust att snegla över axeln och se vem som följde efter honom. Han kunde inte frigöra sig från den obehagliga känslan, och det var både förargligt och skrämmande.
   Han spatserade utmed östra sidan av collegeområdet, med kavajen på armen och hatten på sned på sin tunnhåriga hjässa. Han kände svetten sippra ner i små pärlor när han gick.
   Han funderade på att stanna och sätta sig en stund på området. I gräset låg studenterna och pratade och skrattade.
   Men han vågade inte slå sig i slang med dem. Strax innan han gick in på området, hade han tittat in på Café Campus och druckit ett glas iste. Han hade suttit bredvid en student och försökt inleda ett samtal med honom.
   Den unge mannen hade varit odrägligt artig mot honom. Han hade förstås inte sagt något om det, men han hade blivit oerhört sårad.
   Inte nog med det — när han gick fram till kassan för att betala, hade det gått förbi en yngling utanför. Johnson hade tyckt sig känna igen honom, och hade lyft armen för att fånga studentens uppmärksamhet.
   Sen insåg han att han knappast kunde känna någon som studerade där nu, och sänkte generat armen igen. Dyster till sinnes betalade han notan.
   Den dystra stämningen förföljde honom, medan han vandrade vidare och gick uppför trappan till humanisternas byggnad.
   Överst på trappan vände han sig om och såg ut över collegeområdet. Nedslagen som han var, tyckte han ändå det kändes upplyftande att se att området var sig likt. Att det åtminstone var oförändrat, visade att det i alla fall fanns en viss trygghet i tillvaron.
   Han log och vände sig om. Så vände han sig om en gång till.
   Var det någon som följde efter honom? Det kändes faktiskt så. Oroligt spanade han ut över området, men såg inte till något ovanligt. Irriterat ryckte han på axlarna och gick in i byggnaden.
   Den var sig lik, och det kändes tryggt att gå på det mörka tegelgolvet igen, under takmålningarna, uppför marmortrappan, genom de tysta, svala korridorerna.
   Han såg inte ansiktet på studenten som gick förbi honom, trots att de nästan nuddade vid varandra. Däremot tyckte han att studenten tittade på honom. Men han var inte säker på det, och när han kastade en blick över axeln hade studenten redan försvunnit runt ett hörn.
   Eftermiddagen segade sig fram. Han vandrade från port till port, gick samvetsgrant in överallt, tittade på anslagstavlorna, kikade in i klassrummen och log välprogrammerat vid lämpliga tillfällen.
   Men han började nästan få lust att gå sin väg. Han tyckte inte om att ingen talade med honom. Han funderade på att gå till studierektorn och prata med honom, men sen ångrade han sig. Han ville inte göra sig märkvärdig. Han var bara en gammal elev som lugnt och stilla besökte sin gamla skola. Mer var det inte. Det var ingenting att bråka om.

När han var på väg tillbaka till rummet på kvällen efter middagen, kändes det precis som om någon följde efter honom.
   Men så fort han stannade till och såg sig om med rynkad panna, så var det ingenting där. Det enda som hördes var bilarna som tutade nere på Storgatan, och unga män som skrattade uppe i sina rum.
   Vid entrén stannade han och tittade upp mot gatan. Det gick kalla kårar utefter ryggraden på honom. Han hade förstås* svettats på dagen, tänkte han. Nu frös han i den svala kvällsluften. Han var trots allt inte lika ung som.. .
   Han ruskade på huvudet och försökte låta bli att tänka tanken ut. Man är lika ung som man känner sig, sa han uppfordrande till sig själv med en barsk nick som för att inpränta detta faktum.
   Kvinnan hade lämnat ytterdörren olåst. När han steg in genom dörren, hörde han henne tala i telefon inne i fröken Smiths sovrum. Johnson nickade för sig själv. Hur många gånger hade han inte pratat med Mary på den där gamla telefonen? Vad hade hon för nummer nu igen? 4458. Just det. Han log stolt över att han kom ihåg det.
   Hur många gånger hade han suttit i den gamla svarta gungstolen och småpratat med henne? Besviket tänkte han: Var fanns hon nu? Var hon gift och hade barn? Var hon.. .
   Han stannade till förskräckt. Det hade knarrat i en golvtilja bakom honom. Han stod och väntade ett ögonblick på att få höra kvinnans röst. Sedan såg han sig hastigt om.
   Det var tomt i korridoren.
   Han svalde när han gick in i sitt rum och drog till dörren ordentligt. Han trevade efter kontakten och hittade den så småningom.
   Han log igen. Nu kändes det bättre. Han vankade omkring i sitt gamla rum, strök med handen över byrån, skrivbordet, madrassen i sängen. Han la ifrån sig hatten och kavajen på skrivbordet, och sjönk ner på sängen med en trött suck. Ett leende spred sig över hans läppar när det knakade i de gamla fjädrarna. Samma gamla fjädrar, tänkte han.
   Han la upp benen och sjönk ner på kudden. Herregud, vilken härlig känsla. Han strök med handen över överkastet, smekte det ömt.
   Det var alldeles tyst i huset. Johnson vände sig på mage och kikade ut genom fönstret. Där låg den gamla gränden med sin stora ek, som fortfarande reste sig högt över huset. Han ruskade på huvudet åt de kaotiska känslor som trängdes inom honom vid tanken på det förflutna.
   Sen ryckte han till av att dörren stod och slog i karmen. Han såg sig hastigt om. Det är blåsten, kom han ihåg att kvinnan hade sagt.
   Givetvis var han överansträngd, tänkte han, men detta var verkligen irriterande. Nåja, det var ju förklarligt. Dagen hade varit fylld av känslomättade upplevelser. Att återuppleva det förflutna och ångra nuet var ett drygt dagsverke för vem som helst.
   Han var dåsig efter den bastanta middag han hade intagit på Black and Gold Inn. Mödosamt klev han upp och hasade sig bort till strömbrytaren.
   Rummet försänktes i mörker, och han trevade sig försiktigt tillbaka till sängen. Han la sig med ett förnöjt grymtande.
   Den gamla sängen var fortfarande lika skön. Hur många nätter hade han inte sovit i den, med hjärnan proppfull av innehållet i de böcker som han hade studerat? Han sträckte ner handen och lossade på svångremmen, och försökte låta bli att låtsas om de samvetskval han hade över att hans förr så smärta kropp hade svällt upp. Han suckade av lättnad när trycket mot magen släppte. Sen rullade han över på sidan i det varma, ovädrade rummet och slöt ögonen.
   I ett par minuter låg han och lyssnade på bilarna som körde förbi på gatan utanför. Sen rullade han stönande över på rygg igen. Han sträckte på benen och lät dem slappna av. Sedan satte han sig upp, böjde sig fram, knöt upp skorna och släppte ner dem på golvet. Så la han sig ner på kudden och vände sig på sidan igen med en suck.
   Det kom sakta.
   Först trodde han att det var magen. Sen insåg han att det inte bara var magmusklerna utan varenda muskel han hade.
   Det kändes som om ligamenten drog ihop sig, och det gick en rysning genom hela kroppen på honom.
   Han slog upp ögonen och blinkade mot mörkret. Vad tusan stod på? Han stirrade på skrivbordet och såg de mörka konturerna av hatten och kavajen. Han blundade igen. Han måste koppla av. I Chicago skulle han träffa ett par stora kunder.
   Det är kallt, tänkte han irriterat. Han trevade bredvid sig efter sängöverkastet och drog upp det över sin feta lekamen. Han kände att han hade gåshud. Han lyssnade, men kunde inte höra något annat än sina egna raspiga andetag. Han vred sig oroligt i sängen, och undrade hur det kom sig att det plötsligt hade blivit så kallt i rummet. Han måste ha blivit förkyld.
   Han vände sig på rygg och öppnade ögonen.
   Med ens stelnade han till och kunde inte få fram ett ljud. Ovanför sig, på bara några centimeters håll, såg han det argaste och mest hatiska ansikte han någonsin hade skådat. Han låg stum av skräck och stirrade med gapande mun på ansiktet.
   "Ge dig av", sa ansiktet med en raspig röst som var hes av avsky. "Ge dig av. Man kan aldrig komma tillbaka."
   En lång stund efter det att ansiktet hade försvunnit låg Johnson kvar och kunde knappt andas, med händerna hårt knutna vid sidorna och stirrade med vidöppna ögon. Han försökte tänka, men han var som förlamad i hjärnan vid minnet av ansiktet och orden som det hade uttalat.
   Han stannade inte kvar. Så fort han hade hämtat sig steg han upp och lyckades smita ut utan att bli upptäckt av kvinnan. Han körde snabbt ut ur staden, vit i ansiktet, utan att kunna tänka på något annat än det han hade sett.
   Sig själv.
   Det var hans eget ansikte, när han gick på college. Hans eget unga jag som hatade denna simpla inkräktare, som trängde sig på i en tillvaro som aldrig mer skulle kunna bli hans. Och ynglingen på dansgolvet, det hade varit hans eget yngre jag. Studenten, som hade gått förbi kaféet, hade varit han själv, sådan som han en gång varit. Studenten i korridoren, och detta harmsna väsen som hade förföljt honom över hela collegeområdet, och tyckt så illa om att han kom tillbaka och tafsade på det förflutna — det hade också varit han själv.
   Han kom aldrig tillbaka, och han berättade aldrig för någon vad som hade hänt. När han någon enstaka gång berättade om sin tid på college, var det alltid med en axelryckning och ett cyniskt leende för att visa hur föga det egentligen hade betytt för honom.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki