FANDOM



Av: Johanna Holmström

   —DET BÄSTA AV ALLT SKULLE VARA att de bara slutade existera.
   Annicka ställer ner glaset och ser mig stadigt i ögonen. Jag kan se på det grå och det gråblå att hon inte skämtar. Hon har gyllene stänk i ögonen. Det har hon alltid haft. Hon är fullständigt sig själv men hon kan inte mena allvar. Jag slickar mig om läpparna och ser mig omkring. Vi är nästan ensamma på kaféet och den moderna inredningen breder ut sig runt oss som en hård varning. Annicka har valt stället. Annicka var försenad. Att hålla tiden är varken hon eller jag bra på, men nu sitter hon här framför mig och jag ser på den metalliska blicken, speglad av bordets glasskiva, att hon menar vad hon säger. Jag funderar en stund på meningen. Innebörden av den, det praktiska i den, det rent teoretiska och tillåter mig själv att le ett nästanleende. En min som inte betyder något men som anger en ton.
   —Javisst. För oss skulle det vara en lättnad, men jag tror att de nog har sina egna liv. Sina egna små dramer som utspelar sig och som vi inte vet något om.
   Jag lutar mig bakåt och hon lutar sig framåt. Hennes händer gör utfall mot bordsskivan.
   —Vi är de enda som bryr oss om dem! Ingen skulle märka om de försvann! Jag ser på henne en stund. Hon har klippt pannlugg. Den får henne att se snällare ut. Jag vet inte om Annicka är snäll. Jag vet inte om man kan definiera henne som vare sig snäll eller elak. Hon är en människa som lever för sig själv och krossar alla hinder. En sådan egoism är varken ond eller god. Den bara är.
   —Men faktum är att de existerar, säger jag och känner att jag är trött på hennes röst och på hennes hopplösa argument. Du kan inte få dem att försvinna och vi måste komma överens om vad vi ska göra.
   Annickas händer slutar röra sig. De lägger sig på bordsskivan och hennes axlar faller neråt. Rörelsen är inte trött — den är teatralisk. Annicka blir aldrig perplex. Hon har lagt till ett c i sitt namn för att till och med i skrift ha mera studs.
   —Jag tar dem inte.
   Hennes röst är totalvägran. Hennes min är en dörr som stängs och låses. Jag ler — ett riktigt leende nu — men det är trött.
   —Ingen har bett dig ta dem. Tror du att jag vill ha dem? Jag vill ju inte ens ha barn.
   —Vad ska vi göra?
   —Jag vet inte. Det är därför jag bad dig fundera på saken och komma med förslag.
   —Jag har funderat. Jag sade ju redan vad jag tänker.
   Jag gnuggar ögonen och korsar benen. Ibland har jag lust att säga Annicka vad jag tycker om henne men jag låter bli. Hon är tjugonio och kommer knappast att förändras under inflytande av mig. Ibland tror jag att det krävs en man för att förändra Annicka, men sådant är det bäst att inte säga åt henne. Hon har rödfärgat hår med blonda slingor. Hon brukade bita folk när hon var liten och jag tror att hon fortfarande gör det.
   —Du vet att du måste komma med ett realistiskt förslag för att vi ska kunna komma överens om en lösning, säger jag och hon korsar armarna och låter munnen krympa till ett streck.
   —Jag vet inget om något sådant.
   Hon sitter tyst en stund och ser sig omkring. Tar en klunk av iskaffet och leker med skeden.
   —Vad tycker du själv att vi borde göra? frågar hon sedan.
   —Du kan inte göra så där. — Göra vad då?
   —Det är alltid samma sak med dig och nu gör du det igen.
   —Vad gör jag? Hennes smala ögonbryn åker upp och jag känner att min hästsvans har rasat ihop men vill inte rätta till den. Inte när jag har övertaget.
   —Du flyr undan ansvaret. Jag frågade dig vad du tycker och du vill att jag ska sköta allt. Den enda idé du har är inte ens en idé utan bara en tanke som dessutom är helt absurd.
   Jag skjuter glasögonen högre upp och känner mig varm i den plommonfärgade tröjan med långa ärmar. Jag ser på hennes bara hud och nyckelbenen som sticker ut som hönsvingar. Hon är klädd i en topp trots att det enligt kalendern redan är höst. Hon sätter sig på sina händer och ser på mig genom smala ögonspringor.
   —Absurd kanske, men jag har inte hört dig säga vad du tycker ännu. Jag suckar och skakar på huvudet. Sedan ser jag rakt på henne.
   —Hem.
   —Va?
   —Jag tycker vi borde föra dem till ett hem.
   —Vad ... menar du en anstalt?
   Jag nickar. Hon formar munnen till ett o medan hon tänker.
   —Är det verkligen nödvändigt? De klarar ju sig helt bra och dessut om har de den där människan som kommer ner till dem om de behöver något.
   —När var du senast och hälsade på dem?
   Hon korsar armarna och funderar.
   —Det var ganska länge sedan. Jag vet inte.
   —Du har inte träffat dem på åtta månader. Annicka skrattar. En gång, högt. Som ett hundskall.
   —Är det så länge sedan?
   Vi ser på varandra. Hon och jag. Det blir jag som vänder bort blicken. Hon har en stel och kall blick, Annicka.
   —Du vet nog att jag inte kommer så bra överens med dem, säger hon sedan ganska lågt. Som om det var allvarligt. Något att skämmas över. Jag säger inget och hon sänker blicken.
   —Men ett hem ... det var nog inte så de hade tänkt sig att det skulle sluta.
   Hon tystnar och funderar. Den släta huden är barnsligt skär på kinderna och hon har ljusa fjun på överläppen.
   —Senast jag såg pappa var han svag. Jag har aldrig sett honom sådan. Jag trodde inte han kunde vara svag. Minns du inte hur kraftfull han var då vi var yngre? Han hade alltid mycket raka svar och han kunde vara ganska skrämmande.
   —Ja. Man skulle kunna säga att han har förändrats en hel del ... säger jag men mina kommentarer är ovälkomna inkräktare i Annickas ljusröstade monolog.
   —Mamma hunsade honom. Han hade gjort något, jag vet inte vad, och så kom hon — satkärringen — och drog honom i armen och skällde på honom. Hon har inte förändrats. Det var henne jag verkligen var rädd för fast hon aldrig gjorde något. Hon såg alltid arg ut.
   Jag lyssnar på hennes röst. Den skiftar färg och ton medan hon talar. Sedan tystnar hon och ser på mig en stund.
   —Tycker du inte att vi skulle kunna låta dem bestämma?
   —Själva? säger jag, och hon nickar.
   —Men då blir det ju ingen förändring! Då fortsätter samma situation tills någon av dem dör, vilket antagligen är pappa.
   —Vad är det för fel på det då? De har en lägenhet och en vårdare. Allt i samma hus.
   Jag lutar mig häftigt framåt. En ofrivillig rörelse som får henne att rygga bakåt.
   —Din insats!
   Jag har svårt att hålla rösten på låg nivå. Ser mig omkring innan jag fortsätter.
   —Problemet här är din insats! Du gör inget och jag är trött på att vara den som alltid far för att hälsa på dem eller för att lösa något löjligt problem! För tre månader sedan låste han in sig på toaletten och hon ringde till mig mitt i natten. Hon täcktes inte ringa till gårdskarlen eller vårdaren. Hon är livrädd för att de skulle tro att hon är inkompetent.
   —Men hon är inte inkompetent, svarar Annicka och skrattar. Där faller dina planer på att placera dem.
   Jag skakar på huvudet och mitt leende lyser ur ögonen.
   —Tillsammans med honom är hon inkompetent. Hon klarar inte av att ta hand om honom och sig själv. Han blir mer och mer besvärlig.
   —Men då sätter de honom på ett hem och låter henne bo kvar.
   —Inte alls en dålig lösning, men jag tror inte att hon kommer att vilja att någon annan sköter honom. Annicka tar en paus och dricker ur sitt glas.
   —Varför inte?
   —Äganderätt. Avundsjuka. Jag vet inte. De där två har aldrig haft ett normalt förhållande.
   Annicka reagerar på ordet förhållande och gör en grimas.
   —Jag tror inte att jag borde komma med och hälsa på dem i kväll, säger hon.
   En välbekant känsla landar på mina axlar som en tung mantel.
   —Vad är din ursäkt den här gången?
   —Ingen! Hon slår ut med händerna. Jag har ingen ursäkt. Jag vill bara inte träffa dem för att de frågar mig om mitt privatliv och jag vet inte vad jag ska svara.
   —Du kan ljuga. Mig frågar de aldrig. När ska du berätta för dem om din senaste fixering? Eller tänker du vänta tills de ska dö?
   —De frågar inte dig för att du är hopplös. Det är inte någon fixering så försök inte provocera mig. Dessutom är det bäst för mamma att hon inte får veta. Inte skulle hon förstå det ändå. Ja kanske hon skulle förstå det i teorin, men hon skulle inte förstå det. Fast det inte precis är någon nyhet.
   Vi tystnar båda och hon ser på det urdruckna glaset, och sedan på mitt tomma ansikte. En stund sitter hon stilla och drar upp axlarna. Sedan sträcker hon sig efter sin väska som ligger på golvet och ser på mig.
   —Det var kiva att se dig men nu ska jag nog gå. Om mamma och pappa frågar så kan du ju hälsa.
   —Men hur ska vi göra med dem?
   Annicka reser sig till hälften och ler. Hon skakar på huvudet så att håret glänser.
   —Du gör som du vill. Det gör du ju alltid. Jag förstår inte ens varför du frågade mig.
   —För att det är dina föräldrar också! Ropar jag efter hennes rygg som är på väg bort. Ut i shoppingcentrets vita belysning, ut genom dörren, eller också bara bort.

   Hemma i lägenheten mellan de ljusblå väggarna klär jag av mig mina kläder. Jag bor ensam nuförtiden så det är ingen som ser mig, vilket jag tycker är skönt. Den svala luften får rummet att andas och jag känner huden dra ihop sig, först en gång och sedan ännu en då duschens varma strålar träffar min kropp. Vattnet och värmen får mig att börja gråta. Jag gråter med ansiktet uppåtvänt och låter vattnet tvätta bort tårarna redan innan de har hunnit rinna ur mina ögon. Jag tänker på Annicka och biter ihop tänderna. Slyna, tänker jag och ser röda figurer dansa mot ögonlocken. Ända sedan vi var små har samma situation fortsatt att upprepa sig. Den har ringlat sig igenom min uppväxt och barndom som en serpentin. Annicka var en docka sedan födseln. Ansvarslös, omhändertagen och ett stort svin. Hon har alltid badat i andra människors uppmärksamhet genom att hitta på olika upptåg. Då hon var liten brukade hon gömma sig i flera timmar om mamma och pappa råkade gräla. Jag fick alltid leta reda på henne och då jag hittade henne bråkade hon. Hon var blek och hennes ögon var svullna av gråt. Hon skrek och bet då jag drog fram henne. Ibland kunde hon vägra att äta en hel dag och mamma var orolig och försökte tvinga henne. Om hon blev slagen grät hon tills någon kom för att trösta henne. Med uppmärksamheten i minne växte hon upp till en flicka som alltid slogs i skolan och en tonåring som låg med alla pojkar och män. Hon färgade håret i grälla färger och slet hål på sina kläder. Hon rymde hemifrån och var vulgär i sitt språkbruk. Allt bara för att få vara i centrum. Jag minns när hon var femton och trodde att hon hade fått anorexi. Det gick så långt att hon blev intagen på sjukhus för att hon kollapsade under gymnastiklektionen. Ett helt år gick åt till att få hennes kropp att fungera normalt igen. Det tricket fick vår mamma att åldras tre år i stället för ett och pappa brukade gråta ibland då han trodde att ingen hörde. Det fanns ingen gräns för vad hon kunde tänkas hitta på för att folk skulle lägga märke till henne.
   Annickas senaste fixering är kvinnor. Hon tror att hon är lesbisk. Jag skrattade då hon berättade det för mig. Hon! Det finns snart inte en enda karl i det här landet som hon inte har knullat! Jag skrattar för mig själv i duschen. Hon påstår att hon har försökt lura sig själv och att det har varit svårt för henne att inse varför hon hela tiden byter partner och inte kan bli förälskad. Nu har hon en flickvän. Någon utländsk människa som heter Giorgina. Jag såg dem tillsammans en gång. De rörde knappt vid varandra men log så mycket att jag tror att det bara var för att jävlas med mig.
   Jag tar schampot och trycker ut doften i handen. Masserar in det i håret. Giorgina ... Jag brukade duscha tillsammans med Hanssu, ibland, och han tyckte om att tvätta mitt hår. Jag tänker på huden som blev hal och våt och hur annorlunda den kändes under vattnet medan jag låter schampot flöda ner över mina axlar och min rygg. Hårvårdsmedlets doft får mig att tänka på honom och jag låter det jag inte använder spruta på golvet. Med foten gnuggar jag ner det i avloppet och slänger flaskan bredvid mig. Han lämnade mig för tre veckor sedan. Han tog sina saker och gick. Det var jävligt svårt att få mamma att förstå det. Plötsligt har jag lust att berätta för henne om Annicka och Giorgina, och medan jag sköljer håret en sista gång tänker jag att jag kanske gör det också. Bara för att se vad som händer.
   Jag torkar av mig på en handduk och går naken ut ur badrummet.
   Undviker att se mig i spegeln då jag går genom tamburen in i sovrummet. Minns plötsligt, som i en blixt, hur jag och Annicka en gång legat på dubbelsängen och pratat.
   —Vi kunde skaffa två barn, var sitt. De kunde bo här med oss och de skulle bli bästa vänner, sade hon och strök sig över magen. Hennes hår glänste i lampskenet och hon log med ögon som var ivriga. Då var vi ensamma. Det var innan jag träffade Hanssu. Nu är jag ensammare.
   Jag dröjer inte länge vid klädskåpet. Jag har för länge sedan slutat bry mig om hur jag ser ut. Jag blev van vid att strunta i det då jag bodde med en man och i efterhand har jag tänkt att det kanske var en av orsakerna till att han inte stod ut med att fortsätta försöka älska mig. Han antydde det då han stod i tamburen med kappsäckar i händerna och vände sig om för att se på mig.
   —Jag känner dig inte längre, sade han och jag grät inte. Jag bara stod där och tänkte att jag har misslyckats ännu en gång. Jag tänkte på ord som jag skulle kunna säga som möjligen skulle få honom att komma tillbaka om några dagar, men det enda jag kunde säga var:
   —Vad ska jag säga mina föräldrar?
   Med de orden i ryggraden gick han. Efter det har det inte funnits någon.
   Jag ser på mig själv i spegeln i tamburen. I det skarpa ljuset från den nakna glödlampan syns varje linje i mitt ansikte. Under ögonen har jag skuggor och håret som jag för flera månader sedan lät färga plommonlila är för kort för hästsvansen. Slingor faller ner runt mitt ansikte men det ser bara slarvigt ut. Jag har alltid varit ful. Annicka är den söta systern. Jag suckar inte. Jag andas inte ens. Jag bara ser mig själv i ögonen. Det här är sista gången jag åker ut dit på det här sättet, tänker jag. De vassa kindbenen under mina ögon bekräftar min tanke.
   Det är redan kväll då jag når höghusområdet med de lådlika husen där mamma och pappa bor. Jag avskyr att komma för sent, särskilt då jag vet att de väntar. Senast ringde de till mig och lämnade åtta meddelanden på min telefonsvarare. Jag har inte skaffat mig någon mobiltelefon. Mamma är en orsak till varför jag inte vill ha en. Bilen gnisslar upp för den sista backen. Någon dag kommer den att ge upp. Kanske mitt på motorvägen. Jag kommer att få en praktfull död i den här bilen. Jag parkerar den på mammas och pappas gård, där en gästplats finns reserverad och alltid står tom. En gång parkerade morbror Alfred där, och jag var tvungen att lämna bilen på invalidplatsen. Sedan dog Alfred, och nu är platsen alltid ledig.
   Jag tycker att jag ser en hand mellan persiennens spjälor i mammas och pappas fönster då jag stänger bildörren, men kan inte vara säker. Mamma tillbringar mycken tid framför fönstret. Hon spionerar på husets invånare och deras gäster.
   Dörren till deras lägenhet står öppen då jag kommer upp för trapporna och jag tror inte att mamma och pappa skulle låta dörren stå öppen någon längre tid om de inte väntade besök. Mamma tittar för mycket på TV. Hon är rädd för både ungdomar och utlänningar, och har ansökt om att få fyra lås på dörren i stället för ett. Hyresvärden Houtinen skakade på huvudet och muttrade åt henne, på ett sådant sätt att hon inte frågade flera gånger.
   Då jag stiger in i lägenheten står hon redan och väntar på mig.
   —Jag är här nu, säger jag, och hon skyndar sig förbi mig för att stänga dörren.
   —Jag trodde du skulle komma mycket tidigare.
   Jag klär av mig rocken och slänger den över en stol och hon ger mig en blick som jag inte låtsas se, medan hon tar jackan och hänger den på en hängare.
   —Du vet hur det är ... säger jag, men hon viftar med händerna och reglar dörren med en säkerhetskedja.
   —Han lät dig få ett extra lås då?
   —Jo, men bara en kedja. Det var nog bara för att få tyst på mig. Jag tror att den här inte håller någon ute om någon verkligen vill in.
   —Du överdriver, säger jag.
   De flesta av husets innevånare är långt över pensionsåldern och vissa är lika misstänksamma som hon själv.
   —Jag vill inte vakna mördad i sängen bara för att jag inte har ordentliga lås.
   Jag ler mot mamma.
   —Om du vaknar efter att ha blivit mördad i sängen kanske du till och med kommer i tidningen, säger jag och hon suckar.
   —Du vet vad jag menar.
   —Det här är inte New York, säger jag, men hon svarar inte. Skyndar bara in i köket där det fräser från en stekpanna.
   —Jag hoppas att du inte har ansträngt dig för mycket! ropar jag efter henne. Jag har redan ätit!
   —Dumheter! ropar hon från köket. Jag vet att du inte äter något alls nu när du är ensam.
   Ensam. Jag funderar på ordet. Hon har aldrig varit ensam i hela sitt liv. Det irriterar mig att hon kan tala om min ensamhet som om det var något onormalt. Som om mitt liv skulle ha blivit annorlunda bara för att en blivit två. Två ensamma. Jag undrar om Hanssu ännu är ensam och följer efter henne till köket där diskbänken är full av disk.
   —Nå, säger jag, och hittar en ledig kant som jag kan luta mig mot och titta på mamma som steker korv och grönsaker. Hon stirrar på dem och mumlar för sig själv. Jag får en snabb inblick i hennes liv. Hon står här, varje kväll, och tillreder mat som hon talar med.
   —Nå, vad då? säger hon och rör om i stekpannan.
   —Varför ville du att jag skulle komma? frågar jag, och försöker få henne att se på mig.
   —Jag ville bara se dig. Du kommer ju så sällan på besök numera. Hon sneglar på mig och mumlar något så lågt att jag inte hör det.
   —Du ringer inte om du inte vill något särskilt. Senaste gången hade han låst in sig i badrummet, säger jag och ser mig över axeln in i tamburen. Var är han?
   —Vem? säger hon och hennes ögon irrar en stund innan hon förstår vem jag talar om. Han ser väl på TV, säger hon sedan och fortsätter att röra om i stekpannan.
   Jag ser på henne. Hon har tunt hår nu. Hon säger att det är han som har gjort det tunt och grått, pappa, men jag tror inte att det är han som har fått henne att tala för sig själv och stå vid fönstret flera timmar om dagen. Jag blir arg då jag tänker mig att hon är hela husets nyfikna kärring. Den man undviker och talar illa om. Den konstiga. Min mamma. Jag vill såra den bräckliga nacken där huden drar ihop sig i långa sega stråk.
   —Annicka ville inte komma.
   Hon ser hastigt på mig.
   —Skulle hon komma med?
   —Det vet du att hon skulle. Vi talade om det förra veckan. Du sade att du inte har sett henne på länge, men hon ville ändå inte komma.
   —Hon är så upptagen. Hon har jobb på ett kontor. Där finns mycket att göra.
   —Nej. Jag träffade henne i dag och hon hade tid. Mamma ser på mig och funderar en stund.
   —Hon har lång väg. Hon bor på andra sidan av stan och det är alldeles onödigt för henne att försöka hinna hit mitt i veckan. Nästa gång kommer hon säkert med.
   Lusten att såra rinner av mig då jag ser på mamma att hon vet men inte vill erkänna. Hon och Annicka kom inte bra överens. Det gjorde inte jag och mamma heller. Hon vänder blicken till stekpannan igen.
   —Det är för resten för hans skull jag skaffade säkerhetskedjan. Så att han inte ska kunna smita ut.
   —Det menar du inte, säger jag och hon tar äntligen stekpannan från spisen.
   —Jo det gör jag, säger hon och häller upp maten på en tallrik. Han går i sömnen, vet du. Hon ger mig en snabb blick. Men, fortsätter hon, kedjan får han inte upp. Låset ... men inte kedjan.
   Hon ställer tallriken på bordet och väntar tills jag sätter mig, sedan ger hon mig en gaffel och jag snurrar runt den i portionen, fundersamt.
   —Jag har faktiskt redan ... säger jag, men hon avbryter mig.
   —Innan jag satte kedjan på dörren brukade han gå ut varje natt. Meijo sade att hon till och med sett honom gå ut på taket. Alldeles intill kanten. Hon var rädd att han skulle falla ner men ville inte väcka honom. Hon sade att man aldrig ska väcka sömngångare för då kan de förlora förståndet.
   —Herregud, säger jag.
   Meijo är den unga närvårdaren i översta våningen. Hon tar hand om de gamla som inte har barn som kan hjälpa dem, eller dem som har barn som aldrig kommer på besök.
   —Han skulle ha kunnat dö, säger mamma, men låter inte ledsen. Så klart har jag inte märkt något. Jag sover mycket djupt. Han brukade säga att han ibland trodde att jag hade dött, så djupt sover jag. Och då jag vaknar är han alltid tillbaka i sängen och sover som om inget hänt, säger hon, och muttrar sedan: Den listiga jäveln.
   Hon sätter sig mitt emot mig och ger mig en sur blick. Ovanför oss lyser den trekantiga lampan och det svaga ljudet av TV:n kryper in till oss från vardagsrummet. Jag tycker mig kunna höra inspelade skrattsalvor som punkterar mumlande repliker. Skratt på burk, tänker jag och ser på mammas ansikte. Hon har en vattnig, undvikande blick som jag försöker fånga.
   —Är det något mera, mamma?
   —Nå något är det alltid, men det är inte så viktigt.
   —Jag är här för att du ringde, och då är det banne mig bäst att du berättar precis allt, hur obetydligt du än tycker att det är!
   —Ja ... säger mamma och ser ut som en hund som vanligtvis är rumsren, men ändå råkat kissa på golvet. Minen får mig att vilja pressa på.
   —Jo, det hände en gång för några veckor sedan, och jag blev verkligen så rädd att jag lovade att det inte skulle hända igen. Hon tar en paus, och fortsätter sedan.
   —Men i förrgår hände det igen, och sedan också i dag. På morgonen.
   Jag smakar försiktigt på maten. Den smakar precis som förr.
   —Vad hände? frågar jag och tar en munfull.
   —Det började verkligen som ingenting. Jag skulle ge honom mat men han bara gnällde. Sedan vägrade han att äta, och då kände jag hur jag tappade kontrollen och sedan hände det.
   Jag tuggar långsamt och känner hur rynkan mellan ögonbrynen djupnar.
   —Vad då? Vad hände?
   Hon stryker över bordsskivan med handen och tittar ner med rynkad panna.
   —Ja ... jag ... Jag slog honom. Inte så mycket. Bara en gång för att han bråkade. Han var precis som ni var då ni var små, gnällde och bråkade.
   Tuggan i min mun växer och jag sväljer hårt.
   —Vad sade du att du gjorde? frågar jag. Jag minns hennes hårda händer. Hur de inte lyckades göra mig illa för att hon saknade krafter, men hur det kändes på insidan.
   —Jag slog honom, säger hon igen och den här gången är den vattniga blicken trotsig trots att läpparna darrar.
   —Var är han nu?
   Mamma gestikulerar uppgivet med händerna.
   —I vardagsrummet. Han tittar väl på TV.
   Jag lämnar tallriken, stolen, köket och den trekantiga lampan, och går in vardagsrummet med mamma skyndande efter mig med oroliga ögon.
   —Du vet inte hurdan han är när han bråkar. Jag kan bara inte behärska mig.
   —Ja, ja, säger jag förstrött och får syn på pappa som sitter i soffan och stirrar på TV-rutan.
   —Vad fan sysslar han med? frågar jag mamma som ställer sig bredvid soffan och stirrar på TV-rutan hon med.
   —Han tittar på TV, säger hon och verkar fastna med blicken vid skärmen. Han kan sitta här i flera timmar.
   —Javisst, det ser jag väl. Men det kommer ju inget, säger jag med en gest mot TV- skärmen där endast vitt och svart TV-brus vimlar på rutan. Det verkar inte beröra varken pappa eller mamma.
   —Hmmm ... säger hon och stirrar som hypnotiserad på TV-flimret. Rycker sedan till och ser yrvaket på mig.
   —Va? Vad sa du?
   Men jag svarar inte för jag har märkt något och sniffar i luften.
   —Vad är det som luktar? frågar jag mamma och hon vänder bort blicken. Nu känner jag den tydligt, lukten av smuts och exkrementer.
   —Vad luktar här? frågar jag, den här gången med skarp röst.
   —Det är din pappas blöja, säger hon surt. Jag trycker handen för munnen och ser på pappa där han sitter i soffan med, noterar jag nu, ett tydligt blåmärke på ena kindbenet, och stirrar på TV-flimmer i sin egen avföring. Han ser ut som en gammal slagskämpe.
   —Du sade att du inte slog honom hårt.
   —Han får blåmärken så lätt.
   Jag tystnar och ser på mamma. Jag hade glömt Annicka, men nu minns jag henne. Kvinnan framför mig är kortare än jag. Hon har permanentat, grått hår och små rädda ögon. Huden i hennes ansikte är slapp och hon har torkade matrester på skjortan och runt munnen. Det bästa skulle vara om de slutade existera, sade Annicka. Jag känner att hon har rätt. Långsamt lämnar mammas blick min, och jag vänder mig mot soffan.
   —Pappa, säger jag försiktigt. Pappa. Men han blinkar inte, rör sig inte, reagerar inte. Jag går fram till honom och ställer mig framför TV-rutan. Inget. Hans ögon stirrar igenom mig. Jag böjer mig ner så att mitt ansikte kommer i jämnhöjd med hans och försöker fånga den stirrande blicken. Stanken är outhärdlig. Inte så konstigt om han har
   sjunkit in i en värld där TV-flimmer är något att se på.
   —Varför byter du inte på honom? frågar jag och ser på mamma.
   —Han bråkar då jag ska byta. Han sparkar. Jag låter honom sitta här tills han blir trött.
   —Varför ser han inte mig?
   —Han reagerar inte längre, säger mamma med torr och darrande röst. Triumferande till och med.
   —Hur länge har han varit så här? frågar jag och hon svarar: — Åh, i ett par månader.
   —Så han är helt ... borta nu?
   Hon står med korslagda armar och ser på mig med ett leende i mungipan.
   —Nej, inte helt.
   Hon skyndar sig fram till pappa och böjer sig flämtande fram. Jag känner lukten av hennes andedräkt. Den är unken.
   —Titta noga nu! Hennes röst är entusiastisk, och sedan säger hon: "Mat!"
   Jag stirrar på pappas tomma ansikte och håller andan som om jag väntat mig att han skulle flyga upp ur soffan. Inget händer. TV:n brusar och mamma smackar med tungan. Hon ger mig en sidoblick och fnyser. Sedan säger hon högre och mycket tydligt: "Mat!" och sedan "Maaat". Då händer mycket riktigt något. I pappas högra mungipa syns en salivdroppe och snart rinner vätskan i en ström från hans slappa läppar. Mamma skrattar förtjust och ser på mig. Som om hon visat upp ett cirkusdjur som lärt sig ett nytt fantastiskt trick.
   —Är det inte enastående? säger hon och jag mumlar: — Precis som Pavlovs hund. — Vilken hund? frågar mamma, men jag låtsas inte höra.
   —Här stinker så in i helvete. Du måste byta på honom — man kan ju inte stanna här.
   Jag går mot tamburen. Orsaken till besöket är ännu oklar men jag vill inte stanna här en sekund längre.
   —Jag kan inte, säger mamma och skyndar efter mig. Jag sade ju att han sparkar. Jag har försökt men han vill inte.
   —Det har jag svårt att tro, svarar jag och tar rocken. Han är ju en fullständig grönsak.
   —Ska du gå nu redan? frågar mamma.
   —Mycket annat kan jag väl inte göra.
   —Så verkar det, svarar hon.
   En stund står jag tyst och ser på mamma. Hennes blick uttrycker förväntan. Jag rynkar ögonbrynen och tar ett djupt andetag.
   —Jag talade med Annicka i dag.
   —Annicka ...
   —Det var därför jag kom hit i dag. Ja och så för att du ringde också. Vi kom överens om att den här situationen inte kan fortsätta.
   —Jag håller fullständigt med! säger mamma men jag skakar på huvudet.
   —Alternativen är inte många. Eftersom pappa är så dålig kanske det är bäst att ni flyttar till ett hem.
   Jag ser på mamma. Hennes läppar börjar darra och jag kniper ihop munnen.
   —Det här är mitt hem! säger hon och jag trampar på stället.
   —Du klarar inte av att ta hand om honom! Han kan inte sitta där i soffan i smutsig blöja hela dagarna.
   —Han bråkar. Det blir nog bättre snart.
   Jag suckar. Känner hur tankarna trasslar in sig i ett snår och beslutar mig snabbt för att lämna ämnet till senare.
   Jag får på mig rocken och är på väg ut då blicken faller på säkerhetskedjan på dörren. En stund stirrar jag på den och vänder mig sedan mot mamma.
   —Varför kedjan? frågar jag, och hon ruskar oförstående på huvudet.
   —Det har jag ju redan sagt.
   Jag fingrar på den blanka metallen en stund innan jag öppnar dörren. Känner redan lukten av trappuppgång och de rytmiska stegen i trappan under mina fötter då mammas röst får mig att stanna. Det är en ny, beslutsam röst.
   —Jag ringde dig för att jag ville berätta något. Jag svarar inte så hon fortsätter: — Jag har gjort ett beslut.
   —Jaha? säger jag.
   —Jag har beslutat mig för att inte låsa med kedja i natt. Men jag ville höra vad du och Annicka tycker om saken. Jag vänder mig om och ser fundersamt på henne.
   —Det är bara en tidsfråga innan han lär sig öppna kedjan också. Han kan ju redan öppna låset, fortsätter hon och väntar på mitt svar med en nervös min.
   —Jag vet att Annicka åtminstone inte skulle ha något emot det, säger jag.
   Mamma ler lättat mot mig. Då jag stängt dörren trycker jag örat mot dörren en stund, men hör inget rassel av kedjan som låser in nattens trygghet hos mamma och pappa.

Ur "Inlåst och andra noveller", Söderström 2003.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki