Fandom

Svenskanoveller Wiki

Inte fan behövde hon något norrsken mer...

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Monika Björk

Hon begrep inte själv vad som flög i henne. Hon som var så kamratlig! Hon som aldrig tog för sig! Väninnorna kallade henne Den Sista Scouten och det var inte på skoj. På jobbet hojtade de alltid "EEEVA, skulle du vilja vara bussig och ta hand om...?" I trygg förvissning om att hon skulle göra det, för så bussig var hon.
   Det måste ha varit för att hon inte var van vid dryckerna. Eller om det var norrskenet. Och hans doft! JA! OH!
   Fast norrskenet kom först. Hon hade aldrig upplevt något liknande. Det drog in från havet som en sång och ilade över himlen, flammade isgrönt mellan de bleka stjärnorna. Det var övermodigt, gudasänt, sig själv nog.
   Det fann henne på hotellets gårdsplan efter första dagens långsittning. Det kom över och runt omkring henne. Hon ville tro att det snart skulle spraka om henne också. Att hennes ögon skulle börja gnistra i grönt och håret resa sig upp till en hästman. Utan att tänka ställde hon sig bredbent och särade på läpparna. Hon öppnade händerna och förde ut armarna för att ta emot himlen.
  — EEEVA, är du därute?
   Det var den där Peter igen. Påläggskalv på annonsavdelningen som försökte verka dynamisk. Hon skulle kunna spy bara hon såg honom. Käbblade, det var vad han gjorde. Och de där löjliga modebågarna och Armanislipsen. Han hade aldrig haft en egen idé och han behandlade henne som en jävla morsa. Trodde han att hon var en klättervägg?
   Plötsligt kände hon norrskenet i sig. Hon sög det åt sig. Hon höll på att bli elektrisk och tänkte inte kämpa emot. Det var som ett champagnebubbel.
   Om hon stod tyst kanske han inte skulle se henne. Det gjorde han bara när han ville ha något av henne.
   Hon behövde inte ta hand om Peter Kieslowski här. Det här var Island. Det fanns bara en anledning att han hade blivit skickad till miljökonferensen i Reykjavik och den gällde henne också. Företaget hade helt enkelt fyra platser över. De hade bundit sig för en sexmannadelegation; viktiga internationella kontakter och allt det där. Och media skulle bevaka evenemanget.
   Men när flygbiljetterna kom var det ingen på annonsavdelningen som hade tid eller lust. Island lät ohippt och kallt och avsides. Varför skulle man gräva ner sig där i flera dagar?
   Så hon fick ställa upp som en god kamrat och åka. Bussiga Eva. Unge Kieslowski var korkad nog att ta det som en uppmuntran och utmärkelse, men hon visste bättre. Konferensen för deras del skulle bli att dela ut visitkort och sitta av ett antal sittningar bland gubbsen. Agera applådfläsk i företagets namn.
   Hon packade ner sin näst bästa kavaj, som var röd och gick att knäppa om magen, och hoppades på att i alla fall få äta gott på bufféerna på kvällarna. Hon hade räknat med både laxarna och brieosten. Men hon hade inte räknat med norrskenet.
  — Öh du...
   Han kom flåsande mot henne. Peter Kieslowski var lite småfull, sa hennes erfarenhet. Vigga-pengar-för-en-krogsväng-full. Kände han också av norrskenet?
  — Kul grabbar, dom där danskarna.
   Han var svettig. De dyra modeglasögonen hade halkat på sned.
  — Jag tänkte hänga med dom en sväng... kanske blir en samarbetsgrej... dom kan ju EU bättre än vi...
   Han strök håret ur ögonen. Sidenslipsen blänkte.
  — Förresten är det svenska journalister också. Hann du växla på flygplatsen?
   Hon tog fram plånboken ur axelremsväskan utan att säga ett ord. Han försökte nappa åt sig hela bunten med isländska kronursedlar för att stoppa den i sin ficka.
  — Om dom inte tar kort. Du går väl ändå och lägger dig nu, slog han fast.
   Hon bläddrade fram åt honom fem sedlar och behöll resten. Det var bråttom att få iväg honom innan han märkte norrskenet. Hon ville ha det för sig själv.
   Ett högljutt grabbgäng drällde ut ur hotellfoajén. De hojtade och pekade bortåt stranden där husen tog slut. Hon kände igen ett par av de svenska journalisterna, resten var väl danskar. Först skrek de på taxi, men sen började de gå till fots. På eftertampen släntrade kvällens sista föredragshållare.
   Hon hade faktiskt lyssnat på honom. Han hade muntra ögon. Förresten hade det varit mer som ett kåseri; han skulle väl lätta upp stämningen lagom till buffén. Det markerades av att han hade rutig skjorta som var uppknäppt i halsen och en kavaj som var skrynklig och såg ut som antik manchester.
   Han hade skojat om IT-nördar och teknikfreaks. Gubbsen hade höjt sina cocktailglas och skrattat som om han inte menat dem. Peter Kieslowski hade nästan trillat av stolen.
   Hon hade gillat både pratet och hans ögon. Nu anslöt han sig till de glada grabbarna. De försvann bortåt vägen,
   Det var då norrskenet verkade. Det fick henne att strunta i rummet och sängteven. Hon log för sig själv, knäppte kappan och började gå efter de glammande männen.
   Konferenshotellet låg i utkanten av stan. Snart tog husen och trottoarerna slut. Några få gatlyktor markerade den smala grusvägen ut i nattens svärta.
   När det blev tyst hörde hon bruset från havet. Det måste vara helt nära. Ljudet kom från båda sidor. Kanske gick vägen på ett näs? Hela Atlanten fanns där med våg på våg ända till Amerika. Hon spanade ut i mörkret men såg bara svarta lavastenar och glest, gult fjolårsgräs.
   Hon gick inne i norrskenet utan att tänka vart eller varför. Det var nästan som att vara omsluten av en förälskelse, när inget dumt kan hända.
   Nu krökte vägen runt en kulle av spruckna lavablock. Grabbgänget syntes inte längre. Flera gatlyktor där framme var trasiga och vägen skruvade sig bort i mörker. Men på håll hördes nya ljud. En tung rockmusik mullrade som åska bortom horisonten. Det lät som ett oväder som närmade sig.
   Ute på udden låg ett ensamt, stort, gammalt trähus som strålade av ljus. Ur de öppna fönstren dånade basgitarrerna och trummorna. Folk hängde i fönstren och stod överallt utanför och skrålade och skrattade.
   Hon gick som i en dröm. Betalade något i inträde och fick en stämpel på handen. Därinne pågick disco i flera våningar. Vackra ungdomar dansade så att väggarna vibrerade och golven gungade. Alla drack hejdlöst och klängde på varandra som om det var deras sista natt i världen.
   Rockpulsen tog andan ur henne. Letade hon efter någon? Eller vad gjorde hon där? Hon skulle ta en drink och gå hem till hotellet. En gin och tonic som nattfösare, sen fick det vara bra. Norrsken eller inte norrsken.
   Han stod vid bardisken. Hon kände igen manchestern på långt håll. Och plötsligt föll det henne in: hon ville ha honom.
   Hon betalade sitt glas och gick fram till honom. Hans muntra ögon såg förvånade ut när hon började prata. Hur skulle hon få honom att vilja dansa med henne?
  — Jävla liv, sa hon och gjorde en gest med spriten åt dansgolvet till.
  — Dom är så unga, sa han. Ser ut som smultron allihop. — Mycket dricka också.
  — Super som svin. Men dom ser ut som smultron, sa han och drack ur sitt glas. Han ställde bort det på bardisken.
   Tänkte han gå sin väg? Hon stjälpte i sig drinken och sa fort:
  — Man kunde ta en gin och tonic. Innan man går.
  — Jaha, sa han.

Alldeles för fort stod de utanför det stora huset med alla de packade smultronen. Inget hade blivit dansat och alltför lite pratat i oväsendet och han bodde på ett hotell i andra änden av stan.
  — Har du sett norrskenet, sa hon och tänkte att hon fick i alla fall gå vägstumpen med havsbruset en gång till.
   Jo, han hade sett det. Satans fint, om man säger. Hon snubblade i en grop och högg tag i honom för att inte ramla. Det gnistrade till av något grönt. Hon kände det som en stöt, en kittling genom kroppen.
   Hon hade aldrig trott på något larv i dessa ting. Man träffade en karl, kanske på krogen eller på en firmafest, man sa vad man hette, det dansades eventuellt en del och man gick till sängs. Så hade det alltid varit. Ganska rakt och kamratligt med fika på morgonen. Det hände att man gifte sig och att man så småningom skilde sig för att det inte var roligt längre. Det hade hänt henne. Särskilt märkvärdigt hade det sällan varit. Gnistrat i grönt hade det aldrig gjort.
   Kanske kyssen i sig inte heller var så märkvärdig. Men att den alls kom där i mörkret och leran. Och som han doftade vid halsen där skjortan började!

Det var tomt i hotellfoajén och hans ögon var skrattiga när han sa att det var tur, för isländska hotell tyckte inte om spring på rummet med obekanta damer och herrar.
   Hon tog av sina smutsiga skor och drog upp fötterna under sig på sängen. Han vek överkastet åt sidan och satte sig bredvid henne.
  — Jaha, sa han. Och vad gör vi nu?
   Så hon gned sina fötter så att de blev varma och satte på skorna igen och följde med honom ut.
   Natten var magisk när de vandrade runt på gatorna. Han visade henne saker och berättade om ön och människorna och sorlet vällde ut från krogarna och folk kom ut för att krogarna stängde och skrattade högt och blandade sig med varandra och pratade med alla som om de var vänner och grannar.
   De gick länge och blev något frusna. Så när de kom upp på hans hotellrum tog de av alla de kalla kläderna och kröp ner i sängen och drack värmande whisky ur flaskhatten. Och hon tänkte att det nog skulle bli nöjsamt, det som nu skulle komma att ske. Det hade luktat av det sanslöst goda redan när han knäppte upp sin skjorta. Och han var lenare än hon hade anat.
   När han plötsligt klev ur lakanen och sa att han var både gift och hade inga kådisar, så vem tog hon honom för?

Hon vaknade av sin väckarklocka och bad en bön för att norrskenet skulle hålla i sig. Hon, bussiga Eva, behövde det gröna gnistret en kväll till. Hon ville ha honom. Hon tänkte ta för sig. Så enkelt var det.
   Peter Kieslowski såg ut som möglig ost när han äntligen kom nerkrälande till frukosten. Hon bet i sin skorpa så det knastrade och såg honom rygga tillbaka som en saltad snigel. Han gnällde och gnall. Danskarna hade supit skallen av honom och han hade tappat sina Calvin Klein-brillor.
   Hon tänkte på de hundra gånger hon hade tagit hand om hans kundbesök när han kom försent på morgnarna. På vilken möda hon hade lagt ner på att lära honom datorn. Hur hon hade delat med sig av sin säljarerfarenhet, rättat hans stavfel och aldrig låtsat om att hon kunde allting mycket bättre än han.
   Och framförallt: hur hon stått ut med att han behandlade henne som en tant utan att lägga råttgift i hans kaffe.
   Nu fick hon belöningen för alltsammans; att få se honom tappa hakan en morgon på Island! Han hade just öst in en alldeles för stor tugga löskokt ägg när hon böjde sig fram över bordet och stillsamt frågade om hon fick be honom om en sak. Kunde han låna henne ett par kådisar till kvällen?
   Han satt fortfarande med hängande käke när hon reste sig och gick. Gulan droppade från hans öppna mun ner på sidenslipsen från Armani.

Han smusslade ner dem i hennes kavajficka vid avskedsmiddagen och gav hennes axel en kompistryckning. Hans blick uttryckte oändlig beundran. Sen glömde hon Peter Kieslowski för norrskenet. Det kom — med en blåare ton den här gången — och det hetsade. Hon hade bara denna enda kväll, kanske bara ett par timmar. Vad fan hette hans hotell?
   Hon bläddrade frenetiskt i den underliga telefonkatalogen. Var stod hotellen? Klockan tickade på nattduksbordet. Doften vid hans hals! Bråttom! Och hur ringde man efter en taxi på isländska?
   Hon skulle slita av honom skjortan, sådär i ett ryck. Hon skulle slicka hans nyckelben och inte nöja sig med det; hon skulle ta ner himlen därtill.

Han stod och packade sin resväska när hon knackade på dörren och klev in. Hon såg att han blev förvånad. Men doften vid hans hals! Hade han just då sagt något om sin fru, skulle hon ha klubbat honom och släpat bort honom i håret till sängen.

Efteråt följde hon med till flygplatsen i taxin och åkte sen tillbaka till konferenshotellet och den stora avslutningsfesten. När hon gled in i damrummet för att rätta till kläderna, tyckte hon att Doften fortfarande omslöt henne. Var det möjligt? Den fanns kvar på hennes kropp, som om den blandats in i hennes hud från hans.
   Festen var en våt och larmande historia och hennes glas fylldes på hela tiden och aldrig hade hon dansat så vilt och så mycket. Rockbandet från discohuset på udden var inhyrt och spelade samma fräcka låtar som då med sina dånande trummor och tunga basgitarrer.
   Hon ville gärna hålla kvar bilden av honom och försökte tänka på hans muntra ögon. Men efter ett tag suddades linjerna ut. Hon kunde komma ihåg hans sätt att gå. Men hur såg näsan ut?
   Istället envisades Peter Kieslowskis nuna med att dyka upp vart hon än vände sig. Han skulle prompt dansa med just henne och slet henne från gubbsen mitt i låtarna. Vad hade det tagit åt honom?
   Han smetade sig runt henne och viskade saker in i öronen om hennes hår och färgen på hennes ögon. Han gick på händerna för henne.
   Hon försökte bli av med honom genom att tappa honom i andras bord med groggar så att han skar sig blodig på glassplittret. Hon prövade att stå på hans axlar och hade sånär brutit ryggen av honom. Hon råkade sätta eld på honom när de lekte eldslukare så att han fick släckas med skum och hon spillde sprit i hans hår som rann ner i ögonen och gjorde honom halvblind.

Det gällde att passa på. Hela tiden visste hon att det bara var norrskenet det handlade om. I morgon skulle de vara tillbaka på jobbet och allting skulle bli som förut.
   Hon skulle bli samma bussiga Eva som hon alltid hade varit. Eva med K som i Kamrat. Den Sista Scouten. Hon skulle bli tvungen att lära Peter Kieslowski den nya faxen och datormodemet som han aldrig hade begripit. Hennes hår och färgen på hennes ögon skulle vara glömda för alltid. Hon skulle bli tant igen och osynlig så att hon gick ihop med kontorstapeten. Möjligen fanns det nya norrsken på andra håll i världen, men de skulle inte vara för henne. Hon hade fått sitt.

Han satt på en trasig stol med en servett runt sin blodiga hand och försökte torka brandskummet och spriten ur ögonen. Den blöta luggen hängde ner i pannan på honom. Blicken var disig på det där sättet som brukade väcka hennes moderskänslor.
  — Jag vill inte åka härifrån, sa han grötigt. Har du sett norrskenet på kvällarna?
  — Javars, sa hon.
  — Fast du bryr dig väl inte om sånt, sa han och rösten var tjock. Fan Eva, vet du att du aldrig ser mig på kontoret? Du tittar aldrig upp från den där jävla datorskärmen. Och så kallar du mig för Kieslowski istället för Peter!
   Hon tog en servett från bordet för att hjälpa honom med blodet och skummet.
  — Förresten tycker du bara att jag är korkad, stönade han. Men mot alla andra är du så himla hygglig.
   Han tog tag i hennes hand och kysste henne vid handleden och mumlade något som hon inte hörde. Men det kittlade i hela kroppen och hon kände hans doft som steg upp där skjortan tog slut vid halsen. Den var sanslöst god.
  — Du skulle kunna visa mig det, sa hon. Norrskenet. Vi kan gå ut och ta en titt innan vi åker.
   Han vände upp ansiktet mot henne och för första gången någonsin såg hon in i hans ögon. De var allvarliga.
  — Eller också går vi upp på mitt rum en stund först, ändrade hon sig.

För inte fan behövde hon något norrsken mer.

   Publicerad i "Kvinnornas röda bok" 1996.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki