Fandom

Svenskanoveller Wiki

Isflak

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentar1 Share

Av Åsa Lundegård

Någonting börjar förändras. Stillsamt, nästan omärkligt, till en början. Det är inget som går att ta på, som hennes väninna Virve skulle sagt. Det är något med hans tonfall, inte hela tiden, men något i hans tonfall är nytt och det finns där fastän hon försöker att inte låtsas om det. Det kanske börjar när han inte ringer upp när han kommer hem från jobbet, inte omedelbart utan tar en dusch först. Det är något i hans andetag i telefonen, hans röst som försäkrar att inget är fel när hon frågar, men som avslöjar honom. Det som alltihop tillsammans varit gångbron emellan dem, börjar rasa. Hela tiden tänker hon: hur ska jag göra för att det ska bli rätt?
   Hon blir till ett lapptäcke av olika människor och språk. Ena dagen svarar hon inte i telefon, för att hon ska verka upptagen. Han ringer en gång. En annan dag skickar hon honom tio rosor, sånt som killar brukar göra, men varför skulle inte hon kunna? Det vet man ju idag att män tycker om att kvinnor tar initiativ. Herregud, detta är nittiotal säger hon till sig själv i blomsteraffären när ångern börjar greppa om hennes hals, bakifrån och med kalla fingrar.
   Han tackar och ser glad ut på ögonen när de träffas den kvällen och hon håller tummarna.
   Hon känner sig som om det var på hennes ansvar att rädda en hel drunknande familj och hon får inte fatt i någon. Hon springer mellan olika vinkande händer och lysande räddningsvästar. Så fort hon nästan fått upp en, ser hon nästa och är tvungen att släppa taget och rusa vidare.
   Ingen överlever.
   Också hon är på väg att drunkna. Stilla och mitt framför honom. Han gör inte en ansats att röra sig. Ingen går att anklaga.
   Hon sjunker djupare i självförnedring än vad hon trodde sig vara förmögen till.
   När han inte ringer, som de bestämt, ringer hon upp.
   När han inte svarar henne lägger hon sig tätt intill honom. Trycker kroppen, med två små valkar på magen, de vanliga brösten, mot honom. Den kropp han har tyckts tycka om. Och när han vänder bort blicken tar hon med handen om hans haka och tvingar ansiktet mot hennes.
   Det är ett skrämmande välkänt sjukdomsförlopp och när smittan kommit så här långt finns inget botemedel. Skammen och skulden är redan inne i systemet och rinner ut i varje blodåder. Lyser grön igenom den genomskinliga huden där längtan rör sig som en tjock, trög massa.
   Så hon finns inte. Kvar finns bara ett mönster av något hon inte förstår, men likväl blir slav inunder.
   Hon hatar sig själv. Hatar tiggeriet. Men mest av allt hatar hon det hon upptäcker en dag på pendeltåget. Han förstod något lite om henne. I samma ögonblick vände han. Han ville inte ha henne.

*


Och eftersom telefonen inte ringer får hon huvudvärk och vågar inte gå ut. Istället ligger hon hemma i soffan och äter ostbågar och tänker på den första kvällen de träffades. Hur enkelt det var.
   Han kanske är trött, säger hon högt till sig själv. Han kanske vill vara ifred ett tag? För sig själv. Är det något fel? Du kanske själv vill vara ifred? Varför inte? Kanske det.
   Klockan elva ringer Virve och vill pigga upp. Hon tvekar inför förslaget att gå ut och ta en öl, men så ser hon sig omkring, och upptäcker att hennes svarta byxor är strimmiga av orange ostbågesmulor. Och soffkuddarna.

*


Åh, hon önskar sig en klacksparksmentalitet. Hemma igen efter en kväll på krogen när hon inte vågade dricka för många öl av rädsla att bli full och glömma bort och ringa honom fastän de hade bestämt att höras imorgon.
   Med en klacksparksmentalitet så skulle hon inte vara så petnoga.
   Med en klacksparksmentalitet skulle hon inte tänka "min egen trädgård" och mena själ.
   Hon fasar för att drabbas av en diktperiod igen. Timmar med "Svensk Dikt: från Eddan till Sandro Key-Åberg" i sängen. Men inga fler armar eller ben, precis. Det finns något så hopplöst över kombinationen nästan olyckligt kär och diktläsning. Det går alldeles för lätt att inbilla sig saker när man läser svävande dikter. Just därför tycker hon heller inte om dikter som har riktiga ortsnamn i sig. Som Bergslagen.
   Däremot: "Min räddning ut ur tidevarvens tystnad."
   Det är verkligen vackert. Han har inte ringt.
   Man dör inte. Ni har inte bestämt någonting, tröstar hon. Ärligt talat, säger hon högt för sig själv.
   Han är inte speciellt snygg. Han är proletär, och sådana har jag definitivt fått nog av i barndomen. Han är "fin" på ett sätt som jag bara inte står ut med. Han vill bli advokat för att han vill arbeta ideellt med mänskliga rättigheter. Herregud. Han skriver dikter. Mardrömmen vore om han började läsa dem högt. Han skriver också sånger. Tror säkert att han ska bli levnadskonstnär, ett så ruttet uttryck. Han luktar en aning av svett, igen. Det har med hans naturlighet att göra. Han är vegetarian. Han gör improviserade grönsaksgrytor med redningsmedel utan animalisk stärkelse i. Han bjuder mig på surt vin ur en flaska som varit öppnad i fyra dagar. Utspätt med vatten.
   Jag kanske älskar honom. Tänk om jag älskar honom, och han inte har tänkt ringa igen. Hur blir det då?

*


När telefonen ringer rycker hon till och hjärtat börjar slåss med strupen inuti kroppen och hon svarar inte förrän på tredje signalen för att det inte ska märkas att hon sitter med handen på luren. Och för att hinna få frid bland kroppsdelarna inuti. Men mellan andra och tredje signalen ändrar hon sig, för tänk om han lägger på, han vet att hon bara har en etta. Borde hinna svara på första.
   Det är Petra på jobbet som undrar om hon kan jobba extra i kväll. Hon har glömt bort att hon har ett jobb. Hjärtat och strupen domnar bort.
   Han kan ha råkat ut för en olycka. Sånt händer. Men hon kan inte ringa runt till sjukhusen, han har inte lovat något. Lovat och lovat?
   Han kan ha gått och spelat handboll. Killar går ofta och spelar handboll i tre timmar och tänker på handboll tre timmar i sträck, sedan duschar de, och tänker på duschen och strilande vatten och schampo och tvållödder under tiden. Sedan klär de om och tänker på kalsongerna och tröjan och byxorna, strumporna och skorna i den ordningen. Har tankarna som inlandsbanan inuti kroppen. Inga lösa trådar som ligger och guppar eller irrar omkring. Söker sin ände. Som såna där DNA-molekyler. Hon har sett det på tv. Känt igen sig.
   Jaha, suckar hon, är det typiskt kvinnligt?
   Vad ser han hos mig, tänker hon plötsligen. Hon ser sig stint i ögonen i spegeln som hänger ovanför sängen där hon sitter i skräddarsits, har suttit sedan duschen, då hon la av luren för hon inte ville att han skulle tro att hon redan gått ut.
   Vad ser jag hos honom? frågar hon spegelbilden.
   Om jag får gå bredvid honom längs strandpromenader, sitta med honom på fik, låta honom sticka kuken i mig tillräckligt många gånger. Så kanske den smittar. Mänskligheten. Köttet och blodet.
   Hon ringer honom igen, fast hon lovat sig själv att låta bli. Har redan lämnat ett meddelande på hans telefonsvarare. Den här gången är pipet kortare. Han måste ha lyssnat av den. Han har kommit hem.

*


Det värsta är att bli avklippt på hälften. Tänker hon på kvällen i sängen. Hon har inte gått hemifrån på hela dagen. Åt fil och sånt som fanns hemma. Satt i fönstret en stund innan solen gick ner och tittade på folk som gick förbi på gatan. Hörde deras klippetiklapp mot asfalten.
   När hon var barn satt hon och bästa kompisen i ett tält i sommarnatten och klippte myggor medan de flög. Skrattade glatt i mörkret.
   Hon försöker låna. Olika människors olika delar. Hur blir människor till? Hon gör sitt bästa.

*


Han ringer på förmiddagen. Hur är det möjligt att förlamas av en telefonsignal som inte kommer. En icke-sak. Hon som kan allt om förlamningar, halvsides och totala. Har läst om det i anatomin.
   När det är hans röst i luren börjar hon röra sig igen, som om det var efter bomben eller något. Hon säger till sig självatt allt elände bara har hänt i hennes egen hjärna. Inget är förlorat, säger hennes röst som går rundgång inne i huvudet tills det börjar tjuta, som i en mikrofon. Men besvikelsen vandrar snabbt till strupen och gör tonfallet anklagande.
   Han låter ändå snäll men säger inget om varför han inte har ringt. Han är inte skyldig henne något. De ska träffas och ta en öl och han lät på rösten som om det var något allvarligt.
   Det betyder ingenting, säger hon högt till sig själv. Han vill gå och dricka öl, ältar hon i huvudet. Skuttar till i sängen.
   Hon har svårt att välja underkläder. Står framför spegeln i en halvtimme. Det händer oroande ofta att hon gör saker som hon skäms för.
   Hon kan sitta en timme framför spegeln och göra konstiga grimaser. Ibland konverserar hon sig själv på engelska, eller med olika amerikanska dialekter. Hon låtsas att hon är en fattig kvinna från slummen som träffar en advokat på gatan och försöker värva honom till att hjälpa henne i ett skilsmässomål. Talar högt och gungande, som hon tror att de talar i södern. Nu provar hon olika underbyxor och speglar sig, provar om och speglar igen. Håller in magen och skjuter fram brösten. Ställer sig i profil mot spegeln. Vänder sig om för att se om det sticker ut någon valk över bh-bandet. Hon har en sån skräck. Det här duger verkligen inte, tänker hon tyst. Men jag måste låtsas som om det duger, annars är jag förlorad.

*


Han säger, när de sitter på restaurangen och hon skrattar högt mest hela tiden för att överrösta missmodet som hänger och dinglar i en linbana ovanför deras huvuden.
   Att han inte vill ha ett solitt förhållande.
   Hon tittar ut en stund genom fönstret. Solitt. Ttilos.
   Hon kan vända på ord väldigt fort. Sirap och Paris, det är vad de flesta kan. Däremot har hon svårt att slå upp i telefonkatalogen, hon är dålig på bokstavsordning.
   Hon fortsätter att titta ut genom fönstret.
   Om det ändå var en film, önskar hon. Då skulle han ta mig tillbaka.
   Hon får sova över där ändå, och det är tur annars hade det varit för sorgligt. Hon är glad på vägen hem till honom, men vill inte ta ett skutt längs trottoaren, han har trots allt sagt något allvarligt som hon borde tänka på. Och när hon går där med sina hurtiga steg känns det plötsligt så sorgligt för det slår henne att hon gärna skulle betala. För att få gå bredvid honom och hans hud som kunde smitta hennes. Hon kan strunta i kroppar och orgasmer, och strunta i att klä av och på varandra, strunta i att titta förälskat på varandra. Så det skulle inte vara som sexturisten i Thailand, precis. Men om han ville fortsätta vara hennes bro. Hennes räddning ut ur tidevarvets tystnad som i den där låten hon tycker så mycket om, hade den på repeat en hel eftermiddag när hon väntade på att han skulle ringa.

*


Hans säng är alldeles nära taket, den är stor och varm och hon blundar medan han pratar. Middag på restaurang och vin i huvudet, ändå hjälper det inte.
   Hon ler mot honom, kryper ännu närmare. Trampar över alla tonfall och känslor av overklighet. Trampar över alla intuitiva viskningar. Han säger ingenting. Hon stryker handen över hans kind och han drar undan ansiktet.
  — Men vad är det, vännen. Du ser så allvarlig ut.
   Han lyfter bort hennes hand.
  — Jag vill inte ha ett så här stadigt förhållande. Jag pallar inte det. Det blir för mycket.
  — Nähä?
  — Vad för sorts... Nej det var inget.
   Det finns inget att säga. Hon ligger tyst och övar lite till på att få paniken att se ut som stillsamma tankar.
   Han sluter ögonen och hon vågar inte röra honom utan klättrar bara ner i badrummet och hämtar hans morgonrocksskärp. Han blundar fortfarande när hon kommer tillbaka. Hon tar en arm i taget, för händerna bakom huvudet, och binder ihop dem. Lugnt och stilla.
  — Vad gör du?
  — Tyst. Prata inte. Ligg bara stilla.
   Hon klättrar tillbaka ner och hämtar en scarf i hallen. Ensnusnäsduk med mönster i gult och rött och svart.
  — Du blundar väl fortfarande?
  — Ja.
   Hon sitter på huk bredvid hans huvud och knyter scarfen som hon vikt till en trekant över munnen på honom.
   Sedan glider hon, så försiktigt hon kan, ned till hans midja. Han har kalsongerna på sig. Ingenting buktar ut. Hon lägger handen ovanpå tyget. Känner att den rör sig, lite, lite. Så drar hon ned kalsongerna och fäster resåren under pungen. Den ligger mot magen. Den har rest sig en aning, så pass att hon blir upphetsad av att se den, men det har hon inte riktigt tid med. Hon böjer sig fram, och håller håret i en samlad tofs bakom nacken. Så öppnar hon munnen och för in den långsamt. Smeker pungkulorna, försiktigt. Hon tittar upp på honom, han spänner huvudet en aning bakåt. Hon drar tillbaka förbuden och blottar ollonet som är svullet. Drar in lukten. Kysser, och drar med tungspetsen runt kanten.
   Så tar hon tag med handen om kuken, som nu är styv och står nästan rätt upp. Drar upp och ner. Känner hans kropp spänna sig, han rör sig i takt.
   Då sätter hon sig grensle över honom och låter kuken glida in utan att stanna upp.
   När den är inne, sitter hon stilla en kort stund. Lägger händerna på hans bröst, smeker upp och ner. Hans bröstvårtor står ut, och hon böjer sig ner och slickar dem. Biter försiktigt. Sedan lägger hon sig över honom och rör stjärten upp och ner. Hon står fortfarande med knäna i madrassen.
   När hon känner att han är på väg, lägger hon sig istället ner över honom, kniper åt benen så att han fastnar, nästan som i ett skruvstäd.
   Hon har alltid undrat över hur det är att vara den som knullar, och inte bli knullad.
   Hon rör sig på samma sätt som han brukar dra fram och tillbaka över henne. Hon tycker om det. Hon tycker om det så mycket att hon alldeles glömmer bort att det bara är för honom. Hon hör inte vad han säger, men han svettas i ansiktet, det ser hon. Hon spänner musklerna inuti, känner kuken, varenda centimeter, hur den glider in, och nästan hela vägen ut ur henne.
   De kommer samtidigt. Efteråt ligger hon på hans bröst och smeker med handen, försiktigt. Andas kort och snabbt.

*


Hon är noga med att tårarna inte ska droppa ner på hans bröst. Hon håller en hand under, slickar med tungan i mungiporna. Hissar inte snoret i näsan utan låter den vara täppt, det gör inget för de pratar inte så han hör i alla fall inte.
   Hon undrar om han har somnat, men det har han inte för när hon torkat bort alla tårar och löst upp knutarna i morgonrocksskärpet och knutit upp scarfen, så tittar han förvånat på henne. Han ler.
   Hon säger ingenting. Han rufsar i hennes hår. Hans ögon ser lyckliga ut. Som alldeles i början.
   Han kanske har glömt för den här gången.

Ur "Kvinnornas röda bok" 1996.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki