FANDOM


Av Mats Kempe

Kön till kiosken var inte lång. Kenneth stod och tittade på två materialförvaltare som plockade ihop en stor dammsugare.
  — Korn, Kenneth, du måste säga vad du vill ha.
   Han hade svårt att bestämma sig och ställde sig på tå för att se bättre. Jag köpte en mjukglass, en påse bilar och två kolaremmar åt honom.
   Inne i hallen hade matchen redan börjat. Det var mer folk än jag räknat med, stålläktaren var nästan fullsatt. Luften var rå och luktade litet sötaktigt Jag satte mig på handskarna och sade åt Kenneth att sitta på sin mössa. Jag var inte säker på vilken division lagen spelade i, men de verkade inte speciellt skickliga. Kenneth tittade sig omkring och sedan upp mot strålkastarna i taket. Jag räckte honom glasstruten.
  — Jag tror det är Traneberg som spelar. De vita, sade jag.
    Kenneth iakttog personerna närmast oss.
  — Det står noll
  — noll. Ser du?
   Jag pekade på resultattavlan, Det var mest bråk och knuffande på isen, inga målchanser. Jag satt tyst en stund medan Kenneth åt av glassen. Fyra tonåringar kom gående bortifrån entrén. De hade blåvita supporterkepsar och en av dem ett stort hårdrocksmärke fastsytt på jackan. De ställde sig vid sargkanten.
  — Oj, du har fått kladd på kinden.
   Kenneth tittade på mig.
  — Här, på kinden.
   Jag visade på mig själv.
  — Du får torka, sade jag.
   Kenneth drog med pekfingret över huden.
  — En gång till.
   Det vita laget gjorde mål. Några personer omkring oss reste sig och skrek. Kenneth torkade en gång till och stoppade fingret i munnen. Det mesta hade försvunnit och det lilla som satt kvar syntes knappt.
  — Vi kommer nog att ses litet mer framöver, sade jag. Jag kommer att vara i Stockholm nu.
   Kenneth hade munnen halvöppen.
  — Ja, kanske inte nu direkt, men sedan i maj. Jag har en tenta i april och sedan åker jag till alperna en vecka.
  — Tycker du om sockersnuffe? frågade han.
  — Vad är det?
  — Sockersnuffe.
  — Ja, jag känner inte till det, Kenneth. Vad är det för något?
  — Det är sådana här godisgubbar. Nä, de har jag inte smakat. Är de goda?
  — Mmh.
  — Var kan man köpa dem, då?
  — I affären.
   Ylva hade flyttat till ett radhus ute i Bromma tillsammans med en kille som hette Claes.
  — Ni är litet lika, du och Claes, sade hon när jag var där på middag. Fast inte på alla sätt förstås.
   Sedan hade hon skrattat till. Claes kom hem först senare på kvällen.
   Kenneth tummade på reflexbrickan på sin overall. Han tittade upp när domaren blåste. En spelare i det röda laget hade slagit av sin klubba. Domaren och spelarna hjälptes åt att plocka upp flisorna.
   Claes var inte hemma när jag kom för att hämta Kenneth. Ylva hade hjälpt Kenneth på med kläderna, sedan kysste hon honom. Jag visste inte om jag också skulle kyssa honom.
   Kenneth åt upp det sista av glassen. Jag öppnade påsen med bilar och räckte fram den. Han stoppade i sig en hel näve. —Är Claes schysst mot dig?
  — Claes är skojig, sade han.
  — Vad bra. Vad gör han, då?
   En av tonårsgrabbarna bjöd en annan på snus.
  — Kenneth, vad gör han, då? frågade jag och knackade honom på axeln.
  — Han skojar, sade han.
  — Jaha, och det är kul?
  — Jaa. jättekul.
   Han vände sig tillbaka mot killarna vid sargen och stoppade in några bilar i munnen. Jag såg på honom. Ylva och jag hade bara legat med varandra två gånger. Kenneth måste ha blivit till den andra, för vid första tillfället hade det inte gått för mig. Han reste sig och trevade efter mössan. Den hade en bild av Janne Långben där fram.
  — Nej, Kenneth, du måste sitta på den. Du kan bli kall annars.
   Han satte sig.
  — Bjussar du på en bil?
  — Näe, sade han.
   Jag antog att han skämtade och han försökte inte hindra mig när jag tog två bilar ur påsen.
  — Men helvete domarn! Det är ju redline-offside.
   En man i svart täckjacka snett framför oss slog uppgivet ut med händerna. Han var i 45-årsåldern.
  — Djävla fikus, instämde hans kamrat och skakade på huvudet.
   Mannen med jackan spottade ned mellan läktaravsatserna.
  — Vad är red...? frågade Kenneth.
  — Redline-offside. Ja, offside, det är att det måste finnas en back mellan anfallaren och målvakten. Annars blåser domaren av.
   Kenneth nickade.
   Periodsignalen gick och spelarna försvann ut i omklädningsrummen. Folk på läktaren började prata och många reste sig. Kenneth följde uppmärksamt ismaskinen.
  — Vad är det?
  — Det är ismaskinen, sade jag.
  — Vad är det?
  — Det kommer ut vatten där nedtill och sedan fryser det så isen blir jämn.
  — Vem är det?
   Han pekade på mannen som körde.
  — Ingen aning, men det är väl någon som jobbar här.
  — Kan den köra fort?
  — Du, snälla. Jag vet faktiskt inte.
   Kenneth petade sig i näsan. Han lutade sig fram när ismaskinen passerade vår sida av rinken.
  — Du, Kenneth, jag går och köper en mjukglass till. Det vill du ha, va?
    Han såg på mig.
  — Vänta här, sade jag.
   Denna gång var det längre kö till kiosken. När jag kom tillbaka hade andra perioden redan börjat. Kenneth satt kvar. Han hade tagit på sig mössan.
  — Här, sade jag. Har de gjort några mål?
   Kenneth koncentrerade sig på att ta emot glassen. Han tog några rejäla slickar. Två spelare slogs vid mittcirkeln. På resultaltavlan såg jag att hemmalaget fortfarande ledde med 1-0.
  — Har du sett? sade jag och pekade mot spelarna som bråkade.
  — Ja, svarade Kenneth.
  — Nu blir det nog utvisning.
   Kenneth vek sig plötsligt framåt och tappade glassen mellan fötterna.
  — Oj, det gör inget. Vi kan köpa en ny.
   Jag försökte ta upp struten. Kenneth rätade upp sig och kräktes. Det mesta kom på bröstet på hans overall. Det var en vitaktig blandning av vaniljglass och osmälta skumbilar.
  — Det är bäst att vi går bort till toaletten.
   Jag hjälpte honom upp.
   Toaletten låg i andra änden av hallen. Det var tomt därinne. Jag blötte några pappershanddukar och torkade av hans overall.
  — Det gör inget, Kenneth. Det kan hända den bäste.
   Jag gnuggade bort några fläckar från hans stövlar.
  — Du måste skölja munnen också.
   Jag öppnade kranen och Kenneth hävde sig upp över handfatskanten. Han nådde precis fram till vattenstrålen.
  — Så där, ja.
   Jag böjde mig ned och rättade till hans mössa. Sedan kysste jag honom på kinden. Han tittade mot klottret på kakelväggen. Där spegeln suttit hade någon ritat en naken kvinna. Under stod ett telefonnummer med grön spritpenna.
  — Kom så går vi. Jag tror de snart ska äta middag hemma hos dig.
   Jag tog upp kolaremmarna och stoppade dem i byxfickan på hans overall. Han såg fortfarande mot väggen medan jag drog igen dragkedjan.
  — Kenneth, kommer du? frågade jag och höll upp dörren.

Ur "Jag minns aldrig mia drömmar" Norstedt 1996.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki