FANDOM



Av Elis Elmgren

   Vad beror det på att det oftast är kvinnor som spöken stämmer möte med i ensligt mörker?
   Må var och en besvara frågan som han eller hon tycker. Faktum är emellertid att av de drygt fyrtio spökintervjuer som jag har gjort, är trettio av intervjuoffren kvinnor.
   Änkefru Maria och hennes dotter, Greta, bor just där en småländsk grusväg rinner ut i mossar och ödemark. Deras rödmålade stuga är prydlig. Hängbjörkens slöja finns där visserligen inte, men annars skulle jag tro att huset precis passar in i den småländska folksångsmiljön.
   Fru Maria förtjänar sitt uppehälle genom att väva trasmattor. Dottern fullgör sin samhällsplikt som expedit i den lanthandel vi for förbi för några kilometer sedan. Det lär också finnas en tjugoårig son i huset, men då denne, enligt uppgift, är helt hemfallen åt den moderna magi som heter motorcykel, får vi inte nöjet att stifta hans bekantskap.
   Redan vid första koppen av det obligatoriska kaffet börjar fru Maria sin berättelse. De bruna ögonen drar ihop sig till smala streck, när hon söker i det förgångna. Så kommer orden fram. Först sakta och tveksamt, liksom balanserande på de tunna trådar av ljus, som vårkvällen drar genom rummet. Ganska snart får emellertid berättelsen rytm och kontur, och efter några minuter sitter vi fascinerade, fastlåsta i ett intensivt lyssnande. Timmarna går och vårkvällsmörkret väller allt tätare, allt blåare, in genom fönstret. Men ingen vill hejda det.
   Alla känner att de hör ihop — orden och de tätnande skuggorna.
   Det fru Maria har att berätta skulle räckt till en bok. Allt sedan hon var ett litet barn har hon — det är hennes egna ord — "varit i underliga makters våld". Det var till exempel fullkomligt naturligt för henne att veta, när någon i trakten skulle dö.
   "Om det var sådana som inte var sjuka och låg till sängs, så såg jag det helt enkelt på dem. De gick omkring liksom insvepta i ett underligt ljus, och jag tyckte alltid de var huvudet högre än alla andra och verkade så förnäma."
   När fru Maria blev något äldre försvann helt denna underliga form av dödsvarsel. I stället började de döda komma till henne.
   "Jag var aldrig rädd direkt, men det var besvärligt. Det var särskilt en skolkamrat, som aldrig lät mig vara i fred. Hon brukade komma så gott som varenda nått, under nära ett halvt års tid, och skaka mig vaken. Jag såg att hon försökte tala till mig, men hon hade liksom inte kraft att få fram orden, och jag blev aldrig klok på vad hon ville säga. Annars har jag nog hört spöken tala, och de är minsann inte alltid så heliga och lena i mun, som man kanske skulle tro. En gång var det en gast som for omkring i huset som ett jehu en hel natt, svor och förbannade och slog i väggarna. Både min mor och far hörde det också, och de vart rent förskräckta."
   I tjugoårsåldern tycks fru Marias spontant mediala förmåga ha kulminerat. Det är också från denna tid som hon
   har sina mest intensiva och originella spökupplevelser.
   Hon får berätta själv:

InteDod 1


   —När jag var tjugo år tog jag plats på en gård bortåt östgötagränsen. Det var ett gott ställe att vara på och jag trivdes bra. God fred fick jag också för det mesta för gastar och spöken. Husbondfolket var fridsamt och gudfruktigt, och det kan jag säga av erfarenhet, att där Guds fred är, där trivs inga spöken så särdeles väl.
   Det var en söndagskväll det hände. Jag hade sällskap på den tiden med en pojke från en grannby och hade kommit hem lite sent. Klockan var väl nära tolv, kan jag tro, och jag satt just i köket och åt en smörgås, då jag fick höra någon komma rusande över gårdsplanen. Strax därpå slogs dörren upp och på tröskeln stod drängen, Erik. Hans utseende och tillstånd var förskräckliga. Hans ögon var uppspärrade av skräck och från hans dyvåta helgdagskostym samlades en stor vattenpöl på köksgolvet.
   "Någon har drunknat nere i sjön, skrek han. Skynda dig! Spänn för flakvagnen och kör ner och hämta honom!"
   Jag minns att det var som om jag hört stormen susa, så underligt hes var hans röst. Så hade jag hört spöken tala till mig förut, men jag tänkte inte på det då.
   "Varför gör du det inte själv?" frågade jag.
   "Jag kan inte", svarade han. "Jag har försökt, men hästen är som förgjord. Den bara sparkar och slår åt mig."
   "Vem är det som har drunknat?" frågade jag då.
   "Jag vet inte", sa han. "Jag känner honom inte. Jag ramlade i på samma gång som han, och jag försökte hålla honom uppe. Men det gick inte, han bara gled ifrån mig. Jag tror att han har drunknat. Du måste skynda dig, Maria. Vi kan väl inte låta honom ligga där i sjön!"
   I nästa ögonblick var Erik försvunnen. Hur det gick till kan jag inte säga. Han var där bara inte, helt plötsligt.

InteDod 2


   Förskräckt sprang jag upp till bonden, väckte honom och berättade vad som skett. Han slängde hastigt på sig lite kläder, men när vi tillsammans kom ut i stallet var det som om hin onde hade huserat där. Hästen var som om den varit från vettet. Mulen var vit av lödder, och den sparkade och slog så fort vi tog ett steg emot den. Så småningom lugnade den sig i alla fall så mycket, att vi kunde spänna för och köra ned till sjön. Halvvägs komna såg vi emellertid att vår gärning var ogjord. Där mötte vi nämligen en annan vagn, och på flaket låg Erik, drypande våt och så död, som någon kan vara.
   Den gången tog jag det hårt. Några dagar var jag så sjuk att doktorn trodde jag skulle dö. Nå, det gjorde jag ju inte i alla fall, men det dröjde flera veckor innan jag blev människa igen.
   Det värsta var, att när jag började friskna till, så började också spökerierna komma tillbaka. Till en början var det inte så besvärligt. Det tassade lite grand omkring mig, dörrar öppnades och stängdes liksom av sig själva, och ibland kunde det bulta till hårt och kraftigt i matbordet, när vi satt och åt.
   Det där tyckte jag, som sagt, inte var så farligt. Sådana saker hade jag ju varit med om hundratals gånger förut. Men då bråket aldrig ville ta slut, utan bara syntes bli ännu värre och värre, tyckte mitt husbondfolk det började bli besvärligt och bad mig flytta.
   Det gjorde jag också, jag ville ju själv gärna därifrån. Men natten innan jag gav mig i väg fick jag ett underligt besök.

InteDod 3


   Jag stod i min kammare och höll på med att plocka ner litet saker som jag skulle ha med mig, då jag plötsligt hörde dörren öppnas bakom mig. Jag trodde först det var bonden som ville mig något. Men det var det inte. När jag vände mig om såg jag att den som kommit på ett sådant sent besök var Erik. Men det var inte bara han. Bredvid honom stod två dödingar till, en karl och ett fruntimmer, klädda i gammalmodiga kläder. Dom där två nickade bara till med huvudet åt mitt håll, sen var de försvunna igen.
   Men Erik stod kvar. Han var lika klar och tydlig som någon levande person, och jag såg att han fortfarande hade sina våta kläder på sig. Jag hörde hur det droppade och såg hur trasmattan under honom blev våt.
   Jag minns att jag tyckte det var underligt, att det kunde rinna vatten från samma kläder som jag visste hängde torra och pressade uppe på vinden.
   Till en början var jag inte det minsta rädd. "Vad vill du?" frågade jag. "Är det något som du vill att jag ska göra för dig?"
   Men något svar på mina frågor fick jag inte. Det såg ut som om Erik försökte säga något. Jag såg tydligt att läpparna rörde sig, men jag kunde inte höra ett ord. Det enda jag hörde var ett väsande ljud utan den minsta mening i.
   Plötsligt hände emellertid något som gjorde mig helt förskräckt. Utan att jag visste hur det egentligen gått till hade Erik tagit några steg över golvet och stod plötsligt alldeles inpå mig. Hans ögon, som förut varit tomma och sett nästan blinda ut, hade med ens blivit alldeles vildsinta. Det såg ut som om han var rasande.
   Vad som sedan hände är alldeles mörkt i mitt minne. Det enda jag kan komma ihåg är att jag kände ett par kalla, våta händer om min strupe. Sedan blev allting svart som i den svartaste natt.
   Efteråt fick jag höra att jag skrikit i högan sky, och när bonden och hans hustru kom inrusande låg jag avsvimmad på golvet, mitt i en pöl av vatten.
   Sedermera fick jag mig berättat ännu fler saker: Strax innan detta hände hade husbondfolket blivit väckta av ett par underliga figurer i gammalmodiga kläder.
   Båda påstod att det var två karlar, men jag tror alldeles säkert, att det var en karl och ett fruntimmer, det vill säga, jag tror att det var samma figurer, som hade sällskap med Erik, när han kom.
   I varje fall — när de blivit väckta hade de båda spökena försvunnit, men i stället hade de hört en grov mansröst inifrån min kammare som ropat: "Jag ska visa dig, Maria, att jag inte är död!" Strax därpå hade de hört mig skrika. I dödsångest, som de påstod.
   Den där grova mansrösten hade jag förstås inte hört. Men det är ju möjligt att jag redan då hade börjat förlora medvetandet.
   Hur som helst, så var det där sista gången jag såg en döding, och det är jag Gud tacksam för. Visserligen har jag haft en del upplevelser sedan också, men inget som liknade det här.
   Men det vill jag i alla fall säga innan jag slutar: att den som säger att spöken inte finns, han vet inte vad han talar om. Spöken är lika verkliga som ni och jag, men om det är döda människor som går igen, eller om det är hin ondes påhitt, det törs jag inte säga.
   Fru Marias berättelse är slut.
   Fru Marias dotter bryter plötsligt av våra funderingar.
   —Mamma, säger hon. Du måste visa dina märken! Hennes röst är en oktav högre än förut.
   Fru Maria blinkar generad.
   —Asch säger hon. Några fläckar bara. Det är inget att visa. Men dottern är påstridig.
   —Var inte barnslig nu. Du har berättat att de kom till just den där natten, och det är klart att du ska visa dem.

InteDod 4


   Fru Maria är påtagligt bragt ur fattningen. Först försöker hon ett undvi: kande leende, men då hon märker att det inte hjälper mot våra nyfikna blickar, drar hon undan klänningen vid halsen.
   Där lyser, som ristade i ännu brinnande eldskrift, åtta röda märken efter fingrar. Fyra på var sida om den smala, blåådrade halsen.
   Vad ska vi säga? Inget. Är det vi ser åtta lysande fingeravtryck av ett vildsint spöke, eller...
   —Det är sant, säger fru Maria, med en allt annat än moderlig blick på sin dotter. Jag brukar inte visa de här eländiga fläckarna för någon utomstående, men annars är det som dotter min säger. Jag fick dem den där natten, och sen dess har de suttit där de sitter.
   Vi far från fru Marias stuga i svartaste natt. Talet om "det mörkaste Småland" är omkring oss, bokstavligt och intensivt.
   —Vad säger ditt nyktra förnuft om det här? frågar min kollega A. insinuant i samma ögonblick som han får Volvon att skrika i en brant kurva.
   Jag svarar ingenting. Ännu så länge är mitt "nyktra förstånd" förstummat.
   Men A. är frågvis:
   —Det skulle förvåna mig mycket, om du inte hade åtminstone början till en idiotisk mening klar. Säg mig, tror du fru Maria är mytoman? Eller var det bara inbillningssjuka?
   Jag måste säga, att vid sådana här tillfällen har min vän A:s vanligen vänliga röst en påstridig arrogans, som kan få den mest troende att veckla in sig i tvivelaktiga tvivel.
   Jag säger:
   —Varför kan inte det hela vara resultatet av en synnerligen aktiv inbillningskraft. Du borde bättre än jag känna till, att sinnena kan till den grad bräddas av inbillade ting, att verklighet och fantasi förväxlas. Varför kan inte den fantasifulla flickan, Maria — för att hålla oss till den centrala upplevelsen — ha suttit där inne i bondgårdsköket och mer och mer i sömn tänkt på sin manliga arbetskamrat. Hon kan t.ex. vetat att han haft sprit att dricka och varit orolig att han skulle falla i sjön från den farliga bryggan, där ungdomen brukade samlas om kvällarna. Så kan dröm, fantasi och sanning ha blandats ihop till en chockartad verklighet, en verklighet, som sedan i fru Marias sinnen fick ikläda sig åtskilliga fantasidräkter.
   —Du glömmer ett par viktiga saker, påpekade A. Jag tänker på att bondfolket fann den avsvimmade fru Maria ligga i en pöl av vatten. Och jag tänker på märkena på halsen.
   —För att ta det första först, så är det problemet inte så svårt att lösa. Tusen gånger hellre tror jag att det där "van' net" kom från den avsvimmade personen själv, än från de drypande kläderna kring ett spöke. Kan det vara en vettig ockult tanke, att bara för att en människa råkat dö genom drunkning, hon sedan i evighet ska behöva lufsa omkring i genomsura kläder.
   —Du vet inte mycket om vettig ockultism, säger A. Men far jag höra din mening om fingeravtrycken.
   —Det finns något som heter stigmatisering, och jag tycker inte att det är alldeles omöjligt att termen är tillämplig i det här fallet. Att en människa i största psykiska nöd kan få kroppsliga skador, tycker jag inte är så underligt. Det omvända förhållandet är ju välkänt.
   —Vid det här laget lär det också vara välkänt, att du är hopplös, säger A. medan bilen rullar vidare i den blåaste natt.

Ur Ökänd värld, Wahlström & Widstrand, Stockholm 1959. Illustrerad av Ewa Karlsson

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki