Fandom

Svenskanoveller Wiki

Jag kommer aldrig att bli lika stor som min svartaste skugga

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Marie Lundquist

Jag vet att sömnen är en bedragare. När jag var liten brukade mamma glänta på barnkammardörren för att kontrollera att jag sov. Jag blundade alltid då. Det var omöjligt att öppna blicken. Den där tunna ljusstrimman från dörren hade liksom sytt igen ögonlocken med två vassa stygn. Kanske är det det som är mödrars uppgift. Att sy igen hålen.
   Jag satt ofta vid skrivbordet och kalkerade bilder av riktiga konstverk på ett genomskinligt papper. Jag tyckte om det. Att inte riktigt veta vad som var gjort av mig och vad som var ritat av en annans hand. Mammas handleder var smala, som en flickas. De liknade mina. Ändå var vi av olika sort och när hon tornade upp sig där i dörrspringan var hon det största jag någonsin hade sett.
   Nu är hon så liten att jag kan gömma henne i hjärtats vänstra förmak. Hennes handstil är det enda jag har kvar. Den påminner mig om en pappersdocka jag hade. Hur jag lutade den mot allt möjligt för att den skulle stå upprätt, trots sin bräcklighet. När den äntligen stod där, utan att genast falla, kände jag att jag fanns.
   Jag märkte inte att jag växte. Man gör inte det. Tiden låg bredvid mig och sträckte ut sig tillsammans med katten. Jag strök sekunder ur hennes hår.
   Första gången jag blev stor var nog när vi var på västkusten. Luften är saltare där. Det påskyndar åldrandet. En cykel kan inte stå ute många timmar innan den börjar rosta ner. Kanske var det därför jag växte så fort. Det finns ett fotografi av oss när vi går på en brygga. Jag är på något sätt dubbelt så stor som min mamma och min syster. De ser båda så små och liksom spensliga ut. Smidiga som vesslor rör de sig där i strandkanten. Jag ser ut som en båt som ligger uppdragen på landbacken för vintern. En klumpig koloss som hamnat alltför långt från sitt rätta element. Ingen kan tro att vi är släkt.
   Det var väl då den började. Den där brännande känslan av att inte riktigt höra till, den som fick orden att stocka sig i halsen och vända sig inåt. Hur kan en dotter se ut att vara gjord av ett annat och mycket kraftigare virke än sin mamma? Det verkar onaturligt på något vis. Jag var en mänsklig gökunge. En utböling, en snyltare och storätare som fyllde ut fotografierna med sin stora kropp och ändå kände sig osynligare än en skugga.
   Det var en hård tid. På klassfotografierna stod jag i bakersta raden, gjorde en djup nigning med knäna och log ett litet runt leende i tron att det skulle få mig att verka lite mindre. Vem vill bli stor? Vem vill lämna det honungsliga och gula ljuset från en dörrspringa bakom sig och kliva ut i det som ekar?

Det var kärleken som räddade mig. I form av min kusin. Han hette faktiskt Love. Han hade fotografiska ambitioner. En aprildag fotograferade han mig i vassen. Det var ett konstnärligt och allvarligt menat porträtt. Min strandade kropp doldes av vassruggarna. Istället dominerades bilden av mitt mörka hår som flög vackert i vinden. Jag kisade starkt eftersom jag hade tagit av mig glasögonen. Men det syntes ändå ett glimmer. Den där särskilda sortens glans som kommer sig av att någon verkligen ser på en. Visserligen genom en kameralins, men ändå. Ljuset i mina ögon liknade nästan springan i en dörr som någon inte riktigt vill öppna, bara glänta lite på, för att sedan återigen stänga med ett suckande ljud.
   Långt senare åkte vi över en bro. Det var när mamma inte längre fanns. Love körde. Ingen av oss sa någonting. När vi var högst uppe på brokrönet försökte en kraftig sidovind tränga sig in genom fönsterspringan och ta plats mellan oss. Love vände sig mot mig och sa något på engelska. "The show must go on", sa han. Det var andra gången jag blev stor.

Mamma luktade torrt och lite kryddigt, en saklig lukt. Jag kan fortfarande känna den. Ibland går jag in i såna där affärer som säljer persiska mattor bara för att den ska komma tillbaka till mig. Den gör mig alltid lite knäsvag.
   Hon var rak i ryggen som en tall. Hade det funnits örnar skulle de ha byggt bo på hennes huvud. När hon tog mig i handen var det som om hon sträckte sig ända från himmelen ner till mig. Vi hade ett kakelbord framför fönstret. Det var blått och vitt med gråa kanter av trä. På kvällen när jag borstat tänderna och klätt mig i pyjamas, brukade hon lyfta upp mig och ställa mig på bordet. Kakelplattorna var alldeles kalla under mina bara fötter. Mamma höll ena armen runt min midja, med den andra pekade hon ut i trädgården så att jag skulle se hur vildkaninernas ungar for som tokiga in och ut under slånbärsbuskarna därute. Det var som på film. Det kalla under fötterna och det där mjuka och oåtkomligt varma, som också var i färd med att växa, på andra sidan glaset.
   Jag tror jag växte när jag föll. Jag föll baklänges ner från kakelbordet fast det var flera decennier kvar upp till det innersta taket. Ingen modersarm som förankrade mig vid jorden fanns längre kvar runt min midja. Dörren förblev stängd. Ingen ljusspringa lyste upp min kropp så jag kunde se att den verkligen växte.

När jag vaknade hade det blivit söndagseftermiddag och det enda ljud som hördes var ljudet av Sorgen som droppade från alla plåttak och hamrade i alla villaträdgårdar. Det var ett nytt och öronbedövande ljud och för att orka bära det var jag tvungen att bli stor för tredje och sista gången.
   Mamma fanns inte längre kvar. Hon hade själv valt tidpunkten och platsen för sitt försvinnande. Ett garage av trä och betong.
   Det finns en sån underlig omsorg om de små detaljerna i garagen där de som valt att dö för egen hand gör sina arrangemang och förberedelser. Tunna snören av bast hänger ljudlöst ner från innertaken och snuddar vid bilarnas framrutor när de kört så långt in i garagen att det inte längre är möjligt att fortsätta färden. På hyllorna står små emaljerade burkar innehållande ljusblå färg. Den används för att måla över eventuella märken och skavanker efter grusiga snöbollar som något barn dragit längsmed bildörrarna utan att veta varför.
   Jag var ett barn som inte visste varför. Jag kunde inte välja att växa. Jag bara gjorde det. En ödla kilade över garagegolvet med svansen som sekundvisare och mätte upp den tid jag hade kvar till mitt förfogande.

Växtkraften är en kraft av sådan storhet att den måste hållas inlåst. Den liknar hästkraften. Kanske är det den de längtar efter. De som gör sina arrangemang och förberedelser. Kanske var det alltför länge sedan de lutade sina pannor mot hästarnas varma halsar och kände hur livet dunkade därinnanför som en stor och varm klocka.
   Min Gud är en ironisk Gud. Inte elakt ironisk, men gäckande, lite retlig. Om nätterna, när tvivlet faller över mig, ber jag att han ska hjälpa mig igenom natten. Ibland gör han det, ibland inte. Jag känner det ofta som om makterna driver med mig. Det finns en viss sorts ironi som är mycket bra, gudomligt bra faktiskt. Den hindrar en från att falla samman i förtvivlan. När det är helt åt helvete kan man ta den där stora svarta ironin i handen och överleva ett tag till.
   Jag kommer aldrig att bli lika stor som min svartaste skugga. Fortfarande kan jag gömma mig bakom den. Ibland lindar den sig runt omkring mig så att jag tappar minnet av det ogenomträngliga. I mina starka stunder tänker jag på mamma och mig med den där svarta ironin. Vår korta och underbart frånvända historia. Vissa dagar är hon mycket långt borta. Så avlägsen att hon nästan försvinner. Inte på nätterna. Då lägger jag händerna mot mitt bröst och tänker på henne.
   Jag tänker på en mamma som finns därinnanför och hela tiden är det som om ett papper är på väg att lösas upp i mig. Det prasslar lite innanför revbenen. Jag sitter nedsjunken i en fåtölj och skriver med nattlampan tänd. Den veckade skärmen lyser med ett svagt, men fullt avläsbart sken. Varje gång ett blad vänds hörs ljudet. Det tar lång tid för papper att lösas upp i vatten. Jag tror inte på tröst. Jag tror på regnet härutanför som minns allt, droppe för droppe.

Ur antologin "Gravitation: berättelser om att bli stor", 1994.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki