Svenskanoveller Wiki
Register
Advertisement


   DET VAR ETT FRUKTANSVÄRT Stoj i klassen när läraren kom in. När vi såg honom blev det alldeles tyst och vi gick till våra platser och ställde oss vid bänkarna. Läraren gick och ställde sej bakom katedern. Han såg hemlighetsfull ut.
   —Sitt ner, sa han.
   Vi satte oss och han också och han la upp sin portfölj på katedern och öppnade den och tog fram några papper. Han harklade sej och tog av sej sina glasögon och började torka dom med näsduken.
   —Jag har två biljetter här, sa han.
   Han hade torkat glasögonen färdiga och satte dem på sej och stoppade ner näsduken i kavajens bröstficka. Vi satt nyfikna i bänkarna och undrade vad det var för biljetter.
   —Till Operan, sa han efter en lång paus.
   Vi sa ingenting.
   —Det blir en skolföreställning på torsdag och dom spelar Mästersångarna i Niirnberg.
   Han gjorde en paus igen och vi sa fortfarande ingenting.
   —Vilka vill ha dom, sa han. Då brakade det löst.
   —Jag, magistern, sa nästan alla och Gytten som var särskilt företagsam och som satt på första bänken rusade fram till katedern för att hämta en biljett åt sej.
   —Tyst, sa läraren åt oss och åt Gytten: gå och sätt dej.
   Gytten gick och satte sej,
   —Hur ska vi göra då, sa läraren och tog av sej glasögonen och torkade dom ett tag igen. - Magistern, sa Putte och räckte upp handen.
   —Vad är det Lennart?
   —Vi kan lotta.
   —Ja, sa läraren och satte på sej glasögonen igen.
   Vi andra var glada att det skulle bli lottning. Då skulle en stor del av timmen gå åt till att göra i ordning lotter och att dra.
   —Då gör jag i ordning lotter, sa läraren, ni kan ta och läsa i geografin så länge.
   Vi öppnade bänklocken med ljudligt slammer och tog fram våra böcker. Läraren tog fram ett folioark ur katedem och började göra lotter. - Gustav, sa han.
   —Ja, sa Gytten och gick fram till katedern.
   —Ta dom här och vik i fyra delar, sa läraren och gav Gytten en massa lappar.
   Gytten gick och satte sej och började vika ihop lapparna. Vi andra roade oss så gott vi kunde, det var ingen som läste i geografin. När Gytten var klar med vikningen gick han fram och la lotterna på katedern.
   —Då skulle vi vara klara, då, sa läraren.
   —Magistern, sa Gytten och räckte upp handen. - Vad är det?
   —Ska jag hämta min mössa?
   —Vi kan ta min hatt, sa läraren.
   Gytten gick och hämtade den från hängaren och la den på katedern. Sen gick han och satte sej. Läraren la lotterna i hatten.
   —Ja, då skulle vi vara klara, då, sa han och tog av sej glasögonen och torkade dom. Sen satte han dom på sej igen. Han skakade hatten med lotterna.
   —Nu finns det två lotter med kors på, sa han, och dom som får dom lotterna, dom får biljetterna.
   Han reste sej och skakade hatten igen och sen räckte han fram den till den som satt först, sen gick han igenom hela klassen och vi fick ta en lott var. Vi öppnade lotterna varefter vi fick dom. Jag fick en med kors på. Jag trodde jag såg fel och tittade en gång till, men korset var kvar. När läraren hade gått igenom hela klassen la han hatten på katedern och tog av sej glasögonen och torkade dom.
   —Nå, vilka fick vinsterna, sa han.
   —Jag, sa jag och den andra hade Limpan fått och han sa också jag.
   —Då kan ni komma fram och hämta biljetterna.
   Vi gick fram och visade våra lotter.
   —Varsågod, sa läraren och gav oss varsin biljett.
   —Tack, sa vi och bockade.
   —Nu ska dom här lösas med åtti öre. Vi sa ingenting. - Det är en fin opera.
   —Ja, sa vi och bockade oss igen och jag kände att jag rodnade och så gick vi tillbaks till bänkarna och satte oss.
   —Jaha, då börjar vi nu då, sa läraren och gick och hängde upp sin hatt på hängaren. - Slå igen böckerna.
   Jag såg ut genom fönstret på kyrkklockan och såg att en halvtimme av lektionen hade gått.
   —Vad var det vi hade, sa läraren och började bläddra i sin bok.
   Limpan och jag kom överens om att vi skulle träffas och ha sällskap till Operan. Det var bara en sak jag var orolig för och det var hur jag skulle få tag i ett par snygga byxor. Min mor menade, att jag var väl inte finare karl än att jag kunde gå i kortbyxor, men jag protesterade mycket bestämt. Jag var väl tretton år för sjutton. Till sist lovade min mor tvätta dom långbyxor jag hade till vardags. Hon gjorde det och på torsdagseftermiddagen måste hon pressa dom torra. Jag tyckte att dom inte var bra och att pressvecken inte var rakt fram.
   —Det duger nog åt dej, inte finare karl du är, sa min mor.
   Jag träffade Limpan och vi tog spårvagnen. När vi satt kände jag att byxorna inte var riktigt torra och jag såg att det blev stora knän på dom. Jag sa inget åt Limpan, men jag kände mej generad.
   Vi löste ut våra biljetter och det var fullt med flickor och pojkar där och jag tyckte att alla hade snyggare kläder än jag och jag tänkte på mina byxknän.
   —Mycke snygga tjejer, sa Limpan.
   —Ja, sa jag frånvarande och tänkte på mina byxknän och på att inte pressvecken var rakt fram.
    Vi skulle sitta på tredje raden och gick upp och hängde av oss ytterkläderna i garderoben och jag tänkte att nu måste alla se mina byxor.
   Limpan och jag ställde oss lite avsides och såg på dom andra. Alla hade snygga kläder och jag tyckte att Limpan hade det också. Flickorna hade halvlånga klänningar fast dom inte var äldre än vi.
   —Mycke snygga tjejer, sa Limpan.
   —Ja, sa jag.
   Så ringde det och dom började gå in. Jag trängde mej in i kön så att ingen skulle se mina byxor och så kom vi in till våra platser. Det var på sidan uppe på tredje raden. Jag såg inte mer än halva scenen.
   —Jävla taskigt man ser, sa Limpan.
   —Ja, sa jag och tyckte det var bra att vi var inne så att ingen såg mina byxor.
   Orkestern började komma in och satt och stämde instrumenten. Så kom dirigenten in och en äldre herre nere i salongen gav honom en applåd. Dirigenten bockade sej mot salongen. Alla där nere satt och viskade till varandra och ett dovt surr steg upp till oss där uppe på raden.
   —Synd att man ska se så jävla taskigt, sa Limpan.
   —Ja, sa jag.
   Dirigenten knackade med taktpinnen i notstället och en äldre herre som satt långt fram vände sej om och sa schsss och sen sa flera schsss och väsningen steg tills det lät som när ett tåg släpper ut ångan och sen blev det alldeles tyst och dirigenten slog ett par slag med taktpinnen i notstället.
   Så började ouvertyren.
   Jag tyckte inte att det var nåt vidare. Jag förstog ingenting och sneglade på Limpan. Han satt och petade naglarna. Sen började första akten och jag såg bara halva scenen och hörde inte ett ord och jag tyckte inte om musiken. Först satt jag och ansträngde mej för att höra vad dom sjöng, men när det inte gick tröttnade jag och började titta på dom nere på parketten i stället.
   Alldeles under mej satt en äldre man med en stor bok uppslagen i knät och en penna i ena handen. Han satt och gungade fram och tillbaks och svängde med pennan. Jag knuffade till Limpan i sidan och pekade ner på gubben.
   —Vad fan tror du han gör, viskade jag.
   —Vet inte, sa Limpan.
   —Schsss, sa en äldre dam bakom oss.
   —Vad är det med käringen, sa Limpan.
   —Schsss, sa hon om igen.
   Vi sa ingenting och jag satt och såg ner på parkettpubliken.
Så var första akten slut. Alla gick ut. Jag och Limpan satt kvar. Jag ville inte gå ut, jag tänkte på mina byxor.
   —Vi går ut och fluktar på tjackena, sa Limpan. - Jag har ingen lust, sa jag och tänkte på mina byxor.
   —Det är många skarpa tjejer här.
   —Dom är så jävla malliga, sa jag.
   Vi gick ut i foajen och ställde oss. Vi stog lite avsides och dom andra stog i små grupper och pratade.
   —Man hör ju inte vad dom säjer, sa Limpan.
   Jag blev glad, jag trodde att det bara var jag som inte hörde vad dom sa.
   —Det är bättre på bio, sa jag.
   Då ringde det för andra akten och när vi gick in, sa Limpan:
   —Ja, det är mycket bättre.
   I mitten av andra akten hände nåt. Jag hörde vad en sa.
   —Jag sätter mej ne-er, sjöng han och satte sej.
   Jag blev intresserad och började lyssna uppmärksamt igen, men jag hörde inget mer.
   Limpan satte armbågen i sidan på mej.
   —Titta ska du se, sa han.
   —Schsss, sa den äldre damen bakom oss.
   Limpan hade en liten papperstuss i handen och den kastade han ner på parketten. Den kom i den äldre mannens uppslagna bok, men han tycktes inte märka det. Limpan fnissade till lite och jag såg mej omkring och såg att det satt grabbar lite varstans och kastade ner papperstussar på parketten.
   Så var andra akten slut.
   —Vi måste ordna lite papper, sa Limpan.
   —Ja, sa jag.
   Vi gick ut i foaj en. Dom andra stog där i grupper och pratade eller gick fram och tillbaks.
   —Vi måste ha tag i en papperskorg, sa Limpan.
   Vi gick lite sakta och tittade för att få tag i en papperskorg och jag tyckte att alla tittade på mina byxknän och på pressvecken som inte var rakt fram.
   Vi hittade en papperskorg och när dom andra gick in till tredje akten dök Limpan ner i den och tog en massa papper. Sen gick vi också in.
   Så fort orkestern började spela började vi göra papperstussar och kasta ner på parketten. Mitt i akten fick jag in en fullträff mitt i flinten på gubben med boken. Han klia sej bara i skallen, sen fortsatte han att gunga med kroppen och svänga med pennan. Alldeles efter det jag hade fått in den där fullträffen hörde jag den äldre damen bakom oss säja till sin granne:
   —Såna där busfrön skulle inte släppas in på såna här ställen. Jag kände hur jag rodnade, men jag fortsatte med att kasta papperstussar ner på parkettpubliken. Jag tyckte att jag fick revansch för mina byxor när jag gjorde det.
   När vi gick hem sa Limpan:
   —Jävla skit, då är det bättre på bio.
   —Ja, sa jag, jag hörde bara vad dom sa en gång.
   —Jag med.
   —Jag sätter mej ne-er, sa jag och försökte härma.
   —Det var det jag hörde också, sa Limpan.
   Ur Utan belöning, Norstedts 1946

Advertisement