FANDOM


Av: Björn-Erik Höijer

   1
   Han stod länge och väl inne i buskarna och betraktade de tre fiskarna, som lägrat sig kring en eld, antagligen av olust och i väntan på bättre tider. Han både lockades och stöttes bort av deras åsyn. Medan han lyssnade till deras samtal, tyckte han sig se en helt annan eld på en helt annan strand vid ett helt annat tillfälle. Undan för undan lät han den tanken fascinera sig, att de tre bara var två, att av de två han själv var den ene, gamle Lindström den andre, samt han själv var den som förde ordet, medan Lindström lyssnade, om också med ett leende på läpparna; till slut var han nästan mera där än här - ja. Han kände väl igen de tre: det var bröderna Hedkvist samt Räv-Hans, vi kallar. De låg helt nära älvstranden. Ett leende duggregn föll, det rasslade i riset och sjöng i forsen där ute. Han kände sig en smula tokigt klädd, åtminstone om han jämförde sig med de tre, som hade pjäxor, skidbyxor, vindtygsjackor, kepsar, mygghuvor. Själv hade han nämligen hatt, regnrock ovanpå kavajkostymen, lågskor. De var fiskare. Han - ja, han var en som cyklat landsvägen utåt och inte förmått motstå älven, när han så småningom passerade landsvägsbron över den. Dessutom ville han helst gå ensam ...
   Räv-Hans berättade högt och tydligt om en han kallade Johan Blom, eller bara Johan, eller helt enkelt Blom. Några gånger sa han Den Arma Blomfan - var väl jargong. Han ömsom gjorde stora gester, ömsom liksom drog orden över sig som ett flor. De två bröderna låg helt tysta och betraktade honom intresserat, följde hans mun.
   —Johan Blom sluta fiska och jaga för han hade en sån djävla oflax, berättade Räv-Hans. För det första var han en sån djävla pacifisk, eller vad dom kallar det, fredsidiot - och så vart det ju krig, för fan, han låg inkallad nästan halva tiden, han inte vägra bära vapen, men han ställde så han fick slåss med skrivmaskin. Jo, för han är begåvad också. Och så för nå år sen mista han ungarna, han hade två, dom vart överkörda av en motordåre, en som visst hade halsat pilsner en vecka i sträck. Det räckte inte. Hans käring, hon hette för resten Annika, har ni hört ett sånt namn, va - tog det så hårt att hon också sjukna och dog. Så vart han ensam. Han börja grubbla. Men synd var det, för sällan såg du en fiskare av hans storhet! Ni skulle sett ...!
   Vattnet i älven strömmade ganska stritt (för att vara ett sånt här pink-vatten). På strandskravlet och vegetationen på andra sidan kunde en uppmärksam iakttagare se, att än hade älven inte nått sin maximihöjd; det var inte direkt högvatten. Mannen tycktes bli illa berörd av situationen, han kastade en hastig blick dit bort, vände sig på klacken - och råkade trampa på en kvist, som small av med oförmodad häftighet. De tre sprang upp - och då måste mannen stiga fram och visa sig. Räv-Hans skrek:
   —Men har du skullat se på djävulen - jag sitter just och språkar om dig! Å, sa jag, ni skulle skådat Johan Blom, när han ledde sin utter oppför Forsarna! Hej! Har det - lossnat - nu?
   Mannen hajade till - igen. Johan Blom, det var ju han det, livs levande. Och han tyckte, att det var otäckt, att denne på ytan levande yngling stod och sa honom rakt i ansiktet saker, som han trott sig ha för sig själv. Lossnat? Å - han hade varit fastlåst i nånting som inte varit mindre hemskt för att det varit osynligt. Han - nu kände han det - hade varit nästan död.
   Han böjde sig ner vid elden, tog en pinne och rörde om i glöden och askan. Han låtsades intresserad av deras förehavanden.
   —Nappar det?
   De tre tittade på varandra, förläget.
   —Nja, svarade Räv-Hans, inget vidare. Det är så mycke vatten, det tinar opp i fjällena. Rena rama fjällfloden! Ska du ha kaffe?
   Johan Blom tackade, fick en kopp, socker, bröd, serverade sig själv ur den svarta plåtburken, rörde om i koppen med en kvist, drack. De tre såg på honom som på en uppenbarelse. Han satt på hälarna och såg på dem och söp in dofterna av rök och vatten och fisk och kaffe och tobak.
   —Dött? frågade han.
   —Ja. Hon - hon vågar inte vifta på stjärten ens en gång!
   —Står det stilla?
   —Va?
   Räv-Hans förde ordet åt de tre.
   —Vattnet - står det stilla?
   —Stilla!
   De såg alla fyra på det forsande, gråblåa vattnet. Pojkarna förstod inte. Mannen smålog halvdystert och förklarade sig:
   —Stiger det - faller det?
   —Å jaså, på det viset? utropade de alla tre.
   Han undervisade dem:
   —Det första ni gör då ni kommer till en älv det är att ni sätter ut ett vattenmärke. Skär av en kvist, kör ner den en bit från stranden, så den står pall, gör ett hack just vid vattenytan sen. Förstår ni? Sen är det bara att gå dit och läsa av ...
   De lyssnade. Upptinad av deras intresse och påtagliga vänlighet fortsatte han sin lektion. Hans ögon strök över vattnet som ljus från två inte helt slocknade eldar. Johan Blom, den berömde före detta storfiskaren.
   —Om vattnet står stilla, gör det ingenting om det också är mitt i fjällfloden. Fisken blir skrämd, om vattnet stiger eller faller snabbt. Men annat är det, om det stannar av en stund.
   När han slutade, var det Räv-Hans som strök under.
   —Där hörde ni själva pappa berätta! sa han.
   Hedkvistarnas ögon lyste av oförställd beundran. Johan Blom blev på något märkvärdigt vis uppmuntrad härav, såg lite närmare på dem och fann i deras ögon nånting han nästan glömt bort och i varje fall nästan slutat tro på: en naiv tillgivenhet, en sveklös öppenhet. Herregudihimmelen, tänkte han, ni är ju bara barn, mamma kan torka bort skägget på er med en grov handduk, ni är inte torra bakom örona än - pysar! Räv-Hans var ju äldre och helt en annan.
   Och därför gav han sig ut på det hala som han i fortsättningen gjorde. Han, som bara ville ströva omkring ensam nuförtiden, grubblande och nästan utan lust att leva - nu satte han ut nät, i vilka de lätt skulle fånga honom sen.
   —Va har ni för grejer?
   —Mask och krok.
   —Inga flugor?
   —Nja ... Nej, ser du, det ska va såna som Johan Blom, det, ska han meta på fluga.
   (De, å sin sida, lockade honom ut i vattnet.)
   Han lyste upp, tackade för kaffet och lade en trött hand på Räv-Hans' knä.
   —Ta fram uttern, Hans, så får jag kika aldrig så lite.
   Nu drog de på målet, liksom skyggade och ville ha hela samtalet ogjort. Hedkvistarna rynkade pannan, Räv-Hans strök hakan.
   —Utter ..., sa han och ville inte.
   —Ja, sa Johan Blom. Vem har gjort den, inte är det väl Linus? - Han som gjorde din - menar du han? Det var en motfråga, som kom Johan Blom att mulna.
   —Nå, sa han, hur blir det?
   Och just i detsamma slog en fisk ute i älven, en tjugu meter från stranden.
   Den yngre av de rödkindade Hedkvistarna bleknade och skrek till:
   —Nu börjar dom slå!
   Och då kom uttern fram från sitt gömställe inne i buskskogen. (Här var nämligen förbjudet att fiska med utter.)
   —Här!
   Johan Bloms händer skälvde som om de haft frossa. Han tog det trubbnosiga, grönmålade redskapet i sina armar och vände sig bort från de tre rätta ägarna. Han satt så och hörde dem viska bakpå hans rygg, som folk alltid gjorde, ju, när han kom dragande med sin tragiska figur. Hade han inte två misslyckade försök att komma ifrån alltsammans bakom sig! Rep och bössa. Så före detta fiskare och jägare han var, hade han inte kunnat förinta sig själv, fast han verkligen bjudit till. Han tänkte, att nu viskade de väl saktmodigt och medlidsamt om detta, om att han nog inte hade haft mod nog, eller att ödet inte velat så, som han själv ville. Han tänkte: det vet ni, men däremot vet ni inte vad jag själv innerst inne vet, nämligen att jag ju inte ville dö. Ett till vet ni inte, och inte heller jag: men varför egentligen fortsätter jag då detta döda liv?
   Nu höjde Räv-Hans rösten:
   —Om du tar risken själv, kan du ju sätta ut. Men säj: tror du det är nån idé blöta en mask nu igen?
   Han såg från sitt håll ut på vattnet som om han velat taxera deras chanser. Han nickade.
   —Bara ni spottar på kroken, ska ni se ..., sa han skämtsamt men på ett vis dystert. De flög mot sina spön, medan han låtsades granska deras utter med fackmannaögon. Ja visst såg han på den. Men för hans ögon avtecknade sig en helt annan utter vid ett helt annat vatten ...
   Det var en alldeles för kort och trubbnosig och tung utter. Vad som möjligen var frestande, det var detta, att här löpte kronojägare och skogvaktare och jägmästare som om de inget annat haft att göra än att söka efter tjuvfiskare: det skulle kännas gott få göra ett svep så att säja mittför deras ögon. Tänkte Johan Blom. Om jag bara haft den allra minsta lust. Pysarna skulle nog uppskatta en demonstration, för övrigt.
   Pojkarna - pysarna - gossarna: medan Blom synade det egendomligt formade redskapet, kastade de ut sina revar. De gick på som blinda, tyckte Blom. Ja, som han själv nu, fast i annan bemärkelse. De fick bara bottennapp. Han tänkte: hur valhänt kan man inte bära sig åt med det allra enklaste, hur tafatt! Men han sa ingenting. Han menade: var och en måste lära sig det där genom övning, misstag, av erfarenhet, ofta ganska dyrt förvärvad. Att meta i en fors är för övrigt ett sant konststycke, det kan inte förnekas, särskilt som man inte får begagna flöte om man vill ha en chans till fisk. Räv-Hans fick verkligen napp, men i ivern slet han åt sig reven så hastigt, att fisken släppte och föll tillbaka med ett plask. Den misslyckade fiskarens svordomar flög som mörkvingade fjärilar ut över vattnet.
   Johan Blom smålog och mönstrade utterstaken, som var av björk med pålimmad korkskiva, på vilken var fasthakade ett dussin olikfärgade flugor med dubbla krokar. Han tummade på flugvingarna, doppade ner dem i vattnet, prövade dem: fina doningar, äkta sjöfågelsdun - faktiskt. Han undersökte tafsar och revar, slet och bet i linan, som var lite för grov och tung, en grön, spunnen tråd, som för all del ägde en viss elasticitet, men som skulle hänga så snart femton meter matats ut. En utterlina, tänkte han, ska vara smäckrare.
   Han sköt ner hatten på näsan och hade ännu inte bestämt sig för nånting. Han tänkte på faktum. Faktum var, att älven stod stilla! Hade han inte tagit märke på stenarna i samma stund han kom ner till älven, en gammal vana! Hade han inte suttit långt nedanför den här platsen, på tuvorna och melankoliskt stirrat ner i det grå och monotont rinnande vattnet och utan att lägga två strån i kors för saken funnit, att älven efter hand stannade! Ja, hade inte hans fötter så att säja varit ett levande vattenmärke, där de tryckt sig ner i sanden under tuvan och just i kanten av vattnet och hållit sig där timme efter timme!
   Han hade god lust säja det till pysarna. Men - ja.
   —Nåå, Blom? ropade nu Räv-Hans. Blir det nånting? Ska du inte ...?
   Den yngre av bröderna fick napp - i botten. Han slet och slet och svor försiktigt, som om pappan funnits inte långt därifrån. Nix. Han lade ner spöet på stranden och försökte dra åt sig reven, rycka, slita, dra, lirka. Nix. Han kavlade upp byxorna och klev ut så långt han vågade, tog sen reven och började lirka. Nix. Då såg han sig om efter de andra. De tycktes alla fullt upptagna av eget. Då slet han åt sig reven i ilska, och, under över alla under, fick både sänke och krok och mask med sig. Då började han vissla!
   —Har du napp? undrade Johan Blom så ovetande som möjligt. Hedkvist junior var förlägen och undersökte masken och kroken omsorgsfullt, tog fram maskburken och maskade på.
   —Jag vet faktiskt inte va det var, sa han, om det var napp eller inte. Johan Blom pekade.
   —Kasta bakom den där sten, ska du se.
   Han kastade - och fick napp i detsamma. Han drog upp en laxöring om två diss. Han skrek:
   —Nu börjar cirkusen, grabbar!
   Och lyste som den pojke han ändå var. Johan Blom strök kinden och suckade: han hade velat vara i den andres kläder. Förstrött tummade han än en gång på staken med flugorna. Hans tankar var nu definitivt långt härifrån.
   2
   Lindströms leende var pojkaktigt öppet och runt som hans ansikte, ja, som hela hans figur. Jag kände mig en smula illa berörd, för Lindströms skrattande varelse formligen svor mot de ideer den förfäktade. Den sa: "Det onda, ser du Blom, det är själva grundnaturen hos människan, det är det primära, det är det verkligt sanna. Gosse - om människorna bara våga släppa sina djupa instinkter lösa: vilket sant blodbad! Hela jorden skulle bli ett veritabelt Brunkebergs torg ..." Och detta pojkskratt till! Det hjälpte inte, att jag vred och vände på problemet och lät honom förstå, att människan ju ändå måste söka en sorts anständighet, en sorts riktig kultur. Hans skratt bara växte. "Anständighet! Kultur! Nej, hör du ...! Nej, gamle Johan Blom, det finns bara ett, det är helvetet på jorden! Inse det - och inrätta dig därefter. Du borde väl vara den förste ...!"
   Jag vet vad han åsyftade. Innan jag hunnit hämta mig, upprepade han det med ord. "Först barna, Sven och Lillan. Sen Annika. Erkänn, att du inte skulle besinna dig, om du haft den skurken i dina händer! Du skulle skjuta honom, stöta kniven i honom, strypa honom - inte sant. Denne lustmördare! Där har du det verkliga beviset. Kokar det inte i dig, så snart du tänker ...!"
   Hans leende blev aningen platt, då jag försäkrade, att jag ingalunda var hämndlysten, att jag aldrig, aldrig kunde tänka mig döda en människa, inte ens en som tagit allting ifrån mig. Att det ju inte fick vara så, helt enkelt, att denna rovdjursinstinkt, om den verkligen fanns i djupet av oss, fick lov ta överhanden nån enda gång. Att vi måste tämja djuret så att människan i oss verkligen steg fram, hel och full och sann och äkta. "Människan", sa jag, "är i alla fall skapelsens krona och furste på samma gång, hon måste lyfta sig över det rått djuriska!"
   Det flata i hans skratt förvandlades till nånting ganska försmädligt. "Du pratar som en som diat sin mamma ända till mannaåren", sa han. "Det värsta är, att du halvljuger. Jo - för du ensam kan väl inte vara olik oss alla andra - va? Förlåt att jag säjer det: men tänk bara hur du gör, när du tar dö på en fisk. Du slår den gång på gång i skallen över en sten, så bion stänker. Är det inte grymt, är det inte en sorts mord i det lilla? Hur många fiskar har du mördat i dina dar? Gosse: om det smällt den gången, hade du blivit den perfektaste mördaren av oss alla, tro mig!"
   Nu påminde jag honom om, att han ju varit ordförande i fredsföreningen. Hade han alltså glömt allt, förkastat allt? Han bara log och stoppade pipan och sög och sträckte ut sina ben. Vi satt högt uppe på ett nästan trädfritt krön, vid elden, väntade på kvällsfisket. Under oss kastade sig älven våldsamt ner mellan klippor och hällar. Vi satt nära de berömda Forsarna. Vi hade ätit, lurat lite, förberett oss för en sista framstöt. Hittills hade vi bara haft otur. Under tre dygn inte ett liv. Det var högvatten, och älven steg oavbrutet, växte med varje timme. Om nätterna och dagarna hade vi diskuterat igenom det mesta - än en gång. Då visade det sig, att våra åsikter börjat bli snart sagt oförenliga. Det gjorde mig nedstämd, för en gång hade vi två varit alldeles enstämmiga, pacifister och kommunistsympatisörer, vi hade organiserat fredsmöten och protestmöten mot kolorerade veckopressen och offentliga diskussioner om allmänmänskliga problem. Nu var allting på ett annat sätt, för kriget och beredskapen hade lagt sig i våra ärenden. Lindström talade aldrig om vad egentligen han var. Men han slog nonchalant bort alla allvarliga ord med en handrörelse, som också gjorde mig ledsen: som om han helt frankt sopat bort dem ur sin föreställningsvärld. "Prata inte ideer och ideal med mig, det är inte lönt! Fraser! För mig finns bara ett: jag går hädanefter rakt fram och över lik, om så behövs. Tror du man gått igenom det här utan att ha lärt nånting?"
   Fast förväntningarna stämde mig ljus i hågen (en fiskare ger ju aldrig upp hoppet!) kände jag mig i grund och botten ledsen. Jag hade mist allting, det var sant, jag bar min sorg med mig var jag gick och stod, mina ideal hade smulats sönder stycke för stycke, och världen omkring mig liknade mera ett dårhus än nånting annat. Men det fanns inom mig en egendomligt oförtröttlig optimism och tro på livet, ändå. Kanske var det den som lät mig - leva. I den första häftiga saknaden och smärtan efter dem jag mist för alltid hade jag tagit både rep och gevär och gått ut i vebon - men båda gångerna återvänt till mina tomma rum. Nej, det vore inte värdigt ge opp! Varje människa hade en ide att uppfylla; min ide kunde inte vara så ynklig. Jag höljde mig visserligen med sorg, men jag lät den ändå inte förlama mig. Jag skötte mitt arbete som vanligt (jag är arbetare, jag har, som Lindström, läst en smula, folkbibliotekets böcker, lite korrespondens, tidningar, lyssnat på radio, överhuvudtaget försökt följa med) men gick helst ensam. Den ende jag riktigt gärna ville träffa, det var Lindström. Vi hade ju funnit varandra under beredskapen. De första årena låg vi nästan stödiväck i främsta tornedalslinjen, vi upplevde finlandshetsen och kände båda vanmakten av att såväl vilja hjälpa finnarna som klara det egna skinnet som envist kom ihåg ryssarna från böckerna vi läst. Hur många gånger låg vi inte i nattmörkret i vårt tält (Lindström var ordonnans, jag skrivare) och ställde upp Dostojevskijs "Idioten", Bunins "Byn", Tolstojs "Krig och fred" samt Gorkijs självbiografiska böcker - dessa underbara böcker! - och "Natthärbärget" mot den nuvarande situationen och mot vår egen erfarenhet av det purfinska; vi begrep snart bara ett: att det var synd om alla människor. Och vi somnade med bilden av en oregerlig frivillig över oss som en piska: "Om det är nånting med er, följer ni efter, kamrater!" Kanske miste vi båda för alltid fotfästet under denna tid; vi hade ju så att säja varit förankrade vid idealen. Av allt jag själv trott på återstod bara - pacifismen. Allt annat hade jag realiserat. Lindström däremot var vad han kallade hyperrealist, han hade nog tagit djupa intryck av vårt rätt vänliga men ganska depraverade befäl. Sista två årena blev vi inte alltid inkallade samtidigt, det var ju också småryck, bara. Till mångas förvåning lät Lindström befordra sig nu, han avancerade till furir. Jag tror han hade ekonomiska bekymmer, han var butiksbiträde och hade ingen som helst ersättning från sin arbetsgivare. Samtidigt med detta började han alltmera skjuta ifrån sig osynliga saker med utåtvända handflator
   Jag var ledsen över att min gamle vän såg allting så krasst.
   Men - vi som skulle kasta ut för sista och avgörande gången!
   Vi började gå utför branten. Lindström bar sin utter under armen, jag min över axlarna med huvut inträtt mellan pontonerna. En fluga slet sig loss från Lindströms utterstake och fastnade i hans rock, där bak. Han slet men fick den inte dän. Då var det bara för mig att ta fram slidkniven och operera, igen. Han log rosigt och förläget. Och så bröt vi oss igenom riset och trängde fram i strandskravlet. Just som jag såg de runda stenarna kom jag att tänka på Annika, att några gånger hade hon varit med mig hit, sett på en stund, sen gått upp på krönet och hållit kaffepannan och tältet varma. Jag suckade. Genast jag böjde mig ner för att sätta ut, pekade jag på vattenmärket. "Ser du - hon står still! Gosse - vi har en chans!"
   Forsen dånade våldsamt som ett i vild fart framrusande lokomotiv mellan klippväggar eller igenom tät skog. Skummet sköljde kallt och hårt över mina händer. Det var på sensommarn, det skymde redan en aning.
   Lindström gick högre upp. Jag däremot släppte ut alldeles vid vårt vattenmärke. Men jag halvsatt på hälarna och följde min väns vandring uppöver med ögonen: han rörde sig tungt och ovigt, fast han är så liten och behändigt trind, bröt sig fram klumpigt som en björn, mera krossade buskarna i sin väg än försiktigt gled igenom dem som en skogslöpare. Han var allt lite tafatt i naturen ... Han försvann bakom en udde. Strax därpå såg jag hans utter glida ut och rulta i strömmen. Ett slag tänkte jag på det egendomliga förhållandet, att han inte som vanligt väntat och satt ut strax efter mig och från samma punkt, som vi ju brukade. När jag började gå uppför med min konstrande utter, tänkte jag: på samma sätt går han snart uppför sin strand och jag ska aldrig hinna ifatt honom mera. Det slog mig: han vill inte ta risken sätta ut just här, han har redan inordnat sig i sitt nya system: det minsta motståndets lag. Här skulle han få mothugg, forsen rullade tämligen våldsamt redan vid min strand, men bortåt andra stranden till, ja, efter tretti meter bara, där kastade den sig nästan vattenfallslikt och fantastiskt skummande utför, sammanpressad nånstans högre upp av en vattendelare och alltjämt utan möjlighet att flöda ut. Lindström helt enkelt ville inte utsätta sig för ännu ett nederlag i min åsyn. En kapsejsad utter ... Å nej, sa mitt hederligare jag genast, så är det väl ändå inte. Han vet att fisken står och stångar just där oppe i forsnacken, han vill äntligen vara först på valplatsen, en gång.
   Jag släppte ut uttern så långt, att den red just i kammen av den oframkomliga bortre forsen. Min röda utter - den skötte sig fint men fordrade ständig bevakning. Gång på gång stegrade den sig som en springare, kastade sig djärvt framåt - och slungades pladask tillbaka i hitre forsen, där den liksom pustade ut för ett nytt försök. Den lyste röd som en framtidssignal. Linan var hårt spänd, jag fick ta i allt jag förmådde för att inte uttern i ett huj skulle kastas över i skummet och dyka ner där utan chans att komma upp mera. Flugorna hoppade våldsamt, men jag ömsom sträckte och tänjde på linan och hade dem hela tiden i fint vattenläge. Utterstaken låg säkert under min högra arm. Jag började gnola. En sorts stor primitiv lycka fyllde mig. Om också inte en fisknos visade sig - det var nästan en bragd att föra uttern på detta suveräna vis. Och det var ett stycke kraftmanifestation. Å ja, också den mycket nedslagne Johan Blom har saker att visa upp!
   Det började faktiskt nappa. Fisken ville, äntligen. Snart hade jag sju eller åtta fiskar i väskan på ryggen. Jag glömde bort min kompis, gick helt upp i fiskets äventyr. Äran, äran var alltså räddad också denna gång! Det var lika ofta harr som laxöring ...
   Plötsligt - jag måtte ha lurat till i häftigt påkommen högfärd - hoppade uttern till i ett veritabelt tigersprång, kastades tillbaka av skummet från bortre forsen (hur hade den kommit dit ut, ändå?) for som ett rött skrik och med kölarna uppåt en hel meter tillbaka, föll på rygg - och sjönk som en sten. Genast högg forsen den och drog den med sig så häftigt, att jag måste springa allt jag kunde tillbaka längs stranden för att hinna med. Och så, så tog uttern botten med ett våldsamt skrapande och dånande. Det oerhörda vattentrycket drev den neråt och bort från mig. Jag slet så jag trodde händerna skulle skäras av av linan, svetten forsade snart över mina kinder, jag började andas häftigt och tungt. Hela linan ner i botten. Nu högg en fluga fast - och slets bort. Nu ännu en. Och nu en tredje - skulle jag alltså mista mina dyrbara, fina laxöringsflugor?!
   Och då kände jag det. Jag hade ju napp! Ja! Storfisk, själva storbörstingen!
   Det var den, inte botten, som slet och röck och drog och djävlades. Den arma fan - den högg just där ute i kanten mellan de två forsarna, högg på flugan längst ut, drog ner linan och då, då kastades utterstackarn upp och kapsejsade.
   Jag blev nästan hysterisk.
   Jag hade ju drömnappet!
   Och jag, min arma idiot, som trott att det var stenarna på botten. Nu, nu måste jag lugna mig.
   Jag tvingade mig lugn. Situationen var till nittinie procent hopplös. Men jag skulle försöka, i alla fall. Jag förstod vad det var frågan om, för tidigare på dagen hade jag sett en luring hoppa här ute, just i strömkant-ringen. Den flög upp och föll ner som en planka: pang! Jag riktigt hörde plasket. Inte för ett ögonblick tänkte jag då, att den skulle komma till mig. Mina grejer var alldeles för veka för såna där herrar. Men nu, som sagt, var situationen den ...! Så började kampen.
   Efter en kvart fick jag se den för första gången, då skuttade den nämligen över linan i ett vildsint försök att komma loss. Jag hade lust skrika på Lindström (vart tog han vägen?). En femkilos! ... hade jag på tungan. Men jag vitnade, så kändes det, och fortsatte kämpa. Mina berömda flugor var inte mycket värda just nu, mina fina tafsar var tuggade och avslitna nästan hälften. Min utterstake var spräckt, den blev det då jag föll nyss, jag kände hur den ledade sig längs sprickan. Jag var våt ända upp mot bröstet, jag hade plumsat i. Mina händer blödde, där linan skurit sig in.
   Nu gjorde den ett strongt försök, hoppade gång på gång. Som om den velat föreställa sig! Sällan såg jag en grannare syn, sällan så utbredda fenor och sällan så verkligt bred slagstjärt! Hoppa du, pysen, tänkte jag att jag sa lugnande till honom, hoppa på bara, du!
   Och jag hade redan tagit in ett bra stycke. Om vi båda höll den takten, skulle saken närma sig sin kulmen just före mörkrets inbrott. Då fick vi se.
   Men då slappnade linan plötsligt, det var som om den till och med slitit sig från själva uttern. Orolig började jag dra. Linan följde godvilligt med, och nu hördes också utterskrapet. Det var som om den enda tyngden nu utformats av floden, som ju låg med hela sin kraft på min utter-krake. Hade den verkligen gett sig i väg? Å, pysen, du har väl inte gett dig i väg, va, du menar väl inte, att jag ska ha stått ut allt detta för att så mista också dig?
   När jag liksom flyttade fram min känsel utefter linan, bit för bit, då fann jag dock, att yttersta flugan alltfort låg nere på djupet och under hårt spänd tafs.
   Åhå!
   Jag halade in vad jag kunde, medan jag plötsligt blev kall. Var det möjligt? Jo då, den fanns kvar, den hängde kvar med käften om den röda flugan längst ut, närmast uttern.
   Jag lade ut linan på stranden för att snabbt kunna mata ut den igen, ifall han skulle åtra sig.
   Jag andades bra tungt.
   Men nu konstrade uttern. Hela tiden efter kullkörningen hade den ju tvingat mig rusa neråt älven. Det var stört omöjligt få den så mycket som en diss upp mot strömmen. Och nu närmade vi oss det ställe, där en stor sten sköt upp ur vattnet en bra bit från stranden - och utteraset, jag kan inte bättre säja, skulle promt gå på stenens yttersida. Det var så hopplöst det kunde bli.
   Men fisken höll sig lugn, det var som om den legat och tänkt i sitt stilla sinne: ja, få se nu, hur han klarar av den situationen?! Jag förnam plötsligt fisken som en tänkande varelse, tyckte mig se hur den tuggade på min fluga med stort välbehag och lät bottenstenarna klia sig på magen, liksom ville den ha hjälp till ett skratt. Om den hoppat upp just då, hade jag kunnat svära på, att det var för att få skratta utan att få mun full av vatten.
   Jag lämnade kvar utterstaken på stranden, tog in meter efter meter av linan och lät den falla ner bakom mig och gick genom det grunda vattnet fram mot stenen, som egentligen var ett helt klippblock. Det gick nu fortare än jag kan tänka det - och sålunda nådde jag stenen före uttern och börstingen. Jag hade ett stycke slaklina att vinka på. Jag krängde mig upp, lade mig på magen och stirrade ner i det djupa, nästan svarta vattnet på andra sidan, där klippan stupade tvärbrant och reste sig ungefär en meter över vattenytan. Klippan var rund och hal, så när som på ett ställe, där den kluvits itu; där körde jag ner tårna och låg nu pall. Jag drog in.
   Och där ser jag den stora herrn, hur han lugnt och inbilskt simmar in mot klippan, liksom släpande uttern med sig. Uttern har mist det mesta av sin vackra röda färg, skamfilad och svårt tillbucklad lomar den stånkande efter mitt byte in spe.
   När jag försökte dra åt mig dessa två saker, bara körde de in under klippan, och jag kände att om jag slet till aldrig så lite, ja, då var det förkylt. Det var som en djup grop nere under stenen, en sorts viloplats.
   Efter en stund kände jag, att jag började bli less. Linan och hälften av flugorna var redan bärgade. Om uttern sjönk ner just här, kunde jag lätt få upp den sen, med knep. Vad egentligen brydde jag mig om en femkilos laxöring? Överhuvud tyckte jag inget vidare om fisk. Jag fiskade bara för att det var spännande, att nånting inom mig fann utlösning i stunder av fiske, att jag återkom till samhället och arbetet och min ensamma lägenhet i kåken med liksom befriade muskler och sinnen efter varje fisketur. Därför fiskade jag, inte för att få mat. Hade jag inte brottats nog för den här gången? Hade jag inte skådat storbörstingen, alla gamla fiskares märkliga drömfisk?
   Men - hade jag skådat den? Borde jag inte försöka få se honom riktigt och ingående? Och borde inte Lindström få se honom? (Var höll han hus?!) Och borde jag inte haft hem den ändå, och bett alla de andra storfiskarna till mig och visat dem saken och berättat, att - för all del, det var ett jobb, men - ja! Jag måste kämpa, jag måste hålla ut, jag fick inte ge opp!
   Och då såg jag den komma simmande upp mot ytan. Instinktivt drog jag upp slidkniven och höll den i högra handen som en slaktare. Jag sträckte mig ner så djupt jag kunde, nådde med händerna ända ner mot vattenytan. Medan jag sänkte kroppen, satte jag linan i häftig dragning hitåt. Fisken blev totalt överrumplad, när den sålunda fann sig ute i ett glid, där andra krafter än hans egna bestämde farten - den knappt fick tid att vifta på stjärten - så hade den nosen över vattenytan, och jag, jag körde ner kniven ända till skaftet i hans högra öga. (Egentligen siktade jag lite bakom.) Han slet till och formligen slog hela den starka, elastiska kroppen till ett jämmerskrik. Men jag bara körde på med kniven, inåt skallen, och det med sån kraft, att jag fläkte upp hans öga och fick in ett stycke av handen i det. Blodet sprutade rakt mot mig som ur en fontän. Han spjärnade emot, han sög mig ner, ner. Men jag hade gott grepp med fötterna. Ja - och så körde jag in andra handen under hans gälar och började dra honom in mot mig. Det gick, för nu var han hel och hållen ovanför vattnet. Jag fick in honom mot mig, mot mitt ansikte. Han sprutade blod, jag formligen drack det med min kropp. Han arbetade våldsamt. Jag bara kramade in honom mot mig och vred om med kniven i hans skalle.
   Så småningom domnade min fiende bort. Men också jag låg som en trasa och förmådde inte lyfta upp min kropp, än mindre mina händer. Jag var totalt slut. Också jag var besegrad - på något underligt vis. Jag kände det, som om jag dödat - en vän. Inte hatade jag! Han var min, vi hade kämpat som jämbördiga, han hade slutligen resignerat och gett sig åt mig. Och jag hade tagit honom som god pris, och nu höll jag honom mot mitt ansikte som en man älskar. Jag älskade honom, inte hatade? Älska en besegrad ...!
   Olust och trötthet slog mig mot klippan. Jag var en trasa. Jag var ingenting.
   Äntligen kunde jag i alla fall resa mig upp. Med ett våldsamt ryck slet jag upp uttern på klippan. Med tungt lass återvände jag så, stapplande, till stranden, till mina ömkliga flugor, min krossade utterstake. Häftigt kastade jag allting ifrån mig.
   
   Sen jag pustat ut, fick jag för mig att jag ofördröjligen måste visa min fångst för Lindström. (Så märkvärdigt, att han aldrig visade sig. Hade han möjligen storfiskat och velat dra ihop så mycket som möjligt, för att sätta upp mot mina förvånade ögon?) Ännu hade jag själv för all del nätt och jämnt sett börstingen; men den hade ju också spottat sitt blod i mina ögon och gjort dem halvt blinda; tids nog skulle jag syna herrn ... Jag tog fisken i händerna - fiskväskan låg bland de andra grejerna - och började gå uppför. Det hade mörknat, stundtals skymdes vattnet under den stigande nattdimman. Dånet och bruset växte liksom inne i ett oavlåtligt ökande mörker, stegrade sig mot ett ödesmättat crescendo. Terrängen blev allt svårare, på ett ställe måste jag in i snårskogen, för marken var sank med djupt, strömmande vatten mellan med buskar bevuxna, vippande tuvor. Lindström hade tydligen hunnit gå långt upp efter älven. Jag hörde en lom skrika, klagande och nästan sjukt. Jag såg några vildänder formera en perfekt trekant och krackande försvinna över skogsbrynet, skrämda av den jag sökte, kanske. Jag blev trött; då höll jag fisken in mot kroppen som ett barn.
   Så kom jag fram till älven igen. Det första jag såg var att här krökte den sig och bildade ett brett lugnvatten, som troligtvis samtidigt hade bakströmmar: ett så kallat bakvatten, eller åtminstone ett spakvatten. Det var egendomligt ödesgrått, inte mörkt. Forsbruset mojnade, bara några naiva krusningar längre ut visade, att det ändå alltjämt var frågan om verklig ström. Så upptäckte jag honom; han satt på en sten mitt inne i bukten, tydligen vilande sig, kanske i funderingar.
   Så tyst som möjligt gick jag fram mot honom i avsikt att verkligen få honom storögd. Han syntes märkvärdigt nedslagen, där han satt. Jag tänkte: han grubblar väl, han är nog benägen för det, alltjämt, fast han inte gärna vill tillstå det. Kanske är han inte så tvärsäker i alla fall? Tänk, om han funderar på det jag sa, tänk om han backar och kommer tillbaka?! Att jag själv i hans ögon numera var en sann mördare, det tänkte jag inte på ett ögonblick. Om en människa dödar en människa, då är hon en mördare. Men inte om hon dödar en fågel eller en fisk eller ett får eller en kalv. Det är ju ett axiom. (Tänkte jag.) Det jag nyss kände, det var bara sinnesförvirring, född av äckel och trötthet.
   Han satt med ryggen till. När han hörde mina steg, spratt han till men vände sig inte om. Han sträckte upp båda händerna och flämtade med en ton av vanmakt: "Säj inte ett ord! Tyst! Jag har tappat pipan!"
   Det var en verklig förtvivlan i hans komiska ord och figur. Jag fattade inte först, att han demonstrerade mot min pratsjuka. Men jag såg - och det gjorde nog, att jag missade vissa nyanser i hans beteende - att hans misär var minst tvåfaldig.
   Jo - för hans utter låg och skvalpade i strandvattnet med reven och flugorna i en skön röra och utterstaken knappt bärgad till land. Genast förstod jag hur det gått till. Han hade haft ute hela linan med uttern där borta i strömmen, så hade en fisk nappat, han hade glömt av sig och dragit uttern rakt in i bakvattnet, där hade den givetvis börjat kajka och gunga, linan och flugorna hade lagt sig sakta ner på botten, och till råga på allt hade väl fisken slitit sig, kanske efter att ha trasslat till en hel rad flugor. Ja - och när han till slut har fått in alltsammans och söker trösta sig med pipan, då är den puts weg. Hans röst var full av jämmer:
   "Såg du den inte, va? Jag tog en rök ute på udden, där du nyss stog - såg du inte skymten av den?"
   När jag stod tyst, vände han sig sakta om och tycktes inte ha nån chans att dölja sin misär längre. Då sträckte jag fram händerna med jättefisken. Han reste sig och spärrade upp ögonen. Men i stället för det väntade kamratliga leendet och den goda blicken får jag i hans ansikte och till min stora sorg och häpnad, ja vrede, se ett uttryck av avundsjuk fientlighet, hat, en sorts otäck ironi. Han kan inte dölja sig längre, han är inte min vän. Hans förut så glänsande ögon - nu drogs de ihop efter den första förvåningen, fylldes av en hård, obehaglig glans. Jag fattade inte riktigt. Jag kom att tänka: ja visst du, Johan Blom, du är ju blodig som en slaktare, du måtte se ruskig ut, som en mördare, som en som återvänt från slagfältet och ännu inte hunnit tvätta av sig blodet. Jag såg på mig själv. Sannerligen, det var en ruskig syn: min stora, bruna skogskavaj med utanpåfickorna, mina cheviotsbyxor, mina stövlar, mina handskydd, själva mygghuvan, slidkniven - allting var nersmetat med redan levrat fiskblod. Jag försökte undskylla mig. Men han klippte av allt resonemang:
   "Nej men har du skullat se på pacifisten!" sa han hatiskt, just som jag såg, att hans fiskväska var tom och att två flugor med avskurna tafsar satt i hans rockärm. Han skrattade ett ruggigt skratt.
   "För att vara en fredsduva ser du tamigfan riktigt farlig ut. Som en som mördar för lusts skull. Förbanne mig - jag skulle inte vilja ligga ensam i natt med dig i kojan."
   Och så gick han förbi mig, inte så mycket som såg på min fångst. "Det var väl märkvärdigt, om jag inte ska få tag i pipdjäveln till slut ...!"
   Jag gick snabbt tillbaka till mina grejer, rensade och saltade mina fiskar och bar upp alltsammans till lägret uppe på krönet. När han kom så småningom, hade jag kaffepannan varm och fisken delad i två högar. Han log ett leende som var mera platt än runt.
   "Inte menar du väl ...?"
   "Tacka för att vi ska dela, sa jag. Jag tar den stora så länge. Hemma skär jag opp den och kommer över med din halva, det är synd riskera den, det är rötmånad."
   Då först tog han i jättefisken. Men sitt hat kunde han inte dölja, inte än. Han rullade sig en cigarrett av tobak och tidningspapper. När han fått några bloss, tinade han upp. Vi satt en god stund och språkade. Och då sa han några ord, som jag sen hade svårt att glömma:
   "Med kniven! Ja, är det inte det jag alltid sagt: Gud, vilken perfekt dödare du skulle bli, om du inte stängde in ditt rätta jag som du gör!"
   Månen rullade upp över vattnets dimmor, röd och belåten och liksom speglande snarare ett hav av blod än en blank sol. En uggla ulade inne i skogen. Det prasslade då och då i riset. Trots månen blev det snart mörkt.
   3
   —Nåå, Blom? malde de tre pojkarna på, och då reste sig till sist Johan Blom och kastade ut deras utter så där en fem meter. Plask! sa den och gungade våldsamt. Det var stark ström, linan spändes genast. Utan brådska lossade han fluga efter fluga från staken, spände ut tafsarna, snodde dem fria om de snurrat om linan. En röst inom honom sa ironiskt: Hej, gamle Johan Blom, vad egentligen tar du dig till?! Han började sakta kliva, medan han bit för bit matade ut uttern och flugorna. Nu började dessa hoppa på vattenytan - hopp hopp hopp! - som levande fjärilflugor. Det forsade behändigt om utterpontonerna.
   Han tänkte, att det var ju ett bra tag sen sist, att han ju likasom fattat det beslutet efter en viss fiskeresa att aldrig mera ta i ett fiskredskap, att han ju kommit i funderingar efter just den färden, kommit sig ut på det hala, krånglat till problemet, inte funnit nån acceptabel lösning. Var slutade det primitiva, naturenliga dödandet och var började det mot naturen skorrande mördandet? Och inte bara det. Men om det också var sant enligt naturen att kämpa och besegra ett djur på ungefär det sätt han själv upplevt - skulle han ändå inte stå ovanför detta tillstånd, besegra det, ha en finare etik än så? En människa och i synnerhet en som har pacifismen på sitt program - måste inte i första hand hon döda allt det inom sig som var primitivt, rått, nästan djuriskt? Men - nu måste han ju bli gräsätare, va? Och vem har bevisat att inte gräset, grässtrået har ett individuellt liv?! Var skulle han börja, var sluta? Hånande hade han hela tiden vid sin sida en före detta väns småleende ansikte och kritiska ögon. "Nåå, herr pacifisten?!"
   Ett slag, tänkte han, var allting nära att rasa över dig. Du hade fått sten på din börda. Du tänkte så huvut värkte och hade ingen enda att hänvända dig till, sen du nu mist allt och sen den allra sista plattformen tagits bort under dina fötter och du kavade i totalt mörker genom sank mark. Ett enda höll dig flytande, det var, att du inte ville lämna in.
   Han svettades i alla fall. Spänning, kanske? Han steg ner i vattenpölar med sina fina skor, halkade, blev våt om bena, ja, föll omkull på de förbannade såphala stenarna, som regnet så envist tassade på med sina kattassar, tass tass. Han såg ju hela tiden på linan, tafsarna, flugorna och de lysande vita ränder dessa drog upp i vattenytan. Hopp hopp!
   Och nu gick han här. Och, och det var det märkvärdiga, ville inte härifrån. Särskilt inte nu - för nu nappade det!
   Nu!
   Räv-Hans skrek som stucken av kniven, kastade sitt spö och kom rusande med stora kliv.
   —Blom - ser du inte, va - det nappar!
   —Va! skrek Hedkvistarna, sträckte på halsarna.
   —En stor satans luring! ropade Räv-Hans rakt ut som en mistlur, han riktigt flåsade av iver. Häråt!
   Johan Blom tänkte: du är inte van, Hans, det är därför. Nu var Räv-Hans framme.
   —Ser du ingenting? I Jessu namn - du har ju på!
   Och i detsamma högg ännu en, en verklig bit, ungefär mitt på, fastnade och drog ner linan så uttern gjorde ett litet kalvsprång. Johan Blom bet sig i läppen för att dölja sin tillfredsställelse. Han mådde inte precis illa, nej. Han började hala in. Först sakta, sen allt häftigare. Han lade ner flugorna på stranden, det var enklast. Bakom honom andades grabbarna tungt. Sista fyra meterna drog han lent och lirkande, stod på en tuva en bit ut och tänkte: nähä du, gubbe lilla, det lax inte komma loss! Och så ökade han tempot - och drog åt sig tafsen med den sprattlande fisken, högg den med handen, miste den (han skulle haft en håv), högg den med knäna, fick den, klämde fast den, så den bort känna det och minnas det han hade den!
   —Gud i himmelen, viskade de tre, det är minst en två-och-ett-halvtkilos!
   Han skrattade gott, och det var längesen sist. Fisken kunde väga så där tre kvarts kilo. Han kastade in den i riset, där Räv-Hans tog hand om den, tog den i båda händerna och bröt nacken bakåt på den, så de andra riktigt hörde hur det knastrade. 0 grymhet! Johan Blom vämjdes och slängde ifrån sig utterstaken. Som en vessla kilade Räv-Hans fram och tog hand om den.
   —Då ska jag prova ett slag!
   Han betraktade de två vekare, öppnare bröderna. Fanns det alltså alltjämt så sveklösa ansikten, så hänförda ögon, så varmt röda gosseläppar! Suckande men inte längre så nedslagen gick han upp till elden och påtade lite i bränderna. Han kände sig inte som en mördare, nej. Han kände sig inte ond. Han hatade väl ingen.
   Ingen?
   Nu kände han sig ute på ett gungfly igen. Å, tristamento - det var ju så invecklat! Om han bara kunde bestämma sig för den gandhiska passivitetsattityden, åtminstone! Men nej! Det fanns ting som han hatade, ja. Alla som medvetet desavuerade drömmen om det sant mänskliga tillståndet, om det värdiga tillståndet - de onda som spred det onda - han kunde inte låta bli att mena, att de, de skulle mötas med kallt stål. En dag, drömde han, skulle marschen anträdas, den riktiga marschen, och han själv skulle gå med i den, frivilligt - mot mänsklighetens dödgrävare och mullvadar! Och fast han ju aldrig kunde tala högt om detta, knappt kunde säja det till sig själv utan att ironisera: det var ju för det han levde och höll ut och vägrade ge upp.
   Johan Blom - han tog grabbarnas plåtburk och gick åter ner till vattnet, fyllde på och gick åter upp till elden.
   —Jag makar fram kaffepannan, kungjorde han och tyckte sig höra de tre mysa åt att äga en som stökade åt sig och höll elden brinnande. Räv-Hans var inte så dum i att uttra, och Hedkvistarna fick faktiskt några napp. Han kände, att här trivdes han, här vid elden och vattnet och inne i den ljusa natten. Regnet föll så sakta och blitt.
   Och så tyckte han bestämt, att han satt och språkade igen med sin gamle vän, med Lindström. Sån tur att jag äntligen kom mig för att be dig med hit ut, sa han och gonade sig åt vännens gossaktiga, öppna leende. Jag förstår dig ju! Du är ung, lätt påverkad, du liksom vägrar att tro på annat än det dina ögon ser - och vad allt ruttet har de inte sett! Dessutom grämer det dig att du är tafatt, så där, och har lätt för otur, och så vidare. Gosse, det är ju ändå inte sånt det hänger på, vi har nu inte allihop exakt samma rytm i kropp, hand eller ens - jag höll på säja - innanmätet. Du tyckte jag sladdrade en hel massa, inte sant? Ja, nog kunde du fått tvärsäkrare auktoriteter, det medges. För mig är allting så förbannat invecklat och svårt, så du kan inte tro. Det är bara det, att jag känner inom mig, att detta tillstånd är oss ovärdigt. Förstår du? Medge att jag prövats rätt hårt. Kan inte det ge mig och mina tafatta ord så pass betydelse, att du vill ta upp dem en gång till - dem? - oss! - och väga oss på din kritiska våg - va?! Tänk i alla fall, att du och jag än en gång marscherar tillsammans! Gamle vän!
   Han reste sig upp och såg ut över vattnet. Först suckade han av längtan efter allt han förlorat och som han själv aldrig kunde sluta drömma om. Sen bara stod han där och såg. Egentligen fanns ingen trötthet i hans kraftiga gestalt, ingen tvekan.


Ur Liffner, Lundkvist, Nya berättare, Bonniers 1948 (ingår något ändrad i Höijer, Johan Blom håller ut, Tiden 1948)

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki