Fandom

Svenskanoveller Wiki

Jonna

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer4 Share


Av Sara Kadefors

"Jag hatar dej!" skrek jag till min allra bästa vän, "Jag hatar dej! Jag vill inte va kompis med dej mer!" Hon stirrade på mej med svarta ögon, hatarögon. "Du ska få ångra det här", sa hon och orden var kallare än istappar och lika vassa. Sedan gick hon. Dagen efter var hon död. Det var då alltihop började.
   Jag hade aldrig haft någon riktig bästis förrän jag träffade Jonna. Jag var inte mobbad eller så, jag hittade bara ingen som jag riktigt stämde med och så tyckte jag om att vara ensam. När jag väl lekte med någon så var det med olika varje gång och det fanns ingen särskild som jag berättade allt för eller som jag kunde lita på, vad som än hände.
   Jag vet inte om jag saknade en bästa vän, jag tror inte det. Jag hade vant mig vid att inte prata om mig själv och när de andra tjejerna viskade med varann förstod jag aldrig vad som kunde vara så hemligt. Jag hade inga hemligheter, kanske för att jag inte hade någon att dela dem med, kanske för att mitt liv var mycket mindre spännande än deras, jag vet faktiskt inte.
   Men så flyttade Jonna in. Hon bodde på andra sidan häcken och redan första dagen slog hon fast att vi skulle bli bästisar. Det spelade ingen roll vad jag tyckte. Jonna hade bestämt sig, så det blev som hon sagt.
   Vi var alltid tillsammans. Plötsligt var jag en av dem som sprang hand i hand till och från skolan och, tro det eller ej, stod och viskade i korridoren. Jag lärde mig att hemlisar kunde vara att Gustav verkade gilla Elsa eller att Sofias föräldrar ska skiljas, sånt som mamma och pappa kallade skvaller.
   Jag gjorde det som Jonna ville att vi skulle göra, det var lättast så. Egentligen var jag den perfekta bästisen till henne. Jag tyckte inte om bråk och led inte av att någon annan dikterade villkoren. Så fort vi närmade oss en konflikt ryckte jag på axlarna och gav henne rätt.
   Jonna var mycket bestämd. Hon kunde bli galen av ilska om hon stötte på motstånd. I skolan fanns det de som var rädda för henne. Om någon sa emot blev hennes ögon otäckt svarta och det slutade ofta med att hon sände en förbannelse över personen hon bråkade med: "Du kommer dö för att du sagt så till mej!" — allt med ett allvar som skrämde vettet ur vissa.
   Ju längre tiden led och ju fler förbannelser som delades ut desto fler började undvika Jonna. Till slut var det bara jag som ville vara tillsammans med henne. De andra tyckte att hon var läskig, sa de, och ett rykte började spridas att hon var besatt av onda andar. Jag vet inte vem som började med det där, men plötsligt var det bara ett faktum att Jonna var djävulsk. Jag sa att det inte var sant. Jag sa att hon var precis som oss, bara lite argare, men det hjälpte inte.
   Jonna var inte ond, jag visste ju det. Hon var glad och rolig och påhittig och kramade mig hårdare än någon gjort tidigare. Hon sa att hon älskade mig. Aldrig hade jag kunnat tro att hon en dag skulle rikta sina svarta ögon mot mig och sedan gå ut för att dö.
   Det svåra med att vara bästis var att inte få ha något ifred. Och det blev bara värre. Jonna var alltid hemma hos oss. Hon stökade omkring på mitt rum som om det var hennes eget och använde mina saker på ett självklart sätt utan att fråga. Hon kunde öppna garderoben och börja prova kläder och var det något hon gillade så sa hon bara: "Jag lånar den av dej."
   Vad skulle jag göra? Jag ville ju inte verka snål. "Bästisar lånar allt av varann", sa Jonna, och poängterade gång på gång att jag fick låna vad som helst av henne. Men det ville jag inte. Jonna hade inte särskilt mycket saker och fick sällan nya kläder. Hon bodde med sin mamma och tre syskon till så de hade inte råd med mycket.
   Vi hade bägge varit och tittat på dykaruren. De var i silver och svart och vi önskade oss likadana i julklapp. Jag vet att jag hade en föraning om att det kunde bli problem, för de kostade tusen kronor, men jag ville verkligen ha en sådan där klocka. Jonna ville ännu mer. Hon hade nästan blivit fixerad och kunde gå hur många gånger som helst och titta i affären. På juldagen ringde jag henne. När jag berättade att jag fått den blev det alldeles tyst i andra änden.
   Jonna låtsades inte om att hon var avundsjuk. Jag förstod att det var så, för hon bad inte ens om att få se klockan. Varje gång jag hade den på mig kändes det som om den lyste i någon skrikig neonfärg och det liksom skavde på handleden. Så jag slutade använda mitt nya, fina dykarur. När mamma och pappa frågade varför, sa jag att jag var glömsk.
   Plötsligt en dag var den borta. Jag förstod direkt att det var Jonna. Vem annars? Kanske hade jag undermedvetet väntat på att något skulle hända, för jag blev inte förvånad, bara skräckslagen vid tanken på hur hon skulle reagera när jag konfronterade henne. Men jag kunde bara inte backa. Jag visste ju att vad bästisar inte gör är att stjäla från varann.
   Jag gick och laddade i flera dagar innan jag kom till skott. "Vet du var min klocka är?" Jonna blev överrumplad av min fråga. Hon hade ingen aning om vart klockan tagit vägen, sa hon; hur skulle hon kunna veta? Jag var så spänd att jag darrade i hela kroppen, men eftersom hon nekade var jag tvungen att fortsätta. Så sa jag det bara rätt ut, som för att få det undanstökat, att det är lika bra du erkänner, jag vet ändå att det är du. Hon stirrade på mig som om hon ännu inte förstått innebörden av orden. "Menar du att jag skulle tagit klockan?" Jag bara tittade på henne utan att svara. "Du är inte riktigt klok", sa hon föraktfullt.
   Då brast något inom mig. För jag förstod ju, att om hon först tagit klockan och nu ljög om att inte ha gjort det så kunde det inte vara sant det där om att hon älskade mig. Förmodligen var allt hon sagt lögner. Säkert hade hon varit kompis med mig bara för att ... ja, varför? För att ingen annan stod ut med henne? För att kunna låna mina saker? Jag tänkte på allt som varit på hennes villkor, på alla gånger jag försvarat henne inför andra och på sånt hon fått låna fast jag inte velat. Ilskan, förödmjukelsen och hatet bubblade upp inom mig och det var omöjligt att hålla tillbaka orden som bara kom: "Jag hatar dej! Jag vill inte vara kompis med dej mer!" När hon tittade på mig var ögonen smala som springor. "Du ska få ångra det här."
   På natten fick jag en plötslig och oförklarlig feberattack som höll i sig i en timme. Pappa ringde till sjukhuset, för jag hade mer än 40 grader, och vi var på väg att åka in. Men plötsligt gick febern ner och försvann lika oförklarligt som den kommit.
   Jonna hade varit ute och cyklat på kvällen. Kommunen hade inte sandat på en vecka och det blev debatt i lokaltidningen senare. Förmodligen hade hon fått sladd i den isiga nerförsbacken och kört rakt in i ett träd, sa de. Pang. Hon dog ögonblickligen.
   De kallade till samling i aulan och det kom några vuxna från stan som man fick prata med om man ville. Fröken la armen om mig och tryckte mitt huvud mot sina bröst och viskade: "Livet är så fruktansvärt orättvist." Jag sa att jag inte hade någon lust att prata och gick hem. Jag ville bara vara ensam och kände ingen sorg, bara förvirring. Vad var det egentligen som hade hänt? Hade hennes död någonting med mig att göra?
   Det var en underbar vinterdag, men jag märkte det inte. Det gick automatiskt att korsa skolgården mot centrum, köpa ett tugggummi i kiosken, gena över församlingshemmets trädgård och ta av från stora vägen för att följa gångbanan under motorvägen. Det hade kunnat vara vilken dag som helst, den enda skillnaden var att jag var ensam, att klockan bara var elva på förmiddagen och att Jonna var död. Men det sista var det fortfarande omöjligt att förstå.
   Ingenting utifrån påverkade mig förrän jag kom till tunneln under motorvägen. Om man var mörkrädd var det omöjligt att passera utan viss rädsla. När man kommit halvvägs in såg man inte ljuset i ändarna och de som kom gående mot en var bara stora, mörka skuggor fram tills dess att de kommit helt nära. Men så här dags gick inte många här.
   Rå fukt omslöt mig. I det svaga skenet från gulsmutsiga lampor syntes snuskigt klotter på väggarna. Och på marken: fimpar, krossat glas och gamla halvätna mosbrickor. Det droppade från taket och luktade piss. Jag snabbade på stegen.
   Det var längesedan jag gick ensam genom tunneln. Jonna och jag brukade skrika gällt och hålla varann hårt i händerna när vi skulle igenom och vi sprang nästan alltid, för att göra pinan kort. Men nu fanns det inte längre någon Jonna. Jag kurade ihop mig i den tjocka dunjackan och drog kragen upp över öronen, men den råa, nästan våta kylan trängde sig på och ville krypa in under kläderna. En tung vattendroppe landade i huvudet och nästlade sig in under kragen i nacken. Jag vacklade till och rös.
   Vad var det? Jag stannade upp och lystrade. Någonting från strax bakom. En röst? Jag vände mig snabbt om. Bara ljudet av mina egna väsande andetag. Jag ansträngde blicken för att kunna se klart i halvdunklet: tomt.
   Jag fortsatte framåt. Hjärtat dunkade hårt mot bröstkorgen. Tunneln verkade oändlig; snart hade jag bara hunnit halvvägs. Då hördes något igen. Jag spetsade öronen. Steg? Ja, någon kom springandes, någon som nästan hunnit ikapp och kommit nära inpå. Jag vände mig om igen, beredd att stå öga mot öga med vem det än var. I samma sekund blev det tyst. Och ingen alls syntes till.
   Jag började springa. Varje flåsande andetag kändes som ett hårt arbete i fukten, det rosslade och pep i lungorna. Intensivt försökte jag tänka bort den osynliga förföljaren. Omöjligt. Snart hörde jag på nytt hur det klapprade av skor bakom mig; klapper, klapper, klapper, men jag låtsades inte om det, sprang bara vidare.
   Plötsligt blixtrade det till i lamporna. I nästa sekund var det svart, riktigt svart. Jag blev stående som fastfrusen, rädd för att vad jag än företog mig skulle bli fel. I nästa ögonblick kände jag en ilande smärta i foten. Det gjorde så ont att jag skrek rakt ut. Jag kippade efter andan och skrek igen.
   Jag försökte tänka klart genom det onda. Något låg på foten och detta något måste bort. Jag böjde mig ner, följde med händerna benet ner mot smärtan, fumlade omkring tills jag hittade det jag sökte: en stor sten. Den var så tung att den knappt gick att rubba, men med stor möda lyckades jag i alla fall rulla bort den. Där stenen legat kändes det kladdigt och jag förstod att det var blod. Det värkte fortfarande. Men jag tänkte inte stå kvar. Ut skulle jag. Nu.
   Jag sökte mig mot den kalla, fuktiga stenväggen och började hasa mig fram i mörkret med stöd av väggen. Ömsom jämrade jag mig och ömsom sjöng jag högt: "Bye, bye, miss American pie", för att slippa höra ljudet av mystiska steg och röster.
   Jag vet inte hur lång tid det tog, kanske bara några futtiga minuter, men det kändes som en evighet. Precis när jag nådde slutet av tunneln så blixtrade det till igen. Jag tittade ner på foten. Den syntes knappt under allt blod och bara av synen svimmade jag och föll ihop på marken.
   En gammal tant hade hittat mig strax efter och ringt efter ambulans. På sjukhuset konstaterade de att det var ett jack som måste sys och skickade hem mig efter att det var gjort. Mamma och pappa var upprörda och ringde kommunen och skällde: "Hur kunde ljuset slockna sådär, tänk på alla barn som ...", men de hade inget svar, sa bara att det aldrig hänt tidigare.
   Ingen förstod varifrån stenen kommit. Mamma gick dit för att titta, men hittade den inte. Jag brydde mig inte om att försöka övertyga henne om att min historia var sann och när hon tittade bekymrat på mig och frågade för tionde gången hur det gått till, egentligen, orkade jag inte dra alltsammans igen. Jag hade andra saker att tänka på.
   För det är klart att jag också undrade om lamporna och varifrån stenen kom. Och vem som kunde ha förföljt mig i tunneln.
   Vem skulle vilja skada mig? Ingen.
   Utom en. Jonna.
   Du ska få ångra det här. Hennes ord ekade i huvudet. Var det hon som gått efter mig i tunneln med sin spökröst och sina osynliga steg? Hon som släppte stenen på foten?
   Jag ville inte tänka tanken att Jonna var ett spöke, men jag var tvungen. Fanns det någon annan förklaring? Var det kanske som de andra hela tiden sagt, att Jonna var ondskefull och besatt av andar? Var hon nu inget annat än ett osynligt andeväsen med bara ett mål i sikte: att hämnas på mig?
   Jag började umgås överdrivet mycket med mina föräldrar. Jag svansade runt benen på dem för jämnan och jag hade tur, eftersom de dragit slutsatsen att jag var mobbad och ville följa mig till och från skolan. Jag behövde aldrig vara ensam. Pappa gick ner i tid på jobbet, bara för att vara med mig, och ingen var tacksammare än jag. Jag förstod att de väntade ut mig, och hoppades på att en dag skulle jag berätta allt om hur de andra retades, men jag orkade inte hitta på och ljuga.
   När jag skulle gå på Jonnas begravning blev jag sjuk. Sa jag. Pappa pratade mjukt med mig om hur viktigt det var att bearbeta sorgen efter Jonna och att jag säkert skulle ångra om jag inte gick dit. Jag kunde inte stanna hemma.
   Vi satt längst bak i kyrkan, för jag ville inte vara nära kistan och jag hade placerat mig vid kanten så jag lätt skulle kunna komma ut. De spelade sorglig musik och prästen pratade om saker jag inte ville lyssna på. Jag kände mig illamående och tänkte bara på att det skulle vara slut. Mitt i alltsammans hörde jag en viskning. Jag tittade på mamma som satt bredvid, men hon stirrade på prästen och hade tårar i ögonen. Det kunde inte vara hon. Jag gjorde samma sak, stirrade på prästen. Men så kom den där viskningen igen; jag riktigt kände hur någons läppar snuddade vid mitt öra och jag vände mig snabbt om. Precis som i tunneln: ingen där.
   Det dunkade hårt i bröstet. Jag tog mammas hand. Hon tittade på mig och log ett sorgset leende för att därefter fortsätta prästtittandet. Jag var stel i hela kroppen. Var det verkligen möjligt att Jonna försökte ...? Då kände jag en knackning på axeln. Jag slutade andas och kramade mammas hand hårdare, fortsatte stirra rakt fram. Men så kom den igen: knack, knack med en hård nagel. Jag ställde mig hastigt upp i bänken. Några vände sig om och tittade undrande på mig när jag krånglade mig ut i mittgången. Jag hann se att i bänken bakom mig var det fortfarande tomt.
   Ute var det friska vindar. Jag stannade vid den öppna graven där kistan senare skulle sänkas ner. Jag försökte lugna ner mig, ville tänka att det var inbillning det som hänt i kyrkan, det var det, absolut. Men illamåendet vägrade släppa taget och jag var yr i huvudet.
   En stark vindpust svepte plötsligt in över graven och jag vinglade till. Men så kände jag hur någon tog tag i mig. Eller försökte knuffa omkull mig? I nästa sekund föll jag handlöst rakt ner i gropen. Jag stirrade upp i himlen och gav ifrån mig ett gällt, skärande skrik.
   Jag försökte kliva upp. Det gick inte. Gång på gång ramlade jag omkull i den våta jorden. Hysteriskt försökte jag gräva mig upp med händerna, det började lossna jord från kanterna, jord som föll ner över huvudet på mig. Jag höll på att bli levande begravd.
   Jag hann tänka att nu är det slut, nu ska jag dö, hon har fått mig dit hon ville. Jag såg plötsligt mammas och pappas ansikten däruppe och förstod att nu var det dags för begravningen. Snart skulle de ösa stora spadar med jord över mig och mamma och pappa skulle gråta och kasta ner en blomma.
   Men mina föräldrar grät inte. De såg bestörta ut och sträckte ner sina händer och hjälpte mig upp.
   Dagen efter var jag hemma från skolan. Pappa tog ledigt för att ta hand om mig. Ingen förstod någonting den här gången heller, men de viskade i köket om att det var svårt att förlora en kamrat och att jag behövde vila.
   Själv försökte jag sortera tankarna. Jag hade känt Jonna väl. Hon var ingen djävul, jag visste ju det. Egentligen. Alltså måste hon ha en anledning att gå så här långt. Var det kanske inte hon som tog klockan ändå? Var det det hon ville tala om för mig? Att skulden inte var hennes och att jag orättvist beskyllt henne för något hon inte gjort?
   Jag bläddrade i dagboken och sökte mig tillbaka till tiden före Jonnas död. Ett par dagar innan var mammas väninna på besök med sin fyraåring. Det fanns bara en liten anteckning om det, men jag hade det i färskt minne: De var hemma och Ekade någon timme, och jag hade hittat honom på mitt rum. Han hade gömt sig under täcket och jag kittlade honom tills han blev arg och skrek att jag var dum och rusade ut. Kunde han ha stoppat på sig klockan?
   En sak till: Pappa hade nyligen köpt en dammsugare som såg ut som en rymdfarkost och sög upp allt och alla. Kanske hade klockan ramlat ner på golvet och blivit uppsugen utan att jag märkt det. Var det möjligt?
   Ja. Bägge alternativen var sannolika. Jag kände en klump i magen inför detta faktum. Jag som varit tvärsäker på min sak. Hur måste det inte känts för Jonna att bli anklagad för något hon inte gjort? Och jag som sa att jag hatade henne också. Inte konstigt att hon blev vansinnig, inte konstigt att hon tog cykeln och ville cykla av sig vreden, inte alls märkligt. Plötsligt var det som om en snara drogs åt runt halsen: Var det jag som hade orsakat Jonnas död?
   Från långt håll hörde jag telefonen. Jag brydde mig inte; det var ändå aldrig till mig. Men så knackade pappa lätt på dörren och öppnade en liten springa: "Telefon", sa han. "Till mig?" "Japp."
   Jag lyfte luren och sa hallå. Ingen i andra änden. Jag sa hallå igen, irriterat, och skulle just lägga på. Då hörde jag någon andas. Paralyserad: "Vem är det?" Inget svar nu heller. "Hallå?" Jag var totalt oförberedd. "Det är Jonna." Jag la blixtsnabbt på luren. Det var som en reflex.
   Jag hade fortfarande kvar handen på luren när pappa kom förbi: "Har du sett ett spöke?" undrade han och skrattade åt sig själv. Jag tittade på handen som höll i luren. Den darrade. Hela telefonen darrade. Jag svarade inte, gick bara förbi honom, uppför trappan, in på rummet. Pappa gick efter. "Förlåt", hörde jag honom säga, och "Hur är det egentligen?".
   Jag låste dörren och satte händerna för öronen, som om det kunde skydda mig från något. Sedan öppnade jag fönstret och försökte andas in den friska luften, men stängde hastigt igen. Jag blev stående villrådig i rummet medan jag hörde pappa oroligt ropa på mig utanför. Hur skulle jag klara mig ur det här? Jag låste upp dörren och kastade mig i pappas famn.
   Den natten bestämde jag mig för vad jag skulle göra. Nästa morgon ville jag vara hemma igen. Jag sa att jag fortfarande mådde dåligt och pappa bara nickade. Han undrade om jag ville att han skulle vara hemma, men jag sa nej, jag skulle ändå mest sova.
   Hela dagen väntade jag på att telefonen skulle ringa. Jag försökte till och med ropa på henne: "Jonna, jag vill prata med dej!" Till slut somnade jag i soffan. Jag väcktes abrupt av en telefonsignal. Förvirrad rusade jag upp och tog luren. En välbekant röst: "Det är Jonna". Jag blev med ens klarvaken, satte fart: "Å, Jonna ...", viskade jag, "förlåt tusen gånger. Jag fattar att det inte var du som gjorde det. Det var inte du som tog klockan. Förlåt, snälla ... Det var ju jag som var dum och gjorde dej ledsen. Det var jag som gjorde så du försvann, det var mitt fel att du ... Å, Jonna, du måste förlåta mej! Och du måste lämna mej ifred nu! Snälla. Lämna mej ifred, snälla Jonna." Och så la jag på luren. Jag drog ur jacket och vankade av och an i sjutton minuter tills mamma kom hem och vi började laga mat.
   Vad det kändes skönt den kvällen. Jag log mot mamma och pappa och sa att jag mådde bättre och hade lust att gå till skolan igen. Det var sant. Jag kände mig befriad. Jag hade erkänt och bett om förlåtelse. Det var över. Nu kunde jag sörja Jonna på vanligt sätt, utan att bli störd av hennes påhälsningar.
   När jag hade sovit en halvtimme vaknade jag av att det knackade på dörren. Mamma stack in huvudet och sa förlåt, men det är någon från skolan i telefon, det var visst viktigt. Jag gick ner i bara t-shirt och trosor och tog luren, sa hallå med sömnig röst. Jag fick en viskning till svar: "Det är Jonna." Som ett slag i ansiktet. Jag kastade på luren och rusade tillbaks upp på rummet. Vad ville hon? Jag som trodde att hon skulle bli glad över ursäkten, att hon lugnt och sansat skulle dra sig tillbaka. Men jag hade tydligen fel. Hon hade bestämt sig för att fortsätta förfölja mig.
   Jag slutade äta. Jag hade så mycket oro inom mig att det inte fick plats med någon mat. Jag blev tunn som en sticka på bara ett par veckor, gick inte i skolan. Mest låg jag i sängen och stirrade i taket. På nätterna sov pappa på en madrass på golvet och jag låg ofta klarvaken och tittade mig omkring i rummet. När jag hörde något ljud väckte jag pappa och han satt vid min sida tills jag somnade. De skickade efter en psykolog, som var snäll, men som inte heller fick ur mig något. De trodde det var en depression, sa de. Jag kunde inte säga sanningen.
   Telefonen ringde ofta. I början frågade hon efter mig, men eftersom jag vägrade ta samtalen slutade hon prata. Det var bara tyst i luren när mamma och pappa svarade. De bytte till hemligt nummer, men det hjälpte inte: det bara fortsatte ringa. Polisen kopplades in, men det fanns inget de kunde göra. Till slut drog vi ur jacket, men då ringde det i mobilen fast den var avstängd. Alla var rädda. Till slut vägde jag bara 30 kilo och de bestämde att jag skulle läggas in på sjukhus.
   De pratade högt i köket den kvällen och för en gångs skull låg jag ensam på mitt rum. Jag hörde allt som sas: De skulle köra mig till sjukhuset på morgonen och själva låna en lägenhet, för att bli kvitt allt ringande. Jag märkte plötsligt att jag inte brydde mig, ingenting spelade längre någon roll. Jag kände mig alldeles lugn för första gången på flera veckor, för jag var så nära slutet nu. Vilken befrielse att slippa kämpa emot längre! Jag skulle ändå snart dö. Jonna hade bestämt sig, och hade hon en gång bestämt sig för något så var det så.
   Då startade datorn. Hade det varit dagen innan skulle jag blivit skräckslagen och skrikit, men nu var det ett annat läge. Jag tittade bara lugnt på den, som om det var något helt naturligt att datorn levde sitt eget liv. Okej, tänkte jag bara. Gör vad du vill, Jonna. Säg vad du vill ha sagt. Mig skrämmer du inte.
   Så jag såg på medan skärmen först blev blå och sedan vit. Jag väntade, men ingen text kom upp. Hade hon blivit osäker? Markören stod bara och blinkade: blink, blink, blink, och jag blev otålig och sa rakt ut i rummet: "Vad väntar du på?" Då började hon. Texten växte fram på skärmen, bokstav för bokstav. Från början gick det trögt, som om hon tvekade, men till slut forsade orden fram.
   Jag läste under tystnad. Långt borta hörde jag dörrklockan ringa och en liten stund senare steg i trappan. Jag tog blicken från skärmen och vände mig mot dörren där pappa stod med någonting i handen. "Det var Jonnas mamma som var här", sa han försiktigt. "Hon hade hittat din klocka." Han sträckte fram det svarta dykaruret: "Ja, det verkar som om Jonna hade tagit den. Den låg i ett låst skrin som hon hade gömt under sängen." Jag log mot honom. "Jag vet", sa jag och tog klockan i handen utan att titta på den, "hon har skämts för det." Pappa tittade undrande på mig. Jag fortsatte: "Hon har velat berätta det länge."
   Jag gick ner och åt. Vi åt alla tre. De frågade ingenting. Jag hade dykaruret på armen och skrattade och pratade om Emil i sexan som faktiskt är ganska söt. Jag vet inte varför jag sa så, jag hade aldrig tänkt något särskilt på honom, men det kändes skönt att bara småprata lite om ingenting särskilt. Mamma slogs plötsligt av att telefonen slutat ringa och log lättad mot pappa.
   När jag kom upp på rummet igen fanns texten kvar på skärmen. Jag läste den igen. I korta ordalag: Jonna ville inte att jag skulle anklaga mig själv för hennes död; hon kunde inte få ro förrän jag fått veta sanningen. (Hon bad också om ursäkt för det som hände i tunneln. Det var när hon fortfarande var arg, skrev hon. Och angående fallet ner i graven: hon försökte verkligen hålla fast mig, men vinden var för stark och jag var alltför vinglig.) Men allra sist stod det viktigaste: Jag älskar dej. Kom ihåg det.
   Jag printade ut texten och la kopian längst in i en låda. Sedan raderade jag allt. Jag hörde aldrig av henne mer.
   Med åren blev det som hänt alltmer overkligt. Jag berättade aldrig om det, inte för någon. Inte ens när folk sa att det spökade på vinden på landet fick de höra min historia. Jag visste ju att de inte skulle tro att den var sann. Inte undra på. Ibland blir jag osäker själv. Men då tar jag fram pappret och läser det som Jonna skrev. Än idag blir jag alldeles kall. Men så kommer värmen. Hon älskade verkligen mig. Hon gjorde det.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki