FANDOM



Av: Sidney Keyes

Jag kan inte glömma det här, därför att jag då var ung och det gjorde mig rädd. Alldeles efter fick jag min kommendering vid staben under befäl av den gamle generalen som då slagit läger i de södra bergen. Kanske var det för att jag var generalens kusin. Det var det bästa som nånsin hänt mig. Min mor trodde att jag snart skulle bli befälhavare för alla arméer i södern, och jag brukade berätta för flickor att jag var den store generalens adjutant. Det hade nästan alltid effekt. I själva verket var jag bara en uniformerad kontorist. Men vi måste förlåta de unga. De har ingenting annat än drömmar. Nu är jag gammal och kan bara berätta historier som ni inte tror på.

Judy 4.png


   Det var ett mörkt landskap det där, alltid mörkt under en våt himmel. I flera månader höll vi en ås som var bevuxen med små ekar. Det regnade vanligtvis, och jag ska inte glömma ljudet av regnet i bladen och floden nedanför oss i den trädrika dalen. Fienden låg på andra sidan floden. Där var en by med små lerhus. Till en början besköt vi den, och efter den första veckan var ingenting kvar utom svartnade bjälkar och stenskärvor. Befolkningen hade gett sig iväg, medan alla envisa gamlingar måste ha dödats vid vårt bombardemang. Men ibland såg vi någon skabbig hund gå och nosa bland ruinerna eller kråkor som slogs ovanför något som såg ut att vara någons benknotor. Fienden höll åsen mitt över vår besatt och den var liksom vår fuktig och ekbevuxen. Ibland skickade de ut patruller över floden, och ibland skickade vi över patruller till dem, men ingen kom nånsin tillbaka och jag kunde inte förstå vad alltsammans tjänade till. Vi låg och väntade på att rycka fram, men den gamle generalen var slug. Han var inte alls den typen som slogs för att dö med ära. Han visste att de kunde hålla den där åsen så länge de ville, och han tänkte inte skynda på. En vacker dag skulle någon annan sektor på deras front bli krossad. Då skulle han rycka fram och ta dem i flykten. Han var alldeles för klok för att bry sig om äran och sånt där. Jag tror han avskydde blod.
   Han var mycket gammal och mycket klok och alla var rädda för honom. Det sägs, att han var son till en bonde som slogs på rätta sidan anno -48, men jag misstänker att det var så längesen att han glömt det. Han kunde namnen på varenda en i divisionen, har man sagt mig. Men såna rykten går om alla gamlingar, och han hade många. På ett sätt var han egendomlig, dvs. för att vara republikansk general: han trodde på Gud. Om söndagarna brukade han predika för manskapet, och alltid de där gamla judiska berättelserna om drabbningar och skökor och ikullblåsandet av Jerikos murar — ja, ni vet vad jag menar. Och sen på natten kunde han sitta i sitt tält och läsa i en stor svart bibel. Jag tror inte han sov alls. Ibland kunde man höra honom be mitt i natten. En gång lyssnade jag på en del av hans bön. Det var när jag var grön och nyfiken. — Herre, bad han, Du som överlämnade Sisera i Jaels händer och krossade Sauls högmod på Gilboa, giv oss seger över våra fiender och låt det icke bli mera blod och välsigna mina barn. Amen.
   På våren, när snön smälte upp dalen och floden strömmade över, bröt fiendens front upp österut, och vi började rycka fram. I flera dagar höll de spärreld, men vi visste att de snart skulle bli tvungna att dra sig tillbaka. Vi gick över floden och besatte nästa ås. De fortsatte att retirera, och vi följde efter dem genom täta skogar fulla av violer där blå skrikor tjattrade åt oss. De lämnade sina döda kvar efter sig i skogarna, och en gång såg vi en av de våra, som hört till någon av patrullerna, hänga i en ek. Generalen lämnade kvar några man, kom jag ihåg, att skära ner och begrava honom. Jag tror att han var en god människa, generalen, men t.o.m. nu, då jag är gammal och han är död, är jag alltjämt rädd för honom. Så en kväll i, skymningen kom vi in i den by, där det här hände.

Judy 3.png



Generalen inrättade sitt huvudkvarter i värdshuset. Fienden hade lämnat byn bara en eller annan timme innan, och vi tog en hel del av deras vapen och proviant och dessutom några hästar. Byn var totalt övergiven, som vi trodde, med undantag av en döv gammal man som inte sade nånting annat åt oss än »svin»! Jag vet inte om han svor åt oss, eller om han menade grisar, men jag minns att en sergeant blev arg och stack ner karln med sin bajonett. Generalen lät hänga sergeanten där vi alla kunde se honom, vid avträdet.

   Vi stannade där i tre dagar, eftersom generalen inte ville att vi skulle rycka fram, förrän han fick bud från de andra divisionerna i öster och väster. Den första natten kom en rekognosceringspatrull tillbaka med en flicka som man funnit gömd under höet i en lada. Hon var en liten vitansiktad sak med svart hår som silke, som man skulle vilja stryka över, och stora ögon. Vi hade inte sett en kvinna på flera veckor, så ni kan förstå det sätt på vilket männen såg på henne. Men de förde henne raka vägen in till den gamle generalen, därför att de var rädda för honom och kom ihåg sergeanten som blev hängd vid avträdet. Jag var därinne, när man kom in med henne. Generalen satt och skrev och hon intresserade honom inte. Inte på samma sätt som oss, menar jag. Han skickade iväg underofficeren som fört in henne och sa till henne: — Var har du de dina, barn? medan han inte riktigt önskade sig något svar. — Döda, svarar hon.

Judy 1.png


   Han fortsätter att skriva, men hon är inte rädd för honom och kommer närmare.
  — Jag kan tala om en sak för generalen, säger hon. I det tredje huset bortom kyrkan är det två män som väntar på att få döda er.
   Han ser på henne från sidan, misstänksam.
  — Varför talar du om det här för mig?
   Då blir hennes ansikte hårt som generalens och hon säger:
  — Jag hatar det där stället. Dom slår mig. Jag hatar dom allihop.
   Generalen sände iväg några man till huset. Plötsligt hörde vi hur man sköt, och underofficeren kom in för att rapportera att man funnit två män med gevär gömda i källaren. Generalen tittade på flickan.
  — Hur gammal är du? frågade han henne.
  — Sexton.
  — Vad heter du?
  — Man kallar mig Judy, men de mina är döda.
   Det var enda gången jag såg något medlidande hos generalen, kanske var det för att hon var så ung.
  — Håller du av ditt land? frågade han till slut.
  — Jag håller av mitt land och jag hatar er, men jag hatade dom mera, därför att dom slog mig. Hon rabblade upp det som om hon lärt sig det utantill. Generalen log. Han brukade vanligen inte le.
   Han visste likaväl som vi, vad soldaterna tänkte, så han behöll henne kvar på värdshuset den natten. Hon låstes in i ett av de övre rummen, och jag hörde henne gråta nästan hela tiden. Jag ville gå och hjälpa henne. Men jag var på den tiden en ung man utan förstånd och kunde alltjämt känna medlidande. Nu har jag lärt mig att kärlek och medlidande inte hör till förståndet — kanske allt jag lärt mig, men det har inte gjort mig lyckligare nu då jag är gammal.

Nästa dag trodde vi att generalen skulle skicka iväg henne. Men i stället släppte han ut henne ur rummet och uppmanade henne bara att inte lämna värdshuset. Hon gav oss mat och flirtade med min vän, den unge löjtnanten som blev dödad senare i ett annat krig. Åt generalen gav hon en bukett vilda blommor. Hon måste ha gått utanför värdshuset och plockat dem, men han blev inte ond. Han varken talade till henne eller såg åt henne, men jag tror att han blev rörd. Kanske kom hon honom att tänka på hans barn, nu vuxna eller döda. Den natten skickade han iväg oss allihop. Hon blev kvar hos honom i rummet på nedre botten. Min vän löjtnanten skrattade och sa precis samma sak som alla skulle ha gjort, men jag trodde inte att det alls var frågan om det. Jag kände mig illa till mods och anade att allt inte stod rätt till. Naturligtvis lyssnade vi lite grand vid dörren. Vi kunde inte höra så mycket, men en gång berättade han om sin dotter som dött i barnsäng, och en annan gång tror jag att jag hörde honom be eller läsa ur sin bibel.

Judy 2.png


   Naturligtvis kom det snart ut bland soldaterna. De sa det inte öppet, därför att de var så rädda för honom, men jag hörde hela tiden delar av deras samtal och råa skratt. Det var en fin historia för dem.
   Den sista dagen var mycket klar med moln som låg längs åsen och små färgglada fåglar som dansade och parade sig i skogarna. Judy höll sig till generalen hela dagen, t.o.m. då han gick ut på inspektionsrond. Om ni varit med då, skulle ni ha förstått, att det var något som var på tok. Gamla män och soldater kan inte känna kärlek och medlidande som andra, det är alldeles för farligt. Han älskade henne och tyckte synd om henne som sitt eget barn, och det var inte rätt. Men när löjtnanten kom med ett nytt rått skämt, avskydde jag honom för det. Det var min ungdom som gjorde mig vek och dum. På kvällen följde hon honom åter in, och de blev ensamma. Ingen lyssnade denna gång, därför att skämtet blivit utnött vid det laget. Jag kände mig osäker, jag kan nästan säga rädd, fastän jag inte visste varför. Jag satt och skrev och stearinljuset började ryka. Det var en tjuv på det, som man säger på landet, men den pekade inte mot mig — en liten tjuv som jag trodde var avsedd för ett barn eller en gammal man. Till sist reste jag mig och gick för att söka rätt på löjtnanten, och vi satt och pratade om våra hem och om flickor som ungdomar gör, när de ännu är dumma och okunniga. Han var en bra pojke, fast jag inte kan komma på vad han hette. Stephen, tror jag det var. Han såg bra ut och var omtyckt av flickor. Men längre fram såg jag honom död och blodig, inte alls något att se för en flicka.
   Hela tiden vi pratade var jag rädd. Det var något som var på tok. Det var som en historia jag läst förut och som nu började hända och jag kunde inte se slutet. En gång skickade generalen efter mera vin och vi hörde ordonnansen gå förbi ute i korridoren. Vinet var inte gott på det värdshuset, det var strävt och surt och hade alltid en bottensats. Men generalen var av hårt virke. Ingenting kunde få honom drucken eller förorsaka honom smärta. Ingen kunde komma någon vart med honom eller göra, honom rädd.
   Vi visste att vi skulle rycka fram nästa dag. Våra flanker hade hunnit ikapp oss, och vi undrade vad generalen skulle göra av flickan. — Lämna henne, sa löjtnanten, lämna henne med sin välsignelse över henne, den gamle hycklaren! Men på något sätt gjorde detta mig förargad. — Det är nånting mellan dom två som inte vi kan förstå, sa jag. Han är inte som vi. Han tycker inte om flickor på samma sätt som vi. Dom två vet nånting som vi aldrig kan förstå. Löjtnanten började skratta.
   Men plötsligt kom ett pistolskott väggarna att skaka. En bit murbruk föll ner på golvet framför fötterna på mig. Löjtnanten sprang upp. Just då förstod jag varför jag varit rädd. Jag förstod alltsammans. Någon skrek. Vi rusade genom korridoren och slog upp dörren till generalens rum.

Jag ska aldrig glömma det. Det gör mig ännu rädd. Han stod på andra sidan bordet. På golvet låg hans långa sabel, till hälften dragen ur baljan och bredvid flickans ryckande kropp, och på bordet framför honom den stora bibeln med hans pistol lagd tvärs över den uppslagna sidan.
  — Tag bort det där, sa han, och jag har aldrig sett en människa så arg och så ledsen. När jag gick förbi honom för att plocka upp sabeln, såg jag på bibeln. Under pistolen föll min blick på dessa ord:
OCH JUDIT HÖGG. AV HOLOFERNES HUVUD.
   Vad kunde barnet ha gjort med den där stora sabeln, fastän hon måste ha väntat på sin chans i två dagar? Vi begravde henne och lämnade byn nästa dag. Jag kunde inte ha berättat er det här medan jag var ung. Men nu då jag är gammal och utan kärlek och medlidande, en gammal soldat vars kamrater är döda, ber jag er att vara rädda för kärleken och medlidandet och för gamla män.

Judy 5.png



Källa: All världens berättare nr 11 1949. Övers.: Carl Magnus von Seth Ill.: Gunnar Brusewitz

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki