Fandom

Svenskanoveller Wiki

Jul med ängel

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Mikael Timm

MIN HERRE, VILL ni vara vänlig och säga vem av dessa som ni tycker ser ut som en ängel?
   Det är kvällen den 23 december, ett år jag inte längre minns, i ett Europa som inte längre finns. Jag är på väg från ett land till ett annat med ett tåg jag hade trott skulle vara pittoreskt men som visar sig vara dammigt och skakigt. Denna kväll passerar tåget genom det tredje landet, en icke-plats dit vi inte har visum. Förstaklassvagnen är låst i bägge ändar så att transitpassagerarna, en handfull luggslitna affärsmän av olika nationaliteter, inte skall få kontakt med landets invånare.
   Mannen som ställer frågan bär en mörk skräddarsydd kostym som börjar bli sliten på knän och armbågar. I handen håller han en uppsättning teckningar som alla föreställer unga kvinnor med vingar på ryggen.
   Resväskan har han slängt på hyllan men han vakar över två stora men platta portföljer i trä.
  — Lådorna är speciellt gjorda för mig. De håller lämplig fuktighetsgrad och träet är behandlat med oljor. Bara så går det att färdas med dadlar, förklarade han med stort allvar.
   Jag nickade uppmuntrande och hoppades att han skulle bjuda på en dadel. Han såg min blick och skyndade sig att säga att dadlarna var så viktiga för affärerna att han tyvärr inte kunde bjuda mig på ett enda litet smakprov trots att julen var inne. Denna sirliga konversation, från hans sida späckad med artighetsfraser och förhoppningar om min vällevnad, ägde rum på franska.
   Han tystnade och höll fram bilderna igen. Vilken av änglarna tycker jag ska pryda de askar med dadlar han hoppas sälja till Väst.
   Ja, hur ser en ängel egentligen ut? Innan jag hann svara öppnades dörren till vår kupé av två konduktörer. Min bänkgranne åtog sig rollen som tolk. Artigt småleende tog han del av vad konduktörerna hade att säga, sedan invände han något på vilket den långe konduktören svarade med en axelryckning. Den yngre lämnade ut två kuponger som vi fick kvittera, därpå försvann de.
  — Mycket beklagligt. Tåget måste stanna i detta av få uppskattade land i natt. Visserligen hamnar vi i huvudstaden men jag tror inte att vi kan se fram mot något större julfirande. Dock har man behagat ge oss hotellkuponger så att vi kan övernatta. Förhoppningsvis kan vi fortsätta i morgon.
   Situationen påminde om en tidig Hitchcockfilm och jag tittade ut genom rutan för att få syn på något spännande men ingenting syntes annat än banvallen. Efter en halvtimme kom så förstäderna: gråa huskroppar som förde tankarna till 3 o -talets franska filmer.
  — Men här finns ingen Jean Gabin, tänkte jag för mig själv.
   Tydligen hade jag talat högt, eller snarare mumlat för mig själv, en vana som jag utvecklat under den flera månader långa resan som nu närmade sig sitt slut, ty min kupégranne svarade mig.
  — Ni talar om Jean Gabin. Det gläder mig att en så framstående man är känd också i Ert land. Vet ni, när jag var pojke fick jag en gång trycka hans hand. Det var när jag besökte Paris. Min farmor ägde ett hus där han låtit installera sin älskarinna — sin sista älskarinna, tänk er — i lägenheten högst upp. Hon var ganska fet och drack för mycket, älskarinnan alltså. Min farmor däremot var liten och drack bara obetydliga mängder brännvin gjord på järnek. Nå, Gabin hade tröttnat på sin älskarinna men hon fick bo kvar och ibland besökte han henne. En gång kom han in till min farmor för att ge henne pengar eftersom älskarinnan annars skulle dricka upp dem, och då fick jag skaka hand med honom. En verklig man!
   Sedan försjönk han i en tankfull tystnad som varade ända till tåget rullade in på stationen.
   De få resenärerna från de andra vagnarna skingrades snabbt. Vi utlänningar föstes mot utgången där två gamla taxibilar väntade oss. Vår bil var fruktansvärt varm och rutorna immade snabbt igen. Jag kunde inte se mycket av staden, bara att ett lätt snöfall pudrade gatorna. Väl framme på Grand Hôtel följde en omständlig procedur där vi fick visa upp våra kuponger, byta dem mot andra kuponger som i sin tur skulle stämplas av en kvinna i kassan innan vi fick ett kvitto som skulle visas upp för den vakt som satt på varje våning och hade till enda uppgift att ge oss våra nycklar.
   Kvinnan på femte våningen lämnade ut min nyckel och pekade dystert mot mitt rum. Det visade sig vara mycket stort och åtminstone fem meter högt i tak. I det svaga ljuset från en ranglig lampa såg jag att taket var dekorerat med små feta änglar som blåste trumpet och vackra kvinnor som flög omkring med blå och skära slöjor svepande bakom sig.
   Lika rikt som de flygande varelserna levde i taket, lika fattigt var det på golvet. En liten säng vars ena ben vek sig inåt, en nedsutten fåtölj med en dyna som skulle intresserat en bakteriolog, ett slitet bord från 50-talet — det var allt. Det var så kallt att andedräkten rök ur munnen. Vattnet i karaffen visade tecken på att bilda is.
   Efter någon minut gick jag ned till matsalen där jag återfann tågresenärerna: ett äldre par för sig och fem ensamma herrar vid var sitt bord. Matsalen var enorm, dess bortre ände förlorade sig i mörkret eftersom man hade släckt all onödig belysning.
   Min vän från kupén vinkade mig till sig. Kyparen insisterade på att ta min rock och jag fann mig huttrande sitta med en enorm matsedel.
  — Ingen idé att läsa den alltför noggrant, det finns bara kyckling, sade min vän. Servicen är måhända en smula långsam men å andra sidan kan det ju inte bli fel!
   Jag åt min stekta kyckling och drack rött vin av obestämbar karaktär medan min granne underhöll mig med några av dadelindustrins många problem. Vi skildes åt i hissen och jag befann mig åter ensam i mitt rum. Någonstans långt bort slog en klocka tolv. Det var julafton.
   Till min förvåning vaknade jag inte förrän vid tiotiden nästa morgon. Genom fönstret silade ett grått ljus, från hotellet hördes inte ett ljud. Varför hade ingen knackat på — tänk om tåget redan gått?
   Men nej. I matsalen stod samma kypare utposterade vid samma bord där samma tågresenärer dröjde kvar trots att de uppenbarligen avslutat frukosten för länge sedan. Något tåg skulle inte avgå denna dag. Vi skulle alltså fira julafton här.
   Mina medresenärer tog detta med lugn, förmodligen hade de fått långt värre besked av myndighetspersoner tidigare. Själv beslöt jag mig för att trots allt försöka se några av stadens sevärdheter. Av portiern fick jag en broschyr med blekta färger som visade barn som dansade folkdanser på ett stort torg, glada idrottsmän på en stadion och musiker i en salong. Med den i fickan vandrade jag ut i snön. Jag befann mig i en stad jag inte visste något om, där man talade ett språk jag inte förstod. Det gjorde inget för det fanns ingen att tala med. Givetvis var alla museer och palats stängda, likaså alla affärer. Bara soldater rörde sig på gatorna. Dyster återvände jag efter ett par timmars promenad till hotellet där jag naturligtvis fann mina medresenärer som fastfrusna i samma ställningar som när jag lämnat dem.
   Jag slog mig ned hos dadelhandlaren. Han nickade vänligt men till och med hans förråd av småprat hade tagit slut. Fanns det verkligen ingenting att göra denna julafton?
   Vid hovmästarens bås låg en tidning. Jag hämtade den och bad min vän att se om det fanns något offentligt julfirande. Han tog sin uppgift på största allvar och läste igenom varje notis i tidningen, också de som rimligen inte kunde gälla nöjesarrangemang. Det tog honom en dryg timme under vilken han inte yttrade ett enda ord. Till sist såg han upp:
  — Franska kulturföreningen visar film klockan fyra i eftermiddag.
   En dryg timme senare stod vi inne i en väldig byggnad från 30-talet. Ett kallt lysrörsljus silade ned, i hörnen stod montrar med uråldriga kameror, klippbord och rekvisita från bortglömda filmer. Sammanlagt var vi ett tiotal personer: några lägre ambassadtjänstemän som måste tjänstgöra under helgen och deras uttråkade hustrur. Dessutom var där en kraftig kvinna, troligen från den lokala kulturorganisationen för folkligt utbyte. Och så Hon.
   Jag förstod på en gång att det var Henne den här resan handlade om. Det var därför tåget fastnat, det var därför jag befann mig här. Långt mörkrött hår, svarta byxor, vit anorak och en mjuk läderväska av samma sort som fåraherdarna i denna del av världen bär över axeln.
   Dadelhandlaren måste ha sett henne. Framförallt måste han ha sett mig se på henne. Med en nästan omärklig tryckning av min arm förde han mig mot henne. Hon visade ingen förvåning när vi närmade oss.
  — Vi är främlingar i denna stad, blott på genomresa och känner inte Fröken. Men kanske kan vi få bjuda på några dadlar?
   Ur det inre av sin vida överrock plockade han fram ett påfallande elegant träetui med vackra inläggningar. Han öppnade locket med sirlig gest och räckte fram etuit mot henne.
   På något sätt lyckades han få oss att känna det alldeles naturligt att stå i denna jättefoajé. Flickan hette Maude och kom från Sydfrankrike.
   Hon var här för att studera någon form av pedagogik för handikappade barn. Det ringde i en klocka.
   På programmet stod »Mordet på jultomten«, en underhållande film från 30-talet om ett mord i en liten fransk by som avskärs från omvärlden av ett kraftigt snöfall, men först kom en kortfilm som hade fått något slags humanistiskt pris. Den handlade om en av landets mer kända poeter som fängslats av nazisterna och tvingats lära sig sina dikter utantill i väntan på befrielsen. När den väl kom var han nära döden men poeten hinner läsa upp sina dikter för människor som upptecknar dem. Han utandas sin sista suck, vinden vajar i sädesfälten. Förfilmen var slut och vi förflyttades med ens till en liten fransk by. En kollektiv utandning hördes.
   Efteråt skingrades den fåtaliga publiken snabbt, vi hörde bilarna starta utanför och vaktmästaren började släcka ner. Vi var på gott humör, dadelhandlaren föreslog en promenad och gick före oss genom snöyran med graciösa steg. Det kändes som om vi fortfarande var kvar i filmen. Naturligtvis bjöd vi Maude på te på hotellet. I den ödsliga matsalen berättade dadelhandlaren om sin lilla by. Han var hittebarn och hade adopterats av borgmästaren och gift sig med sin styvsyster. Nu försökte han bygga ut dadelhandeln för att kunna ge pengar till sin styvfar som hade politiska ambitioner.
   Det var en historia med många poänger och jag förstod att dadelhandlaren var en erfaren berättare som bestämt sig för att göra oss på gott humör. Han visste också att avbryta sig i tid så att Maude och jag fick något att tala om efter att han dragit sig tillbaka.
   Personalen och de andra gästerna hade försvunnit. Maude och jag blev sittande i en liten cirkel av ljus vid vårt bord. Vi pratade, jag vet inte längre om vad. Framförallt såg vi på varandra. Hon lade händerna framför sig på bordet och tycktes inte det minsta förvånad när jag kysste dem.

När hon somnat låg jag och tittade ut genom de väldiga fönstren.
   Maude hade insisterat på att gardinerna skulle vara fråndragna och nu var det för kallt för att gå upp och dra för dem. Hon tryckte sig mot mig men jag var kall om ryggen trots att vi lagt våra ytterplagg på sängen. Jag såg en isig måne genom det smutsiga fönstret och tänkte att detta var inte det sämsta sättet att inleda julen på.
   Hon kände min oro och vaknade.
  — Jag vet vad vi ska göra. Kom!
   Jag tog på mig alla kläder jag hade. I spegeln såg jag ut som en tjock fågelskrämma medan Maude liknade en snöjägare i sin vita anorak. Vi letade oss ned till personalingången där Maude hittade vad hon sökte: skidor!
   Pjäxor stod där också, efter att fnissande provat olika storlekar gled vi ut i natten. Den breda paradgatan sträckte ut sig framför oss. V1 skidade nedför mittgången, hälsade på statyerna, kysstes när vi ramlade omkull. När vi skulle över det stora torget tog vi det försiktigt men inga patruller syntes till. Vi fortsatte in i stadsparken, upp till en kulle som Maude sade var populär bland älskande par som satte sig där, såg ut över staden och planerade sitt liv tillsammans. På toppen fanns en gigantisk staty av en stjärna som likt en raket for iväg mot himlen. Maude sprang före upp på sockeln. Hon tog mig i handen och ställde sig med ryggen mot marken och ansiktet mot statyn.
  — Nu skall vi flyga som änglar. Det är enkelt. Man hoppar baklänges. Se!
   Utan tvekan kastade hon sig ut. Visserligen låg snön i stora drivor där nedanför men det var ändå ett hopp på nästan tre meter. Hennes långa hår fladdrade, armarna piskade luften som vingar och när hon landat såg det ut som om en varelse med vingar störtat i snön.
   Jag rusade ner. Ingenting hördes. Jag böjde mig fram men såg inget. Var hon medvetslös? Så hördes hennes skratt.
  — Dumbom. Du förstör snöängeln om du trampar så där nära!
   Försiktigt reste hon sig och tog sig upp mot statyn så att ängelns avtryck inte skulle ändras.
  — Din tur!
   Spänd gick jag uppför trappan. Jag ställde mig på kanten och tittade upp mot statyn. Visserligen hade Maude klarat sig, men vad sade att det inte låg en vass sten och väntade på att jag skulle slå huvudet i den.
  — Hoppa, nån gång!
   Som barn hade jag dykt från trampolin för att erövra simmärken. Jag hade varit rädd redan då och nu var det fast mark under mig.
  — Hoppa!
   Hon ropade med skratt i stämman men jag tyckte mig höra irritationen under den. Jag ställde mig rak vid uthoppet. Man skall känna plankan med tårna och höja hälarna så att upphoppet blir tillräckligt högt. Armarna bakåt, svingen och så ...
   Men jag hade pjäxor på mig. Och viktigare — jag var feg och vågade inte göra en ängel. Istället rätade jag upp kroppen och landade på fötterna. Högra foten gled, den vänstra fastnade och eftersom jag inte fällde mig bakåt sjönk jag lodrätt ned och slog munnen i knät: Med ett stön ramlade jag åt sidan.
   Maude hjälpte mig upp, kysste bort blodet från fläskläppen och stöttade mig. Skidåkning var inte att tänka på, vänster ben hade fått en ordentlig sträckning. Jag vände mig om: hennes snöängel var perfekt, min var en svart grop. Vid hotellet tog hon avsked, men lovade att komma tillbaka efter julmässan som hon till min förvåning ville bevista.
   Jag vaknade några timmar senare med känslan av att ha drömt allt men doften av henne dröjde fortfarande kvar i lakanen, skidorna stod utanför personalingången och i matsalen väntade mina medresenärer. Dadelhandlaren nickade emot mig från bordet.
   Just när jag satt mig kom portiern med besked. Tåget skulle avgå klockan 11. Det betydde att vi hade en timme på oss att göra oss beredda. Dadelhandlaren såg på mig.
  — Det är inte sista tåget, sade han. Ni kan stanna ett tag till, hotellen här är billiga.
   Men jag vågade inte. Jag visste att två filmremsor utan sammanhang kan klippas ihop. I en film kan ögonblick och stunder som inte passar in sättas samman. Men i livet ...

Medan tåget dunkande förde mig mot ett hem där jag inte ville bo, försökte jag intala mig att detta uppehåll hade varit ett tillstånd mellan vakenhet och dröm, eller kanske mellan dröm och dröm. Jag visste att jag svikit men jag sade till mig själv att det var en episod, en skarv som skulle avbrytas av det riktiga livet.
   Dadelhandlaren satt med sina änglar framför sig. Tankfullt provade han den ena efter den andra på asken. Han frågade inte mig om råd.

Ur December 1999, Bokförlaget Korpen 1999.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki