FANDOM



Av Stig Claesson

Det var på den tiden ingen hette Krister och ingen hette Kent.
   Alla korkade gick i B-klass.
   Farsan hade motbok.
   På den tiden fanns det inga ordentliga förorter i Stockholm. Fattiga människor bodde i Hjorthagen, Hagalund och i Gröndal. Och i Gamla stan och på Söder och kring Kronobergsparken.
   Men så längesen är det inte så att fattiga fick ha julfrid.
   Det började på Luciamorron. Med att fyra tomtar stod utanför dörren och sjöng en julsång.
   Sen klev tomtarna in i lägenheten och meddelade följande: Det är så att vi i detta kvarter har valt ut tjugotre pojkar som vi ska klä upp. Er son är en av dessa. Vi är bara här för att mäta honom och ta reda på hans skonummer. Sedan behöver ni bara komma till NK två dagar före julafton. Så överlämnar vi kläderna där i samband med en liten fest. Senare på dagen blir det stor fest på Gillet. Då kommer alla från Stockholm som fått kläder.
   Det är bara en sak till som vi måste ta hand om. Det är så att den här klädgåvan räknas som fattigvård. Förutsättningen är den att om ni tar emot den här gåvan, och det måste ni göra, så, ligger det till på det viset, att vi tar hand om familjens motbok.
   Men dom har ju redan dragit in min mans motbok.
   Ånej, fru Andersson, försök inte med oss.
   Fru Anderssons försök att behålla sin mans motbok var detsamma som ett försök att behålla julfriden. Inte för glöggens skull. Inte för den arma jullitern. Utan därför att mannen var tillräckligt förolämpad tidigare.
   Fru Anderssons man arbetade på General Motors. Det var inget fast arbete. Det gick så till att han gick varje morgon till fabriken och väntade där tillsammans med många andra. Strax innan arbetet satt i gång kastades vita lappar ut från ett fönster och alla som fick tag i en vit lapp jobbade den dan.
   Fru Anderssons man var inte snabb och det var därför som jultomtarna valt just hans son till juloffer.
   Sonen mättes och husets motbok grävdes fram.
   Två dagar innan julafton anländer fru Andersson med son till NK.
   I översta våningen på NK är det dukat till te. En låg estrad är också byggd. En pianist spelar piano.
   Salongen är fylld med tanter som dricker te.
   Fru Andersson med son hänvisas till ett rum bakom estraden.
   I detta rum är samtliga juloffer församlade.
   Fru Anderssons son ropas upp. Och går in på estraden. Står där tillräckligt länge, så att samtliga som dricker te hinner lägga märke till honom.
   Sen förs han bakom estraden och kläs av och kläs på igen. Nya kalsonger, ny undertröja, nya strumpor, ny kostym och nya skor.
   Sen förs han åter igen in på estraden, denna gång vattenkammad och uppklädd.
   Nu klappar alla som dricker te händerna.
   Fru Anderssons son säger tack. Man har nämligen sagt åt honom att de som dricker te har betalat kläderna. Och att det är lämpligt att säga tack.
   Fru Anderssons son har börjat hata. Dels dom som dricker te och dels kläderna han fått.
   Kläderna därför att alla som fått kläder fått likadana kläder och likadana skor.
   Han vet att alla kommer att se på honom att han har fått kläderna.
   Men han vet också att alla andra som fått kläder känner som han: Hat.
   Fru Anderssons son är tolv år.
   Fru Anderssons son fick kläder också när han var elva år. Och han vet att han kommer att få kläder också när han är tretton. När det slutar vet han inte.
   Senare på dagen är det julfest på Gillet. Det är nu fru Andersson ska dricka te.
   Nu har fru Andersson börjat hata.
   Barnen ska fotograferas. Pressen ska meddelas.
   Pojkarna på ett kort, flickorna på ett annat.
   Hundra likadant klädda pojkar i tolvårsåldern är en ganska egendomlig syn och speciellt som samtliga försöker dölja ansiktet.
   Hundra likadant klädda flickor är en ännu egendomligare syn.
   Bilden skulle i tidningarna.
   Det är kanske på sin plats att tala om varför otacksam-heten var stor. Det var på grund av att avundsjukan var stor just i de kvarter som de som fick kläder kom ifrån.
   Barnrikehusena t.ex.
   Ett barnrikehus fungerade eller fungerar så att donatorer och stiftelser beslutar att familjer med mer än åtta barn måste bo i samma hus. Det är bra så.
   Nu kan man knappast fylla ett barnrikehus med sådana familjer. Man tar hänsyn till andra saker än just barn.
   Om man har sjuka föräldrar.
   Om alla barn går i B-klass.
   Om motboken redan är indragen.
   Det gör att i ett barnrikehus är dom rikast som har mest barn. Hyran räknas därefter.
   Därför är barnrika familjer i ett sånt hus överklass.
   Så alla som fick kläder till jul hade det dåligt av någon annan anledning än trängsel.
   Och ingen ville komma i tidningen.
   Fru Anderssons son stjäl därför julstjärnan i Gillets gran. Och stjärnan är gjord av glasfiber.
   Lägger man en sån julstjärna i innerfickan på en ny grön kostym och sen dansar Domaredansen bryts glasfibrerna sönder och börjar vandra i kostymen. Och glasfibrerna vandrar ända in på kroppen och in i skinnet och det gör att man snart upptäcker vem som snott julstjärnan.
   När man då tar fru Anderssons son och offentligt säger att man här har ett exempel på otacksamhet då hatar fru Andersson sin son.
   Hon hatar redan sin man, som inte är kapabel att ha motbok. Sig själv hatar hon för att hon inte kan klä upp sonen utan hjälp och sin son hatar hon därför att han är en jultjuv.
   Det enda hon kan göra är att slå till sonen så mycket hon orkar.
   Och blir på så sätt ett exempel på hur hopplöst det är att försöka hjälpa nån. Att otacksamhet är välgörenhetens lön.
   Hur lite julfrid egentligen betyder.

Ur novellsamlingen "Ugnstekt gädda" 1964. Originalscanningen: http://bibliotek.partille.se/web/arena/personalens-boktips/-/blogs/julhalsning-fran-stig-claesson

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki