Fandom

Svenskanoveller Wiki

Julgästen

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av: Rosemary Timperley

   Det är första gången jag är ensam en jul.
   Det känns spöklikt att sitta ensam i mitt "möblerade rum" med huvudet fullt av gengångare och rummet fullt av röster ur det förflutna. Det känns som att drunkna, minnena av alla tidigare jular kommer störtande över mig i ett hektiskt virrvarr: den barnsliga julen med huset fullt med släktingar, en gran i fönstret, sixpenceslantar i puddingen och den härliga rynkiga strumpan i morgonmörkret; tonårsjulen med far och mor, kriget och den hårda kölden och breven från utlandet; den första riktiga vuxenjulen, med någon jag älskade, snön och förtrollningen, rött vin och kyssar och promenaderna sent i mörka kvällen med marken så vit och stjärnorna som klara ädelstenar på den svarta himlen — så många jular genom åren.
   Och nu den första julen ensam.
   Men ändå inte riktigt ensamhet. En känsla av samhörighet med alla andra julens ensamfirare — miljoner av dem — förr och nu. En känsla av att om jag blundar så finns det inget förflutet och ingen framtid, bara ett ändlöst nu som är tiden, för det är det enda vi någonsin har.
   Ja, hur cynisk och oreligiös man än må vara så känns det konstigt att vara ensam under julen.
   Därför blir jag så orimligt lättad när den unge mannen kommer in. Det är ingenting romantiskt med det — jag är en kvinna på nära femtio, ogift skolfröken med håret i en sträng knut och ögon som en gång var vackra men nu plirar närsynt; och han är en pojke på tjugo, ganska okonventionellt klädd med yvig vinröd rosett och svart sammetskavaj, och med bruna lockar som gärna kunde må väl av några klipp med frisörsaxen. Är klädseln lite feminin är ansiktet motsatsen — smala genomträngande blå ögon, näsan och hakan skarpt markerade. Men han ser ändå inte stark ut. Hyn är genomskinlig, mycket vit.
   Han kommer instörtande utan att knacka, stannar till och säger: "Å förlåt mig. Jag trodde det här var mitt rum." Han tar ett steg mot dörren, så tvekar han. "Är ni ensam?"
   "Ja."
   "Det ... det är konstigt att vara ensam på julen, inte sant? Får jag stanna ett tag och tala med er?"
   "Gärna."
   Han stiger fram till brasan och sätter sig.
   "Jag hoppas ni inte tror att jag trängde mig på med flit. Jag trodde faktiskt att det här var mitt rum", förklarar han.
   "Jag är glad för att ni tog fel. Men är ni inte väldigt ung för att vara ensam på julen?"
   "Jag ville inte åka ut på landet till mina föräldrar. Det skulle ha hindrat mig i mitt arbete. Jag är författare."
   "Jag förstår." Jag kan inte hålla tillbaka ett litet leende. Där var alltså förklaringen till hans ganska ovanliga klädsel. Och han tar sig själv så allvarligt, denne unge man! "Det är klart att ni inte vill förlora ett enda dyrbart ögonblick om ni är mitt uppe i en bok", säger jag lite raljant.
   "Nej, inte ett ögonblick! Det är det mina föräldrar inte fattar. Jäkt har de ingen förståelse för."
   "Föräldrar har aldrig någon förståelse för konstnärlig begåvning. "
   "Nej, sannerligen", instämmer han allvarligt. "Vad är det ni skriver?"
   "En kombination av lyrik och dagbok. 'Mina dikter och jag' ska den heta, av Francis Randel. Det är mitt namn. Mina föräldrar säger att det inte är någon mening med att jag skriver, att jag är för ung. Men jag känner mig inte ung. Ibland känner jag mig som en gubbe med för mycket att hinna med innan han dör. "
   "Som flyger snabbare och snabbare på skaparkraftens vingar."
   "Ja! Ja, precis! Ni förstår mig! Ni måste läsa mig någon gång. Snälla ni, läs mig! Läs mig!" Det finns en desperat klang i hans röst, en skrämd blick i hans ögon som får mig att säga: "Det är juldagen och då ska vi väl inte vara så högtidliga. Jag sätter på lite kaffe. Och så har jag russinkaka."
   Jag börjar slamra med porslin och lägger kaffe i kokaren. Men tydligen har jag sårat honom, för när jag vänder mig om har han gått sin väg. Jag känner en omotiverad besvikelse.
   Men jag lagar kaffet ändå och går sedan fram till bokhyllan i rummet. Den är proppad med böcker, något som hyresvärdinnan bett tusen gånger om ursäkt för. "Hoppas fröken kan överse med böckerna, men min man vill inte göra sig av med dem och vi har ingen annanstans att ha dem. Därför tar vi lite mindre betalt för rummet."
   "För all del", sa jag. "Böcker är goda vänner."
   Men de här volymerna ser inte särskilt vänliga ut. Jag väljer ut en på måfå. Eller är det någon egendomlig makt som styr min hand?
   Medan jag smuttar på kaffet och blossar på cigaretten börjar jag läsa den lilla skamfilade boken — utgiven, konstaterar jag, på våren 1852. Det mesta är dikter — omogna men suggestiva. Det finns ett slags dagbok också. Mera realistisk, mindre teatralisk. Av nyfikenhet, för att se om det finns några roande paralleller, slår jag upp vad som finns antecknat för juldagen 1851. Jag läser:
   "Min första jul ensam. Jag hade en rätt egendomlig upplevelse. När jag återvände till mitt hyresrum efter en promenad satt det en främmande medelålders dam i det. Jag trodde först att jag hade tagit fel på rum, men så förhöll det sig inte, och efter en stunds angenämt samspråk så — försvann hon. Antagligen var det ett spöke. Men jag blev inte rädd. Jag tyckte om henne. Men jag mår inte bra i kväll. Inte alls bra. Och jag som känt mig så frisk alla andra jular."
   Efter den sista raden hade utgivaren tillfogat en not:
   FRANCIS RANDEL AVLED I EN PLÖTSLIG HJÄRTATTACK PÅ JULDAGSKVÄLLEN 1851. KVINNAN SOM NÄMNS I DENNA SISTA DAGBOKSANTECKNING VAR DEN SISTA SOM SÅG HONOM I LIVET. HON OMBADS GE SIG TILLKÄNNA MEN GJORDE DET ALDRIG. VEM HON VAR FÖRBLIR EN GÅTA.

Översatt till svenska av Lars Hansson.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki