Fandom

Svenskanoveller Wiki

Julstädning och döden

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Margareta Strömstedt

EN FÖRMIDDAG MITT i den värsta röran före jul börjar kyrkklockorna ringa. Jag har tagit ner gardinerna i salen och just öppnat fönstret för att skaka dem. Jag lyssnar noga. Först ringer det som vanligt, sedan kommer klämtningarna. Först den stora klockan, sen den lilla. Då är det en kvinna som har dött. Kylan strömmar in. Jag ryser av döden som dånar i klockorna.
   Nu öppnar mamma dörren från sängkammarn och kommer in med en kofta slängd över nattlinnet. Hon lyssnar också och räknar klämtningarna.
  — Det är ingen gammal. Jag undrar vem det kan va?
   Pappa har också kommit in.
  — Det kan va Sofia ovanpå Lindbergs. Hon har vatt dålig länge.
   Jag ser Sofia framför mig. Hon är ganska ung och väldigt tjock. Det kan inte finnas några kistor som är så breda att hon får plats, tänker jag. Fastän jag inte vill det, ser jag henne naken, hur någon pressar ner henne i en kista och hur skinkorna och allt det andra svämmar över.
   Jag blir rädd och ryser igen, för man får inte tänka så otäckt om någon som är död. Det känns som om de döda vet vad man tänker om dem.
   Som om deras själar skulle sväva runt i samhället och lyssna på varje människas innersta tankar om dem. Hur ska man kunna hindra sina tankar från att tänka så hemskt och hur ska man kunna hindra alla fula bilder som smyger sig fram inuti hjärnan och visar sig i ens inre fastän man inte vill? De måste ju komma från Djävulen.
  — Stäng fönstret, säger pappa. Släpp inte ut värmen.
   När klockorna tystnat och jag stängt både ytter- och innanfönster och lagt rullen med fetvadd och bomull mellan rutorna, ser jag genom glaset som redan börjat imma att min lillebror kommer springande ute på vägen. Jag hör hur han rusar in i farstun och rycker upp köksdörren.
  — Vet ni vem som är dö? skriker han. Nisse Smes mamma! Hon bara dog! Det var i går kväll.
   Jag springer ut i köket. Han har gråtit. Snoren rinner och han är randig i ansiktet.
  — Nu har Nisse ingen mamma, snörvlar han. Nu måste jag få va hos han så mycke jag vill och trösta han. Han är mycket snällare nu när hans mamma är dö.
  — Vad i hela världen säj er du?
   Pappa ser omruskad ut och mamma kommer ut i köket. Hennes långa svarta hår är okammat och står som en trasslig mörk sky omkring henne. Hon ser förfärad ut.
  — Vad säjer du! Hur kan hon ha dött? Som var så ung? Hon har väl inte vatt sjuk?
   Nisse Smes mamma var liten och tunn som en flicka. Hon var rödhårig och alldeles fräknig i hela ansiktet och lika snäll varje gång jag kom dit för att fråga efter min lillebror. Hon hade bara fått pojkar hela tiden. Det finns fyra stycken utom Nisse. Tre yngre och en äldre. Och så smen förstås som också är ganska kortväxt, men samtidigt väldigt bred och kraftig.
  — Hur kan hon ha dött? frågar mamma igen. Hon var ju unga mänskan.
   Vi äter frukost och mamma sitter med vid bordet i nattlinnet och Nisse Smes mamma finns med och sätter sig mitt emellan mamma och pappa. De grälar inte en enda gång, fastän det är rörigare än vanligt i köket. Gardinerna är nertagna och ligger i blöt i en spann, man snubblar hela tiden över lådorna med julgranssaker som pappa redan har tagit ner från vinden fastän mamma bett honom vänta till dan före julafton.
   De grälar inte som de alltid gör annars, utan talar lugnt om vad som kan ha hänt. De talar om smen och om smens pojkar, om vem som ska jordfästa henne och om hur det ska gå för smen nu när han inte har frun. Min lillebror lyssnar noga medan han äter upp sin gröt utan att bråka. Min lillasyster kryper så småningom upp i pappas famn och somnar med tummen i mun. Det är som en stor frid.
   Efter frukosten vill min lillebror springa i väg bort till smens med detsamma, men pappa säger att han först måste bära in ved och lägga framför kakelugnarna och i vedlåren i köket. Han gör precis allt som pappa vill och sen när han ska springa i väg till smens säger inte pappa, som han brukar, att han inte får. Han stryker honom över håret i stället.
  — Om du kan muntra opp Nisse lite, så är det bra.
   Jag brukar aldrig tänka på Nisse Smes mamma. Jag har nästan inte märkt henne. Hon har alltid stått där i köket hos smens utan att säga så mycket. Jag tror inte att jag någonsin har sett henne sitta ner vid matbordet ens. Antingen har hon varit i köket eller i kammarn och bäddat eller i brygghuset och tvättat. Aldrig att jag har sett henne i affären och aldrig utomhus i hatt. Aldrig att hon har gått ut på vägen utanför smens långa länga och tagit en cykel och cyklat i väg. Och aldrig har hon stått och pratat med andra fruar. Jag har inte tänkt på det förut: att hon aldrig varit ute som andra. Aldrig i missionshuset heller dit folk brukar gå på auktioner och fester även om de inte är troende.
   Luften hos smens brukar alltid vara tjock av kålsoppa blandad med doften av sotiga kläder och kissebyxor som stoppats in mellan väggen och kakelugnen. Det brukar vara rörigt i deras kök, bullrigt och rörigt, men inte otrevligt. Smen brukar gräla och ryta åt pojkarna, men jag har aldrig hört honom vara ovänlig mot frun. Hon har alltid stått där vid spisen som en senig och seg flicka, rödhårig och fräknig. Ibland har hon sett bekymrad ut, men aldrig riktigt ledsen. Hon har alltid hållit på med någonting.
   Hur känner sig hennes själ nu när hon för första gången kan fara runt i samhället och vara fri medan alla andra julstädar?
   Svävar hon bort över taken upp mot disponentvillan och tittar in i det stora köket där? Ar hon precis som alla andra nyfiken på hur de har det? Kanske dröjer hon sig kvar där i det stora köket och njuter av den blank-bonade korkmattan och alla de blänkande kopparkittlarna på hyllorna vid spisen? Det doftade bonvax och nybakade bullar den enda gången jag var innanför dörren i det köket. De har säkert städat färdigt nu och hängt upp julgirlanger i taket. Kanske är det första gången Nisses mamma får se något sådant?
   Jag undrar vad hon tänker när hon kommer svävande och ser hur vi har det? Hon tycker nog att vi är konstiga som har så mycket städning kvar när det bara är två dagar till julafton. Kommer hon att förstå hur krångligt det är med allting här hemma? Att man alltid kommer i gång för sent? Hon som hela tiden hållit på och arbetat och arbetat och gjort saker, kommer hon att begripa sig på mamma? Hur hon sätter i gång och pratar om julstädningen med oroliga ögon redan i november men aldrig vill att man ska börja?
  — Vi väntar med det, säger mamma alltid och så skjuter vi upp det och gör någonting roligare. Det kommer nog aldrig Nisse Smes mamma att förstå. Hon har nog aldrig känt frestelsen att sätta sig ner och höra på »Månadens Magasin« med Gösta Knutsson, som mamma och jag tycker så mycket om. Hon brukar nog aldrig hålla reda på frågesportprogrammen, så att hon kan gissa och tävla med de medverkande. Jag tror inte ens att hon bryr sig om att lyssna på grammofontimmen.
   Kanske betyder inte heller städningen något särskilt för henne. Kanske kommer hon från en familj som liknar pappas. Där talades det aldrig om städning. För pappa är det bara viktigt att tvätten blir struken och att hans skjortor blir stärkta, för utan dem kan han inte predika. Och att baka till jul är också viktigt, så att man kan bjuda på en kaka om någon skulle komma.
   Men mamma oroar sig mest för städningen och det kan nog aldrig någon vanlig människa förstå. Hon oroar sig precis varje dag från den första november. Gardinerna måste tvättas och alla mattor måste tas ut och piskas ordentligt och alla fönster måste putsas och mycket annat måste och måste. Men man ska aldrig göra det den dagen man talar om det, för då blir det så rörigt. I morgon ska det bli av.
   Jag själv är lika orolig som mamma. Varje morgon tänker jag på att jag ska börja städa när jag kommer hem från skolan. Om det bara inte var så mycket annat hela tiden. Allt det roliga också som hör ihop med julen och som man inte kan låta bli att tänka på. Julfesten i skolan då vi ska få klä ut oss. Alla de fina julkorten som börjar komma. Det stora bruna julpaketet från mammas släktingar i Norrköping med alla de mindre paketen i olika färger inuti, hårda och mjuka, som ska ligga i en klädkorg ute i den kalla yttertamburen.
   Men även om det verkar som om man tänker mest på det som är roligt, så förföljer städningen en hela tiden, som en svart skugga. Den hotar en och skrämmer upp en inuti.
  — Börjar du inte nu, hinner du inte, och hinner du inte blir julen förstörd och vi kommer aldrig fram till det underbara ögonblicket på julaftons kväll då granen står klädd till sist och ljusen är tända i den stora sjuarmade tennstaken och mamma närmar sig pappa och kysser honom mitt på munnen och ber om förlåtelse för året som har gått och pappa blir lite generad och värjer sig och föser bort henne. Men han ler. Just det enda ögonblicket väntar vi alla på.
   För några dagar sedan bestämde jag mig och sa till mig själv: Nej, du får inte sitta där med mamma i sängkammarn längre och lyssna på Dagens dikt. Nu måste det bli av, nu måste du plocka ner gardinerna fastän mamma vill skjuta upp det i dag också.
   Det är trångt i sängkammarn. Mamma protesterade och började grå ta när jag höll på att riva ner krukväxterna för att komma åt gardinerna. — Ta det försiktigt! skrek hon. Akta! Lägg en tidning på stolen när du stiger på den med skorna så där! Förstår du ingenting!
   Och nu har tiden gått så där otroligt igen och gardinerna har redan legat i blöt i tre dagar. Jag måste tvätta dem i dag. Hur ska de nu hinna torka när det är tio grader kallt ute? Hänger man ut dem på strecket, torkar de naturligtvis inte, utan blir som stora isflak som man får ta in och tina upp. Och då får man i alla fall hänga dem inomhus. Jag kanske kan hänga dem på stolar framför kakelugnen i sängkammarn? Men då irriterar de mamma och dessutom är de i vägen och hindrar städningen där. Och så kanske pappa stöter till dem med sina sotiga händer när han har tänt brasan. Det märker mamma och så blir det bråk som slutar med att jag får tvätta om dem. Och när ska man då hinna stryka dem? Och silvret och kopparn som ska putsas! Nu är ögonblicket inne då man får panik för att det inte ska hinna bli färdigt, så att det blir en riktig jul. Hur ska det bli utan gardiner och med bara hälften av fönstrena tvättade och alla dukar borttagna och alla mattor hoprullade och opiskade? Och inga julklappar färdiga! Brickduken till mamma har jag inte sytt klar. Jag känner i blodet att mamma kommer att få ett utbrott för att det är för rörigt och ingen julstämning i luften. Mamma känner sånt så väl. Hon kommer att tycka att hela hennes liv är förstört och julen också. Jag vet att pappa kommer att försöka hålla humöret uppe på oss barn i det längsta, man han är ledsen inuti. Som vanligt syns det i hans ögon. Han vill ju ge oss barn den där julfriden som han alltid predikar om i julottan. Hemma i hans hem fanns den friden både inne i huset och ute i lagårn från det ögonblicket dan före julafton då hans far satte upp julkärven i trädet utanför köksfönstret. Då var allting färdigt. Till och med fåglarna kände att det var jul.
   Nu kommer paniken: den här julen håller på att falla samman som ett ruckligt hus. Väggarna svajar redan och glittret hänger i trasiga sjok.
   Men Nisses mamma är lycklig och svävar över alltihop. Paniken når henne inte.
   Det är skymning nu fastän klockan bara är tre. När jag tittar ut genom köksfönstret ser jag den rosa kvällshimlen lysa över den svarta skogen. Jag känner att jag vill dit upp i detta ögonblick. Jag vill dö, jag vill dö! Jag vill också sväva in i det rosa ljuset. Jag vill dö precis nu i detta ögonblick, så att jag slipper ifrån alltsammans precis som Nisse Smes mamma. Jag vill lämna allting. Jag vill bli fri som hon. Jag vill att klockorna ska ringa för mig. Först en vanlig ringning, sedan alla klämtningarna, både med den stora klockan och den lilla.
   Jag står länge i köksfönstret och ser in i ljuset. Dörren in till sängkammarn är öppen. Jag vet inte om mamma sover. Lampan är släckt men radion är på. Nu hör jag att de spelar Waldteufels »Skridskoåkarna« som är en av mammas älsklingsmelodier. När jag hör den ser jag alltid glada människor framför mig. De flyger lätt och elegant fram över isen par om par. Kvinnorna har muff och skinnkrage och skridskorör och de ler mot sina kavaljerer. Mamma brukar berätta om det där. Jag tänker på Nisse Smes mamma. Att jag inte kan komma ihåg att jag har sett henne en enda gång med ytterkläder på.
   Jag smyger mig in i sängkammarn och stänger av radion. Mamma sover. Jag tar ljummet vatten i lavoaren och tvättar upp gardinerna. Jag sköljer dem i tre iskalla vatten och under tiden kommer jag på att jag kan hänga dem till tork ute i glasverandan på framsidan av huset. Kanske är de stryktorva i morgon.
   Pappa kommer från affären med fläskkorven som vi ska ha till middag. Han berättar att Nisse Smes mamma troligen hade fått en hjärnblödning. Hur skulle man annars kunna förklara att hon dött så där som slagen av blixten?
   Potatisen kokar. Jag lägger fläskkorven överst i kastrullen. Skinnet blåser upp sig och spänner sig och när jag ser det, naggar jag hål på det med en gaffel. Det smäller och sprutar och pyser som en ballong. Det är det enda roliga med fläskkorv.
   Min lillebror har inte kommit tillbaka från smens. Jag måste gå och hämta honom. Pappa säger att om Nisse vill följa med hem till oss och äta fläskkorv så får han det gärna. Det är första gången pappa säger att Nisse är välkommen till oss.

Smens hus ligger längs stora vägen. Det är en lång röd länga med smedja i ena änden. Sedan kommer bodar och brygghus och så själva den delen av huset där de bor. Dörren till smedjan brukar alltid vara öppen utåt vägen. Det brukar dåna och klinga och gnistra och spraka därinne. Karlama brukar skrika och vattnet fräsa när det möter det glödheta järnet. Det brukar flamma upp lågor och lysa rött av glödande kol och glödande järn. Men i dag är allting dött och svart därinne.
   Smens köksfönster ligger utåt vägen och jag går nära och tittar in. Jag kan inte se en människa där, men lampan över köksbordet är tänd. De har ätit och lämnat allting kvar på bordet. Jag tittar bortåt spisen där hon brukade stå för det mesta. Om jag vill kan jag se henne där, men jag kan också blinka bort henne. Det är underligt att hon syns så tydligt nu, när jag aldrig sett henne förut.
   Jag knackar på köksdörren, fastän jag vet att ingen är inne. När jag kommer in i köket, ser jag att kökssoffan är hopbäddad men sofflocket är borta. Den stora gråa katten reser sig plötsligt ur sängkläderna och hoppar ner på golvet. När jag skall klappa den, fräser den. Så konstigt, den som brukar vara så kelsjuk.
   Det är tomt inne i kammarn också. Dubbelsängen är inte bäddad, man ser att ingen har legat vid ena sidan. Sängen där småbarnen brukar sova har ingen heller legat i. Väggklockan börjar dundra och rassla. Jag skyndar mig och stänger dörren innan den hinner slå.
  — Nisse, ropar jag lågt uppåt vinden där Nisse och hans storebror brukar vara. Är ni där?
   Det är ingen som svarar.
   När jag kommer ut på vägen igen, hör jag röster inifrån smedjan. Det är smen och någon annan. Smens röst är tjock av gråt.
  — Hade jag visst hur svårt det var att mista henne, så hade jag aldrig gift mig, det hade jag aldrig, snörvlar han.
  — Ta dej en till, det behöver du, säger den andra rösten.
   Det är smen och cykelhandlarn. När jag tittar in genom öppningen till smedjan, ser jag dem knappt i mörkret därinne. Men när det kommer en bil på vägen, syns de några ögonblick. De sitter på en bänk som de har dragit fram till ässjan. De har eldat, fortfarande ligger det lite kol kvar och glöder. Smen har just tagit en klunk ur flaskan och räcker den till cykelhandlarn.
   Nu har de upptäckt mig.
  — Vad vill du? säger cykelhandlarn ovänligt.
  — Jag bara ... jag bara ska hämta min lillebror.
  — Ja, de är här nånstans, kanske på gården, suckar smen.

Jag går genom den mörka smedjan ut på baksidan och stänger dörren tyst efter mig. Jag ropar därute, men ingen svarar. Då ser jag ett underligt ljussken genom fönstret till boden. Det rör sig hela tiden, det flyger runt som ljusa fläckar därinne. Boddörren står på glänt. Jag smyger mig dit och kikar in. Jag tror inte mina ögon. Där står smens Nisse och min lillebror, och i det svaga ljuset av en ficklampa ser jag Nisses mamma. Någon har bäddat åt henne på kökssoffelocket. Hon ligger som i en säng med lakan under sig och täcke och lakan över sig. Men överlakanet är uppdraget så det döljer hennes ansikte. Det enda man ser av henne i det flackande ljuset är hennes hår som flyter ut på kudden. Jo, man ser något annat också: man ser hennes fötter. Vad håller de på med? Nisse håller ficklampan så att den lyser på hennes fotsulor och min lillebror ... jag kan inte begripa vad han gör. Han har en liten nål i ena handen och han sticker in den gång på gång i hennes fötter. Jag blir stum och så rädd att jag börjar skaka.
  — Vad gör ni, viskar jag.
   Både min lillebror och Nisse rycker till och vänder sig om. Nisse sätter ljuset rakt i ansiktet på mig.
  — Sch ... gåå ... viskar min lillebror tillbaka.
   Men jag står kvar.
  — Ni är inte kloka, vad gör ni? viskar jag igen.
  — Hon är inte alls dö rakt igenom, viskar min lillebror. Hon är skendö. Jag ska väcka opp henne. Jag ryser igen.
  — Hon rörde sig lite en gång. Bara man håller på, så vaknar hon snart, viskar han. Å, vad din far kommer att bli gla, Nisse. Han kommer aldrig att glömma det. Men vi måste väcka opp henne så fort vi kan nu innan natten, för det är så kallt här ute, så hon kan frysa ihjäl och dö på allvar. Titta nu igen, Nisse, om hon har slagit opp ögona!
   Nisse går försiktigt fram mot huvudändan och lyfter på lakanet. Han lyser på hennes ansikte. Det ser stelt och blekt ut. Han skakar på huvudet.
  — Nä, jag ser inget. Men försök igen ska jag titta nogare.
   Jag har aldrig sett en död förut och jag är rädd och vågar inte röra mig. Jag förstår inte att Nisse och min lillebror vågar vara härinne. Hur ska man kunna veta vad en död kan göra dem som är levande? Men Nisse ser kanske inte någon som är död. Han ser bara sin mamma. Han är inte rädd. Och inte min lillebror heller, för han är ju Nisses bästa vän och han har ju varit så mycket i smens kök och sett hans mamma varje dag, så han känner nog på samma sätt. Förresten tror han ju inte att hon är riktigt död. Hon är skendöd. Och han har kraften att väcka opp henne.
   Nu höjer han nålen igen och sticker den flera gånger in i hennes fotsulor.
  — Vakna! Stå upp i Guds namn! viskar han.
   Nisse ser spänd ut. Han tittar noga på hennes ansikte. Sedan skakar han på huvudet.
  — Det värsta är att hon inte har några fräknar längre, säger han ynkligt. Tror du inte hon är riktigt dö då?
   Min lillebror suckar.
  — Hon vill nog inte vakna. Och om hon inte vill, så går det inte. Då kan ingen väcka opp henne.
   Efter en stund lägger Nisse tillbaka lakanet över sin mammas ansikte och stoppar täcket tätt om hennes fötter. V1 smyger oss ut på gården. Då berättar jag äntligen att maten är färdig hemma och att Nisse kan få äta hos oss. Min lillebror blir så förvånad att han gapar.
  — Har pappa sagt det? frågar han många gånger.
   Aldrig någonsin hade han väl trott att Nisse skulle få komma med hem till oss och sitta vid vårt köksbord, Nisse som är den värsta busen i hela samhället. Det brukar pappa säga. Så mycket stryk som min lillebror har fått för hans skull! Men pappa till och med klappar Nisse på huvudet sen när han kommer och sätter sig vid matbordet. Mamma kommer också upp och sitter med. Det blir på en gång högtidligt och fridfullt, precis som vid frukosten. Inget gräl alls. Nisse stannar kvar hos oss hela eftermiddagen och kvällen. Rätt som det är, börjar han gråta och min lillebror kramar honom och tröstar honom.
   Jag fortsätter att städa och det går undan mycket bättre nu. Jag tänker precis hela tiden på Nisses mamma, hur hon höll igång utan att stanna och så: pang! ligger hon alldeles tyst och stel och orörlig. Jag känner plötsligt att jag kan röra hela kroppen. Jag kan använda benen och armarna: jag kan lägga mig och knäskura, jag kan stiga upp på en stol och tvätta taklampan. Jag kan springa som en blixt så snabbt ner i källarn och byta vatten på lutfisken. Jag kan gno kopparkittlarna, gno, gno, med handen fram och tillbaka, gno, gno, så att de blänker. Jag kan springa ut med mattorna och breda ut dem över den frusna snön och piska på dem och sen skaka dem. Det är hur lätt som helst, allt är hur lätt som helst för den som är levande.

Nisse får komma tillbaka nästa dag också. Nu vet han säkert att hans mamma är riktigt död. Det förstod han i alla fall på morgonen när de kom med kistan och la henne i den. Sedan har Nisse och min lillebror varit med smen och Nisses storebror i skogen och huggit granar som står uppställda inne på smens gård och utanför deras dörr mot vägen till.
   Mamma och pappa har inte sagt ett enda retfullt ord till varandra på två dagar om man undantar en liten stund i morse, då det var särskilt rörigt och påfrestande för mammas nerver.
   Sent på kvällen dagen före julafton ska jag bara tvätta golven och lägga på mattorna. Sen är det klart. Utom maten förstås, den ska mamma försöka laga på julafton.
   Ja, allting är nästan färdigt. Inte mer än ett steg till, så är man nära det underbara ögonblicket.
   Om jag bara inte hade sprungit ut på dass och kommit att tänka på vad det egentligen betyder, det där med Döden.
   Jag springer och springer över den hårdfrusna snön. Gårdsplanen är öde och mörk. Det är halt och kallt och när jag sätter mig på fölen är den isig. Jag börjar plötsligt skaka, jag skakar så hemskt att jag inte kan göra någonting alls. Det går inte. Det kommer ingenting. Jag får sitta och sitta och jag fryser och skakar hela tiden. Det är stjärnklart ute och oändliga svarta hål mellan stjärnorna. Jag känner plötsligt att något förfärligt håller på att hända. Nisses mamma är på väg bort! Och i samma ögonblick jag förstår det rister det till i hela kroppen. Jag ser framför mig den fasansfulla bilden i familjebibeln. Den finns i slutet, i Uppenbarelseboken. Det är Döden som rider genom den svarta rymden med alla sina ondskefulla demoner i en lång rad efter sig. Han drar förbi i mörkret med blixtens hastighet och sveper med sig en människa som plötsligt är borta, på väg in i de oändliga svarta hålen. Någonstans bortom det svarta finns den ljusa himlen, men vem kan hitta dit? Jag vågar inte tänka på vad som händer Nisse Smes mamma om hon inte var troende. Och ingenting tyder på att hon var det, säger mamma.
   Det går inte ihop med någonting och speciellt inte med julen och de underbara ögonblicken. Vad är det för mening med att Jesusbarnet ska födas i morgon, att man har det städat överallt och att mamma och pappa är nästan vänner när Döden redan har varit här? Stjärnorna lyser förgäves och det är för sent med allting, med frälsningen och himlen och härligheten. Det är iskallt och Nisses mamma är redan på väg bort, och ingen kommer att bry sig om att hitta henne, inte Jesus heller. Hon är i Dödens våld och ingen i hela världen kan rädda henne.

Ur Julstädning och döden, Bonniers 1984.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki