Fandom

Svenskanoveller Wiki

Julstök på Ganymedes

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av Isaac Asimov

Det var ett fruktansvärt misstag att berätta för infödingarna om Jultomten, det fick männen på Ganymedes erfara. För infödingarna vägrade att arbeta om inte Tomten kom till dem varje år — varje ganymediskt år!

OLOF JOHNSON gnolade nasalt för sig själv och de porslinsblå ögonen fick ett drömmande uttryck när han synade den ståtliga granen som stod i ett hörn av biblioteket. Fast biblioteket var det största rummet i Kupolen, ansåg Olof att det nog kunde ha varit större vid ett sådant här tillfälle. Han dök entusiastiskt ner i den väldiga spjällåda som stod bredvid honom och tog fram den första rullen med rött och grönt kräppapper.
   Han avbröt sig inte i sitt arbete för att grubbla på vad det kunde ha varit för ett anfall av sentimentalitet som hade fått AB Ganymedesprodukter att frakta över en fullständig samling juldekorationer till Kupolen. Olof var fridfull till sin natur, och nu när han var upptagen med sitt självpåtagna jobb som 1:e juldekoratör var han nöjd med sin lott.
   Han rynkade plötsligt på pannan och muttrade en ed. Signalljuset för allmän samling blinkade hysteriskt. Med sårad uppsyn lade Olof ner hammaren som han just hade lyft upp, sedan rullen med kräppapper, plockade bort lite glitter ur håret och begav sig till officersavdelningen. Kapten Scott Pelham satt i sin djupa länstol vid huvudändan av bordet när Olof kom in. Hans korta fingrar trummade orytmiskt mot glasskivan som täckte bordet. Olof mötte uttrycket av glödande raseri i ögonen utan fruktan, för ingenting hade gått galet på hans avdelning under tjugo av Ganymedes' omlopp runt Jupiter. Rummet fylldes snabbt med män, och Pelhams ögon hårdnade när han räknade näsorna med en enda svepande blick.
  — Alla är här nu. Män, vi står inför en kris! Det förmärktes en svag reaktion. Olof tittade upp mot taket och slappnade av. Kriser drabbade Kupolen i medeltal en gång under vart och ett av Ganymedes' omlopp. Vanligtvis bestod de i att man skyndsamt måste öka produktionen av oxit, eller också berodde de på den dåliga kvaliteten hos den sista skörden av karenlöv. Han stelnade emellertid till när han hörde vad som sedan följde.
  — I anslutning till denna kris har jag en fråga att ställa. — Pelham hade en djup baryton, och rösten var obehagligt sträv när han var arg. — Vad är det för en imbecill bråkmakare som har hållit på och berättat sagor för de förbaskade ossarna? Olof klarade nervöst strupen och blev på så sätt omedelbart föremål för allas uppmärksamhet. Hans adamsäpple for upp och ner i plötslig upprördhet, och pannan rynkades så att den kom att likna ett tvättbräde. Han skakade i hela kroppen.
  — Jag — jag ..., stammade han och tystnade plötsligt. De långa fingrarna gjorde en gest av förvirring och vädjan. — Jag menar, jag var där ute i går för att få tag på de sista lassen av karenlöv därför att ossarna var så långsamma av sig, och i Pelhams röst märktes en förrädisk mildhet. Han smålog.
  — Berättade du om jultomten för de där infödingarna, Olof? Leendet var ovanligt likt ett lömskt varggrin, och Olof bröt samman. Han nickade krampaktigt.
  — Å, så det gjorde du? Jaha, kan man tänka sig, så du berättade för dem om jultomten! Han kommer ner på en släde som flyger i luften och dras av åtta renar, va?
  — Ja — äh — gör han inte det? frågade Olof olyckligt.
  — Och du ritade av släden för att vara säker på- att det inte skulle bli några misstag. Dessutom har han ett långt, vitt skägg och röda kläder med vita revärer.
  — Jaa, det är riktigt, sa Olof med ett förbryllat ansiktsuttryck.
  — Och han har en stor säck proppfull med presenter för små snälla barn, och den tar han ner genom skorstenen och stoppar presenterna inuti strumpor.
  — Javisst.
  — Talade du inte också om för dem att han snart skulle komma? Ganymedes skulle bara göra ett omlopp till runt Jupiter, och sen skulle han komma?
   Olof log ett blekt leende. — Jo då, kapten. Jag hade just tänkt tala om det. Jag håller på att klä granen och
  — Håll mun! — Kaptenen andades med ett visslande ljud. — Vet du vad de där ossarna har fått för sig?
  — Nej, kapten.
   Pelham lutade sig fram över bordet mot Olof och skrek: — De vill att jultomten ska komma och hälsa på dem!
   Någon skrattade, men ändrade det hastigt till en undertryckt hostattack när han fick syn på kaptenens ursinniga blick.
  — Och om jultomten inte kommer och besöker dem tänker ossarna strunta i arbetet! Han upprepade: Fullständigt strunta i det — strejka!
   Nu var det ingen som skrattade, vare sig halvkvävt eller på något annat sätt. Om det fanns mer än en tanke hos hela församlingen så gjorde den sig inte märkbar. Olof gav uttryck åt den tanken: — Men hur går det med produkterna vi ska leverera?
  — Ja, hur går det med dem? morrade Pelham. Måste jag skriva ner det åt dig? Ganymedesprodukter måste skaffa fram etthundra ton tungsten, åtti ton karenlöv och femti ton oxit varje år, annars mister bolaget sina rättigheter. Jag skulle inte tro att det finns någon här som inte vet det. Det råkar förhålla sig så att innevarande år slutar efter Ganymedes' nästkommande två omlopp runt Jupiter, och vi ligger efter med fem procent som det nu är.
   Det blev en fullständigt skräckslagen tystnad.
  — Och nu säger ossarna att de inte tänker arbeta om inte jultomten besöker dem. Inget arbete, ingen produktion, inga rättigheter — inga anställningar! Fattar ni nu, era imbecilla idioter? När bolaget förlorar sina rättigheter förlorar vi de bäst betalda jobben i planetsystemet. Säg adjö åt dem, om inte ...
   Han gjorde en paus och blängde stadigt på Olof och tillade: Om vi inte vid nästa omlopp har en flygande släde, åtta renar och en jultomte. Och vid alla kosmiska prickar i Saturnus" ringar, det ska vi ha, i synnerhet jultomten!
   Tio ansikten blev spöklikt bleka.
  — Har kapten någon på förslag? undrade någon med en röst som till tre fjärdedelar bestod av ett kraxande.
  — Ja, det råkar jag faktiskt ha.
   Han sträckte ut sig i stolen. Olof Johnson började plötsligt kallsvettas när han fann sig själv stirrande på toppen av ett utsträckt pekfinger.
  — Men, kapten! sa han med skälvande röst. ¤Det utsträckta pekfingret rörde inte på sig.

PELHAM KLEV IN i hallen, tog av sig syrgasmasken och de kalla tuberna som hörde till den. Ett efter ett kastade han av sig de tjocka ytterplaggen av ylle, och med en slutlig, trött suck drog han av sig de tunga, knähöga rymdstövlarna och slängde i väg dem.
   Sam Pierce upphörde för ett ögonblick med sin ingående granskning av den sista skörden av karenlöv och blickade hoppfullt upp över glasögonen.
  — Nå? undrade han.
   Pelham ryckte på axlarna. — Jag lovade dem jultomten. Vad skulle jag annars ha gjort? Jag fördubblade också sockerransonerna, så nu har de börjat arbeta igen — tills vidare.
  — Du menar tills den jultomte vi har lovat dem inte kommer.
   Pierce sträckte på sig och viftade med ett långt karenlöv mot kaptenens ansikte för eftertrycks skull. — Det här var det dummaste jag nånsin har hört talas om. Det går ju inte att ordna. Jultomten finns inte.
  — Försök tala om det för ossarna. — Pelham sjönk ner i en stol och. ansiktet antog ett uttryck av förstelnad dysterhet. — Vad håller Benson på med?
  — Syftar du på den där flygande släden han säger han kan fixa? — Pierce höll upp ett löv mot ljuset och betraktade det kritiskt. — Han är snurrig i bollen, om du vill veta det. Den gamle uven gick ner i den undre avdelningen i morse, och han har varit där sen dess. Det enda jag vet är att han har tagit isär den elektroklyvare vi har i reserv. Om nånting händer med den vanliga innebär det att vi inte får något syre. — Nåja, sa Pelham och reste sig tungt upp, för min del hoppas ja: att vi kvävs. Det skulle vara den bästa lösningen på det här problemet Jag går ner nu.
   Han stapplade ut och smällde igen dörren efter sig.
   I den undre avdelningen tittade han sig förvirrat omkring, för rummet var bestrött med glänsande maskindelar av förkromat stål. Det tog en stund innan han förstod att virrvarret var resterna av vad som dagen innan hade varit en funktionsduglig, prydligt hopsatt elektroklyvare. Mitt i rummet stod som en sorts anakronistisk kontrast en dammig träsläde på rostiga medar. Underifrån den hördes ljudet av hammarslag.
  — Hallå, Benson! ropade Pelham.
   Ett smutsigt ansikte som svetten hade runnit ner över dök fram under släden, och en stråle tobakssaft for fram i luften mot den spottkopp Benson alltid hade till hands.
  — Varför håller du på och skriker så där? klagade han. Det är ett kinkigt göra.
  — Vad katten ska den där kusliga manicken föreställa för något? undrade Pelham.
  — Det är en flygande släde. Och det är min egen idé. — Det syntes en entusiastisk glimt i Bensons vattniga ögon och tobaksbussen i munnen flyttades från kind till kind när han talade. — Släden fraktades hit för länge sedan när man trodde att Ganymedes var täckt med snö som Jupiters andra månar. Det enda jag behövde göra var att ta några gravitationsrepulsorer från elektroklyvaren och montera dem under släden, och det gör den viktlös när strömmen är på. Tryckluftsraketer tar hand om styrningen.
   Kaptenen tuggade tveksamt på underläppen.
  — Kommer den att fungera?
  — Det kommer den säkert att göra. En massa människor har kommit på den idén att använda repulsorer vid flygning, men de är inte effektiva, särskilt inte i områden med stor tyngdkraft. Men här på Ganymedes där tyngdkraften är en tredjedel mot Jordens skulle ett barn kunna handskas med den. Till och med Johnson skulle kunna klara det, fast inte skulle jag sörja om han ramlade ur den och bröt sin sabla nacke.
  — Okay då, hör på här. Det finns en massa såna där inhemska purpurvedstockar här. Leta reda på Charles Finn och säg åt honom att göra en plattform av de där och placera släden ovanpå. Plattformen ska skjuta fram en sex meter eller så, och det ska vara ett stängsel runt den del som skjuter fram.
   Benson spottade och rynkade pannan bakom de buskiga ögonbrynen.
  — Vad år det meningen att det ska bli av det, kapten? ¤Pelham skrattade strävt och kort.
  — De där ossarna väntar sig renar, och renar ska de få. De där djuren måste väl ha nånting att stå på?
  — Så klart ... Men stopp ett ögonblick! Det finns inga renar på Ganymedes.
   Kapten Pelham stannade ett ögonblick på väg ut. Ögonen smalnade av på det otrevliga sätt de alltid gjorde när han tänkte på Olof Johnson.
  — Olof har gått ut för att få tag på åtta taggryggingar, de har fyra fötter, ett huvud i ena ändan och en svans i den andra. Det är tillräckligt lika renar vad ossarna anbekommer.
   Den gamle ingenjören begrundade tuggande denna upplysning och gav till ett obehagligt skratt.
  — Bra! Jag hoppas den idioten får det trevligt när han ska fånga dem.
  — Det gör jag med, sa Pelham och ett gnisslande ljud hördes från tänderna.
   När han skred ut dök Benson, fortfarande med något skadeglatt i blicken, ner under släden.

KAPTENENS BESKRIVNING på taggryggingen var koncis och riktig, men den tog inte med åtskilliga intressanta detaljer. Så till exempel har taggryggingen en lång rörlig nos, två stora öron som sakta och milt svänger fram och tillbaka, och två känslofyllda, purpurfärgade ögon. Hanarna har längs ryggraden böjliga taggar i en högröd färg som tycks behaga de kvinnliga medlemmarna av släktet. Lägger man till detta en fjällig, muskulös svans och en långt mer än medelmåttig intelligens har man en taggrygging — dvs. har man en om man kan fånga den. ¤Det var just något sådant som Olof Johnson kom att tänka på när han smygande tog sig nerför den klippiga kullen och fram mot den hjord av tjugofem taggryggingar som betade på den sparsamt förekommande, grusbemängda markvegetationen. De taggryggingar som befann sig närmast Olof tittade upp när han nalkades, insvept i pälsverk och grotesk till anblicken med sitt syrgasmunstycke påsatt. Taggryggingen har emellertid inga fiender i naturen så de nöjde sig med att stirra på varelsen med en svagt ogillande blick och återvände sedan till sin knastrande torra, men näringsrika kost.
   Olofs idéer om hur man fäller storvilt var vaga. Han trevade i fickan efter en sockerbit, sträckte fram den och sa: — Var så god, kissen, kissen, kissen, kissen.
   Öronen på den närmast befintliga taggryggingen ryckte krampaktigt till av vämjelse. Olof kom närmare och sträckte fram sockerbiten igen.
  — Kom här, kossan! Kom här, kossan!
   Taggryggingen fick syn på sockerbiten och rullade med ögonen. Nosen ryckte till när han spottade ut den sista munsbiten av växter och pallrade sig över. Han sträckte ut halsen och nosade. Sedan utförde han en snabb, skicklig rörelse och slog ner på den utsträckta handflatan och klatschade sockerbiten in i munnen. Olofs andra hand for med ett stadigt grepp om ingenting.
   Med ett sårat uttryck i ansiktet sträckte Olof fram en sockerbit till. — Varsågod, Svarten! Varsågod, Fido!
   Taggryggingen åstadkom ett lågt, darrande ljud långt nere i strupen. Ljudet uttryckte förnöjelse. Tydligen hade detta främmande monstrum framför honom blivit vansinnigt och hade nu för avsikt att mata honom med dessa bitar av koncentrerad sötma för alltid. Han nappade åt sig den och drog sig tillbaka lika snabbt som förra gången. Men eftersom Olof denna gång hade hållit stadigt fast i den var det nära att tagg-ryggingen lagt embargo på ett halvt finger också.
   I Olofs skrik saknades en smula av den sorglöshet som är så nödvändig vid sådana tillfällen. Inte desto mindre är ett bett som känns genom en tjock handske ett bett!
   Han ryckte djärvt an mot taggryggingen. Det finns vissa saker som bringar Johnsönernas blod i svallning och väcker till liv den gamla. vikingaandan. Att få ett finger bitet, i synnerhet av ett ickejordiskt djur, är en av dessa saker.
   Ett osäkert uttryck kunde skönjas i taggryggingens ögon när han långsamt drog sig baklänges. Här erbjöds inte längre några vita tärningar, och han var inte riktigt säker på vad som skulle inträffa nu. Denna osäkerhet försvann med en plötslighet han inte hade väntat sig när två behandskade 'händer slog sig ner på hans öron och ryckte till. Han gav till ett gällt skrik och anföll.
   En taggrygging har ett visst sinne för sin värdighet. Han tycker inte om att man drar honom i öronen, särskilt inte när andra taggryggingar, inkluderande flera kvinnliga exemplar utan stadigt sällskap, har bildat en ring runt honom och ser på.
   Jordmannen åkte baklänges och förblev liggande en stund. Under tiden drog sig taggryggingen några meter tillbaka som det anstår en gentleman och lät Johnson kravla sig upp på fötterna igen.
   Det gamla vikingablodet sjöd allt häftigare i Olof. Sedan han hade gnuggat den fläck där han hade gjort sig illa när han ramlade på syrgastuben, hoppade han — varvid han totalt glömde att ta Ganymedes' tyngdkraft med i beräkningen. Han seglade en och en halv meter i luften, fram över taggryggingens rygg.
   Det fanns någonting av bävan i djurets ögon när han betraktade Olof, för det var ett imponerande hopp. Men där fanns också ett visst mått av förbryllan. Det tycktes inte finnas någon avsikt med manövern.
   Olof hamnade åter på ryggen och stötte ihop med syrgastuben igen På samma fläck av ryggen. Han började känna sig en smula generad. Ljudet som kom från åskådarna var anmärkningsvärt likt hånfulla gnägganden.
  — Skratta bara! muttrade han bittert. Jag har inte ens börjat slåss än.
   Han närmade sig långsamt och försiktigt taggryggingen. Han cirklade runt honom och väntade på sin chans. Detsamma gjorde taggryggingen. Olof fintade och taggryggingen duckade. Taggryggingen stegrade sig och Olof duckade.
   Hela tiden sökte Olof i minnet efter nya hädelser. Det hesa "Ur-r-r-r" som steg upp ur taggryggingens strupe föreföll att sakna den broderliga anda som man vanligen förknippar med jultiden.
   Sedan hördes plötsligt ett vinande ljud. Olof kände hur någonting kolliderade med skallen, precis bakom vänstra örat. Den, här gången slog han en kullerbytta och hamnade på nacken. Gnäggningarna från åskådarna kom som från en kör, och taggryggingen viftade triumferande på svansen.
   Olof gjorde sig kvitt det intryck han hade av att han svävade fram genom en stjärnbeströdd rymd utan något slut, och vacklade upp.
  — Nej nu, protesterade han. Att använda svansen är fusk!
   Han hoppade bakåt när svansen for fram igen, och kastade sig sedan framåt i en flygande tackling. Han högg tag i djurets fötter och kände hur taggryggingen kom ner på ryggen med ett indignerat tjut.
   Nu blev det en fråga om jordmuskler contra Ganymedesmuskler, och Olof blev en brutal muskelknutte. Han kämpade sig upp på fötterna, och taggryggingen fann sig slängd över främlingens axel.
   Taggryggingen kom med högljudda invändningar och försökte bevisa det rättmätiga i dem medelst en klok manöver med svansen. Men han befann sig i ett olämpligt läge, så när han snärtade till med svansen for slaget, utan att träffa, över Olofs huvud.
   De andra taggryggingarna makade sig fördystrade åt sidan för jordmannen. Tydligen var de alla goda vänner till det fångade djuret och tyckte mycket illa om att se honom förlora en strid. Med filosofisk underkastelse återvände de till sin måltid, uppenbarligen övertygade om att det var ödet.
   Olof nådde fram till sin i förväg iordningställda grotta på andra sidan klippavsatsen. För en mycket kort stund uppstod ett klumpigt slagsmål, men sedan lyckades han sätta sig på taggryggingens huvud och knyta så många knutar på ett rep att det räckte för att hålla honom fast.
   När han några timmar senare hade fångat sin åttonde taggrygging ägde han den färdighet som kommer med lång övning. Han skulle ha kunnat ge en cowboy på Jorden värdefulla anvisningar om hur man fångar omärkt boskap. Han skulle även ha kunnat ge en sjåare nere på Jorden lektioner i elementärt och avancerat svärande.
DET VAR NU julaftonskvällen — och överallt i Kupolen på Ganymedes rådde ett öronbedövande oväsen och en förvirrad upphetsning, som om en nova just höll på att explodera under ljudåtergivning. Runt den rostiga släden, som var monterad på en plattform av purpurvedstockar, utspelades ett kungligt slagsmål mellan fem jordbor och en taggrygging.
   Taggryggingen har bestämda åsikter om de flesta ting, och en av hans mest orubbliga och bestämda åsikter är att aldrig gå dit han inte vill gå. Det klargjorde han genom att slå ut med ett huvud, en svans, tre ryggtaggar och fyra ben i alla möjliga riktningar och med största möjliga styrka.
   Men jordborna vidhöll sin avsikt, och det inte alltför milt. Trots högljudda, plågade skrik lyfte de upp taggryggingen på plattformen, halade honom på plats och fjättrade honom så att han blev fullständigt hjälplös.
  — Det är klart! skrek Peter Benson. Hit med buteljen.
   Benson höll taggryggingens nos med ena handen och svängde med flaskan under den med den andra. Taggryggingen skälvde förväntansfullt och gnällde känslosamt. Benson hällde ner lite sprit i strupen på djuret. Det hördes ett sörplande och ett gnägg av belåtenhet. Taggryggingens hals sträcktes ut efter mer.
   Benson suckade. — Och det här som är vår bästa konjak.
   Han höll buteljen uppochnervänd och tog bort den när den var halvtom. Taggryggingens ögon snurrade snabbt runt i ögonhålorna, och den företog sig vad som tycktes vara ett försök att dansa en sprittande polka. Det varade emellertid inte länge, för ämnesomsättningen hos varelser på Ganymedes påverkas nästan omedelbart av alkohol. Hans muskler knöt sig och blev alldeles stela av berusning och med en högljudd hickning ramlade han omkull och förlorade medvetandet.
  — Släpa hit nästa! skrek Benson.
   På en timmes tid hade åtta taggryggingar reducerats till lika många kataleptiska statyer. Gaffelformade stickor hade bundits runt deras huvuden, som renhorn. Det hela verkade något primitivt och ofullbordat, men det dög.
   Just som Benson öppnade munnen för att fråga var Olof Johnson var visade sig den hedersmannen i tre kamraters armar, och han kämpade lika segt som väl någon taggrygging. Hans invändningar var emellertid mycket tydliga.
  — Jag tänker inte bege mig nånstans i den här dräkten, vrålade han och försökte trycka ut det öga som var närmast inom räckhåll för honom. Hör ni inte vad jag säger?
   Och visst fanns det skäl för hans invändningar. Inte ens när han var som mest till sin fördel hade Olof fått någons hjärta att dunka häftigt. Men som han såg ut nu liknade han en hybrid mellan vad taggryggingarna hotar sina små barn med och Picassos uppfattning av en patriark.
   Han bar den vanliga jultomtedräkten. Kläderna var så röda som de nu kan bli när man har sytt rött silkespapper på en rymddräkt. Hermelinskanten runt hättan var vit som bomullsvadd, vilket det också var. Skägget, också det av bomullsvadd, hängde löst ner över öronen. Vid anblicken, av denna anordning plus det påsatta syrgasmunstycket måste även den starkaste vända bort blicken.
   Genom ryck och slit lyckades man få upp honom i släden. Andra kastade sig in i striden för att hjälpa till, så till slut var Olof ingenting annat än ett dämpat vridande och ryckande och en halvkvävd röst.
  — Släpp mig! mumlade han. Släpp mig och kom an en i sänder. Kom an!
   Han försökte svänga med knytnävarna för att ge eftertryck åt utmaningen. Men alla de händer som höll honom fast gjorde det omöjligt för honom att röra ett finger ens en gång.
  — Sätt dig i den! befallde Benson.
  — Dra åt skogen! flåsade Olof fram. Jag tänker inte sätta mig i någon patenterad genväg till självmord, och du kan ta din sabla flygande släde och
  — Hör på, avbröt honom Benson. Kapten Pelham väntar på dig på andra sidan. Han kommer att flå dig levande om du inte dyker upp inom en halvtimme.
  — Kapten Pelham kan ta den här släden och Tänk på ditt jobb då! Tänk på. de hundrafemti dollar du får i veckan. Tänk på det vartannat år du har ledigt med full lön. Tänk på Hilda där nere på Jorden som inte kommer att gifta sig med dig om du inte har ett jobb. Tänk på allt det!

JOHNSON tänkte och morrade. Sedan tänkte han lite till, satte sig i släden, spände fast säcken och fyrade av den bakre raketen.
   Släden for framåt och han hejdade sig från att åka baköver och ut ur släden med tvåtredjedels hårsmån. Efter det höll han fast i kanterna och betraktade de omgivande kullarna när de höjde och sänkte sig var gång den ostadiga släden krängde till.
   Allteftersom vinddraget ökade blev slädens vågrörelser mer markerade. Och när Jupiter visade sig på himlavalvet avslöjade dess gula sken varje tinne och utsprång på den klippiga marken. Släden tycktes vara på väg mot vart och ett av dessa i tur och ordning. Och vid det laget då den jättestora planeten fullständigt hade farit bort över horisonten, började den beklagliga verkan av alkoholen — som försvinner ur organismen på Ganymedes lika snabbt som den upptas av den — att dra sig tillbaka från taggryggingarna.
   Den bakersta taggryggingen vaknade till liv som den förste, kände smaken i munnen, ryckte till och avgav nykterhetslöfte. Efter att ha avgett detta löfte skärskådade han matt de närmaste omgivningarna. De gjorde för ögonblicket inget intryck på honom. Endast gradvis tvingade sig det faktum på honom att 'hans fotfäste, vad det nu bestod av, ingalunda var lika stabilt som vanligt på den solida månen Ganymedes. Det svajade och svängde hit och dit, vilket han tyckte var mycket ovanligt.
   Han skulle kanske ändå ha lagt skulden för denna ostadighet på de utsvävningar han så nyligen hade deltagit i, om han inte hade varit oförsiktig nog att kasta en blick över det stängsel han var bunden vid. Såvitt man vet har ingen taggrygging någonsin dött av hjärtslag, men när den här tittade ner höll han nästan på att göra det.
   Hans skrik gav uttryck åt plåga, skräck och förtvivlan, och det kom de andra taggryggingarna att återfå fulla medvetandet — även om det var tillsammans med en ordentlig baksmälla. För ett tag försiggick en förvirrad och otydlig konversation medelst gnälliga läten när djuren försökte förjaga smärtan ur sina huvuden och i stället få in upplysningar om sin situation. Bägge dessa mål uppnåddes och man organiserade en vild flykt. Som flykt betraktad var den kanske inte så märkvärdig, för taggryggingarna var väl fastbundna. Men frånsett det faktum att de inte kom någon vart genomgick de alla de rörelser som erfordras för en vild galopp. Och släden uppförde sig plötsligt som den hade blivit tokig.
   Olof högg tag i skägget sekunden innan det tog sig loss från öronen.
  — Hör nu! skrek han.
   Det var ungefär som att säga "Fy" till en orkan.
   Släden stötte, slog bakut och dansade en hysterisk tango. Då och då spurtade den häftigt framåt som om den hade fått för sig att den skulle krossa skallen, om den nu hade haft någon. Under tiden bad, svor, grät Olof, och fyrade av alla tryckluftsraketerna på en gång.
   Ganymedes virvlade runt och Jupiter var bara en yster suddighet. Det som fick taggryggingarna att sluta upp med flykten var kanhända det spektakel Jupiter utgjorde när den dansade foxtrot. Men mer troligt var nog att de inte längre brydde sig om någonting. Vad nu än orsaken var så. upphörde de med den vilda galoppen, höll högstämda avskedstal till varandra, bekände sina synder och inväntade döden.
   Släden började lugna sig och Olof kunde andas igen. Men bara för att åter upphöra med det när han fick syn på den sällsamma anblicken runt omkring honom: kullarna och marken ovanför honom och den svarta himlen och uppsvullna Jupiter nedanför honom.
   Det var vid detta stadium som även han försonade sig med tanken på evigheten och inväntade slutet.

"OSSE" är förkortningen av ostron, och det är vad invånarna på Ganymedes ser ut som, utom det att deras halsar är kortare, deras huvuden större och fjädrarna verkar vara färdiga att falla av. Lägg till detta ett par befjädrade armar av bara skinn och ben med tre korta fingrar på varje arm. De kan tala engelska, men när man hör dem göra det önskar man att de inte kunde det.
   Där var femtio stycken i den låga byggnaden av purpurvedstockar, som utgjorde deras folketshus. Kapten Pelham och fem av hans män satt på den uppkastade jordhögen i den främre delen av rummet, som var mörkfärgat och dunkelt av röken från de brinnande purpurvedfacklorna; dessutom stank rummet. Den allra smutsigaste ossen struttade av och an framför dem och spände ut sin väldiga bröstkorg med rytmiska, dånande ljud.
   Han stannade ett ögonblick och pekade upp mot ett uppbrutet hål i taket.
  — Titta! skrek han gällt. Korssten. Vi göra. Kuljomten komma in där.
   Pelham grymtade sitt gillande. Ossen skrockade belåtet. Han pekade på de små säckarna av flätat gräs som hängde på väggarna.
  — Titta! Strumpor. Kuljomten stoppar i presetter!
  — Jaha, sa Pelham utan någon entusiasm. Skorsten och strumpor. Så trevligt då. — Han talade ur mungipan till Sam Pierce som satt bredvid honom: En halvtimme till i den här avskrädeshögen och jag dör. När kommer egentligen den där idioten?
   Pierce rörde olustigt på sig.
  — Hör på, sa han. Jag har suttit och räknat efter. Vi är klara med allting utom karenlöven, men vi har fortfarande fyra ton för lite av dem. Om vi blir klara med den här idiotiska affären inom en timmes tid, så att vi kan börja med nästa skift och låta ossarna arbeta dubbelt, kan vi klara det. — Han lutade sig bakåt. — To då, jag tror vi kan klara det.
  — Med en hårsmån i så fall, svarade Pelham dystert. Men det fordrar att Johnson tar sig hit utan att göra bort sig igen.
   Ossen höll på att tala igen, för ossar tycker om att tala. Han sa:
  — Jull varje år. Jull trevligt, ala vänliga. Osse tycka om jull. Tycker du om jull?
  — Visst, buskul, fräste Pelham artigt. Frid på Ganymedes och människorna en god villa — i synnerhet åt Johnson. Och på tal om honom, var katten är den åsnan?
   Han skruvade sig nervöst i stolen, alltmedan ossen hoppade upp och ner några gånger, tydligen enbart för övningens skull. Han fortsatte att hoppa och varierade det ibland med att ta några små skuttande danssteg, tills Pelhams nävar började göra strypande rörelser. Endast ett gällt skrik från det hål i väggen som hade fått rang och värdighet av "fönster", avhöll Pelham från att mörda ossen.
   Ossarna samlade sig i en svärm och jordmännen slogs om en utkiksplats.
   Mot Jupiters stora gula skiva avtecknade sig en flygande släde, komplett med renar. Det var bara ett helt litet föremål, men det var ingen tvekan om det. Jultomten var på väg.
   Det var bara ett fel med det hela. Släden och renarna for framåt med en förfärlig fart — men upp och ner.
   Ossarna igångsatte en hel kakafoni av gälla skrik.
  — Kuljomten! Kuljomten! Kuljomten!
   De klättrade ut genom fönstret, helt påminnande om en skara besjälade golvmoppar som har blivit tokiga. Pelham och hans män begagnade sig av den låga dörren.
   Släden nalkades och blev allt större; den gjorde den ena överhalningen efter den andra och vibrerade som ett svänghjul som har kommit ur balans. Olof Johnson syntes som en liten figur som desperat höll sig fast vid slädsidan med båda händerna.
   Pelham skrek vilt och osammanhängande och hostade halvkvävt i den tunna luften var gång han glömde att andas genom näsan. Sedan slutade han att skrika och stirrade med fasa framför sig. Släden, som nu hade nästan naturlig storlek, dök neråt. Inte ens om det hade varit en pil som hade avskjutits av Wilhelm Tell skulle den kunna ha varit mer säker om att träffa mellan Pelhams ögon.
  — Kasta er ner! skrek han och lät sig falla ner på marken.
   Luftdraget som uppstod vid slädens passage ven häftigt förbi och for över Pelhams ansikte. För ett ögonblick kunde man höra Olofs röst, som lät gäll och otydlig. Tryckluft rusade förbi och lämnade spår efter sig i form av kondenserad ånga.
   Pelham låg skälvande och kramade om Ganymedes' frusna jordskorpa. Sedan reste han sig långsamt upp och knäna darrade som om han hade varit en hula-hulaflicka. Ossarna, som hade skingrat på sig när det flygande fordonet svepte ner, hade församlat sig igen. Långt där borta ändrade släden kurs på nytt.
   Pelham betraktade den när den svängde hit och dit och kretsade runt alltmedan den roterade. Den gjorde en överhalning mot Kupolen, böjde av åt sidan, vände tillbaka och ökade farten.
   Inuti släden arbetade Olof som en galning. Han spärrade ut med benen och flyttade sig än hit och än dit för att söka manövrera medelst sin vikt. Han svettades och svor och gjorde sitt bästa för att undvika att titta "ner" mot Jupiter. Han tvingade släden att beskriva allt vildare svängar. Den raglade fram i en 180 graders vinkel nu, och Olof kände hur hans mage kom med trägna invändningar.
   Han höll andan och lutade sig på höger fot och kände hur släden svängde över. När han kom längst ut i svängen stängde han av gravitationsrepulsorerna, och på grund av Ganymedes' ringa tyngdkraft föll släden ner med ett ryck. Eftersom släden var bottentung på grund av gravitationsrepulsorn av metall undertill kom den följaktligen på rätt köl när den föll ner.
   Men detta beredde kapten Pelham ringa tröst eftersom han än en gång befann sig i slädens kurs.
  — Ner! skrek han och kastade sig ner.
   Släden for förbi ovanför med ett huiiisch, kolliderade med en stor sten med ett. krack, studsade sju meter ut i luften, for ner med ett ruuusch och ett bang, och Olof ramlade ner och ut ur släden.
   Jultomten hade anlänt.

OLOF drog ett djupt, skälvande andetag, tog säcken på ryggen, justerade skägget och klappade en av de tyst lidande taggryggingarna på huvudet. Det kunde vara så att döden väntade — faktum var att Olof knappast kunde tåla sig i sin iver efter den — men han tänkte dö stående, på ett nobelt sätt, värdigt en Johnson.
   Inne i timmerkojan, dit ossarna hade dragit sig tillbaka, tillkännagavs ankomsten av jultomtens säck medelst en duns mot taket. En andra duns förtalte att jultomten själv hade anlänt. Ett vederstyggligt ansikte uppenbarade sig i hålet som fick tjänstgöra som skorsten.
  — God jul! kraxade det och tumlade ner.
   Olof hamnade som vanligt på syrgastuberna och de slog som vanligt mot samma fläck på ryggen.
   Ossarna hoppade upp och ner som gummibollar som har angripits av en häftig klåda.
   Olof haltade tungt fram mot den första strumpan och deponerade där den grant bemålade boll han hade tagit ur säcken. Det var en av de många som ursprungligen hade varit avsedda till julgransprydnader. En efter en stoppade han in resten i varje tillgänglig strumpa.
   När han avslutat sitt arbete satte han sig nästan handlöst på huk, alldeles uttröttad, och i denna ställning betraktade han de följande händelserna med glasartade och fisklika ögon. Den munterhet och det goda lynne som väcker sådant gensvar, alla dessa traditionella drag i jultomtens karaktär saknades hos denne jultomte, och det med en anmärkningsvärd fullständighet. Ossarna kompenserade detta förhållande genom sin vilda hänryckning. De höll sig tysta och satt kvar på sina platser tills Olof hade lagt ner den sista bollen. Men när han hade slutat fullkomligen hävde luften sig och förvreds under påtryckningarna av de skärande skrik som steg upp, På en halv sekund hade var och en av ossarna en julgransboll i handen.
   De tjattrade våldsamt med varandra och handskades försiktigt med bollarna och slöt dem tätt till bröstet. Sedan jämförde de dem och skockades för att betrakta särskilt fina exemplar.
   Den smutsigaste ossen närmade sig Pelham och drog honom i ärmen.
  — Kuljomten bra, kacklade han. Titta, han hava lämnat ägg! Han stirrade vördnadsfullt på bollen och sa: Snyggare än osseägg. Det är väl kuljomtens ägg?
   Ett knotigt finger borrade sig in i Pelhams mage.
   Men ossen lyssnade inte. Han borrade in bollen långt inne i värmen bland sina fjädrar och sa:
  — Snygga färger. Hur lång tid för små kuljomtar att komma ut? Och vad käka små kuljomtar? — Han höjde blicken. — Vi sköta om dem väl. Vi uppfostra små kuljomtarna, göra dem klyftiga och lika intelligenta som ossarna själva.
   Pierce högg tag i kapten Pelhams arm.
  — Snacka inte med dem, viskade han utom sig. Inte behöver väl du bry dig om att de tror att jultomten lägger ägg. Kom nu! Om vi jobbar som besatta är det fortfarande möjligt att klara av hela produktionen. Kom så sätter vi i gång nu.
  — Det har du rätt i, medgav Pelham. ¤Han vände sig mot ossen.
  — Säg åt alla att sätta i gång. — Han talade högt och tydligt. -Arbeta nu. Förstår du? Skynda på, skynda på, skynda på! Kom nu!
   Han gestikulerade med armarna. Men den smutsiga ossen hade plötsligt stannat. Han sa långsamt: — Vi arbeta, men Johnson säga jull varje år.
  — Räcker det inte med en jul för er? frågade Pelham retligt.
  — Nej, sa ossen med gäll stämma. Vi vill ha kuljomten nästa år. Få mera ägg. Och nästa år mera ägg. Och nästa år. Och nästa år. Och nästa år. Mera ägg. Mera små kuljomteägg. Om inte kuljomten komma vi inte arbeta.
  — Men det dröjer länge till nästa jul, sa Pelham. Vi kan tala om det då. Vid det laget kommer endera jag att ha blivit fullständigt tokig eller ni att ha glömt bort alltsammans.
   Pierce öppnade munnen, stängde den, öppnade den, stängde den, öppnade den och lyckades slutligen få fram vad han ville ha sagt.
  — Kapten, de vill att han ska komma varje år. -- Jag vet. Men de kommer inte ihåg det nästa år.
  — Men fattar kapten inte? Ett år är för dem den tid det tar för Ganymedes att fullborda ett varv runt Jupiter. Enligt jordtid är det en vecka och tre timmar. De vill att jultomten ska komma varje vecka!
  — Varje vecka! — Pelham svalde. — Johnson sa att ...
   För ett ögonblick blev allting gnistrande kullerbyttor för hans blick. Han svalde halvkvävt och ögonen sökte automatiskt efter Olof.
   Olof frös ända in i själen och reste sig upp med en föraning om vad som skulle komma. Han makade sig fram mot dörren. Men där stannade han när han drog sig till minnes vad god ton som jultomte bjöd. Med skägget hängande ner mumlade han hest:
  — God jul allesammans, och god natt.
   Han skyndade sig fram till släden som jagad av furier. Några furier var visserligen inte efter honom, men det var kapten Scott Pelham.

Originalets titel: Christmas on Ganymede, ursprungligen publicerad i januari 1942 i tidskriften Startling Stories.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki