Fandom

Svenskanoveller Wiki

Jultavlor. Skiss IV

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Moa Martinson

De flesta av dem som mor gick på hjälp hos var folk som inte hade så hävert själva, oftast hade de förköpt sig till julen så fjärdedag jul stod nästan lika hotande för mors hjälpherrskap som för oss. På nyår skulle räkningar för alla presenter och skinkor och svinhuvuden komma som bumeranger. Vi hade det nästan bättre ställt i så fall för vi fick ingen kredit. Det enda vi var skyldiga för var mjölk. Mjölkräkningen stod som ett väldigt moln för mors horisont, den hade stigit katastrofalt under julen, hela fyra kronor. Fyra kronor! Fyra dars släp för mor. Om hon nu hade lyckan att få något arbete. Till på köpet började smedfrun som sålde mjölk gnälla om att korna sinat och att mor bara kunde få tre liter i veckan, då förstod ju mor vad klockan var slagen för vår del och hade ingen tanke på att gå till kyrkan och i andakt och kontemplation höra kyrkklockorna ringa in det nya seklet. Mor fick en dags arbete, så mycket så vi inte svalt ihjäl mor och jag, mjölkräkningen ökade med trettio öre, mjölken kostade tio öre litern.
   Det var nyårsafton, på natten skulle klockorna ringa in det nya seklet, mor och jag lade oss tidigt för att spara ljus och ved. Styvfar hade inte hörts av.
  — Han går väl på luffen, stackarn, sa mor och grät en skvätt. Det var många som gick på luffen då som inte var yrkesluffare. Mor fick arbete i stan nyårsafton och nyårsdan och jag fick hjälpa grannfrun att torka disk, för de hade främmande, så jag fick maten där de båda helgdagarna. Det gick åter en vecka, kölden skarpnade till. Hur dagarna gick är inte gott att minnas, ty svält och svårigheter är så enahanda att dar, veckor och år går utan att man kan särskilja dem. Om kvällarna, då mor kommit från stan efter resultatlös jakt efter arbete, satt vi och fantiserade om hur styvfar kanske fått arbete och snart skulle sända oss en hel tia. Mjölken skulle bli betald och vi skulle baka vetebröd. —
   Det fanns barn som höll julgransplundringar, men det fanns många fler som gick och såg på en allt mer förtorkad och dag efter dag tommare gran. Små, giriga munnar kunde inte låta godsakerna vara, och jag hade bit för bit sugit i mig sträva kritkarameller á två öre i form av lyror och fiskar som funnits på min gran. Även om vi haft några kronor och kunnat bjuda lite kaffe åt nåra ungar så skulle inte mor vågat, för då skulle de som hade bättre ställt sagt att ... När di kan ställa te med kalas så kan di också betala mjölken. Detta visste mor nogsamt, även om hon ibland hjälpte till på kalas där allting var taget på kredit. Men det var ju skillnad, det var herrskap, ingen kritiserade dem för de försökte uppehålla den livsstil de blivit uppfostrade till, inte förrän de gjorde konkurs. Då kom kritiken, om konkursen var misslyckad. Ibland blev folk rika som gjort konkurs.
   En dag, då mor och jag traskat iväg en halv mil från Kolmården för att plocka lite bangar och nyss kommit hem och fått eld i spiseln för att värma upp lite av vår kreditmjölk som blev allt bittrare i smaken vart efter skuldnotan växte, så kom smedfrun upp med nyfikenheten darrande i varje anletsdrag och lämnade mor en lapp. Det var en avi om en postförsändelse. Mor blev vit i ansiktet och måste sätta sig.
  — Det är nog från karln din, det är nog pengar, sa smedfrun.
  — Tror jag knappast, sa mor, men hennes ögon lyste av hopp. Grannfrun gick till sitt och strax efter såg vi henne gå in i grannstugan.
  — Nu ska hon förstås brodera ut att vi fått pengar! och tänk om det inte är nåra! då tror folk jag ljuger och inte vill betala mjölken, sa mor.
   Vi satt länge och dividerade och vände på den slarvigt blyerts-skrivna lappen.
   Mor skulle ha gått till stan tidigt nästa dag, men hon beslöt att jag först skulle gå till posten.
   Det var tre fjärdingsväg till posten och något längre till stan. Jag skulle ge mig av redan klockan sex på morgonen. Vi hade en mycket vag föreställning om posttider men trodde att de öppnade klockan sju, och om det inte var pengar i försändelsen så skulle mor ge sig av till stan så fort jag kom hem. Vi var utan allting och mor måste få arbete om det inte var pengar på posten. Mor skrev sitt namn på lappen redan på kvällen och jag sov oroligt på natten. Redan klockan fem var hon uppe och värmde mjölk och gav mig det enda bröd som fanns.
  — Du måste väl också ha nåt, sa jag, men tuggade allt jag orkade, för jag var hungrig.
  — Jag lånar en kaka av smedfrun då de vaknar, sa mor.
   Att låna var det värsta mor visste, men nu hade vi ju en stor förhoppningsmarginal att rumstera i och när man har utsikter då kunde man också låna och ta på kredit, då var det ingen skam, det visste både mor och jag. Med pengar i utsikt kom man omedelbart med i gemenskapen.
   Jag traskade iväg i den bitande stjärnklara morgonen.
   Posten var inte öppen så jag gick in i den lilla järnvägsstationens väntsal och värmde mig vid kaminen och tyckte att jag var ute på äventyr. Ett par mjölkbud kom in, stampade med fötterna, tog åkarbrasor och svor över postmästarn som inte kom och ordnade deras väskor som de skulle ha med till sina olika gårdar. Jag visste inget om att ställa mig i kön så jag fick vänta till sist fast jag var först på plan.
   När det äntligen blev min tur så slog hjärtat så jag tyckte att postmästarns ansikte i luckan gungade upp och ned. Postmannen synade avin, tittade på mig.
  — Det ska vara tio öre, sa han.
   Det gungade under fötterna, också nu kände jag mig frusen och hungrig, och förväntansfull som jag varit höll jag på att sjunka ihop som för ett dråpslag.
  — Det har jag inte, stammade jag.
  — Kan de inte läsa innantill hemma hos dej, frågade han. Jag teg och tårarna rann.
  — Jag har inte lust att ge bort nåra tioöringar, hur långt har du att gå?
   Jag snyftade och teg. Det gjorde detsamma allting, et brev man, måste lösa med tio öre kunde det inte finnas pengar i.
  — Hur långt har du gått! skrek han.
  — Tre fjärdingsväg, snyftade jag. Är det något viktigt, sa inte far din eller mor din det? — om det inte är nåra pengar i brevet så gör det detsamma, sa jag som åter började stå på den vanliga, fattiga gamla jorden igen och såg brev med tior i försvinna, såg förhoppningarna sitta fast-smetade likt julänglar på ett julkort.
  — Vad har ni för bekanta som skickar brev till er utan att sätta på porto, låter er gå en så lång väg, trodde ni det var pengar i brevet, ser ni inte skillnad på en vanlig avi och en som betyder pengar, examinerade han.
   Nej, jag visste inte skillnaden, jag hade bara gått i skola ett år, ingen hade lärt vare sig mor eller mig något om avier. Senare i mitt liv fick jag veta att inte ens de som tagit studenten fått lära sig något om fraktsedlar och postkvitto. Och även om jag hade vetat det denna kalla januarimorgon år nittonhundra så hade det inte givit mig någon tröst. Jag hade inte fått begreppet klasskillnad klar för mig ännu, jag visste bara att en del hade mat och kläder, en del inte.
   Postmannen gav mig brevet utan att domdera vidare. Jag ryckte åt mig det utan att tacka, i fasa för att han kunde ångra sig, och vem visste, kanske ändå det kunde finnas en slant i brevet. Dessutom var jag arg på postmannen för han talat föraktfullt om dem som eventuellt skrev brev till oss. Jag gitte inte tacka. Jag vände mig tvärt och stötte ihop med en stor mage och en päls. Både magen och pälsen och jag höll på att ramla omkull. Vi höll i varann och sod där och vägde någon sekund men fick balansen åter.
  — Se dig för, unge, skrek postmästaren, ursäkta patron, sa han hövligt till pälsen och magen.
  — Ursäkta, snyftade jag, och torkade snor och tårar för mor hade lärt mig att vara hövlig, och hon gav mig alltid en av våra fem vita näsdukar då jag skulle gå ett viktigt ärende.
  — Gråter du stumpan, sa patron som var blå om näsan av kyla och julfirande och hade frost i skägget men såg vänlig och ofarlig ut.
  — Nej då, jag gråter inte, sa jag och började stortjuta. Vänligt tilltal var mer än jag orkade med just då.
   Patron klappade mig, torkade mig med sin egen näsduk som luktade gott av hårvatten och tobak.
  — Slog du dig? frågade han.
  — Nej då, tack snälla herrn, sa jag och försökte komma loss, för patron höll mig om axlarna och hade lagt armen på min långa fläta så håret stretade och drog i nacken, dessutom tyckte jag han var dum som trodde man kunde slå sig mot hans tjocka mage och päls.
  — Du har ingenting att tacka för, varifrån är du? Jag nämnde namnet på byn där jag bodde.
  — Vänta lite, jag ska åt samma håll, du får åka med mig, det blir nästan ända fram, jag måste till stan men kom för sent till tåget så jag åker landsvägen, här har du, och så gav han mig tjugofem öre. Uppfylld som jag var av det portolösa fattigbrevet och med associationer till obetalda mjölkräkningar så lämnade jag ögonblickligen tjugofemöringen i postluckan, utan att tänka på att vi inte hade en brödbit hemma och att jag kunnat få en hel limpa för tjugofemöringen.
  — Jag är skyldig tio öre för ett brev, sa jag förklarande till patronen.
   Patronen såg lite förvånad ut, postmannen såg närmast generad ut, men jag kände mig stolt och glad och blev varm över hela kroppen. Jag var nog född med tur som mor så ofta sagt.
   Jag fick krypa ner i en slädrack, fick ett hästtäcke om ryggen och fäll om benen och hade femton öre och ett brev, hårt slutna i handen.
   Ja så hände inte stort mer än att jag fick en hel femtioöring av patronen då jag gick ur släden. Patronen mådde inte bra sa han och det syntes på honom. Han skulle råka en bekant på "Gästis" i Norrköping, anförtrodde han mig. Jag tyckte mycket synd om honom och teg hela vägen med mina bekymmer. Han var tyst och frågade ingenting. Jag tyckte mycket om folk som inget frågade då jag var liten. An i dag har jag samma smak. —
   Brevet var från styvfar. Han hade inte fått något arbete utan var på väg uppåt Kolmården igen för att möjligen få huggning, men det skulle ju vara verktyg...
   Mor gav sig iväg till stan så fort hon läst brevet, som tur var hade hon inte lånat något bröd av grannfrun. Hon fick lov på arbete till nästa dag, ett bönhus som skulle skuras, den vanliga skurhjälpen hade blivit sjuk.
   Min femtioöring köpte hon bröd och margarin för — och en strut karameller för tio öre. Fem öre fick jag behålla.
   Styvfar hade sänt med tio öre med en pojke som skulle posta hans brev, fick vi veta sen. Styvfar lovade att klå opp pojken som stulit tioöringen, men mor avvärjde och sa att pojken kanske också varit utan bröd och mjölk och allting.

Ur "Kärlek mellan krigen", Bonniers 1947.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki