Fandom

Svenskanoveller Wiki

Junior

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av: Anna Gavalda

Tänk dig en situation där du olovandes har tagit familjens nya bil för att köra en sväng. Du råkar ut för ett litet missöde och återvänder med en tillbucklad bil. Hur reder du ut det problemet?

HAN HETER ALEXANDRE Devermont. Det är en alldeles rosig och alldeles blond ung man.
   Uppvuxen i vakuumförpackning. Hundra procent toaletttvål och Colgate dubbelverkande fluortandkräm, med kortärmade rutiga bomullsskjortor och grop i hakan. Söt. Proper. En riktig liten gullegris.

   Han fyller snart tjugo år. Den där nedslående åldern när man fortfarande tror att allt är möjligt. Så många sannolikheter och så många illusioner. Så många slag att få i ansiktet också.
   Men inte för den här alldeles rosige unge mannen, inte alls. Livet har aldrig gjort honom något illa. Ingen har dragit honom i öronen ända tills det gör riktigt ont. Han är en skötsam gosse.
   Hans mamma är så uppåtsträvande att hon vill fisa högre upp än rumpan sitter. Hon säger: »Hallå, det är Élisabeth Devermont... « och uttalar den första stavelsen tydligt. Som om hon fortfarande hoppades lura någon... Struntprat... Man kan köpa sig till många saker nuförtiden, men du vet att när det gäller adelspartikeln, då är det kört.
   Du kan inte längre betala för den sortens högmod. Det är som för Obelix, du måste ramla ner i det redan som liten. Det hindrar henne inte från att bära en signetring med ingraverad vapensköld.
   Vad då för vapensköld? Det undrar jag just. Ett litet vapenbildsvirrvarr med krona och franska liljor mot en sköldfond. Sammanslutningen för Frankrikes charkuterister och traktörer valde samma motiv till intresseföreningens brevhuvud, men det vet ju inte hon. Puh.
   Hans pappa har tagit över familjeföretaget. En firma som tillverkar trädgårdsmöbler i vit plast. Rofitexmöblerna.
   Tio års garanti mot gula missfärgningar och det i vilket klimat som helst.
   Plast känns ju förstås lite som arbetarklassens camping och picknick. Det skulle ha varit mer fashionabelt med teak, tjusiga bänkar som långsamt får vacker patina och blir lite mossbelupna under den där hundraåriga eken som farfars far planterade mitt på lantegendomen... Men visst, man är ju så illa tvungen att ta det som folk lämnar efter sig, inte sant.
   På tal om möbler så överdrev jag lite grann nyss när jag påstod att livet aldrig hade utsatt Junior för någonting. Jodå. En gång när han dansade med en flicka av fin familj, mager och rasren som en typisk engelsk setter, då fick han faktiskt känna på.
   Det var på ett sånt där litet elegant kalas som mammorna ordnar för hemskt dyra pengar för att undvika att deras telningar en dag ska drista sig in mellan brösten på en Leila eller en Hannah eller vad som helst annat som skulle osa för mycket svavel och kättja eller harissasås.
   Alltså var han där med sin smokingskjorta och sina fuktiga händer. Han dansade med den här flickan, han var verkligt försiktig så att han absolut inte skulle snudda hennes mage med gylfen. Han försökte vicka lite på höfterna och stampade takten med klackjärnen på sina Weston-skor. Sara så där, du vet, lite avspänt, typ. Ungdomligt, typ.
   Och så frågade det snobbiga flickebarnet honom:
   —Vad gör din pappa, då? (Det är en fråga som flickorna ställer på den där typen av danstillställningar.)
   Han svarade lite konstlat förstrött samtidigt som han snurrade runt henne:
   —Han är styrelseordförande och VD för Rofitex, jag vet inte om du vet vad det är för firma... Två hundra anstä...
   Hon gav honom inte tid att prata klart. Hon slutade omedelbart dansa och gjorde stora setterögon:
   —Vänta nu... Rofitex...? Menar du de där... de där... Rofitex-kondomerna! ! ? Det var bara för mycket.
   —Nej, trädgårdsmöblerna, svarade han men var faktiskt beredd på allt utom just det där. Det tog priset, vilken idiot till tjej. Vilken idiot. Som tur var slutade låten precis då och han kunde styra stegen mot buffén och dricka lite champagne och svälja. Det där tog priset.
   Nu råkar det ju vara så att det ändå var en tjej som inte hörde dit, en som har nästlat in sig.
   Tjugo år. Herregud.
   Lille Devermont fick gå upp två gånger för att få sin studentexamen men inte för körkortet, det gick bra. Han har precis fått det och det på första försöket.
   Inte som sin bror som fick köra upp tre gånger.
   Vid middagsbordet är alla på gott humör. Saken var inte biff för inspektören här på orten är en riktig idiot. En fyllbult dessutom. Det är hårda bud på bondlandet.

   Precis som brodern och kusinerna tog Alexandre körkort under sommarlovet på farmors egendom eftersom det är lägre priser ute i landsorten än i Paris. Nästan tusen franc skiljer det på ett körkortspaket.
   Men nu var ju ändå fyllbulten så gott som nykter och klottrade på det rosa papperet utan att försöka göra sig märkvärdig.

   Alexandre får använda mammas Golf under förutsättning att hon inte behöver den, annars får han ta den gamla Peugeot 1o4:an som står i ladan. Som de andra.
   Den är fortfarande i gott skick men den luktar hönsskit.

   Sommarlovet närmar sig sitt slut. Snart är det dags att åka tillbaka till den stora våningen på avenue Mozart och komma in på det privata handelsinstitutet på avenue de Saxe. En skola vars examensbevis ännu inte är statligt erkänt men som har ett komplicerat namn och en förkortning med massor av bokstäver: I.S.E.R.P. eller I.R.P.S. eller I.A.S.U.I.H. eller någonting i den stilen. (Institutet Att Stoppa Upp I Häcken.)

   Vår lilla gullegris har verkligen förändrats under sommarmånaderna. Han har uppträtt skamlöst och han har till och med börjat röka.
   Marlboro Light.
   Det beror på hans nya umgänge: han har blivit helsåld på sonen till en storjordbrukare i trakten, Franck Mingeaut. Och den killen, han är inte dum. Tät, vräkig, skränig och störig. Säger artigt god dag till Alexandres farmor och spanar samtidigt in hans små flickkusiner. Tssk tssk...

   Franck Mingeaut är glad över att ha lärt känna Junior. Tack vare honom kan han komma ut bland societeten, på fester där flickorna är smala och söta och där familjernas champagne bjuds istället för lågbudgetöl. Instinkten säger honom att det är den vägen han måste vandra för att skaffa sig en plats i solen. Caféernas bakre rum, de grova Marylinerna, biljard och lantbruksmässor, det går bra ett tag. Men en fest hos dottern till Den-och-den på Det-och-det slottet, där kan man sakligt snacka om väl använd energi.

   Junior Devermont är glad över sin uppkomling. Tack vare honom sladdar han fram på grusbelagda alléer i sportcabriolet, susar fram på vägarna i Touraine och gör obscena gester åt lantisarna för att få dem att parkera sina små skrytbilar, och han gör sin far irriterad. Han har knäppt upp ännu en knapp i sin kortärmade skjorta och har till och med satt på sig dopmedaljongen igen som en riktig liten hårding fast mjuk innerst inne. Flickorna avgudar det.

   Ikväll är det sommarens fest med stort F. Greven och grevinnan de La Rochepoucaut har bjudning för yngsta dottern Éléonore. Hela gräddan ska dit. Ända från Mayenne till djupast inne i Berry. Ta vem du vill i Telefonkatalogen för Fint folk. Unga arvtagerskor med mödomen i behåll står som spön i backen.
   Pengar. Inte den yttre glansen av pengar utan doften av pengar. Urringningar, mjölkvitt skinn, pärlcollier, ultrasvaga cigaretter och nervösa skratt. För armlänks-Franck och halskedje-Alexandre är det den stora kvällen.
   Inte tal om att missa det.
   För de där människorna förblir en rik lantbrukare alltid en bonde och en väluppfostrad industrichef förblir alltid en leverantör. Ännu ett skäl att dricka deras champagne och sätta på deras tjejer i buskarna. Alla är ju inte tillbakadragna mamseller. De härstammar i rakt nedstigande led från Gottfrid av Bouillon och är med på att driva det senaste korståget lite längre.
   Franck har inget inbjudningskort men Alexandre känner snubben som prickar av, inga problem, du sticker bara åt honom hundra franc så släpper han in dig, han kan till och med ropa ut ditt namn som de gör i de fina salongerna på Automobile Club om du känner för det.

   Den stora haken är bilen. Bilen är viktig om man ska få något till stånd med de flickor som inte är så förtjusta i stickiga buskar.
   Sötnosen som inte vill åka hem för tidigt, hon ger pappa ledigt och måste då istället hitta en kavaljer för att bli hem-skjutsad. Har du ingen bil i en trakt där folk bor flera mil från varandra är du antingen körd som kille eller novis sexuellt.
   Och nu är situationen kritisk. Franck har inte sin bruddammsugare till bil: på genomgång, och Alexandre har inte sin mammas: hon har åkt hem till Paris med den.
   Vad finns det då kvar? Den himmelsblå 104:an med hönsskit på sätena och längs med dörrarna. Det ligger till och med halm på golvet och på vindrutan sitter ett klistermärke »Jakt är naturligt«. Gode Gud, vad hemskt.
   —Och din farsa, då? Var är han?
   —Bortrest.
   —Och hans kärra?
   —Jaa... den är här hur så?
   —Varför är den här?
   —För att Raymond ska tvätta den ordentligt. (Raymond, det är uppsyningsmannen.)
   —Men det är ju helperfekt, ju!!! Vi lånar hans kärra till festen och så kör vi hem den igen. Och tjoho, ingen märker nåt.
   —Nä nä Franck, det går bara inte. Det går inte.
   —Och varför inte det, då?!
   —Hörru, om det händer minsta lilla grej blir jag ihjälslagen. Nä nä det går bara inte...
   —Men vad menar du skulle kunna hända då din fega käring. Va vad skulle kunna hända menar du?!
   —Nä nä...
   —Fan lägg av med det där nu, »nä nä«, vad menar du med det? Det är en och en halv mil dit och en och en halv mil hem. Vägen är spikrak och det är inte en enda bonnläpp ute så där dags på dan så tala om vad det är för problem?
   —Om det jävlas det minsta...
   —MEN VADÅ jävlas? Va, VADÅ jävlas? Jag har haft körkort i tre år och jag har aldrig haft minsta lilla problem fattar du? Inte det minsta.
   Han sätter tummen under ena framtanden som för att få loss den.
   —Nä nä håller inte med. Inte pappas Jaguar.
   —Helvete men det är ju inte sant hur dum man får vara, det är bara inte sant!
   Vad gör vi då, då??? Ska vi åka till La Rochesupernollorna med din rullande jävla skithög till hönsgård?
   —Ja...
   —Men vänta lite nu ska vi inte ta med din kusin och hämta upp hennes kompis i Saint-Chinan?
   —Jo...
   —Och du tror att de tänker sätta sina små rumpor på dina säten som är fulla med bajs??!
   —Njä...
   —Nej just det!... Vi lånar din pappas åk, kör lugnt och fint! och efter några timmar ställer vi snällt tillbaka den där vi tog den och sen är det bra med det.
   —Nä nä inte Jaguaren... (tystnad)... inte Jaguaren.
   —Vänta, jag fixar nån som kan köra dit mig. Du är ju bara för jävla dum. Det är sommarens party och du tycker att vi ska dyka upp där med din djurtransport. Aldrig i livet. Går den att köra för det första?
   —Jarå, det gör den.
   —Faaan det här är bara inte sant... Han drar sig i kinderna.
   —Du kommer ju ändå inte in utan mig.
   —Nä men ska jag välja mellan att inte åka dit eller åka dit i din gamla rishög vet jag inte vad som är bäst... Hörru du passa dig väl så du inte blir en pulla själv va?

   På hemvägen. Klockan fem på morgonen. Två smålulliga och trötta killar som luktar Gigg och svett men inte otukt (fin fest, dålig utdelning, sånt händer).
   Två tysta killar på D 49:an mellan Bonneuil och Cissé-leDuc i Indre-et-Loire.
   —Där ser du ju... Vi har inte haft sönder den... Va... där ser du... Det var ju helt i onödan du var så jävla jobbig med dina »nä nä«. Han kan vaxa pappsens bil imorgon tjocke Jean-Raymond...
   —Pffff... Vad vi nu har haft för nytta av den, ja... Vi skulle lika gärna ha kunnat ta den andra... - Ja, på Y-fronten var det lugnt... Han tar sig i skrevet.
   —Träffade du inte mycket folk då, va?... Ja ja... jag har i alla fall dejt imorgon och ska spela tennis med en pattstark blondin...
   —Vem då?
   —Du vet hon som...

   Den meningen avslutade han aldrig för ett vildsvin, en gris på minst hundrafemtio kilo gick i just det ögonblicket över vägen, men utan att se sig för, vare sig åt höger eller vänster, den dumskallen.
   Ett väldigt stressat vildsvin som kanske var på väg hem från ett partaj och var rädd att få skäll av föräldrarna.
   De hörde först däckens gnissel och sen ett förskräckligt »bonk« där framme.
   Alexandre Devermont sa:
   —Fan också.
   De stannade, lämnade dörrarna öppna och gick ut för att titta. Grisen stendöd och främre högra stänkskärmen stendöd: ingen stötfångare, ingen kylare, inga strålkastare och inget karosseri. Till och med det lilla Jaguarmärket hade fått sig en törn. Alexandre Devermont upprepade:
   —Fan också.
   Han var för påstruken och för trött för att få ur sig ett enda ord till. Ändå var han i just exakt det där ögonblicket redan fullt medveten om vilken otrolig massa tråkigheter som väntade honom. Han var fullt medveten om det.
   Franck sparkade till vildsvinet i fläskmagen och så sa han:
   —Ja inte lämnar vi kvar det. Om vi tar hem det får vi ju i alla fall lite kött att käka...
   Alexandre började skratta lite försiktigt:
   —Ja, vildsvinsstek är ju gott...
   Det var inte det minsta roligt, situationen var faktiskt dramatisk men det hysteriska skrattet kom. På grund av tröttheten säkerligen, och anspänningen.
   —Vad nöjd och glad din mamma ska bli...
   —Det kan du ge dig på, hon blir asglad!
   Och de där två små idioterna, de skrattade så mycket att de fick ont i magen.

   —Jaha... ska vi slänga ner den i bagageutrymmet?...
   —Ja.
   —Fan!
   —Vad är det nurå?!
   — Det är ju fullt med grejer här...
   —Va?
   —Det är fullt säger jag ju!... Där är din farsas golfbag och fullt med vinlådor därinuti...
   —Åh fan... - Vad gör vi?
   —Vi slänger in den där bak, på golvet...
   —Tror du?
   —Jarå, vänta. Jag ska bara lägga på nåt för att skydda sätena... Titta längst in i bagageutrymmet om du inte ser en pläd...
   —En vadå?
   —En pläd.
   —Vad är det?
   —... Den där grön- och blårutiga saken där, allra längst in...
   —Jaha! en filt... en filt för snobbiga parisare alltså...
   —Säger du det så... Snabba dig nu. - Vänta så hjälper jag dig. Vi ska nog inte fläcka ner hans skinnsäten också...
   —Det har du rätt i.
   —Helvete vad tung den är! ...
   —Säg nåt mer jag inte vet.
   —Och stinker gör den.
   —Oh du Alex... vi är faktiskt på landet...
   —Åt helvete med landet.

   De satte sig i bilen igen. Inga som helst problem att starta, tydligen var det inget fel på motorn. Alltid något.
   Och sen några kilometer längre bort: den stora stora skräcken. Först ljud och grymtningar bakom ryggen på dem. Franck sa:
   —Helvete den jäveln är ju inte död!
   Alexandre svarade inte. Det fick faktiskt vara någon måtta. Grisen kravlade sig upp och började snurra runt runt. Franck tvärnitade och så vrålade han:
   —Hörru nu sticker vi!
   Han var likblek.
   Dörrarna smällde igen och de gick bort från bilen. Inuti var det fullständig katastrof.

   Fullständig Katastrof.
   De krämfärgade skinnfåtöljerna, sönderplöjda. Ratten, sönderplöjd. Hastighetsmätaren i masuralm, sönderplöjd, huvudstöden, sönderplöjda. Allt inuti kärran, sönderplöjt, sönderplöjt, sönderplöjt.
   Devermont junior, krossad.
   Besten hade vitt uppspärrade ögon och vit fradga runt sina stora krokiga tänder. Det var en fruktansvärd syn.
   De bestämde sig för att öppna dörren och gömma sig där bakom och sen klättra upp på taket och ta skydd. Det kanske var en bra taktik men det får de aldrig veta för grisen hade låst in sig när den trampade på knappen till centrallåset. Och nyckeln låg kvar på instrumentbrädan.
   Jaha ja... man kan säga att när allt går sönder, då går allt också sönder.

   Franck Mingeaut drog fram en mobiltelefon ur innerfickan på kavajen, väldigt tjusigt, och slog numret till brandkåren, väldigt irriterad.
   När brandmännen kom hade djuret lugnat ner sig lite grann. Knappt. Vi kan ju säga att det inte fanns någonting mer kvar att förstöra.
   Brandmännens chef tog ett varv runt bilen. Trots allt var han imponerad. Han kunde inte låta bli att säga:
   —En sån vacker bil, det gör mig så ont att se!

   Det som hände sen är outhärdligt för människor som älskar vackra saker...
   En av karlarna gick och hämtade en kolossal karbin, en sorts bazooka. Han fick alla ur vägen och så siktade han. Grisen och rutan exploderade samtidigt.
   Bilen blev ommålad invändigt: röd.
   Blod till och med längst inne i handskfacket, till och med mellan knapparna på biltelefonen.
   Alexandre Devermont var avtrubbad. Man skulle ha kunnat tro att han inte tänkte längre. Alls. På någonting. Eller bara på att begrava sig levande eller vända brandmannens bazooka mot sig själv.
   Men skenet kan bedra, han stod och tänkte på hur det sladdrades i trakten och på vilken godbit det här skulle bli för miljöaktivisterna...
   Det ska sägas att hans far inte bara har en magnifik Jaguar utan också ihärdiga politiska planer för att motarbeta De gröna.
   För De gröna vill förbjuda jakt och skapa en Naturpark och vad som helst annat, bara det ställer till jävelskap för de stora jordägarna.
   Det är en kamp som han är kolossalt engagerad i och som nästan var vunnen vid det här laget. Så sent som igår kväll vid middagsbordet sa han när han skar upp ankan:
   —Titta nu! Här har ni en som Grolet och hans lurkgäng inte kan se i kikarna längre!!! Ha Ha Ha!

   Men nu... vildsvinet som sprängs i tusen bitar i den blivande regionalpolitikerns Jaguar Sovereign, det kommer nog att hämma rörelsefriheten en aning. Säkert lite grann, eller vad tror ni?
   Det sitter till och med hårstrån fastkletade på rutorna.
   Brandmännen har åkt, poliserna har åkt. Imorgon kommer en bärgningsbil och tar med sig den... där... nåja den där... gråmetallicfärgade saken som blockerar hela vägbanan.

   Våra båda kompisar traskar längs vägen med smokingjackorna slängda över axlarna. Det finns ingenting att säga. Som saker och ting ser ut nu är det faktiskt inte ens någon idé att tänka längre.
   Franck säger:
   —Vill du ha en cigarett?
   Alexandre svarar:
   —Ja gärna.
   De traskar på så där ett bra tag. Solen går upp över fälten, himlen är rosa och några stjärnor dröjer sig kvar ännu en stund. Man hör inte minsta lilla ljud. Bara hur det prasslar i gräset när kaninerna springer i dikena.
   Och sen vänder sig Alexandre Devermont mot sin vän och säger:
   —Läget?... Och den där blondinen då, som du snackade om... hon den pattstarka... vad är det för tjej?

   Och hans vän log mot honom.

Ur Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans, Bonniers, 2004, övers. Maria Björkman.


Närstudium

   1. Vad får vi veta om Alexandre Devermont, även kallad Junior?

   2. Varför är »setterflickan« intresserad av vad Juniors pappa gör?

   3. »Lille Devermont« har en del problem med studierna. Hur beskrivs det i texten?

   4. Varför umgås Junior och bondsonen Franck Mingeaut?

   5. Hurdan ska man vara för att stå i Telefonkatalogen för Fint Folk?

   6. Varför kan killarna inte åka till festen i den blå 104:an?

   7. Varför baxar de in grisen i bilen?


Funderingar

   Vissa svenska efternamn börjar med »af« eller »von« och visar att namnet är adligt. I Frankrike används »de« som adelspartikel, till exempel Simone de Beauvoir. Juniors familj heter Devermont i efternamn, inte adligt alls. Men mamman betonar det lilla »de« i Devermont extra tydligt. Varför gör hon det?


Diskussion

   Historien utspelar sig i Frankrike, där klasskillnaderna är tydliga och där det är viktigt att visa sin klasstillhörighet. Är det likadant i Sverige, och i så fall, hur syns skillnaderna?


Eget skapande

   Vad händer sedan, när pappan kommer tillbaka från sin resa och mamman från Paris? Lyckas Junior klara sig ur knipan? Skriv din version av hur det går till när Junior ska förklara sig.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki