Fandom

Svenskanoveller Wiki

Kärlek

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


   Av: Sivar Arner

   —ÄR DET DÄR FÖR ATT RETA den jäven? undrade Verner.
   Han pekade på en liten rödhake, den satt på en gren alldeles framför en kraftig falknäbb.
   Harald såg upp från svalan som han nyss börjat flå.
   —Det har jag inte tänkt på, sa han stillsamt.
   —Vad har du då "tänkt"?
   Verners röst var hånfull, han väntade sig inget svar. Men Harald svarade:
   —Jag tyckte det är så lustigt att de är sams, nu. Så därför satte jag dem där.
   Verner fnös. Han fortsatte att gå omkring i verkstan, där hyllorna och disken var fulla av fåglar, han hukade och läste på etiketterna. Kepsen hade han skjutit bak i nacken.
   —Picus viridis, sa han spydigt.
   —De har latinska namn på dem, svarade Harald.
   —Och du kan latin.
   —Jag tittar efter i böckerna.
   —Och ibland sätter du dit en ring med ett kors under.
   —Det är honor.
   Verner snörpte på mun och svalde.
   —Säger du det. Är det honor ... Duger du till att se det?
   I dag var han lömskare än vanligt. När han eljest kom inom någon gång, brukade han stå mot disken, skryta om sitt fiske och skytte, och bara kasta någon blick på fåglarna omkring sig. Nu snokade han runt som en setter. Harald hade helst velat slippa honom. Han var rädd för mongolansiktet med de fräcka granna ögonen, de stora ögonpåsarna och den slappa munnen. Men de var gamla skolkamrater, och ibland kom Verner med någon skjuten fågel till uppstoppning. Plötsligt sa han:
   —Egentligen är du en jäkla skojare, balsamerare. Harald avvaktade.
   —Grisslan som du fick förra månan, var är han?
   —Med den vita ringen?
   —Just.
   —De tog han på museet, sist jag var i stan.
   —Och vad fick du för han?
   Harald svarade inte. Men nu visste han varför Verner sökt igenom verkstan. Och han hade redan från början gissat det. Han hade länge förutsett att de kunde bli osams för grisslans skull. Han hade tänkt att förekomma grälet, men det hade inte blivit av. Och nu var det nog för sent.
   —Vad var det du gav mig för han, när jag lämnade dig han? frågade Verner. Jag har liksom glömt at. - Du fick ju vad du ville.
   —Inte racksingen kunde en veta att han stog så i värde. För den vita ringens skull. Så mer än ett par kronor ... Vad fick du för han i stan?
   —Ja, han var ju rätt sällsynt, den sorten.
   —Jo män, det vet jag med, nu. Intendenten var ute i fredags, och då korn vi att tala om at. Och han sa att där hade jag allt sålt rena guldet. Egentligen skulle jag åkt fast, sa han, för jag sköt han. Men inte fasen kan en veta vilka de har fridlysit, doktorerna.
   Harald la ifrån sig svalan och torkade av fingrarna på arbetsrocken.
   —Vad är det du vill? frågade han.
   —Jag vill veta vad du fick för han?
   —Tvåhundra.
   Verner svor till.
   —Och så menar du att du är renhårig. Här säljer man till dig för ingenting. Och tar risker. Och så sitter du bland dina honor och karvar lite i dem, och rakar sen till dig pluringarna. Hur många dar hade du sjå med han?
   —Det måste göras lite i taget.
   —Men ett par dar sammanlagt väl. Och det fick du tvåhundra för!
   —Ibland går det bra. Ibland blir de odugliga, och då får jag ingenting.
   —Men den här gick bra.
   Harald teg. Han gnodde kniven ren med några blånor.
   —Hundra tycker jag inte är för mycket att du ger mig nu, fortsatte Verner. Riskerna jag tog, till exempel. Det måste du medge själv, om du är renhårig.
   —Ånej du! Mitt arbete var ändå mer än ditt. Och nu vill du ha hälften. - Hade du kunnat gjort nåt alls, om inte jag hade vatt?
   Han plirade på Harald och vrängde på mun.
   —Men jag fråga dig, om du inte skulle ha mer än femman. Kommer du ihåg?
   —Nej! Det kommer jag inte ihåg. Och inte kunde en olärd sattan veta ... För resten ska jag ha som jag sa, hundra!
   Ånej du! tänkte Harald och blossade upp. Du vill va utpressare. Men det är du inte nog stark till. Ånej du! Och kniv har jag till hands, och det har inte du. Ånej du!
   Men i nästa ögonblick vek han av. Han tog fram sin plånbok och räknade tigande upp några sedlar. Verner räknade med halvhögt.
   —Fyrtiofem, sa han på den sista.
   —Du får dem, sa Harald.
   —Hundra ska jag ha.
   —Jag har inte mer på mig.
   —Det har du nog fasen.
   Men så började hans ögon lysa, han vek ihop packen i fickan och tog några uppsluppna danssteg. Ett slags segerdans, därför att han ändå lyckats få så här pass mycket.
   —Egentligen får man ju säga att du är rätt hederlig av dig, balsamerare.
   —Det var inte därför du fick dem, svarade Harald kort.
   —Varför då?
   —Det rör dig väl inte.
   —Nej, för fasen. Bara jag fick dem så kvittar det mig. Men du kan väl ta emot en komplimang. Jag ska välsigna dig när jag har fått mina filtar.

   Han gav sig av förr än han brukade, han måste in till stan och göra omedelbart bruk av pengarna. Harald tog upp svalan igen.
   Han var kvitt Verner, och det var allt han önskade. Han hade funderat på grisslan mer än han ville, ända sen museet var så frikostigt att betala. Verner hade fått den femma han begärde. För andra fåglar hade han fått tjugufem, när han ville ha det. Han brukade räkna efter vingbredden och skotthålets plats. Det var rätt givet att Harald inte behövde betala honom mer än han först begärde för grisslan, varken efter lagen eller som kamrat. Och allra minst behövde han ge vika för någon utpressning. Men han kom ändå inte undan att tycka, att han borde dela med sig. Han hade en eftergiven välvilja i sig, en och annan skulle kallat den för samvete. Och han plågades av att välviljan inte sammanföll med det som var skäligt att göra.
   Nu var han kvitt både Verner och sina funderingar. Det kunde vara värt fyrtiofem kronor.
   Tumme för tumme flådde han av svalan. När han fått öppningen i buken tillräckligt stor sköt han försiktigt upp de bräckliga benen och skar loss dem från bäckenet. Det var en ömkligt liten kropp av muskler och inälvor som han tog loss ur dess hölje. Till sist var han framme vid vingarna. Med tången klippte han av vingbenen, en centimeter från kroppen, och drog fram huden över huvudet.
   Solen gick ner mot bergknallarna, värmen gassade från det smutsiga fönstret, genom den öppna dörren kom vårdofterna in och blandades med den skarpa lukten från arseniksåpan. Runt omkring satt fåglar, tysta och okänsliga och ändå glänsande i solskenet. På den stora äppelträds-grenen utanför låg en katt och stirrade oavbrutet in mot fönstret.
   Då kom Leila.
   Hon hade ett ärende denna gången, en steglitsa som hon ville ha konserverad.
   —Den låg död i trädgården. Tror du den har självdött?
   —Han har fått nåt gift i sig.
   Hon satte sig ner och tittade på medan han tvättade av fågeln och ordnade fjäderskruden. Hon bodde i villan på andra sidan berget, och tittade in nån gång till honom. De kunde räkna sig som gamla bekanta, tidigare hade de träffats rätt ofta, när de bägge bodde inne i stan. Nu var hon gift, och han hade ingenting emot att hon satt där. Han rörde henne aldrig, och hade aldrig märkt att hon koketterade. Vanligen kröp hon ihop på hans obekväma pall, pratade kamratligt med honom, rökte sina cigarretter och frågade om fåglarna omkring dem.
   —Man blir alltid överraskad när man kommer in till dig. Och hon förklarade hur hon menade:
   —Just som man öppnar dörren och ser alla dina fåglar, så tycker man att de ropar till, allihop. De skriker och piper, precis som när man går i land på nån fågelö. Man riktigt hör dem. Och sen när man stiger in så sitter de ändå still och tiger ... Har du haft nån burfågel här nån gång?
   —Ja, en gång. Men hon höll på att alldeles fördärva sig, som hon flög emot spjälorna. - Hade du nån av samma slag uppstoppad?
   —Nej, det var en kanariefågel.
   —Ja, det är klart hon var rädd. Men tror du inte att det samtidigt måste ha varit på nåt sätt, ja, så att hon tyckte om det?
   —Kanske.
   Han hade lagt undan hennes steglitsa och fortsatt med svalan. Han kunde inte låta den ligga, så långt som han hade kommit med den. Men han vände henne ryggen till hälften. Det var onödigt att hon fick se hur han skar i den.
   —Är det inte ett hemskt yrke du har? sa hon efter en stund.
   —Du menar sitta och karva i de små stackrarna? - Ja.
   —Det kan väl hända ibland att man tycker. Till exempel när man måste ta i för att knäcka vingbenet, det är så kraftigt, det benet. Då tycker man att man själv kapas av. Jag har gjort det så många gånger, och ändå så tycker jag att det är obehagligt. Men eljest är det ju tvärtom. Man sitter här och lurar döden. Den skulle egentligen tatt hand om dem, nu när de inte längre lever, och frätt opp dem ...
   Han brukade fundera rätt mycket över sitt arbete. Det blev roligare så, och det blev värdefullare för varje ny fundering som kunde göras om det. Och han talade gärna om sina funderingar för Leila.
   Hon satt mitt i det vågräta ljusflödet från kvällssolen, med halvslutna ögon och hettande kinder, hörde på vad han sa och svarade någon gång med en låg fråga.
   Han såg henne sitta där och visste hur solskenet fastnade i hennes ögonhår och gjorde sina regnbågar där. Somliga ting såg hon inte alls, somliga fick en bländande solyta, somliga miste färgen och blev svarta. Och solfloden var varm som hennes kropp, hennes egen värme rusade ut och mötte den, hon kunde inte skilja på sig och den, föreställde han sig.
   Men samtidigt fick han för sig att hon gett sig därifrån. Hon hade tagit med sig alla hans fåglar och satt och lyssnade på dem någonstans långt borta, om de inte skulle vakna till liv igen och börja röra på sig där. Men han tyckte också att när hon tog hans fåglar med sig kunde han ha rätt att följa efter henne.
   Då märkte han en grå suddig skugga som föll alldeles över hennes bröst. Hon kände den kanske som en sval fläck, något avgränsat i den heta strömmen. Det var skuggan av hans huvud.
   Han förstod hur naiv han hade varit. Han hade inbillat sig att han skulle hinna upp henne borta på någon fågelö. Där skulle han stanna tyst bakom henne. Det skulle inte ha något att betyda att hon var gift och att de måste undvika att kyssa varandra. Ja, det skulle inte ens vara så viktigt att han var man och hon var kvinna. Nu var han inte längre så säker på att detta var så oviktigt.
   Han flyttade undan sin stol, och böjde sig över svalan igen. Därigenom höll han sin skugga på avstånd från henne.
   —Du har det skönt här i solskenet, sa hon till slut.
   Han lyssnade på hennes röst för att få svar på annat. Och han hörde att solen bränt den mörk, och att den talat sig trött i något annat rum. Nu steg hon ur sitt solbad och ut till honom.
   —Och här lever du som en riktig eremit.
   —Jag har nog av jobbet, svarade han undvikande. Jag bryr mig så lite om folk.
   —Men förr var du inte sån.
   —Åjo.
   —Vivi klagade allt på dig, sa hon och skrattade till.
   Han ville inte att hon skulle tala om Vivi. Varför skulle hon tala alls till honom? Nu när hon solat slut kunde hon väl gå hem till Erik.
   —Vivi var inget särskilt för mig, svarade han.
   —Det tror inte jag heller. Det märktes redan då att du var mera kär i dina fåglar.
   —Nej, det var jag inte. Fast kanske. Ja, jag minns inte så noga det där.
   Men han var förtretad därför att hon höll fast vid ämnet. Vivi kunde inte plåga honom. Vivi var bara en flört bland en del andra. Leila gjorde affär av den, därför att den var den enda hon kände till.
   I stället tog, han sig för att berätta om Verner och de fyrtiofem kronorna som han betalade för den sällsynta grisslan.
   Hon hörde på honom, han kunde tro att hon var uppmärksam. Men hon undvek att se honom i ögonen. Hennes blickar kretsade omkring honom, på håret (det var mjukbrunt och vågigt) på kniven som han höll i handen, på nedersta kanten av arbetsrocken. Hon ringade in honom, hennes blickar vandrade runt i ringen.
   —Inte tycker jag att du behövt betala honom, sa hon till sist lite torrt. Han märkte att hon sa det, bara därför att hon måste ta till något att säga.
   —Du menar att jag inte hade behövt det, svarade han.
   Hon nickade och hörde inte hur häftig han var i tonen.
   —Det skulle va onödigt, menar du?
   —Visst var det onödigt, sa hon lite mera bestämt och log.
   Han såg på munnen som sa det. Den hade ett par veck vid mungipan. Nu visste han att de vecken var försmädliga av sig. Han fick en lust att bita dem.
   —Det var inte alls onödigt, sa han gällt. Ditt resonemang, det är som affärsmännen. Man har rätt till att skoja, bara man kommer åt. Hon vaknade förvånad till.
   —Men det berodde ju på dig att fågeln fick nåt värde.
   —Ja ja. Men han ... jag kan inte reda ut det nu. Men vi hade lika stor del var. Verner hade rätt att få mer betalt.
   —Till hälften då?
   —Nej, inte till hälften, fast han ville ha det. Men fyrtiofem, det var precis lagom.
   —Ja visst, svarade hon och gav efter. Visst gjorde du rätt.
   Men han tyckte inte om hennes svar. Hon gav efter av lättja. Innerst tänkte hon fortfarande att han handlat som en krake.
   —Han skulle fara till stan i kväll, Verner. Han festar upp pengarna som jag gav honom. När han har pengar så går han alltid på krog, det vet jag. Han sa att han skulle det.
   Hon funderade länge på vad han menade, och blåste ut rök i små puffar.
   —Och nu tycker du ändå att det är synd på pengarna, sa hon till sist. Han triumferade, därför att han hade lockat henne till den slutsatsen. - Nej, det tycker jag inte. Jag tycker att fastän han festar opp dem, så skulle han ha dem. Om han så super in sig i finkan, så skulle han ha dem.
   —Ja visst, svarade hon. Låt honom roa sig. Så vackert som det är i kväll.
   Då blir det trångt i hans strupe. Han tar trotsigt i pincetten och gröpar ur svalhuvudet alldeles för vårdslöst. Han kan fördärva den vackra svalan om han fortsätter på det viset. En och annan mygga spelar sitt fina vinande, men håller sig på avstånd i röken.
   —Är det en svala du har? frågar hon smeksamt.
   —Ja. Se här.
   Han håller den fram emot henne, medan han kratsar ut hj ärnsubstansen och stryker av den på rocken. Han tänker skrämma henne. Men hon tittar oberörd på. Just nu känner hon inget medlidande. Eller också märker hon inte vad han gör. Hennes ögon är inte så klara som de borde vara. Han rensar ur det lilla huvudet och börjar peta in blånor.
   —Hemma är svalorna komna, säger hon;
   —Jaså.
   Skulle det vara något så märkvärdigt? När de har kommit på alla andra håll.
   Men hennes ord har ett flämtande efterslag, som om hon talade i sommarhetta. Och ändå börjar kvällen bli rätt sval. Det gör detsamma om hon säger det som är självklart. Orden är bara täcken, under ligger hon själv, naken. Orden, de är som hennes tunna vårklänning, spensliga vita armar träder fram ur blomtyget.
   —Är du ond på mig? undrar hon med tjock röst.
   —Ja.
   Hon svarar ingenting till det. Hon stryker över kanten på disken, fast korkmattan och mässingsskoningen just inte är något att smeka.
   Då tänker han att nu har han sårat henne, nu skall han ha det att förebrå sig. På morgonen var det grisslan, på kvällen blev det Leila.
   —Hur snart kan du ha steglitsan färdig? frågar hon och reser sig tungt.
   —När vill du?
   —Jaa (?)
   —Jag har lovat att göra svalan färdig.
   —Inte behöver du för min skull ... Nu ser hon honom rakt in i ögonen.
   —Det är Lövgren som ska ha den, säger Harald. - Lövgren?
   —Du vet vem det är?
   —Vem?
   —Lövgren, i villan bredvid eran.
   —Ja visst, vad är det med honom?
   —Lövgren
   

   Ingen av dem har längre reda på vad de säger för ord. I bröstet sitter en svällande blodpropp.
   Så löses den opp och rusar ut i huden. En kropp som inte är den egna som följer den egna, brännande lemmar att snudda vid eller stanna hos än här och än där, svala kläder och sval luft som ökar vällusten med sin svalka. En öronsnäcka, ett örngottsvar, en axelgrop. Några trastdrillar, en skymning långt borta som har skulden. En tanke som skruvas åt att detta skulle inte ha skett. Men den kan inte binda, den sprängs och är borta, världen fortsätter att komma störtande. En bild, en fantasi någon gång över kniven, en blick på gatan. Nyss en dov röst, vita armar ur blomstertyget. Det reser sig i minnet, trängs ihop, ökar extasen. Till sist ska bara behövas en arm mot ett bröst, en sista liten kontakt. Han vet strax innan att just det ... Så böjer han armen.
   ... Vem var det? Inte Leila. Och Leila och Vivi och tusen andra, kända och okända, skymtade och osedda och ofinnandes. Ingenting ordnat, inte ordnat till kvinna, till nu och här, går inte ut från någon enda, kommer inifrån och utifrån och blandas. Allt är så odelat, som ljus och ljud kommer över ett nyfött barn som inte skiljer ting ifrån ting ännu.
   Men långsamt går ruset tillbaka. Världen blir delad och ordnad. De är i hans kammare, han har bordskanten bredvid huvudet, i verkstan utanför har fåglarna blivit ännu tystare. Det är Leila som ligger där med vit kropp och kringrivna kläder och en leverfläck på nyckelbenet.
   Hon ligger stilla och ser förbi hans huvud upp i det fläckiga taket. Så säger hon:
   —Du tycker förstås att jag är ryslig.
   Han begriper inte vad hon säger. Bakom ett draperi i minnet står ordet ryslig. Han skymtar vad det kunde betyda. Men han vill inte dra ifrån draperit.
   —Erik, ser du, han är i Göteborg. Han reser dit i affärer, säger han. Men jag märker ju ...
   Hon är svartsjuk. I kväll var hon kanske mer svartsjuk än nånsin. Och nu ångrar hon sig.
   Erik - han har träffat honom någon gång. Säker och välfriserad, brukar kalla konservering för konversering. Han vitsar så gärna. Harald gitter inte tänka på honom nu.
   Vad var det som hände nyss? Sekret, kallas det. Det lockas att rusa ut i ådrorna, det känns i fingertopparna och axlarna, han berusas och töcknas om av cirkulationen.
   Men det var inte allt. Så kan det se ut utifrån. Så påstår doktorn att det förhåller sig, med människor och djur. Men han som sitter innanför cirkulationen, han tänker annorlunda.
   Det får väl kallas en grotta. Det fanns ingenting att se i den. Där fanns inget att kalla med något namn och ta med som minne, bara väggar madrasserade med ljusa moln. Den liknade en aning som ibland kan stryka förbi en, om hur fåglarna har det. Den liknade de uppklippta ögonblick då man förvånar sig över att man verkligen finns till. Och den var också lik lycka förr i världen. Men mest var den olik allt annat. Den var mer än en ny händelse, en ny kvinna att vara tillsammans med. Den var en alldeles ny egenskap som han hade funnit, den var uppbyggd av ett ämne som man inte vetat om förut. Den var något som skulle vänta på att han skulle komma tillbaka, genom en kvinna eller någon annan väg. Kanske hade den varaktighet, och lagar att finnas till efter? Han skulle upptäcka den mer och mer, han visste omöjligen vad han skulle hitta i den.
   Berodde det på att han så länge levat utan? Var det därför som Leila kunde bli anledning till sådana underligheter? ...
   —Och jag tror nästan jag vet vem det är.
   Så säger Leila. Hennes tankar är ändå fastlåsta vid Erik. Men Harald är likgiltig för det. Hon kan ju inte tysta ner sina tankar, upphöra att tänka, något måste man ju tänka, och hon tänker på Erik.
   Han gjorde själv likadant nyss. Han brydde sig inte om att stanna hos henne. Han funderade i stället över händelsen som sådan. Han tog den isär från henne, och la ingen vikt vid att hon var med i den.
   Men nu ser han vecket vid hennes mungipa, det som han någon gång för längesen tyckte var försmädligt. Nu ser han det tydligare. Han märker att det är inte försmädligt, utan förgrämt.
   —Du Leila, säger han.
   Hon ser stelt på honom.
   —Vi ska prata om något. Något grant.
   Han letar efter något som kunde likna hans grotta.
   —När solen går opp ur sjön nu om vårarna, har du sett det? Om horisonten är alldeles som rentvättad. Och så kommer solen till slut. Hon ser ut som en båt, det är konstigt, som en röd båt, men man kan i alla fall se rakt ditin. Hon är röd, hon är så rasande grann.
   Han märker att det intresserar henne inte hur solen går upp.
   —Vi ska prata om dig, säger han då. Du är ju också så grann.
   Hon ler, liksom med själva hyn bara, men det förgrämda vecket försvinner nästan.
   —Vad ska du säga om mig?
   Nu hör hon på honom. Han upprepar de gamla vanliga orden att hon är underbarare än solen, att hon är den underbaraste av kvinnor. Han är kär i henne, säger han. Det är inte henne han talar om, han vill bara ha ord för det där som var så olikt allt annat. Han kan lika väl tala om soluppgången som om henne. Kär, det är han i bägge. Men Leila tycker inte om att han talar om solen. Hon vill att han ska tala om henne. Och varför ska han inte göra som hon vill? Grottan kommer närmare på nytt, den börjar hos henne och förstorar sig alltmera fram emot honom. ... Han har följt henne hem till hennes villa och vänt tillbaka till sitt, med en underlig ny styrka i kroppen, som om nya hjärtan börjat bulta där. Himlen ökar till gult i nordost, halvmånen vitnar. Hans ansikte doftar av hennes puder, hela hans hud är känselminnen efter henne. Så domnar han bort, medan drömmarna tumlar svindlande runt, träder fram och sjunker tillbaka.
   Till sist ligger nedanför kullen ett fält, det är rundat i bottnen och höjer sig i långsam sluttning på andra sidan, som bottnen i en klotrund grotta. I snåret till vänster är fienden gömd, och ett stycke utåt fältet. Han syns inte, men honom ska man springa på, i riktning mot hans yttersta vall. Man är inte riktigt nere på marken, man rusar utför kullen, svävar ut i luften men håller ändå farten framåt med springande ben, halvt människa, halvt flygmaskin. Det finns en fruktansvärd styrka i ens armar, i några av dem håller man - Leila eller någon annan, som inte tynger, inte skymmer, som en osynlig boa kring ens hals. I andra händer håller man geväret, man flyttar fram en hand, kramar om vid bajonettfästet. En handsbredd till, så skär man sönder sig på klingan, man känner hur eggen cirklar kring ens hals. Man rusar framåt, man ska väl så småningom komma fram till fienden, luften omkring fylls av yrväder, flingor av sedlar, sedlar, sedlar, man följer med yrvädret som vid Narva. Bara i axlarna sitter en skräck att benet där inne ska bli avklippt med en tång, ett par centimeter från axelleden. Man har armen höjd, den är värnlös, knips, den kan kapas av när som helst. Det svullnar i musklerna, det sitter ett förhandsärr i benpipan, kanske skall den brista av sig själv. Men framåt måste man. Nu märker man att ett par meter ifrån en har fienden sträckt fram sina bajonetter. De syns inte, men de känns, de riktas nerifrån mot ens mage, medan man svävande rusar framåt. De väntar på en strax framför, men ånej! man fortsätter ändå, och man spetsas inte och man fortsätter, och underligt nog, de är fortfarande ett par meter framför en, snett under en, men når inte fram till en, ånej! De hotar en, men de viker ständigt undan. Det strålar farlig kraft ifrån en, man driver undan dem. Man har lust att själv vika undan. Bara man vrede sig åt sidan, så skulle man komma ifrån och lösas upp och kanske samlas ihop igen på annat håll, där det inte vore strid. Men man håller fast vid att rusa framåt, ett par meter omkring en är en kraftsfär, dit ingen vågar komma. Då syns i snåret ett huvud, man skymtar det från sidan: ett mongolansikte med slapp mun och stora ögonpåsar. Hans blickar irrar, och bryr sig inte om en, fast man kommer anstormande. Han söker på annat håll, han är utan vapen, men dock är han fienden. Och så hånler han och vränger på mun. Då darrar ens strupe av stridslust, man rätar ut geväret, stöter bajonetten någonstans, rätt framför sig:
   —Ånej du! Ånej du! Ånej du!
   Man sprängs sönder av glädje, fältet täcks över av flackande svarta flammor, det är fyllt och översvämmat av stridshumör.
   Bara det, att längst borta, högst uppe på krönet, står en ensam poppel, färdig att slå ut. Den står utanför stridszonen, det kokande tjärhavet når inte dit. Den är smäcker och samlad, grenarna följer med stammen uppåt, den fyller ut sitt rum och är nöjd med det. Som en obelisk, men utan frivol bimening, sluten kring tusenårig mystik, lämnad kvar som vittne av alla dem som sluppit att slåss och vidga ut sig åt alla väderstrecken. Som ett gotiskt kyrktorn, och den som förstår dess mening vet att det står där för att påminna om frid. En poppel som inte mer glimmar som i april, av blanka speglande kvistlinjer. Den börjar lysa med egen ljusgul färg, inte längre bara linjer utan luftiga små ytor, bristande bladknoppar. Det finns ingenting av vånda i den, enkelt och självklart tar den till sig den nya våren, och slår på nytt ut i blad och blommor inom sin spole.
   
Ur Skon som krigaren bar, Bonniers 1943

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki