FANDOM


Av Wolfgang Borchert

De såg honom redan på långt håll när han kom emot dem, för man kunde inte låta bli att lägga märke till honom. Han hade ett gammalt ansikte, men om man tittade på hur han gick, så såg man att han inte var mer än tjugo. Med sitt gamla ansikte satte han sig bredvid dem på bänken. Och så visade han för dem vad han bar på.

Det här var vår köksklocka, sa han och lät blicken vila ett ögonblick på var och en av dem som satt på bänken i solen. Ja, jag hittade den. Den hade blivit kvar.

Han höll en rund tallriksvit köksklocka framför sig och gned de blåmålade siffrorna rena med fingret.

Den är egentligen inte värd något, sa han ursäktande, det vet jag också. Och den är inte heller särskilt vacker. Den är bara som en tallrik, en vitlackad tallrik. Men de blåa siffrorna är väl ändå rätt snygga, tycker jag. Visarna är förstås bara av bleck. Och nu går de inte heller mer. Nej. Inuti är den trasig, det går inte att komma ifrån. Men den ser fortfarande ut som vanligt. Även om den inte går längre.

Han gjorde försiktigt en cirkel med fingertoppen längs kanten på tallriksklockan. Och han sa tyst: Och den blev kvar.

De som satt på bänken i solen såg inte på honom. En tittade på sina skor och kvinnan tittade in i sin barnvagn. Sedan sa någon:

Du har väl förlorat allt?

Ja, ja, sa han glatt, tänk, verkligen allt! Bara den här, den är kvar. Och han höll upp den, som om de andra inte hade sett den ännu.

Men den går ju inte längre, sa kvinnan.

Nej, nej, det gör den inte. Den är sönder, det vet jag ju. Men annars är den precis som vanligt: vit och blå. Och han visade upp sin klocka för dem igen. Och det bästa är, fortsatte han med upphetsning i rösten, ja, det har jag ju inte alls berättat för er ännu. Det bästa är det här: Tänk er, den stannade på halv tre. Just på halv tre, tänk er.

Då blev säkert ditt hus träffat klockan halv tre, sa mannen och sköt viktigt ut underläppen. Sådant har jag hört förr. När bomben faller stannar klockorna. Det beror på trycket.

Han såg på sin klocka och skakade överlägset på huvudet. Nej, nej, där har du allt fel. Det har inget med bomberna att göra. Man måste inte alltid tala om bomberna. Nej. Klockan halv tre var något helt annat och det vet du ingenting om. Det är nämligen det som är vitsen, att den stannade just på halv tre. Och inte på kvart över fyra eller klockan sju. Halv tre kom jag nämligen alltid hem. På natten. Nästan alltid halv tre. Det är det som är vitsen.

Han såg på de andra, men de hade vänt sina blickar ifrån honom. Han fann dem inte. Då nickade han åt sin klocka: Då var jag förstås hungrig, eller hur? Och jag gick alltid direkt till köket. Där var klockan nästan alltid halv tre. Och då, då kom nämligen min mamma. Hur tyst jag än öppnade dörren, så hörde hon mig alltid. Och när jag letade efter något att äta i det mörka köket, tändes plötsligt ljuset. Då stod hon där i yllekofta och en röd sjal om halsen. Och barfota. Alltid barfota. Och ändå hade vårt kök kakelplattor på golvet. Och hon knep ihop ögonen, eftersom ljuset var så starkt. För hon hade ju nyss sovit. Det var ju natt.

Så sent igen, sa hon då. Mer sa hon aldrig. Bara: Så sent igen. Och så värmde hon kvällsmaten åt mig och tittade på medan jag åt. Hon gned alltid fötterna mot varandra under tiden, eftersom kakelplattorna var så kalla. Och sedan hörde jag henne plocka undan tallrikarna, när jag redan hade släckt ljuset i mitt rum. Varje natt var det så. Och för det mesta alltid halv tre. Det var helt självklart, tyckte jag, att hon gjorde i ordning maten åt mig i köket halv tre på natten. Jag tyckte det var helt självklart. Hon gjorde det ju alltid. Och hon sa aldrig mer än: Så sent igen. Men det sa hon varje gång. Och jag tänkte att det aldrig skulle kunna sluta. Det var så självklart för mig. Alltsammans. Det hade ju alltid varit så.

Under ett andetag var det alldeles tyst på bänken. Sedan sa han tyst: Och nu? Han såg på de andra. Men han fann dem inte. Då sa han till klockans vitblåa runda ansikte: Nu, nu vet jag, att det var paradiset. Det riktiga paradiset.

På bänken var det alldeles tyst. Sedan frågade kvinnan: Och din familj?

Han log förläget mot henne: Du menar mina föräldrar? Ja, de är också borta. Allt är borta. Allt, tänk dig. Allt borta.

Han log förläget från den ena till den andra. Men de såg inte på honom.

Då tog han upp klockan igen och han skrattade. Han skrattade: Bara den här. Den är kvar. Och det bästa är ju att den stannade just på halv tre. Just på halv tre.

Sedan sa han inget mer. Men han hade ett gammalt ansikte. Och mannen som satt bredvid honom såg på sina skor. Men han såg inte sina skor. Han tänkte hela tiden på ordet paradis.

Otiginalets titel: "Die Küchenuhr" och trycktes första gången i Hamburger Allgemeinen Zeitung 27 augusti 1947.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki