FANDOM


Av Christine Falkenland

Kära vän
   Jag vet inte hur jag skall börja. För sista gången sitter jag i mitt arbetsrum och skriver. Det är sent på natten. Ljudlöst. I morgon reser jag. Varför känner jag ett sådant tvång att förklara mig? Det enklaste vore att försvinna utan ord. Man borde ta farväl i tid. Jag vet att ingen kommer att förstå mig. Jag är på förhand dömd skyldig och kanske är jag verkligen skyldig? Men till vad, frågar jag mig. Ett vet jag: att jag måste ge mig av och lämna denna stad åt att förtala mig. Hatfyllt eller med löje. Nåväl, det kommer att avstanna efterhand, när ingen finns att kasta glåpord efter.
   Om jag vore starkare kunde jag stanna, göra avbön och visa bättring och så småningom bli upptagen bland människorna här igen. Men det tillkommer mig inte att göra så. Jag var en främling när jag kom, nu när jag reser är jag fortfarande en främling. Jag är en främling också för mig själv. Jag är befolkad av främlingar vars olika befallningar jag blint måste lyda när de kallar på mig.
   Jag har inte velat detta. Har jag velat detta? Jag vet inte vad jag har velat. Hur skall jag nu, efteråt, kunna fortsätta leva efter den tro och de principer jag en gång hade? Det verkar mycket längesedan. Trots det är det inte ens ett år sedan jag kom hit, annorlunda, ovetande och ändå förunderligt säker på mig själv och min framtid. Lugn.
   Jag vet att jag en dag skall jag se den här förvirrade tiden, detta år, som ett minne. Ett minne att beklaga, ett minne också att le åt. Ett hemligt leende. Men nu, mitt inne i detta. Längst inne i denna känsla. Skall jag någonsin kunna stå utanför denna känslas kärna och betrakta den jag en gång var? Jag önskar att den dagen vore nu. Jag önskar att tiden rann undan och skonade mig från nuet. Att jag kunde sova bort tiden. Långt borta från denna plåga. Denna ljuva plåga.
   Jag vill inte att du, min vän, av någon annan skall få höra min historia, förvrängd eller nedsmutsad. Även om du måste fördöma mig, så vill jag berätta för dig vad som har hänt mig.
   När jag flyttade hit var det fortfarande sommar. Minns du de sista sommardagarna förra året? Kan du se mig där: dörrarna stod uppslagna mot de gulnade rapsfälten. Skuggorna hopsjunkna, skrumpna. Myggorna svävade runt de täta buskarna. Klirret av porslin från glasverandan. Jag var lycklig över att få komma till denna sovande lilla stad. Jag tänkte att jag kunde få ro här och att jag skulle må väl av naturen och småstadens lugna vanor.
   Mitt hus. Jag trivdes i min ensamhet. Katten som inte krävde någon förställning. Min vackra cello med den mjuka, varma tonen, som en kropp intill mig om kvällarna. Den omåttliga solnedgången. Mörkret utanför fönstren. När jag led av mörkrädsla lät jag en lampa brinna om natten. Jag trodde att det hängde fladdermöss på mitt fönster. Jag tänkte på döden. Jag läste tills jag föll i sömn. Jag brukade gå igenom rummen och släcka lamporna en efter en. Dra för gardinerna. Jag tyckte mig inte sakna någonting. Jag njöt av ensamheten och friheten att låta ansiktet, rösten och kroppen vila. I början var dagarna varma och vackra. Solen låg spilld över det enkla trägolvet på morgonen. Ögonen sköra mot solljuset. Katten med damm i morrhåren.
   Allt sedan min man dog har min lust att leva känts förbjuden och nästan skamlig. Jag har berättat allt för dig, jag vet.
   Döden förföljer mig vart jag går. Hans återhållsamhet i smärtan. Lukten. Det döda leendet. Jag måste vara ärlig. Gå närmare sanningen. Ensamheten, säger jag, skrämde mig inte. Det är inte sant. Ibland tryckte jag cellon intill mig som vore den en man. Jag öppnade mina ben för det svala och lena träet. Jag prövade min mun mot det smäckra, snidade huvudet. Jag har slutat att blygas. Efter vad du snart kommer att få höra om mig, finns ingenting kvar att blygas för, tro mig. Min kropp var ensam. Jag ville inte erkänna det. Jag hade blivit skygg på ett underligt och motstridigt sätt. Jag längtade efter människor, men det var som om sällskapslivet inte var till för mig längre. En känsla av att vara otrogen min mans minne. Hur kunde jag känna mig lycklig eller längta efter människors närvaro när han inte fick leva och andas, när han fattades mig? Jag skall bekänna: jag saknade honom inte ofta. Mest i de små, mycket vardagliga skeendena. Som när jag var sjuk och ingen kokade te till mig eller kände meden tung hand efter feber på min panna. Eller den mättade tystnaden som ligger mellan två människor som känner varandra väl. Men också vi två var främlingar för varandra. Därför att vi var främlingar för oss själva. Jag har nästan glömt. Vad sade vi till varandra?
   Du vet att jag har levat ensam länge. Min utbildning sysselsatte och tröstade mig. Att flytta hit var att börja om, utan vålnader omkring mig. Bort från de väggar inom vilka jag levat mitt äktenskapliga liv. Påminnelserna.
   Jag vet att mitt liv inte skall ta slut vid denna punkt. Även om det känns så nu. Det känns så, men det är inte så. Jag upprepar mig. Jag säger mig detta: jag är inte gammal. Tiden slipar bort det onda med det goda. Tiden mal allt till sand.
   Den första skoldagen. Varm. Alla dessa ansikten. Oron. Jag fann dig ganska snart, min vän, och jag tydde mig till dig.
   Jag tyckte att du utstrålade styrka och trygghet. Kanske har jag hängt alltför tungt på dig? Du tog dig an mig och gav mig på så sätt tillträde till kollegiets krets. Ditt välkomnande av mig hade inflytande på de andra: jag blev väl mottagen. Jag kommer att sakna dig. Behöver jag säga det?
   I början var ingenting urskiljbart. Klassrummen. De slitna bänkarna. Stora fönster, mycket ljus. Pojkarnas ansikten. Flickornas ansikten. En massa att domptera och besegra. Mitt första uppdrag.
   Hösten kom. I detalj: allt detta regnande. Träden runt mitt hus stod dystra och tunga av väta. Arbete. Musiken som vila och motsats. Stråkens lätthet: vi njöt av varandra.
   Jag skrev brev till gamla vänner. Jag rättade skrivningar. Förberedelser. Jag var noggrann, nästan beskäftig. Jag ville inte att någon skulle kunna klaga på mig. Jag ville vara otadlig. Förhävde jag mig? Är detta ett straff? Men hur skulle jag kunna ångra mig?
   Omärkligt skedde det. Berodde det på att jag var uttråkad? Att höstmörkret tyngde mig? Jag vill inte veta. Jag tillät mig att börja drömma. Kroppens ensamhet. Jag var tom. Nöd.
   Pojkarnas ansikten. Hur kom det sig att jag plötsligt såg deras ansikten? Somliga av dem kom att utkristallisera sig.
   Jag kunde ana, jag såg. De slumrande männen bakom deras fortfarande späda, nästan flickaktiga anleten. Blekheten i någons hy. Trubbig barnslighet. Skinnet på bröstet som anades mellan skjortknapparna. En hand som rörde sig mållöst över bänklocket. En uppåtvänd hand. De smala höfterna. Ögonfransarnas skugga. Ett par svullna, liksom sönderkyssta läppar, i ett så ungt ansikte. Och dessa ögon. Överallt dessa ögon. De lämnade mig inte ifred. När begäret en gång fått fäste brann det med klar låga. Det var som att gå i ett rus.
   Starkt som vin. Allt som sades och allt vi gjorde verkade ha en hemlig innebörd. Vi var ett hemligt sällskap, dessa pojkar och jag. Med ett eget språk. Jag vet att jag inte inbillar mig detta.
   Vi kom till mötes i dessa drömmar. Kraftfälten. De utdragna snuddningarna. Koketteri. Deras doft. Min doft. Renhet. Deras rädsla. Rodnad. Mina utvalda. Särskilda och annorlunda. Vekare och starkare på samma gång. Att fästa blicken på och spinna drömmarna runt. Renheten och synden i deras ögon. Kanske skämtade man rått om mig på rasterna, vad vet jag? Jag vet att några av dem i ensamhet smekte sig själva med mig på sin tunga och under sina ögonlock. Den tanken uppfyllde mig.
   Den första var som en katt, minns jag att jag tyckte. Mjuk och med ömtåliga ögon. En poetisk pojke. Så ljus. Det låter kanske utstuderat att jag bad honom följa med mig för att hämta böcker? Jag var aldrig rädd. Kanske värdesatte jag inte faran nog, eller så sporrade hans rädsla mig till mod och handling. Jag antar att jag handlade som en man skulle ha gjort.
   Han stod med händerna utefter sidorna, bortkommen. Vacker just därför. Väntande. Jag kunde känna doften av honom: hans osäkerhet. Overklighetskänslan. Gränsöverskridandet. Den snabba skälvningen över ansiktet när jag kom emot honom, kom för nära, grep tag, mycket varligt, om hans ansikte med bägge händerna och begravde hans mun i min. Darrande. Passiv. Min Gud, jag visste inte att min mun hade varit så ensam förrän då. Jag var utsvulten och jag åt av hans mun och hans ljud och hans fuktiga händer. Ett långt ögonblick. En spricka i verkligheten. Dröm. Vår hemlighet svindlande i mig, mellan oss, när vi kom tillbaka till klassen. Jag njöt av att spela så oberörd som möjligt. Jag utmanade honom, den unge blonde, med att dröja med blicken på hans mun.
   Jag förde leken vidare. Jag ville inte sluta. Varför skulle jag sluta? Jag var hungrig.
   Han som jag av en slump — men vilken slump — stötte ihop med efter den sista lektionen i det nästan tomma skolhuset. Han som slog följe med mig genom korridoren. Han talade nervöst om musik. Han hade hört att jag spelade cello. Han ville visa sina kunskaper. Han såg bort mot slutet av korridoren. Vem var han? Jag vet inte. Stanna. Jag avbröt honom mitt i en mening. Han tystnade och i tystnaden följde jag med ett finger linjen längs käkbenet och ner mot den släta halsen. Jag kände knappt hans puls. Han vände sitt ansikte mot mig. Jag drog honom till mig, vi stapplade mot väggen. Hans vita bröst, bröstvårtan ung och blyg. Doften av tvål. Pojke. Hans kön ögonblickligen hårt. Så. Stilla. Stå stilla så. Evighet.
   Jag stötte honom försiktigt ifrån mig och slätade till mina kläder. Strök hans kind med ömhet. Log. Viskade. En farlig lek. Om någon hade sett oss. Men vem skulle ha anat att dessa pojkar och jag var man och kvinna inför varandra? Var det verkligen bara jag som kunde se mannen i dem, som längtade efter att befrias, förlossas?
   Ibland kunde jag ana en kyla från skolflickorna. Kände de omedvetet, instinktivt att något skedde som de inte hade delaktighet i? Visst avundades jag dem deras bekymmersfria ansikten och klara ögon. Okyssta munnar. Men jag stal något som de bara drömde om och väntade på. Min hämnd.
   Allt gick fort sedan. Jag greps av girighet. Erövringslusta. Små segrar. Som den som nålar upp vackra fjärilar. Det låter kanske som om jag var säker och på något sätt oberörd mitt i allt detta, men det var inte så. Även jag darrade, fastän omärkligt. Varje ny pojke fick mig att darra inför omöjligheten i min åtrå. Detta är inte för oss. Sorgen i deras åtrå. Ödet.
   Ödet: efter vinterlovet kom en ny pojke till skolan. Jag vet inte om du kan minnas honom. Olof. Jag vill tänka på mitt första intryck av honom. Jag vände bort mitt ansikte. Jag kunde inte förmå mig att se på honom. Vad är ordet för honom? Självklar, är det ordet? Vilande i sig själv. Den vackraste. Jag vet att de ord som hans mor senare skulle spotta ur sig inte stämmer. Hon sade att jag stulit från vaggan och att jag hade förstört hennes barn. Skändat honom. Orenat honom. Det är lögn.
   Han hade inte börjat raka sig. Han var inte stor för sin ålder. Men lugn. Som om han levat länge. Denna förunderliga blandning av oskuld och kättja. Hans blickar på mig. Ibland oberörd, disträ. Sedan lågande, betvingande. En outtalad överenskommelse. Mina frågor: hans svar.
   De andra tycktes smälta bort med snön. Allt kretsade kring honom. Jag var förlamad. Som en skolflicka. Förlägen.
   Slagen till spillror inför denna skolpojke. Detta barn med mörk djurblick och grym kärleksmun. Stungen av getingar. En underliggande stolthet. Jag kan inte förklara det.
   Ett brev. Ett enkelt brev. Jag bjöd honom hem till mig. Jag bad honom att komma och lyssna när jag spelade. Vore det möjligt? Passade lördagskvällen bra?
   Ånger. För första gången var jag rädd för att göra mig till åtlöje. Men han kom i en vacker skjorta. Det var tidigt i april. I skymningen. Jag hade väntat. Fåglar i träden, prövande. Hans steg i gruset.
   Vad hade jag tänkt mig? Jag hade ingen plan. Jag pratade som en besatt. Jag kunde inte behålla min lärarinneroll hemma. Mitt ensamma hem. Allt kom för nära.
   Jag spelade för honom. Cellon mellan mina lår. Fingrarna darrande om halsen. Tvekande toner. Jag släppte ner mitt hår.
   De fina ådrorna på hans händer. Djupet i dessa ögon, som ögonen på ett djur, jag vet inte vilket djur. Jag slutade spela. En klocka tickade mjukt i bakgrunden. Han strök katten över ryggen. Hon stångade sig mot hans handflata. Jag bad honom att berätta om sig själv. Han berättade. Jag ville bara höra ljudet av hans röst. Jag brydde mig inte om vad han sade. Jag ville mätta mig med ljudet av hans röst.
   Jag tänkte: detta är innan. Du måste komma ihåg. Detta är hur han såg ut innan.
   Promenad. Vi gick längs åkervägen, bort mot Madkullen där duvorna flockas. Det hade mörknat. Tigande nu. Jag kunde inte se dragen i hans ansikte. Det var kallt och någonstans hördes ljudet av får som blev uppskrämda och sprang tillsammans över marken.
   Ögonblicket då det händer. Fastfruset. Omöjligt att minnas i sin flyktighet. Munnen. Min hand runt hans nacke. Man och kvinna samtidigt. Han vacklar. Jag visste genast att han aldrig hade haft någon kvinna. Han tillät mig. Jag öppnade han skjorta. Hans hårlösa bröstkorg. Vek. Vad är jag för honom? Han är min. Jag har tagit honom och gjort honom till min. Vem kan bestrida den saken? Ingen? Jag har satt mitt märke på honom.
   Vad tänkte jag på? Jag har aldrig ägt en hemlig karta att gå efter. Han blev man hos mig. Tyngden. Han klamrar sig fast hos mig. Jag ville att han skulle stanna och han stannade. Han trodde på detta. Med all sin ungdom trodde han. Hur skulle jag kunna haft hjärta att låta honom veta sanningen: att en kärlek som vår, eller en lust som vår, kalla det vad du vill, inte kan leva?
   Jag hör: han somnar. Andningen förändras. Han sov med huvudet på mitt bröst. Jag strök honom över håret och den släta pannan. På nattygsbordet, bakom väckarklockan, liksom lyste vattnet i ett glas.
   Vi kunde inte sluta. Våra kroppar behövde varandra. Att se in i solen. Ta sekunderna ifrån mig. Nu och nu.
   Han brukade komma till mig om kvällarna. Jag spelade för honom. Var det dumdristighet eller mod som fick oss att göra detta? Eller hade vi inget val? Jag antar att man alltid har ett val.
   Slutet kom med ett anonymt brev. Inte hotfullt, bara kallt konstaterande att det vi höll på med var smutsigt och att vi skulle avslöjas. Jag vet fortfarande inte vem som kom på oss eller hur. Kanske var det en sårad skolflicka? Det spelar ingen roll. Jag ser ju nu att det inte hade kunnat fortsätta så. Vi måste ha varit galna. Ja.
   Hans mor kom för att träffa mig. Jag var oförberedd. Jag har aldrig sett ett sådant hat. Jag hade ingenting att säga. Hennes lilla pojke var en man för mig. Han tog mig som en man, fyllde mig som en man, älskade mig som en man. Hans kön var en mans kön.
   Han säger att han aldrig skall sluta älska mig och han gråter. Jag har inga medel att stilla hans tårar. Jag vet att han snart kommer att älska unga flickor. På ett annat, renare sätt. Kanske är det sant, det som hans mor säger. Kanske har jag orenat honom? Vad har han då gjort med mig?
   När du möter honom härnäst ber jag att du ser på honom med mina ögon. Se på hans ljuvliga mun och på hans djur-lika ögon åt mig. Istället för mig. Kanske skall du då ana något av det jag har känt och förstå att det jag ätit av har gjort mig till en annan.

Ur "Kvinnornas röda bok" 1996.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki