FANDOM



Av Ray Bradbury

Den första stöten skar upp raketens sida med en gigantisk konservöppnare. Männen kastades ut i rymden som ett dussin slingrande silverfiskar. De skingrades i ett mörkt hav och skeppet fortsatte vidare i en miljon bitar — en meteorsvärm som sökte efter en förlorad sol.
   »Barkley, Barkley, var är du?»
   Ljudet av röster ropande som vilsegångna barn i en kall natt. »Woode, Woode!»
   »Kapten!»
   »Hollis, Hollis, det här är Stone.»
   »Store, det här är Hollis. Var är du?»
   »Jag vet inte. Hur ska jag kunna veta det? Vilken sida är upp? Jag faller. Gode gud, jag faller.»
   De föll. De föll som stenar faller ner genom brunnar. De skingrades som småsten skingras efter ett jättelikt kast. Och i stället för människor var de nu bara röster — alla slags röster, okroppsliga och lidelsefulla, i skiftande stadier av skräck och resignation.
   »Vi förs bort från varandra.»
   Det var sant. Hollis visste det medan han snurrade runt. Han visste det och accepterade det oklart. De skildes åt för att gå åt skilda håll och ingenting kunde föra dem tillbaka. De bar sina lufttäta rymddräkter med glaskupor över sina bleka ansikten, men de hade inte hunnit sätta på sig magnetelementen. Med dem kunde de bli som små livbåtar i rymden, kunde rädda sig själva, rädda andra, samlas, finna rätt på varandra, tills de var en ö av människor med en eller annan plan. Men om de inte hade magnetelementen fastsatta på axlarna var de förnuftslösa meteorer, som var och en försvann mot ett enskilt och oåterkalleligt öde.
   En tid på kanske tio minuter förflöt medan den första skräcken dog och ersattes av ett metalliskt lugn. Rymden började väva sina sällsamma röster av och an på en väldig, mörk vävstol, de korsades fram och tillbaka och bildade ett sista mönster.
   »Stone till Hollis. Hur länge kan vi ha förbindelse med telefonen?»
   »Det beror på hur fort du försvinner åt ditt håll och jag åt mitt.» »Jag räknar med en timme.»
   »Det borde stämma», sade Hollis, tankfull och lugn.
   »Vad hände egentligen?» sade Hollis en minut senare.
   »Raketen exploderade, det är hela saken. Raketer exploderar ibland.»
   »Åt vilket håll är du på väg?»
   »Det ser ut som om jag skulle träffa månen.»
   »För mig är det jorden. Tillbaka till gamla moder Jorden med en fart av sextontusen kilometer i timmen. Jag kommer att brinna som en tändsticka.» Hollis tänkte på det med en besynnerlig förströddhet. Det var som om han hade flyttats ut ur sin egen kropp och såg den falla ner och ner genom rymden, lika objektiv som han hade varit i förhållande till de första fallande snöflingorna en vinter för länge sedan.

De andra var tysta och tänkte på ödet som hade fört dem hit, där de föll och föll och ingenting kunde göra för att ändra på det.
   Till och med kaptenen var tyst, för han kände inte till någon order eller plan som kunde göra det skedda ogjort.
   »Å, det är långt dit ner. Å, det är långt dit ner, långt, långt, långt dit ner», sade en röst. »Jag vill inte dö, jag vill inte dö, det är långt dit ner.»
   »Vem är det?»
   »Jag vet inte.»
   »Stimson, tror jag. Är det du, Stimson?»
   »Det är långt, långt, och jag tycker inte om det. Å gud, jag tycker inte om det.»
   »Stimson, det här är Hollis. Hör du mig, Stimson?»
   En paus, medan de föll, var och en på sitt håll.
   »Stimson?»
   »Ja.» Äntligen svarade han.
   »Ta det lugnt, Stimson, vi är alla i samma båt.»
   »Jag vill inte vara här. Jag vill vara nån annanstans.»
   »Det finns en chans att de hittar rätt på oss.»
   »De måste hitta mig, de måste hitta mig», sade Stimson. »Jag tror inte på det här, jag tror inte på att nånting av det här händer.»
   »Det är en ond dröm», sade någon.
   »Tig!» sade Hollis.
   »Kom hit och få mig att tiga», sade rösten. Det var Applegate. Han skrattade obesvärat och lät alldeles lugn. »Kom och tvinga mig att hålla mun.»
   För första gången kände Hollis hur omöjlig hans situation var. En stor vrede fyllde honom, för just nu ville han mest av allt kunna göra någonting åt Applegate. I många år hade han velat göra något, och nu var det för sent. Applegate var bara en telefonröst.
   De föll, föll, föll

Nu började två män skrika, som om det fasansfulla just hade gått upp för dem. I en mardröm såg Hollis den ene av dem sväva förbi på mycket nära håll, skrikande, skrikande ...
   »Sluta!» Mannen snuddade nästan vid hans fingertoppar och skrek vilt. Han skulle aldrig sluta. Han skulle fortsätta att skrika i halvannan miljon kilometer så länge han var inom radiohåll, oroa dem allihop, göra det omöjligt för dem att prata med varandra.
   Hollis sträckte ut armen. Det var bäst att så skedde. Han gjorde en kraftansträngning och rörde vid mannen. Han grep honom om fotleden och halade sig upp längs hans kropp tills han nådde huvudet. Mannen skrek och fäktade hysteriskt, som en drunknande. Skriken fyllde världsrymden.
   På ena eller andra sättet, tänkte Hollis. Månen eller jorden eller meteorerna kommer att döda honom, så varför inte nu genast?
   Han krossade mannens glasmask med sin järnnäve. Skriken tystnade. Han sköt sig loss från kroppen och lät den tumla bort i sin egen bana.
   Störtande, störtande ner genom rymden uppslukades Hollis och de andra av tystnadens långa, ändlösa virvlande fall.
   »Hollis, är du kvar?»
   Hollis svarade inte men kände hur det hettade till i ansiktet. »Det här är Applegate igen.»
   »All right, Applegate.»
   »Låt oss prata. Vi har inget annat att göra.»
   Kaptenen avbröt. »Nu räcker det. Vi måste hitta på en utväg.» »Varför håller ni inte käften, kapten?» sade Applegate. »Vad!»
   »Ni hörde mig nog, kapten. Försök inte med att ni har högre rang än jag, ni är femtontusen kilometer bort vid det här laget och vi ska inte inbilla oss nånting. Det är långt dit ner, som Stim-son säger.»
   »Applegate!»
   »Håll mun. Det här är ett enmansmyteri. Jag har inte ett förbannat dugg att förlora. Ert skepp var ett dåligt skepp och ni var en dålig kapten och jag hoppas ni slår ihjäl er när ni träffar månen.»
   »Jag befaller er att tiga!»
   »Fortsätt bara, befall igen.» Applegate log tvärsöver femtontusen kilometer. Kaptenen var tyst. »Hur långt hade vi hunnit, Hollis?» fortsatte Applegate. »Jo visst, nu minns jag. Jag tycker inte om dig heller. Men det vet du. Det har du vetat länge.»
   Hollis knöt vanmäktigt nävarna.
   »Jag vill tala om en sak för dig», sade Applegate. »För att göra dig lycklig. Det var jag som såg till att du inte kom in vid Raketbolaget för fem år sen.»
   En meteor blixtrade förbi. Hollis tittade ner och hans vänstra hand var borta. Blodet sprutade. Med ens fanns det ingen luft i hans dräkt. Han hade nog med luft i lungorna för att kunna flytta högra handen och vrida om en ratt vid vänstra armbågen, så att leden drogs åt och tätade läckan. Det hade skett så fort att han inte var överraskad. Ingenting överraskade honom längre. Luften i dräkten fick genast normalt tryck så fort läckan var tätad. Och blodet, som hade flutit så snabbt, hejdades när han vred till ratten ännu hårdare, tills den bildade en turnikett.
   Allt detta ägde rum under en fruktansvärd tystnad från hans sida. Och de andra männen pratade. En av dem, Lespere, malde bara vidare med sitt prat om sin hustru på Mars, sin hustru på Venus, sin hustru på Jupiter, sina pengar, hur underbart skönt han hade haft det, hur han hade supit, hur han hade spelat, hur lycklig han hade varit. Malde på och på, medan de allihop föll. Lespere berättade lycklig om det förflutna, medan han föll ner mot sin död.

Det var så enormt underligt. Rymden, tusentals kilometer av rymd, och rösterna som vibrerade mitt i den. Ingen alls var synlig och endast radiovågorna dallrade och försökte väcka liv i känslorna hos andra män.
   »Är du arg, Hollis?»
   »Nej.» Och det var han inte. Förströddheten hade återvänt och han var ett ting av känslolös betong som föll i evighet, ingenstans.
   »Du ville hela ditt liv komma upp i toppen, Hollis. Du undrade alltid vad det var som hände. Det var jag som satte en klick på dig alldeles innan jag blev utsparkad själv.»
   »Det betyder ingenting», sade Hollis. Och det gjorde det inte. Det var borta. När livet är över, är det som ljusflimret av en tom filmremsa på duken några ögonblick, alla livets fördomar och lidelser förtätas och illumineras ett ögonblick i luften men innan, man hinner ropa : »Där var en lycklig dag, där en dålig, där ett ont ansikte, där ett gott», är filmen bränd till aska och duken svart.
   När han såg tillbaka från denna yttersta utkant av sitt liv, fanns det bara en sak som han beklagade, och det var att han ville fortsätta leva. Kändes det på samma sätt för alla döende — som om de aldrig hade levat? Föreföll livet verkligen så här kort — förbi och slut innan man ens hade tagit ett andetag? Föreföll det lika I abrupt och omöjligt för alla människor eller bara för honom själv, här, nu, med endast ett par timmar kvar för eftertanke och begrundan?
   En av de andra männen, Lespere, pratade : »Ja, jag hade det skönt : jag var gift på Mars, Venus och Jupiter. Alla hade dom pengar och behandlade mig finfint. Jag söp och en gång spelade jag bort tjugotusen dollar.»
   Men nu befinner du dig här, tänkte Hollis. Jag upplevde ingenting av allt det där. Medan jag levde, var jag avundsjuk på dig, Lespere; medan jag hade ännu en dag framför mig, avundades jag dig dina kvinnor och dina nöjen. Kvinnorna skrämde mig, och jag begav mig ut i rymden, fast jag alltid ville ha dem och avundades dig som hade dem och som hade pengar och så mycket lycka som du kunde få på ditt tygellösa sätt. Men nu, medan jag faller här och allting är slut, avundas jag dig inte längre, för det är slut för dig liksom det är slut för mig, och just nu är det som om det aldrig hade hänt. Hollis böjde ansiktet framåt och skrek in i telefonen.
   »Alltihop är slut, Lespere!»
   Tystnad.
   »Det är precis som om det aldrig hade hänt, Lespere!»
   »Vem är det?» Lesperes osäkra röst.
   »Det är Hollis.»
   Han var tarvlig. Han kände själv tarvligheten, döendets meningslösa tarvlighet. Applegate hade sårat honom och nu ville han såra någon annan. Applegate och rymden hade sårat honom båda två.
   »Du är här ute, Lespere. Alltihop är slut. Det är precis som om det aldrig hade hänt, eller hur?»
   »Nej.»
   »När nånting är slut, är det som om det aldrig hade hänt. På vilken punkt är ditt liv nu det minsta bättre än mitt? Det är nuet som betyder något. Är det bättre? Är det?»
   »Ja, det är bättre!»
   »Hur då?»
   »Därför att jag har mina tankar, jag minns!» skrek Lespere långt borta, uppbragt, och pressade minnena till sitt bröst med båda händerna.
   Och han hade rätt. Med en känsla som om kallt vatten rusade genom huvud och kropp visste Hollis att han hade rätt. Det fanns en skillnad mellan minnen och drömmar. Han hade bara drömmar om ting som han velat göra, medan Lespere hade minnen av ting som utförts och fullbordats. Och den insikten började slita isär Hollis med långsam, skälvande precision.
   »Vad har du för gott av det?» ropade han till Lespere. »Nu? När något är slut, är det inte till nån glädje längre. Du har det inte bättre ställt än jag.»
   »Jag vilar lugn», sade Lespere. »Jag har varit med om min omgång. Jag blir inte hätsk mot slutet som du.»
   »Hätsk?» Hollis vred och vände ordet på tungan. Han hade aldrig varit hätsk i hela sitt liv så långt tillbaka han kunde minnas. Han hade aldrig vågat vara hätsk. Han måste ha sparat det under alla åren till ett sådant här tillfälle. »Hätsk.» Han rullade undan ordet längst in i sitt innersta. Han kände att tårar brast fram i ögonen och tillrade nerför kinderna. Någon måste ha hört hur han flämtade.
   »Ta det lugnt, Holfis.»
   Visst var det löjligt. Ögonblicket innan hade han gett råd till andra, till Stimson; han hade varit fylld av ett mod som han trott vara äkta, men nu insåg han att det bara hade berott på chocken och den objektivitet som var möjlig i chocken. Nu försökte han pressa samman en livstids undertryckta känslor inom en tidrymd av minuter.
   »Jag förstår hur det känns för dig, Hollis», sade Lespere, nu trettiotusen kilometer bort, med allt svagare röst. »Jag tar inte illa upp.»
   Men är vi inte jämställda, Lespere och jag? undrade han. Här -- nu? Om något är över, så. är det slut, och vad har man då för glädje av det? Man dör ju i alla fall. Men han visste att han kom med bortförklaringar, för det var som att söka beskriva skillnaden mellan en levande människa och ett lik. Hos den ena fanns det en gnista, men inte hos den andra — en aura, ett mystiskt element.
   På samma vis förhöll det sig med Lespere och honom själv; Lespere hade levat ett gott, fullt liv och det hade gjort honom till en annan människa nu, men han själv, Hollis, hade varit praktiskt taget död i många år. De nådde fram till döden på olika vägar och om det fanns olika sorters dödar, skulle deras dödar, troligen skilja sig åt som natt och dag. Dödens liksom livets be skaffenhet måste vara oändligt skiftande, och om man redan hade dött en gång, vad fanns det då att hämta i att dö definitivt oc för all framtid, som han höll på att göra nu?
   Det var strax efteråt som han upptäckte att högra foten var avslagen. Det fick honom nästan att skratta. Luften var ur dräkten igen. Han böjde sig snabbt framåt och där syntes blod och meteoren hade knipsat bort kött och dräkt vid fotleden. Å, döden i världsrymden var mycket humoristisk. Den styckade en bit för bit som en svart och osynlig slaktare. Han skruvade till ventilen vid knät med smärtorna virvlande runt i huvudet och kämpade för att hålla sig vid medvetande, och när ventilen var åtskruvad, blodet hejdat, lufttrycket återställt, rätade han upp sig och fortsatte att falla och falla, för det var allt som återstod att göra.
   »Hollis?»
   Hollis nickade sömnigt, trött av att vänta på döden.
   »Det är Applegate igen», sade rösten.
   »Ja.»
   »Jag har hunnit fundera. Jag lyssnade på dig. Det här är inte bra. Det gör oss gemena. Det här är ett dåligt sätt att dö. Det lockar fram all gallan. Hör du på, Holfis?»
   »Ja.»
   »Jag ljög. Alldeles nyss. Jag ljög. Jag har inte satt nån klick på dig. Jag vet inte varför jag sa det. Jag ville väl såra dig. Jag tyckte du var den rätte att såra. Vi två har alltid bråkat med varandra. Jag börjar väl åldras fort och ångra mig fort. När jag hörde dig vara hätsk, skämdes jag väl. Vilken orsaken än var, så vill jag att du ska veta att jag också har varit en idiot. Det finns inte ett uns sanning i vad jag sa. Dra åt helvete med dig.»
   Hollis kände att hjärtat började arbeta igen. Det var som om det inte hade arbetat på fem minuter, men nu började alla hans lemmar få färg och värme. Chocken var över och de efterföljande chockerna av vrede och skräck och ensamhet var på väg att ge med sig. Han kände sig som när man kommer från morgonens kalla dusch, redo för frukosten och en ny dag.
   »Tack, Applegate.»
   »Ingenting att tala om. Upp med hakan, gamla skojare.» »Hallå», sade Stone.
   »Vad är det?» ropade Hollis genom rymden, för av dem alla var Stone hans goda vän.
   »Jag har kommit in i en meteorsvärm, några små asteroider.»
   »Meteorer?»
   »Jag tror att det är Myrmidonersvärmen, som går ut förbi Mars och in mot Jorden en gång vart femte år. Jag är precis i mitten av dem. Den är som ett stort kalejdoskop. Man ser alla möjliga färger och former och storlekar. Herregud, den är vacker, all den där metallen.»
   Tystnad.
   »Jag följer med dem», sade Stone. »De tar mig med sig. Det var som fan.» Han skrattade.
   Hollis tittade men såg ingenting. Det enda som syntes var rymdens stora diamanter och safirer och smaragddimmor och sammetstusch, där Guds stämma blandade sig med kristalleldarna. Det låg något sällsamt och fantastiskt i tanken att Stone skulle följa med meteorsvärmen ut förbi Mars i åratal och sedan komma in mot Jorden igen vart femte år, att de skulle försvinna bort ur synhåll för planeten och åter vända tillbaka under den nästa miljonen sekler — Stone och Myrmidonersvärmen, eviga och oföränderliga, skiftande och varierande som kalejdoskopets färger när man var barn och höll upp den långa tuben mot solen och vred på den.
   »So long, Hollis.» Stones röst, mycket svag nu. »So long.» »Lycka till», skrek Hollis tvärsöver fyrtifemtusen kilometer. »Försök inte vara kvick», sade Stone och var borta.
   Stjärnorna närmade sig.
   Nu dog alla rösterna bort, var och en i sin egen bana, några på väg mot Mars, andra mot den yttersta rymden. Och Hollis själv Han tittade ner. Han ensam av dem alla var på väg tillbaka till Jorden.
   »So long.»
   »Ta det lugnt.»
   »So long, Hollis.» Det var Applegate.
   De många avskeden. De korta hälsningarna. Och nu föll den' stora, lösa hjärnan sönder. Hjärnans komponenter, som hade arbetat så vackert och effektivt i raketskeppets hjärnskål medan det sköt genom rymden, dog en efter en; meningen med deras liv tillsammans splittrades. Och liksom kroppen dör då hjärnan upphör att fungera, så dog skeppets anda och deras långa tid tillsammans och vad de betydde för varandra. Applegate var nu bara ett finger bortsprängt från föräldrakroppen och kunde inte längre föraktas och motarbetas. Hjärnan hade exploderat och dess döda, onyttiga fragment slungades vida omkring. Rösterna dog bort och nu var hela rymden tyst. Hollis var ensam och föll.
   De var alla ensamma. Deras röster hade dött likt ekona av Guds ord, som uttalats och vibrerat i det stjärnbesatta djupet. Där försvann kaptenen till Månen, där Stone med meteorsvärmen, där Stimson, där Applegate mot Pluto, där Smith och Turner och Underwood och alla de övriga — skärvorna i kalejdoskopet, som så länge hade bildat en tänkande organism, hade slungats isär.
   Och jag? tänkte Hollis. Vad kan jag göra? Finns det någonting som jag kan göra nu för att sona ett fruktansvärt och tomt liv? Om jag bara kunde uträtta en enda god gärning för att gottgöra den hätskhet som jag samlade under alla åren och som jag inte ens visste fanns inom mig! Men här finns ingen alls utom jag själv, och hur ska man kunna utföra en god gärning alldeles ensam? Det kan man inte. I morron kväll kommer jag att träffa jordens atmosfär.
   Jag kommer att brinna upp, tänkte han, och spridas ut som aska över alla kontinenterna. Jag kommer att bli till nytta. Bara lite grann, men aska är aska och den kommer att öka marken.
   Han föll snabbt, som en kula, som en sten, som en järntyngd, och nu var han lugn och fri, hela tiden lugn och fri, varken sorgsen eller lycklig eller någonting alls, utan önskade bara att han skulle kunna utföra en god gärning nu när allting var slut, en god gärning som bara han själv skulle veta om.
   När jag träffar atmosfären, kommer jag att brinna som en meteor.
   »Jag undrar», sade han, »om någon kommer att se mig?»

Den lille pojken på landsvägen tittade upp och ropade till. »Titta, mamma, titta! Ett stjärnfall!»
   Den brinnande vita stjärnan föll ner över Illinois' skymningshimmel.
   »Önska dig något», sade hans mamma. »Önska dig något.»

Källa: Den illustrerade mannen 1986, ISBN 91-1-862081-7. Originalets titel: "Kaleidoscope" 1951.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki