Fandom

Svenskanoveller Wiki

Kanariefågeln

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av Arthur C. Clarke

SÅVITT JAG VET har det aldrig funnits någon bestämmelse som förbjuder en att hålla sällskapsdjur i en rymdstation. Ingen har ansett det nödvändigt — och även om ett dylikt förbud hade existerat, så är jag ganska säker på att Sven Olsen skulle ha struntat i det.
   Med ett sådant namn föreställer ni er nog genast Sven som en 190 centimeter lång nordisk jätte, byggd som en tjur och med en motsvarande röststyrka. Hade det förhållit sig så, skulle hans utsikter att få ett jobb i rymden ha varit mycket små. I själva verket var han en senig liten karl i likhet med de flesta av de första rymdmännen och kvalificerade sig med lätthet för den 70-kilos bonus som fick så många av oss att leva på avmagringsdiet.
   Sven var en av våra bästa montörer och var utomordentligt skicklig i det besvärliga specialarbete som bestod i att samla ihop balkar som svävade omkring i fritt fall och få dem att utföra den långsamma tredimensionella balett som skulle få dem i rätt läge och att sedan svetsa samman delarna så de passade exakt ihop i det avsedda mönstret. Jag tröttnade aldrig på att iaktta honom och hans arbetslag medan stationen växte under deras händer som ett jättelikt pussel. Sven och hans kompisar hade emellertid en stor fördel i jämförelse med de arbetslag som bygger skyskrapor nere på Jorden. De kunde stiga tillbaka och beundra sitt arbete utan risk för att plötsligt bli skilda från det genom tyngdkraften ...
   Fråga mig inte varför Sven ville ha ett sällskapsdjur eller varför han valde det som han gjorde. Jag är inte någon psykolog, men jag måste medge att hans val var mycket förnuftigt. Claribel vägde praktiskt taget ingenting, hennes näringsbehov var obetydligt — och i motsats till de flesta djur besvärades hon inte av tyngdlösheten.
   Att Claribel befann sig ombord blev jag varse en gång då jag satt i den lilla skrubb som kallades för mitt kontor, sysselsatt med att gå igenom mina förteckningar på tekniska förråd för att se efter vilka saker vi närmast skulle behöva rekvirera. När jag hörde den melodiska visslingen bredvid mitt öra, antog jag att den hade kommit över stationens interna radio och väntade på att en röst skulle säga något. Men det hördes ingen röst. I stället hörde jag en lång och invecklad tonsekvens som fick mig. att titta upp så häftigt att jag glömde bort tvärbjälken bakom mitt huvud. När stjärnorna hade slutat upp att explodera framför mina ögon, såg jag för första gången Claribel.
   Det var en liten gul kanariefågel som svävade i luften lika orörlig som en kolibri — och med mycket mindre ansträngning, för hennes vingar låg fällda mot kroppen. Vi stirrade på varandra en halv minut. Sedan gjorde hon, innan jag hade riktigt återvunnit fattningen, en underlig baklängesloop som jag är säker på att ingen jordbunden kanariefågel någonsin skulle ha kunnat prestera och avlägsnade sig med några makliga vingslag. Det var alldeles uppenbart att hon redan hade lärt sig konsten att röra sig under tyngdlöshetsförhållanden och inte trodde på nyttan av onödigt arbete.
   Det dröjde flera dagar innan Sven bekände att fågeln var hans, och vid det laget spelade det inte längre någon roll, för alla var då lika förtjusta i Claribel. Han hade smugglat henne med sig på den sista färjan från Jorden, då han återvände från sin semester — delvis av rent vetenskaplig nyfikenhet, påstod han. Han ville se hur en fågel skulle bete sig när den inte längre hade någon vikt men ändå kunde använda vingarna.

CLARIBEL trivdes och lade på hullet. På det hela taget beredde det oss ingen större svårighet att dölja vår icke godkända gäst när toppfigurer från Jorden kom på besök. I en rymdstation finns det fler gömställen än man kan räkna. Det enda problemet var att Claribel blev ganska högljudd av sig då hon blev upprörd, och ibland fick vi tänka kvickt för att kunna förklara de egendomliga pip och kvittranden som hördes från ventilationstrummor och förrådsrum. Ett par gånger var det nära ögat — men vem kunde komma på tanken att leta efter en kanariefågel i en rymdstation?
   Vi arbetade nu i tolvtimmars pass, vilket inte var så illa som det låter, eftersom man inte behöver så mycket sömn i rymden. Fast det naturligtvis inte finns någon "dag" eller "natt" när man svävar omkring i ständigt solsken, var det likväl praktiskt att behålla dessa begrepp. Då jag vaknade denna morgon, kändes det förvisso som klockan sex på morgonen på Jorden. Jag hade en bultande huvudvärk och obestämda minnen av oroliga drömmar. Det tog mig en evighet att spänna loss mina brits-remmar, och jag var fortfarande bara halvvaken när jag i mässen anslöt mig till de andra som skulle börja sitt arbetspass. Det var ovanligt tyst vid frukostbordet, och en stol var tom.
  — Var är Sven? frågade jag utan något större intresse.
  — Han letar efter Claribel, svarade någon. Påstår att han inte kan hitta henne nånstans. Hon brukar väcka honom.
   Innan jag hann svara att hon brukade väcka mig med, kom Sven in genom dörren och vi såg genast att det var något som inte stod rätt till. Han öppnade långsamt handen, och där låg ett litet knyte av gula fjädrar med två små ben som patetiskt stack rakt upp i luften.
  — Vad har hänt? frågade vi, alla lika upprörda.
  — Jag vet inte, sa Sven sorgset. Jag hittade henne nyss så här.
  — Kom så får jag se på henne, sa Jack Duncan, vår kock-läkaredietexpert.
   Vi väntade alla under beklämd tystnad medan han höll Claribel mot örat för att höra om hjärtat slog.
   Efter ett litet tag skakade han på huvudet.
  — Jag kan inte höra nånting, men det bevisar inte att hon är död. Jag har aldrig lyssnat på en kanariefågels hjärta, tillade han lite urskuldande.
  — Ge henne lite syre, föreslog någon och pekade på den grönrandiga reservbehållaren som satt i en nisch vid dörren.
   Alla instämde i att det var en utmärkt ide, och Claribel placerades i en ansiktsmask som var stor nog för att fungera som ett fullständigt syretält åt henne.
   Till vår förtjusta överraskning vaknade hon genast till liv. Sven tog undan masken, och hon hoppade upp på hans fingrar. Hon kvittrade glatt ett ögonblick — och ramlade sedan plötsligt omkull igen.
  — Jag förstår inte det här, sa Sven i jämmerlig ton. Vad är det för fel på henne? Hon har aldrig betett sig så här förut. Under de sista minuterna hade jag varit dunkelt medveten om att jag visste något som hade med det här att göra. Min tankeförmåga tycktes vara mycket trög den här morgonen, som om jag fortfarande var ur stånd att göra mig kvitt sömnens börda. Jag kände att jag också skulle behöva lite av det där syret — men innan jag hann sträcka mig efter masken, gick det upp ett ljus för mig. Jag vände mig hastigt mot tjänstgörande ingenjören och sa ivrigt:
  — Jim! Det är något fel på luften! Det är därför Claribel kollapsade. Jag kom just att tänka på att gruvarbetare brukade ha kanariefåglar med sig ner för att de skulle varna för gas.
  — Prat, sa Jim. Larmanordningarna skulle ha utlösts. Vi har dubbla system som fungerar oberoende av varandra.
  — Äh — det andra larmsystemet är inte inkopplat ännu, påminde honom hans assistent.
   Det där rubbade Jim ur hans jämnmod. Han avlägsnade sig utan ett ord, medan vi stod kvar och diskuterade och lät syrebehållaren gå laget runt som en fredspipa.
   Han kom tillbaka tio minuter senare med ett fåraktigt uttryck i ansiktet. Det var en av dessa olyckshändelser som omöjligt kunde inträffa. Under nattens lopp hade vi kommit in i Jordens skugga, något som hände ytterst sällan. En del av luftreningsapparaten hade frusit till, och det enda inkopplade larmsystemet hade klickat av någon anledning. Kemisk och elektronisk utrustning för en halv miljon dollar hade svikit oss fullständigt. Utan Claribel skulle vi snart ha varit i det närmaste döda.
   Om ni nu besöker någon rymdstation, så ska ni följaktligen inte bli förvånad om ni får höra ett oförklarligt fågelkvitter. Det finns ingen anledning att bli orolig för det — tvärtom. Det betyder att ni skyddas av ett dubbelt säkerhetssystem — praktiskt taget utan någon extra kostnad.

Ursprunglig titel Feathered friend (1957)

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki