FANDOM


Kappsäck full med pengar, det är ju också bra att haRedigera

Av Åsa Nilsonne

Amanda Lundberg hade aldrig trott att hon skulle få en blick av samhörighet, av systerskap, från en kvinna med ett gulnande blåmärke på hakan och svullen överläpp. I ögonblicket då det skedde insåg hon två saker: dels att sminket inte täckte den lila halvcirkeln under hennes högra öga, dels att hon måste lämna Nils.
   De satt på buss 602 som krängde sig fram ännu långsammare än vanligt eftersom det vimlade av polisbilar — troligen ytterligare ett rån, tänkte Amanda. Det hade varit många senaste tiden.
   Under det långa år som gått hade Amanda fasat för hemkomsten, stålsatt sig inför de hotelser och anklagelser som väntade, men nu satt hon och blev otålig av bussens långsamhet. Insikten att hon måste bryta upp hade drabbat henne utan förvarning, men beslutet kändes redan oåterkalleligt. Gränsen var faktiskt både nådd och överskriden. Hon såg ner på sina händer — den vänstra handryggen var också blå.
   Skilsmässa.
   Själva ordet var en lättnad, ett hopp om bättre tider. Det hade hon aldrig trott om sig själv, hon som alltid ansett det vara fegt och slappt att ge upp.
   Hon ägnade resten av bussfärden åt att planera. Hon märkte knappt att bussen stod och väntade ett tag medan chaufförerna avlöste varandra.
   Hon undrade mest över det praktiska och kom på att Karin säkert skulle kunna råda henne, Karin som varit ett sådant stöd under det gångna året.
   Det var ovanligt tyst när hon steg in i sin lilla hall. Flickan från hemtjänsten log mot henne.
   "Han sover. Han fick ett av sina raseriutbrott för en stund sedan så du får nog några lugna timmar nu."
   Amanda nickade och föste ut flickan så fort det gick. Det gällde att ringa snabbt innan Nils vaknade. Hon kunde Karins nummer utantill.
   "Karin, det är Amanda."
   "Amanda? Hej, så kul att höra ifrån dig? Är allt bra med er?"
   "Nja, det är väl som vanligt. Jag ringer faktiskt för att fråga dig om råd: jag vill skiljas."
   "Vad säger du?"
   "Jag vill inte ha det så här längre. Jag vill skiljas."
   "Amanda, du är nog lite utarbetad. Eller kanske till och med mycket utarbetad och trött, jag har förstått att det har varit svårt på nätterna. Du kanske behöver ytterligare någon timmes avlastning — vi har jätteont om personal, men något mer än dina två timmar kunde vi nog fixa."
   "Det är inte därför. Jag har alltid sagt att i det ögonblick som en karl lyfter ett finger mot mig så får han gå, och så får det bli."
   Det blev tyst. När Karin började tala igen lät hon inte alls lika vänlig som tidigare.
   "Amanda. Du förstår väl att du inte kan överge den man du varit gift med i över femtio år bara för att han har blivit gammal och behöver hjälp. Det måste du väl begripa."
   "Det är inte för att han har blivit gammal, det är för att han inte är samma Nils efter hjärnblödningen. Inte samma människa. Han har blivit elak."
   "Amanda. Sov på saken, du kommer säkert snart på andra tankar. Du måste ju tänka på dig själv också, du måste ju ha tak över huvudet. Var skulle du bo?"
   "Här förstås."
   "Jag vill minnas att kontraktet står på er båda. Jag kan säga direkt att Nils skulle anses ha störst nyttjandebehov, särskilt nu när våningen blivit handikappanpassad. Vid en eventuell skilsmässa blir det han som får bo kvar. Du hade väl inte trott att du kunde få in honom på vårdhem på det här sättet? Ta det nu lugnt, Amanda, du ser säkert saken i annat ljus om några dagar."
   Men han slår mig, avstod Amanda från att säga eftersom hon visste att Karin redan visste om det. Hon visste också att det inte riktigt räknades eftersom Nils ansågs vara sjuk.
   Hon var tvungen att sätta sig. Hon hade bott i våningen i fyrtio år och hade trott att den skulle bli hennes sista bostad om hon nu inte tvingades in på långvården. Men Amanda hade aldrig varit velig, och upplysningen om att det måste bli hon och inte Nils som flyttade ut påverkade inte hennes beslut.
   Hon såg sig om, glad över att ha blivit mer likgiltig inför tingen med åren.
   Klockan var redan över fem — hon kunde inte komma på någon hon kunde sova över hos med så kort varsel. Hon funderade ett kort tag på att ringa till Märta, hennes tidigare svägerska som hade tagit sin tillflykt till Amanda vid ett par tillfällen — kunde det verkligen vara nästan femtio år sedan? Det verkade i alla fall vara för sent att påminna Märta om att hon hade lovat att ställa upp ifall Nils blev besvärlig. Dessutom avskydde Märta att vädra, och Amanda behövde frisk luft.
   Nej, det fick bli hotell första natten, sedan fick hon se hur hon kunde skaffa sig någonstans att bo. Ett eget hem där hon kunde hitta tillbaka till ett liv som dög att vakna till på morgnarna. Medan hon försiktigt vek ner sina kläder i resväskan tänkte hon på några vänner som blommat upp sedan de blivit änkor, dem skulle hon återuppta kontakten med.
   Hon skrev några rader till kvällspatrullen som skulle komma förbi vid sextiden och lämnade brevet på köksbordet:

"Till Karin och kvällspatrullen. Jag kan inte börja ett liv som misshandlad kvinna vid 77 års ålder. Min Nils har försvunnit, och nu flyttar jag ut. Tack för det gångna året, Amanda."

Till sist gick hon in till Nils. När han sov såg han ut som hennes vanlige Nils, men hon visste att den Nils hon älskat så länge inte fanns där längre. Det var bara förpackningen kvar, och förpackningen hade aldrig varit det som dragit henne till honom. Hon strök honom lätt över handen — hon var med ens säker på att Nils, den gamle Nils, hade tyckt att hon gjorde rätt. Sedan var det bara att gå.
   Hon skyndade sig ut. Inte därför att hon var rädd att inte orka genomföra sina planer om hon inte gjorde det omedelbart, utan därför att hon alltid hade levt med ett öga på framtiden och våningen redan tillhörde det förflutna.
   Nere på gatan stannade hon upp ett ögonblick för att känna efter — var det verkligen möjligt att inte känna vare sig oro eller saknad? Så kom hon på att sorgeåret faktiskt hade gått, och sörjt Nils det hade hon gjort fast han tillsynes funnits kvar. Hon hade sörjt så att hon ibland tvivlat på om hon skulle kunna ta sig igenom dagarna, men nu var det tydligen klart. Hon hade förändrats, och på något sätt hade omgivningarna också gjort det — postlådan, skyltfönstret, husfasaderna hon sett i decennier såg plötsligt nya och löftesrika ut. Luften verkade mer syrerik och hon fylldes av energi.
   Hon gick några kvarter till ett hotell hon hade bott på för länge sedan och bad om ett rum. Ett enkelrum, gärna högt upp.
   Hon såg sig om i foajén. Dekoren hade förändrats, till det bättre tyckte hon. Så föll hennes blick på prislistan. Ett enkelrum verkade kosta 1 220 kr/natt. Hon trodde först att hon sett fel på en nolla, men nej.
   Hon hade utgått ifrån att hennes sparpengar skulle täcka utgifterna, men nu insåg hon att de ganska mödosamt hopsparade slantarna inte skulle räcka långt, i alla fall inte så länge hon bodde på hotell. Hon började ana att hon givit sig i kast med en svårare uppgift än hon först hade trott.
   Hon undrade plötsligt om Karin och hennes kolleger helt kallt räknat med att hon inte kunde lämna Nils. Att hon var fast, inte av känslomässiga utan av ekonomiska skäl. Tanken gjorde henne så indignerad att hon genast bokade det dyra hotellrummet för tre nätter. Det hade hon i alla fall råd med, och det borde ge henne tid att tänka efter och organisera sig. Hennes beslut den här gången var lika stort och lika personligt som det hon fattade när hon en gång tackade ja, helhjärtat, till Nils. Den gången hade hon inte låtit sig styras, och det fanns ingen anledning att ändra på den principen nu.
   Hotellrummet visade sig vara stort och rent och TV-n hade 23 kanaler. Hon gick runt och såg sig om, kände på möblerna — det var decennier sedan hon sovit någon annanstans än hemma, decennier sedan hon sovit ensam. Samtidigt tänkte hon på pengar.
   De hon inte hade.
   Hennes 22 000 kronor på bankkontot som hade verkat vara en så trygg buffert tedde sig nu oroväckande otillräckliga. Hon kände sig ganska säker på att hon varken kunde räkna med höjd pension eller något väl tilltaget bostadsbidrag. Hon hade ju brutit mot det outtalade kontraktet och lämnat Nils. Samhällets logiska motdrag var det anonymt ekonomiska — att låta bristen på pengar tvinga henne tillbaka in i ledet.
   Ett var uppenbart: för att kunna stå emot måste hon se till att få in litet pengar.
   Hon började bläddra igenom TV-kanalerna som inte var mer engagerande än att hon hann fundera en liten stund på vad hon hade sparat åt kommunen under det gångna året, men de tankarna slog hon snabbt ifrån sig. Just nu hade hon ingen nytta av att bli arg.
   Inte förrän på kanal 20 fångades hennes uppmärksamhet: där visades en naken kvinna som stod på alla fyra omgiven av två nakna män med våldsamma erektioner.
   Hon fortsatte vidare till nästa kanal innan hon fick reda på vem som gjorde vad med vem, men hon hann få en idé. Om möjliga inkomster.
   Några år tidigare hade hon överraskats av att hitta "gerontofili" i ordboken — det stod direkt efter ordet hon sökte till sitt korsord. Det visade sig beteckna en sexuell avart som bestod i att män drogs till gamla kvinnor. Jämför zoofili och nekrofili, avslutades stycket. Det gjorde hon, och upptäckte då att gamla kvinnor tydligen jämställdes med djur och lik som sexobjekt betraktade.
   Märkligt.
   Men det kanske trots allt var en nisch som gick att exploatera. Det kanske vimlade av rika gerontofila män därute. Och hon var ju faktiskt ledig, på sitt sätt.
   Hon drog upp kjolen och sträckte ut benen framför sig det knakade till i högra knäet. Hon såg kritiskt på dem som hon inte gjort sedan ungdomen, den relativa ungdom som nu verkade omfatta den delen av hennes liv då kroppen varit lätt, hyn skär, och håret rött.
   Benen såg inte bra ut. Hon vände och vred på dem, och kände sig vagt osolidarisk: vad hade hon för rätt att lägga estetiska synpunkter på ben som hade burit henne så länge. Men vackra var de faktiskt inte. Som inkomstkälla verkade de osäkra.
   Tanken tedde sig dessutom mindre lockande när hon tog riskerna och de rent praktiska problemen med i beräkningen. Hon ville värna om återstoden av sitt liv och strök därför sista-minuten-debuten som prostituerad med en blandning av sorg och lättnad.
   Trots att hon var trött höll hon fast vid en av sina vanor: hon bläddrade tillbaka till TV-nyheterna. Det var den vanliga blandningen av stort och litet elände och det hade mycket riktigt begåtts ytterligare ett rån enligt samma mönster som tidigare. En bankkassörska hade blivit skjuten i axeln av overallrånaren och polisen hade tydligen inga ledtrådar utan förlitade sig nu på människans girighet: man försökte locka någon att tjalla genom att erbjuda en miljon till den som kunde lämna upplysningar som ledde till ett gripande.
   Så småningom var det dags att lägga sig. Hon sov oroligt i den ovana sängen, den ovana tystnaden, det ovana sammanhängande lugnet. På morgonen vaknade hon trött och, vad värre var, fortfarande utan idéer om hur hon skulle kunna försörja sig.
   Vid frukosten konstaterade hon i alla fall nöjt att hotellet höll med tidning till den omfångsrika buffén. En besparing, om än en liten. Medan hon åt bläddrade hon fram till bostadsannonserna.
   Hon trodde först inte sina ögon. Det var som med hotellpriserna — hon undrade hur kostnadsläget hade kunnat förändras så obegripligt, i smyg som det vore, utan att hon hade lagt märke till vad som skett. Hon hade inte råd att bo, upptäckte hon. Inte någonstans.
   Hon blev plötsligt rädd så att det kändes i kroppen, mest för att hon märkte att hon började misströsta, började undra om hon försökte göra det omöjliga. Det var ingen uppmuntrande tanke, och hon försökte skingra tankarna genom att läsa resten av tidningen grundligt. Det var rätt ointressant utom den utförliga sammanfattningen av de senaste veckornas dramatiska bankrån. När hon var klar kände hon sig faktiskt bättre, men överraskad av hur lång tiden blev när hon inte följde sina invanda rutiner: klockan var fortfarande bara nio. Hon tog med sig tidningen och gick upp på rummet, hittade inget att göra där, blev rastlös och gav sig istället ut på stan. Hon behövde komma på en plan för resten av sitt liv, men hade ingen aning om var hon skulle börja.
   Ute var det kallt och blåsigt, hon frös rejält innan hon kommit mer än några hundra meter. Eftersom hon ändå inte var på väg någonstans gick hon in på första bästa kafé och satt där någon timme. Sedan kände hon sig tvungen att gå, hon började frysa igen och tog därför ytterligare en dyr kopp kaffe på nästa kafé.
   Hon började bli allvarligt oroad. Hon behövde någonstans att bo, det var det mest överhängande problemet. Hon funderade på om det fanns några vänner, släktingar eller bekanta som hon skulle kunna flytta in hos. Hon kom inte på några. Hon kom inte på andra lösningar heller. Kanske hade hon blivit för gammal för att improvisera. Det var en skrämmande och handlingsförlamande tanke.
   Hon gick längre innan hon vek in på tredje kaféet, hon kunde inte minnas när hon senast hade frusit så. Hon plockade med sig en veckotidning till bordet eftersom hon inte orkade tänka längre.
   Hon bläddrade likgiltigt med stela fingrar tills hon fick syn på ett reportage från kvinnofängelset Hinseberg. Amanda hade alltid föreställt sig en betongbunker, celler med cementgolv och titthål — resultatet av alla polisfilmer som hon sett på TV tillsammans med Nils. Men Hinseberg visade sig vara ett slott. Ett ståtligt vitt slott omgivet av grönska, för tidningen var ett halvår gammal. På nästa uppslag var ett stort foto av en ung intern som såg ut som en luciakandidat, men det var hennes rum som fångade Amandas uppmärksamhet. Det var ombonat, såg varmt ut och det var dekorerat som hos vilken tjugoåring som helst.
   Amanda upptäckte att hon läste det sociala snyftreportaget som en resebroschyr. Varmt inomhus, tre mål mat om dagen, välproportionerade rum med stora fönster, kanske knepiga medgäster men man kan ju inte få allt. Hennes huvudsakliga krav på sin nya bostad var att ingen skulle slå henne där, och i det avseendet verkade Hinseberg betryggande.
   Ju mer hon tänkte på saken ju bättre verkade idén. Hinseberg. Det lät vackert. Boendet var dessutom gratis, hyran och maten betalda så att säga. Det var kanske inte så fritt, men hon trodde knappast att hon skulle kunna känna sig mera instängd där än hon gjort i våningen under det gångna året.
   Det var en lättnad att i alla fall ha kommit på något som gick att göra, frågan var bara hur hon skulle bära sig åt för att ta sig dit. Det verkade svårt. Något rejält brottsligt måste hon hitta på eftersom hon hade både åldern och könet emot sig. Samtidigt hade hon ingen lust att skada någon. Hon kunde varken tjuvkoppla eller köra en bil. Hon ägde inga vapen och hade inga känningar i narkotikabranschen.
   Så kom hon att tänka på bankrånen. Det rörde sig om en tvångsmässig rånare, ansåg kriminologerna som intervjuades i kvällstidningarna. En rånare som slog till varannan dag, iförd skyddsoveraller som han sedan lämnade nära det rånade bankkontoret.
   Det verkade faktiskt inte så oöverstigligt att gå in på en bank och lämna fram en lapp: "Detta är ett rån — ge mig pengarna." Sedan skulle poliserna komma och ta över ansvaret för hennes dagliga liv. Det fanns till och med ett bankkontor i närheten såvitt hon kunde minnas, två eller trebusshållplatser från kafét.
   Planen gav henne äntligen ro i själen. Hon tog bussen tillbaka till hotellet, nu var det strängt taget ingen brådska. Hennes karriär som bankrånare skulle visserligen bli rekordkort, men den kunde gott vänta till morgondagen. Nu kunde hon koppla av och tänka på annat. Hon började med att prova skumbadet som stod i badrummet. Det luktade underbart, och hon njöt av att kunna koppla av i det varma vattnet. Det var drygt ett år sen sist. Det skulle säkert gå att bada på Hinseberg.
   Eftermiddagen gick fort, hon tänkte på Hinseberg som om hon skulle dit på semester. Hon föreställde sig matsalen, parken, rummet. Hon trivdes redan.
   Till slut somnade hon gott, redan på väg att vänja sig vid att få sova ostört.
   Nästa morgon bestämde hon sig för att börja med att rekognoscera, bankkontoret hon tänkte på kanske inte ens fanns kvar.
   Hon frös som vanligt medan hon väntade på 602an, den var försenad som så ofta, men till slut var hon framme. Inte nog med att banken fanns kvar, det låg dessutom ett kafé mittemot. Hon skyndade sig in, nöjd med att ha börjat få nya vanor. Det visade sig att fönsterborden var idealiska för den som ville observera bankkontoret, och hon slog sig ner för att förbereda sig.
   Hon ville inte skrämmas i onödan, men behövde ändå ta i tillräckligt för att tas på allvar. Hon försökte se scenen framför sig.
   Det var rätt svårt. Bäst vore nog om hon var ensam i lokalen, hon hade ingen lust att bli tacklad av någon ung man som såg sin chans att bli hjälte. Hon drack sitt kaffe långsamt och höll ett öga på ingången till bankkontoret. När klockan började närma sig halv elva undrade hon hur banken klarade lönsamhetskraven: bara en handfull kunder hade gått in och ut. Det var i alla fall ett plus.
   Två gånger hade hon haft sällskap vid fönstret: dels av en höggravid ung kvinna med en rymningsbenägen tvååring, dels av en väl påpälsad man av obestämbar ålder — förtidspensionär trodde Amanda, därför att han var så påbyltad och därför att han hade en snabb, nervös rörelse med högerhanden: han drog fingerspetsarna utmed näsryggen som för att övertyga sig om att näsans form var oförändrad, gjorde sedan en paus under näsborrarna, och avslutade med att gnida pekfingret mot överläppen tre gånger. Amanda fann det irriterande, hon undrade varför ingen sagt det till honom, men kanske var det som att bita på naglarna, svårt att sluta. Gesten väckte också ett vagt minne hos henne, men ett som hon inte kunde placera. Hon slutade tänka på saken när han gick.
   Det började bli dags att ta itu med rånet. Hon antog att det skulle komma fler kunder till banken under lunchtid och att det vore bäst att ha det hela avklarat innan dess.
   Hon lånade en penna av servitrisen och textade på en servett: "DETTA ÄR ETT RÅN. VI ÄR BEVÄPNADE. GE MIG PENGARNA." Det borde duga.
   Hon kände sig märkvärdigt lugn när hon gick ut för att ordna sin nya bostad.
   Utanför banken stannade hon till och såg på sin spegelbild. Hon såg en liten bräcklig tant och drabbades av en ny oro: tänk om kassörskan inte tog henne på allvar. Tänk om hon faktiskt inte kunde råna en bank, inte ens om hon påstod sig vara beväpnad. Tanken störde henne så att hon fortsatte förbi ingången till banken och hann ett trettiotal meter innan hon bromsade sig. Vad höll hon på med? Det var inte likt henne att tappa styrfarten så. Hon vände, knöt handen om servetten och började gå tillbaka med beslutsamma steg.
   Något hade hänt under tiden.
   En lampa blinkade ilsket ovanför bankens dörr, och innan hon hann fundera över vad det betydde slängdes dörren upp och en overallklädd figur sprang ut, rusade förbi henne och försvann uppför en tvärgata.
   Hennes första reaktion var att hon hade blivit lurad, snodd på sitt bankrån av ett proffs som väl lika gärna hade kunnat råna vilken annan bank som helst. Ett proffs som hade slagit till så fort hon hade vänt ryggen till. Hennes nästa tanke var att det ju var mannen från kafét.
   Nu började ett larm tjuta, och hon kom på att hon kanske faktiskt var i en bättre sits än om hon hade begått rånet själv. Hon hade information, hon visste hur rånaren såg ut. Kanske kunde hon få en del av den utlovade miljonen. Hon undrade om hon skulle behöva förhandla.
   Hon hade fått sällskap på trottoaren. Folk hade kommit ut från husen och affärerna och de såg mot banken som om rånaren kunde förväntas göra en "encore" och komma utspringande en gång till.
   Så kom poliserna. Plötsligt fanns de överallt, de spärrade av, de föste undan folkhopen. Amanda gick fram till den närmaste, en rödhårig ung man med finnig haka. Innan hon hann börja tala gjorde han en avvärjande gest. "Det är bara att gå hem, här finns inget att se, var snälla och blockera inte trottoaren." Hans ljusblå blick stannade aldrig vid hennes ansikte.
   "Amanda" — det var Nils röst, fast det lät som om den var inuti hennes huvud. "Amanda, de har sumpat sin chans. Dra, gumman, dra."
   Det hade varit en av Nils principer: ge människor en chans, tar de den inte så är det deras problem.
   Polisen var på väg mot henne igen. Kanske skulle det gå att tala med honom nu. Men nej.
   "Här finns ingenting att se, inget att vänta på, var vänliga och gå hem."
   Nu hade han fått, och inte tagit, en chans till.
   Då var det bara att lyda Nils råd och polisens uppmaning och gå. Hon frös så att hon skakade, eller kanske var det mest rädsla. Hon gick stumt gatan fram, blåsten rev resterna av värme från hennes hud, smög sig mellan knappar, under fållar. Nya polisbilar strömmade till med tjutande sirener.
   Hon tog 602an tillbaka till hotellet för att tänka igenom situationen.
   Hon skulle kunna ringa till polisen och berätta vad hon visste. Men skulle de ge henne något för det? Det var ju strängt taget bara en ledtråd, och den vore de nog inte villiga att betala för. Hon behövde pengarna.
   Hon tänkte på mannen på kafét. Om hon bara kunde komma ihåg varifrån hon mindes honom eller hans gest så kunde hon kanske komma på vem han var, och då vore hennes ekonomiska problem ur världen. En miljon, en lite skrattretande summa i all sin banalitet, men en som skulle ge henne precis de möjligheter hon behövde. En miljon för ett nytt liv — tacka sjutton för att de flesta fick nöja sig med sitt gamla.
   Hon försökte minnas allt hon hade hört om rånen för att se om hon kunde mana fram någon minnesbild som kunde vara till hjälp. Hon slog upp tidningen och tittade igen på sammanfattningen. En karta över rånade bankkontor täckte halva sidan och det slog henne med plötslig klarhet att alla låg de utefter 602ans sträckning. 602ans ologiska och opraktiska rutt.
   Tanken på buss 602 gjorde dessutom att hon med ens mindes varifrån hon kom ihåg mannen med den nervösa gesten: en busshållplats. Hon hade sett honom stå där och dra fingrarna utmed näsryggen, det var hon säker på, det hade irriterat henne trots att hon inte hade med saken att göra. Hon manade fram bilden: han hade en stor sportbag vid fötterna... och han hade uniform.
   Busschaufförsuniform.
   Så kom hon på det: han var ju chaufför på 602ani Han måste ha haft den mest anonyma av alla klädslar under overallen: en intetsägande mörkblå uniform.
   Amanda kunde inte låta bli att imponeras — det var inte dumt att använda en vanlig buss som flyktbil, särskilt inte om man körde den helt legitimt. Inte dumt att bara kliva ur overallen och stiga ombord. Vilken känsla det måtte ha varit att köra igenom vägspärrar och kontroller med rånbytet i en bag i förarhytten?
   När hon kommit så långt verkade det hela så uppenbart att hon blev övertygad om att poliserna måste vara honom på spåret, på samma spår som hon själv. Hennes försprång bestod bara i att hon hade ett ansikte på mannen. Nu behövde hon ett namn, och det måste gå fort.
   "De riktigt snabba lösningarna är Amandas bord." Det var Nils igen, och han hade rätt — Amanda hade alltid haft en extraväxel, ett slags tankemässig spurt som hon kunde ta till när de vanliga lösningarna inte förslog.
   Med ens var det självklart: de som visste vad han hette fanns i bussarna, det var ju bara att fråga.
   Medan hon tog på sig ytterkläderna förberedde hon två samtal — det ena ifall det visade sig vara han som satt bakom ratten, det andra för den mer sannolika situationen att det var någon av hans kolleger. Risken att han skulle känna igen henne, om det nu råkade vara han, var nog inte så stor. I kaféet hade hon inte haft ytterkläderna på, och sedan håret blivit vitt var hon inte särskilt iögonenfallande. Hon drog ner hatten litet extra i pannan och gick ut. Hon slapp både vänta och oroa sig för att bli igenkänd: bussen kom till hållplatsen ungefär samtidigt som hon själv och det var en ung kvinna som körde. Amanda klev upp i bussen och försökte se mindre ut än vanligt.
   "Jo, jag undrar, jag skulle vilja tacka din kollega, han var så rar mot mig häromveckan när jag tappade min väska... Jag vet inte vad han heter, men han gör så här med handen." Amanda drog med fingrarna utmed näsan.
   Chauffören skrattade:
   "Jaså Norbert! Jag ska hälsa honom. Han blir säkert glad."
   Amanda tackade varmt, klev av bussen igen och gick tillbaka upp på hotellrummet. Nu fattades bara efternamnet och miljonen måste vara hennes. Hon knäppte på lokalradion för att försäkra sig om att Norbert inte hade råkat åka fast innan hon hann sätta stopp för honom själv. Det första hon hörde handlade inte om Norbert utan märkvärdigt nog om henne själv.
   Hon var efterlyst.
   Efterlyst på grund av att hon hade försvunnit från sitt hem, och hon beskrevs som troligen förvirrad. Den som såg henne skulle ringa antingen till polisen eller till Karin.
   Hon ringde Karin.
   "Hej Karin, det är Amanda."
   "Amanda ! Var är du? Vad har hänt?"
   "Ingenting har hänt. Jag har flyttat."
   "Amanda, så kan du faktiskt inte göra."
   "Vet du, Karin, underligt nog var det precis det jag fick höra när jag berättade att jag tänkte gifta mig med honom. Jag kunde gifta mig då och jag kan bryta upp nu. Jag mår alldeles utmärkt och jag vill absolut inte bli efterlyst. I själva verket har jag rätt bråttom, så var snäll och avefterlys mig genast. Jag räknar med att du ordnar det så att jag inte ska behöva oroa mig så fort jag ser en polis."
   "Amanda, var är du?"
   "Karin, jag hinner inte tala just nu, jag kanske hör av mig senare." Och så lade Amanda på luren. Hon log.
   Nästa steg var att ringa bussbolaget.
   "Hej, jag skulle vilja lämna ett meddelande till Norbert Eriksson, han kör buss 602."
   Hon kopplades runt ett tag innan hon kom rätt och blev inte överraskad över att Norbert faktiskt inte hette Eriksson. Hon förtydligade sig:
   "Ingen som heter Norbert Eriksson? Ja, jag kan ju ha fel, Norbert vet jag att han heter, jag har alltid trott att det var Eriksson. Det är ju så med unga människor att man inte får reda på efternamnen... Jag är har haft hand om hans katt några dagar."
   "Det kan inte vara Norbert Hässler? Det verkar vara den ende Norbert vi har här."
   "Jovisst, så dumt av mig? Nu minns jag? Ursäkta?"
   "Är det akut? Ska vi försöka anropa..."
   Amanda hade redan lagt på.
   Norbert Hässler. Rätt skött innebar det 500 000 per namn, en halv miljon per ord. Rätt skött gav det henne åter det hon hade trott sig ha från början: kontroll över sitt liv.
   Nästa samtal var både lättare och svårare. Lättare för att hon inte behövde hitta på så mycket, svårare för att det inte fick bli fel.
   Telefonerna måtte ha varit välbemannade hos polisen för hon kopplades omedelbart till en ung man med sympatisk telefonröst. Hon lade sig till med ett litet darr på rösten som hon hoppades skulle få henne att låta ännu äldre.
   "Jag har en bekant som vet vem overallrånaren är, men han är rädd att bli lurad på pengarna och han vågar inte höra av sig sj älv."
   "Han har inget att oroa sig för. Vi ställer inga frågor. Hur vet han vem det är?"
   "Av en slump. Han är helt säker, men han litar inte på er. Därför bad han mig ringa."
   "Jaha. Vet du också vem det är?"
   "Det är inte någon jag känner, men jag har de uppgifter ni behöver — namn och arbetsplats. Det lönar sig inte att spåra samtalet, förresten, jag ringer från ett hotell mitt i stan."
   Amanda kunde nästan höra kugghjulen gå runt i den unge mannens huvud — ytterligare en knäppis eller kanske äntligen en källa till användbar information?
   Hon kände att hon behövde stärka sin trovärdighet men visste inte riktigt hur det skulle gå till. Under tiden hade den unge mannen tydligen bestämt sig för att låta en mer erfaren kollega ta vid. Han bad henne vänta ett litet tag och efterträddes i telefonen av en äldre röst.
   "Goddag. Kommissarie Andrén här."
   Hon gick nästan i fällan och var nära att svara med sitt namn, men hejdade sig i sista stund.
   Andrén fortsatte där den yngre polisen hade slutat:
   "Vet ni vad som skulle hända om vi utlovade belöningar som sedan inte betalades ut? Vi skulle aldrig mer kunna köpa information. Du får hälsa din vän att vi alltid betalar vi har rutiner för sådant här. Ni ger mig namnet, vi följer upp informationen, och om den visar sig vara rätt får ni pengarna. Hur och när ni vill."
   Hur och när ni vill.
   Så skulle det låta.
   Amanda började känna att hon äntligen hade grepp om sin framtid och det fyllde henne med styrka.
   Hon diskuterade vidare med kommissarien, det gick lätt att stå på sig, lätt att vara bestämd, lätt att komma överens. Nils hade alltid brukat säga att man måste kunna lita på folk, och Amanda bestämde sig för att lita på den här polisen. Till slut, när alla detaljer var avklarade, gav hon honom namnet.
   Dagen efter löpsedlarna om gripandet gick hon till polishuset. Norbert hade inte varit lika finurlig när det gällde att gömma pengarna som han hade varit när det gällde att plocka åt sig dem, så det rådde inga tvivel om att det var rätt person som nu satt på häktet. Amanda hade ringt kommissarie Andrén som tackat för hjälpen och hälsat henne välkommen. När hon kom upp på hans rum och såg pengarna framför sig släppte den sista lilla oron som hon inte ens varit medveten om.
   "Din bekant kommer väl och hämtar dig?" Kommissarien frågade omtänksamt, som om hon varit mycket ung.
   Amanda hade redan glömt den fiktiva bekanten men nickade ändå.
   "Javisst. Jag är i goda händer."
   Kommissarien avslutade med att sträcka fram en väldig näve:
   "Jag hoppas att du får något själv för din insats i det här, det var ett nöje att förhandla med dig."
   Amanda log förbindligt.
   På vägen ut såg Securitasvakten på henne med intresse, men Amanda höll ansiktet slätt och blankt. "Men hur såg hon ut?" skulle folk fråga. "Som en liten tant", skulle den unga flickan svara, hon hade inte fler kategorier för kvinnor över sextio.
   Amanda kom ut i det tunna solskenet med den rediga väskan i handen. Den kändes som Pippis kappsäck, för ärligt talat, inte hade Pippi klarat sig utan den. Amanda log för sig själv, solen värmde en aning och det kändes som om Nils gick bredvid henne igen, det kändes som om kroppen var lätt, huden skär och håret rött.

Ur "Kvinnornas röda bok" 1996.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki