FANDOM



Av: Claudia Marcks

   TVÅTUSENOCHTRE STEG FRÅN ytterdörren till skoltrappan. Om Silvia räknade bort de dagar hon hade skolkat dribblade hon den lilla vita stenen för tretusenfyrahundratjugofjärde gången längs den här vägen.
   Silvia räknade allt. Antal timmar i klassrummet, elever på skolgården, dagar till lovet. Det hjälpte inte när de blev arga.
   Hon stannade elva steg ifrån trappan som ledde upp till skolgården. Klassen stod samlad i närheten av entrén och rökte. Klockan var fem i åtta. Hon skulle gå över skolgården först när alla var inne. Det tog sjuttioåtta sekunder till klassrummet.
   
Läsåret började med en ny sittordning. Silvia gick in sist. Alla bänkar utom den längst fram i mitten var upptagna. För femte året i rad fick hon sitta där. Stolen bredvid henne förblev tom.
   Som vanligt kämpade klassen om att få sitta bredvid Paul. Kring hans plats längst bak vid fönstret flockades tjejerna och småskrattade, men Paul stod framme vid tavlan och lät dem vänta. Kanske skulle han ta en kille i alla fall som förra året. Till sist valde han Yvonne. Killarna skrattade och sade att det var för att hon hade de största brösten.
   På tavlan var en stor snigel tecknad. Den lämnade ett brett slemspår efter sig. Små pappersbollar kastades mot Silvia. Hon duckade undan men varje gång de träffade henne mumlades det »snigel, snigel, snigel« i klassen. Hon tittade inte upp.
   
En minut över åtta öppnades dörren. Matematikläraren kom in och suddade bort teckningen. Han vände sig mot klassen och frågade varför de bar sig så barnsligt åt. Klassen flinade. När undervisningen skulle börja kom en tjej in som ingen hade sett förr.
   Hon gick fram till lärarens kateder och presenterade sig. »Jag heter Karin«, sade hon. Sedan vände hon sig om och nickade mot klassen. »Hon heter Karin«, sade läraren som om klassen inte hade hört henne säga sitt namn. »Hon är nyinflyttad.« Han placerade henne på den enda tomma platsen i rummet.
   Hon hade små tjocka fingrar med korta naglar och ett silverfärgat armband kring handleden. De sneda ögonen satt långt ifrån varandra under slokande ögonlock. Näsan var bred och öronen satt långt ner på huvudet.
   Karin såg ut som en mongoloid.
   
Under rasten rökte klassen på den bakre trappan. Silvia lutade sig mot väggen och räknade grusstenarna kring sin vänstra fot. De som satt närmast pratade om den nya tjejen och hennes konstiga ansikte. Att hon bara vågade gå omkring så. Mitt under deras samtal vände sig Yvonne till Silvia och frågade: »Vad tycker du då, snigel, visst ser hon för hemsk ut?« Det blev tyst i gruppen. Plötsligt började några skratta och peka mot skolentrén där den nya tjejen dök upp. Hon kom emot dem. Hon stannade vid trappavsatsen och sade »hej«. En kille sade att hon var det fulaste han någonsin sett. »Du ser ut som en jävla mongo«, sade han och gjorde en grimas. Karin blev röd i ansiktet. Hon förklarade varför hon såg ut som hon gjorde. Att det hade någonting med en viss kromosom att göra. Att det var ett slags sjukdom, ett syndrom. Att hon annars var som alla andra. Det blev tyst på trappan tills Paul reste sig och sade: »Du, du är en jävla mongo, och vi«, han svepte med handen över hela klassen, »vi är normala. Begriper du, Mongo?«
   Under engelsklektionen hamnade en lapp på Silvias skrivbord. Det stod att Mongon var äcklig. Silvia ritade ett utropstecken under meningen och skickade lappen vidare.
   När Silvia gick hem den dagen kom Yvonne ifatt henne. Hon skrattade och bjöd på en cigarett. Hon sade att de kunde ha sällskap hem.
   
Dagen därpå bjöd Mongon hela klassen på party. På de små inbjudningskorten hon delade ut fanns en handritad karta så att man skulle hitta dit. Hon bodde i ortens bästa område, som allmänt kallades för »paradiset«. Under skollunchen satte sig Mongon bredvid Silvia. Hon var vänlig. Några från klassen tittade på dem. Silvia reste sig och välte sitt halvfulla vattenglas över Mongons ryggsäck.
   
Första lektionen på eftermiddagen var gymnastik. Silvia väntade vid ingången tills tjejerna kom. Utan att någon sade någonting följde hon med dem in i omklädningsrummet. Inte ens när hon hängde in sin ryggsäck i ett ledigt skåp tycktes någon bry sig.
   Mongon knuffades ut. Här var det för trångt ändå utan att missfoster kom in. Snigeln visste att det enda säkra stället för kläderna var papperskorgen på toaletten. Hon brukade lägga ryggsäcken i en medhavd plastkasse och gömma den längst ner under soporna. Även det var farligt. Om någon kom på det, fanns inget ställe kvar att lägga kläderna på. Mongon stod i korridoren och visste inte vart hon skulle ta vägen. Var hon skulle lägga sin ryggsäck. Hon måste lära sig att ha så få saker med sig som möjligt.
   
Mongon bytte om på toaletten och väntade tills alla var inne i gymnastiksalen. Först då ställde hon sin ryggsäck i omklädningsrummet. Efter lektionen var ryggsäcken borta. Hon ställde dem till svars och sade att hon visste vem som hade gjort det. Att hon tänkte berätta. Hennes far skulle komma till skolan och prata med lärarna. När de gick förbi henne en efter en höll de sig för näsan. Mongon luktade.
   Till tysklektionen efteråt korn Mongon iförd gymnastikbrallor och en tunn T-shirt med svettfläckar under armarna. Mongon fick låna papper och penna av läraren som skrev upp oregelbundna verb på tavlan. När undervisningen var slut stannade hon kvar i rummet. Snigeln skulle ha väntat i åtta minuter. Efter åtta minuter hade klassen lämnat skolgården och gått till caféet tvärs över torget. Mongon korn ut efter fem.
   
Nästa dag skjutsades Mongon till skolan av sin pappa. Han klev ur bilen och gick till rektorn. Mongon väntade i entrén. När lektionen började kom rektorn in och höll sitt föredrag. Han vädjade till deras samvete och hotade med att informera föräldrarna. Till sist bjöd han in till enskilda samtal på sitt kontor. På rasten blev Mongon av med jackan. Någon hade ritat en korsfäst mongoloid på tavlan. Läraren suddade bort teckningen och fortsatte med lektionen. Mongon skvallrade inte om jackan. Från och med nu skulle hon behålla ytterkläderna på och ställa ryggsäcken mellan benen. Hon hade förstått reglerna.
   
Den kvällen ringde Yvonne. Hon frågade om Silvia ville komma över.
   Hennes rum var fullt med affischer och teddybjörnar. Yvonne låg på en soffa och bläddrade i en veckotidning. Silvia räknade till tjugotre affischer och något över fyrtio teddybjörnar. Musiken var på högt. Yvonne hade massor med skivor och visste allt om olika pojkband. De smygrökte i fönstret och pratade om partyt i helgen. Vad de skulle ha på sig och hur man kunde sätta upp håret. När Silvia kom hem sade hennes mamma att en Karin hade ringt och skulle försöka igen.
   När Mongon ringde en timme senare och sade hej höll Silvia tyst i luren och svarade inte. Mongon fortsatte prata och sade att man skulle ta med sig baddräkt till partyt. Hon hade swimmingpool inomhus.
   
Nästa dag samlades klassen på bakre trappan. Mongon var inte där. Silvia undrade hur många gånger de hade samlats här för hennes skull.
   Paul reste sig och frågade om klassen skulle gå på partyt. Ingen röstade emot. Det skrattades mycket åt att det skulle vara föräldrafritt. Förstod de inte vad som skulle hända.
   När de kom tillbaka till klassrummet satt Mongon redan på sin plats. Hon såg dem rakt i ögonen. Hon var glad. Hon trodde att de hade förlåtit henne.
   
Nästa gymnastiklektion var på fredagen. Som förra gången knuffades Mongon ut ur omklädningsrummet och fick byta om på toan. Hon tog ryggsäcken med sig in i hallen. På engelskan efteråt såg man att hon hade gråtit. Läraren bad henne stanna kvar efter lektionen. Ingen i klassen tycktes reagera, men Silvia visste att de skulle vänta vid trappan tills Mongon kom ut. Sedan följde de henne hem i lösa grupper; två, tre personer några steg bakom, en större grupp längre bort. Silvia var med i näst sista gruppen. Mongon vände sig om. Alla stannade och tände cigaretter eller fimpade dem under skorna. Det var som en balett. Mongon försökte skämta om deras förföljelse. Efter en kilometer svor hon att hon inte hade skvallrat för läraren. Sedan började hon hota. Först efter tvåtusenåttiofem steg skingrades klassen. Yvonne stod kvar tills Mongon försvann bakom träden.
   
Yvonne ringde tidigt nästa morgon. De skulle träffas på stan och handla kläder tillsammans med några tjejer från klassen. Silvia fick tre hundralappar att handla för. Kanske hade de andra mindre pengar. Hon vek ihop två av sedlarna och gömde dem i olika fickor i byxorna. Den tredje lade hon i plånboken.
   De skulle ses på caféet klockan ett. Silvia kom tio minuter för sent och stannade vid dörren. Yvonne syntes inte till, men de andra tjejerna från klassen satt vid ett bord längst in och pratade. Silvia tog god tid på sig att ta av sig jackan i garderoben. När hon hade hängt upp jackan på en ledig krok och räknat antalet gäster dök Yvonne upp. Hon drog henne med sig till bordet där de andra satt. Tjejerna vände sig mot dem och frågade hur mycket pengar de hade. Yvonne hade fått en hundralapp och några tior. Silvia visade plånboken. Hon hade precis lika mycket som en av de andra.
   De tog varandra under armarna och sprang skrattande över gatan in på varuhuset. Silvia väntade med att bestämma sig tills Yvonne stod vid kassan med en rosa T-shirt där det stod »Take me« tvärs över bröstet. Silvia kunde inte ta samma. Kanske dög den korta tröjan i svart med blå pärlor kring halsen. Den kostade nittioåtta. Hon tog tröjan och ställde sig i kön framför kassan. Yvonne hade passat på henne och ville veta vad hon hade tagit. Det visade sig vara ett bra val. Tjejerna sade att de inte hade sett tröjan, annars hade de köpt den själva. För nittioåtta spänn!
   De återvände till caféet. Silvia hade inga pengar kvar till läsk. Hon vågade inte ta fram de två hundralapparna hon hade gömt undan i byxfickorna. De andra tjejerna beställde. Det var Yvonne som ordnade dricka åt Silvia. Hon kunde betala tillbaka på partyt.
   
Yvonne skulle hämta henne. Silvia gömde dagboken under sängen. Snäckskalen hon samlat och böckerna om sniglar var farligast. Hon låste in allt i skåpet. Vinbergssnäckorna käkade salladsblad i sitt terrarium vid fönstret. Silvia kontrollerade luftfuktigheten och temperaturen innan hon gömde terrariet i skåpet. Sedan strödde hon ut några kläder över rummet och hämtade veckotidningar hos sin mamma. Om det bara hade funnits affischer på väggarna så hade det kunnat duga. Om tjugoåtta minuter skulle Yvonne komma.
   Det ringde på dörren när Silvia satte upp den sista bilden hon rivit ut ur några modetidningar. Yvonne hade smink och parfym med sig. Silvia kammade hennes hår. Medan de sminkade sig pratade de om festen. Hoppas att de har sprit, sade Yvonne, och radade upp alla drinkar hon kom att tänka på. Att där fanns en inomhuspool fascinerade henne mycket. Hon visade sin bikini. Den var ljusgrön med vita kanter och minst en storlek för liten. Silvia påpekade att de måste skynda sig. Yvonne fick inte titta i skåpet där baddräkten låg. När hon gick på toa hämtade Silvia sin baddräkt och väntade i hallen.
   Klassen samlades vid kiosken. Alla tjejer var sminkade och hade nya kläder på sig. Killarna luktade rakvatten. De skulle inte komma i tid. Först när Paul reste sig en halvtimme senare och fimpade cigaretten under skon rörde de på sig. I paradiset skyddade höga träd husen från insyn. På uppfarterna såg man dyra bilar. Killarna kände till alla märken. Mongon bodde i huset längst bort på en höjd. Det var en tvåplansvilla med dubbelgarage och rosenrabatter. Swimmingpoolen låg i en tillbyggnad av glas med utsikt över parken. En svart hund kom emot dem och skällde. Paul satte sig på huk och pratade lugnt till den. Hunden satte sig artigt. Vid dörren stod Mongon. Hon höll en bricka med välkomstdrinkar i handen. Paul tog en klunk och spottade tillbaka innehållet i glaset.
   Klassen spred ut sig i huset. Yvonne hittade spritförrådet och blandade drinkar i stora glas. Mongon skickades till köket för att hämta is och mera snittar. Silvia satte sig i en bekväm fåtölj framför det stora fönstret. Bakom parken gick solen sakta ner. Skjutdörrarna till swimmingpoolen var öppna. På den stenlagda terrassen stod blåvita liggstolar. Någon bytte skiva och drog upp volymen. Två tjejer hoppade i den vita soffan och stötte till en glasvas på avställningsbordet intill. Den gick sönder. »Sorry«, sade de och skrattade högt. En fläck bredde ut sig på mattan som Mongon försökte torka upp med en kökshandduk.
   Silvia reste sig för att hämta baddräkten i hallen. På vägen dit stötte hon ihop med Mongon som bar ut den krossade glasvasen till köket. Båda stannade ett ögonblick. Ingen av de andra var där. Mongon sänkte huvudet. I bakgrunden klirrade glas igen.
   Silvia gick förbi henne utan att säga något.
   
Det var svalt vid poolen och tyst. Silvia doppade stortån i vattnet. Klassen höll sig fortfarande inne i huset. De flesta tjejerna dansade. Paul stod med ryggen mot fönstret och rökte.
   De måste höra när hon hoppade i vattnet. Hon tog sats från kanten och landade med ett plask på vattenytan. Det var högljutt nog. När hon kom upp till ytan igen stod Yvonne där. »Bada!« skrek hon och rusade iväg för att hämta sin ryggsäck.
   Efter några minuter var alla i vattnet. Mongon stannade inne i huset. Klockan var halv nio. Ingen skulle gå förrän tolv
   Silvia hittade ett skåp med uppblåsbara bollar och cyklop. Det skulle uppehålla dem ett tag till. Klockan tio blev de trötta och hungriga. Det var Yvonne som märkte att Mongon inte hade följt med till poolen. De skulle leta upp henne.
   Silvia simmade ensam längs den bortre väggen. Det blev mörkt ute. Undervattensbelysningen gav ett blått skimmer. Paul satt på kanten och fimpade i vattnet. Yvonne kom tillbaka med en flaska vodka. Mongon stod i skjutdörren och försökte le. Det blev tyst. Klassen tittade på Paul som dinglade med benen i vattnet. Han följde en flytande boll med ögonen och stannade när hans blick mötte snigelns. Han gled ner i vattnet och flöt på rygg åt Silvias håll. Han simmade förbi.
   Klockan halv elva hade de flesta i klassen bytt om och dansade i trädgården. Två av killarna hade somnat.
   Silvia vilade i en av de mjuka liggstolarna inne vid poolen. Hon räknade kakelplattorna och rökte. Det kunde inte dröja länge förrän Mongons föräldrar kom hem. Hemma hos henne hade det hänt strax innan de kom tillbaka. Då var det mest tjejerna som gav sig på henne. Två som höll i henne och två som band fast armarna och benen vid stolen. Hon fick säga »jag är en äcklig snigel« hundra gånger. Innan de släppte taget klippte de hennes hår.
   När föräldrarna kom hem skrattade snigeln åt frisyren och sade att hon hade gjort det själv. Att det var roligt.
   Den här gången verkade det bli tuffare. De hade lärt sig.

Ur Kusaks val: berättelser, Bonniers, 2002





O Närstudium
1. När blir Silvia en del av gruppen?
2. Vad gör hon för att behålla sin nya status?
3. Varför berättar Karin inte att de tagit jackan?
4. Varför förföljer klassen Karin?
5. Hur reagerar hon på det?
6. Silvia har 300 kronor att handla för. Varför vill hon inte att de ska se det?
7. När Yvonne ska komma gömmer Silvia en del böcker och sitt snigelterrarium. Varför?
8. Hur försöker Silvia »hjälpa« Karin?

O Funderingar
Varför räknar Silvia allt?
Man förstår väldigt snabbt att Silvia blivit mobbad av klassen. Vad är det i texten som visar det?
Först står det om Karin i texten, sedan får hon heta Mongon. Vad kan det bero på?
Silvia kommer tio minuter för sent till caféet och hon vågar knappt köpa något. Vad är hon rädd för?

O Diskussion
Vad tycker du om de vuxna i texten? Reagerar de som de borde? Varför ringer till exempel inte Karin efter sina föräldrar?
Varför förvandlas, som i det här fallet, en mobbad till att bli en mobbare?
Många väljer att inte »se«. Man ingriper inte utan låter saker och ting ske. Vad kan man göra för att få dessa människor att reagera, få dem att inse att så länge de inget gör är de delaktiga?


Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki