FANDOM


Av Katarina Mazetti

Nästa gång jag tar tunnelbanan kommer Kartongmannen att hinna ifatt mej och han kommer att sakta lägga min egen scarf om halsen på mej och dra till. Och det finns ingenting jag kan göra, ingenting. För ingen skulle tro mej om jag berättade, eller också skulle de skratta åt mej.

JAG BRUKAR ALLTID sitta och smygspana på folk i tunnelbanan. En del sitter och läser tjocka böcker tills tåget stannar vid deras station. Då reser de sej och går av, fortfarande med ögonen i boken, som om de hade ledsyn på ett tredje öga i pannan. Andra verkar kunna stänga av alla kroppsfunktioner, som såna där indiska gurus som kan ligga nedgrävda i jorden i månader. De sitter där på sin bänk och stirrar rakt framför sej utan att blinka, de ser inte ut att andas, ögonen tåras inte ens.
   Jag kan varken läsa eller stänga av medvetandet när jag åker tåg eller buss. Så jag brukar roa mej med något jag kallar Polisvittne, det är en fånig liten lek som är så här: Jag låtsas att en av passagerarna strax efter han stigit av tåget begår nåt brott. Typ knuffar ner nån på spåret eller snor en väska eller rent av planterar en väska med en bomb i. Polisen efterlyser alla som kan ha iakttagit honom på tåget och jag anmäler mej och beskriver honom så perfekt att polisen blir jätteimpade och får tag i honom direkt.
   Ibland låtsas jag att jag är ett polisvittne som beskriver mej själv. Jag gillar liksom att se mej utifrån, den personen verkar alltid snyggare än den jag ser i spegeln. Så här nånting: "En slank tonårsflicka med långt blont hår, blå ögon med välvda ögonbryn, finskurna läppar, ett stjärnformat födelsemärke på högra kinden. Snäv rosa jacka med vit tröja under, jeans och höga bruna stövlar, om halsen en rosa sidenscarf med ett mönster i batik: en vädur och några stjärnor." Jag menar, det låter lite såpa-snyggt sådär Ingenting om kluvna hårtoppar, om det där ruskiga födelsemärket som jag försökte ta bort med rakblad en gång när jag var yngre, eller om att jag hållit på och noppa mina vildvuxna ögonbryn på skoltoaletten tills dom var alldeles röda runt omkring. Säkerhetsnål i jeansen, morsans stövlar ... men scarfen var jag rätt nöjd med, den hade jag gjort själv på en kvällskurs i sidenmålning. Fast nu ... nu ger den mej rysningar. Jag kommer till det.

Jag tror det var paketet som gjorde att jag bestämde mej för att polisvittna om Kartongmannen, det var en eftermiddag på tunnelbanan för ett par veckor sedan. Eller kanske var det hans öron?
   Han satt mitt emot mej mellan T-centralen och Medborgarplatsen. Jag såg inte när han steg på och han satt kvar när jag steg av. En medellång gubbe med trist utseende, inget särskilt med honom alls tänkte man först, nånstans mellan tretti och fyrtio, klädd i sunkig grön täckjacka, jeans och gummistövlar med nedvikta skaft. Håret var liksom tunnslitet, mellanblont och kammat bakom öronen — och vilka öron! Stora och spetsiga som på ett troll. Bredvid honom på sätet stod en fyrkantig brun pappkartong med snören om. Det såg ut som om nånting i den hade läckt — ena hörnet var fläckigt av nån rödaktig vätska. På den korta sträckan Gamla Stan—Slussen hann jag börja tänka att kanske hade han ett avhugget huvud i kartongen, med gegga som rann ur det, som i den där videon Millan och jag såg en gång, vi vågade knappt sova sen. Och så fort jag hade tänkt det tyckte jag att han såg liksom galen ut i ögonvrårna, han log for sej själv också, bara en sån sak! Fast jag visste ju att jag bara lekte polisvittne, egentligen visste jag det. Nu efteråt har jag kommit att tänka på att det kan ju ha varit sant fast jag hade råkat hitta på det!

*


Jag skulle aldrig ha lagt märke till henne om hon inte tittat så ingående på mej. Hon liksom scanna in mej med blicken från det att hon steg på tills jag gick av. Hon var rätt söt, lite som den där vädertjejen på teve, fast jag brukar inte precis spana in tjejer i hennes ålder och jag kan lugnt säga att dom spanar aldrig in mej — det var det som var ovanligt med henne. Munnen var fuktig, hon höll den halvöppen, den var omsorgsfullt målad och hon hade ett födelsemärke på kinden. Hon tittade på mej en lång stund — jo, jag märkte det fast jag låtsades se ut genom fönstret, det var mörkt ute, jag såg hennes spegelbild i glaset och jag undrade plötsligt hur det skulle kännas att röra vid det där födelsemärket? Eller att rent av ... fast det var ju den satans kartongen, var skulle jag kunna göra mej av med den utan att åka fast?

Hör här! När jag reste mej och steg av tunnelbanan på Medborgarplatsen sa han: "Vi ses!" och glodde på mej, fastän han suttit och stirrat ut genom fönstret förut. Jag kastade en blick in genom tågfönstret från perrongen också. Då hade han rest sej till hälften från sätet och glodde ut, fortfarande på mej! Han höll fram kartongen mot mej, med ett listigt flin. Jag böjde hastigt ner huvudet.
   Alltså, vad vidrigt när ens fantasier liksom plötsligt börjar bli verklighet! Det är som om ... ja som om ett bronslejon framför slottet skulle resa sej och börja ryta! Det händer inte, tänker man. Hur kunde han lägga märke till mej utan att se på mej? Vad menade han med "vi ses"? Och VAD hade han i kartongen?

*


Hon borde inte sitta här i glåmigt ljus och skaka med tomma ögon. Hon borde gå längs en skogsstig, med blåst i det där ljusa håret, och kanske hand i hand med...
   Den blonda ser på kartongen och sedan på mej, med allvarliga ögon. Jag ler urskuldande mot henne och vill prata men kommer inte på något att säga, det gör jag aldrig medan tid är. Vad vill hon mej? Hennes ansikte är så levande och hennes ögon rör sej över mitt som försiktiga känselspröt. Det är som om hon försökte lära sej mitt utseende utantill, ändå känns det inte påträngande. Ingen har sett mej så på åratal.
   Hon reser sej graciöst för att gå av. Jag känner plötsligt på mej att vi kommer att träffas igen och funderar på att säga det till henne men vågar inte. Och plötsligt är platsen mittemot tom, så tom att det drar kallt därifrån. Jag halvreser mej för att spana efter henne på perrongen och får syn på henne utanför fönstret. Överraskad håller jag upp paketet mot henne, det är som en reflex, jag vill ge henne något, men det blev ju extra dumt med tanke på vad som fanns i kartongen, det var väl det sista hon skulle velat ha i present! Så jag ler ursäktande igen och hon nickar. Jag visste det! Någonstans inom oss har vi pratat utan ord ända sedan hon slog sej ner mittemot mej. Inte för att jag vet vad som fick henne att intressera sej för mej men det är väl bara att tacka och ta emot. Hur ska jag finna henne igen?


Två veckor senare såg jag honom igen. Det kändes alldeles overkligt. Jag satt i en tunnelbanevagn vid Slussen och utanför fönstret dök ett annat tåg upp, på väg åt samma håll på ett parallellt spår. Vi åkte exakt lika fort, i någon minut. På det andra tåget, en halv meter ifrån mej, satt kartongmannen, upplyst som på en teaterscen. Han fick syn på mej och jag var förstås också upplyst och syntes väl bra — och då ryckte han till och började fumla i en ficka. Med samma sluga smajl som förra gången drog han upp min rosa sidenscarf ur fickan! Den hade varit försvunnen flera veckor, jag hade letat efter den överallt — och så var det han som tagit den!
   Han pekade på min hals — och snodde ihop scarfen till en snara! Som i en stumfilm, på andra sidan de båda smutsiga rutorna.
   Iskallt vatten rann nerför ryggen på mej men i nästa ögonblick var han försvunnen, skakade iväg på sitt eget spår.
   Jag började paniktänka på att gå till polisen och anmäla honom för — ja, för att ha hotat mej till livet! joho, visst! Hur då hotat? skulle dom säga. Hållit upp din scarf mot fönstret på tåget? Han rörde dej inte? Han sa ingenting? Va sa du, inte ens på samma tåg?

*


I flera dagar granskar jag alla mötande ansikten i tunnelbanan. Jag indelar plötsligt alla ansikten i två sorter: hennes — och alla andras. Och det magiska inträffar att jag ser henne överallt, ända tills jag kommer henne nära. Då är det plötsligt en helt annan person, bara lite vagt lik henne: blont halvlångt hår, långa ben, slängig gång — hon hade klivit fram på de där stövlarna som en ung älgkalv i skogen. Fanns hon egentligen? tänkte jag. Eller var hon en av mina fantasier? Morsan säger alltid att jag har haft för mycket fantasi, det är därför jag råkar ut för de här Små Tråkigheterna ibland. Ja, det är morsan som kallar dom Små Tråkigheter ... Men det kunde inte hjälpas, jag började fantisera om det där födelsemärket, om hur jag skulle ... och sen ...
   På tredje dagen får jag svaret. Jag hade inte inbillat mej nånting! Det var bestämt att vi två skulle träffas igen! Jag hade gått ner på SL:s hittegods för att fråga efter mina svindyra läderhandskar som jag hade glömt på tåget. Och där, över en hylla, hänger den där lustiga rosa sidenscarfen älgflickan hade haft om halsen. Den verkar hemmagjord, föreställer nåt slags klumpig hund med stora runda öron på prickig botten. Medan han bakom disken letar efter mina svarta kraghandskar i en kartong på nedre hyllan nappar jag helt enkelt åt mej scarfen. Det är hon som lämnat den där åt mej som ett tecken — tänker jag, och tror förstås inte på det eller också gör jag det.
   Nu kommer jag att finna henne.
   Och det inträffar redan nästa dag.
   Plötsligt sitter vi och ser på varandra på två olika tåg som kör sida vid sida i samma hastighet! Hon leker med mej! Hennes blick är lika rak och allvarlig och jag försöker lätta upp hennes allvar med mitt leende — samtidigt som jag drar fram hennes scarf ur fickan som en trollkarl. Tada! Hon slår handen för munnen, O! och jag visar henne hur ömt jag ska lägga den om hennes hals och så är hon plötsligt borta. Men jag vet att nästa gång vi ses kommer det att ske ett riktigt möte. Kakelklädda väggar kommer att smälta undan och bli till tysta träd, buller och prat och steg kommer att dö bort och ersättas av vindens sus i trädtopparna och hennes blågrå ögon kommer att röra sej över mitt ansikte som en smekning. Och sedan...


Jag hade förstås inga förhoppningar om att polisen skulle göra nät åt saken nu heller. En förföljare; en stalker? Såna har Carola och filmstjärnor och såna — inte en vanlig tonårstjej med kluvna hårtoppar och för små stövlar som hon snott av morsan...
   Så jag stack liksom fingrarna i öronen och knep ihop ögonen en tid och försökte glömma alltihop. Det enda jag gjorde var att ta bussen allt oftare; fastän jag förlorade tid på det.
   Tills idag. Jag var absolut tvungen att ta tunnelbanan. I den långa rulltrappan vid T-centralen såg jag kartonggubben igen. Han var på väg neråt och jag uppåt när vi fick syn på varandra.
   När han såg mej slängde han armarna i luften med en ruskig grimas, mitt emellan ett djävulsgrin och ett morrande rovdjur, "har du sett så stora tänder jag har, det är för att jag skurna äta opp dej ..." Han pekade på sej själv och på mej och visade med hela kroppen att han skulle ner på perrongen och vända, och sen skulle han komma upp efter mej och så passerade vi varandra. Det var ett tiotal meter kvar upp till gatuplanet. Jag trängde mej hastigt förbi de andra i trappan och rusade iväg i riktning mot Sergels torg — men så tog jag mod till mej och blev stående, gömd bakom en pelare. Följer han efter me) ska jag ropa på vakterna. Och om jag så bara ser honom gå omkring och leta efter mej går jag till polisen. Kanske blir det svårt att beskriva honom, han ser ju inte ut som nåt särskilt, spetsiga öron räcker väl inte långt som beskrivning — men kanske får jag se bilder över kända förbrytare? Det blir inte svårt att identifiera honom, hans iskalla ögon ser jag framför mej när jag vill. Och hans rovdjursgrin... Och kartongen...

*


När det händer blir jag inte det minsta förvånad. Lätt ska det förstås inte vara — hon är på väg upp och jag på väg neråt i två mötande rulltrappor Jag blir så glad att jag känner mitt ansikte spricka upp i ett solvargsgrin, jag vill visa henne hela min glädje redan på avstånd, och hon börjar ivrigt tränga sej uppåt i sin trappa. Jag fångar hennes blick igen och visar, så tydligt jag kan, att hon ska vänta på mej däruppe i ljuset, att jag ska bara ner och vända och så kommer jag till henne. Jag ser att hon förstår, och så passerar vi varandra. Och den här gången ska jag hinna ifatt henne. Jag rör mej snabbt. Jag har inte ens morsans gamla kartong att släpa på, den där som jag haft första gången jag såg henne, som läckte lingon över hela sätet för att en av burkarna gått sönder. Jag når nedre planet och ivrigt skyndar jag over till den uppåtgående trappan igen. På den blir jag stående utan tränga mej förbi någon. Jag vill dra ut på ögonblicket. Den sista stunden av ensamhet. Snart är vi tillsammans, och jag ska vänja henne av med att springa och gömma sej. Hon är min nu.

Källa: http://l.facebook.com/l.php?u=http%3A%2F%2Fsvenskamedjaana.webnode.se%2Fproducts%2Fnovellen-kartongmannen-av-katarina-mazetti%2F&h=ATP9jJa0Dp4zjMsPk8DbtQYmGwjL-DlxId5cH73XN1Nq-_Hupr4TYqcLZPdd-8E45aw4OAR5vYHJXdEzfEtibIzalUqVpmCZu7MHp9yT7r2X5RqoRgCfNIAmpJoG6r_EY96o

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki