Hjalmar Fredrik Elgérus Bergman, född den 19 september 1883 i Örebro, död den 1 januari 1931 i Berlin, Tyskland, var en svensk författare.
Hjalmar Bergman växte upp med två systrar i Örebro som barn till bankkamrer Claes Bergman och Fredrique Bergman, född Elgérus. I skolan var han mycket ensam och överviktig och mobbades av sina klasskamrater för detta, vilket satte djupa spår i honom genom hela hans liv och hans mentala hälsa skulle aldrig vara den allra bästa. Bergman ifrågasatte hela livet sin sexualitet och hade vid sidan av sin fru flera homosexuella relationer, främst med yngre män.
Efter att ha tagit studenten tillbringade han ett år i Florens i Italien, innan han 1905 debuterade med ett läsdrama, Maria, Jesu moder, som inte fick något större genomslag. År 1908 gifte han sig med skådespelerskan Stina Lindberg (dotter till teatermannen August Lindberg) och två år senare fick han ett mindre genombrott med sin roman Hans nåds testamente (1910). I och med detta verk introducerades också vad som kallas hans Bergslagsromaner, till vilka också Vi Bookar, Krokar och Rothar (1912) samt Loewenhistorier (1913) hör. Gemensamt för dessa verk är främst den miljö där de utspelar sig, Bergmans hemtrakter i Bergslagen och där handlingen ofta är förlagd till den fiktiva staden Wadköping. Också det stora genombrottsverket Markurells i Wadköping från 1919 räknas till denna grupp romaner. Verket blev genast mycket populärt och dramatiserades snart. Genomgående kan sägas att samtliga Bergmans verk kännetecknas av ett brokigt persongalleri och ett långt drivet fantasteri. Stilen är alltid medryckande, ibland burlesk och ironisk, men konsekvent genomsyrad av mänsklig medkänsla. Han räknas som en av Sveriges stora epiker.
Privat var Bergman mycket instabil. Han hade under större delen av sitt vuxna liv stora missbruksproblem och gick under 1920-talet ner sig allt mer i drogmissbruk och alkoholism. Trots detta fortsatte den litterära produktionen mycket punktligt. Farmor och Vår Herre (1921), Jag, Ljung och Medardus (1923), Chefen fru Ingeborg (1924), Flickan i frack (1925) och Kerrmans i Paradiset (1927) skrevs, främst under somrarna som han tillbringade i sitt sommarhus på Segelholmen, varvat med perioder i dryckenskap.
Hjalmar Bergman var även mycket intresserad av en av hans samtids nya innovationer, filmmediet, och skrev i samarbete med Victor Sjöström mycket för film. År 1919 filmatiserades Hans nåds testamente och 1924 tillbringade Bergman också fyra månader i Hollywood där han bland annat var med om att utveckla en ny teknik för ljussättning som senare skulle bli standard under filminspelningar under lång tid framöver.
Det var genom filmen Bergman lärde känna skådespelaren Gösta Ekman d.ä. som han umgicks mycket med under sina dekadenta sista år och som skulle komma att bli en av de personer som kom Bergman allra närmst. Det var också till Ekman han dedicerade sin sista roman Clownen Jac (1930), till vilken skådespelaren delvis varit en förebild samtidigt som verket bär starka självbiografiska drag.
Hjalmar Bergman avled på nyåret 1931 i Berlin, förmodligen i en kombinerad överdos av morfin och alkohol, det förekommer än idag spekulationer om huruvida detta var ett självmord eller en olyckshändelse.
Läs mer på wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Hjalmar_Bergman
All items (1)