FANDOM


Nya Zeeland hade varit exploaterat av vita omkring femtio år, när Katherine Mansfield eller Kathleen Beauchamp, som var hennes rätta namn — föddes 1888 i huvudstaden Wellington. Kolonisatörerna bodde i de få städerna, men vildmarken låg tätt utanför, och maorierna levde sitt liv ungefär som förut. När Kathleen var fem år, flyttade familjen till en liten by, Karori, några kilometer utanför Wellington, där fadern, som var en framgångsrik affärsman, hade köpt ett hus med ett stort stycke mark. Där växte barnen upp i stor frihet under lekar och, upptäcktsfärder i naturen. Kathleen var olik systrarna, två äldre och en yngre, mest liknade hon brodern Leslie. Hon kände sig ofta utanför de andras värld, de ansåg henne också »annorlunda». Också till det yttre skilde hon sig från modern och systrarna, söm var vackra och graciösa. Kathleen var en liten rulta som alltid ropade »Vänta på mej» när de andra sprang för fort. Tiden i Karori var emellertid i stort sett mycket lycklig, och den satte djupa spår i Katherines författarskap — de flesta berättelserna med Nya Zeeländska motiv är hämtade därifrån.

Efter några års skolgång i Wellington var de tre äldsta flickorna färdiga för en avslutande skolutbildning i London, dit de skickades, då Kathleen var fjorton år. De tre åren i ett flickcollege lämnade henne ganska oberörd rent kunskapsmässigt sett. Kathleen med sitt intuitiva intellekt intresserade sig inte mycket för fakta. under lektionerna funderade hon mer över lärarnas personligheter. Hon studerade deras ansiktsuttryck och fantiserade om vad som dolde sig bakom lärarfasaden. Den tyske läraren, som tydligen var en ovanlig uppenbarelse i ett flickcollege på den tiden, intresserade sig för Kathleen och bjöd hem henne till litterära aftnar med »riktiga» konstnärer och författare, dit bara ett utvalt fåtal av eleverna hade tillträde. Där förde han in dem i den moderna litteraturen, i Walter Paters livsbejakande filosofi och Verlaines och Oscar Wildes författarskap. För den strängt viktorianskt uppfostrade flickan innebar dessa kontakter något av en revolution. Kathleens dagbok fylldes med Wilde-citat, och hon slukade hans böcker. Men snart var skoltiden slut och Kathleen måste till sin förtvivlan återvända till Nya Zeeland.

Efter återkomsten levde hon bara för den dag, då hon skulle kunna återvända till London. Under tiden författade hon små berättelser, som blev införda i en tidning i Wellington, och som väckte stort uppseende. Man kunde inte tro annat än att dessa djärva tankar och chockerande cynismer härstammade från en erfaren kvinna — men det var bara en artonårig flicka, som förläst sig på Oscar Wilde. Efter två års »fångenskap» fick Kathleen lov att resa till England och göra ett försök att slå sig fram som författare, och hon reste lycksalig.

Den Kathleen, eller Katherine Mansfield som hon nu kallade sig, som kom till England denna gång, var en liten slank ung dam med stora, mörka ögon, brunt, kortklippt hår och ljus, skimrande hy. Hon gjorde ett djupt intryck på alla hon träffade genom sitt lugna, mjuka sätt och sitt varma, spontana leende. Men innanför denna lugna yta dolde hon ett starkt temperament, en våldsam aptit på livet och längtan efter att bli en erkänd författare.

Första året kom med stora besvikelser — ingen ville publicera hennes noveller, och hon kände sig ensam, utan verkliga vänner. Under en period av djup förtvivlan tog hon det överilade steget att gifta sig med en sånglärare, som sedan en tid hade erbjudit henne sitt beskydd och en säker tillvaro. Detta var tydligen inte nog, ty ett par dagar efter bröllopet övergav hon mannen, och förde en kortare tid ett kringirrande liv, bland annat på turné med en operettensemble.

Katherines mor, som hade tagit första båten till England vid nyheten om hennes giftermål, fann vid framkomsten sin dotter som förlupen hustru, men inte nog därmed, Katherine väntade barn med en annan man. Den uppskakade modern skickade henne till Tyskland, där hon nedkom med ett dödfött barn. För Katherine blev detta en svår chock; ofta tänkte hon senare på hur gammal hennes pojke skulle ha varit, om han hade fått leva. Under reaktionen på ett litet pensionat i Bayern skrev hon en serie noveller skisser av tyskt liv — som hon fick införda i en Londontidning. De är hållna i en fränt satirisk ton och mycket olika den berättarstil, som Katherine så småningom skulle utveckla. De samlades till boken På ett tyskt pensionat, som utkom 1911. Under kriget fick Katherine erbjudande att få 500 pund för en andra upplaga av boken, men trots att hon skulle ha behövt pengarna oerhört väl avböjde hon, då hon ansåg berättelserna omogna och så långt från den uppfattning hon senare kommit fram till.

Med denna bok hade Katherine Mansfield gjort sin egentliga debut. Hon fick ett visst erkännande och kom nu i kontakt med många författarkolleger Hon träffade också en student från Oxford, John Middleton Murry, som sökte upp henne i egenskap av redaktör för tidningen Rhythm, till vilken hon lämnade några bidrag. Deras vänskap utvecklades snart till kärlek, men de legaliserade inte sin förbindelse förrän 1919, då Katherines första äktenskap upplöstes. Av allt att döma var deras samliv lyckligt och givande, naturligtvis utan att vara konfliktfritt. Katherine var oerhört känslig för uppskattning, och hos Murry fann hon stöd och uppmuntran i sitt konstnärskap, likaväl som nödvändig kritik. Murrys ord om deras förhållande: »Som i början, så också på slutet, med henne var jag äkta som med ingen annan», stämmer med många yttranden om deras känslor för varandra, sedda ur Katherines synvinkel. I sitt sista brev till Murry, som skulle öppnas först efter hennes död, skrev hon: »Aldrig har några sannare älskande än vi gått på denna jord, trots allt, trots allt.»

I Murrys publikation Rhythm, som snart avlöstes av The Blue Review, fick Katherine Mansfield alltså möjlighet att få sina noveller införda. Motiven hämtade hon någon gång från Nya Zeeland, men oftast från London eller kontinenten. Hon släppte den satiriska tonen, och i stället kom det in en ny värme i skildringen. Det är aldrig några stora dramatiska händelseförlopp som framställs utan till synes vardagliga ting, där reflexionerna — ofta bara små fragment av dem - läggs i de agerandes mun, medan handlingen lågmält berättas.

År 1915 kom Katherines bror Leslie till London på väg till fronten i Frankrike. De tillbragte en intensiv vecka tillsammans och talade mycket om barndomen. Några dagar efter ankomsten till fronten, stupade Leslie. För Katherine innebar denna svåra förlust något av en omvändelse. Hon kunde inte fatta att hennes älskade broder var död för alltid — han hade bara gått bort, och hon skulle en gång följa efter och finna honom igen. Hon skrev ner deras samtal ord för ord, som hon mindes dem, och upplevde åter lyckan att vara tillsammans med honom. Tidigare hade hon känt en viss bitterhet mot den lilla ön Nya Zeeland, där hon tyckt sig vara inspärrad, men nu vek denna känsla undan, och kvar stod minnet av hennes lyckliga barndom bland alla syskonen med mormor alltid färdig att trösta och hjälpa. Under en period av största skaparglädje skrev hon i Bandol vid Medelhavet berättelsen The Aloe, senare något omändrad och då kallad Prelude. Med denna berättelse, som är en av hennes förnämsta, vände hon med en ny intensitet tillbaka till minnena från uppväxttiden, som kom att ligga till grund för ett stort antal noveller.

Hittills hade Katherine Mansfields utveckling alltså gått med våldsam fart och yttre omständigheter och katastrofer hade satt djupa spår. Men hon hade kommit fram till en form, som var ett uttryck för hennes verkliga författarpersonlighet, och denna form kom inte att ändras i högre grad. Däremot kom den att djupna och samtidigt förenklas. Novellerna har ofta en lätt satirisk touch, t. ex. när hon vill avslöja ytligheten i en lyxtillvaro eller löjligheten hos små banala människor, men det kom en allt varmare medkänsla i berättartonen.

Katherine Mansfield hade alltid varit klen; tidvis led hon av svåra reumatiska besvär, och då hon 1917 ådrog sig en lungsäcksinflammation, som snart utvecklade sig till en lungtuberkulos, blev hennes återstående sex år en oavbruten kamp mot sjukdom och plågor. Hon tålde inte det fuktiga klimatet i England, och vistades därför mycket utomlands, mest vid Medelhavet, men tidvis också i Schweiz. Hon fick aldrig känna sig rotfast i ett eget hem, utan flackade ständigt omkring mellan olika pensionat och möblerade rum, vilket knappast kunde vara inspirerande för henne. Dessutom plågades hon svårt av de långa skilsmässorna från Murry, vilket de täta breven ger gripande uttryck för. Men hon arbetade med en otrolig energi, långa tider till sängs. Sjukdomen satte naturligtvis sin stämpel på hennes författarskap, till en början i form av en viss bitterhet. När den unga kvinnan i novellen Lycksalighet står och ser på päronträdet i full blom, kan hon inte fatta varför hon inte får känna sig lycklig — säkert gjorde Katherine ofta liknande reflexioner. Men efter några år, då hon försökt alla sorters behandlingar utan nämnvärt resultat, grips hon av en resignation av ganska enastående slag — hon ger sig inte av trötthet utan vill acceptera lidandet och sjukdomen, t. o. m. döden som en del av livet. Om denna process har hon skrivit i sin dagbok för 1920: »Jag vill inte dö utan att ha lämnat en redogörelse för min tro att lidande kan uthärdas. För jag tror verkligen det. Vad måste man då göra? Det är inte frågan om att gå utanför det. Det är nämligen falskt. Man måste underkasta sig. Stå inte emot. Tag emot det. Bli överväldigad. Acceptera det helt och fullt. Gör det till en del av livet.» Hennes intensiva längtan efter något att tro på förde henne in över gränsen till mystiken. »Men», skriver hon, »inte tron på Gud. Nej, det är omöjligt. Gud finns inte längre för oss alla. Och ändock måste vi tro, och det inte bara för att vi måste bära vår svaghet och år synd och uselhet fram inför någon. Jag menar det inte på ett negativt sätt. Utan vi måste veta, att vi är kända, att någon kände våra hjärtan som Gud kände oss. Därför måste kärleken mellan älskande nu vara inte bara mänsklig utan också gudomlig. De älska varandra för allt och genom allt, och deras kärlek är deras religion.» Men också denna uppfattning av kärleken vidgas : »Allting i livet som vi verkligen accepterar undergår en förändring. Så måste lidandet bli Kärlek. Detta är mysteriet. Detta är vad jag måste göra. Jag måste gå från personlig kärlek till större kärlek. Jag måste ge åt hela livet allt det jag gav åt en enda.»

Hennes utveckling går naturligtvis parallellt med sjukdomsförloppet. Ju närmare slutet hon kom, dess större leda kände hon vid livet sådant hon levde det. Hon ville rensa ut all futtig oro för materiella ting och på så sätt bota kroppen genom att höja sig över det timliga. Dessa idéer hade hon också funnit hos en ryss, Gurdieff, som tillsammans med ett femtiotal landsflyktiga landsmän hade öppnat ett slags institut i Fontainebleau. Här bodde Katherine Mansfield de sista månaderna och talade om vistelsen där i brev till Murry och vännerna som sitt livs stora vändpunkt. Hon hade kommit fram till den överjordiska klarhet hon hade strävat efter — i sin dagbok skrev hon : »Jag är lycklig - ända innerst inne. Allt är bra.» Sin sjukdom kunde hon däremot inte övervinna, och den 9 januari 1923 fick hon en blodstörtning och dog.

Endast två av Katherine Mansfields novellsamlingar utkom under hennes levnad (bortsett från den omogna På ett tyskt pensionat). De efterlämnade berättelserna, en del endast fragment, samlades av Murry i två volymer. Dessutom samlade han och utgav en diktsamling, en samling litteraturrecensioner, samt ett urval av hennes brev och dagböcker. Med de fyra novellsamlingarna intar Katherine Mansfield en framstående plats bland engelska novellister. Hon har visserligen inte kommit med något banbrytande nytt inom berättartekniken, men har berikat den med sin ytterst personliga framställningskonst.

Bland de författare som Katherine Mansfield särskilt beundrade måste främst nämnas Tjechov, som hon också tagit djupa intryck av. Till hennes nära vänner bland samtida engelska författare hörde D. H. Lawrence — denne var dock i första hand Murrys intime vän — Virginia Woolfe, Walter de la Mare och Rupert Brooke. Hon engagerade sig aktivt i den litterära debatten, men man kan inte placera henne inom någon bestämd litterär riktning. I sin strävan att nå fram till största möjliga enkelhet och klarhet i sitt författarskap står hon litet vid sidan av de olika strömningarna i tiden. Hon sökte sin egen väg ganska oberoende av dessa och får därigenom en så personlig profil. Författarporträtt av Ulla Andén, införd i All världens berättare nr 9 1949


Katherine Mansfield, eg. Kathleen Mansfield Beauchamp, född 14 oktober 1888 i byn Karori på Nya Zeeland, död i 9 januari 1923, brittisk författare. Gift med kritikern John Middleton Murry från 1918. Fadern var en framgångsrik affärsman. Hon hade tre systrar och en bror. 1903 kom hon till London för att avsluta sin skolgång. Hon utbildade sig till cellist. Gifte sig 1909 med sångaren George Bowden men lämnade honom några dagar efter bröllopet. Hon födde ett dödfött barn i Bayern. 1911 träffade hon John Middleton Murry. Hon var nära vän med Virginia Woolf.

Hon drabbades av lungtuberkulos och vistades utomlands för sin klena hälsa. Hon dog av lungblödning 1923.

Läs mer på wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Katherine_Mansfield

Sidor i kategorin "Katherine Mansfield"

Följande 2 sidor (av totalt 2) finns i denna kategori.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki