Fandom

Svenskanoveller Wiki

Kickan

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


   Av: Lars Ardelius
   
   KICKAN ÄR TOLV ÅR och det borde vara hennes ensak. Precis som hennes utseende. Ändå kommer hennes ålder ständigt på tal och dessutom får hon höra att hon har sin mammas ögon (blå) och sin pappas mun (röd). Hon får också höra att hon har sin pappas stora fötter och ilskna humör och mammas envishet och smala hals. Själv är hon tydligen värdelös, fast märkvärdig också förstås. Och visst är hon märkvärdig: ingen kan nämligen göra henne något ont!
   Hennes föräldrar är båda tandläkare, och numera tycker hon till och med att det är bra. Det gör att det alltid finns sprit hemma — apotekssprit som man spär ut — och sedan sju månader dricker Kickan varje dag. Men sällan mer än att hon blir lagom full.
   Gud ser henne förstås och vet, om han nu finns, men ingen annan! För hittills är det bara på eftermiddagen hon dricker: så fort hon kommit hem från skolan slår hon upp ett glas. Och redan efter fem, tio minuter börjar det verka. Hon går mellan rummen och kristallkronorna i taket är som stora pratbubblor i en tecknad serie. Sedan lägger hon sig på golvet i salongen. Det är ingen fara: hennes mormor, som oftast är den som lagar middan, kommer först klockan fyra. Och för det mesta har Johan — teknologen som är inhyrd i det som förr var jungfrukammarn — inte heller hunnit hem från sina föreläsningar. Han lär nog inte heller vara den som skvallrar, och egentligen måste han ju ha känt att hon luktar sprit när de kysser varann, fast han ingenting har sagt. Säkert beror det på att han har så bråttom och är så nervös: han pratar alltid om att hon är minderårig, har fått det på hjärnan.
   Eldprovet är middagen, och särskilt förstås när hon ibland är mer full än vanligt, fumlar med besticken och känner hur spritstanken står som en stor läskig kaktus rakt ut ur munnen. Två gånger har det också hänt att mormor frågat henne om hon inte mår bra, men till all lycka råkar mormor nästan helt sakna luktsinne, vilket märks när hon ibland låter potatisen bränna vid utan att ens reagera. Fast i det avseendet är det förstås farligare med mamma och pappa. Det vill säga, det skulle kunna vara det om de inte själva tog sig sina drinkar före maten. Och dessutom är de alltid fullt upptagna med att äta eller diskutera något med varann.
   På sätt och vis har hon gjort salongen till "sitt" rum, alltså på eftermiddagen. Vilket inte har det minsta med den omtjatade utsikten mot Söders höjder att göra, snarare tvärtom: så fort hon råkar kasta en blick ut på Riddarfjärden är det någon ensam segelbåt som just kränger till för en kastby, och hon måste genast vända ryggen till. Nej, mest tycker hon om salongen för allt det röda: såväl sofforna som de stora fåtöljerna är klädda i röd plysch. Och det vet ju till och med minsta barnunge att röd plysch är det mysigaste som finns.
   Hon ska dricka tills hon dör. Och ibland tänker hon på en gammal kypare som pappa brukar berätta om: han var så nersupen att han darrade på händerna, men om någon gäst kom med en anmärkning skyllde han på dödsfall i familjen.
   Det är som det är: hon kommer hem från skolan, tar sig genast en första drink och börjar gå under kristallkronorna, som alla är som pratbubblor fast texten inte går att läsa, och vem är det som pratar? Sedan lägger hon sig på den mjuka persiska mattan i salongen och ser bort mot den längsta röda soffan. Och när hon kisar på ett visst sätt är det precis som om soffan var fylld av konstiga figurer. De är alla tandtroll, säger hon till sig själv, och när dom sitter i soffan känner hon sig aldrig ensam. Hon vet att de säkert kommer att varna henne om någonting skulle hända. Precis som kejsaren av Kinas små hundar som varnade för jordbävningar och dödsfall.
   Hon minns ett fotografi med en förstoring av de bakterier som finns på våra tänder, de bildade hela kolonier som liknade sjögräs. Och hon minns också när mamma en gång skulle gå på maskerad, då hade hon färgat håret grönt och det liknade sjögräs. Det var så vackert och så borde hon ha det jämt. Men om man sa det till henne skulle hon säkert svara som hon ibland brukar: "Nej tack, på mej växer det än så länge ingen mossa."
   Där ligger hon på mattan i salongen. Och sedan hör hon hur ytterdörren öppnas och vet att det är Johan som kommer hem från sina föreläsningar. Och en stund senare vinkar han till henne på sitt nervösa sätt från hallen och vill att hon ska följa med in på hans rum.
   Om mamma och pappa inte själva drack så mycket skulle de säkert ha märkt att "lilla Kickan" varje dag tullar ur flaskorna. Men till slut blir hon ändå upptäckt: ingen varnar henne och plötsligt är katastrofen ett faktum.
   Det är vid middagsbordet. Alla äter, alla tuggar. Kickan känner sig yr och världen gungar, den darrar som om den genast ville skaka av sig allt obehagligt och hemskt. Hon har druckit mer än vanligt och dröjde sig dessutom kvar så länge inne hos Johan att mormor till slut kom och knackade på dörren.
   De sitter vid bordet. De sitter på sina vanliga platser och mamma — som verkar trött men som det ännu inte växer någon mossa på — pratar med pappa. Han svarar enstavigt och tänker tydligen på något annat, kanske på alla tänder som bara går sönder. Kickan kämpar med en hård liten köttbulle som inte vill låta sig delas och som till slut flyger av tallriken och ut på bordet. Där får hon tag i den, men när hon åter gör ett försök att dela den far den på nytt över kanten. Och den här gången rullar den bort mot mormor, som faktiskt sitter och stirrar på Kickan med världens konstigaste blick. Mormor har slutat äta och plötsligt knäpper hon händerna och stirrar ännu värre.
   —Nej, säger hon till slut och det med en röst så främmande som om hon också druckit. Det kan inte vara sant, nej, nej! Mamma har tystnat och ser förvånad på mormor.
   —Vad är det? frågar hon.
   —Det kan jag inte säja, svarar mormor utan att ta ögonen från Kickan. Det är förskräckligt, det kan inte vara sant.
   Kickan ger genast upp. Att ljuga för en vuxen är visserligen ingen konst — det är det nödvändigaste av allt — men en mot tre är hopplöst, det vet hon bara alltför väl, och dessutom inser hon att hon stinker: så snabbt hon förmår reser hon sig upp och skyndar in i salongen.
   Ett fönster står öppet och gardinerna rör sig.
   Hon sjunker ner i en av fåtöljerna med ryggen mot dörren till matsalen. Nej, det är inte bra, hon skjuter fåtöljen närmare soffan: det är bättre. Mera hemkänsla. Sedan kurar hon ihop sig så mycket hon kan och lägger kinden mot stolskarmens mjuka plysch. Kristallkronan i taket — den stora — har ännu inte tänts. Den driver som ett moln, är som pratbubblan över ett djur. Och kanske är det hon själv som är djuret, ett djur som ingenting förstår av vad som händer i människornas värld. Hon vill bara bli lämnad i fred. Men nu tänds ljuset och kristallerna blixtrar och de andra kommer in i salongen: hon hör dem bak om sig, alla tre, sex fötter som rör sig över golvet.
   —Gapa, säger pappa. Gapa och andas, gapa! För helskotta också, det är ju inte möjligt ...
   Hon borde ha druckit mer, minst dubbelt så mycket: då skulle allting göra detsamma. Leende och skälmskt skulle hon nicka mot tandtrollen i soffan framför henne. Och kanske skulle hon be mamma sätta sig bredvid trollen. Och pappa med. Och mormor.
   Varför drack hon inte mer?
   Nu är det mammas tur att gripa tag i hennes huvud och vrida upp hennes ansikte mot sig. Som om hon vore en patient.
   —Gapa och andas, säger hon. Gapa!
   Och till slut öppnar hon munnen och låter alla ångor välla ut.
   Det är synd att allting är som det är.
   Men snart kommer hon ändå att dö.
   I vart fall är det vad hon vill.
   
   Ur "Nya drömboken", Norstedts förlag 1982.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki