Fandom

Svenskanoveller Wiki

Kiviks marknad

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


   Av: Fritiof Nilsson Piraten
   I

   Dagen innan
   Dagen före fjärde tisdagen i juli låg Bombi Bitt och jag i det djupa landsvägsdiket vid Alunbruket — just där vägen tar av till Eljaröd och Kivik — och väntade på Nils Gallilé.
   För den som inte är skåning är det så gott att tala om att fjärde tisdagen i juli är Kiviks marknad och alltså den förnämsta tisdagen för att inte säga dagen på året. Ty den dagen är — eller kanske rättare var — för sydostskåningen förmer än både Mårten och midsommar och Kristi himlafärd.
   Vi hade väntat sedan soluppgången eftersom Nils inte sagt hur dags han skulle komma; men komma skulle han och hade själv bestämt mötesplatsen till vägskälet vid Alunbruket. Från vår bädd av gräs såg vi himmeln lysa blå genom ett nätverk av hundkäx och björnbärsrankor, där fjärilar fladdrade och humlor surrade. Tätt intill oss kröp en ström av svarta myror från ett hål i dikesrenen och strömmen följde lydigt en sträng av nyplockad körvel, som Bombi Bitt lagt ut för att avleda denna fara för vår bekvämlighet.
   Vi reagerade för varje ljud från landsvägen och kontrollerade trafiken omsorgsfullt. Vi såg gästgivaren från Tosterup komma åkande i spetsen för en karavan av vagnar lastade med öl på fat och buteljtappad porter i lådor. Långväga göingar skramlade fram, uppflugna på sina långa lass med stegar. Kopparslagare hade dragit förbi med foror fullastade med mörkblanka kittlar och pannor, glänsande formar och krus. Krukmakarnas fjädervagnar, pyramider av lerkärl med hö emellan, hade passerat. Zigenares tältvagnar, fulla av svarta ungar som ormbon med yngel, rullade långsamt vägen fram. De svartmuskiga körkarlarna svängde sina piskor. Barfota, brokigt klädda kvinnor traskade mellan vagnarna.
   Hurra! Där kom Berggren, stortiggaren av sju härader, känd och okänd. Dörrar lästes, spjällen sköts, jalusier drogs för fönstren, fjäderfäet räknades varhelst han drog fram. Sådant var hans
   rykte. Nu körde han en kasserad hästräfsa, som förlorat alla sina pinnar och vars vingliga hjul var tämligen excentriska. Den var förspänd med en gammal spatthalt märr, som skrittade så knyckigt som om hon gått med urverk. I stället för piska hade gubben ett hasselspö i hand och det brukade han begagna som pik liksom en åsnedrivare gör. Han tycktes sova där han satt på sitt underliga åke, hopsjunken i sitt eget skägg, hasselspöet släpande på vägen.
   Bombi Bitt kunde inte försumma ett så utmärkt tillfälle att driva med Berggren. Han började sjunga med full hals:

Bombi 17.jpg

   


   När andra sover
   då vakar han;
   när andra vaknar
   då har han
   vad de saknar.


   


   Gubben ryckte till, höll in märren och tittade uppåt trädtopparna. Men åt vårt håll såg han inte. Ljudet av sången måste ha dislokaliserats av dikesvalvet. Gubben hötte mot höjden med sitt hasselspö och mumlade:
   "Jag tror fan är lös i skogen i dag."
   Han smackade på märren, ryckte i tömmarna och sjönk åter ner i sitt skägg. Ekipaget rullade vidare. Vi vred oss av skratt i vårt gömställe.
   Så kom dagens trafiksensation, världens största menageri från Köpenhamn. Bur efter bur pä tunga vagnar, spända efter hästar, åsnor eller qvaggor. Där fick vi se kvidande tigrar, lejon, som glömt att ryta, ormar, vilka låg orörliga och livlösa som fantastiska korvar av landsvägsdamm, jättegamar med nakna halsar, apor, som knäckte löss med tänderna och övade allsköns odygd, en dromedar med puckel och en utan puckel. Mellan två av vagnarna hoppade en babian med ondskefull uppsyn. Det hela var hänförande.
   Först när solen dalade anlände Nils Gallilé, ridande i sällskap med Vallackaren från Ilstorp, som körde enbet och hade en löshäst kopplad vid vagnen. Nils var ståtlig, där han red ett skäckigt sto iklädd blå skjorta, bredskyggig filthatt, bruna mollskinnsbyxor och stövlar. Stoet såg ilsket ut, hade smal nos med ett elakt drag kring munnen, kisande ögon och bakåtlagda öron. De höll vid vägskälet. Nils stack två fingrar i munnen och visslade gällt tre gånger. Först vid denna signal hoppade vi upp ur diket, ty Nils hade själv lärt oss att man inte skall visa sig mer än nödvändigt.
   "Väl mött, pojkar! Opp där bak i kärran", hälsade Nils. "Men akta er för o komma bakom märren för hon slår som en visping.
   De e den värsta slåkula ja har vatt på ryggen på, men annars springer hon som ett rådjur o ja skulle vilja se det ök som hänger henne i hasorna."
   Vi äntrade vagnen och redde oss plats bland tornistrar, repbuntar och andra grejor och så bar det i väg.
   Vallackaren hälsade oss med en butter nick och sände oss ett forskande ögonkast, som knappast höjde hans tunga ögonlock. När han vände på huvudet såg man en yvig polisong på en pussig kind och under polisongen hakan med dubbelsmäck. Vi betraktade med vördnad hans grå, krulliga lockar, som pudrade rockkragen med mjäll, och de tunga mässingsringarna, som dinglade från örsnibbarna. Han satt till vänster i sätet som alla tattares sed är och tömmarna löpte mellan vänster pek- och långfinger under det sladden låg virad i enkla slag om underarmen. Till höger om Vallackaren satt hans käring. Hon var en i förtid vissnad fyrtioåring med hängbröst och knotiga handleder. Det vill säga vissnad var kroppen och ansiktet, som var gulblekt och fårat, och de stackars brösten, som tycktes hänga direkt från halsen som spenar utan juver. Men håret, som stod i testar kring huvudet, var ramsvart och de små svarta, djupt liggande ögonen sköt gnistor i kapp med lerpipan, som hon ständigt sög på.
   Efter en stund kom vi till en äng, där en unghäst gick tjudrad på bete. Vallackaren drog åt sig tyglarna och vände sig till Nils.
   "Förbanne min anda! Sade jag inte att någonting skulle hända? Har inte det usla öket på sej min nya grimma, som ja alltid har vatt å me. Kom ska du få se!"
   Han kastade tömmarna åt käringen, sprang vigt ur vagnen och gick ned i ängen, beväpnad med en sliten repstump. Det var ett ögonblicks verk för honom att byta ut den fina, bruna lädergrimman mot repet. Han lämnade grimman till Nils, som mönstrade den med stor sakkunskap och prövade lädret mot tumnageln.
   "Du ser ju mitt bomärke på grimman", sade Vallackaren, "och kan vittna att den är min."
   "Visst fan är den din", svarade Nils skrattande. "Ja känner igen den som om den vatt min egen. De e ju den grimman, du ärvde efter din gamla mor, som sörjde ihjäl sig för hon aldri fick rå o köpa den."
   Nu föll käringen i ett sådant skratt att hon fick röken i vrångstrupen och måste taga pipan ur munnen för att hosta ut. Och Vallackaren var så glad över att han återfunnit sin grimma att han visslade en munter melodi, när vi fortsatte resan.
   "De e bra me bomärke på allting", försökte Bombi Bitt ställa sig in.
   "Håll truten på dej, annars ska jag märka dej så full så din gamla mor får skrapa dej ren innan hon känner igen dej", sa Vallackaren utan att vända sig om.
   Detta roade Nils.
   "Var inte för vig i käften, Bombi Bitt", varnade han.
   Bombi Bitt förstod språket och höll tand för tunga men gjorde fula gubbar bakom ryggen på Vallackaren. Själv låg jag bakom ryggen på käringen och släckte gnistorna, som stod som en kvast ur pipan i hennes mun.
   Hjulen rullade, tiden led, mörkret föll på. Det hade mulnat i solnedgången. Natten blev svart och stjärnlös.
   Ibland hann vi upp bondskjutsar och då skrek Nils.
   "Ur vägen bonddjävlar! Här kommer länsman."
   Bönderna körde lydigt i diket och vi jagade förbi. Men småningom blev vägen trång. Nu och då törnade vi emot en kärra eller en fjädervagn. I mörkret brast skacklar och knäcktes tistelstänger. Kvinnor jämrade och män svor. Framför oss krossades en stor vagnslykta och den brinnande fotogenen flöt över vägen. Jesus! hördes en kvinnoröst.
   "Prisa och lova honom!" skrek vallackarkäringen.
   Ett ögonblick skyggade draghästen men ett piskrapp satte den i galopp. Bakom oss såg jag det skäckiga stoet ta ett språng genom flammorna. Vägarna till Kivik var äventyrliga den natten.
   Fram emot elvatiden kom vi till Hvitaby kyrka. Vallackaren, som var en hedning, lyfte vidskepligt på hatten, men Nils Gallilé,
   som var god luteran, spottade och sade:
   "Se på fan! Hvitaby kyrka! Då e vi ju framme."
   För lösa linor åkte vi utför en sandig backe; uppför nästa backe bar det och där låg Kiviks marknadsplats, den vida platån vid Östersjön, framför oss. En och annan eld lyste där, lyktor rörde sig och längst borta reste sig en spökstad av svagt belysta tältdukar. Det var nöjesfältet i vardande.
   I öster var det tomma mörkret, där himmel och hav gick i ett. Där utifrån syntes svaga reflexer från den gröna sektorn på Stens-huvuds fyr och en röd lanterna glimmade långt till havs. Från stranden hördes dyningens jämna andetag.
   Ute på heden gnäggade en häst, långt, utdraget, och löshästen sträckte hals, stack nosen i vädret och svarade. Nu vaknade hela hästmarknaden. Hingstar, ston, vallacker, följor och föl välkomnade löshästen i en gnäggande, skällande, skrikande, stampande kör.
   Mellan en tältvagn och ett hölass gjorde vi halt och Vallackaren och Nils parkerade med säker marknadsteknik. Draghästen kopplades vid svängelkroken, skacklarna stacks genom bakhjulen. Vid var sin ända av bakaxeln bands löshästen och det skäckiga stoet.
   "Ska de åsta nu, får de min själ dra kärran mitt itu", sade Nils.
   Han visste vad han sade: det behövdes ingen nattvakt över hästarna.
   Vallackaren försåg sina hästar med hö från lasset bredvid, som för tillfället var herrelöst, men Nils tog en tornist ur sadelpåsen och stoet fick begrava sin nos i den finaste havre, som hon begärligt söndermol med ett knastrande ljud.
   Under tiden var käringen så huslig som endast de kvinnor kan vara, som aldrig bott i hus. Hon plockade fram några järnbitar ur kärrans innanmäte och riggade en liten spisel på marken. Hon hittade en lådbräda, rev den i stycken, tände med dem och blåste eld i några stenkolsbitar. Hon försvann i mörkret och återvände efter en liten stund med ett tjog färsk, fet sill, som hon köpt av en sovande fiskhandlare. Hon stekte sillen och serverade den med skalpotatis på ett plåtlock. En trasig vagnslykta bestod ljuset vid den nattliga måltiden. Vi hukade kring spiseln och åt med strykande aptit trots att luften var mängd med lukten av varm hästspillning.
   Kling, klang, kling, klang, kling, klang hördes det från sjösidan, i början svagt men småningom starkare, och ljudet kom allt närmare vår lägerplats. Plötsligt blev musikanten synlig i lyktans ljuskrets. I vänster hand förde han instrumentet, triangeln, som han oförtrutet bearbetade med en spiskrok. Metallklangen ringde i trumhinnorna. Kling, klang, kling, klang. Vem var han, vad hette han? Han var idiot och hette Idioten. Varifrån kom han? Ingen visste det med bestämdhet. Man gissade emellertid att han hörde hemma i en socken uppåt smålandsgränsen, där en snål kommunalordförande släppte honom lös till varje marknad för att tigga. Säkert var att han hörde till Kiviks marknad som en drabant till sin planet.
   Nu hade han tagit plats bakom Vallackarens käring och trakterade triangeln med en pendels enformighet. Hans panna var skrynklad såsom av för mycket tänkande medan det stora, köttiga ansiktet i övrigt var stelnat i ett fånigt grin. Ögonen stirrade uttryckslöst på plåtlocket med sill och potatis. Endast munnen uttryckte lystnad och glupskhet, ty den dreglade. Klädseln verkade löjlig. Han bar en liten blårandig barnmössa av jockeytyp. Den lappade, smårutiga jackan eller ärmvästen, kort som en förkrympt kadettjacka, hade alldeles för korta ärmar.
   "Se, se", skrek Bombi Bitt, "han har inga naglar på tårna." Och han pekade på den stackars idiotens nakna fötter, som var röda och uppsvällda.
   "Ge Idioten en sill", sade Nils.
   Käringen grep efter sillen men hejdades av sin make:
   "Den som icke vill arbeta han skall icke heller äta. ja va me en gång här i Kivik när Idioten fick äta opp ett helt fat me sillatarmar för en sup. De va djävligt roligt o se ska ni tro. Han kan åtminstone få äta en daggmask först. De tycker ja sillen e värd."
   "De e nästan synd om den stackaren", invände Nils.
   "Synd! Du tror väl inte Idioten känner skillnad på en sill o en mask. Nä för fan."
   Käringen hade redan börjat gräva med sina långa fingrar under en torva. Allt hastigare och oroligare slog Idioten på triangeln. Snart fick käringen tag i en metmask, ett praktexemplar på väl fyra tums längd, som hon kastade åt Idioten. Han fångade masken med spiskroken. Vallackaren tecknade och skrek:
   "Först masken, Idiot. Först masken. God mask! Sen får du sill och pantofflor, sill o pantofflor. Dukti Idiot."
   Idioten var inte utan allt förstånd. Flinande förde han masken till munnen och slök den. Men långsamt gick det, ty masken sträckte sig i det oändliga och krälade i det stora idiotansiktet som om det varit en het tegelsten.
   "Dukti Idiot! Dukti Idiot!" manade Vallackaren.
   Och ingen kunde hålla sig allvarsam inför ett sådant apespel.
   När masken var nere tog käringen plåtlocket med matresterna och lämnade det till Idioten. Han släppte triangel och spiskrok, grep girigt locket och begrov sitt ansikte i det. Mest var det sillnackar och potatisskal.
   "Nu ger vi fan i Idioten", dekreterade Nils och reste sig. "Vi går te nöjesfältet o ser om Smithen har kommit. För honom har ja inte sett sen vi träffa's sist o bara han e här så blir de gallej. De svor både ja o Nils Gallilé på."
   Bombi Bitt och jag kom hastigt på benen.
   "Hörde du?" sade Bombi Bitt. "Smithen!"
   "Måtte han bara va här", svarade jag.
   Ty mr Smith var vida känd som innehavare av Amerikanska vaxkabinettet, vilket inom sina tältväggar hyste märkliga ting. Sålunda kunde man där få se Jack Uppskärarens huvud på en spritburk. Vilket varje bildad människa på den tiden hade reda på.
   Den stora marknadsgatan ledde tvärsöver marknadsplatsen från norr till söder, från hästmarknad till nöjesfält eller tivoli. Den vägen vandrade vi. Först drog vi genom fem tunnland koppargry tor, kopparkastruller, kopparpannor, ämbar och formar, förtenta kärl och oförtenta kärl, råttfällor, plåtsaker samt lerkärl av alla slag. Det var kopparslagarnas, bleckslagarnas och krukmakarnas privilegierade rum. Sedan kom ståndsavdelningen, den långa raden av öppna tältbodar, som kunde tillfredsställa alla de önskningar som rinner upp i en lagstadd tjänares huvud. Bortom ståndsavdelningen reste sig bierstaden, som var gästgivarens högkvarter. Tält vid tält var fullt av stora fat. Svickor slogs ur, ölet forsade, glas klirrade: svettiga drängar tappade drycken från fat till flaska. Där reddes bot för morgondagens törst.
   Så kom vi då slutligen till nöjesfältet. Märk att det var kvällen före marknaden! Nöjesfältet höll ännu på att göra toalett. I skenet från fotogenlampor och facklor skrattade tälten mot varandra som skälmar före den överenskomna maskeringen. Det var som bakom teaterkulisser i brådskan före en premiär. Förklädnaden var inte färdig, sminket inte påsatt. Allt var i vardande. Klubbor dånade mot tältpinnar, hammare mot spik, släggor mot järn, sågar gnisslade, trä bräcktes när lårarna slogs upp. Det var ett larm, ett oväsen, ett skrikande så Gud sig förbarme. Det tal, som hördes, var icke ja, ja och nej, nej. Jättekarusellens ångpositiv backade trion ur Alte Kameraden.
   I tältgatan sågs många celebriteter intime. Där satt Det Mexikanska Widundret — Amphibie eller Människa. Uppflugen på en träbock gav hon bröstet åt sitt lilla barn och hennes ögon var lika ömma som någon moders som vigts av präst. Utanför nästa tält sågs Spindelmänniskan eller Damen Utan Underkropp. Hon satt i gräset och klippte tånaglarna med en klumpig sax så att flisorna smällde mot tältduken. Här stannade Nils och hälsade:
   "Godda, Amelie! Hur står de till? När den benlösa får nageltrång får den halshuggne huvudvärk. Hur dags börjar föreställningen?"
   Spindelmänniskan visade en maskstungen tandgård i sitt mörka ansikte:
   "Kom o se, Nils Gallilé, kom o se! Du har alltid haft fribiljett."
   Och hon stack sin nakna fot under näsan på Nils. Denne skrattade och Vallackaren skrattade men käringen skyndade på och talade om trams med flickor.
   Världens Längste Man eller Den Holländske Jätten hade brått med att skruva fast attrappfötterna på sina styltor. Jätten och Nils nickade avmätt mot varandra. Men Nils hade svårt att hålla sig allvarsam.
   "Minns du", viskade han till Vallackaren, "när ja hade sjuttifem procent på hans föreställning? De va den gången ja hade spelat ifrån honom fötterna kvällen före marknaden."
   "Ja kols i Jesu namn", skrattade Vallackaren.
   "Tjo!" skrek Nils till. "Smithen e här."
   På vänster hand, några meter från gatan, förnämt tillbakadraget, reste sig ett rikt illuminerat jättetält. Over ingången lästes i stora, röda bokstäver på den transparenta tältduken:

Bombi 18.jpg

   


   AMERIKANSKA VAXCABINETTET.
   EN GÅNG SETT ALDRIG GLÖMT.
   VETENSKAPEN VAR MANS EGENDOM.
   KUNSKAP EJ LÄNGRE DEN RIKES PRIVILEGIUM.
   ENTRÉ EN KRONA BARN FEMTIO ÖRE.
   SÄRSKILD AVDELNING FÖR DAMER.
   VÖRDSAMT
   CHARLEY SMITH
   OBS! EGET GASVERK.


   


   Under lyktan vid entrén stod den namnkunnige mr Smith själv, vårdslöst lutad mot en tältstång, händerna i byxfickorna. Han var smärt och nästan lika lång som Nils. För att vara född i Vetlanda var mr Smith verkligen en kontinental typ. På trekvart i nacken bar han en ljusgrå kubb (en sådan, som egentligen är svart). Han hade röd skjorta, vida, storrutiga benkläder och svarta lackskor. Ansiktet var godmodigt så långt som till den slätrakade munnen, vilken slöt sig som en rävsax om en jättelik, svart cigarr. De gråsprängda ögonbrynen var borstiga och stora som ordinära mustascher. Ögon och näsa var blå. Mörk skäggbotten, en smal strimma till mun, den svarta cigarren (som sagt) och en brutalt framskjutande haka fullbordade ansiktet.
   Mötet mellan Nils Gallilé och mr Smith präglades av den oberördhet, som världsvana gentlemän städse påtvingar sig. De skakade hand lika lugnt som om de skilts åt tre timmar tidigare. I själva verket hade de ej träffats på tre år.
   "How diddel you dong?" frågade den svarta cigarren.
   "Yes box, very well", svarade Nils.
   Det var allt.
   Vallackaren tog ödmjukt av sig hatten och käringen neg. Cigarren hälsade dem artigt:
   "Ivning, lädis änd gentlemän!"
   Till Bombi Bitt och mig sade cigarren: hallå bojsar! och svepte oss i ett moln av rök.
   Därefter drog mr Smith ett tungt förhänge åt sidan och vi kom in i vaxkabinettet, där ögonen bländades av det svidande, kritvita skenet från en stor gaslåga i tältkupolen. Allteftersom ögat hann vänja sig vid det starka ljuset trädde världshistoriska gestalter fram i hel- eller halvfärdigt skick. Där stod James Watt i det ögonblick han uppfann ångmaskinen. Han lutade sin fårade panna mot högra pekfingret och betraktade med fåraktig uppsyn en kaffekittel, vars lock lyftes av en ångpelare av gips. Framför honom knäböjde hustru och barn, tackande Gud att ångmaskinen äntligen var uppfunnen. De lyfte sina händer till tacksägelse med handflatorna tryckta mot varandra såsom änglar gör på oljetryck. Intill James Watt satt den fromme och lärde Philip Melanchton med huvudet under armen och författade augsburgiska bekännelsen. Men snart skulle huvudet vara på sin plats, ty betjänter i blå donkeykläder arbetade febrilt i det stora tältet. En av dem störtade just fram till mr Smith:
   "Vi har blitt å med masken te Mannen me Järnmasken."
   "Well. Vi visar honom utan mask."
   "De går inte för han har inget ansikte. De e bara ett veträ." "Var fan e järnmasken då?"
   "Inte vet ja, inte. Men ja misstänker dom i köket att dom har tatt den o kokar lappskojs i den, för dom va å me en kastrull i eftermiddags."
   "De va lögn i halsen på dej", skrek en kvinnoröst någonstans ifrån.
   "Dämmit!" avgjorde mr Smith. "Ta en plåtburk o klipp hål till ögonen o måla den svart."
   "All rejt!"
   Nils ville bjuda på en omgång med detsamma och befallde Bombi Bitt och mig att hämta en låda bier.
   "Ta kärran där borte", sade mr Smith och pekade på bödelskärran, i vilken Marie Antoinette tronade i stor toalett.
   Varsamt lyfte vi den sköna, bleka drottningen ur kärran; för ett ögonblick lutade hon sitt lockiga huvud mot min kind. Vi placerade henne i luftseglaren kapten Rollas gondol och körde vår väg med kärran; Bombi Bitt drog och jag sköt på. I tältgatan låg en full karl, som vaknade när vi körde över honom och bad oss dra åt helvete.
   I Tosterupsgästgivarens tält tappade sex man bier från sex stora fat. Arbetet gick undan, ty av fyra dussin färdigtappat fick tapparen halsa en halva. Det var hans lön. Bakom en provisorisk disk stod gästgivaren själv och övervakade det hela. Han vilade sin stora buk på disken under det de rödsprängda ögonen for från fat till fat. Med en timmermanspenna bokförde han undan för undan tappningsresultatet på disken: ett streck markerade ett färdigt dussin och ett krysstreck att en låda var full. Vi närmade oss vördnadsfullt den väldige och Bombi Bitt framförde vårt ärende. I detsamma fångade gästgivarens öra ett missljud i tappkonserten: en kran hade upphört att rinna. Han uppdagade genast den skyldige, som var tapparen närmast till höger om disken, och skrek: "Vaffan nu då? Ditt fat e väl inte ens halvtomt."
   "Stämmer", svarade tapparen. "Och själv är jag inte ens halvfull."
   Han reste sig upp, torkade ölfradgan av sin slitna, svarta bonjour och kom fram till disken. Det var en underlig figur, lång och gänglig. Hans änne kröntes av en flat stråhatt, som var ruggig som ett fågelbo. Den långa näsan hängde som en blodröd frukt mellan ögonbrynen och ögonen satt djupt inne i skallen. Det blåsvarta skägget var halvklippt eller orakat, vilket man vill.
   Bombi Bitt knuffade mig i sidan och viskade förväntansfullt: "De e den avsatte prästen från Kabusa."
   "Vad hör jag, pojkar", sade prästen. "Ar den gudsmannen Nils Gallilé här? Jag är tvungen att träffa honom. Det var inte i går skall jag säga. Gästgivare! Jag struntar i din bier men ger dig min välsignelse i stället."
   "Din välsignelse kan ja va utan men bieren har ja gärna i behåll", genmälte gästgivaren. "Ja e säker på att du druckit opp varannan bier du tappat, prästracka."
   "På sätt och vis har du alldeles rätt", sade prästen skrattande. "Den goda bieren är i sig själv en välsignelse. Åtminstone för krögaren. Få nu lådan i kärran, pojkar, och låt oss komma på pinnarna!"
   Så kom det sig att vi återvände till mr Smiths tält med en låda bier och en avsatt präst.
   Under vår bortovaro hade sällskapet i Vaxkabinettet ökats med stortiggaren Berggren och en slaktare från Kristianstad.
   Gubben Berggren var lång och mager och grå som en landsväg. Hatten var trasig och grå med en halmtapp i. Kinderna var grå. Skägget var grått. Kläderna var grå. Endast ögonen bröt av mot den grå tröstlösheten. Det ena var blodrött men det andra vitt som på en sjuk fisk. När han tittade med det röda blundade han med det vita och tvärtom. Därför liknade ögonen den röde och den vite gubben i en Tagmigomdukanlåda. Eller en klippfyr med rött och klart sken i två sektorer. När gubben hostade, skramlade han som en kollektbössa; det var penningpåsen, som dinglade mellan västen och bröstet i ett snöre om halsen.
   Men var tiggaren grå så var slaktaren rödlätt. Hans kinder var som ett barns, skära och feta. Ögonen var klarblå med vita bryn. Han tycktes vara litet för stor för sin blå kavajkostym och armarna stod ut från bålen. Han visste inte var han skulle göra av händerna och lätt var det inte heller, ty de var stora som klubbor.
   I den aftoncirkel, som sålunda samlats hos mr Smith, passade prästen som blad i blomkalk.
   Nils Gallilé omfamnade honom, ropande:
   "Prästen har kommit. Mässan kan börja."
   Alla uppskattade detta enkla skämt. Bombi Bitt och jag började draga upp bier och de andra slog sig ned runt en tomlår och spelade sista stick mot bakgrunden av mordet på Abraham Lincoln. I en röd plyschloge stod den dödsskjutne presidenten, klädd i en frack, som var gjord av ett stjärnbanér. Det magra ansiktet var redan märkt av döden, blekt som lärft. Blodet strömmade utför skjortbröstet. Högra handen höll han tryckt mot plånboksfickan. Den stjärnströdda cylindern hade fallit på trekvart. Bakom presidenten syntes mördaren Booth, som kratsade bösspipan för att ladda om. Det mörka bovansiktet livades av ett djävulskt leende.
   Tiggaren vann i lyftningen och fick första given. Han fiskade upp en krona ur pungen, kuperade själv och gav. Given gick långsamt för honom, ty han fingerade varje kort som om han velat känna sig till dess valör. Slaktarn vann första spelet och tog hem vinsten med oförställd glädje.
   "Det dricker vi på", sade han.
   De halsade var sin ölhalva, varefter insatsen ökades till två kronor. Spelet gick undan med växlande lycka, men slaktarn satt i märkbar tur. Penninghögen framför honom växte och snart måste han taga av sig ena lösmanschetten och använda den som sparbössa. Man spelade snabbt och nästan under tystnad. Endast då och då yttrades en fackterm: — Två spader vinner. — Jag högar. — Hjärter fru tar potten. — Jag lågar. — Ruter e Bakat. — Där fick du kniven. — Klöverna ynglar. — Visa ess den som kan!
   Under spelet satt spelarna allvarliga med korten tryckta mot bröstet, ty den som lät någon titta i kort fick skylla sig själv. De var rutinerade hasardspelare. Sålunda visade aldrig sista hand, om han stack över i fjärde spelet, sitt inkomstkort, utan lade genast upp båda sina sista kort, det femte över inkomstkortet. Det var för fortgångens skull och det ansågs högst ofint att be att få se på fjärde kort, vilket ju också onekligen skulle ha tytt på misstroende.
   Mellan spelen släcktes törsten. Den lustige prästen tömde sin halva i ett drag och därefter singlade han buteljen i luften och fångade den åter med en jonglörs skicklighet. Och under dessa pauser kommenterades spelet.
   "Ja va tvungen o plåga dej me ruter den här gången", sade Vallackaren till Nils. "Spelet blir allt argare."
   "Djävla slaktare! Han ruinerar mej", gnällde tiggaren.
   "Jag? Min själ om ja inte sitter i förlust", protesterade slaktarn. "Spelet har sin gång", anmärkte Nils lakoniskt.
   "Vem ger?" frågade mr Smith.
   "Tager och äter härav alle", sade prästen i det han erbjöd en fläta tobak åt vem som ville.
   "Häda inte, präst!" förmanade tiggaren.
   "Jaha", skrattade Nils. "Det skadar inte me ett Guds ord ibland, sa han som gick vilse och kom i kyrkan."
   Och spelet fortsatte. Vid sidan om Vallackaren satt hans käring hopkrupen. Med rappa ögon följde hon kortens fall och myntens gång och bevakade noga mannens spelkassa.
   När kom Texas Ros? Varken Bombi Bitt eller jag kunde säga det. Tyst som en ande måste hon ha smugit in i tältet och över det sågspånbeströdda gräset. Den sköna Texas Ros från Cirkus Brentano. När vi upptäckte henne låg hon på magen på en katafalk, som egentligen var avsedd för kejsar Wilhelm I på lit de parade. Skön och ryktbar var hon, Texas Ros. Hon sades rida som en cowboy och skjuta som en trapper. Och ändå var hon finlemmad som en flicka och hennes skinn var vitt och mjällt. Med sitt rika, svarta hår, sitt bleka, smala flickansikte med den fräcka, röda munnen, med de underbara, mörka ögonen under långa ögonfransar var hon i stånd att förvrida huvudet på allt manfolk.
   Nu vilade hon med armbågarna stödda mot katafalken, rökte sin cigarrett, blåste röken i de vackraste ringar och spiraler, allt under det hon betraktade spelarna med halvslutna ögon. Nils bröstade sig och försökte med en chevaleresk slängkyss åt hennes håll men fick intet märkbart svar. För att inte visa sig angelägen petade han därför näsan ett slag, sträckte på armarna, markerade med en gäspning och ägnade sedan allt intresse åt spelet, som efter hand krävde allt större kapitalinvestering.
   Det var inte längre fråga om två kronor. Man hade småningom ökat insatsen, som nu gällde fem efter slaktarns propos. Vid denna etapp gav mr Smith tiodubbelt renat brännvin över lag: två buteljer kom på bordet och det dracks ur bleckmuggar. Prästen skyndade att söka tröst i bägaren, ty av brist på kontanter och då kredit icke gavs hade han slagits ur spel redan i trekronorssatsen. Med hängande huvud följde han de andras spel och gav goda råd, som ingen ville ha. Vid särskilt spännande poänger fyllde han oförmärkt på sin mugg, fyllnade till alltmera och måste snart blunda på ena ögat för att kunna urskilja korten på bordet. Plötsligt skrek han:
   "Jag ser två spaderkungar."
   Detta tillkännagivande renderade honom en spark från mr Smith, som sände honom baklänges i backen. Han kravlade sig upp och avlägsnade sig från mr Smiths farliga grannskap för att i stället ägna sig åt den kvinnliga skönheten i form av Texas Ros. Han bugade sig vackert för henne och vände ut och in på sina tomma byxfickor i det han raljerade:
   "Nu är jag fattig men jag är inte säker på att jag är dygdig. Du har så farliga ögon och så vackra smalben, mitt barn."
   Men den sköna satte inte värde på hyllningen.
   "Tror du du talar till en konfirmand", fräste hon. "Usch, du är förfallen du!"
   Detta kategoriska omdöme tycktes göra prästen ledsen och på samma gång nyktrare, ty det var med en annan, lågmäld och sorgsen röst han genmälte:
   "Det säger du bara för att jag varit präst och blivit avsatt. Om jag alltid strukit på landsvägarna, hade jag inte hetat förfallen. Det är så! Den, som klättrar uppåt här i världen, borde ha en snara om halsen, för den händelse han skulle falla. Så mycket vett hade tyvärr inte jag."
   Det var ett tal som vi ej förstod, Bombi Bitt och jag. Så var han ju också präst, så det var ingenting att undra över! Men Texas Ros tycktes ha förstått. Hon skrek:
   "Sade du stryka på landsvägarna, präst! Menade du mig, kanske? Säg om det en gång till, om du vågar!"
   Hon sprakade som en ilsken katta.
   Prästen vacklade utan att svara bort mot entrén och kastade sig på en hög tomsäckar. Där låg han och stönade och talade för sig själv en stund, innan han somnade med den ruggiga halmhatten över näsan. Ingen bekymrade sig vidare om honom.
   Spelarna hade sitt att tänka på. Tiggaren förlorade femton kronor i tre omgångar i följd och hade därmed fått nog. Gnällande över den fattiges otur gav han upp spelet och fyllde på sin mugg. Sedan satt han där med muggen i sina darrande gubbhänder, tog en klunk brännvin då och då och följde lyckans växlingar med röda och vita ögonklipp. Då en slant plötsligt rullade från bordet ned i sågspånet sökte han i någon mån justera sin otur i spel genom att trampa på slanten. Men det lyckades inte alls, ty slanten var Vallackarens och käringen hade ögonen med sig. Som en pil var hon framme och fick pengen under naglarna och passade samtidigt på att ge gubben ett tjuvnyp i benet. Nu blev denne alldeles vild. Han gav till ett vrål av smärta, slängde muggen i huvudet på käringen och hoppade upp och höll sig om benet.
   "Är du förbannad, käring! Ska du nypa mej mitt i min ben röta."
   "Tvi vale för benröta", sade käringen, spottade tre gånger och torkade av handen på kjolen. "Ja måtte väl inte ha blitt smittad."
   "Ska du säja som e så nersmittad så inte fan själv vågar komma vid dej!"
   Det tog skruv.
   "Va i jösse namn säger han", snyftade käringen.
   Då närmare förklaring uteblev, ilsknade hon till, grep sin make i armen, skakade honom och skrek:
   "Torkar du på dej detta, skulle du ha kjol och inga byxor." Nu fann Nils det vara på tid att stifta fred. Till den ändan reste han sig upp, dängde korten i bordet och röt:
   "Här ska fanimej hållas frid annars rensar ja me egna händer hela bölet ifrån obehöriga. Satan också att fruntimmer ska asas me på hyfsade tillställningar."
   Det senare var tydligen ämnat åt Vallackaren, men denne teg och myste i mjugg. Som Nils talat ord och inga visor och dessutom var känd som en handlingens man, var ordningen härmed återställd. Visserligen smågnisslade käringen och visserligen signalerade tiggaren med ögonen ett vredens morsechiffer i rött och vitt under det han gned sitt ben, men de öppna, störande fientligheterna var kvävda genom Nils' resoluta ingripande. Och allt blev frid och glädje, då mr Smith befallde fram en flaska konjak, vars etikett pryddes av guldmedaljer, röda druvor, gröna blad och besynnerligt stavade ord. Skål, skål! De harsklade sig med välbehag. Alla utom tiggaren, som haft litet sågspån i muggen och därav fick ett hostanfall, som höll på att rysta lungorna lösa på honom. Han höll sig för penningpungen och var nära att kikna av. Det lilla missödet väckte allmän munterhet.
   "Havvedrink, daling", ropade mr Smith till Texas Ros.
   "Tanky, Charley!" svarade hon och log så vackert.
   "Du Eli", sade Nils. "Ta buteljen o bjud fröken så artigt en slurk."
   Många gånger har jag sedermera i mitt liv haft den äran att bjuda en dam på en drink, men aldrig har jag känt mig så stolt och smickrad över värdskapet som den gången. Som i en dröm gick jag fram till Texas Ros med buteljen och jag hörde mig själv fråga:
   "Får de lov o vara, fröken Ros?"
   "Tack", svarade hon skrattande. "Får du va ute så här sent på natten?"
   Jag blev djupt kränkt och kände hur blodet rusade mot ansiktet. Tog hon mig för vilken pojkvasker som helst? Jag som var bäste vän med både Nils Gallilé, och Vricklund och Bombi Bitt! Så karskt jag kunde genmälde jag:
   "Ja e ute så länge ja själv vill!"

Bombi 19.jpg


   Hon hade redan fört buteljen till munnen. När hon druckit såg hon spörjande på mig och frågade:
   "Har du rymt hemifrån?"
   Jag kände mig bli eldröd i kammen, men nu av blygsel. Rymt! Hade jag väl rymt för att aldrig mera återvända, om icke lastad med skatter och höljd av ära? Visst inte! Jag hade bara givit mig av hemifrån på ett par dagar från ett gammalt faktotum, som inte hade hjärta att skvallra för föräldrarna. Vilket jag nogsamt visste. Om jag i det ögonblicket haft två bowieknivar i mitt bälte, hade kanske min levnadsbana blivit en annan. Jag skulle då ha dragit knivarna, brynt dem mot varandra så att gnistorna yrt omkring och viskat (dovt): ja, jag har rymt. Men Guds död! Håll tyst! Spejande falkar flyga redan vida. Jag skall mönstra ombord på Karl Johan hos Östersjöns Skräck. Och sedan skall jag bli sjörövare och skattsökare eller trapper eller cowboy. Som det nu var hade jag bara en enkel liten slidkniv i livremmen och stod där handfallen och stammade:
   "Nähej, ja har visst inte rymt."
   "Det kom för mig bara. Här har du flaskan. Hälsa och tacka så mycket!"
   Jag gjorde en tafatt bugning och förfogade mig till mitt sällskap, där given åter gick runt. Bakom slaktarn stod Napoleon Bonaparte och såg i kort. Någon av betjänterna hade väl just ställt dit
   honom. Den store korsikanen såg otäckt levande ut. Om han plötsligt blinkat, skulle man knappast ha blivit förvånad. Han var så välgjord: huvudet lätt framåtlutat, locken med det rätta fallet i den bleka pannan, höger hand instucken i den gröna jackan med hederslegionen, vita knäbyxor.
   Nils proponerade tio kronors insats.
   "De här blir ju inget slut", sade han flott. "Själv e ja snart ren, men skit i de som ätes å rost o mal!"
   "Well, tio bob!" sade mr Smith och bet av en ny cigarr.
   "Ja, de e ju inga pengar", medgav slaktarn, som blivit djärv av framgången, och kramade lösmanschetten framför sig så att småsedlarna kokte över.
   Men vallackarkäringen bromsade och rafsade i en blink till sig mannens spelkassa:
   "Nu e de tid att var o en kommer te sitt. De här börjar bli ett Ninive. Kom ihåg du e barnafar o allting! För resten har du ingenting vunnet."
   "Nej, de syns de", sade Nils försmädligt med en blick på käringen, som höll på att proppa mynten i kjortelfickan. "Byt halsduk me mej sa han som skulle hängas te rackaren!"
   "Du vinner alltid te sist", riposterade käringen.
   "Kliroff!" utbrast mr Smith otåligt. "Här går, dämmi, dörrarna utåt."
   "Ja e visst inte den som drar mej", förklarade Vallackaren, "men lite var har vi väl gärning i morron."
   "Nu går vi", bestämde käringen.
   Och därvid blev det. Vallackaren smög sig till ett glas i pälsen, varpå käringen drog åstad med honom. Även tiggaren sade god natt och linkade hostande sin väg.
   Vi pojkar drog några bier, varmed de tre herrarna klarade strupen. Och sedan blev det spela av! Mr Smith hade första given. Han blandade, kuperade och gav med otrolig snabbhet. Efter tre omgångar, varav slaktarn vunnit två, höjdes satsen till tjugofem kronor. Slaktarns goda tur började övergiva honom. Lösman schetten tömdes hastigt och han fick ta till plånboken, som var väl späckad. Mr Smith förbannade sitt öde med några kärnfulla ord, ty även han förlorade. Det var Nils som vann. Snart kom femti-lapparna på bordet.
   Slaktarns röda ansikte svettade av sprit och spänning. De klarblå ögonen började bli grumliga och blicken ostadig. Händerna fumlade med korten. Han sköt mössan i nacken, torkade svetten ur pannan och sade med ett ansträngt skratt:
   "Va ska en kommersa me i morron? De här går på fattihuset." "Du som har sån kredit!" smickrade Nils.
   Efter några för slaktarn och mr Smith ogynnsamma omgångar var slaktarn matt. Han räknade innehållet i sin plånbok och nästan snyftade fram:
   "Ja har inte mer än sju igen o de e marknad i morron! Ja e rent bekommen."
   "Var o en får behytta sej", svarade Nils filosofiskt.
   "Bladdi dog", sade mr Smith till tröst. "Ja har inte mer än skjortan på kroppen i behåll."
   "Nå ja! Ja vill ingens död. Man e väl inte den!" sade Nils ädelmodigt. "Jag ger dej fem, slaktare. Ska du ha dom? Sista spelet går mellan dej o mej. Du får själv ge om du så vill!"
   Och han kastade fem hundralappar på bordet.
   Slaktarn betänkte sig ett ögonblick, tog så chansen och räknade upp insatsen ur plånboken, som han lät ligga vid sidan om sig på bordet.
   Nu var det spännande.
   Slaktarn valde given. Händerna skälvde när han delade korten. Läpparna rörde sig som i tyst bön.
   Nils öppnade med ruternian. Slaktarn stack med damen, och fortsatte med två hjärter. Nils Bakade klöver. Sedan spelade slaktarn ut spader kung. Nils klämde sina sista två kort i bordet, klöver äss överst.
   "Där fick du kniven, slaktare", utbrast han triumferande och strök till sig sedlarna på bordet.
   Slaktarn sjönk ihop inför katastrofen och stirrade slött och dumt på sitt sista kort. Han kastade det på bordet. Det var hjärter knekt. Plötsligt greps den slagne av ett fruktansvärt tvivel.
   "Du hade väl spader äss?" frågade han och sträckte ut handen för att lyfta klöverässet och förvissa sig.
   Men han hann inte utföra sin avsikt, ty Nils hade sprungit upp som en fjäder och dragit kniv.
   "Stopp, slaktaredjävel!" vrålade han. "Tror du jag spelar falskt? Ingen har sagt mej de förr, men du ska kanske bli den förste. Hör noga på nu! Du får gärna lyfta klöveräss o se efter. Men kom ihåg en sak! Ligger spaderäss under så spikar ja guhjälpe mej din feta labb i lådan me den här. Gör som du vill men fort ska de gå."
   Han stack kniven under näsan på slaktarn, som blivit alldeles vit. Mr Smith, Bombi Bitt och jag vände oss bort, för den händelse det skulle bli fråga om vittnesmål sedermera. Texas Ros stod kapprak på katafalken och såg på Nils med lysande, vidöppna ögon.
   Slaktarn fann det bäst att ta skeden i vacker hand.
   "Lugna dej, människa! Jag har väl aldri betvivlat annat än..." "Nå, så säj de då. Man vet ju faktiskt inte va man ska tro. De e ju precis som du aldri hade watt ute iblann folk förr."
   Mr Smith skyndade sig att rafsa samman korten och paketera dem. Nils stack kniven i slidan med ett vant grepp och avlägsnade sig med ett kort god natt. När han passerade katafalken fångade han Texas Ros på sin krökta arm, kastade henne över axeln och bar henne ut i natten. Hon gav inte ett ljud ifrån sig.
   Man hade strypt gasen och ljuset i kupolen började tyna. Det var redan halvdunkel.
   Den stackars slaktarn redde sig att gå. Han skulle just ta sin plånbok då han blev förekommen. En hand i en grön ärm sköt blixtsnabbt fram bakifrån och grep plånboken och försvann. Slaktarn störtade upp — det var hans sista resurs, som gick — och vände sig om. Han stirrade in i Napoleons bleka, orubbliga ansikte. Kejsarens högra hand var som vanligt instucken i jackan, under hederslegionen. Bakom honom var intet levande liv att se. Den förbluffade slaktarn tog ett steg baklänges. Då spred sig ett sardoniskt leende över korsikanens anlete. Med ett skrik av förskräckelse rusade slaktarn ut ur tältet.
   Ljuset slocknade och kvar var endast en mörkröd glob uppe i kupolen.
   Bombi Bitt och jag trevade oss ut i tältgatan och sökte oss till vårt läger.
   
   II
   Marknadsdagen
   
   Innan fan hade fått skorna på var vi pojkar på benen och gjorde toalett: gnuggade sömnen ur ögonen, skakade oss som våta hundar, gjorde armar uppåt sträck, gäspade, plockade halm ur kläderna, stod på ett ben och skavde skenben.
   Solen hade just gått upp ur havet och slagit en brygga av glimmande ljus från horisonten till stranden, där ett brunt tångbälte sakta hävde sig. Utanför tången gick vattnet klargrönt, bleknade längre ute och övergick i mjölkvett. En vindkåre drog ett mörkblått streck över den vita ytan. Blott en bortdöende ångbåtsrök antydde synranden.
   Vallackaren och hans käring sov ännu under en hästfilt i vagnen. Men länge dröjde det inte förrän käringen började knäppa och klynka i sömnen. Så satte hon sig upp och fick solen i ögonen. I ett nu var hon på benen, ruskade liv i mannen och sprang i skorna.
   "Sätt fyr i spisen, pojkar", hälsade hon oss.
   Snart steg röken ur spiselröret och käringen gjorde frukost av kaffe, fläsk och potatis.
   Vallackaren kände sig valen i hela kroppen, sade han, och var tvungen att värma sig med en kaffegök.
   Mitt i frukosten kom Nils, var han nu hållit hus. Vallackaren sporde:
   "Har du fruset i natt? Du ser så ut."
   Nils skrattade och svarade:
   "Har ni frost i helvete också, sa den skendöde när han vakna i iskällaren."
   Samtidigt blinkade han menande mot Vallackaren och nöp käringen i skinkan.
   Men käringen slog ifrån sig.
   "Tvi för din dålighet", fräste hon. "Ska du ha lite fläsk och pantofflor, så skynda dej mens de e varmt."
   "Tack, ja spisar inte så grovt. Här ser ni den som fått både ansjovis och maderiavin te frukost."
   "Jo jo! Vin o uselhet har alltid trivts ihop."
   Nils förklarade att han behövde vila ett slag, kojade i vagnen och somnade genast med hästfilten över sig. Men för oss andra började dagens id.
   Vallackaren såg om sina instrument. Snörplinan och platelongen slogs ut, synades noga och sköts åter upp. Hällornas järnringar prövades och en av dem bändes om. En ny sprint sattes i träsaxen. Slutligen tog Vallackaren fram sina knivar, slog sig ned i sanden och brynte dem omsorgsfullt på en brynsten. Käringen ältade smör och ättika i en lerkruka under det Bombi Bitt och jag krossade tegelsten. Så snart vi fått några händer fulla tegelpulver färdigt hälldes det i krukan, något fnöske tillsattes och käringen arbetade samman det hela med en träspade. Till slut var krukan fylld av en jämn smidig deg. Det var en salva som stämde blod.
   Så småningom vaknade hästmarknaden till liv. Här och var steg röken från en frukosteld mot höjden, men de flesta, som ej var professionella kringstrykare, nöjde sig med kallmat. Man slog sig i slang med grannar på lägerplatsen prisade marknadsvädret, som lovade att bli gott, bjöd på snus och växlade farhågor för allt för stor tillförsel.
   Vattentunnan från Hvitaby kom körande. Hästarna vattnades och fick sitt morgonfoder.
   Vallackaren gjorde sig klar till aktion. Han drog av sig varenda tråd han hade på kroppen och iförde sig därefter som enda plagg ett par grova linnebyxor samt en grådaskig bussarong, vilken sistnämnda säkerligen stammade från Kungliga flottans förråd och nu fick ersätta kirurgens vita rock. Även käringen gjorde sig i ordning, kavlade upp blusärmarna och gigade kjolen med hjälp av några fästnålar.
   I en grund sandhåla nära den branta sluttningen mot stranden valde Vallackaren sin mottagningsplats. Kunderna började snart inställa sig. Först kom en sävlig bonde, åtföljd av en dräng, som ledde en brun tvååring.
   "God da", hälsade bonden. "De ser ut som vi skulle få ett välsignat marknadsväder ida."
   "God da själv", svarade Vallackaren. "Ja, de ser inte ut te o bli nåt fel me vädret."
   "De e tur för den som ska ha sin reveny å marknader."
   "De kan man säja. Alltid gör de nåt me väderleken."
   "Jo, de kan ju var o en begripa. Så nog kommer här o tjänas grova pengar ida."
   "De e inte de mjukaste brödet som tjänas på marknader. O fara illa får en."
   "Ja, ja vill ju visst inte påstå annat. Men det blir ju ändå liksom lit mer omväxlande än de en annan har o dras me."
   "De va väl frågan om öket här?"
   Vallackaren kände hästen sakkunnigt mellan bakbenen.
   "Jo visst va de så. Ja skulle gärna villa ha denne clydesdalaren skuren. Om bara priset blir överkomligt, förstås."
   "Ja håller mitt gamla pris fast allting annat har gått opp. De blir två riksdaler för själva skärningen o en tolvskilling för salvan."
   "När en ska sälja märker en i alla fall inte att nåt har gått opp. Ska vi säja två jämnt?"
   "Nej. Ja kan inte så gärna ja än ville."
   "Skulle vi pruta på de priset", ingrep käringen, "så kunde vi lika bra sätta oss på fattihuset genast."
   Efter ytterligare om och men enades man om det begärda priset och Vallackaren gick till verket, assisterad av käringen, bonden och drängen. Bombi Bitt gjorde sig nyttig var han kom åt. Själv hade jag förtroendet att hålla krukan med salvan och vara till reds med träspaden, när den stunden kom.
   Med bromsen i hand var käringen redan färdig vid hästens huvud, strök den över nosen och lugnade: Såja, såja, sååhja. I blinken hade hon med van hand krängt läderöglan över överläppen och dragit åt bromsen. Tre varv, fyra varv, fem varv. Den känsliga överläppen vreds ihop till ett litet skälvande nervknippe, de vita tandraderna stod blottade, ögonen blodsprängdes. Ett svagt rosslande kom från den krampaktigt arbetande strupen. Hästen sträckte i sin vånda huvudet ifrån sig så att det stod i rät linje med halsen. Svetten bröt fram på sida och länd, spillningen stod som en sjö ur den. Den var så paralyserad av den olidliga smärtan i läppen att man kunnat såga av den ett ben utan att den reagerat.
   "Nu tror ja han fått va han behöver", utlät sig käringen och överlämnade åt drängen att hålla bromsen.
   Hällorna spändes kring djurets karleder. Ena tampen av Snörplinan gjordes fast i hällan på vänster fram, varefter linan skars i ringarna.
   "Vi lägger honom på höger sida", bestämde Vallackaren. Platelongen kastades över manken och fastgjordes längst upp kring vänstra frambenet.
   "Så tar vi de så vackert!"
   Snörplinan drogs åt. Den manövrerades av Vallackaren själv. Obevekligt drogs de fyra hovarna samman under hästen. På ett tecken av Vallackaren drog bonden i platelongen och djuret kastades ledigt omkull på höger sida.
   Vallackaren sparkade sedan litet sand över träcken, föll på knä och låste träsaxen om pungen för att framkalla den nödvändiga blodstoppningen.
   "Så där", sade han och stod upp med händerna i sidorna. "Nu skulle man kunna börja när som helst."
   Men han började inte ändå. Varför, det förstod bonden, som halade fram lommeflaskan och tog sig en klunk. Sedan torkade han av flaskhalsen och bjöd Vallackaren. Så fick denne gällsupen och tog genast till kniven efter att först ha blåst på eggen.
   Operationen tog ej lång tid, ty Vallackaren var gammal i yrket. Han lade ett par snitt i pungen, körde in handen i såret och slet ut vad som var överflödigt för en vallack.
   "Lätt fånget, lätt gånget", sade han skämtsamt och kastade de blodiga slamsorna i sanden. Strök sedan av kniven mot byxbenet. Jag sträckte fram krukan och käringen skyndade att med spaden stryka salva i såret.
   Broms och fjättrar lossades. Den brune tvååringen, som kommit till sandhålan sjudande av ungt blod och mandom, leddes därifrån som snöping. Käringen inkasserade betalningen och stoppade pengarna i en lädertaska, som dinglade på hennes mage. Första fallet var expedierat.
   Nästa lät inte vänta på sig. Det blev fullt upp att göra för Vallackaren. Fuxar och skäckar, svarta, vita, apelkastade och bruna hästar, tunga ardenner, kraftiga clydesdalare och lätta hannoveraner leddes ned i den ödesdigra sandhålan. Det var inte tid med prut och köpslagan längre. Väntande hästar hölls i kö och Vallackaren höjde priset till två och femtio för skärning och femtio öre för salva. Käringens lädertaska började svälla.
   Morgonen led och solen steg. En lätt bris förde svalka från sjön men nere i sandhålan blev det efter hand hett som i en ugn. Ångan av blod och spillning, frän och kvalmig på en gång, stod som en rök därifrån. Hästarna vädrade den feta blodlukten, blev oroliga och motvilliga. Pådrivna med piskrapp släpades de vid grimmor eller huvudstolar ned i vallackarhålan.
   Vallackaren var blodig från hjässan till fotabjället som en hednisk offerpräst. Ansiktet blev rödstrimmigt var gång han torkade av svetten med handens avigsida, blodlevrar hängde i polisongerna, bussarongens framsida var styv som ett asbestförkläde av levrat blod, byxbenen hade fått bockknän av stelnade träck- och blodkokos. De tunga ögonlocken var blåa och uppsvällda. Han var rusig av för många gällsupar och började i medvetande om sitt monopol behandla kunderna på ett överlägset och utmanande sätt.
   Runtomkring samlades så småningom massor av åskådare, som trängdes för att få bevittna det blodiga skådespelet. Ibland fälldes från åskådarhåll någon anmärkning om de pågående operationerna eller de agerande personerna.
   Det kom en liten fin lantbruksinspektor i blankskinnsstövlar och ljusgrå ridbyxor för att övervaka kastreringen av två hästar.
   Han rynkade näsan, tände en cigarr mot den svåra doften och spetade försiktigt omkring i orenligheten i hålan. Plötsligt började han göra sig till, lade sig i Vallackarens förehavande och gav ordinationer om lämpligaste tillvägagångssättet. Men det skulle han ha låtit bli. Innan han visste ordet av skrek Vallackaren:
   "Se opp så ingen blir förargad!" och kastade liksom oavsiktligt en stor, blodig köttslamsa rakt på inspektorn. Denne försökte väja, men träffades på låret. Det blev en muntration för åskådarna. Den lille mannen såg på sina ridbyxor. Det såg fult ut och köttslamsan gled ned i stövelskaftet. Han blev mörk i synen, höjde sitt ridspö och röt:
   "Vet du inte hut, tattare!"
   "Sa du tatter, din jävla Alnarpskorpral? Säj om de en gång till!"
   Vallackaren hade sprungit upp med den blodiga kniven i högsta hugg. Han såg vild och farlig ut. Han tog ett steg mot den lille inspektorn, blåste på eggen och gjorde en grov gest med kniven, som antydde att han var redo att behandla en lantbruksinspektor på samma sätt som en häst. Inspektorn lät ridspöet sjunka och förfogade sig hastigt därifrån, följd av försmädliga skrattsalvor. Vallackarens prestige steg med den andres smälek.
   Salvan tog slut och käringen anmälde förhållandet för mannen, som blivit kavat efter framgången mot den lille inspektorn.
   "Spotta i burken", rådde han vårdslöst. "Så mycket etter som du har i käften måtte väl räcka te o stämma blon i fan själv."
   Denna munvighet gillades högljutt av auditoriet. Käringen svalde sin ilska men gav Vallackaren en vass blick som bådade ont i enrum. Emellertid hade hon varit förutseende nog att medföra reservingredienser i ett knyte. Det knöt hon upp och ställde sig sedan med ändan i vädret att älta ny salva i lerkrukan. Vallackaren begagnade tillfället att skärpa sina knivar.
   Medan käringen sysslade med salvan observerade en spefågel, som stod bakom henne, att hon ej hade någonting onödigt på sig under kjolen. Det hade hon ej heller, i anseende till årstiden. Spefågeln ville bidraga till den allmänna trevnaden, pekade finger och ropade:
   "Har ni sett! Käringen drar blankt."
   Alla sträckte hals och skrattade. Men käringen var inte den som blev svaret skyldig. Utan att avbryta sitt ältande vände hon på huvudet och replikerade:
   "Blankt e frankt sa fan, när han spegla sej i stekjärnet. Ser du mer än Gud har skapt, e de bäst du går hem o frågar din gamla mor.
   Därmed hade käringen ekrattarna på sin sida och spefågeln dröp av.
   Som Vallackaren satt där och drog knivarna kände han sig allt olustigare att omedelbart återtaga praktiken, magen knorrade på mat och halsen brände som eld av allt brännvinet. Men åtskilliga hästar väntade och han visste för väl hur svår käringen var när det gällde att dra till huset. Å andra sidan understöddes bukens krav av en förtröstan att käringen ej skulle våga mucka offentligt. Till sist kastade han resolut knivarna och kungjorde med demonstrativ karskhet:
   "Folkmassa! Ja håller opp en halvtimme. Arbetaren e sin lön värd. Ja går o tar mej en bit smör o bröd o en bier. Hörde du va ja sa, käring?"
   Innan käringen hann reagera hördes emellertid en röst ur hopen:
   "Sa du smör o bröd? Ja, sovel tycks du ha tillräckligt."
   Interventionen uppskattades livligt av de kringstående och Vallackaren kom hastigt på benen för att hämnas skymfen men fann sig ansikte mot ansikte med Nils, som just trängt sig genom hopen ned i sandhålan. Det var Nils som talat och då fick ju udda vara jämnt och sagt vara sagt.
   Nils var utsövd och nyter och hade gjort marknadstoalett. Han hade bytt ut de bruna mollskinnsbyxorna mot ett par svarta långbyxor, som dragits utanpå stövlarna, och bar grå kavaj. Dess utom hade han satt på sig en låg, blårandig gummikrage, som yttermera framhävde hans stora adamsäpple. Han svängde en stödkäpp med stor silverkrycka. I allt gjorde han ett mycket herrskapligt och vederhäftigt intryck.
   Käringen blidkades med en marknadsgåva, ett huvudkläde av silke, som Nils tog upp ur fickan och presentade henne. Käringen förfasade sig och sade att det var alldeles för mycket och hade så gärna velat känna på kvaliteten men kunde inte för sina nedsölade fingrars skull. Så måste Nils veckla ut schaletten och hålla upp den mot solljuset så att man av glansen kunde se att den var av riktigt silke. Den var småblommig på svart botten och käringen sken som en sol när hon betraktade dyrgripen.
   "Du får ursäkta ifall ja skoja me dej nyss ett tag", sade Nils till Vallackaren, "men ja kom liksom för o bjuda på mellanmål o när ja hörde va du sa kunde ja inte hålla mej."
   Vallackaren strök över och bagatelliserade och menade att när det var Nils så gjorde det ju rakt ingenting. Men om det varit någon annan! Då hjärta i honom!
   "Men nu", återtog Nils, "går vi te vagnen o får oss lit te livs. Ja ska be o få bestå."
   Det var en lisa att få komma upp ur den förpestade sandhålan. Den friska luften från sjön verkade som klart källvatten efter ond medicin.
   Nils hade provianterat furstligt. Han plockade fram en nyrökt ål, som var tjock som en arm, en burk ansjovis, ett stort stycke ost och en bit pariserkorv, som var skär och vacker med vita prickar av ister. Tolv ölhalvor låg svepta i en våt säcktrasa för att hålla svalkan. Det var don som dundrade.
   Käringen och Vallackaren torkade av sig det värsta på hästfilten, Bombi Bitt och jag tog hand om ölet och Nils bröt ansjovisburken med tänderna. Det är ett mycket bra sätt, bara burken är jämn i lödningen. Ar den inte det, trasas bleckplåten gärna sönder, vilket ser slarvigt och oaptitligt ut. Men den här burken var tydligen vällödd, ty när Nils serverade den var den så jämn i kanten som om den öppnats av en späckhökare med amerikadyrk.
   Sedan vi ätit och druckit länge och väl återgick Vallackaren och käringen till den kirurgiska verksamheten medan Bombi Bitt och jag stannade kvar hos Nils. Snart ångrade jag att jag inte följt med Vallackaren. Där borta i sandhålan hade jag åtminstone betytt något: jag hade hållit krukan, grävt i salvan med spaden och hantlangat åt käringen. Men här började jag känna mig som luft. Jag fick inte vara med längre. Nils hade kallat Bombi Bitt avsides. De hängde på andra sidan vagnskorgen med huvudena lutade mot varandra. Nils höll förtroligt Bombi Bitt om halsen och de viskade hemlighetsfullt sinsemellan. Nils instruerade och Bombi Bitt tecknade sig till minnes, det var tydligt. Nu och då nickade Bombi Bitt ja och förståelse eller också gjorde han en fråga. Samtidigt passade han på att sända mig en blick, så fylld av överlägsen viktighet och hemlighetsfullhet att jag var nära att spricka.
   När de slutat sina överläggningar kom Nils fram till mig och gav mig två kronor och sade att jag kunde gå och se på marknaden så länge och åka karusell och kasta ring och köpa lyckobrev och göra vad jag ville, medan han och Bombi Bitt gjorde en sväng på hästmarknaden. Men klockan tre skulle vi träffas utanför Cirkus Brentano, sade han, och då skulle han bjuda på cirkus.
   Naturligtvis sade jag, att jag visst inte brydde mig om hästmarknaden och att jag mycket hellre åkte karusell och att jag för resten halvt om halvt gjort upp med Vricklund att träffa honom så att de för min del gärna kunde bli borta så länge de behagade. Det där om Vricklund, som inte alls var sant, oroade Bombi Bitt betydligt, det syntes på honom.
   Jag hejade käckt när de gick sin väg, men så snart de försvunnit bland hästar och vagnar började de med möda återhållna tårarna strömma ur mina ögon. Då sade någon bakom mig:
   "Va sitter du o bölar för?"
   Jag hade överraskats i mitt förnedringstillstånd av en skolkamrat från Tosterup. Han hörde till de duktiga eleverna i skolan, var en sådan där som jämt räckte upp handen när en annan inte kunde svara. Gud nåde honom, som råkat få se mig gråta! Det måste han märkas för. Jag sprang upp och skrek:
   "Ja gråter för gamle Petter Bock e dö. Har ja inte rättighet te de för dej kanske? Rör de dej, va?"
   "Har du rör o sälja?"
   "Ja, så många du kan svälja!"
   Nu var gruffet ritualenligt igångsatt och vi flög i håret på varandra. Med den slagsmålsteknik, jag tillägnat mig i umgänget med Bombi Bitt, var min motståndare snart till öde lagd. Sedan jag grundligt skrubbat hans ansikte med sand och sedan han erkänt sig vara den värste lipsillen i hela Färs härad, lät jag honom löpa. Småvisslande, med händerna i byxfickorna gick jag att taga marknaden i skärskådande. Min självkänsla var återställd och himlen var åter blå. Jag såg mot nöjesfältet. Där borta snurrade färggranna karuseller som jättelika leksakssnurror och röda, blå och gröna ballonger seglade för vinden. Ljudet av stråkar, bleckinstrument, trummor och positiv trängde genom marknadens sorl.
   Socknarna miltals omkring var avfolkade den dagen. I gårdarna hade de gått man ur huse, husbonde och husmor, barn och tjänstefolk. Endast gamla gubbar och gummor hade cederat nöjet och stannat hemma för att se till djuren. Den väldiga marknadsplatsen myllrade av folk. Och ännu var vägarna till Kivik fyllda av marknadsresande, gående och cyklande, åkande i charabanger, fjädervagnar och kärror.
   I stora gatan var trafikstockningen oerhörd. Piccadilly kan möjligen uppvisa större antal individer per kvadratmeter men knappast så svåra framkomstmöjligheter. Där försöker åtminstone trafikanterna taga sig fram och förbi varandra med minsta möjliga friktion. Så ej här. En skånsk dräng på marknad, som fått litet för mycket till bästa, söker inte undvika friktion. Tvärtom. Han skjuter fram mullbänken, skjuter ut magen, sätter ut armbågarna och gör sig så bredspårig han kan. Det enda, han drar tillbaka, är hatten, som skjutes i nacken på ett utmanande sätt. Alla har väl lika rätt till vägen! Tjo! Här djävlar! Han raglar, slår korsben och låtsas vara fullare än han är. Det är hans sätt att visa världsvana. Knuffas han, knuffar han igen; knuffas han inte, sökar han kontakt. Pigan, som till natten skall rådas med barn, drar honom i rocken. Släpp! Har hon aldrig varit bland folk förr?
   Som båkar i upprört hav postade fjärdingsmännen i gatan med guldgalon kring mössan. I nöjesfältets virvel stod deras doyen, Jonas Halshugg, som var närmare de sjuttio men fortfarande fruktad och respekterad som ingen annan. Han stod där axelbred och stor, huvudet högre än allt folket, stödd på sin väldiga ekpåk. Ansiktet var väderbitet. Det bräckta näsbenet gav det ett visst grymt uttryck. Näsbräckan hade han fått av ett dråpslag med en mankill en marknadskväll i Kivik för många år sedan. På vadmalsrocken bar han guldmedalj för tapperhet i fält, förvärvad i dansk-tyska kriget vari han deltagit som frivillig. När kriget bröt ut var Jonas korporal vid dragonerna i Ystad och den främste på regementet i sabelhuggning. Han tog avsked ur tjänsten och drog ut med danskarna, nyfiken på hur krig gick till i verkligheten. Efteråt sade han, att någon riktig reda och ordning var det inte med det. Han fick sitt elddop i affär med en tysk husar. Jonas gjorde gevär ut och saluterade sin motståndare reglementsenligt. Skred sedan till attack. Men han kom snart underfund med att husaren inte alls följde fäkttabellen. Husaren försökte komma honom till livs med allehanda reglementsvidriga finter. Detta irriterade Jonas, som till slut förlorade tålamodet och röt:
   "Fäktar du inte efter tabellen, din djävel!"
   Varpå han högg huvudet av husaren.
   För sitt välförhållande vid detta tillfälle fick Jonas guldmedaljen.
   Historien har tillskrivits mången annan båld krigare, men jag har med egna ögon sett Jonas' medalj.
   Jonas var inte bara fruktad utan även varmt uppskattad. Han var inte kitslig och ingrep inte i onöd. Rejäla slagsmål fick för honom ha sin ostörda gång, så länge allt gick hederligt och korrekt till. Men han övervakade strängt att fair play tillämpades. Kom knivar och mankiller fram, började Jonas' ekpåk obevekligt att dansa. Och den tog inte falskt. Det var både känt och vittnat. Också var påken, som svängts av Jonas på många marknader, bloddrucken och mörk som mahogny. I all synnerhet avskydde och hatade Jonas mankillen. Vilket ju ej är ägnat att förvåna med tanke på den bekantskap hans näsa en gång i tiden gjort med detta vapen (blydagg, virad med läder). Han brukade säga — det finnes återgivet i häradsrättens protokoll — Bly är värre än järn. Kniv aktar jag inte stort mer än loppebett; bara den inte går i lever eller hjärta, så skadar inte en åderslagning. Men mankillen ignar jag för. Den liksom bedövar.
   I en ring av åskådare tävlade Vricklund på kraftmätare. Skjortan var uppfläkt och svetten ångade från det ludna bröstet. Mörkbrun saliv droppade ur mustascherna. Han utmanade alla och envar. Var så god! Tjugofem öres insats och den tappande betalar avgiften. Dessutom fick medtävlarna en viktig favör: Vricklund slog med en hand endast.
   Bakom Vricklund stod hans Elisa, stillsam och undergiven som vanligt, och höll hans rock på armen. Hon såg trött ut och bytte fot ideligen. Inte underligt att hon var trött för resten, stackaren. Vricklund hade redan tävlat obesegrad två timmar i sträck, upplystes det. Och solen gassade.
   "Nån mer?" ropade Vricklund. "Kom an bara!"
   Då klev en bjässe till smed fram i ringen. Det var en satt, jordfast figur med krumma, korta ben. Men armarna var långa och överkroppen bred och muskulös som en gorillas.
   "Ja parerar två riksdaler", sade smeden.
   "Topp", svarade Vricklund. "O ja slår me en näve."
   "Ja också", kom det tryggt från smeden.
   En susning gick genom åskådarhopen. Det artade sig till sensation.
   De båda tävlande slog i hand och kraftmätarmannen slog av till bekräftelse av vadet. Vricklund kastade den väldiga klubban och smeden högg den om skaftet i flykten som regeln för slika tillfällen bjöd. Därefter mättes skaftet hand över hand. Vricklund vann i mätningen och alltså fick smeden första slaget.
   Kraftmätarmannen kunde endast med möda hålla åskådarna på behörigt avstånd.
   Smeden avpassade omsorgsfullt rätta handfästet på klubban och vägde den över slagsprinten, som sköt upp ur ett hål i hjässan på ett grovt skuret, grant bemålat gubbhuvud av trä. Han kastade en blick bakom sig för att se att svängrummet var fritt, tog ett halvsteg baklänges och började svänga klubban. Ett och två och tre! Han slog ett väl beräknat, dånande rundslag. Dockan flög till väders ut efter skalan, passerade nittio och nittiofem. Man hörde den ej slå i klacken, men signalklockan ringde till tecken att så varit fallet.
   "Den gick i topp", konstaterade kraftmätarmannen.
   "De blir oavgjort! De blir omslag. De kan inte bli annat! Eller också vinner smen", hördes ivriga röster.
   Smeden lämnade utan kommentarer klubban till Vricklund och drog sig stillfärdigt tillbaka.
   Det var Vricklunds tur. Han spottade i näven, fattade klubban ytterst i skaftändan, lyfte den till synes lätt som en hammare och måttade över slagsprinten. Ådrorna vid hans tinningar svällde. Vänd mot smeden sade han:
   "Du slog ett ärligt slag o ett bra slag, sme! Nu gäller de för mej o slå bättre än bäst. Me Guds hjälp ska ja försöka."
   "Flytta er", vrålade han till.
   "Plats", skrek kraftmätarmannen och kastade sig med utsträckta armar mot främsta ledet, som pressades av de bakomstående. Elisa föll på knä i sanden för att vara bättre ur vägen.
   Tre gånger svingade Vricklund klubban. Det verkade som om den varit en organisk del av honom själv. Vänstra benet sträckte han ut som balansstång.
   Klubban föll med ett explosionsartat brak. Dockan hann ingen följa med ögonen. Men i samma nu small det till väders, krasade till och både docka, klack och signalklocka flög i luften. Spillrorna regnade bland de församlade. Gubbhuvudet hade rämnat. Järnbandet kring hjässan hade brustit och belätet var kluvet ända ned i skägget.
   Det blev ett väsen. Massan trängde på, hela kraftmätaren vräktes över ända. Alla ville se det förbluffande resultatet av Vricklunds kraftprestation.
   Kraftmätarmannen svor och rasade. Hans kommers var spolierad för dagen. Han förbannade den stund han föddes men aktade sig noga att fara ut mot Vricklund.
   Smeden erkände sig vara ärligen besegrad och tog upp en tvåkrona. Vricklund kastade slanten till kraftmätarmannen.
   "Här har du te hjälp te reprasjonen!"
   Sedan slöt han smeden i sin ludna famn och tjöt:
   "Kom sme o låt oss va vänner! Ja består ett dussin bier."
   Arm i arm drog de båda kämparna till öltälten. Elisa följde dem med rocken på armen.
   Fem karuseller snurrade på nöjesfältet, men jättekarusellen, som gick med ånga, ställde de övriga i skuggan. Också var allmänna omdömet, att den var det största tabernakel till karusell som någonsin varit i Kivik. Det var någonting annat än de karuseller, som gasterade på tivolin och småmarknader hemma omkring! De karusellerna drogs runt av pojkar, sex à åtta stycken, som sprang i en vandring i karusellens centrum, dolda av målade kulisser. När man dragit fyra gånger, fick man åka gratis den femte. Den här gick som sagt med ånga och var dessutom så ojämförligt mycket större och finare. När den startade blåste en ångvissla precis som när tåget går. Och man åkte på biljett liksom på tåg och en guldsmidd konduktör, som lekte med centrifugalkraften, tog upp biljetterna medan karusellen var i full gång.
   Gångbordet var betäckt med en röd matta och där stegrade sig i tredubbla led svarta, bruna och vita hästar, fullt sadlade och betslade med stång och bridong. Manar och svansar var av riktigt tagel. Over hästarna svävade gyllene gondoler med vackert snidade stävar. Taket var spänt med rödrandigt siden och kantat med en frans av små klockor, vilka pinglade när karusellen gick.
   Centrum, den fasta punkten, utgjordes av en jättecylinder, som delades i fält av smäckra pelare. På dessa fält var målade kråmande påfåglar i alla regnbågens färger. Cylindern dolde ångmaskinen, som även drev positivet, vilket var uppmonterat mellan cylindern och gångbordet. Positivet var stort som en kyrkorgel och när det spelade stod ångan omkring det som imma från ett brygghus. Det kunde exekvera tre särskilda musiknummer. Dirigenten hade endast att lossa ångkranen och ställa in en spak i det önskade läget.
   Först kom det ett stönande ur piporna, sedan lät det puff, paff, paffpaffpaffpaff — tills regulatorn verkade — och så började musiken.
   Karusellen var inhägnad med röda trossar, spända mellan blankpolerade mässingsstöttor. Kring inhägnaden trängdes åskådare i mångdubbla led, skrattande, ropande och utpekande mera sensationella avslöjanden, som åstadkoms av det skarpa luftdraget. Ty när karusellen nådde sin maximihastighet svängde gondolerna ut över åskådarna och de åkande flickornas kjolar stod som krängda paraplyer om bålen på dem. Det gällde att vara klädd under. Avslöjad obetänksamhet därvidlag väckte skoningslöst jubel.
   Jag åkte karusell för en hel krona, det vill säga tjugu gånger, innan jag var mätt på det nöjet och sökte nya sensationer.
   Cirkus Brentano gav föreställningar varje timme, men klockan tre skulle den stora Gala- & Paradföreställningen gå av stapeln. Med hela det internationella programmet oavkortat, med nummer och extranummer och därutöver dagens jätteattraktion: den italienske kraftatleten Signor Alessandro Ven Tricula, vars namn dominerade den stora affischen över cirkusentrén med halvalns-höga bokstäver.

Bombi 20.jpg

   


   KLOCKAN TRE.
   Allmänheten uppmanas att köpa biljetter i god tid.
   ÖPPEN KRAFTTÄVLAN!
   Den som kan nedlägga Kungl. Italienske Hovatleten, Mästerbrottaren & Medaljören
   SIGNOR ALESSANDRO VEN TRICULA
   erhåller Cirkus Brentanos stora guldmedalj och dessutom en premie stor
   KRONOR TVÅHUNDRA KRONOR.
   OBS! KONTANT.
   Obs! Obs! Tävlan sker på eget ansvar.
   Cirkus Direktion vill frånsäga sig alla risker.


   


   Mellan föreställningarna spelade cirkusmusikanterna på en estrad invid entrén. Klarinetten och flöjten pep, cymbalerna skrällde, trumman drillade medan bastrumman satte in sina dova skott.
   Under tiden presenterade sig artisterna för publiken. En efter en kom de ut på estraden, visade någon programdetalj eller utförde ett specialtrick. Alla drog de sig tillbaka med samma gest, den oefterhärmliga gest, varmed cirkusartisten säger Voila! på alla språk.
   Med list och våld lyckades jag ta mig ända fram till estraden under en sådan paus mellan föreställningarna.
   Ut tumlade clownen i sockertoppsmössa och ballongbyxor. Han föll pladask på magen, hoppade kråka och hade sig på alla vis. Han var vitmenad i ansiktet och hade blodröda ögonbryn. När han flatskrattade, vilket han gjorde åt ingenting, drog han munnen ända upp till öronen. I byxbaken hade han en flärpa, som frambragte de mest naturtrogna ljud. I all synnerhet gjorde han lycka med flärpan.
   Ormmänniskan ringlade ut under förhänget i paljetterade trikåer. Hon slog knut på kroppen, tog huvudet under armen och vred sig så att det var stört omöjligt att hålla reda på vilket som var fram och bak. När hon till slut stack huvudet mellan benen och räckte ut tungan, sade en gumma, att det då rakt inte kunde vara Guds mening att folk skulle bära sig åt på det viset med sin kropp. Den styggan skulle bara akta sig att hon inte blev sådan!
   Ett ögonblick sågs direktör Brentano själv i frack och ordnar i entrén. Han kastade blott ett öga på kön vid biljettluckan och drog sig genast tillbaka.
   Jonglören balanserade en hög hatt på näsan och bollade samtidigt med fem mässingsbollar på en gång.
   Förhänget drogs åt sidan och tältöppningen till estraden fylldes av signor Alessandro. Plankorna knakade och gav sig under tyngden av detta kötthus och den järnvikt, stor som en mindre kyrk-
   klocka, som han bar på långfingret och som han hanterade som en ordinär handväska. Han var övermåttan hisklig att skåda. Väl sex och en halv fot lång var han i övrigt dimensionerad som en gödoxe. Nacken liknade en trappa. Buken, spänd som på ett daggklöversprängt nöt, slog ett mäktigt valv över låren. Pannan var så låg att näsroten gick direkt över i mittbenan, de små ögonen sprängdes av blod, läpparna var cyanotiska. Mustaschen låg smal och tät som en klistrad råttsvans under näsan. Han verkade något astmatisk. Han gick i sina ordinarie långkalsonger, hade en svart svettfläckad trikåtröja utan ärmar och om livet ett grön-vitt-rött skärp. På bröstet dinglade guldmedaljer i dubbla rader. Hans blotta åsyn injagade sådan respekt att ingen sade knyst under hans korta uppehåll på estraden.
   Tre drängar släpade med möda bort den stora järnvikten och atleten backade in genom tältöppningen och gav plats för den
   sköna Texas Ros. Lätt och spänstig kom hon dansande ut och kastade sin bredskyggiga filthatt högt upp i luften. Jag lyckades fånga den, när den kom ner, och ville genast överräcka den åt henne. Men hon nickade leende mot mig och sade:
   "Tjänis du! Håll den så länge åt mej, är du bussig."
   Jag satte näsan i vädret och såg mig omkring. Hon hade känt igen mig, till och med tilltalat mig och kallat mig bussig. Och jag stod där och höll hennes hatt! Hennes cowboyhatt! Jag önskade blott, att Bombi Bitt hade bevittnat detta. Då hade han fått se vem han stungit hade!
   Texas Ros var klädd som en äkta präriens dotter. Hon hade gula ridstövlar med stora sporrar, en mycket kort kjol, besatt med mässingsknappar och läderfransar, patronbälte om den smärta midjan och höga kraghandskar på händerna. Instuckna i bältet bar hon två bowieknivar och två grova revolvrar. Lasson var uppskjuten på hennes vänstra arm.
   Hon skakade på huvudet så att de svarta lockarna stod i ett svall kring ansiktet och gjorde ett tecken åt musiken, som genast tystnade.


   Klarinettblåsaren bytte ut klarinetten mot ett åttaradigt dragspel. Ackompanjerad av detta sjöng Texas Ros Den övergivna från Wild West. Rösten var måhända något sträv av cigarrettrök, men så var det ej heller någon operapublik som lyssnade. Det var en tacksam och beundrande marknadshop, för vilken Texas Ros verkligen representerade det vilt romantiska.


   Den övergivna från Wild West

   O Kentucky-Bill din bild inför mig står
   med en cowboyhatt på sned på lockigt hår.
   Och din blick
   ack om jag fick
   all världens gods och gull än sen!
   Jag det bytte strax mot dina ögons sken.
   
   Aldrig skall jag glömma att min högra hand
   den har smekt din kind som brynts av präriebrand.
   I mitt öra
   att förföra
   dina läppar viskat ord
   som gjort mig till lyckligast på denna jord.
   
   Som en son av prärien red du din mustang.
   Som en gentleman du dansade fandang.
   Och i valsen
   när om halsen
   du mig höll min salighet
   icke ens beskrivas kan av en poet.
   
   Men den sol som stiger opp går även ner
   och min lyckas sol den skiner icke mer.
   Den gick ned
   i västerled
   den kväll på Frisco-Jacksons krog
   då du sköt en bov och sen till flykten tog.
   
   I mitt öra ringer än pistolens knall
   och den dova dunsen utav bovens fall.
   Och paniken
   bland publiken
   när en flod av blod sig bröt
   utur skurkens bröst och över golvet flöt.
   
   Tag fast mördaren! man skrek
   som en besatt.
   Och sheriffen kommer, ropar: vad är fatt?
   Fönster krossas
   bössor lossas
   på mustang du jagar bort.
   Dock du sade: jag är åter inom kort.
   
   Svartsjuk dödar mannen flyr sen lagens arm
   men flyr också från sin flickas kvalda barm.
   Rösten kväves
   barmen häves
   när jag tänker på min vän.
   Skall jag aldrig mera finna dig igen?
   
   Under hjärtat på den Ros vars knopp du bröt
   vilar nu en kärlekspant så ljuv och söt.
   Skall min kärlek
   bli min smälek
   skall mitt barn bli faderlöst?
   Hellre sticker jag min bowiekniv i bröst.
   
   Varthän drog du när du flydde, säg min vän?
   Hör min röst som städse kallar dig igen.
   Ack mitt hjärta
   fyllt av smärta
   ropar endast efter dig.
   Som en blind i mörker söker jag din stig.
   
   Mången, mången natt jag vakat mörk i sinn
   då en sällsam röst har viskat: sök och finn!
   Billy längtar
   och han trängtar
   efter vännen som han svor
   kärlek och vars bild uti hans hjärta bor.
   
   Så kring världens alla länder går min rund
   och skall gå så till min levnads sista stund.
   Ack, vänd åter
   jag begråter
   jag besvär dig: kom igen!
   Innan Rosen vissnat har på stängelen.


   


   Sången belönades med applåder och ljudliga bifallsrop. Gumman, som nyss uttryckt sitt ogillande av ormmänniskan, sympatiserade med Texas Ros.
   "Ockockock", beklagade hon. "Tänk o dra lann o rike ikring i såna omständigheter! Men de syns inte på na. Hon snörar sej naturligtvis, stackaren. Ja kan undra när hon ska barna."
   Texas Ros ryckte till sig sin hatt utan att tacka med så mycket som en blick, vilket grämde mig en smula. Med en handrörelse äskade hon ljud och kungjorde att visan fanns tryckt till salu i biljettluckan för tio öre. Därpå försvann hon hastigt, ty klockan i entrén tillkännagav att en ny föreställning började. Tältvakten återupptog patrulleringen för att mota bort nyfikna, som ville skära titthål i tältduken.
   För tio öre förvärvade jag visan, som än i dag är en prydnad för mitt bibliotek. Men sedan? Nöjesfältet hade ju så mycket mera att bjuda. Men all min håg stod till hästmarknaden. Jag kunde slå vad om vad som helst att Nils Gallilé och Bombi Bitt höll till där. Och ditåt drogs jag därför oemotståndligt. Likväl var jag fast besluten att inte låtsas se mina två kumpaner, om de kom i min väg. De skulle bara inte tro att man var angelägen!
   Jag undvek trängseln i stora gatan och tog vägen längre ned mot stranden, där det var lugnare och framkomligare. Här sov trötta och fulla människor i gräset och här levdes familjeliv kring matsäckskorgarna. Pojkar styrde sina drakar med osynliga snören. Nere vid strandbädden plaskade spritt nakna barn medan äldre, allvarliga personer tvättade fötterna.
   Havet låg strålande blått. Dess vida spegel bröts endast av en jakt som för barkade segel, vilka knappast fylldes av den lätta brisen, lättjefullt stävade mot Kiviks hamn.
   På hästmarknaden var väl de flesta affärerna undanstökade så dags på dagen men ännu kommersades det livligt. Spekulationsköpen skulle avvecklas och dåliga förvärv om möjligt schackras bort. Hästarna skådades noga i mun, ty här gavs intet till skänks. Dolda fel förtegs eller förnekades och obefintliga förtjänster prisades. Det var till att se upp med ögonen eller med pungen! Stora pengar omsattes. Efter uppgjord affär dracks likköp ur medhavda halvstopsbuteljer, varvid både säljare och köpare dyrt svor att han kom fattigare från marknaden än han dragit dit.

Bombi 21.jpg


   En god stund vankade jag omkring bland hästar, bönder, prejare och drängar innan jag upptäckte Nils. Men Bombi Bitt syntes inte till. Nils höll på att underhandla med en äldre, fetlagd liten lantman, som förde ett brunt sto och en svart valack till salu.
   Jag äntrade en bakvagn och kröp ihop bakom en hösäck, där jag obemärkt kunde se och höra vad som försiggick.
   Nils krängde för andra gången läpparna på valacken, hukade sig och synade tandgården med yttersta omsorg. Den lille mannen sade tryggt:
   "Ja, vassego o se. De tåler o titta på."
   Nils torkade av händerna i manen och anmärkte, att valacken föreföll litet svullen i höger bak — precis som om han sett detta i munnen på den. Men ägaren bestred att någon svullnad förefanns och både Nils och han undersökte högra bakbenet utan att likväl nå enighet därvidlag. Nils gick långsamt runt djuren och mönstrade deras exteriör.
   "Märren passar mej", utlät han sig och spottade över axeln, "men hästen e däremot nästan motbjudande. Ja vet inte direkt va de e. Ställningen e där inget fel på o traven va bra, efter va ja ju så' när han visas opp. Han e väl inte lungpipare eller krubbitare?"
   "Bägge öken e oppfödda hos mej o ja har aldri märkt nåna fel me dom. De e de enda ja vill garantera för o de kan Otto här intyga. Han har tjänt dräng hos mej hela tiden."
   Otto verifierade dessa husbondens uppgifter och tillade, att det väl vore mer än märkligt om något fel kunnat flyga på djuren på vägen till marknaden.
   "För resten", fortsatte lantmannen, "går de ju an o ta märren, om vi enas om priset, så får hästen gå hem igen i nödfall. Här e ju inget köptvång o ja e inte den som e nödd te o sälja heller för den delen."
   "De e väl ingen som har tvivlat på annat", avvärjde Nils. "De märks min själ på priset, va de beträffar. O för de andra ser man nog urskillning på folk! Men ska vi handla e de lika bra ja tar bägge. De har ju gått i par så länge de e körda, om ja hörde rätt?"
   Det hade de.
   "Se, de e som ja sa me hästen. Ja kan inte peka på nåt fel o ja vill för den delen visst inte påstå att där e nåt fel. Men när man Bratts me hästar i all sin tid så blir de me dom precis som me fruntimmer. Där e en o annan som man inte tycker så bra om som de andra, fast man inte kan säja varför, om de så gällde på avlagd ed ve tinget."
   "Jojo, de kan nog ha sin riktighet", medgav lantmannen. "Men när de gäller dolda fel så e de allt värre me fruntimmer än me ök. För en käring kan en få dras me hela sitt liv, om hon så e både krubbitare o slåkula. Den tar en inte te marknads o säljer." "Nä, inte ens om hon går gall", inflikade drängen.
   De skrattade hjärtligt alla tre och Nils måste slå sig på låren. Men han sansade sig fort och återknöt tråden i affärssamtalet.
   "De kan ju hända ja gått här för länge o spankulerat i da. Kanske de hade varit bättre o slå te tidiare på dan, men jag tyckte priserna höll sej väl höga. Emellertid och emedan blir man ju aldri klok förrän bakefter. De e nog också på de viset att man går å blir alltför försiktig när man e ute o handlar för andra."
   Nu spetsade säljaren öronen.
   "Handlar han inte för eget bruk?"
   "Nä", skrattade Nils, "för min egen personliga del har ja inte mycke på Kiviks marknad o göra. Förhållandet e de att ja själv har allt mitt lagt på remonter därhemma. Men dumt nog har ja lovat en arrendator, ja har på en utgård, lit hjälp så han får full oppsättning. Va tack man får visar sej på sista slutet, sa han som hade hjälpt tjuven å fånga sin egen ko. Men, för o bruka allvar, resonera ja som så att ska man ända borga e de lika bra o själv se efter så de blir valuta för pengarna."

Bombi 22.jpg


   Det där med utgården och arrendatorn och remonterna imponerade märkbart på lantmannen, som tog ett tag i mösskärmen. Själv var jag fullkomligt överväldigad av de avslöjanden, Nils gjort om sig själv när han trodde sig vara inkognito. Jag vågade knappast tro mina öron och tankarna snurrade runt i huvudet på mig. Var Nils en förklädd prins? Hans maner och världserfarenhet var då lätt förklarliga. Var låg huvudgården? Jag höll på att spricka av nyfikenhet. En huvudgård, där han enbart födde upp varmblod till remonter! Vad tvingade Nils att uppträda i den skepnad han gjorde? Säkert låg någon blodshämnd eller någonting annat hemskt och äventyrligt och spännande bakom. Jag såg redan i andanom huru jag introducerade Nils i all hans glans i mitt hem. De skulle allt göra stora ögon därhemma!
   Jag var så upptagen av mina funderingar att jag ej lade märke till vilket håll Bombi Bitt kom ifrån. Det föreföll mig som om han plötsligt vuxit upp ur jorden. När Nils varseblev Bombi Bitt, tog denne av sig mössan och bockade sig så ödmjukt att det röda håret föll i ögonen på honom. Det var tydligt att Bombi Bitt fått veta vem Nils i verkligheten var!
   "Hallå", besvarade Nils hälsningen, "va gör du här din rödnacke? Har du inte annat o göra än o ränna te marknads? De vore bättre du vore hemma o hjälpte din far i arbetet, så han kunde göra rätt för sej mot folk."
   Det här började överstiga mitt förstånd. Bombi Bitt och jag hade ju farit till marknaden i sällskap med Nils själv. Och vad Bombi Bitts fader angick — om han nu hade någon — så var denne ingen fågel i handen. Såvitt känt vore han mera att likna vid tio fåglar i en skog, som ingen visste var den var belägen.
   "De e ju inte Kiviks marknad mer än en gång om året", urskuldade lantmannen, "o vi har ju alla vatt barn en gång."
   "För allan del!" sade Nils. "Ingen kan va mer barnkär än ja. Men när man har femtusen riksdaler te gode hos faren på inteckning o inte har sett ränta på halvtannat år, så tycker man likaväl att de e harmeligt att de har rå o slänga ut pengar på marknader o sånt."
   Bombi Bitt blev inte alls förkrossad av Nils' klander. Tvärtom ställde han sig bredbent och kaxig, satte mössan i nacken, lirkade med öronen och sade spotskt:
   "För de första har ja bara köpt för fem öre knäck, men på samma gång har ja sålt för tre kronor vispar som mor hade gjort. För de andra behöver patronen inte o va bange för pengarna, som står inne hos far, för ja skulle hälsa så mycke ifall ja så' patronen att snart så krusar far inte för delation längre. De e som de står skrivet i skriften, att te sist, när allt varder oppenbart, så hjälper Fan de sina. För i förra veckan fick vi brev ifrå Amerika att fars bror, som var lokomotivförare där, e dö. Han har inte gett sej tekänna på de sista sexti åren men nu e han dö. O han har lämnat efter sej trettitusen i amerikanska pengar o lokomotivet te på köpet o allt får far ärva som va hans ende bror. O nu te hösten e de frågan om de inte e bäst att ja reser te Amerika o hämtar hem lokomotivet o när ja bara får hem de så ..."
   Jag skulle inte ens längre ha blivit förvånad, om han påstått att Franskan brukade åka efter fyrspann i vardagslag. Nils syntes ett ögonblick förbluffad men fattade sig och stoppade Bombi Bitts svada med en blick, som kunnat tysta en stenkross.
   "Ja har ju hört talas om de där amerikaarvet å prästen därhemma", sade Nils. "Men hälsa du din far att guld förgår men redbarhet består. Han hade inte skämt ut sej om han hade tackat för lånet. Ja för min del blir tacksam när jag får mina utborgade pengar o när vi väl blir kvitt en gång, så frede mej Gud från fler affärer me honom."
   Nu vände Nils sig till lantmannen och sade i det han rådfrågade klockan:
   "Nä, tiden lider. Ska de bli handel, ska de bli. Annars får ja tacka så mycke för angenäm bekantskap. De va ju sex för bägge som de står?"
   "Nääh", skrattade den andre, förlägen och smått förargad på samma gång. "De har aldri vatt tal om annat än sju. Varom inte får de följs åt hem."
   "Te de priset har ja inte mina pengar. Men ja ska sträcka mej te sex o tjugefem", sade Nils och offererade sin högra hand. "Inte de? Sex o femti då! Sex o femti! Vi ska väl för fan inte hålla aksjon."
   Den andre stod på sig, men Nils grep hans högra hand med sin vänstra och makade till handslag. Så fick det vara hänt och handlat var handlat. Nils tog upp plånboken, drog av stålklämman så att det klang i den och bläddrade i stora sedlar. Letade fram en femtiokronorssedel och sade:
   "Här e femti i handpeng o de sexhundra blir på sedel i da åtta dar."
   Lantmannen hajade till, när det blev tal om revers, och rörde inte vid den erbjudna handpenningen. I detsamma tog Nils sig ärende till valacken, vände ryggen till och undersökte på nytt det misstänkta bakbenet. Lantmannen begagnade tillfället att vinka Bombi Bitt till sig och jag hörde huru Bombi Bitt i förtroende viskade till honom:
   "Han! Ajajaj! Han har över tjuge hästar på stall."
   Den upplysningen inbringade Bombi Bitt en blank silverslant. Nils släppte bakbenet, rev ett blad ur en anteckningsbok och redde sig att skriva med plånboken som underlag.
   "Hm, hm", muttrade lantmannen och klådde sig bakom örat.
   "De e ju inte precis vanligt me kredit i marknadsaffärer."
   Detta stack Nils. Han slog flata handen i plånboken och sade: "E de så ja inte e betrodd, så säj bara ifrå. Ja e inte den som blir stött för de. Ja e själv noga ifråga om krediten. De e ju inte tal om själva summan. De ser ni nog själv, man. (Här gjorde han en gest åt plånboken, som gapade som en glödgad mussla över sitt innehåll.) Men saken e den att ja ska på hingstföreningen i morron bittia, där ja e kassör, o ja har för princip o aldri röra ve andras pengar. Då får hellre kommersen va."
   "Ja ser nog skillnad på rejält folk", försäkrade lantmannen, rädd att affären skulle gå om intet. "Handelen e ju för resten gjord o nu ska vi dricka likköp."

Bombi 23.jpg


   Han drog upp en blomstermålad plunta ur innerfickan medan Nils spottade på en timmermanspenna och författade reversen på de sexhundra. När det var gjort, fick drängen bevittna. Och då allt sålunda var lagligen köpt och slutet drack kontrahenterna varandra till ur den blomstermålade, varpå Nils anförtrodde hästarna åt Bombi Bitt.
   "Du har inte mer o göra än du kan ta öken o le dom te min spektor, så ska han få beske om en stund."
   "De kan ja", svarade Bombi Bitt villigt och knopade ihop grimskaften. "Men de va sant, patronen! Ja träffa spektoren för en halvtimme sen o han sa att om ja fick syn på patronen så skulle ja hälsa o säJatt han behövde en tias peng te utlägg. Om ja får tian, så kan ja lämna honom den när ja kommer me hästarna."
   Bombi Bitt hade sattyg i sinnet, när han sade detta, det såg jag genast. Och Nils' min var obeskrivlig och det såg ut som hade han svårt att hålla sig för skratt, när han tog upp plånboken och överräckte en sedel till Bombi Bitt. Denne spottade på sedeln och gjorde en kula av den, som han stoppade i örat, varpå han ledde bort hästarna. Jag smög mig ned från mitt gömställe och följde honom på behörigt avstånd.
   Bombi Bitt korsade stora gatan och fortsatte ett stycke västeröver men tog sedan av åt Hvitemöllahållet tills han nådde en sänka norr om marknadsplatsen. Där vek han åt höger, drog tvärsöver landsvägen och ut på heden mot sjön. Väl ute på fritt fält manade han hästarna i trav, sneddade mot söder och stannade först i nordöstra hörnet av hästmarknaden. Jag hade tagit en genare väg och var där före honom.
   Platsen var av gammalt illa känd. Den var ett tillhåll för outsiders, icke erkända medlemmar av den hedervärda hästbörsen. Där släppte man inte grimskaftet med vänstra handen förrän den högra höll om reda pengar. Där frågades inte efter namn eller hemvist. Där spordes ej om dolda fel, ty allt såldes utan retur eller ansvar och frestetid räknades ej. Tageltjuvarna, som smugit omkring på marknadsplatsen med saxen gömd i rockärmen, kom dit med fyllda säckar och avsatte sitt tjuvgods.
   Jag fann mig här mitt uppe i ett brokigt, sällsamt liv, som nästan skrämde mig. Jag knuffades hit och dit och var nära att falla över en knivad tattare, som låg bakbunden på en presenning. En svartmuskig kvinna, som satt på huk vid hans sida, spände klor och väste åt mig att se upp. Hon vaktade troget den fallne och scha- sade bort flugorna från ett otäckt, gapande sår i hans ansikte, ett s. k. hallandssnitt, som gick från munnen upp till örat. Ännu sipprade litet rött blod mellan de mörka blodlevrarna. Halva överläppen med mustasch hängde ned över hakan och blottade några tänder som på ett dött djur. Han sov med rosslande andetag. Runtomkring honom trätte, svor och köpslog mörkhyade affärsmän. Det var ett prejande och macklande utan all ände. Oöverkomliga prisdifferenser klarades ibland genom klockkastning det vill säga säljare och köpare bytte klockor obesett. Dessa byten ledde lätt till bråk, då det befanns att mässingsklockor utan inkråm voro i svang. En puckelrygg, som hade en så stor svulst på ena sidan av halsen att han verkade tvehövdad, hoppade omkring med ett flänsjärn i handen och erbjöd sig att för femtio öre skrapa bort slaktstämplar från märkta hovar. En kringstrykande zigenerska salubjöd lyckobrev med arsenik i.
   Så snart Bombi Bitt kom gav jag mig till känna och glad var jag för det. Det kändes så tryggt att ha honom vid sin sida här. Naturligtvis andades jag inte en stavelse om att jag sett honom sedan vi skildes efter frukosten.
   "Har du sett Nils här?" frågade Bombi Bitt.
   "Nej", svarade jag. "Har du?"
   Det var på ett hår när att jag tillagt: Var är inspektoren? men lyckades svälja den förrädiska frågan.
   "Då e han här strax, ska du se", sade Bombi Bitt.
   Nils är sin egen inspektor, tänkte jag. Underligt! Men egentligen är det ju inte underligare än allt det andra.
   Bombi Bitt var odrägligt överlägsen och avböjde bestämt min anhållan att få hålla hästarna ett slag med motiveringen att det lätt kunde hända någonting och att han i så fall vore dödens kattunge. På min fråga, hur Nils och han haft det, svarade han smackande att det varit livet i Kina och döden i Japan men i det stora hela saker och ting som jag inte kunde förstå. Och han undrade nedlåtande, hur jag haft det, om jag åkt karusell och ätit karamell.
   Jag anlade moteld med Vricklund och smeden och kraftmätaren och Texas Ros och hennes cowboyhatt och ljög att Texas Ros lovat att skänka mig en lasso på villkor att jag aldrig lånade ut den till någon, vem det vara månde. Den där lögnen om lasson sökte Bombi Bitt svårligen, vilket tröstade mig inte så litet.
   Nils hade ingen svårighet att bana sig väg genom den larmande skaran, när han inom kort anlände. Man drog sig villigt och nästan vördnadsfullt åt sidan för honom. Han var tydligen känd och aktad här. Vid åsynen av mig studsade Nils och gav Bombi Bitt ett frågande ögonkast samtidigt som han gjorde en gest mot mig med tummen. Bombi Bitt skakade på huvudet varpå de brast i skratt båda två. Detta (örtröt mig, ty jag trodde det var åt mig de skrattade. Men Bombi Bitt sade:
   "De var den dummaste bonddjävel ja har sett i mitt liv."
   "Ja, han har ju en del o lära innan han blir grosshandlare", replikerade Nils. "Nu e de lika bra han kör hem o lägger sej i kakelugnsbänken o läser femte bönen i Fader vår."
   "Ifall han kan den, ja", insköt Bombi Bitt.
   "Men de här skötte du i alla fall som en hel kar", återtog Nils, "de berömmet ska du ha. De va bara när du börja me amerikaarvet o lokomotivet som ja höll på o bli förvillad. De värsta va att ja knappt kunde hålla mej för grin o ja våga så sant som ja står här inte se på bonden. Var tar du allt ifrå?"
   "De kom för mej rätt som ja stod där", sade Bombi Bitt med låtsad anspråkslöshet.
   "Ditt bästa påhitt va ändå de där med tian! Hihihi! Koss i Jössu namn! De e så bra som om ja hade hitt på de själv. O tian den får du behålla, för den har du ärligen förtjänt."
   Den glädjestrålande Bombi Bitt satte handen för örat, andades in så djupt han kunde, spände kinderna till bristningsgränsen och lyckades på det sättet blåsa ut tian ur örat. Han slätade triumferande ut sedeln och lät mig se på den och känna på den ett tag. Därpå knycklade han åter samman den och stoppade den tillbaka i örat, försiktigt seende sig omkring. Ty omgivningen var osäker.
   Nils satte händerna som lur för munnen och ropade tre gånger:
   "Jens Mangepenge! Jens Mangepenge! Jens Mangepenge!"
   Ropet upprepades från skilda håll: Jens! Jens! Jens Mangepenge! och i blinken var Jens där. Han var en liten tjock, hjulbent, dansk hästkrämare med små mörka, rappa ögon. I den röda halsduken hade han en pärla stor som en kastanj. Hans svarta kubb satt djupt nedtryckt i pannan, vilket i förening med ett buttert drag kring munnen gav honom ett visst stångligt utseende.
   "Hva Fäen er dette her for noe Raaberi", muttrade han. "Naah, er de du, Niels!"
   "För export", svarade Nils kortfattat och pekade på sina hästar. "Javer de?"
   "Inte på en vecka."
   Detta svar syntes tillfredsställa dansken, som underkastade hästarna en snabb okulärbesiktning och därefter stack handen under västen.
   "Hvor mange?" sporde han.
   Nils räckte upp fyra fingrar och sade:
   "De e gott pris."
   "Er de exportpris?"
   "Lika säkert som sex o femti e mer än fyra."
   "Vel, saa siger vi de Fire, Værsgo!"
   Det var ord och avsked. Nils fick fyrahundra i danska sedlar och dansken vinkade till sig en dräng, som befriade Bombi Bitt från ansvaret för det bruna stoet och den svarta valacken.
   Mina tankar brottades med det affärsmysterium jag fått inblick i. Jag ställde hastigt upp problemet efter räknelärans regler. Om en man köper ett par hästar för sexhundrafemtio kronor och säljer dem för fyrahundra, huru mycket förtjänar han då? Det blir lika med salupriset minus inköpspriset. 65O ifrån 4OO ger mig vad? Det går inte? 4OO-65O. Nej, det går inte alls, ty man kan inte låna. För ett ögonblick stod det stilla i huvudet på mig men plötsligt föll det som fjäll från mina ögon och hela skälmstycket var uppenbart. Borta var den förklädde prinsen med remonter och utgårdar och kvar var den gamle Nils Gallilé. Och Bombi Bitt var bara Bombi
   Bitt! Men innerst inne var jag mest nöjd med det så. Och jag slog en halvvolt i glädje över att de båda andra ej längre hade några hemligheter för mig.
   "Snart ska du få se på andra volter", sade Nils, " för nu ska vi på Cirkus. Gå ni före så länge, pojkar, o vänta ve ingången så kommer ja sen. Ja ska bara hämta märren o se o få de andra byxorna på mej. Om ja inte tar fel så träffar ni bekant folk ve cirkusen."
   När Bombi Bitt och jag sneddade marknadsplatsen på väg till cirkus, kunde jag ej låta bli att anförtro honom att jag legat gömd bakom hösäcken i vagnen och både hört och sett huru Nils köpt hästarna. Förskräckt högg han mig i armen, såg sig omkring åt alla håll liksom rädd att någon lyssnade och viskade i örat på mig:
   "Kuck Lusk Lan!"
   Sedan jag gjort stora tecknet lugnade han sig emellertid och skrattade gott och sade:
   "Du får medge att de va kymigt i alla fall. Ja kan inte låta bli o tänka på den där bonden! Nu när han kommer hem i kväll så låser han in Nils' revers i cheffanjén precis som de va Kronans sedlar. O sen i veckan som kommer går han flera gånger om dan o låser opp o ser efter att den e där. O i da åtta dar spänner han för flack-vagnen o reser o ska hämta pengarna. Där kan han resa som Jerusalems skomakare, hihihi."
   "Men de e väl inte riktigt rätt", försökte jag invända.
   "Va e du för en", klippte Bombi Bitt av. "Har du aldrig vatt me i de riktiga affärslivet förr?"
   Det hade jag ju inte och så var intet mer att tillägga om den saken.
   På vägen kom vi till ett konfektionsstånd och där växlade Bombi Bitt sin tia och köpte ett stärkt förhänge, stort som till en frack, och en nedliggande, dubbelvikt stärkkrage och en brokig rosett i form av en fjäril av bleckplåt, som var att sätta fast i kragen med en fjäderklämma. Han tog sig riktigt avundsvärd ut, när han skrudat sig i allt detta. I ett annat stånd tillhandlade jag mig en stor, röd pappersros med vit spetsmanschett om skaftet, vilket Bombi Bitt gjorde narr åt mig för. Men jag log invärtes, ty den vackra blomman var ämnad åt Texas Ros.
   Cirkus Brentano förberedde dagens stora slag, Gala- & Paradföreställningen. På estraden spelade musiken medan artisterna presenterades av direktör Brentano själv såsom conferencier. Hans babyloniskt förbistrade svada skar genom marknadens larm.
   Som Nils förutspått träffade vi bekanta. Invid entrén väntade nämligen Vricklund och Vallackaren med sina kvinnor. Vallackaren hade fått på sig sina civila kläder och käringen var nytvättad och ståtade i sin marknadsgåva, silkeschaletten. Vricklund sken av öl och framgång. Även den försagda Elisa syntes nöjd med sin dag, där hon stod med famnen full av påsar och paketer, marknadsgåvor till de små därhemma. Vricklund var rundhänt, när han var på det goda humöret och hade välfylld börs.
   Nils kom ridande med silverkryckan under armen. Den skäckiga märren satte huvudet i bringan, när hon banade sig väg genom gatans trängsel. Vi vinkade till välkomst och Nils saluterade oss med käppen och sprang sedan ledigt ur sadeln och band sin springare vid en tältpåle.
   "Se opp för kulan!" skrek han till folket.
   Och märren pruttade och vispade till med bakdelen ett slag och skaffades sig strax en fri halvcirkel bakom sig.
   Nils tog på skämt Elisa under hakan, men Elisa skälvde till som rörd av en brännässla och hennes bleka kinder blev röda. Och Vricklund mörknade och fick någonting oroligt i ögonen. Han sken dock åter upp, då Nils slog honom på axeln på sitt frejdiga sätt, och tog Nils om halsen och andades öl i ansiktet på honom och dunkade honom i ryggen hårdhänt och hjärtligt. Varpå Nils ursäktade sig för ett ögonblick. Han måste över till mr Smith i Vaxkabinettet och återlämna den fina stödkäppen, som han fått låna av Voltaire. Det var snart uträttat och Nils kom tillbaka och köpte biljetter åt oss alla. Första plats! beordrade han flott. Dagen hade varit lyckad.
   På främsta bänken fick vi våra platser. Den var alldeles intill barriären och sittbrädet var klätt med röd duk. Elisa skrevade och drog ihop förklädet om sina paketer och bjöd på knäck ur en stor påse. Men Vricklund öppnade sin nattsäck och bjöd på öl. Vallackaren var slagen av morgonens gällsupar. Hans fingrar slöt sig visserligen om buteljen, som stacks i hans hand, men de tunga ögonen såg intet. Sedan han förgäves letat efter munnen, hällde han en skvätt öl mellan halsen och skjortan, släppte buteljen och insomnade med huvudet på barriären. Käringen böjde sig hastigt ned och räddade Gudslånet innan någonting nämnvärt hunnit rinna ut i sanden.
   "De e inte som han e full, de e som han e trött", urskuldade hon och tömde vad som fanns kvar i flaskan.
   "De e som de e marknad", förklarade Vricklund.
   "De e synd i alla fall", sade Nils, "när biljetten e betald. Vi får berätta för honom om cirkusen, när han blir vaken."
   Då och då stack något huvud fram bakom draperiet för artisternas ingång. På arenan gick en dräng och krattade sågspån. Emellanåt avbröt han detta arbete för att energiskt ringa med en klocka. Vad ringandet skulle betyda visste ingen, men det liksom höll spänningen vid makt. Under tiden fylldes bänkraderna och ståplatserna där bakom. Bland andra kom Jonas Halshugg med den fruktade påken i handen och intog en reserverad plats på parkett. Nils och han nickade åt varandra utan hjärtlighet men med den ömsesidiga respekt, som anstår goda sportsmän.
   När det så småningom blivit fullt hus och detta faktum konstaterats av direktören själv, var klockan bort mot fyra. Men då ringde också stora klockan i entrén, musiken intog ställning och öppnade konserten med en smattrande marsch och föreställningen tog sin början.
   Lätt som en älva dansade en liten flicka i ljusblå trikåer in och gjorde sin reverens för publiken, medan drängarna spände en stålwire tvärsöver arenan. Ett ögonblick prövade hon aviren, hängande i krokig arm, steg därefter i en utsträckt dränghand och hoppade vigt upp på linan. Där spände hon upp en kokett parasoll, gjorde ett tecken åt musiken, som gick över i vals, och började som en dröm glida fram genom luften. Under henne härmade clownen hennes rörelser i sågspånet, men lyckades ej fånga någons intresse. Först då den blå flickan fullbordat sin lindans andades åskådarna ut. Applåderna smattrade. Bravoropen skallade. Endast Vallackaren var oberörd.
   Sensationerna följde varandra i snabb takt. Två akrobater gymnastiserade högt uppe under tälttaket, kastade sig från trapets till trapets. Jonglören jonglerade, ormmänniskan ormade sig, svärdslukaren svalde. Under tiden apade sig clownen och lät flärpan ljuda vid varje lägligt tillfälle.
   Direktör Brentano framförde en ponny, som kunde multiplikationstabellen. Då tystnade musiken och clownen förhöll sig lugn. Det var en förunderligt klok ponny. Men vallackarkäringen gillade den ej.
   "Tvi vale för otyg", sade hon. "Den skulle ja inte villa ha på stall för pengar. Den e ju klokare än en människa."
   En jockey i brokig tröja red över höga häckar, som hölls upp av drängarna. Hästen hoppade bra, medgav Nils när han bedömde prestationen, men sitsen kunde han inte godkänna. Ryttaren satt som en kråka på ett hemlighustak, tyckte han. Och olikt var det inte, ty jockeyen satt uppflugen i sadeln med knäna uppdragna under hakan.
   Efter häcklöpningen infördes den bengaliska tigern Blodig av sin tämjare, ett med stor spänning emotsett nummer. Käringen försökte väcka Vallackaren, som hängde betänkligt utanför barriären, och när detta misslyckades vädjade hon till Vricklund, som med ett tag i nacken drog ned den sovande mellan barriären och bänken. Där var han ur vägen. Och det var säkrast, ty Blodig var en människoätande tiger och en fruktansvärd best. Han var gul med svarta ränder och minst två meter lång. De hemska käftarna var i stånd att klippa av ett människohuvud så lätt som om det varit en rädisa. Ögonen syntes blott som smala, gröna strimmor, vilket verkade lömskt och listigt. Tämjaren var en liten muskulös, gulhyad man med ögon som kol. Han gick baklänges med en lång spetsig stålgaffel i höger hand och ledde Blodig runt arenan i ett grovt järnkoppel. Vid sidan om tigern höll sig tämjarens assistent med dragen revolver. Då och då måste Blodig utan synbar anledning hållas i schack med ett gaffelstick och detta framkallade så hemska rytanden att blodet ville stanna i en. Efter två varv fördes Blodig upp i mitten av arenan. Då hördes ett rop från artistin-gången, någon som kallade på tämjaren. Denne vände sig om. Så snart Blodig kände sig befriad från tämjarens magnetiserade blickar hukade han sig till språng. Det var ett förfärligt ögonblick. Publiken lamslogs av skräck. Varför sköt inte assistenten? För sent! Med ett enda jättesprång kastade sig Blodig över den olycklige tämjaren och slog honom till marken. Åskådarna greps av panik. Man reste sig från bänkarna, kvinnor skrek och svimmade, barn började gråta.
   "Skjut för fan", skrek Nils. "E här ingen som har en puffert?"
   Assistenten förhöll sig fullkomligt passiv. Blodig stod på tämjarens rygg med sitt jättelika, dreglande gap öppnat över den fallnes nacke.
   "Han e nog redan dö", förmodade Vricklund.
   Så illa var det likväl inte, ty just då gjorde tämjaren ett tecken med handen. Och ett under inträffade. Som en skamsen kissekatt lämnade Blodig sin herres rygg och denne sprang upp, frisk och leende, och slog av sig sågspånet. Varpå han smeksamt strök tigern över ryggen och tog upp en råbiff ur fickan och gav honom den till uppmuntran. Tämjarens triumf var fullständig. Han belönades med våldsamma applåder, fast alla var litet smått generade över att ha låtit lura sig.
   Blodig leddes ut och strax efteråt jagade Texas Ros på en vit mustang in på arenan. Under vilda, eggande rop — som hon själv utstötte — galopperade hon runt. Hovarna slog i barriären, sågspånet yrde. Hatten flög av henne. Hon svängde lasson över sitt huvud, fångade clownen, släpade honom ett halvt varv runt och lät honom ligga. Jag reste mig upp och kastade till henne den röda blomman i förbifarten. Hon fångade den skickligt i flykten och stack den i sin barm. Nästa gång hon passerade gav hon Nils en slängkyss och en eldig blick. Där fick jag! En av cirkusdrängarna kastade upp glaskulor i luften, två åt gången. Hon drog sina revolvrar och sköt kulorna i tusen bitar. Sedan hon tömt revolvermagasinen kastade hon kniv och placerade sina bowieknivar i tältstolparna med överlägsen säkerhet. Åskådarna i linjen hukade sig ofrivilligt ned, ty en flygande bowiekniv är en otäck fågel. Men hennes knivar förfelade aldrig sitt mål. Och hela tiden galopperade hon runt, runt i vild fart. Småningom blev cirklarna snävare tills den vita mustangen slutligen dansade runt i arenans centrum. Det blev en dans! Hästen sökte på alla sätt befria sig från sin ryttarinna, men förgäves. Den krökte rygg som en katt och studsade som om den haft gummiben, den ställde sig kapprak på bakbenen för att i nästa ögonblick efter en våldsam växling slå bakut. Den kastade sig som ett rådjur. Texas Ros satt som fastvuxen i sadeln. Tills hon med en enda klapp på halsen förvandlade den rasande mustangen till ett fromt lamm och satt av med ett graciöst hopp. Då brakade bifallsstormen lös och den lade sig ej förrän musiken blåste fanfarerna, som förkunnade Signor Alessandros utmaning.
   Under djup tystnad avvaktade publiken dagens jätteattraktion, den öppna krafttävlingen. Det blev så tyst att Vallackarens snarkningar verkade pinsamt störande och många ogillande blickar riktades fördenskull åt vårt håll. Trots upprepade sparkar från käringen var det omöjligt att få liv i honom. Han fortsatte att snarka.
   En fyrkantig matta breddes ut mitt på arenan och cirkussekreteraren, en bonjourklädd herre med ett papper i handen, gjorde sin entré. Det lät fint, det där med egen sekreterare, men bonjouren dolde ej de trikåklädda smalbenen och alla kände igen jonglören.
   En tältstol placerades i sågspånet invid barriären och där tog Jonas Halshugg plats på anmodan av sekreteraren. Vad skulle Jonas där att göra? Man undrade och viskade. Men snart blev det klart att Jonas skulle tjänstgöra såsom ett slags notarius publicus, kontrollant och prisdomare under tävlingen. Med sin stora påk och guldranden om mössan var han utan tvivel en god garanti för att allt skulle gå rätt och riktigt till.
   "Var god, herr kommissår!"
   Sekreteraren överlämnade en cigarrlåda till Jonas. Denne tog lådan, vände den och synade den från alla håll och tittade sig därefter omkring med ett halvt småleende. Men sekreteraren började på bruten svenska läsa upp vad som stod på papperet. Först kom signor Allessandro Ven Triculas antecedentia, som i sanning var lysande. Född i Italien av fattiga föräldrar, som gosse fåraherde, avskedad från denna befattning vid åtta års ålder tillfölje ihjälslåendet av en stambagge med blotta handen, därefter elev vid gladiatorseminariet i Rom, den främste i skolan, atlet hos H. M. konungen av Italien vid 18 år, mästerbrottare vid 23, medaljör från alla länder, de medaljer han bär synliga endast ett litet urval ur hans trofésamling, hittills obesegrad, endast tre oavgjorda tävlingar, samtliga med världsmästare.
   Under det hans bravader sålunda kungjordes av sekreteraren hade den ryktbare signoren kommit in med långsamma och värdiga steg och fattat posto på mattan. Han hälsade publiken med ett leende, som blottlade en svart övre tandrad, och korsade armarna över bröstet. Härvid antog överarmarna ohyggliga proportioner. Han var en obestridlig bild av styrka. Men ej av skönhet såsom tidigare beskrivits.

Bombi 24.jpg


   Sekreteraren fortsatte med reglerna för tävlingen. Denna stod öppen för var och en, svensk som utländsk medborgare, kristen som katolik. Likväl ägde tävlan ovillkorligen rum på den deltagandes eget ansvar, enär vare sig cirkusdirektionen eller signor Alessandro kunde ikläda sig några risker för vad som komme att inträffa. Härefter följde reglerna för den grekisk-romerska brottningen, som var mycket invecklade och svårbegripliga. Slutligen — sekreteraren höjde rösten — utfäste sig cirkusdirektionen att till den som kunde besegra signor Alessandro utbetala en kontant summa av tvåhundra kronor samt därutöver tilldela honom Cirkus Brentanos äkta guldmedalJav tolfte storleken. Pengarna och medaljen hade till yttermera säkerhet deponerats hos de svenska myndigheterna, representerade av den närvarande ärade herr kommissarien Jonas Halshugg, som välvilligt etc. etc. Sekreteraren vände sig nu till Jonas:
   "Vat finna ni i tet schatulle, herr kommissår?"
   "Vicket schatull?" sporde Jonas.
   "Ach, vat heta tet?"
   Sekreteraren knäppte med fingrarna och antydde lådan i Jonas' knä.
   "Jaså cigarrlådan, säj de då" sade Jonas och öppnade lådan. Och denna visade sig mycket riktigt innehålla två hundra-
   kronorssedlar och en stor gul medalj, vilket allt Jonas höll upp till allmänt beskådande.
   "Bitte, damen och herrer", utropade sekreteraren.
   "Deponiert! Inget schwindel! Ach nein."
   Åter skallade de utmanande fanfarerna. De upprepades med korta mellanrum utan att någon visade sig hågad att tävla med signor Alessandro.
   Det fanns många starka och djärva karlar bland åskådarna. Det var inte tu tal om det. Men de satt där och såg på varandra och den ene inviterade den andre och det fanns ingen som inte helst lämnade chansen åt en annan. Och rättvisligen måste erkännas att signor Alessandro ej var frestande att ge sig i kast med. Han var just nu i färd med att mjuka upp musklerna medelst en ofantlig kulstång, som han omväxlande pressade med höger och vänster arm. En stor baddare till bonddräng misstänkte något fusk med kulstången och klev över barriären för att pröva sina krafter på den. Han kunde nätt och jämnt jordlyfta den med bägge händer och drog sig snopet tillbaka.
   Så gick en rundlig tid och slutligen såg sig sekreteraren föranlåten att påpeka, att det var en stor ära även att bli besegrad av signor Alessandro och att den besegrade skulle få en minnesmedalj. Då tyckte Vricklund det gick för långt, reste sig och talade:
   "Gode herrar och svenske män! De här börjar o bli för djävligt. Ska svenska folket stå här som ett lamm för Guds ansikte o se tvåhundra riksdaler gå ur landet för den här mohammediske baggadödarens skull? Visserligen e ja en äldre barnafar men ja har alltid resonerat som så att man dör inte mer än en gång. Så vill ingen annan så!"
   Han såg sig omkring, men ingen gjorde honom äran stridig. Vallackarkäringen förehöll Elisa det vådliga i Vricklunds avsikter, men Elisa skakade blott hjälplöst på huvudet. Hon kunde varken göra från eller till, det visste hon för väl.
   "Du Nils brukar åtminstone inte dra dej", försökte Vricklund och slog Nils på axeln.
   Men Nils var olustig.
   "E du rädd kanske?" gäckades Vricklund.
   Det var ordet. Mer behövdes ej.
   "Rädd!" skrek Nils och sprang upp. "Sa du rädd? Ska jag höra de ordet från dej?"
   "Stopp!" lugnade Vricklund. "Ingen rädder här, de vet ja nog. Ska vi säja du eller ja? Så singlar vi om de."
   "Ja visste väl du va tjomme", sade Nils. "De kallar ja ärligt spel. Gubben e min!"
   Bombi Bitt fick förtroendet att singla en tvåkrona. Den hamnade i sågspånet utanför barriären och så många som kunde komma åt sträckte sig för att se resultatet. Kungen hade kommit upp.
   Nils krängde av sig kavajen och kastade den och hatten till Vricklund, jämkade byxlinningen över livremmen och sprang över barriären. Han slog ihop händerna så att det small och tog ett par svajiga steg. Sekreteraren skyndade till och kavlade upp skjortärmarna på honom och började därefter leda hans armar som om han velat undersöka honom för engelska sjukan. Förvånad lät Nils det ske.
   Nils' framträdande till försvar för de nationella färgerna hälsades med kraftiga applåder. De tävlandes chanser bedömdes högljutt, man gissade och höll vad. Men odds stod inte till Nils' favör, ty allmänna meningen var att kampen måste bli alltför ojämn. Nils var visserligen lång, senig och stark och därtill vig och rörlig men han var gängligt byggd och jämförd med den italienske kolossen verkade han konfirmand. Han hade knappast några utsikter, ansågs det. Kommer han under italienaren, sade man, så går vädret ur honom. Men Vricklund, Bombi Bitt och jag, som kände Nils' snarfyndighet, satsade vad vi ägde och hade på honom.
   Signor Alessandro verkade fullkomligt obesvärad, nästan likgiltig där han stod och jämkade till rätta medaljerna på sitt bröst.
   När startklockan ringde var de båda tävlande redo på mattan. Signoren attackerade först genom att ta ett tungt steg mot Nils och sträcka fram högra handen som till hälsning. Men Nils anade något professionellt trick och slog blixtsnabbt till. (Han brukade alltid predika taktiken att slå först.) Hela hans kroppstyngd låg i slaget. Detta stred förmodligen mot reglerna för grekisk-romersk brottning. Det var nog inte heller något regelrätt boxarslag, ingen tekniskt fulländad rak höger. Men det var ett konstlöst och ärligt slag på käften så att det sjöng i tältet och en trapetsstång föll ned från taket. Signoren stupade som en kägla och slog i så att sågspånet pressades fram under mattan och stod som ett moln över arenan.
   Det blev en fruktansvärd uppståndelse. Folk sprang upp på bänkarna, stampade och skrek. Sekreteraren störtade fram mot Nils.
   "Tet icke vara regelrecht", tjöt han. "Tet er komplett olaglig. Jak protesterar."
   Men signoren var långtifrån utslagen och ville själv vara karl för sin hatt. Han hade tagit sig upp i sittande ställning och röt åt sekreteraren:
   "Weck for satan! Han er min man."
   Sedan steg han upp, tungt och klumpigt som en ko reser sig. När han kom på fötter hade han den nedfallna trapetsstången i handen. Han såg hemsk ut. Blodet flöt ur munnen. Ögonen bådade mord. De flesta trodde säkerligen att Nils' sista stund var inne.
   Då Nils varsnade tillhygget i sin motståndares hand tog han instinktivt åt livremmen, men hejdades av ett rop från Jonas. "Låt bli livremmen, Nils!"
   Jonas visste vad som fanns insytt i den livremmen och att den var så god som någon mankill.
   Signoren måttade med stången ett dråpslag mot Nils' huvud. Om det slaget råkat, hade Nils så gärna kunnat köras direkt till kyrkogården. Men Nils kastade sig snabb som tanken åt vänster och lyckades fånga stången i höger handklyka. Ett ryck och stången var hans! Sedan var det ett ögonblicks verk. Nils knackade behändigt och till synes helt lätt signor Alessandro i skallen med stången. Signoren slöt ögonen och gick i mattan utan att ge ett ljud ifrån sig. Och där blev han liggande.
   Publiken förde ett öronbedövande oväsen. Vricklund klappade händer och jublade som ett barn. Men snart visade det sig att man prisat dag innan sol var bärgad. Ty visserligen var mästerbrottaren besegrad men i stället gick cirkuspersonalen till attack mot Nils. Först kastade sig sekreteraren över honom. Denne avfärdades med ett slag som höll på att tömma bonjouren. Därnäst hoppade clownen upp på ryggen på honom och lyckades få struptag. Det såg farligt ut till en början men snart fick Nils luft och skakade av sig clownen som om denne varit en ekorre och torkade av honom sminket med flata handen så att han blev liggande som ett bylte vid barriären. Övermodig av de vunna framgångarna trodde Nils sig nu säker och började bravera lyckan i det han piruetterade runt den fallne signoren, härmande artisternas avslutningsgester mot åskådarna.
   Plötsligt gick en susning genom bänkraderna. Djurtämjaren hade kommit in med Blodig. Jonas fick brått att sätta sig i säkerhet bakom barriären. Endast Nils märkte ingenting. Ovetande om den lurande faran fortsatte han att kretsa kring den besegrade, då och då skämtsamt petande honom i magen med trapetsstången. Bakom Nils smög tigern längs barriären. Alla satt förstummade och lamslagna. Det var ohyggliga ögonblick. Skulle Nils Gallilé, obesegrad av människor, falla offer för djungelns konung?
   Blodig var just mittför vår plats, då tämjaren gjorde ett tecken mot Nils. Dennes öde syntes beseglat. Tigern öppnade sitt fruktansvärda gap och kröp ihop till språng. Då ingrep Bombi Bitt. Han högg en stor påse i Elisas knä, sträckte sig hastigt över barriären och slungade påsen rakt i gapet på Blodig. Denne klippte samman käkarna om påsen. När han åter spärrade upp gapet skedde detta med påtaglig möda och i stället för det blodröda svalget syntes liksom ett stort, brunt segel.
   "Där gick knäcken till barnen", sade Elisa resignerat.
   Till tämjarens häpnad började Blodig uppföra sig som en lekfull kattunge. Han kastade sig på rygg och stack tassarna i mun. När han åter drog ut dem följde långa, sega sirapstrådar med. Och snart hade den människoätande Blodig förvandlat sig själv till ett nystan av sirap och sågspån. Cirkus var besegrad.

Bombi 25.jpg


   Direktör Brentano kom rusande i egen person. Han protesterade på sju språk. Han rasade, svor och grät. Men Jonas Halshugg höjde lagens påk mot honom och förrättade prisutdelningen. På grund av den villervalla, som uppstått, blev akten ej så högtidlig som den förtjänat. Jonas lämnade helt enkelt hela cigarrlådan till Nils med orden:
   "Tag priset! Du har ärligen förtjänat det. Men se att komma fort härifrån."
   Nils förstod denna tydliga vink, fick i blinken på sig rock och hatt och skyndade ut. Nu störtade alla mot utgången. Bombi Bitt och jag lyckades slinka ut bland de första och vi kom lagom för att se Nils kasta sig upp på det skäckiga stoet.
   "Se upp, gott folk!" ropade han.
   Stoet lade öronen bakåt, stegrade sig och satte sedan av i galopp genom stora gatan, där folk tumlade om varandra för att giva plats. Vi sprang efter ett stycke. Bortom tältbodarna red Nils tvärsöver kopparmarknaden så att kittlar och kastruller yrde kring hästhovarna. Vi såg honom försvinna bortåt Hvitemölla. Det är det sista jag minns av själva marknaden.

Illustrerad av Stig Södersten, ur novellsamlingen "Bombi Bitt och jag" utgiven första gången 1932.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki