Fandom

Svenskanoveller Wiki

Klockringningen

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av: Robert Aickman

Han hade aldrig tillhört de många som har en djup aversion mot kyrkklockor, men klämtningarna den där aftonen i Holihaven fick honom på andra tankar. Kyrkklockor kunde sannerligen gå en på nerverna, kände han, även om han var alldeles nyanländ i staden.
   
Han hade varit väl medveten om riskerna med att gifta sig med en flicka som var tjugofyra år yngre än han själv och hade aktat sig för att öka dem med en konventionell smekmånad. Den märkliga kraften i Phrynnes kärlek hade svept dem båda bort från deras tidigare jag; hos honom hade hans hittills nonchalanta och sorglösa inställning till livet efterträtts av en koncentrerad målinriktning på att ge lyckan en fast grund; och hon, som en gång ansetts självisk och nyckfull, var nu med på allt bara hon fick vara tillsammans med honom. Han hade sagt att om de gifte sig i juni så fick de räkna med att smekmånaden inte kunde bli förrän i oktober. Om de hade varit förlovade längre, hade han förklarat med ett allvarligt leende, kunde det nog ha gjorts ett undantag; men som det nu var lade affärsverksamheten beslag på honom. Detta ägde förvisso sin riktighet, för hans ställning i affärsvärlden var mindre betydande än han hade låtit Phrynne förstå. För övrigt hade de inte kunnat vara förlovade längre, eftersom de hade förlovat sig samma dag de möttes, knappa sex veckor innan de gifte sig.
   " 'En by' ", hade han citerat när de bytte till lokaltåget vid en järnvägsknut som i och för sig låg nog så avsides, " 'från vilken det sades att någorlunda långlivade personer kunde hoppas att nå Liverpool Street.' " Han hade börjat kunna skämta om åldern, fast han kanske gjorde det lite för ofta.
   "Vem sa det?"
   "Bertrand Russell."
   Hon hade vänt det lilla ansiktet mot honom och sett på honom med sina stora ögon.
   "Det är sant." Han log bekräftande.
   "Det har jag inte betvivlat." Hon hade fortsatt att se på honom. I det romantiska gasljuset i den charmfulla gammaldags kupén hade han inte kunnat avgöra om hon log tillbaka mot honom. Han föredrog att tro det bästa och kysste henne.
   Konduktören hade blåst i sin visselpipa och tåget dunkade ut i mörkret. Lokalspåret vek av så tvärt från huvudspåret att Phrynne nästan ramlade ner från sätet.
   "Varför går det så långsamt när det är så platt?"
   "Därför att det faktiskt finns kullar och dalar här, även om de inte är mycket att tala om, och de som byggde det här spåret lät det följa terrängen i stället för att schakta sig igenom och bygga vallar." Han tyckte om att kunna servera henne fakta.
   "Hur vet du det? Gerald! Du sa att du aldrig hade varit i Holihaven."
   "Det gäller för de flesta järnvägar i East Anglia."
   "Så att fast det är plattare går det långsammare?"
   "Det är inte så viktigt med tiden här."
   "Jag skulle aldrig ha velat åka nånstans där det var viktigt med tiden eller där du hade varit förr. Då skulle du inte ha något speciellt minne av mig."
   Han var inte riktigt säker på att hon formulerade sin tanke med de alldeles rätta orden, men tanken hade gjort honom glad.
   
Stationen i Holihaven kunde knappast ha uppförts under stadens storhetstid, för den inföll under medeltiden, men den vittnade ändå om en storslagnare betydelse än den som nu kom den till del. Perrongerna var långa nog för att ta emot expresståg som för länge sedan hade valt andra vägar; och väntsalarnas inredning skulle inte ha varit oäven som tillfällig ram för någon utländsk kunglighet. Fotogenlyktor på ställningar liknande sittpinnar för papegojor spred sitt sken över stationspersonalen som uppgick till två man, vilka liksom alla andra invånare i Holihaven såg ut som väderbitna sjömän.
   De två, som Gerald förmodade var stationsinspektorn och bäraren, iakttog honom när han kom gående på perrongen med en tung kappsäck i vardera handen och Phrynne trippande med nätta steg vid sin sida. Han såg att den ene fällde en kommentar till den andre, men ingen erbjöd sin hjälp. Gerald måste ställa ifrån sig väskorna för att kunna räcka fram biljetterna. De andra passagerarna hade redan försvunnit.
   "Var ligger Klockan?"
   Gerald hade hittat hotellet i en resehandbok. Det var det enda som stod upptaget för Holihaven. Men just som Gerald framställt sin fråga, och innan spärrvakten hunnit svara, kom plötsligt den dova klangen av ett ensamt slag från en malmklocka ekande genom mörkret. Phrynne grep Gerald i ärmen.
   Utan att ta någon notis om Gerald vände sig stationsinspektorn, om nu detta var hans befattning, till sin kollega. "De börjar tidigt."
   "Finns alla skäl att vara ute i god tid", sa den andre. Stationsinspektorn nickade och stack likgiltigt Geralds biljetter i fickan på sin jacka.
   "Får jag fråga hur man kommer till hotellet Klockan?" Stationsinspektorn riktade åter uppmärksamheten mot honom. "Har ni bokat rum?"
   "Javisst."
   "För i natt?" Stationsinspektorn såg obegripligt misstänksam ut.
   "Självfallet."
   Stationsinspektorn såg på sin kollega igen.
   "Det är de där Pascoes."
   "Ja", sa Gerald. "Så heter de. Pascoe."
   "Vi går aldrig på Klockan", förklarade stationsinspektorn. "Men ni hittar hotellet på Wrack Street." Han gestikulerade otydligt och ohjälpsamt. "Rakt fram. In på Station Road. Sedan in på Wrack Street. Det går inte att ta fel."
   "Tack."
   Så snart de hade kommit in i staden började den mäktiga malmklockan klämta oavbrutet.
   "Vilka smala gator!" sa Phrynne.
   "De följer den medeltida planläggningen. Innan floden slammade igen var Holihaven en av de viktigaste hamnarna i Storbritannien."
   "Vart har alla människor tagit vägen?"
   Fast klockan bara var sex var det alldeles folktomt omkring dem.
   "Vart har hotellet tagit vägen?" replikerade Gerald.
   "Stackars Gerald! Låt mig få hjälpa." Hon lade sin hand bredvid hans på handtaget till den närmaste kappsäcken men eftersom hon var nära fyrtio centimeter kortare än han gjorde hon inte bördan nämnvärt lättare. De hade säkert redan gått femhundra meter. "Tror du vi är på rätt gata?"
   "Verkar knappast så. Men det finns ingen att fråga." "Det måste ha varit stängningsdags tidigt i dag."
   De dånande slagen från klockan kom nu allt tätare.
   "Varför ringer de i klockan? Kan det vara en begravning?" "Lite sent för en begravning."
   Hon tittade oroligt på honom.
   "I varje fall är det inte kallt."
   "Med tanke på att vi befinner oss på östkusten är det helt förbluffande varmt."
   "Inte för att det rör mig i ryggen."
   "Jag hoppas den där klockan inte ska klämta hela natten."
   Hon ryckte i kappsäcken. Det gjorde honom ingenting; han tyckte redan att armarna nästan lossnat från axlarna. "Titta! Vi har gått förbi."
   De stannade och han vände sig om. "Hur kunde vi göra det?"
   "Det gjorde vi i alla fall."
   Hon hade rätt. Han såg en stor klocka som hängde som skylt i en järnarm utanför ett hus ungefär hundra meter bakom dem. De gick tillbaka och in på hotellet. En kvinna i marinblå dräkt, välväxt men med färgat rött hår och drivor av smink i ansiktet, kom fram till dem.
   "Herrskapet Banstead? Jag är Hilda Pascoe. Min man, Don, är tyvärr inte riktigt kry."
   Gerald kände hur misstron inom honom växte. Hans arrangemang hade gått på sned. Aldrig kunde man lita på en guideboks rekommendationer. Misstaget berodde delvis på att Phrynne envisats med att de skulle resa någonstans där han aldrig hade varit. "Det var tråkigt att höra", sa han.
   "Ni vet hur karlar är när de är dåliga?" sa mrs Pascoe i förtrolig ton till Phrynne.
   "Olidliga", sa Phrynne. "Eller förfärligt kinkiga."
   "Säg när vi kvinnor får en lugn stund."
   "Precis", sa Phrynne. "Vad är det med honom?"
   "Det är alltid samma historia med Don", fnös mrs Pascoe. Så dämpade hon tonen. "Det är magen", sa hon. "Han har haft krångel med magen ända sedan han var pojke."
   Gerald avbröt. "Skulle vi kunna få se vårt rum?"
   "Å förlåt. Ni kanske vill skriva in er först?" Mrs Pascoe lyfte fram en liggare med skamfilade pärmar i konstläder. "Bara namn och adress." Det lät som om hon trott att Gerald tänkte skriva ner en smärre levnadsskildring.
   Det var första gången han och Phrynne skrivit in sig på ett hotell. Hans förtroende för hotellet ökades inte av den långa tid som gått efter datumet för närmast föregående gäst.
   "Det är aldrig mycket liv här i oktober", sa mrs Pascoe med blicken riktad mot honom. Gerald märkte att hennes ögon var lätt blodsprängda. "Utom i barerna ibland, förstås."
   "Vi ville komma hit när det inte var säsong", sa Phrynne blidkande.
   "Jag förstår."
   "Är vi de enda här?" frågade Gerald. Han tänkte att kvinnan kanske trots allt bara ville vara tillmötesgående.
   "Bortsett från kommendant Shotcroft. Det gör väl ingenting? Han bor här för jämnan."
   "Inte gör det någonting", sa Phrynne.
   "Folk säger att stället inte skulle vara sig likt utan kommendant Shotcroft."
   "Jaså minsann."
   "Varför ringer de i den där klockan?" frågade Gerald. Klämtandet tycktes komma från någon plats helt nära — alldeles för nära.
   Mrs Pascoe tittade bort. Han tyckte att hon fick något ängsligt i ansiktet under allt sminket. Men hon sa bara: "Övning."
   "Menar ni att det blir fler klockor sedan?"
   Hon nickade. "Men det är inte farligt", sa hon uppmuntrande. "Nu ska jag visa er rummet. Ledsen, men vi har ingen som kan hjälpa till att bära."
   Innan de kommit upp till rummet brusade ett helt spel av klockor i full ringning.
   "Är det här det tystaste rummet ni har?" undrade Gerald. "Hur är det på motsatta sidan?"
   "Det här är motsatta sidan. Saint Guthlac ligger åt det hållet." Hon pekade ut genom dörren.
   "Älskling", sa Phrynne och lade handen på Geralds ärm, "de slutar snart. Det är ju bara som de övar sig."
   Mrs Pascoe sa ingenting. Hennes min omvittnade att hon tillhörde de människor vilkas vänlighet har en exakt och sällan överskriden gräns.
   "Om du står ut med det så", sa Gerald tveksamt till Phrynne.
   "Holihaven har sina egenheter", sa mrs Pascoe med en stursk underton som antydde mycket, bland annat att om Gerald och Phrynne föredrog att lämna hotellet så kunde de för allt i världen göra det. Också detta fyllde Gerald med olust; hon skulle nog ha visat en annan sida, tänkte han, om de hade haft någon annanstans att ta vägen. Klockdånet gjorde honom nervös och retlig,
   "Rummet är så sött", sa Phrynne. "Jag älskar himmelssängar."
   "Vi tar det", sa Gerald till mrs Pascoe. "Hur dags är middan?"
   "Halv åtta. Ni hinner med en drink i baren först." Hon gick. "Ja, nog hinner vi det", sa Gerald när dörren hade stängts. "Hon är knappt sex än."
   "Egentligen", sa Phrynne som stod vid fönstret och tittade ner på gatan, "så tycker jag mycket om att höra kyrkklockor."
   "Låt gå för det", sa Gerald, "men på en smekmånad är de distraherande."
   "Inte för mig", sa Phrynne lugnt. Så tillade hon: "Tänk, det syns fortfarande inte en själ på gatan."
   "De sitter väl i baren allihop." "Jag vill inte dricka något. Jag vill utforska stan."
   "Som du vill. Men borde du inte packa upp först?"
   "Jo, men det gör jag inte. Inte förrän jag har sett havet." Gerald fann sådana små egensinnigheter förtrollande.
   Mrs Pascoe syntes inte till när de gick genom sällskapsrummet, det hördes överhuvudtaget inte ett ljud någonstans.
   Ute tycktes klockorna dåna och vibrera alldeles över huvudet på dem.
   "Det låter som ett fältslag uppe i himlen", skrek Phrynne. "Tror du havet är åt det hållet?" Hon nickade i den riktning dit de tidigare hade gått för långt.
   "Jag skulle tro det. Det ser ut som om gatorna slutade i tomma intet. Det är säkert havet."
   "Kom, vi springer!" Hon satte av innan han ens hunnit tänka. Det var bara att springa efter henne. Han hoppades att inga ögon spanade bakom gardinerna.
   Hon stannade och höll ut armarna för att ta emot honom. Hennes hjässa nådde knappt upp till hans haka. Han förstod att hennes tysta gest betydde att han inte skulle vara ledsen för att han inte kunnat hålla jämna steg med henne.
   "Är det inte vackert?"
   "Havet?" Månen var inte uppe, och dunkel rådde där gatan slutade.
   "Inte bara det."
   "Allt utom havet. Havet syns inte."
   "Men doften av det känns."
   "Hursomhelst hörs det inte."
   Hon slutade att krama om honom och vände bort huvudet. "Klockorna ekar så man kunde tro att det var två kyrkor."
   "Det är säkert fler än så. Det brukar det vara i så här gamla städer." Med ens insåg han innebörden av det han sagt. Han stelnade till och lyssnade spänt.
   "Ja", ropade Phrynne förtjust. "Det är en kyrka till." "Omöjligt", sa Gerald. "Två kyrkor kan väl inte öva klockringning samma kväll."
   "Men jag är säker på det. Jag hör klockor från vänster och klockor från höger."
   Ännu hade de inte mött en människa. Ljuset från de glesa gaslyktorna föll över föremålen på en stenlagd kaj, liten men uppenbarligen i dagligt bruk.
   "Alla tycks vara med och ringa i klockorna." Hans egna ord oroade honom.
   "Kan vara nyttigt för dem." Hon tog honom i handen. "Kom så går vi ner till stranden och ser på havet."
   De gick nerför en stentrappa som havet slipat och tuggat bitar ur. Stranden var lika stenig som trappan, bara ojämnare. "Framåt bara", sa Phrynne. "Vi måste hitta det."
   Om Gerald hade varit ensam hade han varit mindre entusiastisk. Stenarna på stranden var mycket stora och mycket hala och hans ögon ville inte vänja sig vid mörkret.
   "Det där med lukten har du rätt i, Phrynne."
   "Härlig havslukt."
   "Kanske det." För honom kändes det snarare som lukten av drivor av rutten tång; det var väl tången de halkade fram genom. Det var en lukt han aldrig förr hade känt så starkt.
   Att ta sig fram hand i hand var omöjligt; det var överhuvudtaget så mödosamt att de knappt orkade tala med varandra.
   Efter vad som kändes som en mycket lång stund, endast bruten av enstaka flämtande kommentarer, sa Phrynne: "Men var ligger det, Gerald? Vad är det för hamnstad som inte har något hav?"
   Hon stapplade vidare, men Gerald stannade och såg sig om. Han hade tyckt att de gått lite väl långt men blev förskräckt när han märkte vilken sträcka det rörde sig om. Naturligtvis förrycktes avståndsbegreppen av mörkret, men de få lyktorna på kajen tycktes lysa långt borta vid horisonten.
   Med de små fjärran ljusprickarna fortfarande på näthinnan vände han sig om och tittade efter Phrynne. Han kunde knappt urskilja henne. Kanske rörde hon sig fortare utan honom.
   "Phrynne! Älskling!"
   Plötsligt gav hon till ett gällt skrik.
   "Phrynne!"
   Hon svarade inte.
   "Phrynne!"
   Så hörde han hennes röst, någorlunda lugn. "Ingen panik. Förlåt mig, älskling. Jag trampade i någonting."
   Han blev medveten om att panik var just vad det hade varit; i varje fall för honom.
   "Allt väl?"
   "Jag tror det."
   Han arbetade sig fram till henne. "Lukten är värre än nånsin." Den var överväldigande.
   "Den kommer visst från det jag trampade i. Foten sjönk rakt ner och så kom lukten."
   "Jag har aldrig känt maken."
   "Hemskt ledsen, älskling", sa hon lätt ironiskt. "Vi går härifrån."
   "Vi går tillbaka. Tycker du inte det?"
   "Jo", sa Phrynne. "Men du ska veta att jag är väldigt besviken. Åker man till ett ställe vid havet ska man väl kunna se havet."
   När de tog sig tillbaka märkte han att hon ideligen skrapade ena skon mot stenarna som för att bli av med någonting.
   "Jag tycker hela stället är en besvikelse", sa han. "Jag beklagar verkligen. Vi åker någon annanstans."
   "Jag tycker om klockorna", invände hon försiktigt.
   Gerald sa ingenting.
   "Jag vill inte fara någonstans där du har varit förut." Klockklangen ekade över den tomma, ogästvänliga stran- den. Ljudet tycktes nu komma från alla håll inåt land. "Antagligen över alla kyrkorna samma kväll för att få det överstökat", sa Gerald.
   "De gör det nog för att se vem som kan ringa högst."
   "Passa dig så du inte vrickar foten."
   När de nådde den lilla ojämna kajen var rymden fylld av ett sådant dån att det nära nog verkade som om Phrynnes infall faktiskt träffat huvudet på spiken.
   I matsalen — som bar beteckningen Coffee Room — var det så lågt i tak att Gerald måste huka sig under de grova bjälkarna.
   "Varför kallas det Coffee Room?" frågade Phrynne med en blick på dörrskylten. "Jag såg ju ett anslag om att kaffe bara serveras i sällskapsrummet."
   "Det är efter principen lucus a non lucendo."
   "Se där ja, det förklarar ju allt. Jag undrar var vi ska sitta."
   Den enda ljuskällan i lokalen utgjordes av en känglykta av gammaldags snitt; det syntes tydligt att det var en billig efterapning. Glödlampan var av det märkvärdigt ljussvaga slag som tycks vara standard på hotell. Den förmådde inte mycket mot skuggorna.
   "Principen lucus a non lucendo innebär att man kallar vitt för svart."
   "Ingalunda", sa en röst ur mörkret. "Tvärtom härrör det engelska ordet för svart — black — från en uråldrig ordstam med betydelsen 'att bleka'."
   De hade trott att de var ensamma men såg nu en liten man som satt för sig själv vid ett hörnbord utan någon belysning. I dunklet såg han ut som en apa.
   "Jag ger mig", sa Gerald.
   De satte sig vid bordet under lyktan.
   Mannen i hörnet talade till dem igen. "Hur kan ni ha gett er till att komma hit?"
   Phrynne såg rädd ut men Gerald svarade dämpat: "Vi är här på semester. Vi trivs med att komma när det inte är säsong. Ni är kommendant Shotcrott, förstår jag?"
   "Det måtte ni väl förstå utan att fråga." Med en snabb rörelse sträckte sig mannen mot den närmaste lyktan och tände den. Bordet framför honom vittnade om en nyss aväten måltid. Gerald slogs av tanken att Shotcroft måste ha släckt lyktan när han hörde dem nalkas. "Och jag ska gå nu."
   "Är vi sena?" frågade Phrynne med sin smidighet i alla situationer.
   "Nej, ni är inte sena", svarade kommendanten med mörk, dyster röst. "Jag blir serverad en halvtimme innan de andra kommer in. Jag trivs inte med att äta i sällskap." Han hade rest sig. "Så nu får ni förlåta mig."
   Utan att vänta på svar gick han snabbt ut ur matsalen. Han hade snaggat vitt hår, sorgmodig blick under tunga ögonlock; ansiktet var runt och gulhyat, med djupa fåror.
   Sekunden därpå dök hans huvud upp igen i dörren.
   "Ring", sa han och försvann på nytt.
   "Här rings väl tillräckligt", sa Gerald. "Men vi har väl inget annat val."
   Men när han satte fingret på ringknappen skrällde det som från ett brandlarm.
   Mrs Pascoe visade sig. Hon såg påtagligt berusad ut.
   "Såg inte till er i baren."
   "Vi försvann väl i hopen", sa Gerald vänligt.
   "Hopen?" Mrs Pascoe såg dimmigt oförstående ut. Några tomma sekunder rann förbi, sedan räckte hon fram en handskriven matsedel.
   De beställde; och det var hela tiden mrs Pascoe som serverade dem. Gerald var orolig för att hennes tillstånd skulle förvärras under måltiden, men det föreföll som om hennes onykterhet, precis som hennes älskvärdhet, hade en klar och exakt gräns.
   "Trots allt kunde maten ha varit värre", anmärkte Gerald mot slutet. Det var en lättnad att åtminstone någonting var till relativ belåtenhet. "Det var inte mycket, men det var i alla fall varmt."
   Phrynne översatte detta till en komplimang till kocken, och mrs Pascoe svarade: "Jag har lagat det själv, om jag får skryta lite."
   Gerald blev uppriktigt överraskad av att hon hade varit i skick att åstadkomma detta. Kanske, tänkte han förskräckt, var hon van vid att arbeta i det tillståndet.
   "Kaffet serveras i sällskapsrummet", sa mrs Pascoe.
   De gick dit. I ett hörn av sällskapsrummet stod en skärm dekorerad med älskliga elisabetanska damer med krås och krinolin. Under den stack ett par små svarta kängor fram. Phrynne puffade Gerald i sidan och pekade på dem. Gerald nickade. De kände sig tvingade att enbart konversera om likgiltigheter.
   Hotellet var gammalt och väggarna tjocka. I det tomma sällskapsrummet kunde klockdånet inte överdöva ett samtal, men ändå hördes det från alla håll som om hotellet var en fästning belägrad av artilleri runtomkring.
   Efter påtåren sa Gerald plötsligt att han inte stod ut med det längre.
   "Men älskling, det är väl inte så farligt. Jag tycker det är ganska stämningsfullt." Phrynne lät sig sjunka ner i trästolen med det sluttande ryggstödet och de långa gulbruna plyschdynorna; hon sträckte sina vackra ben mot brasan.
   "Det måste vara vareviga kyrka i stan som ringer i klockorna. I två och en halv timma har det hållit på utan en enda paus."
   "Det har det säkert varit, det har bara inte märkts därför att det är så många klockor som ringer. Jag tycker det är rart att de ringer i klockorna för oss."
   Mer blev inte sagt på en lång stund. Gerald började inse att de alldeles glömt att de var på semester.
   "Jag ska hämta dig något att dricka. Vad vill du ha?"
   "Det får du bestämma. Jag tar samma som du." Phrynne var helt koncentrerad på kattlik njutning av värmen från brasan.
   Gerald hade tankarna på annat håll och sa: "Jag begriper inte varför de ska ha det som ett drivhus härinne. Vi sätter oss någon annanstans när jag kommer tillbaka."
   "Älskling, ni karlar har alldeles för mycket på er", mumlade Phrynne dåsigt.
   Tvärtemot sin förmodan fann Gerald baren lika tom som resten av hotellet och hela staden. Det fanns inte ens någon som skänkte ut.
   Lite irriterad slog Gerald till knoppen på en mässingsklocka som stod på disken. Den skrällde till hårt som ett pistolskott.
   I en dörr bland hyllorna dök mrs Pascoe upp. Hon hade tagit av sig dräktjackan och sminket hade börjat rinna.
   "En konjak, tack. Dubbel. Och en kumminsnaps."
   Mrs Pascoes händer skakade så att hon inte kunde få upp korken ur konjaksflaskan.
   "Tillåt mig." Gerald sträckte sig över bardisken.
   Mrs Pascoe såg talgögt på honom. "Kör till. Men hälla upp måste jag göra."
   Gerald korkade upp flaskan och lämnade tillbaka den. Mrs Pascoe skvätte ner centilitrarna på en höft i ett ballongglas.
   Sedan kom katastrofen. Mrs Pascoe klarade inte att ställa tillbaka flaskan på den höga hyllan där den hade sin plats utan placerade den i midjehöjd. När hon sträckte sig efter brännvinskaraffen svepte hon ner den trekvartsfulla konjaksflaskan på klinkergolvet. Den kvava luften fylldes av konjaksångorna som steg upp bakom disken.
   I dörren där mrs Pascoe hade stigit fram dök nu en man upp från det inre rummet. Han måste ha varit tämligen ung, men ansiktet var svullet och rödbrusigt. Hängslen spände över den kraglösa skjortan. Stripiga blonda testar kantade den breda röda flinten. Spritdunster stod som ett moln omkring honom. Gerald förmodade att detta var Don.
   Mannen var alltför berusad för att kunna tala tydligt. Han höll sig fast i dörrposten med sina röda labbar och försökte rasande tvinga sin motsträviga tunga att överösa hustrun med förbannelser.
   "Hur mycket?" sa Gerald till mrs Pascoe. Det verkade lönlöst att hoppas på någon snaps. Kanske fanns det en annan bar i hotellet.
   "Tre shilling sixpence", svarade mrs Pascoe fullkomligt redigt; men Gerald såg att hon var gråtfärdig.
   Han hade jämna pengar. Hon vände sig om och gav kassaapparatens vev en snärt. När hon tog ett steg tillbaka mot disken hörde han kraset av glas under hennes fötter. Han sneglade på hennes man. Den plufsiga kroppen och de slappa läpparna jagade en rysning genom honom. Med ens tyckte han synd om mrs Pascoe.
   "Jag är ledsen för oturen med flaskan", sa han till henne. Han tog konjakskupan, beredd att gå.
   Mrs Pascoe såg på honom. Tårar av förtvivlan gled sakta över hennes ansikte, men hon verkade alldeles nykter nu. "Mr Bankstead", sa hon snabbt och tonlöst, "får jag komma och sitta hos er och er fru i sällskapsrummet? Bara en liten stund."
   "Visst." Det var minst av allt vad han önskade och han undrade hur det skulle gå med baren, men han kände detta oväntade medlidande med henne och det var omöjligt att säga nej.
   För att komma fram till fällklaffen i bardisken måste hon gå förbi sin man. Han såg hur hon tvekade ett ögonblick; sedan gick hon med beslutsamma och stadiga steg, med blicken riktad rakt fram. Om mannen hade släppt taget med händerna skulle han ha ramlat, men när hon kom förbi honom avlossade han en tjock spottloska. Han var bortom varje förmåga att
   sikta, och den föll på honom själv, på ena byxbenet. Gerald lyfte upp klaffen för mrs Pascoe och lät henne gå före ut ur baren. När han följde efter henne hörde han mannen sluddrande fördjupa sig i obegripliga kommentarer.
   "Snapsen!" utbrast mrs Pascoe med foten på tröskeln. "Strunt i den", svarade Gerald. "Jag kanske kan försöka i någon av de andra barerna?"
   "Inte i kväll. De är stängda. Bäst jag hämtar den."
   "Nej. Vi kommer nog på någonting annat." Klockan var inte nio än och Gerald undrade vad som skulle hända om det dök upp någon kontrollör av utskänkningstiderna.
   Men i sällskapsrummet inträffade ännu något oväntat. Mrs Pascoe tvärstannade i dörren och Gerald, som blev stående mellan två konstläderfåtöljer, måste titta över hennes axel.
   Phrynne hade somnat. Huvudet låg lite åt ena sidan, men munnen var stängd och kroppen inte mer avslappnad än att det vilade ett behärskat behag över den; hon var så vacker där hon låg, det fanns nästan något överjordiskt över henne, tänkte Gerald — hon påminde om en död flicka på en tidig tavla av Millais.
   Hennes skönhet tycktes också ha gjort intryck på kommendant Shotcroft, för han stod tyst bakom henne och såg ner på henne, och hans sorgsna ansikte var genomlyst av stilla frid. Gerald observerade att en sektion av den pseudoelisabetanska skärmen hade vikts undan och blottat en liten kretongklädd stol på vilken en uppslagsbok vilade med pärmen uppåt.
   "Vill ni inte göra oss sällskap?" sa Gerald oförskräckt. Han hade sett kommendantens ansiktsuttryck och det fanns ingenting illavarslande i det. "Får jag hämta något att dricka?"
   Shotcroft vände inte på huvudet, tycktes oförmögen att säga något. Sedan kom det mycket lågt: "Bara ett litet ögonblick."
   "Fint", sa Gerald. "Slå er ner. Ni också, mrs Pascoe." Mrs Pascoe hade fått fram en näsduk som hon hastigt förde över ansiktet. Gerald vände sig till kommendanten igen. "Vad får jag bjuda på?"
   "Ingenting att dricka", sa kommendanten i samma tysta ton. Det kom för Gerald att om Phrynne vaknade så skulle kommendanten gå.
   "Och ni?" Gerald såg på mrs Pascoe och hoppades innerligt att hon skulle avstå.
   "Nej tack." Hon satt och sneglade på kommendanten. Det var tydligt att hon inte väntat sig att finna honom där.
   Eftersom Phrynne sov satte sig Gerald också. Han smuttade på sin konjak. Stunden inbjöd knappast till en skål.
   Det som inträffat i baren hade fått honom att glömma klockorna. Nu, när de satt där tigande kring den sovande Phrynne, vällde det mäktiga ljudet åter över honom.
   "Ni får inte tro att han alltid är sån", sa mrs Pascoe. Också hon talade mycket lågt: det var som om det fanns ett skäl till att de alla sänkte rösten nästan till en viskning. Kommendanten var återigen försjunken i vemodig betraktan av Phrynnes skönhet.
   "Naturligtvis inte." Men det var svårt att tro.
   "Att ha spritutskänkning innebär sina frestelser."
   "Det måste vara mycket svårt."
   "Vi borde aldrig ha flyttat hit. Vi hade det så bra i South Norwood."
   "Men under högsäsongen måste ni väl göra stora pengar."
   "Två månader", sa mrs Pascoe bittert men alltjämt lågt. "Två och en halv på sin höjd. Folk som kommer hit under säsongen har ingen aning om hur det är här annars."
   "Varför lämnade ni South Norwood?"
   "Dons mage. Doktorn sa att havsluften skulle vara nyttig för honom."
   "Apropå havet — ligger det inte väl långt härifrån? Vi var nere på stranden före middagen men kunde inte se det någonstans."
   På andra sidan brasan tog kommentanten blicken från Phrynne och såg på Gerald.
   "Fråga inte mig", sa mrs Pascoe. "Jag har fullt upp året runt." Det var ett fullt trovärdigt svar men Gerald kände att det inte rymde hela sanningen. Han uppfångade att mrs Pascoe kastade en orolig blick på kommendanten, som nu varken betraktade Phrynne eller Gerald utan de kollapsande glödslotten i brasan.
   "Nej, nu måste jag fortsätta med mitt", hörde Gerald mrs
   Pascoe säga. "Jag skulle ju bara sitta en liten stund." Hon reste sig. "Tack."
   "Stanna lite till, är ni snäll", sa Gerald. "Vänta tills min fru vaknar." I samma ögonblick rörde Phrynne sig lätt.
   "Tyvärr, går inte", sa mrs Pascoe och hennes läppar log. Gerald såg att hon samtidigt höll ett förstulet öga på kommendanten och förstod att hon skulle ha stannat om Shotcroft inte hade varit med.
   Nu gick hon i alla fall mot dörren. "Vi ses nog lite senare så vi kan säga godnatt. Ledsen om det är lite si och så med varmvattnet. Det blir så när man inte har någon hjälpkarl i huset."
   Klockdånet visade inget tecken till att avta.
   När dörren stängts efter mrs Pascoe bröt Shotcroft sin tystnad.
   "Han var en utomordentlig karl en gång. Tro inte annat." "Pascoe, menar ni?"
   Kommendanten nickade allvarligt.
   "Inte min typ", sa Gerald.
   "Förtjänstorden och flygets tapperhetsmedalj. Båda två gånger."
   "Och nu en försupen buse. Varför?"
   "Ni hörde vad hon sa. Hon ljög. Det var inte för havsluften de lämnade South Norwood."
   "Jag tänkte väl det."
   "Han råkade i klammeri. Men felet var inte hans, han blev lurad i en fälla. Han anade inget om hur ruttna människor kan vara."
   "Så synd", sa Gerald. "Men ändå är väl det här kanske inte det bästa stället för honom?"
   "Det är det värsta tänkbara", sa kommendanten med en mörk glöd i ögonen. "För honom och alla andra."
   Phrynne rörde sig i sömnen igen, den här gången häftigare så att hon nästan vaknade. Av något skäl satt de båda männen tysta och orörliga tills hon åter andades jämnt. Tystnaden i rummet kom klockornas malmklang att runga högre än någonsin. Det var ett brakande larm som tycktes slita upp hål i taket.
   "Verkligen ett bullrigt ställe", sa Gerald, fortfarande myc ket lågmält.
   "Varför måste ni komma hit i kväll av alla kvällar?" Kommendanten talade i samma dämpade ton, men med ytterlig häftighet.
   "Så det här händer inte ofta?"
   "En gång om året."
   "Det kunde de ha talat om för oss."
   "De brukar inte ta emot beställningar. De har ingen rätt att göra det. När Pascoe hade hand om det hände det aldrig." "Hans fru tänkte väl att de inte hade råd att säga nej." "I en sådan sak borde inte kvinnor få bestämma."
   "Men någon tredje utväg fanns väl knappast?"
   "I själ och hjärta tjänar alla kvinnor mörksens makter." Allvaret och bitterheten i hans röst lämnade Gerald svarslös.
   "Min fru har inget emot klockorna", sa han efter en stund. "Tvärtom tycker hon det är ganska trevligt med dem." Visst var situationen irriterande, mycket irriterande till och med, men fördenskull behövde inte kommendanten måla ut den i så melodramatiska färger.
   Kommendanten tittade upp och stirrade på honom. Gerald fick känslan av att det han just hade sagt fick kommendanten att också innesluta Phrynne i de förtappades led.
   "Åk härifrån med henne", bröt kommendanten ut, häftigt och föraktfullt.
   "Om ett par dar kanske", svarade Gerald med orubblig artighet. "Jag medger att vi är besvikna på Holihaven."
   "Nu. Medan det fortfarande finns tid. Ögonblickligen." Kommendanten utstrålade en sådan intensiv övertygelse att Gerald kände en ilning av oro.
   Han tänkte efter. Till och med det tomma sällskapsrummet med dess trista prydnadsföremål och smaklösa möbler kändes hotfullt. "De kan knappast hålla på att öva hela natten", sa han. Men nu var det fruktan som dämpade hans röst.
   "Öva!" Hånet svepte som en kall fläkt genom det kvalmiga rummet.
   "Vad skulle det annars vara?"
   "De ringer så de döda kan vakna."
   Vinden suckade till i skorstenspipan och kom lågorna ett ögonblick att flamma ännu högre i den redan sprakande brasan. Gerald hade blivit mycket blek.
   "Det är bara ett talesätt." Hans röst hördes knappt.
   "Inte i Holihaven." Kommendanten hade åter vänt blicken mot elden.
   Gerald såg på Phrynne. Hon andades mindre tungt nu. När han talade var det i en viskning. "Vad händer?"
   Också kommendanten sänkte rösten nästan till en viskning. "Ingen kan säga hur länge de måste hålla på att ringa. Det varierar från år till år. Jag vet inte varför. Ni är nog säkra fram till midnatt. Antagligen lite längre. Till slut vaknar de döda. Först ett par, sedan alla. Den här kvällen drar sig till och med havet undan. Det har ni själv sett. I ett sådant här samhälle är det alltid några stycken som drunknar varje år. I år har det varit fler än bara några stycken. Men ändå är det ett fåtal. De flesta av dem kommer inte från vattnet utan från jorden. Det är inte någon vacker syn."
   "Vart beger de sig?"
   "Det har jag aldrig följt efter dem för att få veta. Jag är väl inte galen." Brasans röda sken speglades i kommendantens ögon. De båda männen satt länge tysta.
   "Jag tror inte på kroppens uppståndelse", sa Gerald slutligen. Ju senare det blev desto högre skallade klockklangen. "Inte på kroppens."
   "Vilken annan sorts uppståndelse skulle vara möjlig? Allt annat är bara spekulationer, det går inte ens att föreställa sig. Ingen kan det."
   Gerald hade inte diskuterat sådana ting på tjugo år. "Ni råder oss alltså att ge oss av", sa han. "Vart?"
   "Vart som helst."
   "Jag har ingen bil."
   "Gå till fots då."
   "Med henne?" Han satt orörlig, svepte bara med blicken mot Phrynne.
   "Hon är ung och stark." Det fanns en sorgtyngd ömhet i kommendantens röst. "Hon är tjugo år yngre än ni och därför tjugo år viktigare."
   "Ja", sa Gerald, "jag håller med er ... Men ni själv? Vad tänker ni göra?"
   "Jag har bott här en tid. Jag reder mig."
   "Och Pascoes?"
   "Han är full. Är man ordentligt full finns det ingenting i världen som skrämmer."
   "Men ni själv dricker inte?"
   "Inte sedan jag kom till Holihaven. Jag har tappat lusten för det."
   Plötsligt satte sig Phrynne upp. "Goddag igen", sa hon yrvaket till kommendanten. Så utbrast hon: "Vad skoj! Klockorna ringer ju fortfarande."
   Kommendanten reste sig med bortvänd blick. "Det är nog inte mer att tillägga", sa han till Gerald. "Ni hinner fortfarande." Han gav Phrynne en lätt nick och lämnade sällskapsrummet.
   "Vad är det du fortfarande hinner?" frågade Phrynne och sträckte på sig. "Försökte han omvända dig? Jag ger mig sjutton på att han är vederdöpare."
   "Något i den stilen", sa Gerald och försökte tänka.
   "Ska vi gå och lägga oss? Förlåt att jag är så sömnig."
   "Det gör inget."
   "Eller ska vi ta oss en promenad igen? Det skulle få mig att kvickna till. Och du ska se att tidvattnet säkert vänt nu."
   Gerald kände med ett visst självförakt att han inte kunde förklara för henne att de borde ge sig av med detsamma, gå till fots utan mål, vandra hela natten om så behövdes. Han intalade sig att han säkert inte skulle ha gett sig av ens om han varit ensam.
   "Det är nog bra om du är sömnig."
   "Älskling!"
   "Med tanke på klockorna, menar jag. Gud vet när de ska tystna." I nästa ögonblick, när han insåg vad han sagt, skar skräcken på nytt igenom honom.
   I dörren till baren, mitt emot den som kommendanten avlägsnat sig genom, dök nu mrs Pascoe upp. Hon bar på en bricka med två ångande glas. Hon såg sig omkring, antagligen för att förvissa sig om att kommendanten verkligen hade gått.
   "Jag tänkte att det kunde smaka med en sängfösare. Oval-tine med en skvätt starkt i."
   "Tack", sa Phrynne. "Det är precis vad vi behöver."
   Gerald ställde glasen på ett rottingbord och tömde snabbt återstoden av sin konjak.
   Mrs Pascoe började skjuta in stolar och puffa upp kuddar. Hennes ansikte var alldeles utpinat.
   "Är kommendanten vederdöpare?" frågade Phrynne över axeln. Hon såg stolt ut över att hon hunnit före Gerald till de rykande glasen.
   Mrs Pascoe hejdade sig ett ögonblick i sina bestyr. "Det vet jag inte vad det är", sa hon.
   "Han gick ifrån sin bok", sa Phrynne med ett tvärt kast till ett nytt ämne.
   Mrs Pascoe tittade ointresserat på den där hon stod i andra änden av sällskapsrummet.
   "Jag undrar vad han läser", fortfor Phrynne. "Säkert 'Martyrernas liv' av Fox." En liten främmande djävul tycktes ha flugit i henne.
   Men mrs Pascoe hade svaret till hands. "Det är alltid samma", sa hon föraktfullt. "Han läser bara en bok. Den heter 'Femton avgörande drabbningar i världshistorien'. Den har han läst ända sedan han kom hit. När han kommer till slutet börjar han om igen."
   "Jag kanske skulle gå upp med den till honom?" frågade Gerald. Han drevs varken av artighet eller inneboende hjälpsamhet utan av rädsla för att kommendanten skulle återvända till sällskapsrummet; han hade hunnit tänka efter, och nu ville han ha bestämt besked.
   "Hemskt hyggligt", sa mrs Pascoe och lät lättad som om hon haft samma farhågor. "Rum ett. Bredvid den japanska rustningen." Hon fortsatta att böka med möblerna och klatscha på kuddarna. I sitt uppjagade tillstånd tyckte Gerald att det låg något ansträngt i hennes oberördhet.
   Han plockade till sig boken och gick mot trappan. Boken hade äkta skinnband och guldsnitt: det var inget vanligt förlagsexemplar. Utanför sällskapsrummet tittade Gerald på försätts-bladet; där stod med mycket stor handstil: "Till min käre son Raglan i erinran om Drottningens nådevedermäle. Från hans stolte fader B. Shotcroft, generalmajor." Nedanför dedikationen hade någon klåpare präglat en hiskligt ful militär vapensköld.
   Den japanska rustningen dolde sig i ett mörkt hörn precis som kommendanten själv hade gjort när Gerald mötte honom första gången. Under hjälmens breda kant var det konstgjorda ansiktets ögon svarta hål; mustaschen var hotfullt krigisk. Det var precis som om figuren stod vakt över dörren bredvid den.
   Dörren hade inget nummer, men eftersom det inte fanns någon annan dörr i närheten utgick Gerald från att detta var rum nummer ett. Lite längre bort i den dunkla tomma korridoren såg han ett fönster vars slitna ramar skaltrade i det brakande larmet från klockorna. Han knackade hårt på dörren.
   Kom det något svar så drunknade det i klockdånet; och han knackade igen. När det inte kommit någon reaktion efter den tredje knackningen sköt han sakta upp dörren. Han måste ovillkorligen få veta om det skulle, eller kunde, garantera någon trygghet ifall Phrynne och naturligtvis också han själv höll sig på rummet hela tiden ända till gryningen. Han tittade in i kommendantens rum och flämtade till.
   Inget ljus var tänt därinne, men om det enda fönstret hade några gardiner så hade de dragits undan helt och den nedre rutan hade skjutits upp så långt det var möjligt. Vid den svarta rymden, ett forsande kaos av ljud, låg kommendanten på knä; det var en natt utan måne och det snaggade vita håret lyste matt i det mycket svaga ljuset utifrån där han lät sitt huvud vila mot fönsterbrädet som en man som väntar på att halshuggas. Ansiktet var dolt i händerna, men han höll det en aning åt sidan så att Gerald otydligt kunde skönja uttrycket i det. Kanske skulle någon ha kallat det extatiskt, men för Gerald var det ångestfullt och det skrämde honom mer än allt som dittills hänt. Inne i rummet var klockorna som en flock anfallande, rytande lejon.
   Han blev stående en mycket lång stund helt oförmögen att röra sig. Han kunde inte avgöra om kommendanten var medveten om hans närvaro. Kommendanten visade inget direkt tecken till det, men några gånger vred han sig skälvande åt Geralds håll som en sovande vars oroliga sömn ytterligare störts av en inkräktare. Gerald var osäker på om han skulle lägga ifrån sig boken men beslöt sig ändå för att göra det, mest därför att den ingav honom obehag och han ville bli av med den. Han smög in i rummet och lade den tyst på en knappt synlig träkoffert vid gaveln av den enkla järnsängen. Det tycktes inte finnas några andra möbler i rummet. Utanför dörren snuddade den japanska rustningens hängande stålfingrar vid hans hand.
   Han hade inte varit borta länge från sällskapsrummet, men tillräckligt länge för att mrs Pascoe skulle ha börjat dricka igen. Hon hade bara snyggat upp i hälften av rummet, resten var alltjämt ostädad; och hon stod lutad mot spiselkransen med ett whiskyglas som hon tog djupa klunkar ur. Phrynne hade ännu inte tömt sin ovaltine.
   "Hur länge ska klockorna hålla på?" frågade Gerald i samma ögonblick han steg in i sällskapsrummet. Han hade bestämt sig för att de måste lämna stället till varje pris. Att det var omöjligt att sova borde duga som förklaring.
   "Det vet nog mrs Pascoe inte bättre än vi", sa Phrynne.
   "Ni borde ha varskott oss om det här ... det här årliga evenemanget ... innan ni tog emot vår rumsbeställning."
   Mrs Pascoe stjälpte i sig mer ur glaset. Innehållet var så mörkt att Gerald misstänkte att det var oblandad whisky. "Det händer inte alltid samma natt", sa hon hest och stirrade ner i golvet.
   "Vi stannar inte här!" sa Gerald upprört.
   "Älskling!" Phrynne grep honom i armen.
   "Låt mig sköta det här, Phrynne." Han vände sig på nytt mot mrs Pascoe. "Naturligtvis betalar vi för rummet. Är ni snäll och ringer efter en bil."
   Mrs Pascoe stod och iakttog honom med slö blick. När han nämnde bilen skrattade hon till. Sedan behärskade hon sig, uttrycket i ansiktet förändrades och hon sa: "Ni ska inte ta kommendanten så allvarligt, vet ni."
   Phrynne kastade en snabb blick på sin man.
   Whiskyn var slut. Mrs Pascoe ställde ifrån sig det tomma glaset på spiselkransen med en hård smäll. "Ingen tar kom mendant Shotcroft på allvar", sa hon. "Inte ens hans närmaste."
   "Har han några anhöriga?" frågade Phrynne. "Han verkade så patetiskt ensam."
   "Han har Don och jag är hans maskot", sa hon grötigt. Men berusningen kunde inte dölja det fräna föraktet.
   "Jag tyckte att han verkade så klok och värdig", sa Phrynne.
   "Visst visst, föralldel. Men ändå åkte han ut."
   "Åkte ut? Hurdå?"
   "Avsked på grått papper, krigsrätt, gradbeteckningarna väck, värjan knäckt, förstämda trummor. Hela surven." "Stackars gamle man. Det måste ha varit en orättvis dom." "Det tror ni för att ni inte känner honom."
   Mrs Pascoe såg ut som om hon väntade att Gerald skulle erbjuda sig att hämta mer whisky.
   "En sådan sak kan han aldrig ha kommit över", mumlade Phrynne eftersinnande och vek upp benen under sig. "Inte undra på att han verkar så besynnerlig om alltihop var ett misstag."
   "Jag sa ju att det inte var något misstag", snäste mr Pascoe. "Hur ska vi kunna veta det?"
   "Ni kan det inte. Jag kan. Jag om någon." Rösten var påstridig; ändå såg hon gråtfärdig ut.
   "Skriv ut räkningen om ni vill ha betalt", bröt Gerald in. "Phrynne, du kommer med mig upp och packar." Om han ändå inte hade sagt åt henne att packa upp mellan promenaden och middagen.
   Phrynne rätade sakta ut benen och reste sig. Hon tänkte varken packa eller ge sig av, men hon ville inte heller ställa till någon scen. "Du får hjälpa mig", sa hon. "Om jag ska packa."
   Återigen drog en förändring över mrs Pascoes ansikte. Nu lyste skräck ur det. "Ge er inte av. Snälla ni gör inte det. Inte nu. Det är för sent."
   Gerald gick tätt inpå henne. "För sent för vad?" frågade han strävt.
   Mrs Pascoe var blekare än någonsin. "Ni sa att ni ville ha en
   bil", hackade hon fram. "Det är för sent." Rösten försvann i en viskning.
   Gerald grep Phrynne i armen. "Kom med upp."
   Innan de nått dörren gjorde mrs Pascoe ett nytt försök. "Ni är helt trygga om ni stannar. Jag lovar." Hennes annars ganska gälla röst var så svag att klockdånet utplånade den. Gerald såg att hon hämtat fram whiskyflaskan från någonstans och fyllde på sitt glas.
   Med Phrynne bredvid sig gick han först till den bastanta ytterdörren. Till hans förvåning var den varken låst eller reglad, när han kände på vredet gled den upp. Utanför hotellet skalv hela himlen av klockklangen, luften var ett larmande inferno.
   För första gången tyckte han sig se att också Phrynnes ansikte uttryckte spänd ängslan. "De har hållit på för länge att ringa", mumlade hon och tryckte sig närmare honom. "Kan de aldrig sluta?"
   "Vi packar och ger oss av. Jag var tvungen att få veta om vi kunde komma ut den här vägen. Vi måste stänga dörren tyst."
   Gångjärnen gnisslade lite och han tvekade med dörren på glänt, osäker på om han skulle dra till snabbt eller ta det ännu saktare. Plötsligt kom en mörk skepnad, hård och vass i konturerna, med armen tryckt mot ett svart dok över huvudet, förbiilande som en fladdermus i skumrasket på den trånga gatan utan att ettljud hördes av stegen. Det var den första varelse Gerald hade sett på gatorna i Holihaven; och han kände en häftig lättnad över att det bara var han som iakttagit den. Med en hand som skakade drog han igen dörren alldeles för hårt.
   Ingen kunde rimligen ha hört det, men han dröjde ändå ett ögonblick utanför sällskapsrummet. Han hörde att mrs Pascoe grät hysteriskt och blev glad för att Phrynne redan börjat gå uppför trappan. I korridoren måste de gå förbi kommendantens rum, passera tätt intill den japanska rustningen, för att kunna vika av åt vänster till sitt eget rum.
   Men snart var de inne hos sig och hade vridit om nyckeln i låset.
   "Herregud", stönade Gerald och sjönk ner på dubbelsängen. "Detta är ju helvetet." Och liksom tidigare på kvällen förstärktes ögonblickligen hans skräck av den yttersta innebörden i hans oavsiktligt valda ord.
   "Nog är det ett helvete", sa Phrynne nästan lugnt. "Och det ger vi oss inte ut i."
   Han var osäker på hur mycket hon visste, anade eller trodde; och varje ord till förklaring från honom kunde få katastrofala följder. Men han var medveten om hennes motståndskraft och han saknade styrkan att kämpa emot.
   Hon stod och tittade ner på gatan genom fönstret. "Vi kan ju försöka hypnotisera dem att sluta", föreslog hon trött.
   Gerald var nu mycket mindre rädd för att klockorna skulle fortsätta än för att de skulle sluta. Men säkert var det fåfängt att hoppas att de skulle ringa ända till gryningen.
   Så tystnade ett av klockspelen. Det kunde inte finnas någon annan förklaring till att ljudet minskade så påtagligt i styrka. "Där ser du!" sa Phrynne.
   Gerald rätade sig stelt upp där han satt på sängkanten.
   Nästan genast tonades ljudet ner ytterligare, steg för steg i snabb följd, tills bara ett klockspel fanns kvar: det som hade inlett ringningen. Och nu minskades detta enda klockspel sakta till endast en klocka. Den enda klockan klämtade vilset vidare, fem eller sex eller sju gånger. Så slutade den och allt var tystnad.
   Geralds huvud var en grotta av ekon som långsamt vek för blodets dunkande brus.
   Phrynne vände sig om från fönstret och sträckte armarna över huvudet. "Det här är ju inte klokt. Vi åker någon annanstans i morgon." Hon började klä av sig.
   Snart låg de i varandras armar; så fort hade de aldrig skyndat i säng. Gerald hade nogsamt avstått från att titta ut på gatan och ingen av dem föreslog att de skulle sova för öppet fönster, vilket de annars gjorde.
   "Ska vi inte dra för skynkena när vi nu har en himmelssäng?" sa Phrynne. "Si vi får det riktigt skönt? Efter det där fördömda tånglandet."
   "Vi skulle kvävas."
   "Kvävdes folk på den tiden då alla hade himmelssängar?" "De drog för skynkena bara om de trodde att andra skulle komma in i rummet."
   "Älskling, du darrar ju. Jag tycker vi ska dra för."
   "Ligg nu lugnt i stället och älska mig."
   Med hela hans uppmärksamhet var riktad ut mot tystnaden. Inte minsta ljud hördes nu, vare sig utanför hotellet eller inne i det; inte en golvbräda som knarrade, inte ett läte från någon kringstrykande katt eller någon uggla långt borta. Han hade inte vågat titta på sitt armbandsur när ringningen upphörde, och inte heller sedan — de många mörka timmarna innan de kunde lämna Holihaven låg som en tyngd över honom. Synen av kommendanten på knä vid fönstrets svarta fyrkant stod lika tydlig för honom som om de mellanliggande väggarna hade varit florstunna teaterkulisser; och varelsen han sett på gatan for med sin beniga silhuett av och an genom minnet.
   Sedan började passionen sakta öppna sina kronblad inom honom; det var som en trollkonstnärs röda blomma som växer och slår ut fast den varken har sol eller jord eller sav. Ömheten fyllde det unkna rummet med sin stilla kraft och sitt stumma språk. De genomskinliga väggarna blev åter massiva, den gamle mannens profetior blev till fantasifoster. Ögat måste ha tagit miste; gatan måste ha varit tom, måste vara tom nu.
   Men kanske var det snarare kärlekens upphöjdhet över alla gränser som bedrog uppfattningsförmågan, framför allt när det gällde hur lång tid som hade förflutit sedan klockorna slutade ringa; för plötsligt tryckte sig Phrynne mycket hårt intill honom och han hörde steg nere på gatan och en röst som ropade. Det var tunga, hårda steg som hördes på långt håll även genom det stängda fönstret, och rösten hade den exalterade gällheten hos en gatupredikant.
   "De döda är vakna!"
   Inte ens trots den breda dialekten och upphetsningen som gjorde rösten skrikig och sprucken var det möjligt att missta sig på orden. Först låg Gerald kvar och lyssnade med hela sin kropp, allt spändare ju närmare skriken hördes; sedan rusade han upp ur sängen och fram till fönstret.
   En kraftig långbent karl i sjömanströja kom springande på gatan, klart belyst ett ögonblick under varje lykta, däremellan bara skönjbar som en oformlig, svajande vålnad. Medan han skrek ut sitt glädjebudskap sneddade han fram och tillbaka över gatan och viftade vilt med armarna. Där ansiktet skymtade fram i lyktskenet såg Gerald att det var fullkomligt extatiskt.
   "De döda är vakna!"
   Bakom mannen hade folk redan strömmat ut på gatan, från sina lägenheter eller sina rum ovanför butikerna. Det var män och kvinnor och barn. De flesta var fullt påklädda och måste ha väntat i tystnad och mörker på ropet; men några få var i nattrock eller de första plagg de fått tag i när de väckts. En del av människorna formerade sig på led och gick framåt arm i arm som efter en fest. Andra dansade fram för sig själva, hänryckt viftande med armarna över huvudet som den förste mannen hade gjort. Och alla skrek de om och om igen, vilt och i munnen på varandra: "De döda är vakna! De döda är vakna!"
   Gerald märkte att Phrynne stod bakom honom. "Kommendanten varnade mig", sa han upprivet. "Vi skulle ha gett oss av."
   Phrynne skakade på huvudet och stack sin hand under hans arm.
   "Vi hade ju inte haft någonstans att ta vägen", sa hon. Men rösten var kvävd av fruktan och ögonen uppspärrade.
   "Oss gör de nog ingenting."
   Gerald drog snabbt för de tjocka plyschgardinerna; de stod nu i ogenomträngligt mörker. "Vi får härda ut", sa han, lite teatralisk i sin rädsla. "Vad som än händer."
   Han snubblade bort till kontakten. Men det kom inget ljus när han tryckte på den. "Strömmen har gått. Vi får lägga oss i sängen igen."
   "Gerald! Kom och hjälp mig." Han mindes att hon var så egendomligt värnlös i mörkret. Han letade sig fram till henne och ledde henne till sängen.
   "Blir ingen kärlek mer", sa hon tillgivet beklagande med skallrande tänder.
   Han kysste henne på munnen så ömt han förmådde i det tryckande mörkret.
   "De gick mot havet", sa hon skyggt.
   "Vi måste tänka på någonting annat."
   Men larmet från gatan bara tilltog. Hela staden tycktes tåga förbi och skrika samma hemska ord om och om igen. "Tror du vi kan det?"
   "Ja", sa Gerald. "I morgon är det över."
   "De kan ju inte vara farliga", viskade Phrynne. "Annars skulle det ha förbjudits."
   "Javisst."
   Som brukligt hade hopen nu övergått till att ropa taktfast i kör. Det lät som när demonstranter vrålar ett slagord eller som en upphetsad hejaklack på en fotbollsmatch. Men samtidigt började oväsendet avlägsna sig. Gerald tänkte att hela stadens befolkning måste vara på fötter.
   Snart blev det tydligt att man följde ett slags processionsväg som ringlade sig genom kvarteren; ibland kom larmet närmare, så att Gerald och Phrynne åter kände ilningar av panik, sedan dog det bort nästan helt. Kanske var det dessa starka skiftningar i ljudets styrka som fick Gerald att tycka sig märka uppehåll i det unisona skrikandet — pauser då han i stället uppfattade skränande hurrarop långt borta. Det lät också som om orden man ropade hade förändrats; men fast han motvilligt ansträngde sig kunde han inte urskilja orden i det nya ropet.
   "Det är märkvärdigt hur rädd man kan bli fast man inte själv är direkt hotad", sa Phrynne. "Det måste bevisa att vi alla är en enda stor gemenskap, eller vad man brukar säga."
   Med många liknande yttranden rörde de sig i cirklar kring det egentliga samtalsämnet. Det var bättre så än att inte alls tala om det.
   Till slut var det ingen tvekan om att ropandet hade upphört och att det hade efterträtts av sång. Det var ingen sång som Gerald kände igen, men någonting i sättet den sjöngs på övertygade honom om att det var en psalm på någon gammaldags schvungfull melodi. Nu närmade sig hopen igen; utan omvägar den här gången, men med obegriplig, ändlös långsamhet.
   "Vad i helvete gör de nu?" frågade Gerald i mörkret. Hans nerver var så spända att han inte kunde hålla tillbaka den meningslösa frågan.
   Uppenbarligen hade hopen nu fullbordat sin rundvandring och återvände från havet på den gata hotellet låg vid. De sjungande tycktes flämta och ha svårt att hålla tonen, som utmattade barn efter en glad tillställning. Som ett dovt bakgrundsljud hördes ett oavbrutet skrapande och hasande. Minuter gick, ytterligare minuter.
   "Jag tror de dansar", sa Phrynne till slut.
   Hon rörde sig bredvid honom som om hon tänkte gå och se efter.
   "Nej, nej", viskade Gerald och tryckte henne häftigt intill sig.
   Från bottenvåningen kom ett skallande brak. Ytterdörren hade vräkts upp. De hörde hur hotellet fylldes av sång och klampande.
   Överallt smällde det i dörrar, och möbler vräktes omkull medan den hänryckta hopen snubblande strömmade genom mörkret i det gamla huset. Det krasade av glas och porslin, skrällde av mässingsföremål som föll i golvet. Några minuter därefter hörde Gerald hur den japanska rustningen vältes med stort skrammel. Phrynne skrek. Och en bred skuldra som fått sin styrka i kamp mot havet vräktes mot deras dörr och slängde upp den.


   


   
"De levande och de döda dansar tillsammans.
   
Nu sker det. Här sker det. I denna natt."


   


   Äntligen kunde Gerald urskilja orden, fast rösterna var hesa och rytmen ojämn av den ständiga upprepningen.
   Genom dörröppningen, en töcknig fyrkant i mörkret, kom de dansande vacklande och svajande hand i hand, vrålande gällt och sprucket, extatiska men utmattade. Vaggande och raglande trängde de sig allt fler in i den svarta kvalmigheten tills rummet måste ha varit packat med dem.
   Phrynne skrek igen. "Lukten! Å herregud, lukten!"
   Det var samma lukt som de hade mött nere på stranden; i det överfulla rummet var den inte längre enbart obehaglig, den var vidrigt kväljande bortom varje ord.
   Phrynne var hysterisk. Självbehärskningen hade rämnat, hon slog och sparkade omkring sig och skrek om och om igen.
   Gerald försökte hålla fast henne, men i mörkret slog en av de dansande till honom så hårt att hon rycktes ur hans grepp. I nästa ögonblick var det som om hon inte fanns där längre.
   De dansande var en kompakt massa av flaxande ben och armar, sången pumpades i rytmiska vrål ur deras lungor. Gerald försökte ropa till Phrynne men det hördes inte. Han ville tränga sig efter henne, men genast fällde en massiv armbåge honom till golvet, ner i en avgrund av osynliga stampande fötter.
   Men snart drog sig de dansande bort igen; inte bara från rummet utan tydligen från hela huset. Genom smärtorna efter alla sparkar och slag kunde Gerald höra hur sången återupptogs nere på gatan när olika upphetsade grupper myllrade ut och förenades. På kort stund var han ensam med mörkret och den ruttna stanken. Gerald kände sig så yr och illamående att han måste tvinga sig av alla krafter att inte svimma. Han kunde inte tänka, inte röra sig hur förtvivlat han än försökte.
   Efter en stund kunde han kämpa sig upp i sittande ställning och lät sitt huvud sjunka ner mot sängens sönderslitna lakan. Han visste inte hur länge han satt så, omedveten om allt; men till slut uppfattade han steg som närmade sig i korridoren. Dörren sköts upp och kommendanten kom in med ett tänt ljus i handen. Han tycktes inte märka det heta rinnande stearinet som redan hade stelnat i ränder över hans knotiga hand.
   "Hon är räddad. Och det är knappast er förtjänst."
   Kommendanten mönstrade kyligt Geralds ömkliga gestalt. Gerald försökte resa sig upp. Det värkte fruktansvärt i hans kropp och han var så omtöcknad att han undrade om det kunde vara hjärnskakning. Men lättnaden gav honom nya krafter.
   "Är det er förtjänst?"
   "Hon drogs med. Dansade med de andra." Kommendantens ögon var två glödande punkter i skenet från stearinljuset. Sjungandet och dansandet hade nästan dött bort.
   Fortfarande var Gerald så matt han bara orkade sätta sig på sängen. Hans röst kom låg och otydlig, som från något annat håll än hans egen kropp. "Var de ... var några av dem ...?"
   Kommendantens svar röjde ett djupt förakt för hans svaghet. "Hon var mellan två av dem. Bägge höll henne i handen."
   Gerald kunde inte se på honom.
   "Vad gjorde ni?" frågade han med samma avlägsna röst.
   "Jag gjorde det som måste göras. Jag hoppas jag hann." Efter en knappt märkbar paus fortfor han:
   "Hon är därnere."
   "Jag vet inte hur jag ska tacka er. Det låter så futtigt, men vad annat kan jag säga?"
   "Orkar ni gå?"
   "Jag tror det."
   "Jag ska lysa er." Kommendantens röst behöll sin oförsonliga ton.
   I sällskapsrummet var två ljus tända. Mellan dem satt Phrynne och drack, med en kappa på sig som inte var hennes. Fullt påklädd men med blicken bortvänd gick mrs Pascoe omkring och stökade i förödelsen, nästan som om hon bara fortsatte med den städning hon tidigare lämnat ofullbordad.
   "Älskling! Så du ser ut!" Orden uttryckte djup oro men Phrynnes röst var lika lugn som den brukade vara.
   Glömsk av smärtorna och rädslan för hjärnskakning drog Gerald upp henne i sin famn. De kramade varandra tyst en lång stund, så såg han henne i ögonen.
   "Här är jag ju", sa hon och tittade bort. "Ingen fara." Tigande och oförmärkt hade kommendanten redan dragit sig undan.
   Alltjämt utan att möta hans blick tömde Phrynne sitt glas där hon stod. Gerald förmodade att det var någon av mrs Pascoes brygder.
   Det var så mörkt där mrs Pascoe arbetade att hennes ansträngningar inte kunde ha nyttat till mycket; men hon sa ingenting till sina gäster och de ingenting till henne. Vid dörren drog Phrynne oväntat av sig kappan och slängde den på en stol. Hennes nattlinne var så söndertrasat att hon stod där nästan naken. Trots dunklet kunde Gerald se att mrs Pascoe stirrade fientligt på Phrynnes vackra kropp.
   "Får vi låna ett av ljusen?" frågade han hövligt; han kände vardagstillvaron sluta sig kring honom igen, och med den återkom hans eget normala jag.
   Men mrs Pascoe stirrade bara utan att svara, och de tog ljuset och lyste sig väg genom bråten av krossade möbler till sitt rum. Den japanska rustningen låg fortfarande kullvräkt och kommendantens dörr var stängd. Och lukten var nästan borta.
   Redan klockan sju nästa morgon var förbluffande mycket gjort för att röja upp i oredan. Men ingen syntes till och Gerald och Phrynne gav sig av utan ett ord.
   På Wrack Street höll ett mjölkbud på att ställa ut flaskor, men Gerald observerade att det stod ett annat stadsnamn på kärran. En liten pojke som de strax därpå såg kliva iväg med målmedvetna steg i något okänt ärende kunde emellertid ha hört hemma på orten; och när de kom fram till Station Road såg de en liten öppen plats där det trots den tidiga timmen redan myllrade av svartklädda karlar med spadar i händerna. I mörkret föregående kväll hade Gerald och Phrynne inte lagt märke till platsen. En skylt meddelade att det var Nya Kyrkogården.
   I höstmorgonens milda ljus var de svartklädda, tigande männens frenetiska arbete en fruktansvärd anblick; men det tyckte tydligen inte Phrynne. Tvärtom fick hennes kinder färg och ett njutningsfyllt leende drog över hennes mjuka läppar.
   Hon tycktes ha glömt bort Gerald och i detta ögonblick kunde han iaktta henne noga, för första gången sedan kvällen och natten. Så blev hon återigen sig själv. Men Gerald hade uppfattat någonting som hade kommit emellan dem och som ingen av dem någonsin skulle nämna eller glömma.

Först publicerad 1964, Publicerad i "Roald Dahls svarta bok" 1983, översatt av Lats Hansson


   

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki