Fandom

Svenskanoveller Wiki

Kniven

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av Tore Zetterholm
Kniven 1.jpg

DET var som han hade fruktat. Skalbaggen hade rymt ur tändsticksasken! Den hade haft en vit prick på ryggen, och petade man på den med ett strå, drog den in känselspröten och alla sex benen och låg orörlig och skrumpen som en liten jordklump. Han hade tänkt dressera den och sedan kanske -- ja, en dresserad skalbagge kan förstås inte jämföras med en bowiekniv, men nog kunde det tänkas att han fick låna kniven någon timme mot att Belle fick ta del av det lilla djurets repertoar. Så hade han räknat ut det, men nu hade den rymt.
   Han kraschade sönder asken under hälen och slängde in bitarna i det vitskummande slånsnåret. Så släntrade han sakta utför gräsmattan ner mot vägen. Han var sju år och hade ett sorgband slarvigt fasttråcklat om ärmen på den grå, stoppade tröjan.
   Om han gick ner till varvet nu, var Belle säkert där. Det kunde ju hända att han fick låna kniven ändå, åtminstone ett litet slag. För sorgbandets skull, för att hans far hade drunknat och skulle begravas i övermorgon. Men han var inte alls övertygad om att det skulle imponera på Belle. Imponera på Belle! Hur skulle det gå till? Belle som bodde i en vitrappad villa uppe i samhället. Belle som hade åkt flygmaskin med sin pappa till Köpenhamn. Belle som hade en bowiekniv med benskaft och blodränna. Vad hade han att komma med mot det.
   Han sprang nerhukad bakom vinbärsbuskarna fram till planket och ålade sig ut genom sitt hål. Det var verkligen hans hål, för endast hans magra kropp kunde klämma sig igenom. Men även han måste ta det försiktigt, eftersom nässlorna på utsidan redan var fingerhöga och hotade att täppa till passagen. En gång hade han bränt sig i ansiktet så att han grät. Men det var förra sommaren. Numera grät han nästan aldrig. Han hade inte ens gjort det när Eva kom och talade om att deras far hade drunknat. Det var inte förrän han blev ensam på kvällen som han grät. Först blev han bara rädd. Han visste inte varför, men det var något med döden som kom honom att känna på samma sätt som när polisen kom och tog sjömannen nere i skjulet. Han hade varit rädd då med, inte för sin egen skull men för att det fanns något sådant som poliser, något som bara kom och tog med sig stora människor utan att de vågade säga emot.
   Han nässlade sig på handloven och spottade på svullnaden. Här i skuggan på utsidan av planket var jorden svart och luktade fränt. Det var ingen god lukt, men han tyckte om den ändå precis som han tyckte om lukten hemma i potatislåren. Han satt på huk och andades en stund därinne med en oklar känsla av att göra något skamligt.
   Ute på vägen följde han dikesrenen för att skona fotsulorna, som ännu var vårömma. Leran var ljum och uppblött efter regnet och trängde kittlande upp mellan tårna. Solen var som en varm hand över nacken på honom, talgoxar och bofinkar visslade frenetiskt i buskagen, och framför sig hade han sin egen skugga som en utkavlad pepparkaksdeg. Majmorgon och en sjuårs pojke i kortbyxor och tröja med för korta ärmar. Han lät sig sövas av solens fingrar och len gyttja under fötterna, trodde sig säker ett slag under valvet av bofinkars treklanger.
   Men där framme stod den stora asken, vintersvart och tjurig, bland utspruckna, lättsinniga björkar. Och bakom asken var öppningen in till stigen, som ledde ner till Algots brygga. Redan innan han kom till kröken kände han hur den drog, och när han var mitt för öppningen blev hans väg buktande och vankelmodig, som om någon ryckt och ryckt i honom med en osynlig rev.
   För nere vid Algots brygga låg motorbåten, i vilken hans far och Algot hade farit den natten hans far ramlade överbord och plaskade omkring båten utan att kunna ta sig upp och vrålade på hjälp, så att det hördes ända in till land, medan Algot sov den trygga sömn, som endast en dryg halvliter brännvin kan skänka; och när folk äntligen kom ut i nattmörkret till undsättning, hade hans far redan gått till botten. Båda hans syskon hade varit nere och tittat på båten dagen därpå, men själv hade han inte velat det fastän de hånade honom och kallade honom för feg. Han ville det inte nu heller, för Algots båt hade han ju sett förut, många gånger, och han skulle inte känt den otäcka dragningen från den, om det inte hade varit för det där som hans syster Eva hade viskat till honom. Han tvingade sig att springa, men den viskande rösten lämnade honom inte, den ringlade fram som en elak orm mellan kabbelekorna i diket och skrek som en elak talgoxe i varenda nyponbuske. Till slut, när han var förbi den riskabla punkten, stannade han och lyssnade till den, för han visste att det var enda sättet att bli av med den. Han stod vid dikeskanten och försökte knipa av maskrosknoppar med tårna, medan den viskande rösten berättade detta som han redan visste. Att det fanns märken i mahognyn på Algots båt, märken efter hans fars naglar, när denne förgäves sökte ta sig upp. Han hade sett den rysande förtjusningen i Evas vindande ögon, och han hade hatat henne för det och för att han själv känt den otillåtna lockelsen.
   Men nu var han fri för den här gången och han visste med sig att han inte hade frossat utan att han bara hade lyssnat för att slippa höra mer. Han hoppade på ett ben utför backen och vände sig om och såg på sina spår i leran.
   Nu skymtade redan varvet mellan strandalarna. Den gula kostern hade inte kommit i än. Han måste se till att han fick vara med när den sjösattes, för då kanske han fick åka med utför slipen som förra året. Och där såg han Belle stå bredvid varvsgubbarna, som höll på att baxa med den gamla racern. Han hade rödbruna sandaler, och i bältet hade han kniven och slidan räckte nästan ända ner till knävecket.
   —Hej Belle!
   —Hej David!
   Det blev som han hade trott. Belle låtsades inte se sorgbandet, och det gjorde honom både besviken och lättad. Men det var väl lika så gott. Belle i nya sandaler och med bowiekniven daskande mot skinkan, det var nog inte så lätt att imponera på honom.
   De stod en stund och tittade på varvsgubbarna och mest på Johansson som hade varit tyngdlyftare. Sedan gick de ner till kostern, som speglade hela fjärden och de singlande tärnorna i sin blänkande buk.
   —En sån där kan man åka till Amerika med, sade David för det hade han hört Johansson säga.
   —Då skulle du ha sett dom riktiga kappseglarna i Sandhamn. Aktare vilka åk! Min pappa funderar — —
   När de var färdiga med kostern, fortsatte de utmed stranden, och där gick de och skrotade ett bra slag och pratade om undervattensbåtar och sjunkbomher, men ingen av dem sade något om kniven. De klämde sig ut under taggtråden, fastän Johansson hade förbjudit dem att göra det, och klättrade upp på bergknallen som var vitprickig av lika delar mandelblom och fiskmåsträck, men alltjämt sades inte ett ord om kniven, fastän bägges tankar nu hanterade den så intensivt att de svarade galet på varandras tilltal. Men nedanför berget var ett snår av al och try, och just som de skulle passera det och redan var inne i dess nejlikdoftande skugga, slet Belle kniven ur slidan och tog ett språng in mot snåret med kniven höjd till hugg. Hans lilla näbbmusansikte var förvridet i en sällsam grimas och han mumlade mellan tänderna:
   —Jag tyckte det var en orm!
   Det var ingen orm, men tecknet var givet, och nu kunde de tala fritt om eggens märkvärdiga skärpa, om det lilla parerstålet, som var till för att avvärja en fiendes hugg, och om blodrännan, vars funktion låg redan i dess dystra namn.
Kniven 2.jpg

   —Får jag hålla i den ett slag?
   Det fick han, och det var kanske för att hans far hade drunknat, för annars var Belle inte den som lånade ut något. Men han fick inte skära med den, för då kunde han skada eggen, och han fick inte spänna på sig slidan, för det var ägaren förbehållet; han fick bara väga den i handen ett slag och föra pekfingret utefter blodrännan, medan Belle stod tätt inpå honom och vakade på hans minsta rörelse. För Belle var bättre mans barn och fick egentligen inte umgås med David, ett förbud som naturligtvis var till för att överträdas, men något hade ändå fastnat i hans smala huvud, och var gång David fingrade på det som var hans, kände han sig orolig och hörde sin mammas röst, som sade att han sannerligen kunde hitta trevligare pojkar att leka med och att det bara bodde patrask i kåkarna bakom varvet. Och var det inte Davids syster som blev hemskickad från skolan för att hon hade löss i flätorna?
   —Den ligger fint i handen, sade David vördnadsfullt, och parerstålet var som ett svalt löfte mot lillfingret.
   Om han hade haft kvar skalbaggen, kanske han kunde fått låna kniven en timme, ja kanske ändå tills Belle skulle gå hem. Men nu hade han inget att byta med och kände sin fattigdom.
   Kanske var det då tanken föddes. I alarnas osunda skugga, där årets första myggor sisslade. Den var ännu halvt omedveten, irrade förbi som en för tidigt kläckt fjäril. Han brydde sig inte ens om att schasa bort den, hann aldrig uppfatta hur farlig den var. Men uppe på vägen kom den igen, full av djävulsk vitalitet, och den blandade sig med Evas viskande röst till en duett, som överröstade majmorgonens fågelbrus och klappret av Belles nya sandaler. Och nu var det för sent att vända om och fly.
   För där framme stod den mörka asken, och bakom asken var öppningen in mot stigen ner till Algots brygga. Det var kanske femtio meter kvar, och han gick dem mörk och tigande, medan Belle klapprade bredvid honom som en liten enfaldig och självgod ljusängel, ja som de glittrande björkarna bredvid hans våndas ask.
   —Jag kan visa dej nåt!
   Han såg på kniven, när han sade det, men sedan hoppade han över diket utan att bekymra sig om ifall Belle följde efter. Sälja sin själ kan man, men man trugar inte bort den. Men Belle följde honom som ljuset följer skuggan, för han hade hört på Davids röst att han verkligen hade något att visa.
   —Om du får se det, måste du låna mej kniven en timme.
   Det var nästan onödigt att säga det, för han hade makt över kamraten nu, det kände han.
   —Det beror velan på vad det är, försökte Belle protestera och visade sina långa gnagartänder i ett osäkert flin.
   David brydde sig inte om att svara. För honom fanns ingen återvändo längre. Belle envisades heller inte, han larvade bara med som en liten tjusad gnagare. Kanske hade han också något slags instinkt som sade honom vad det rörde sig om. För de hade inte hunnit långt på den barrglänsande stigen, förrän han började nosa och knapra på det som han nyss varit så ointresserad av. Han frågade när begravningen skulle vara och om Davids far skulle brännas. »Min pappa är med i en förening som bränner varann när dom har dött.» Och så ville han veta mer om hur det hade gått till och varför ingen hade fiskat upp honom. Var den där Algot verkligen så full? Han begrep nog att det inte bara var Algot som var full, men det finns sådant som man inte säger, även om man bara är sju år och litet dum. David svarade enstavigt och såg ner i marken. Han begrep nog att Belle bara ville knapra, men här var inte meningen att servera små munsbitar, för snart skulle de bägge stå öga mot öga med dödens fasa.
   I skogsbrynet tvekade han för sista gången. Där nere låg motorbåten, och i dess bruna sidor fanns hans fars dödsångest bevarad, denna ångest som han nu stod i begrepp att schackra bort. De behövde bara snedda över ängen och gå ut på bryggan för att skändligheten skulle vara fullbordad. Hans runda, mörka ansikte var som en krampknuten, vibrerande muskel, och tårna grävde i kvickroten som för att få fäste och hålla honom kvar.
   Belle hade också stannat, villrådig om vart de var på väg. Men han tycktes alltjämt ana vad som försiggick, och han störde inte David med några dumma frågor. I stället drog han upp kniven och gjorde ett utfall mot en enruska. Den blänkte till som en vit svetslåga, och bägge pojkarna såg blodrännan mörkna efter hugget.
   —Kom här! sade David hest.
   De sprang över ängen med virvlande ben bland solglödande maskrosor, och David kom först fastän han var barfota.
   Men nere vid kajen sade han åt kamraten att vänta. Om detta första måste han vara ensam, inget skulle kunna förmå honom till något annat.
   Algots brygga var kort och murken, men han gick den en evighet och hans tunga steg ekade mot himlen. När han hade motorbåtens akter framför sig, hög som en schavott, glömde han kniven för ett ögonblick. Nu fanns bara han själv och fadern, och för kanske första gången kände han detta som vuxna kallar för sorg. Sorg över fadern och över sig själv, ja över det oåterkalleliga som är vårt öde.
   —Vad står du där och glor på? skrek Belle.
   David klättrade upp på båten och började kravla över däcket med överkroppen ut över relingen och huvudet ner mot vattnet för att komma åt att se märkena efter faderns naglar. Men nu måste han tänka på kniven hela tiden för att kunna tvinga sig till detta. Han skulle låna den resten av dagen och skära med den så mycket han ville, och bråkade Belle skulle han inte lämna den ifrån sig, för detta var värt mer än så.
   Han kröp utmed hela ena sidan, ända fram till fören, men mahognyn var vårfernissad och utan skråmor, den speglade vågglittret och de späda vasspjuten och hans eget röda ansikte. Så började han kravla tillbaka mot aktern längs solsidan. Däcket brände hett mot låren, och relingen skavde mot bröstet, men han kröp frenetiskt vidare, och när han var tillbaka vid den punkt där han hade börjat, visste han att Eva hade ljugit, att märkena bara hade funnits i hennes fantasi, och att han hade schackrat med sin fars död till ingen nytta.
   Belle stod på bryggan och följde honom med rädda, misstänksamma gnagarögon. Kanske väntade han sig att få se den döde flyta upp som en fisksump utmed båtsidan, eller också trodde han väl att det hela var en bluff för att lura av honom kniven. David brydde sig inte om vilketdera, vad angick det honom nu vad Belle trodde. Belle med sin bowiekniv och sina rödbruna sandaler. Han trängde sig häftigt förbi honom på bryggan och lyckades avhålla sig från att knuffa honom i vattnet.
   Så gick han långsamt över den knastrande fjolårsvassen upp mot Algots vedbod. När Belle kom fram till honom, satt han på huk i sågspånshögen och letade efter stickor till en fågelbur.
   —Du skulle ju visa mej nåt.
   David fnyste bara och fortsatte att samla stickor. Han skulle ha dem till en fågelbur. Det var därför han hade gått hit ner.
   —Skojade du bara med mej?
   —Det är klart jag skojade!
   Konstigare var det inte, och Belle trodde honom genast. Han trodde det för resten själv. Och det var det viktigaste, det var det enda viktiga. Han silade fuktig sågspån mellan fingrarna och samlade stickor till en fågelbur, det var ju därför han hade kommit hit, och han trodde det han ville tro, det han måste tro — för att kunna leva.

Kniven 3.jpg



Källa: All väldens berättare nr. 12 1949. Ill.: Björn Evensen

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki