Fandom

Svenskanoveller Wiki

Ko och konfirmand

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Fritiof Nilsson Piraten

VI KONFIRMERADES EN pingstafton och på pingstdagen gick vi till skrift och nattvard. Nu var det över, orgeln spelade utgång och menigheten lämnade kyrkan. Främst gick vi konfirmander, vita flickor och svarta pojkar. Ens första långbyxor kändes obekväma, jag tyckte att byxbenen ville hilla anklarna. I det dunkla vapenhuset ryste jag till av kyla men strax var vi ute i bländande sol; det var sist i maj månad och full sommar. Vi tågade mot grindarna mellan låga häckar av buxbom, mellan fält av räfsad sand och smyckade gravar. Från burkar av bleck eller glas speglades liljor och löjtnantshjärtan i mörka stenvårdar och under en hängask blommade sena kejsarkronor. Intill ena grindstolpen låg en grön vattenkanna på muren, utstjälpt vatten spårades ännu på den kalkade murstenen.
   I allén till landsvägen stockades leden av konfirmander och löstes upp efter hand som var och en slöt sig till sina anhöriga, till de vuxna. Jag såg far och mor komma ut i allén, efter dem kom tunnbindaren från torget och hans hustru. Vi sade förresten inte tunnbindare utan böckare såsom det var lärt och ärvt från danska tiden. Böckarens Alfred och jag höll ihop denna dag som vi gjort hela tiden vi hade gått och läst. Vi var bägge fjorton år och långt på det femtonde, jämngamla på en månad när. Alfred höll envist handen i vänstra rockfickan, han hade gjort det ända sen vi reste oss från altarrunden. Jag antog att han höll om psalmboken, själv bar jag min bok i handen. Varje konfirmand hade fått en bok med prostens autograf under hänvisningen till en psalm och ett citat av dess första vers.
   Alfred och jag gick i flock med de andra ut på stora vägen men med vilje sackade vi småningom efter och stannade vid bron där markvägen längs ån tar av åt vänster och stupar i en sänka mot åbrädden. Ingen vände sig om och såg oss. Makligt och som likgiltigt gick vi, nerför slänten och var ur sikte, skymda av alar och videkratt. Vi kunde se men inte ses. Ett slag stod vi stilla och lyssnade, vattnet porlade under brovalven; viktorian med prosten och prostinnan körde över bron, dammet steg bakom vagnen och drev bort med den lätta västanvinden.
  — Va fick du te frukost? undrade jag.
   Och det visade sig att Alfred liksom jag hade fått mjölkmat och bröd men varken smör eller sovel. Vi var bägge späkta till kommunionen och nu borde vi ha varit hungriga men det var vi inte för vi var alltför uppfyllda av en ny och hisnande medvetenhet: härefter räknades vi bland de stora och var så goda lutheraner som de. Vi hade papper på en försvarlig kännedom om salighetslärans grunder; nu och hädanefter skulle mycket förbudet varda oss tillåtet; nu kunde vi (utanför hemmet) halsa en öl utan att få snubbor och lägga till knaggarna och svärja som karlar: viktigast av allt: vi behövde inte längre gå i kyrkan.
   Himlen var molnfri, solen gassade, brisen strök högt över sänkan där vi stod. Alfred tog mössan av sig och torkade svetten ur pannan. Hans blonda hår slog en virvel över ena tinningen, en koslick kallades det. Fortfarande höll han vänster hand i fickan.
  — Va har du i lomman? frågade jag.
  — Ah, ingenting precis, sade han.
   V1 började gå längs ån och hade passerat säteriet när han plötsligt snubblade över en trädrot och höll på att falla. Han tog för sig men bara med högra armen, den vänstra var som spikad i fickan. Men så vände han ryggen åt mig och äntligen drog han handen ur rockfickan. Han tog upp sin klocka, jag hörde det knäppa till när han öppnade boetten. (Han hade sin konfirmationsklocka i en hornboett som jag mycket avundades honom.) Tydligen stoppade han in något i boetten, jag hörde en ny knäppning då den stängdes och när han nu vände sig om hade han bägge händerna fria. Jag frågade honom vad han hade gömt i boetten men han ville inte tala om det.
  — Gissa! sade han.
   Jag gissade i tur och ordning på en femma, ett frimärke och en oanständig bild. Han bara skakade på huvudet och såg hemlighetsfull ut. Hans förtegenhet retade mig och jag ville inte glädja honom med att visa mig alltför nyfiken. Vi fortsatte vår väg. Alfred började vissla en välkänd melodi, det var den gamla beväringsvisan Stöddi ballong. Oversatt till ord lyder första strofen så:

      När du kommer till min port — stöddi ballong!
      Öppna den men stäng den fort — stöddi ballong!
      Ja, stöddi ballong i civil i parad i parad i parullan går.


Resten av visan tåler inte pränt.
   Vägen bar från ådalen upp till öppna marker där vi fick den svalkande vinden på oss. Hasselbrynet i åhällan spräcklades av blommande hägg och hagtörnet lyste vitt i ängarna. Men på andra sidan järnvägen mötte kargare mark: stora kohagen med slån och ene, steniga backar och blöta sänkor. Viporna hade legat ut och följde oss skrikande ända till bokskogen bortom hagen. Boken stod fullt lövad och i skogen var svalt och dunkelgrönt; högt ovan oss susade sommarvinden och av och till sprakade dunklet av ljus som fladdrade och for som solkatter över de lengrå stammarna. Sippornas tid var förbi och lövmyllan låg bar, fjädrande som en mjuk matta under våra steg. Från skogen kom vi igen till ån, till silängen nedanför dämmet som låg blank av vatten. Här lekte lövgäddan nu, vi visste det; men anständigtvis bar man inte gäddsnara i sin konfirmandkostym. Vi gick över dämmet och vidare. Försiktigt för våra nya kläders skull klättrade vi uppströms i ett skifferstup där vildrosor knoppades i ett harg av slån och törne. Så kom en granbacke och sen öppnade sig klockaremarken, en sandig äng med en uttorkad bäck från den grunda ravinen i åslänten. Här ledde ett vad och en stenbro över ån och ovanför bron var badgölen: vårt mål.
   Friluftsbad var ren förlustelse om inte okynneslek och en nattvardsdag borde tillbringas i förtröstan och tacksägelse under stilla betraktelser och helst inomhus. Det var allmänna meningen men inte vår.
   Ett stycke upp i ängen var två flata, jordfasta stenar, där klädde vi av oss och det gick inte i ett huj för vi hade att akta vår utstyrsel i svart och vitt. Varsamt ordnade vi plaggen på var sin sten: byxorna underst, så rocken och sen västen med klocka och kedja av skinande nickel; därefter skjorta och stärktyg: förhänget med vidsittande krage, lösmanschetterna och den vita rosetten. Strumporna i kängorna och hängslena i mössan.
   Vi rusade ner till gölen och hoppade i från stenbron, fick upp näsan igen efter en långdykning, frustade vatten. Jag hade lock för öronen. — Akta koslicken! skrek jag till Alfred.
   Han räckte ut tungan åt mig, hårvirveln slokade över pannan.
   Vi simmade rygg- och sidsim, vi sam i kapp, vi flöt i cirkel och åtta, fiskade småsten och gjorde andra konster ovan och under vatten. Först när krafterna ebbade ut kravlade vi oss opp på bron. Den kallades bro men var det inte i egentlig mening, det var helt enkelt en rad stora stenar mellan vilka vattnet forsade ner över vadet. I mitten låg en svagt kullrig jättesten med en tumsbred åder som glittrade som av guldkorn och som var nött av många pojkars fällknivar; dykstenen hette den och på den lade vi oss framstupa och stekte i solen. Både Alfred och jag hade prövat vår lycka på guldådern men det var mycket länge sen, när vi var mycket unga. Nu skrattade vi åt en sådan barnslighet på samma gång som vi försäkrade varandra att vi ju aldrig hade trott att det var riktigt guld utan hade skrapat bara för ro skull.
   Jag skuggade för ögonen med handen och tittade lojt ner i vattnet: elritsor med fladdrande fenor stod stilla i strömdraget och på den gyllenbruna grusbotten for skuggor av fiskar som jag inte såg; en vilsen vattenspringare kämpade förtvivlat mot strömsuget, drogs ner och försvann. En flat, rund bleckask kom flytande, Alfred fångade den i sista sekunden. På locket stod med röda bokstäver Brahma Skäggväxtpomada över ett huvud med praktfullt, svart skägg.
  — Brahma e ju taffelbitter! sade Alfred.
  — Du ser väl att detta e N.P.U., sade jag.
   Där stod N.P.U. under huvudet.
   Locket var fastrostat. Han bankade asken mot stenen, det var spännande: Brahma skäggväxtpomada och därtill N.P.U. var kanske verksammare än det märke vi hade försökt och redan övergivit som varande odugligt. Locket lossnade, asken var tom. Alfred kastade den i en lyra över axlen och den hamnade i bladvassen nedanför vadet.

Vi hade varit i tre gånger och nu låg vi åter till tork på dykstenen. Solen hettade skönt, vattnet brusade och vinden gick i alarna. Jag höll på att somna när en gädda slog ute i gölen, jag lyfte på huvudet och såg som genom mörka glas hur svallringarna bröt den blanka vattenytan. Alfred reste sig på armbågen och så med ens satt han kapprak på stenen.
  — Var har koen kommet ifrå? sade han. Kan de va klockarens?
   Jag blev klarvaken på en gång. Där stod en svartbrokig ko i ängen och sträckte hals på ett underligt sätt.
  — Klockaren brukar ha röbrokia, sade jag. Och plötsligt upphetsad: Titta! Hon har en manschett på hornet.
   Kon stod ungefär där våra kläder låg och vi anade genast ont. I blinken var vi på pinnarna och uppe i ängen.
   En olycka hade skett, det var klart vid första ögonkastet. Min klädhög låg orörd men Alfreds grejor syntes svårt tilltygade av kokreaturet som var en gammal skricka med hängjuver, djupa flanker och skarpa knyckar. Hon tuggade långsamt och glodde lugnt på oss med stora, känslolösa ögon. Hon stod med vänster fram på Alfreds kavaj. Han räddade först sin manschett från hornet och synade den hastigt, den var det ingen fara med.
  — Vill du retirera dej! skrek han så och gav kon en spark över klövarna. Aj som —!
   Han hoppade på ett ben och höll sig om foten; en barfota spark kan smärta den sparkande hårdast. Jag högg kon i hornen och ruskade av alla krafter. Motvilligt tog hon ett steg baklänges och jag fick rocken fri, den var smutsig men tycktes inte söndrig fast ena rockvingen var märkt av klövarna. Förhänget låg fläckat av gräs och dregel men eljest helfärdigt under det rosetten var nertrampad i en tuva och till spillo given. Alfred linkade på sin ömma fot, hans blick for sökande omkring utan att fastna för detaljer i förödelsen.
  — Västen! sade han förtvivlad. Var e västen? — 0 skjortan! sade jag.
   Men han hörde inte på mig, hans enda tanke var västen. Han tog sina byxor som var utan vank och ryste dem och vände dem ut och in som i ett försök att trolla. Sen undersökte han min klädhög och naturligtvis förgäves.
  — Var i hela friden e min väst?
   Han var gråtfärdig och jag förstod honom: i västfickan låg hans nya klocka, kedjad med pistolhake i ett knapphål. Om västen var borta så var klocka och kedja borta med den.
   Och västen var försvunnen, vi kunde leta bäst vi ville. Det fanns bara en förklaring — vi tittade mörkt på kon och våra hemska misstankar bekräftades innan några minuter hade gått. Kon sträckte på halsen, gapade och krängde mulen: tungan var svart av kamgarn och i ena gipan satt en vit tygremsa. Hon hade ätit opp både skjorta och väst.
   Jag lade örat till buken på kon och tyckte mig höra ett svagt tickande. — Den går! sade jag uppmuntrande.
  — Klockan — e ju en — världsli sak, hackade Alfred fram. Men obelaten
   Han tystnade och såg hjälplöst på mig och jag stirrade undrande tillbaka på honom. Först efter en liten stund kunde jag fatta det otroliga som hade hänt.
  — Va? sade jag. E du —? Sväljde du inte oblaten? Va de den du hållt i lomman?
   Han nickade krampaktigt: så var det. Och småningom stammade han fram en utförlig bekännelse. Oblaten hade fastnat på läppen och han hade tagit den med nypan utan tanke på vad han gjorde och hållit den försiktigt inne i handen och till slut lagt den i förvar i hornboetten. Hela tiden hade det varit hans mening att äta oblaten så snart han blev ensam och om allt hade gått efter uträkning skulle ju ingen skada ha skett.
   Jag var så överväldigad att jag måste sätta mig ner i sanden för att samla tankarna och rätt kunna bedöma fallet med min nyfångna teologiska lärdom.
   Prosten var en eskatolog av gamla stammen och metoden i hans undervisning var avskräckningens metod. Hans salighetslära handlade mera om osalighet än om den himmelska fröjden, mera om straff än om nåd och mest om de eviga straffen. Helvetet hade blivit en levande realitet för oss och i uppjagade stunder kunde vi känna den stickande röken och se det flammande ljuset från sjön som brinner — av eld och svavel.
   Jag gick igenom de synder som avhandlas i tio Guds bud och som sonas med ånger och botfärdighet. Men buden var inte tillämpliga här, min tanke for vidare i artiklar och långförklaringar. Och med ens stod den skakande sanningen klar för mig, de rätta orden ringde i mina öron: — den som med orent hjärta begår nattvarden, honom —. Det var synden mot Den Helige Ande, synden över alla synder, den som icke kan förlå tas. Det var Alfreds synd.
  — Du har gjort synd emot Den Helige Ande, sade jag blekt och tonlöst.
   Han kunde sitt vadärdet och visste vad detta innebar: att för honom var hoppet ute. Han hade heller inte ett ord till försvar där han stod med hängande armar.
  — Du kan inte ens komma me iblann facklorna! lade jag till.
   Han var orörlig, förstenad.
   För mina ögon hade jag en evigt förtappad människa och därtill en vän och jag betraktade honom fascinerad men utan medlidande. Jag skulle ha känt med honom i en vanlig olycka men inför det oerhörda, det vidunderliga fylldes jag av en andaktsfull skräck som förtog mig varje annan känsla. Alfred hade undergått en rent kroppslig förändring: ansiktet var vitt och de grå ögonen svarta och stora; hårvirveln stod styv som ett horn i pannan; hans kött hade krympt, revbenen trädde fram och han syntes utmärglad som en av Dor& fördömda som jag dagligen såg på ett kopparstick därhemma. Om det ändå hade varit skumt, om mörker hade varit på himlen — i det klara solljuset var hans åsyn skärande patetisk.
   Då råmade kon och mina öron träffades som av domsbasunene ljud. Jag reste mig, knäna skälvde.
   Det kom liv i den förtappade också, han började tala och rösten var fullt mänsklig. Medan jag hade trott honom förkrossad till intet hade hans mod och förslagenhet inte övergett honom och han hade spekulerat över en utväg ur sin hemska belägenhet. Allteftersom han talade vek min skräck och ett hopp tändes och till slut gick jag ivrigt upp i hans salvationsplan. Det gällde få att tag i oblaten som borde vara tämligen oskadd i klockboetten. Sen skulle han i avskildhet äta oblaten och när han det gjort vore all rättfärdighet uppfylld och ingen dom över honom. Men oblaten var som sagt i klockan som var i komagen.
  — Vi får sticka koen, sade han och såg kallt värderande på kreaturet.
  — Vi har ingen kniv, invände jag.
  — Jag menar inte så. De e klockarens utmark o de e säkert hans ko. Vi går hem te klockaren o ja köper koen o sen slaktar vi den. Ja har hundra-tretti riksdaler på en bankbok som ja ärvde etter min mosterman i vintras o klockaren får ge mej delation me betalningen te ja blir myrdi.
  — De tar över sex år!
  — Räntan går inte saktare än tiden, sade han klokt.
   Det var den gamle klockaren vi talade om. Han var över de åttio och ur tjänst men satt kvar på bostället som arrendator då hans efterträdare föredrog en livagentur för lantbruket.
   Alfred var ännu hårt tagen. Tankspridd var han också och när jag var färdigklädd hade han bara strumpor och kängor på sig. Emellertid kom han sig i byxorna och selade på över nakna axlar medan jag knäppte hans krage i nacken. När han hade knäppt rocken om det smutsiga förhänget var han fullt vislig.
   Klockaren satt på en pinnstol ute i trägårn och solade sig mot söderväggen. På en bänk i gräsmattan stod sex bikupor av halm mot en tuktad ligusterhäck. Där var ett liv och ett surr i flustren och bin ävlades och surrade i listen av blåblommande borago utmed väggen.
   Trots värmen hade klockaren en ylleduk knuten om halsen. Han var skallig och krökt och hade en lång, blå näsa och utblekta, rödkantade ögon med tunna, vita bryn. Han bolmade på en långpipa och som bettet hade gummislang satt det stadigt mellan hans murkna tänder fast han var svårt darrhänt.
   Vi hälsade och sen tog jag ensam ordet och inledde med litet tal om helgvädret och en fråga hur det stod till med benrötan. Så tog jag tysthetslöfte av klockaren och började lägga fram Alfreds sak utan att förbigå en enda detalj. Han blev småningom så intresserad att han lät pipan slockna men jag märkte med förtrytelse att han log och skrockade när jag utredde straff- och syndafrågan. Jag låtsade dock om ingenting och fortsatte och kom slutligen fram med förslaget om koköp, då jag bad honom nämna sitt pris och erbjöd min borgen för Alfred.
   Klockaren fick upp en kardus tändstickor, strök eld mot låret och tände pipan. Sen försjönk han i tankar och satt tyst och blåste rök både länge och väl. Vi vågade knappast andas av fruktan att störa honom.
   Till sist vände han sig till Alfred och sade i det han ideligen stötte honom i bröstet med pipan:
  — Du har helt sonika inte begått nattvarden, min påg, o därför kan du iheller ha syndat. Nattvarden, ser du, de e brödet och vinet o du har bara fått vinet. Gack nu te nattvarden nästa gång där e skrift, de blir väl ida' om tre veckor eller så. Sen e du lika bevärtad som dina läsekamerater o allt e gott o väl. 0 nu hem me er pågar o tack för titten!
   Detta var mitt första möte med juridiken och jag beundrade gubbens fintlighet och skarpsinne. Han hade räddat både kon och Alfred.

Vi gick hemåt med lätta steg och muntra i hågen. Vid bron över Kille-bäcken slog vi ihjäl en vattenråtta.
  — Bara du inte dör innan där e nattvard härnäst, sade jag rätt som det var.
   De tanklösa orden sådde ett orons frö i Alfreds själ. De närmaste veckorna var han pinsamt rädd om livhanken, hölls mest inomhus och avstod från bad och annan farlighet; kom han någon gång till stationen så följde han till och med maningen på tavlan vid järnvägsövergången: Stäng grindarna. Passera ej banan då tåg synes eller höres. — Men söndagen före midsommar var dagen inne och då gick han till nattvards och i kyrkan nämnde prosten honom som ett föredöme och hans föräldrar gladdes och allt kyrksamt folk med dem.
   En liten tid var böckarens Alfred högt ansedd för fromhet och gudsfruktan.

Först publicerad i Nilssons novellsamling "Vänner emellan" Bonniers förlag 1955.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki