FANDOM


Av Prem Chand

En kontorist hör till de ödmjukaste av alla varelser på jorden. Kasta en vredgad blick på en arbetare — och han svarar med samma sorts blick; svär åt en bärare — och han kastar den börda ni gett honom på marken; förolämpa en tiggare — och han finner ett sätt att frammana blygselns rodnad på ert ansikte; om ni slår en åsna alltför länge så börjar också hon sparkas. Inte så en kontorist. Var rå emot honom, förolämpa honom, svär över honom, slå honom och han uthärdar allt under tystnad. Han äger en förmåga att undertrycka sina känslor som till och med yogin saknar efter många års späkningar och självuppfostran. Han är den personifierade älskvärdheten, han är förebildligt hängiven, exemplariskt hjärtlig, idealiskt vördsam. Och ändå händer det blott sällan att lyckan ler mot honom. Till och med under halmtaket i en ömklig bondkoja får man vara med om glada stunder. Vid lyktfesterna sprider ljuslågorna sin färgglans därinne. Dit når den uppfriskande regnskuren, och det ljuva solskenet tittar sedan på nytt dit ner. Men ingenting bryter enformigheten i en kontorists liv. Inte den minsta ljusstrimma förmår tränga fram genom hans tillvaros dunkel. Hans mun lyses aldrig upp av ett leende. Lala Fateh Chand var en representant för denna olycksaliga människotyp.
   Namnet Fateh Chand betyder "Segerns måne", men vår hjälte var av det slaget att man hellre bort kalla honom "Motigheternas slav." I tjänsten hade han ingen framgång, likadant var det med hans hemliv och hans vänskapsförhållanden — överallt samma motigheter. Han hade inte en enda son, men däremot tre döttrar, inte en enda bror, men däremot två svägerskor — och till råga på allt inte en enda styver att trösta sitt sinne med. Till sin natur var han en godhjärtad och resonabel man, vilket innebar att alla som inte var för lata hängde sig på honom. Dessutom kunde han inte glädja sig åt någon god hälsa. I trettiårsåldern började han redan få gråa hår. Hans ögon var skumma, ansiktet var blekt, kinderna infallna, ryggen krökt. Han hade varken mod i sinnet eller styrka i musklerna. Klockan nio varje morgon begav han sig till kontoret där han tjänstgjorde. Religionen intresserade honom inte — snarare irriterade den honom. Och han kom inte ihåg när han sist hållit en karta i händerna.
   Det var vinter med lätta moln på himlen. Vid halv sextiden då Lala Fateh Chand återvände från arbetet hade man redan tänt ljus i hans hem. Som alltid lade han sig på bädden i sitt mörka rum för att vila en halvtimme; utan att göra det skulle han inte ens ha orkat öppna munnen. Han låg där fortfarande då det plötsligt blev oväsen utanför huset. Någon väsnades och skrek efter honom. Lala Fateh Chands yngsta dotter gick ut för att ta reda på vad man ville. Hon kom in och sa att det var ett bud från kontoret. Sharda, Fateh Chands maka, höll just på att diska.
  — Fråga vad han vill, sa hon. Far har just kommit hem från kontoret. Vad är det nu de önskar? Budet svarade:
  — Sahiben vill ha tag i honom. Han säger att det är mycket angeläget.
   Lala Fateh Chand kunde inte längre sova. Han lyfte på huvudet och frågade.
  — Vem är det?
  — Det är ett bud från kontoret, sa Sharda.
  — Ett bud? Varför då? Vill sahiben ha tag på mig?
  — Ja! Det är visst väldigt bråttom. En underlig man, din sahib! Han tycks inte kunna klara sig utan dig. Det räcker inte med att du sitter på kontoret hela dagen. Säg att du inte kan gå dit. Vad kan han väl göra? Avskeda dig kanske? Som om det skulle vara någon förlust!
   Fateh Chand mumlade som om han talat för sig själv:
  — Jag trodde att jag gjort allt jag kunnat. Vad är det nu han vill? Underligt!
   Men budet stod kvar utanför huset och skrek:
  — Kom ut med detsamma!
   Chand harklade sig igen och reste sig upp.
  — Ät först, sa Sharda. Sen kan du prata med budet och strunta i det hela.
   Hon kom med en skål linsgröt. Chand hade redan stigit upp från bädden. Men när han såg maten satte han sig ner igen. En stund såg han på henne med hungriga ögon. Så frågade han henne:
  — Har barnen ätit?
  — Ätit, ätit! skrek Sharda argt som om hon väntat sig just den frågan. Alla har fått vad de ska ha. Nu är det din tur att äta.
   Just då dök Chands minsta dotter upp, ovisst varifrån. Hon blev stående ett litet stycke från sängen. Sharda stirrade på henne som om hon velat sluka henne med ögonen.
  — Vad har du här att göra? skrek hon. Gå genast ut på gatan och lek!
  — Skrik inte så där åt henne, sa Chand. Du skrämmer barnet. Kom hit Channa. Sätt dig hos mig och smaka på gröten.
   Men Channa gav sin mor en förskräckt blick och rusade ut ur rummet.
  — Det är ont om gröt, sa Sharda. Ska du ge bort den så blir det ingenting kvar. Får hon något, så kommer de andra två också och tigger.
   Ute på gatan började budet åter skrika:
  — Skynda på! Tiden går!
  — Låt honom få veta, att du inte följer med, sa Sharda.
  — Hur skulle jag kunna göra så när vår sista brödbit beror av honom?
  — Han jagar ju livet ur dig! Se dig bara i spegeln. Du verkar som om du legat på sjukhus det sista halvåret. Chand åt några skedar gröt, drack det glas vatten som hon räck te honom och rusade ut på gatan.
  — Det var värst så länge du dröjt, sa budet. Nu får vi lov att springa. Annars skäller sahiben ut dig vad du än säger.
   Chand försökte springa. Men snart måste han stanna för att hämta andan.
  — Han får väl skälla. Jag kan inte springa. Var väntar han på mig? Hemma eller på kontoret?
  — Varför skulle han sitta kvar på kontoret? sa budet. Vem tror du han är? En kung eller en slav?
   Budet hade för vana att gå fort. Men Chand hade för länge sedan vant sig av med sådant. Hur skulle han emellertid kunna tala om det för budet? Stoltheten förbjöd honom det. Han försökte hålla takt med budet. Det visade sig dock för svårt. Han fick håll i bröstet och hade svårt att andas. Snart gick det alldeles runt i huvudet på honom och hela kroppen lackade av svett. Det flimrade för ögonen på honom. Budet skrek argt:
  — Skynda på. Du kryper ju fram som en mask. Endast med möda förmådde Chand svara:
  — Gå i förväg! Säg honom att jag snart kommer efter.
   Han satte sig ner vid vägkanten, stödde huvudet mot händerna och andades tungt. Budet sa ingenting, tittade bara på honom och gick vidare. Chand tänkte ängsligt att gudarna vete vad den där elaka fan skulle säga om honom åt engelsmannen. Han ansträngde sig att stiga upp och släpa sig vidare. Han var så matt att ett barn hade kunnat knuffa omkull honom. Men vacklande gick han ändå vidare och nådde slutligen sahibens bungalow.
   Sahiben klev otåligt fram och tillbaka på verandan. Ideligen tittade han mot grinden och blev allt mer ilsken över att inte upptäcka någon där. När budet anlände, skrek sahiben:
  — Var har du hållit hus hela tiden? Budet stod på verandatrappan och svarade:
  — Sir, Fateh Chand var så långsam med att göra sig i ordning att jag inte kunde vänta på honom. Hela vägen hem fick jag springa.
  — Vad sa han? frågade sahiben på hindi, ett språk som han misshandlade alldeles gräsligt.
  — Han skulle komma genast. Jag väntade en hel timme på honom, och till sist lyckades han ta sig ut ur huset.
   Vid detta laget dök Fateh Chand själv upp på bungalowens rymliga gård. Han steg fram och bugade sig djupt för sahiben.
  — Varför dröjer du så länge? röt denne.
   Chand blev alldeles kall när han märkte sahibens min.
  — Sir, jag hade bara varit hemma från kontoret en halvtimme. Men så snart jag fick kallelsen lät jag allt annat vara och skyndade hit.
  — Ljug inte! Jag har väntat på dig en hel timme.
  — Sir, jag ljuger inte. Kanske gick jag långsamt, därför att jag inte känner mig riktigt bra. Men jag gick hemifrån så snart budet kom.
   Sahiben svängde med sin käpp i luften. Av allt att döma var han berusad.
  — Tig, ditt svin! dundrade han. Jag har väntat en hel timme. Och nu är det du som ber om ursäkt! Chand svalde som om han fått en klump i halsen.
  — Sahib, sa han. Hela dagen har jag arbetat på kontoret. Tio timmar i sträck och mer än det. Aldrig har jag ... — Tig, ditt svin! På knä med dig ...
  — Aldrig har jag gjort något ont.
  — Tjänstefolk! Se till att det här svinet böjer knä! tjöt engelsmannen i fyllan och villan. Budet sa stillsamt men bestämt:
  — Han är ju äldre än jag, sir. Hur skulle jag våga lägga hand på honom?
  — Skynda dig och se till att han böjer knä! Gör du inte det så ska du få smaka käppen.
  — Sir, jag har tagit anställning här för att arbeta och inte för att få stryk, sa budet. Jag tänker inte gå med på att bli förolämpad, och fast jag är redo att lyda alla befallningar, tänker jag inte dra förnedring över en annan människa. I så fall får herrn avskeda mig. Den här anställningen varar ju inte evigt och för att få behålla den tänker jag inte göra hela mänskligheten till mina fiender.
   Utom sig rusade sahiben på budet med sin käpp. Budet insåg att han inte kunde stanna kvar längre och tog hastigt till flykten.
   Chand stod kvar tyst och som förstenad. När sahiben förstod att han inte skulle hinna ifatt budet kastade han sig i stället över Chand. Han drog honom i båda öronen allt vad han förmådde.
  — Ditt svin! Din odåga! Du gör ju ingen nytta! Gå genast till kontoret och hämta ett papper åt mig!
  — Vad då för ett papper, sahib? frågade Chand och gned sina öron.
  — Vad då för ett, vad då för ett ... Är du alldeles döv? Jag har ju sagt du skall hämta ett papper. Begrips?
   Chand sökte hämta andan.
  — Vad då för ett papper, sahib? upprepade han. Vad är det för ett papper som jag skall hämta?
   Han var alldeles förvirrad. Han kunde inte fatta vad det var som engelsmannen önskade. Men han hade inte mod att begära en ordentlig förklaring. Sahiben brukade minsann inte lägga band på sin vrede. Nu var han dessutom dubbelt berusad. Berusad av sin maktkänsla och berusad av sprit! Ingen kunde veta vad han skulle hitta på. Chand vände sig om och gick ödmjukt mot grinden.
  — Spring, befallde sahiben.
  — Jag kan inte springa, sir, sa Chand.
  — Jaså, du kan inte det? Du är väl för lat! Men jag skall minsann lära dig. Spring, hör du! Spring! Spring! röt sahiben och lät käpprappen hagla över Chand.
   Han var inte mer än en kontorist, men han var ju lika fullt en människa. Hade han bara orkat skulle han inte ha tålt att bli så förnedrad av en berusad man. Men han hade inga krafter kvar ... Så han sprang genom grinden ut på gatan ...

*


Fateh Chand gick inte till kontoret. Inte med ett enda ord hade ju sahiben förklarat vad det var för papper han önskade. I fyllan och villan hade han kanske funnit det onödigt att komma med en sådan förklaring. Fast fötterna knappast bar honom gick Fateh Chand i stället hem. Han släpade på sin smärta och sin skam över den förnedring han utstått liksom på tunga kedjor. Naturligtvis var sahiben mångfaldigt starkare än han — men var det ändå möjligt att han skulle behöva utstå allt så undergivet? Nog kunde man väl våga visa tänderna! Ja, rentav ta skorna från fötterna och kasta dem rakt i ansiktet på honom!
   "Nej, något sådant går då rakt inte", föresatte sig Fateh Chand. "Engelsmannen skulle skjuta ner mig på fläcken. Han skulle inte få mycket för det. I värsta fall några månaders fängelse eller tre—fyrahundra rupees böter. För Fateh Chands familj skulle det hela däremot bli rena katastrofen. Vem skulle längre bry sig om hans barn? De skulle kastas ut på gatan att dö av svält. Ack, att han skulle vara så fattig! Hade han bara litet pengar så skulle han inte behöva utstå en sådan behandling. Då finge de gärna skjuta honom om han bara kunde bli i tillfälle att ge den där drummeln en läxa! Han brydde sig inte om att han själv kanske miste livet, för det hade ju inte så särskilt mycket glädje att bjuda honom på. Men han hade ju hustrun och barnen att ta hänsyn till ..."
   Fateh Chand släpade sig fram efter vägen och hela tiden dök det upp en massa osammanhängande tankar i hans huvud. Varför tänkte han inte på sin hälsa? Om han bara varit starkare! Man borde jämt gå och bära på en kniv. Den där sahiben skulle ha haft en örfil!
   I så fall hade förstås sahiben tjänstefolk kastat sig över honom och slagit honom så att han förlorat medvetandet eller kanske rentav dött ... Än sen då! Alla skulle då ha insett att det finns folk som inte ryggade för att hålla på sin rätt. Nån gång måste man ju i alla fall dö och då skulle hans familj ändå bli utan honom. Men en sådan död hade något ärofullt över sig ... Den tanken gjorde Fateh Chand så hänförd att han faktiskt vände sig om och tog några steg i riktning mot bungalowen. Snart nog blev han dock åter lika missmodig som förr.
   Förmodligen hade sahiben redan gått till sin klubb. Vad gagnade det att dra över sig mer elände än man redan utstått? Han var sannerligen fullt belåten med vad han fått uppleva.

*


Han hade knappt hunnit hem förrän Sharda överöste honom med frågor.
  — Varför skickade han efter dig? Vad har du hållit på med där borta så länge?
  — Han var full, sa Fateh Chand och la sig ner. Hela tiden svor han åt mig. Jag fick utstå de gräsligaste förolämpningar. I själva verket sa han inte ett vettigt ord — som en papegoja upprepade han bara: "Varför har du dröjt så länge? Varför har du dröjt så länge?" Han sa till budbäraren att klå mig.
  — Varför slängde du inte skorna i ansiktet på honom? skrek Sharda ilsket.
  — Budbäraren var en bra karl, fortsatte Fateh Chand. Han sa rent ut till honom: "Herrn ska veta att jag inte tagit tjänst hos honom för att skämma ut hederligt folk." Så bugade han och gick sin väg.
  — I honom var det ruter. Just så skall man uppföra sig. Men varför snäste du inte själv av honom som han förtjänade?
  — Visst gjorde jag det. Till och med mer än den andre. Han tog till käppen mot mig. Men då lät jag honom smaka på mina skor.
   Sharda blev alldeles förtjust.
  — Är det verkligen sant? utropade hon. Då får han kanske blåmärken på kinderna.
  — Var säker om att jag gav honom på huden!
  — Det gjorde du rätt i. Hade jag varit i dina kläder så skulle han inte kommit undan med livet i behåll.
  — Han fick i varje fall vad han tålde. Men nu måste vi räkna med att det går oss illa. Jag vet inte hur det skall sluta för oss. Självfallet blir jag avskedad. Det kan också hända att jag blir satt i fängelse.
  — Vad ska du bli satt i fängelse för? Finns det då ingen rättvisa i världen? Han förorättade dig ju. Det var ju han som slog dig först eller hur?
  — Det tror nog ingen på! Domstolen ställer sig säkert på hans sida.
  — Än sen! Efteråt ska du nog få se att inte en enda engelsk ämbetsman vågar tala med sina underlydande på det viset.
  — Det var nära att han sköt mig.
  — Om han gjort det skulle han själv ha blivit ställd inför rätta. Det hade säkert kommit fram vittnen mot honom. Fateh Chand hånskrattade:
  — Men hur skulle det sedan ha gått med dig och barnen?
  — Var inte ängslig! Nog skulle vi ha klarat oss. Det viktigaste för en människa är att hon inte mister sin självkänsla. Den som inte håller på sin ära är inte värdig att ha kvar sina barn. Om du slagit ihjäl den där djävulen så skulle jag ha känt mig stolt över dig. Men om du ödmjukt uthärdat hans förolämpningar så skulle det varit mig motbjudande att nödgas se dig i ansiktet. Jag skulle kanske inte ha sagt något. Innerst inne skulle jag i alla fall alltid ha varit urstånd att känna respekt för dig.
   Och med lugn, tydlig röst tillade Sharda: —Vilka följderna än blir så kan jag nu möta dem med glädje i hjärtat. Stanna! Vart tänker du ta vägen? ... Vänta!
   Som en vettvilling störtade Fateh Chand ut ur huset. Sharda skrek något efter honom. Men han svarade inte. Han gick tillbaka mot bungalowen. Men han släpade inte benen efter sig som förut, alldeles hopkrympt av skräck. Tvärtom skyndade han raskt vidare, och han höll huvudet högt. Hans ansikte lyste av beslutsamhet. Nu var han en helt ny människa. Nu var han inte mer en ynklig, ödmjuk kontorist, inte blek och viljelös. I stället var han en kraftfull, djärv, energisk man. Det fattade beslutet tycktes ge honom vingar. Först skyndade han till en av sina bekanta och lånade en kraftig käpp. Därefter fortsatte han till bungalowen.
   Klockan var nio. Sahiben höll på att äta middag. Fateh Chand brydde sig dock inte om att vänta tills han var färdig. Så snart tjänaren satt fram den sista rätten och avlägsnat sig ut i köket sköt Fateh Chand dörrförhänget åt sidan och steg in. Rummet hade elektrisk belysning. Över golvet var en matta utbredd. Den var så fin och dyr att Fateh Chand inte ens på sin bröllopsdag fått trampa på en dylik matta. Det blixtrade av ursinne i sahibens ögon.
  — Ut med dig! Hur vågar du komma in så här utan att någon bett dig om det!? Fateh Chand lyfte käppen och sa:
  — Ni ville ha några papper. Jag kommer med dem. När ni har avslutat middagen skall jag visa er dem. Under tiden sätter jag mig ner här. Ät bara, gör er ingen brådska, kanske blir detta den sista måltid ni Par äta här i livet.
   Sahiben var så häpen att han inte kom sig för att göra något. Han stirrade på Fateh Chand. I hans ögon kunde man skymta vrede men också något som erinrade om skräck. Han märkte att kontoristen var alldeles utom sig. Visserligen förfogade han inte över nämnvärda krafter. Men när en människa drivs till desperation kan hon emellertid bli farlig. Den här karlen var tydligen färdig att göra vad som helst. Så sahiben blev riktigt rädd. En hund är inte svår att slå om han bara inte bits. Visar han tänderna blir det inte lika enkelt att schasa bort honom. Detta var precis vad som gick upp för sahiben. Så länge han kände sig säker på att Fateh Chand skulle tåla vilka glåpord och rentav vilka slag som helst kände han sig tapper. Nu när denne lymmel liksom blivit förbytt, när han stod där orörlig och med sina kattögon följde varje hans rörelse då ... Sahiben kom till den uppfattningen att han inte borde ge sig i kast med karlen. Han begrep att minsta skällsord skulle besvaras med ett käpprapp. Naturligtvis kunde man avskeda mannen, kanske rentav se till att han blev inburad i fängelse. Skandaler och obehagligheter skulle därmed inte kunna undgås. Som den framsynte man han var beslöt sahiben därför vika in på de diplomatiska förhandlingarnas väg.
  — Varför är du så arg på mig? frågade han med sällspord mildhet. Törs man fråga vad det är du hängt upp dig på? Har jag sagt något olämpligt till dig?
  — För en halvtimme sen gav ni mig en örfil och kallade mig tio gånger å rad för ett svin och en odåga. Har ni verkligen glömt det så fort, sahib?
  — Gav jag dig en örfil? Du skämtar visst! Tror du att jag är tokig?
  — Budbäraren kan intyga det. Och er egen tjänare är också vittne till den saken. — Men när kan det ha hänt?
  — För en halvtimme sen. Ni skickade efter mig och när jag kom skällde ni ut mig och gav mig en örfil.
  — Verkligen? Men du begriper väl att jag var full. Kyparen hade tydligen givit mig en för stor portion whisky. Och jag kommer inte ihåg ett dyft av det. Kan jag verkligen ha gjort något sådant?
  — Vad nu då? Är man oskyldig bara för att man råkar vara full? Om ni i stället hade skjutit ner mig medan ni var full så skulle jag ju inte ha befunnit mig bland de levande. Snyggt, va! Om en full får göra vad som helst så är jag full nu. Och här skall ni få höra vad jag befaller er: Var så god och ge er själv en örfil och be mig sedan om ursäkt och lova att ni aldrig uppför er mot någon människa så som ni gjort mot mig. Och om ni inte lovar det så kommer ni att få smörj efter noter. Och rör er inte ur fläcken. Reser ni er från stolen så kommer jag att slå huvet av er. Var så god! Ge er en örfil om jag får be!
  — Du skämtar väl, sa sahiben och skrattade så obesvärat han kunde. Men det är klart att om jag sa något fräckt till dig så ber jag om ursäkt.
  — En örfil skulle det vara! Den får ni ge er själv, insisterade Fateh Chand, i det han lyfte käppen.
   Det var mer än engelsmannen kunde tåla. Tänka sig att utföra en så förödmjukande ritual! Han gjorde ett försök att rusa upp och rycka käppen från Fateh Chand. Denne var emellertid på sin vakt. Sahiben hann inte resa sig från stolen förrän han fick ett bedövande slag över pannan. Han såg stjärnor. En stund satt han på stolen och höll sig för huvudet. Så sa han:
  — Du är avskedad.
  — Avskeda mig bara! Det gör mig detsamma. Men jag går inte ur fläcken förrän ni givit er en örfil och svurit på att ni aldrig i livet mer skall bete er mot någon så som ni betett er mot mig idag. Eller ni kanske vill att jag skall bruka käppen igen?
   Och Fateh Chand lyfte åter sin käpp för att slå till sahiben med den. Men sahiben hade det första slaget i gott minne. Han gav sig själv den örfil han fått order om.
  — Nå! sa han. Är du nöjd nu?
  — Och ni kommer aldrig mer att svära över någon.
  — Det lovar jag.
  — Kom bara ihåg en sak. Faller det er någonsin in att skälla ut en människa så tänker jag inte ligga på latsidan. Jag kommer tillbaka och ger er en ny läxa.
  — Jag kommer aldrig mer att bruka skällsord mot någon, sa sahiben på hindi, ett språk som han bara förmådde rådbråka.
  — Gott! Nu skall jag be att få säga adjö. Från och med idag tänker jag inte arbeta hos er längre. I morgon skickar jag er en skriftlig anhållan om avsked under motivering att jag inte kan ha kvar anställningen på grund av era dåliga seder.
  — Men varför begär du avsked? Jag tänker ju inte köra dig på dörren.
  — Därför att jag själv inte har lust att umgås med en så obildad grobian, förstår ni väl.
   När Fateh Chand sagt detta lämnade han rummet och begav sig med lätt hjärta hem igen. Han kände på sig att han vunnit en seger och han kände sig som en fri människa. Aldrig förr hade han varit så lycklig.

Ur "Moderna österländska berättare", 1958 Översättning Carl Elof Svenning.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki