FANDOM



Av Fredric Brown

En egendomlig invasion från världsrymden beskrivs i denna novell, som också ger en bild av hur livet på Jorden skulle te sig utan elektrisk kraft.

INVASIONENS inledningskanonad var inte alls bullrande, men den hördes ändå av miljoner människor. George Bailey var en av dessa miljoner. Jag väljer George Bailey därför att han var den ende som på något vis anade vad det rörde sig om.
   George Bailey var berusad, och under omständigheterna kan man inte klandra honom för det. Han lyssnade på radioannonser av det mest vämjeliga slag. Inte för att han ville lyssna på dem, det behöver jag väl knappast påpeka, utan för att han hade blivit tillsagd att göra det av sin chef, J. R. McGee i MID-radionätet.
   George Bailey skrev reklam för radio. Det enda han avskydde mer än reklam var radio. Och nu lyssnade han på fritid på några äckliga och avskyvärda kommersiella program från ett konkurrerande radiobolag.
  — Bailey, hade J. R. McGee sagt, ni borde känna bättre till vad andra gör. I all synnerhet borde ni vara informerad om såna bland våra egna konton som utnyttjar flera radiobolag. Jag skulle vilja uppmana er på det bestämdaste
   Man ifrågasätter inte sin arbetsgivares uppmaningar på det bestämdaste, då det gäller ett jobb som ger tvåhundra dollar i veckan.
   Men man kan dricka whiskygroggar medan man lyssnar. Det gjorde George Bailey.
   Och mellan annonserna spelade han gin rummy med Maisie Hetterman, en söt liten rödhårig maskinskriverska från studion. Det var Maisies lägenhet och Maisies radio
  — själv ägde George av princip varken radio- eller TV-apparat
  — men George hade köpt spriten
  — endast de finaste tobakssorter, sa radion, används ti-ti-ti Amerikas populäraste cigarrett...
   George tittade på radion.
  — Marconi, sa han.
   Han menade förstås morse, men whiskygroggarna hade gjort honom lite omtöcknad så att hans första gissning kom sanningen närmare än någon annans. Det var på sätt och vis Marconi. På ett mycket speciellt vis.
  — Marconi? sa Maisie.
   George, som avskydde att försöka överrösta en radio, lutade sig bort och stängde av den.
  — Jag menade morse, sa han. Morse -- som bland scouterna eller i signalkåren. Jag var scout en gång i tiden.
  — Du har verkligen förändrats, sa Maisie.
   George suckade.
  — Någon kommer att få sota för det
  — att sända kod på den våglängden.
  — Vad betydde det?
  — Betydde? Å, du menar vad det betydde.
  — Äh
  — S, bokstaven S. Ti-ti-ti är S. SOS är ti-ti-ti ta-ta-ta ti-ti-ti.
  — O är ta-ta-ta?
   George flinade.
  — Säg det igen, Maisie. Jag tyckte om det. Och jag tror att du också är ta-ta-ta.
  — George, kanske det verkligen är ett SOS. Sätt på den igen.
   George vred på radion igen. Tobaksreklamen pågick fortfarande.
  — ... herrar med ti-ti-ti smak föredrar den utsökta smaken hos ti-ti-ti-arretter. I den nya förpackningen som håller dem ti-ti-ti och absolut färska...
  — Det är inte SOS. Det är bara S.
  — Som en tekittel eller — George, det är kanske bara nån sorts reklamtrick.
   George skakade på huvudet.
  — Inte när det kan utplåna varans namn. Vänta ett tag
   Han sträckte ut handen och vred ratten på radion lite åt höger och sedan lite åt vänster, och ett häpet uttryck spred sig över hans ansikte.
   Han vred ratten åt vänster så långt det gick. Det fanns inte någon station där. Men:
  — Ti-ti-ti, sa radion. Ti-ti-ti.
   Han vred ratten så långt det gick åt höger.
  — Ti-ti-ti.
   George stängde av radion och stirrade på Maisie utan att se henne, vilket var svårt.
  — Nånting på tok, George?
  — Jag hoppas det, sa George Bailey. Jag hoppas verkligen det.
   Han tänkte just hälla upp lite mer whisky åt sig, men kom på andra tankar. Han fick plötsligt en känsla av att någonting stort höll på att ske, och han ville nyktra till för att kunna uppskatta det.
   Han hade inte den blekaste aning om hur stort det var.
  — George, vad menar du?
  — Jag vet inte vad jag menar. Men Maisie, låt oss åka ner till studion, va? Det råder nog en viss uppståndelse där.

DEN 5 APRIL 1962, det var på kvällen den dagen som waveries kom.
   Den hade börjat som en vanlig kväll. Det var den inte nu.
   George och Maisie väntade på en taxi, men det kom ingen och därför tog de tunnelbanan i stället. Ja, tunnelbanetågen gick fortfarande på den tiden. De steg av på en station som låg ett kvarter från MID-bolagets byggnad.
   Byggnaden var som ett dårhus. George gick flinande genom vestibulen med Maisie vid armen, tog hissen till femte våningen och gav hisspojken en dollar utan någon anledning alls. Han hade aldrig förut i sitt liv gett en hisspojke dricks.
   Pojken tackade honom.
  — Bäst att ni håller er på avstånd från de höga herrarna, mr Bailey, sa han. De är beredda att bita öronen av den som bara råkar titta på dem.
  — Underbart, sa George.
   Från hissen gick han direkt till J. R. McGees rum. Det hördes gälla röster bakom glasdörren. George lade handen på dörrhandtaget och Maisie försökte hejda honom.
  — Men George, viskade hon, du kommer att få sparken!
  — Det kommer en tid, sa George. Stå inte framför dörren, raring.
   Varsamt men bestämt föste han undan henne.
  — Men George, vad tänker du ...?
  — Se själv, sa han.
   De upphetsade rösterna tystnade då han öppnade dörren på glänt. Alla blickar riktades mot honom när han stack in huvudet genom springan.
  — Ti-ti-ti, sa han. Ti-ti-ti.
   Han retirerade åt sidan i sista ögonblicket för att undgå det yrande glaset då en brevpress och ett bläckhorn for ut genom rutan i dörren. Han högg tag i Maisie och sprang mot trappan.
  — Nu ska vi ha oss en drink, sa han till henne.
   Baren tvärs över gatan var fullpackad, men det var en underligt tyst hop människor. Med hänsyn till att de flesta av kunderna där var radiofolk hade man ingen TV-apparat, men det fanns en stor skåpradio och nästan alla trängdes kring den.
  — Ti, sa radion. Ti-t'ta-ti-ta-tatita ti ...
  — Är det inte vackert? viskade George till Maisie.
   Någon mixtrade med inställningsknappen. Någon frågade: "Vilket band är det?" och någon sa: "Polisens." Någon sa: "Försök få in en utländsk sändare", och någon gjorde det
  — Det där bör vara Buenos Aires, sa någon.
  — Ti-t'ta-ti ..., sa radion.
   Någon körde fingrarna genom håret och sa: — Stäng av eländet.
   Någon annan kopplade på den igen.
   George flinade och gick före till ett av de inre båsen, där han fann Pete Mulvaney ensam med en flaska framför sig. Han och Maisie slog sig ner mitt emot Pete.
  — Hej, sa han allvarligt.
  — Dra åt skogen, sa Pete, som var chef för MID:s tekniska forskningsavdelning.
  — En vacker kväll, Mulvaney, sa George. Såg du hur månen red på ulliga moln som en gyllene gallion på silverglittrande vågkammar på ett stormigt...
  — Tig, sa Pete. Jag tänker.
  — Whisky, sa George till kyparen.
   Han vände sig åter till mannen på andra sidan bordet.
  — Tänk högt så att vi kan höra det. Men tala först om hur du bar dig åt för att slippa ut ur dårhuset tvärs över gatan?
  — Jag har fått sparken.
  — Skaka hand. Och förklara sen. Sa du ti-ti-ti till dem?
   Pete tittade på honom med plötslig beundran.
  — Gjorde du?
  — Jag har ett vittne på det. Vad gjorde du?
  — Talade om för dem vad jag trodde det var, och de tror att jag är tokig.
  — Är du det?
  — Ja.
  — Utmärkt, sa George. Då vill vi höra. — Han knäppte med fingrarna. — Hur är det med TV:n?
  — Samma sak. Samma ljud och bilderna flimrar och tonar bort. Ett rent virrvarr nu.
  — Underbart. Och säg mig nu vad det är för fel. Jag bryr mig inte om vad det är, bara det inte är nånting banalt, men jag vill veta det.
  — Jag tror det är rymden. Rymden är krökt.
  — Den kära gamla rymden, sa George Bailey.
  — Tyst med dig, George, sa Maisie. Jag vill höra det här.
  — Rymden är också ändlig, sa Pete; han hällde upp ett nytt glas åt sig. Om man går tillräckligt långt åt vilket håll som helst, så. kommer man tillbaka till utgångspunkten. Som en myra som kryper runt ett äpple.
  — Vi tar en apelsin i stället, sa George.
  — Låt gå, en apelsin. Anta nu att de första radiovågorna som nånsin sändes ut just har tillryggalagt hela rundan. På sextiett år.
  — Sextiett år? Men jag trodde att radiovågor rörde sig med ljusets hastighet. Om de gör det så skulle de på sextiett år bara hinna avverka sextiett ljusår, och det kan inte vara runt universum, för det finns vintergator som man vet befinner sig på miljoner eller kanske miljarder ljusårs avstånd. Jag minns inte siffrorna, Pete, men enbart vår egen vintergata är förbaskat mycket större än sextiett ljusår.
   Pete Mulvaney suckade.
  — Det är därför som rymden måste vara krökt. Det finns en genväg nånstans.
  — En gen genväg? Det är omöjligt.
  — Men George, hör på vad det är som apparaterna tar in. Kan du tyda kod.
  — Inte nu längre. Inte så snabbt i varje fall.
  — Jag kan, sa Pete. Det är såna saker som luften var full av innan de regelbundna radioutsändningarna började. Det är det språk och de förkortningar som amatörerna med nycklar och såna saker använde — och du kan vänta dig ett violinsolo ganska snart nu. Jag kan tala om för dig vad det kommer att bli.
  — Vad då?
  — Händels Largo. Den första grammofonskivan som nånsin radierades. Den sändes av Fessenden från Brant Rock 1906. Du kommer att få höra hans anrop vilken minut som helst. Jag slår vad om en drink.
  — Okay, men vad var detta ti-ti-ti som det hela började med?
   Mulvaney log brett.
  — Marconi, George. Vilken var den kraftigaste signal som nånsin har sänts och av vem och när?
  — Marconi? Ti-ti-ti? För sextiett år sen?
  — Duktig gosse. Den första transatlantiska radiosändningen den 12 december 1901. Marconis stora sändare i Poldhu med sexti meter höga master sände i tre timmar ett S, ti-ti-ti, medan Marconi och två medhjälpare skickade en drake med en antenn hundratjugofem meter upp i luften i S:t Johns på Newfoundland och till sist uppfångade signalerna. På andra sidan Atlanten, George, medan det slog gnistor kring de stora Leydenflaskorna i Poldhu
  — Vänta ett tag, Pete. Det där var 1901 och den första radioutsändningen skedde ungefär 1906, då kommer det att dröja fem år innan den den där Fessenden-saken når hit samma väg. Även om det fanns en genväg på sextiett ljusår genom rymden och även om de där signalerna inte hade försvagats så på vägen att vi inte skulle kunna uppfatta dem … Det är vansinnigt.
  — Jag sa ju till dig att det var det, sa Pete dystert. Efter att ha tillryggalagt en sån sträcka skulle de där signalerna vara så oändligt svaga att de praktiskt taget inte skulle existera. Dessutom förekommer de över hela bandet på allt från mikrovåg och uppåt, och lika starka är de överallt. Och som du påpekar har vi redan avverkat nästan fem år på två timmar, vilket är omöjligt. Jag sa ju att det inte var klokt.
  — Men ...
  — Shhh. Hör, sa Pete.
   En otydlig men omisskänneligt mänsklig röst hördes från radion, blandad med morsesignalernas knatter. Och sedan musik, svag och skrapande men ändå otvivelaktigt violinmusik. Händels Largo.
   Men plötsligt steg den i tonhöjd och blev till sist så fruktansvärt gäll att det gjorde ont i öronen. Och fortsatte upp över hörbarhetens tröskel, så att de inte längre kunde uppfatta den.
  — Stäng av det förbaskade eländet, sa någon.
   Någon gjorde det, och den här gången var det ingen som kopplade på apparaten igen.
  — Egentligen trodde jag det inte själv, sa Pete. Och det finns en sak till som talar emot det, George. De där signalerna påverkar TV:n också, och radiovågorna har inte den rätta längden för att kunna göra det.
   Han skakade långsamt på huvudet.
  — Det måste finnas någon annan förklaring, George. Ju mer jag tänker på det nu, dess mera övertygad blir jag om att jag har fel. Han hade rätt, men han hade också fel.

  — BEFÄNGT, sa mr Ogilvie.
   Han tog av sig glasögonen, lade pannan i djupa veck och satte dem sedan på sig igen. Han ögnade igenom flera maskinskrivna ark som han höll i handen. Sedan slängde han dem föraktfullt på skrivbordet. De blev liggande mot den trekantiga namnskylten på vilken det stod:


B. R. OGILVIE
Chefredaktör


  — Befängt, sa han igen.
   Casey Blair, han bäste reporter, blåste en rökring och körde pekfingret genom den.
  — Varför? frågade han.
  — Därför att ... Det är ju fullkomligt befängt.
  — Klockan är nu tre på morgonen, sa Casey Blair. Störningarna har pågått i fem timmar, och det går inte att ta in ett enda program vare sig på TV eller radio. Varenda större radio- och TV-station i världen har slutat sända. Av två skäl. För det första slösade de bara bort ström till ingen nytta. För det andra har kommunikationsdepartementen i de olika länderna bett dem sluta för att göra det lättare att undersöka varifrån störningarna kommer. I fem timmar — ända sen störningarna började — har de satt in alla sina resurser i det syftet. Och vad har de funnit?
  — Det är befängt, sa chefredaktören.
  — Alldeles riktigt, men det är sant. Klockan elva på kvällen — jag, omvandlar alla de här tiderna till New York-tid — fick Greenwich en bäring i riktning Miami. Den flyttade sig norrut och klockan två var riktningen ungefär Richmond, Virginia, San Francisco fick klockan elva en bäring ungefär i riktning Denver. Tre timmar senare hade den flyttat söderut mot Tucson. Södra halvklotet: bäringar från Kapstaden i Sydafrika skiftade från riktning Buenos Aires till riktning Rio. Klocka elva hade New York svaga indikeringar mot Madrid, men klockan två kunde de inte alls få några bäringar. — Han blåste en ny rökring. Kanske därför att de antenner de använder svänger bara i horisontal planet?
  — Orimligt.
  — Jag föredrar att använda ordet befängt, mr Ogilvie. Befängt är det, men inte orimligt. Jag är dödsförskräckt. De där linjerna — och alla andra bäringar jag har fått uppgift om — löper i samma riktning om man tar dem som raka linjer som går som tangenter till Jorden i stället för att kröka sig kring dess yta. Jag gjorde det med en liten glob och en stjärnkarta. De löper samman i stjärnbilden Lejonet.
   Han lutade sig fram och satte pekfingret på det översta arket av den artikel han just hade lämnat in.
  — Stationer som befinner sig rakt under Lejonet på himlen får inga bäringar alls. Stationer på vad som skulle vara Jordens perimeter i förhållande till denna punkt får de kraftigaste bäringarna. Hör på, låt en astronom kontrollera de där siffrorna om du har lust, innan du tar in artikeln, men låt det ske kvickt — såvida du inte vill läsa om det i de andra tidningarna först.
  — Men jonosfären, Casey — är det inte så att den hejdar alla radiovågor och får dem att studsa tillbaka?
  — Jovisst, men den läcker kanske. Eller kanske signaler kan komma igenom utifrån, fast de inte kan komma ut från insidan. Det är inte någon massiv vägg.
  — Men ...
  — Jag vet, det är befängt. Men så är det. Och det är bara en timme kvar till pressläggningen. Det är bäst att du skickar i väg den här artikeln genast och låter dem sätta den, medan du låter någon kontrollera mina fakta och bäringar. Dessutom är det en annan sak som du kanske vill kontrollera.
  — Vad då?
  — Jag hade inga uppgifter så att jag kunde kontrollera planeternas positioner. Det skulle kunna finnas någon planet i rak linje med Jorden och Lejonet. Mars, kanske.
   Mr Ogilvies ögon lyste upp, men mörknade sedan igen. Han sa:
  — Hela världen kommer att skratta åt oss, Blair, om du har fel.
  — Och om jag har rätt?
   Chefredaktören lyfte på telefonluren och fräste en order.

RUBRIK i New York-tidningen Morning Messenger's sista upplaga (kl. 6 f. m.) den 6 april:


RADIOSTÖRNINGAR FRÅN RYMDEN KOMMER FRÅN LEJONET
Kan vara kontaktförsök från varelser utanför solsystemet



ALLA TV- och radiosändningar inställdes.
   Radio- och TV-aktier låg flera poäng under föregående dags noteringar när börsen öppnades, och sjönk sedan hastigt för att åter stiga några poäng mot middagstid.
   Allmänhetens reaktion var blandad. Folk som inte hade någon radio rusade ut för att köpa en, och det blev stor efterfrågan i synnerhet på portabla apparater. Å andra sidan såldes inga TV-apparater alls. Nu när TV-stationerna hade slutat sända fick man ju inte in några bilder på skärmarna, inte ens suddiga. Högtalarna i TV-apparaterna återgav samma oljud som radiomottagarna. Vilket — som Pete Mulvaney hade påpekat för George Bailey — var omöjligt; radiovågor kan inte uppfångas av TV-apparater. Men i det här fallet skedde det, ifall det nu verkligen var radiovågor.
   I radioapparaterna tycktes det vara radiovågor, men förfärligt sönderhackade. Ingen kunde stå ut med att höra på dem länge. Det fanns visserligen tillfällen då man under flera sekunder i sträck kunde känna igen Will Rogers eller Geraldine Farrars röst eller uppfånga brottstycken av matchen Dempsey-Carpentier eller upphetsningen efter Pearl Harbor. (Ni minns väl Pearl Harbor?) Men saker som ens i någon liten mån var värda att höra var sällsynta. För det mesta var det en meningslös blandning av tvålopera, reklam och brottstycken av något som en gång hade varit musik. Det var fullkomligt outhärdligt under några längre tidsperioder.
   Men nyfikenheten är en mäktig drivkraft. Under några dagar rådde det, som sagt, stor efterfrågan på radioapparater.
   Det fanns andra saker som det också blev stor efterfrågan på, något som var mera svårförklarligt. Liksom under den Wellska marsianska paniken år 1938 blev det ett plötsligt uppsving i försäljningen av gevär och andra skjutvapen. Biblar såldes lika mycket som böcker om astronomi. Vissa delar av landet visade ett plötsligt intresse för åskledare; fabrikanterna fick massor med brådskande beställningar.
   Av någon anledning som aldrig har blivit ordentligt utredd blev det en plötslig efterfrågan på fiskkrokar i Mobile, Alabama. Varenda järnhandel och sportaffär sålde slut på sitt lager på några timmar.
   I bibliotek och boklådor efterfrågades böcker om astrologi och om Mars. Ja, om Mars — trots att Mars för tillfället befann sig på andra sidan solen och trots att varenda tidningsartikel i ämnet underströk att det inte fanns någon planet mellan Jorden och stjärnbilden Lejonet.
   Någonting underligt höll på att ske — och inga nyheter om utvecklingen stod att få utom genom tidningarna. Folk väntade i stora hopar utanför tidningsofficinerna för att få tag i den senaste upplagan.
   Folk samlades också i små skaror kring de tysta radiostudiorna och TV-stationerna och talade med dämpad röst som vid en likvaka. MID-bolagets dörrar var låsta, men det fanns en dörrvakt i tjänst för att släppa in tekniker som försökte finna en lösning på problemet. Några av teknikerna som hade tjänstgjort dagen förut hade nu arbetat mer än ett dygn utan sömn.

GEORGE BAILEY vaknade klockan tolv på dagen med bara en lindrig huvudvärk. Han rakade sig och duschade, gick ut och drack en lätt frukost och kände sig normal igen. Han köpte eftermiddagstidningarna, läste dem, flinade. Han hade haft rätt
   
  — vad det än var som var på tok, så var det i alla fall ingenting banalt.
   Men vad var det som var på tok?
   De senare upplagorna av eftermiddagstidningarna kom med en förklaring.


JORDEN INVADERAD SÄGER VETENSKAPSMAN


   Rubrikstilen var den största man hade. Inte ett enda exemplar av tidningarna kom prenumeranterna till handa den kvällen. Tidningspojkarna blev nästan lynchade då de gav sig ut på sina turer. De sålde tidningar i stället för att dela ut dem; de som hade affärssinne fick en dollar per styck för dem. De dumma och ärliga, som inte ville sälja dem därför att de ansåg att tidningarna skulle lämnas till prenumeranterna, blev i alla fall av med dem. Folk ryckte dem till sig.
   I de sista upplagorna ändrades rubriken en aning — det vill säga, en aning ur typografisk synpunkt. Men det var en oerhörd betydelseförändring. Den löd nu:


JORDEN INVADERAD SÄGER VETENSKAPSMÄN


   Lustigt vad två prickar över en bokstav kan göra.
   Carnegie Hall gjorde något enastående i sin historia den kvällen genom att anordna en föreläsning vid midnatt. En icke utannonserad föreläsning. Professor Helmetz hade stigit av tåget klockan halv tolv, och en hop reportrar hade väntat på honom. Helmetz — från Harvard — var den vetenskapsman som stod bakom den där första rubriken.
   Harvey Ambers, ordförande i Carnegie Halls styrelse, hade trängt sig fram genom hopen. Han kom fram minus glasögon, hatt och anda, men fick tag i Helmetz' arm och hängde kvar tills han återfick talförmågan.
  — Vi vill att ni ska tala i Carnegie Hall, skrek han i örat på Helmetz. Femtusen dollar för en föreläsning om invadörerna.
  — Gärna. I morgon eftermiddag?
  — Nu! Jag har en taxi som väntar. Följ med.
  — Men ...
  — Vi ska skaffa åhörare. Skynda på! — Han vände sig till folkhopen. — Släpp fram oss. Ni kan inte allihop höra professorn här. Kom med till Carnegie Hall, för där kommer han att tala. Och sprid nyheten på vägen dit.
   Nyheten spred sig så väl att Carnegie Hall var fullsatt när professorn började tala. Strax därpå hade man riggat upp ett högtalarsystem så att folket utanför kunde höra vad han sa. Klockan ett på natten var gatorna runt omkring fullpackade flera kvarter bort.
   Det fanns inte ett storföretag på Jorden som inte gladeligen skulle ha gett en miljon dollar för rätten att i sitt namn sända denna föreläsning i TV och radio, men den blev inte sänd i någotdera medie. Bägge två var upptagna.

  — NÅGRA frågor? sa professor Helmetz.
   En reporter i främsta bänkraden ställde den första.
  — Har alla pejlstationer på Jorden bekräftat det ni nämnde om förändringen i eftermiddag?
  — Ja, absolut. Ungefär vid tolvtiden började alla pejlningar bli svagare. Klockan 2.45 östamerikansk standardtid upphörde alla pejlapparater att ge utslag. Till dess hade radiovågorna kommit från himlen, hade ständigt växlat riktning i förhållande till Jordens yta men förblivit konstanta i förhållande till en punkt i stjärnbilden Lejonet.
  — Vilken stjärna i Lejonet?
  — Ingen stjärna som står utsatt på våra stjärnkartor. Antingen kom de från en punkt i rymden eller från en stjärna som är för svag för att framträda i våra teleskop. Men klockan 2.45 på eftermiddagen i dag — eller rättare, i går, eftersom det nu är efter midnatt — slutade som sagt alla pejlstationer att ge utslag. Men signalerna fortsatte och kom nu med samma styrka från alla håll. Alla inkräktarna hade anlänt.
   Man kan inte dra någon annan slutsats. Jorden är nu omgiven, fullständigt täckt av vågor av radiotyp som inte har någon utgångspunkt och som oupphörligt går runt klotet i alla riktningar och ändrar form efter behag — som för närvarande fortfarande efterliknar de radiosignaler härrörande från Jorden vilka väckte deras uppmärksamhet och lockade dem hit.
  — Tror ni att det var från en stjärna som vi inte kan se eller kan det verkligen ha varit från bara en punkt i rymden?
  — Antagligen från en punkt i rymden. Och varför inte? Det är inga materiella varelser. Om de kom hit från en stjärna, måste det vara en mycket mörk sådan, för den är osynlig för oss — den skulle ju vara jämförelsevis nära oss, bara på 30,5 ljusårs avstånd, vilket är ganska nära när det gäller kosmiska mått.
  — Hur kan ni veta avståndet?
  — Genom att anta — och det är ett mycket rimligt antagande — att de gav sig i väg åt vårt håll när de första gången upptäckte våra radiosignaler — Marconis BSS-signaler som sändes för sextiett år sen. Eftersom det var den formen de först anlända hade antagit, utgår vi från att de gav sig åstad i riktning mot oss när de mötte dessa signaler. Marconis signaler, som ju rörde sig med ljusets hastighet, skulle ha nått en punkt på 30,5 ljusårs avstånd för 30,5 år sen. Inkräktarna, som också färdas med ljusets hastighet, skulle behöva lika lång tid för att nå oss.
   Som man kunde vänta var det bara de först anlända som hade antagit formen av morsesignaler. De senare anlända hade formen av andra vågor som de hade mött och kanske absorberat på sin färd mot Jorden. Brottstycken av program som sändes så sent som för ett par dagar sen vandrar nu, så att säga, runt Jorden. Det finns alldeles säkert fragment av de allra senast sända programmen, men de har ännu inte identifierats.
  — Professor Helmetz, kan ni beskriva en av dessa inkräktare?
  — Lika bra och lika dåligt som jag kan beskriva en radiovåg. De är i själva verket radiovågor, fast de inte härrör från någon radiosändare. De är en livsform som är beroende av vågrörelse, liksom vår livsform är beroende av materiens svängningar.
  — De är av olika storlek?
  — Ja, i två betydelser av ordet storlek. Radiovågor mäts från topp till topp, ett mått som är känt under beteckningen våglängd. Eftersom invadörerna täcker hela skalan på våra radio- och TV-apparater är det uppenbart att de antingen förekommer i alla topp-till-topp-storlekar eller också att var och en kan ändra sitt topp-till-topp-mått så att han anpassar sig till inställningen på vilken apparat som helst.
   Men det är bara topp-till-topp-längden. Det kan sägas att en radiovåg har en längd som bestäms av dess varaktighet. Om en radiostation sänder ett program som varar en sekund, så är den våg som bär detta program en ljussekund lång, i runt tal 187 000 miles. Ett halvtimmesprogram är en halv ljustimme långt, och så vidare.
   I fråga om den sortens längd varierar de enskilda invadörerna från några få tusen miles — motsvarande en bråkdel av en sekund — till mer än en halv miljon miles — motsvarande flera sekunder. Det längsta oavbrutna fragment av ett program som har iakttagits varade ungefär sju sekunder.
  — Men professor Helmetz, varför antar ni att dessa vågor är levande varelser, en livsform. Varför inte bara vågor?
  — Därför att "bara vågor", som ni kallar dem, skulle följa vissa lagar liksom all själlös materia följer vissa lagar. Ett djur kan klättra uppför ett berg, en sten kan det inte såvida den inte drivs av någon yttre kraft. Dessa inkräktare är livsformer därför att de visar vilja, därför att de kan ändra sin färdriktning och i synnerhet därför att de bevarar sin identitet — två signaler kommer aldrig samtidigt i samma radioapparat. De följer efter varandra men kommer aldrig på samma gång. De blandar sig inte som signaler på samma våglängd normalt skulle göra. De är inte "bara vågor".
  — Skulle ni vilja påstå att de har intelligens?
   Professor Helmetz tog av sig glasögonen och putsade dem fundersamt.
  — Jag tvivlar på att vi nånsin kommer att få reda på det. Sådana varelsers intelligens, om de nu har någon, skulle vara på ett helt annat plan än vår. Det skulle inte finnas någon gemensam punkt från vilken vi skulle kunna inleda en kontakt. Vi är materiella. De är immateriella. Det finns ingen gemensam mark mellan oss.
  — Men om de över huvud taget är intelligenta...
  — Myrorna är intelligenta på sätt och vis. Kalla det för instinkt om ni vill, men instinkt är en form av intelligens. Den sätter dem i varje fall i stånd att uträtta samma saker som de skulle ha kunnat uträtta med hjälp av intelligens. Likväl kan vi inte upprätta någon förbindelse med myrorna, och det är ännu mera osannolikt att vi kommer att kunna upprätta förbindelse med dessa invadörer. Skillnaden mellan myo-intelligensen och vår egen skulle vara obetydlig i jämförelse med skillnaden mellan inkräktarnas eventuella intelligens och vår egen. Nej, jag betvivlar att vi nånsin kommer att få någon kontakt med varandra.

PROFESSORN hade rätt på den punkten. Någon förbindelse med invadörerna upprättades aldrig.
   Radioaktierna stabiliserades på börsen nästa dag. Men nästa dag igen ställde någon en 64-dollarsfråga till professor Helmetz och tidningarna publicerade hans svar:
  — Återuppta radiosändningarna? Jag vet inte om vi nånsin kommer att göra det. I varje fall går det inte förrän invadörerna ger sig av, och varför skulle de göra det? Såvida inte någon annan avlägsen planet sätter i gång med radiosändningar och de lockas dit. Men några av dem skulle ändå komma tillbaka så snart vi började sända igen.
   Radio- och TV-aktier föll till praktiskt taget noll inom en timme. Det blev emellertid inga upprörda scener på börserna. Det blev ingen panikartad försäljning därför att det inte fanns några köpare. Inga radioaktier bytte ägare.
   De anställda i radiobolagen och de som brukade medverka i programmen började leta efter andra jobb. Artisterna hade ingen svårighet att finna sådana. Alla andra former av underhållning fick plötsligt ett våldsamt uppsving.

  — BLANDA en sån drink till, Hank, sen ska jag gå hem, sa George till bartendern.
   Den elektriska shakern fungerade inte, och Hank fick skaka drinken för hand.
  — God motion, det är just vad du behöver, sa George. Du kommer att bli kvitt en del av det där överflödiga fettet.
   Hank muttrade, och isen klirrade muntert när han hällde upp drinken.
   George Bailey gjorde sig ingen brådska med att dricka den. Sedan gick han ut i åskvädret. Han stod under markisen och spanade efter en taxi. En gammal man stod bredvid honom.
  — Vilket väder, sa George. Den gamle log brett mot honom.
  — Har ni lagt märke till det?
  — Äh? Lagt märke till vad?
  — Titta bara en stund. Titta bara en stund.
   Den gamle mannen gick vidare. Ingen ledig taxi kom förbi och George stod där en rätt lång stund innan han kom på det. Han höll nästan på att tappa hakan och gick in på baren igen. Han gick till en telefonhytt och ringde till Pete Mulvaney.
   Han fick fel nummer tre gånger innan han fick tag i Pete.
  — Hallå, sa Petes röst.
  — Det är George Bailey, Pete. Hör på, har du lagt märke till vädret?
  — Alldeles riktigt. Inga blixtar, och det borde det vara i ett sånt här åskväder.
  — Vad betyder det, Pete. Invadörerna?
  — Säkert. Och det kommer bara att vara början om ... Ett sprakande ljud utplånade hans röst.
  — Hallå, Pete, är du där fortfarande?
   Ljudet av en violin. Pete Mulvaney spelade inte violin.
  — Hallå, Pete, vad i helskotta ...? Petes röst igen.
  — Kom hit, George. Det kommer inte att gå att telefonera så länge till. Ta med ... Det hördes ett surrande och sedan sa en röst:
  — ... kom till Carnegie Hall. De bästa melodierna kommer ... George slängde på luren.
   Han gick i regnet till Petes bostad. På vägen köpte han en flaska skotsk whisky. Pete hade tänkt be honom ta något med sig, och kanske det var det han hade ämnat säga.
   Det var det.
   De blandade en drink åt sig var och höjde glasen. Lamporna fladdrade till ett ögonblick, slocknade och tändes sedan igen men med svagt sken.
  — Inga blixtar, sa George. Och ganska snart inget elektriskt ljus. De håller på att överta telefonnätet. Vad gör de med elektriciteten i åskmolnen?
  — Äter den, antar jag. De måtte äta elektricitet.
  — Inga blixtar, sa George. Tusan också. Jag kan reda mig utan telefon, och stearinljus och fotogenlampor duger rätt bra som belysning — men jag kommer att sakna blixtarna. Jag tycker om när det blixtrar. Tusan också!
   Ljuset slocknade fullständigt.
   Pete Mulvaney läppjade på sitt glas i mörkret. Han sa:
  — Elektriskt ljus, kylskåp, brödrostar, dammsugare
  — Jukeboxar, sa George. Tänk bara, inga fler förbaskade jukeboxar... Säg, hur går det med biograferna?
  — Ingen bio, inte ens stumfilmer. Man kan inte driva en projektor med fotogenlampor. Men hör på, George, inga bilar — ingen bensinmotor kan fungera utan elektricitet.
  — Varför inte, ifall man startar den för hand i stället för att använda självstarten?
  — Tändningsgnistan, George. Vad tror du det är som åstadkommer gnistan?
  — Alldeles riktigt. Inga flygplan heller i så fall. Men jetplanen då?
  — Kanske en del typer av jetplan skulle kunna ändras om så att de inte behövde elektricitet, men man skulle inte kunna göra mycket med dem. Jetplan har fler instrument än propellerplan, och alla de där instrumenten är elektriska. Och man kan inte flyga och landa ett jetplan på känn.
  — Ingen radar. Men vad skulle vi behöva radar för? Det kommer inte att bli fler krig, inte på länge.
  — Inte på mycket länge.
   George satte sig plötsligt rakt upp.
  — Hur går det med atomklyvning? Atomenergi? Kommer reaktorerna fortfarande att fungera, Pete?
  — Det betvivlar jag. Processerna i atomkärnorna är i grunden elektriska till sin natur. Jag slår vad om tio cent att de äter lösa neutroner också. (Han skulle ha vunnit sitt vad. Regeringen hade inte tillkännagett att en atombomb som den dagen provades i Nevada hade fräst som en våt fyrverkeripjäs och att atomreaktorerna började sluta att fungera.)
   George skakade långsamt och förundrat på huvudet. Han sa:
  — Spårvagnar och bussar, passagerarfartyg — Pete, det här betyder att vi får återvända till hästkrafternas ursprungliga källa. Hästar. Om du vill investera pengar så köp hästar. Särskilt ston. Ett förnämt sto kommer att bli värt tusen gånger sin vikt i platina.
  — Det är nog sant. Men glöm inte ångan. Vi kommer att få ångmaskiner, fasta och rörliga.
  — Alldeles riktigt. Järnhästen igen, för de långa transporterna. Men Brunte för de korta. Kan du rida, Pete?
  — Jag har kunnat, men jag tror jag börjar bli för gammal. Jag tar cykel. Det är nog bäst att köpa en cykel genast i morgon bitti innan köpruschen börjar. Jag för min del tänker i alla fall göra det.
  — Bra tips. Och jag var fin på att åka cykel förr i tiden. Det kommer att bli härligt att cykla nu när bilarna försvinner. Och säg...
  — Vad då?
  — Jag ska skaffa mig en kornett också. Jag spelade kornett när jag var pojke, och jag kan nog öva upp mig igen. Och sen kanske jag får tid att skriva den där roman ... Säg, hur går det med tryckerierna?
  — Man tryckte böcker långt innan man hade elektrisk ström, George. Det kommer att dröja en tid innan tryckerierna har anpassat sig, men det kommer att tryckas böcker, var lugn för det. Gudskelov!
   George Bailey log och reste sig. Han gick bort till fönstret och tittade ut i natten. Det hade slutat regna och himlen var klar.
   En spårvagn stod stilla utan lyse mitt på gatan. En bil stannade, startade igen långsamt, blev stående på nytt. Strålkastarna slocknade hastigt. George såg upp mot himlen och läppjade på sitt glas.
  — Inga blixtar, sa han sorgset. Jag kommer att sakna blixtarna.

OMLÄGGNINGEN gick mera friktionsfritt än någon skulle ha kunnat tro.
   Regeringen fattade vid ett extra sammanträde det kloka beslutet att tillsätta en kommitté med absolut obegränsad makt och under denna endast tre biträdande kommittéer. Huvudkommittén, som kallades för byrån för ekonomisk återanpassning, hade bara sju medlemmar och dess uppgift var att samordna de tre underordnade kommittéernas arbete och snabbt avgöra eventuella tvister dem emellan.
   Den första av de tre underordnade kommittéerna var kommunikationsbyrån. Den beslöt omedelbart att temporärt överta järnvägarna. Den gav order om att diesellok skulle föras in på sidospår och lämnas kvar där, tog ångloken i bruk igen och löste problemet med att föra tåg utan hjälp av telegrafi och elektriska signaler. Den föreskrev sedan vad som skulle transporteras: livsmedel i första hand, kol och eldningsolja i andra och oundgängligt nödvändiga industriprodukter alltefter deras relativa betydelse. Vagnslast efter vagnslast av nya radioapparater, elektriska spisar, kylskåp och dylika oanvändbara varor slängdes utan vidare ut längs spåren för att senare tas till vara som skrot.
   Alla hästar förklarades i beslag och sattes i arbete. Draghästar användes bara för de allra viktigaste transporterna. Stark tonvikt lades på hästavelsprogrammet; byrån beräknade att antalet hästar skulle fördubblas på två år, fyrdubblas på tre och att det inom sex sju år skulle finnas en häst i vartenda garage i landet.
   Bönderna, som tillfälligt hade berövats sina hästar och vilkas traktorer stod och rostade på fälten, fick anvisningar om hur de skulle använda boskap för plöjning och andra sysslor på gårdarna.
   Den andra kommittén, byrån för omplacering av arbetskraft, fyllde just de funktioner som man kunde sluta sig till av benämningen. Den hade hand om arbetslöshetsunderstöden för miljoner människor som temporärt hade blivit utan arbete och hjälpte till att placera om dem en inte alltför svår uppgift med hänsyn till den oerhört ökade efterfrågan på manuell arbetskraft inom många områden.
   I maj 1962 var 35 miljoner arbetsföra människor utan arbete, i oktober 15 miljoner, i maj följande år fem miljoner. År 1964 var situationen helt bemästrad, och bristen på arbetskraft började redan leda till lönestegringar.
   Den tredje kommittén hade det svåraste jobbet av de tre. Den kallades för industrianpassningsbyrån. Den hade att ta itu med den gigantiska uppgiften att omvandla fabriker fyllda med elektriska drivna maskiner och delvis utrustade för tillverkning av andra elektriskt drivna maskiner, för produktion — utan elektrisk kraft — av viktiga ickeelektriska varor.
   De få tillgängliga ångmaskinerna arbetade i tjugofyratimmarsskift under den första tiden, och det första de fick att göra var att driva svarvar och stansar och hyvelmaskiner och sågar för tillverkning av fler ångmaskiner av alla storlekar. Dessa i sin tur användes först för tillverkning av ännu fler ångmaskiner. Antalet ångmaskiner ökades i kvadrat och kub liksom antalet hästar som deltog i hästaveln. Principen var densamma.
   Först när produktionen av ångmaskiner — grundvalen i den nya industriella ekonomin — var i full gång, sattes ångmaskinerna in för att driva maskiner för tillverkning av andra varor. Fotogenlampor, kläder, kolugnar, badkar och sängar.
   Inte riktigt alla de stora fabrikerna omvandlades. Medan omvandlingen pågick, växte det nämligen upp hantverksföretag på tusentals platser. Små en- och tvåmans verkstäder för tillverkning och reparation av möbler, skor, alla slags varor som kunde göras utan komplicerade maskiner. I början tjänade dessa små verkstäder förmögenheter, därför att de inte hade någon konkurrens från storindustrin. Senare skaffade de sig små ångmaskiner för att driva små maskiner och höll sin ställning, och när tiderna blev bättre i och med att sysselsättningen blev normal och köpkraften ökades, tillväxte de så småningom så att många med tiden konkurrerade med större fabriker och överträffade dem i fråga om kvaliteten.
   Det fanns lidande under denna ekonomiska återanpassningstid, men i mindre omfattning än det hade funnits under den stora depressionen i början av 30-talet. Och återhämtningen skedde snabbare.
   Anledningen var uppenbar: Vid bekämpandet av depressionen trevade myndigheterna i mörkret. De kände inte dess orsak — eller rättare sagt, de kände tusen motstridiga teorier om dess orsak — och de kände inte botemedlet. De hindrades av föreställningen att företeelsen var av tillfällig art och skulle bota sig själv om den lämnades i fred. Kort sagt, de visste inte vad det hela rörde sig om, och medan de experimenterade växte depressionen som ett rullande snöklot.
   Men den situationen som landet — och alla andra länder — stod inför 1962 var tydlig och uppenbar. Ingen mer elektricitet. Det gällde att ställa om för ånga och hästkraft.
   Så enkelt var det, och inga om eller och eller men. Och hela folket med undantag av det vanliga lilla fåtalet vrickade personer — stödde dem.
   Men 1966 …

DET VAR en regnig dag i april och George Bailey stod och väntade under skyddstaket på den lilla järnvägsstationen i Blakestown, Connecticut, för att se vem som kunde vara med på 3.14-tåget.
   Det tuffade in klockan 3.25 och stannade flämtande, tre sittvagnar och en resgodsvagn. Dörren i resgodsvagnen öppnades och en postsäck räcktes ut och dörren stängdes igen. Inget bagage, så antagligen skulle inga passagerare...
   Men plötsligt fick George Bailey syn på en lång mörk man som hoppade ner från plattformen på den sista passagerarvagnen, och han gav ifrån sig ett förtjust utrop.
  — Pete! Pete Mulvaney! Vad i all världen...
  — Bailey! Vad hittar du på här?
   George tryckte Petes hand.
  — Jag? Jag bor här. Sen två år nu. Jag köpte "Blakestown Weekly" för en spottstyver 1964, och jag sköter den — redaktör, reporter och vaktmästare. Har en sättare som hjälper mig med tryckningen, och Maisie skriver familjenotiser. Hon är...
  — Maisie? Maisie Hetterman?
  — Maisie Bailey nu. Vi gifte oss när jag köpte tidningen och flyttade hit. Vad hittar du på här, Pete?
  — Affärer. Ska bara stanna över natten. Ska träffa en man som heter Wilcox.
  — Jaså, Wilcox. Han som har en skruv lös — men missuppfatta mig inte; han är en klipsk kille. Du kan träffa honom i morgon. Nu ska du följa med mig hem och äta middag och bo hos oss över natten. Maisie kommer att bli glad att se dig. Följ med, min gigg står där borta.
  — Är du klar med ditt ärende här, vad det nu var?
  — Ja, jag kom bara hit för att ta reda på vem som var med tåget. Och du var med, så nu kan vi ge oss av.
   De steg upp i vagnen, och George fattade tömmarna och sa till hästen:
  — Seså, Bessie.
   Och sedan till Mulvaney:
  — Vad sysslar du med nu, Pete?
  — Forskning. För ett gasbolag. Har arbetat på en mera effektiv glödstrumpa, en som ger mer ljus och är mindre ömtålig. Den här Wilcox skrev till oss att han hade något i den stilen. Bolaget skickade mig hit för att titta på den. Om den är så bra som han påstår, så tar jag den med mig till New York och låter bolagets advokater köpslå med honom.
  — Hur går affärerna annars?
  — Finfint, George. Gas, det är något som har framtiden för sig. Varenda ny bostad förses med gasledningar, och många av de äldre. Hur har ni det? Har ni gas?
  — Ja. Som tur var fanns det en gasbrännare i tryckeriet, så vi hade ledningar i huset. Och vi har vår bostad rakt ovanför redaktionen och tryckeriet, så det enda vi behövde göra var att dra ledningen upp en våning. Det är en härlig sak med gas. Hur är det i New York?
  — Fint, George. Folkmängden har gått ner till en miljon människor och håller på att stabilisera sig på den nivån. Ingen trängsel, gott om svängrum åt alla. Och luften, den är faktiskt bättre än i Atlantic City, inga bensinångor.
  — Har ni tillräckligt många hästar?
  — Nästan. Men att cykla är på modet. Fabrikerna kan inte tillverka tillräckligt många för att möta efterfrågan. Det finns en cykelklubb i nästan vartenda kvarter, och alla friska människor cyklar till och från arbetet. Det mår de bra av — om några år kommer läkarna att bli arbetslösa.
  — Har du cykel?
  — Visst, en från tiden före invasionen. Jag åker i genomsnitt åtta kilometer om dagen på den, och jag äter som en häst.
   George Bailey skrattade.
  — Jag ska säga åt Maisie att hon serverar lite hö till middagen. Jaha, nu är vi framme. Ptro, Bessie!
   Ett fönster i andra våningen öppnades och Maisie tittade ut.
  — Hej, Pete! ropade hon.
  — Duka fram en tallrik till, Maisie, skrek George. Vi kommer upp strax, jag ska bara ställa in hästen och visa Pete runt där nere.

HAN FÖRDE Pete från stallet och genom bakdörren in i tryckeriet.
  — Vår Linotype! sa han stolt och pekade.
  — Hur drivs den? Var har ni er ångmaskin?
   George log brett.
  — Den går inte av sig själv ännu. Vi sätter fortfarande för hand. Jag har inte kunnat få tag i mer än en ångmaskin och fick använda den till tryckpressen. Men jag har beställt en till sättmaskinen och den kommer om en månads tid. När vi får den, kommer Pop Jenkins, min sättare, att göra sig arbetslös genom att lära mig sköta sättmaskinen. När sättmaskinen kommer i gång, kan jag klara alltihop själv.
  — Lite tråkigt för Pop, eller hur?
   George skakade på huvudet.
  — Pop väntar ivrigt på den dagen. Han är sextionio år och vill sluta arbeta. Han stannar bara kvar tills jag kan reda mig utan honom. Här har vi tryckpressen — en liten fin Miehle. Och det här är redaktionen, ut mot gatan. Lite rörigt här.
   Mulvaney såg sig omkring och log.
  — George, jag tror du har hamnat på rätta stället. Du passar som småstadsredaktör.
  — Jag trivs finfint. Jag har roligare än någon annan. Tro mig eller ej, jag sliter som en hund och gillar det. Följ nu med upp.
   I trappan frågade Pete:
  — Och romanen som du skulle skriva?
  — Klar till hälften, och den är inte tokig. Men det är inte den roman jag tänkte skriva. Jag var cynisk på den tiden. Nu ...
  — George, jag tror att de där waveries var dina bästa vänner.
  — Waveries?
  — Herregud, hur lång tid tar det innan New York-slangen når ut i landsorten? Invadörerna, förstås. Någon professor som hade specialiserat sig på att studera dem beskrev dem som ett wavery — vågigt — ställe i etern, och ordet wavery höll sig kvar ... Hallå, Maisie, du ser strålande ut.
   De åt i lugn och ro. George tog fram ölet och sa i nästan ursäktande ton:
  — Vi har inget starkare att bjuda på, Pete. Men jag har inte supit på sista tiden.
  — Du nykterist, George?
  — Inte direkt nykterist. Har inte avlagt något löfte eller något i den stilen, men jag har inte druckit sprit på nästan ett år. Jag vet inte varför, men ...
  — Jag gör det, sa Pete Mulvaney. Jag vet precis varför du inte gör det — för jag dricker inte heller mycket, av samma skäl. Vi dricker inte, därför att vi inte behöver … Säg, är det inte en radio där borta?
   George skrattade skrockande.
  — En souvenir. Skulle inte vilja sälja den för aldrig det. Då och då tycker jag om att titta på den och tänka på den förfärliga smörja jag förr i tiden skrev för den. Och sen går jag bort och trycker på knappen och ingenting händer. Bara tystnad. Tystnad är det underbaraste som finns, ibland, Pete ... Jag antar att de fortfarande håller på och prövar om det går att alstra elektricitet?
  — Ja, forskningskommissionen kontrollerar det varje dag. De försöker alstra ström med en liten generator som är kopplad till en ångturbin. Men det går inte. Invadörerna suger upp den lika fort som den alstras.
  — Tror du att de nånsin kommer att ge sig av?
   Mulvaney ryckte på axlarna.
  — Helmetz tror det inte. Han tror att de fortplantar sig i proportion till den tillgängliga elektriciteten. Även om någon planet i världsalltet skulle sätta i gång med radiosändningar och det skulle locka dem dit, så skulle några stanna kvar här — och fortplanta sig som flugor i samma stund som vi försökte använda elektricitet igen. Och under tiden kommer de att leva på den statiska elektriciteten i luften ... Vad gör ni om kvällarna här uppe?
  — Gör? Läser, skriver, hälsar på varandra, har amatörteatercirklar. Maisie är ordförande i Blaketowns teatersällskap, och jag spelar små roller ibland. Nu när det inte finns biografer, är alla intresserade av teater och vi har hittat några verkliga talanger. Och vi har en schackklubb, och vi gör cykelturer och utflykter — tiden räcker inte till för allt. För att nu inte tala om musik. Alla spelar något instrument — eller försöker.
  — Du?
  — Javisst. Kornett. Förste kornett i Silver Concert Band, med solostämmor. Och — herregud! Det är repetition i kväll, och vi ger en konsert på söndag eftermiddag. Tyvärr måste jag gå ...
  — Kan jag inte få följa med dig och vara med? undrade Pete. Jag har min flöjt i portföljen och...
  — Flöjt? Vi har ont om flöjter. Ta den med dig. Si Perkins, vår dirigent, kommer praktiskt taget att shanghaja dig för att få dig att stanna kvar till konserten på söndag — och det är bara tre dagar till dess, så varför inte? Hämta den nu, så ska vi spela några gamla stumpar för att bli varma i kläderna. Hej, Maisie, strunta i den där disken och kom hit in och sätt dig vid pianot.
   Medan Pete Mulvaney begav sig till gästrummet för att hämta flöjten från portföljen, tog George Bailey sin kornett, som låg ovanpå pianot, och blåste en mjuk, klagande liten melodistump på den. Klar som klockklang; hans läppar var i god kondition i kväll.
   Och med det silverglänsande instrumentet i handen drog han sig långsamt bort till fönstret och stod där och tittade ut. Det var skymning och det hade slutat regna.
   En travande häst klapprade förbi på gatan, och en cykelklocka pinglade. Någon i huset mitt emot spelade gitarr och sjöng. Han drog ett djupt andetag och andades långsamt ut.
   Den fuktiga luften var fylld av en ljuvlig doft av vår.
   Frid och skymning.
   Ett avlägset åskmuller.
   Tusan också, tänkte han, om det bara kunde blixtra lite.
   Han saknade blixtrandet.

Ur "Häpna" nummer 12 1959.
Originalets titel "The Waveries" - 1945. Ur Wikipedia: "His 1945 short story "The Waveries" was described by Philip K. Dick as "what may be the most significant—startlingly so—story SF has yet produced."

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki