FANDOM



Av: W. E. Johns

Biggles 16


   Biggles gnolade muntert, då han flög den nya Camelen från flygets förråd. — Om fem minuter är jag hemma, tänkte han. Men ödet hade annorlunda bestämt. Motorn hackade, spottade och med en sista suck tystnade den för gott. Han svor till, sköt fram höjdspaken och såg sig omkring efter ett passande fält för nödlandningen.
   Åt höger låg Clarmes-skogen. — Där har jag ingenting att hämta, muttrade han och såg ner mellan sina vänstra vingar. Ah, det där duger. Nästan vid skogsbrynet utbredde sig en stor slätt, fri från ojämnheter. Piloten stjälpte Camelen nedåt på sidan, rätade ut den över en häck och gjorde en mönstergill landning.
   Under en eller två minuter satt han kvar i sittrummet, sedan gäspade han och sköt upp glasögonen för att närmare kunna överblicka omgivningarna. Han höjde uppskattande ögonbrynen då han såg all den skogiga prakt som omgav honom. Over strålade solen från en molnfri himmel. Mitt framför honom sträckte sig en lång, mossbelupen stenmur kring en lummig trädgård, där ett rött tegeltak skymtade. At höger låg skogen, sval och inbjudande. Till vänster porlade en bäck sakta fram mellan dubbla rader av pilar.
   —Vem påstår, att det är krig? mumlade Biggles och tände en cigarrett. Han hävde sig upp på sin Camels »puckel» för att få en bättre överblick av den fridfulla scenen. — Låt oss se, om någon är hemma. Han hoppade lätt ner på marken, kastade sin läderjacka på flygkroppen och vandrade upp mot huset. En gammal järngrind stod öppen till trädgården. Han gick in men stannade oviss om vilken väg han skulle välja.
   —Söker ni mig, monsieur? hördes en röst, som föreföll Biggles lika lockande sval som isbitars klang i ett cocktailsglas.
   Han vände och fick en hastig vision av en blond skönhet, klädd i blått silke och leende mot honom. Under ett ögonblick stirrade han som hade han vuxit upp i ett kloster och aldrig sett en kvinnlig varelse förut. Han slöt ögonen, skakade på huvudet — sch öppnade dem igen. Visionen var alltjämt kvar, leende.
   —Ni kanske söker mig, sade flickan igen. Biggles hälsade som en sömngångare.
   —Mademoiselle, sade han allvarligt. — Jag har sökt efter er hela mitt liv. Jag trodde aldrig, jag skulle finna er.
   —Varför har ni då landat här? frågade flickan.
   —Jag landade här därför att motorn tog slut, förklarade Biggles.
   —Vad ska ni göra nu?
   —Jag vet inte, det måste tänkas ut. Det kanske blir nödvändigt att stanna här en tid. I alla fall håller nog kriget på när jag kommer tillbaka. Men förlåt mig, mademoiselle, om jag förefaller påflugen; är ni engelska? Jag frågar, därför att ni talar engleska så rent.
   —Inte alldeles, monsieur. Min mor var engelska och jag gick i skola i England, svarade flickan.
   —Tack, eh, miss — eh — -- Jag heter Marie Janis.
   —Ett förtjusande namn, mera förtjusande än denna fläck av himlen, sade Biggles varmt. — Finns det telefon här, miss Janis? Ni förstår, fastän det inte är nödvändigt borde jag ringa upp min division och tala om, var jag är. Annars kanske någon flyger omkring och letar efter mej, förklarade han.
   Tanken på att Mahoney skulle upptäcka hans Camel från luften och landa här, fyllde honom på intet sätt med entusiasm.
   —Var så god, vi har telefon, m'sieur le Capitaine, sade flickan och visade vägen. — Får jag lov att bjuda er något att dricka?
   —Om? svarade Biggles varmt. — Jag skulle tro, att ni får.
   Fem timmar senare satte sig Biggles åter i sin Camels sittrum, sedan några mekaniker hade reparerat den. Han lyfte och for lågt över trädgården och vinkade glatt mot en liten blåklädd gestalt, som såg uppåt och vinkade tillbaka.
   Rosafärgade moln seglade mot horisonten då han flög den korta biten till aerodromen. — Det är flickan som jag drömt om, sade han högt. — Hon är »luftens ande» och hon kommer att tycka om mej en hel del, om jag något så när begriper saken. Hur som helst skulle jag vara ett odjur som ger råttgift till föräldralösa, om jag inte for tillbaka och tackade henne för hennes gästfrihet.

   Biggles satt en vecka senare på en gammal stenbänk i trädgården och suckade belåtet. De på avstånd saxade ljusknippena från strålkastarna vid den sargade fronthimlen betydde ingenting för honom nu och kanondånet, som mullrade utan uppehåll, föreföll honom så avlägset. Hans arm vilade mot bänkens stöd; ett litet huvud, som glänste vitt i månskenet, lutade sig mot hans axel. Under den korta tid som gått sedan hans nödlandning hade han gjort stora framsteg.
   —Säg mig Marie, sade han, hör ni aldrig från er far?
   —Nej, m'sieur, svarade flickan sorgset. — Jag har ju berättat, att han var på besök norröver när kriget bröt ut. I den vilda paniken vid tyskarnas offensiv kom han bakom linjerna och är nu på ockuperat område. All förbindelse med den delen av Frankrike är förbjuden, men jag har fått två brev från honom, som blivit sända genom engelska vänner. Jag har inte ens kunnat underrätta honom om att mamma har — dött.
   Under ett ögonblick syntes tårar glimma i hennes ögon och Biggles kände sig olustig till mods.
   —Kriget är ett helvete, sade han deltagande.
   —Om jag bara kunde sända honom ett brev, så han fick veta, att mamma — est mort, och att jag sköter om allting tills han kommer tillbaka. Stackars pappa.
   —Jag antar, att ni inte vet var han finns, sade Biggles.
   —Ah jo, svarade flickan raskt. — Jag vet var han är. Han är alltjämt på vår väns slott, där han var då tyskarna kom.
   —Var ligger det? frågade Biggles förvånad.
   —Vid Virvard, nära Lille — le Château Boreau, svarade hon. — Men han kan lika väl vara i Berlin, tillade hon sorgset och ryckte på axlarna.
   —Herre Gud, utropade Biggles plötsligt.
   —Vad var det, monsieur?
   —Ingenting — det var bara en idé, som slog mig, sade Biggles.
   —Berätta!
   —Nej. Jag är tokig. Bättre att glömma saken.
   —Åh, berätta. Var snäll!
   Biggles övervägde. — Låt gå då, men säg först, »var snäll Biggles», så ska jag tala om det.
   —Var snäll Biigles.
   Biggles log åt uttalet. — Om ni måste veta det, sade han, så slog det mej, att jag skulle kunna tjänstgöra som budbärare åt er.
   —Biigles! Hur då?
   —Jag hade någon vansinnig idé om att jag skulle kunna kasta ner ett brev från min maskin, förklarade Biggles.
   —Min Gud! Flickan sprang upp i sin iver, men Biggles sträckte ut armen och drog henne till sig. Ett ögonblick tvekade hon men sedan föll hon i hans armar.
   —Biigles — var snäll.
   —Marie, viskade Biggles då deras läppar möttes. Sedan slog hans hjärta häftigare än någonsin fiendens flyg eller luftvärn kunnat åstadkomma. Plötsligt sköt han henne ifrån sig och såg på sin självlysande klocka. — Det är tid att gå tillbaka till kvarteret, sade han ostadigt.
   —Men Biigles, det är inte så sent än.
   Biggles satte sig, strök med handen over ansiktet och skrattade sedan. — Nu var det nära, att min egen motor krånglade, sade han.
   De skrattade båda och förtrollningen var bruten.
   —Säg Biigles, skulle det vara möjligt att kasta ner ett sådant där brev till pappa?
   —Jag vet inte, sade Biggles litet ängsligt. — Jag vet inte, vad orderna säger om sådant. Det är ju inget orätt och de skulle inte få veta om det i alla fall. Gör i ordning brevet, så får jag se, vad jag kan göra.
   —Biigles — du — — —
   —Vad?
   —Det gör det samma. Kom med in, så ska vi skriva brevet tillsammans.
   Hand i hand gick de sakta upp mot huset. Flickan tog fram skrivmaterial och började skriva. Då öppnades dörren ljudlöst och Antoine, Maries gamle betjänt, uppenbarade sig.
   —Ringde ni, mademoiselle, frågade han.
   —Nej, Antoine.
   —Vet du, sade Biggles sedan mannen försvunnit, jag tycker inte om utseendet på den där karlen. Jag har aldrig i mitt liv sett ett mera vämjeligt stycke kött och blod.
   —Men hur skulle jag reda mig utan Antoine hustru, Lucille. De är ena raringar, han bryr sig inte om någon annan än mig, sade flickan förebrående.
   —Jag förstår, sade Biggles. — Fortsätt bara med brevet. Flickan skrev hastigt.
   —Se här, hon log då det var färdigt. — Läs det och säg om det inte är ett kärleksfullt brev till en länge saknad fader.
   Biggles läste de första raderna men slutade sedan rodnande. — Jag vill inte läsa dina brev, barn, sade han.
   Marie förseglade och adresserade brevet och band sedan på en liten vikt. — Nu, sade hon, vad ska vi ha för baner?
   —Du menar en vimpel, skrattade Biggles.
   —Ja, en vimpel. Här är något som duger. Hon tog en svart och vit silkes-scarf, som hängde på en stol, och band fast vikten vid den. — Var så god, »mon aviateur», skrattade hon. — Var försiktig och träffa inte pappa i huvudet, så han kommer att önska, att jag aldrig hade skrivit.
   Biggles stoppade alltsammans i fickan på sin flygarjacka och omfamnade henne sedan häftigt.
   Då han återkom till aerodromen gick han direkt till sitt rum och slängde sin rock på sängen. Sedan vandrade han ner till mässen för att få en drink. — — —
   Dörren till hans rum öppnades och två män — en i uniform och en civil — trädde in. Utan ett ögonblicks tvekan plockade den civile upp hans rock och tog brevet ur fickan.
   —Ni vet, vad ni har att göra, sade han bistert.
   —Hur lång tid behövs?
   —En timme. Inte mera. Uppehåll honom till 11,30, så är vi på den säkra sidan.
   —Ska ske, svarade officeren och uppsökte Biggles på mässen.

   Biggles var på hemväg, glatt gnolande. Hans färd hade varit händelselös och att släppa ner Maries brev hade varit ett löjligt enkelt uppdrag. Utan svårighet hade han funnit slottet och då han svepte fram, lågt över det såg han hur den svart-och-vita scarfen fladdrade på gårdsplanen. Just nu befann han sig alldeles över 287, den närbelägna S. E. 5-divisionen och det föll honom in att landa där och fördriva resten av dagen hos dem.
   Övertygad om att många ögon betraktade honom, stjälpte han mjukt sin Camel åt sidan och rätade sedan upp den för att fullborda sin mest oklanderliga landning. Det hördes ett plötsligt »krasch!», Camelen slog våldsamt upp med stjärten och hamnade på näsan. Vilt orerande klättrade Biggles ur och undersökta skadan.
   —Varför tusan orkar ni inte sätta ut en varningsflagga eller något, som varskor att banan sjunkit? sade han försmädligt till Wilkinson och de andra piloterna, som skyndat till och ivrigt utpekade orsaken till missödet. — Se, vilket elände.
   —De flesta känner till den här banan, sade Wilkinson. — Om jag vetat att du skulle komma, så hade jag låtit jämna ut den. Liten skada skedd i alla fall, bara ett blad på propellern som brutits. Våra pojkar klarar av det till i morgon. Kom över till mässen i stället och var glad, så får du åka bil hem sedan. Chefen har tjänstledigt, så du kan använda hans bil.
   —Låt gå då, men jag stannar inte till middagen, sade Biggles bestämt. — Jag har tjänst i kväll, tillade han och tänkte på en månljus trädgård och en gammal stenbänk.
   Redan klockan åtta lämnade han aerodromen, själv vid ratten i den lånade bilen. Han hade ringt upp major Mullen och sagt, att han skulle bli sen och nu, darrande av otålighet, rusade han till den flicka, som hade gjort livet värt att leva och kriget värt att kämpa.
   Kvällen var mörk och låga moln drog över månen. Mullret från det avlägsna luftvärnet kom honom att se uppåt med rynkade ögonbryn. Att en bombraid skulle avbryta hans lyckosamma färd, var det han minst av allt önskade. Hans rynkor djupnade, när fiendens flyg och det egna luftvärnet drog sig närmare. — De kommer rätt över huvudet, förbanne dem, sade han, släckte lanternorna och rusade mot lantgården. — Gud! de flyger lågt, muttrade han medan de tunga bombmaskinernas dån växte i hans öron. — De följer den här vägen också. Han undrade vilket mål de kunde ha och försökte dra sig till minnes varje tänkbart föremål i deras väg. Att han själv var i fara, tänkte han knappast på. Han var mindre än fem mil från huset nu och for fram med racer-fart. — Stackars litet barn, hon kommer att bli ihjälskrämd om de passerar över henne så lågt som nu.
   Med varje nerv spänd rusade han vidare. Plötsligt drog han häftigt andan. Vad var det? Ett visslande tjut fyllde hans öron och en iskall hand grep om hjärtat. Alltför väl kände han till ljudet. Bom! Bom! Bom! Kaskader av orangefärgade lågor slog upp mot himlen. Bom! Bom1 Bom! — och så följde ytterligare tre nedslag. - Herre Gud! vad ville de dårarna komma åt? Här finns ju bara skogen, tänkte Biggles, då han skräckslagen rusade fram den sista biten. Ännu sex åskliknande detonationer, knappa hundra meter därifrån, nästan sprängde hans trumhinnor, men ändå stannade han inte. Han försökte tänka, men kunde inte. Han hade förlorat varje begrepp om tid och rum. Strålkastare genomletade himlen åt alla sidor och undermedvetet märkte han hur motorbullret förtonade i fjärran.
   —De är borta, sade han och gjorde en kraftansträngning att tänka klart. — Gud! Om de har träffat huset! Han slog på, strålkastarna, samtidigt som två män sprang åt sidan för bilen, som just skulle köra in genom grindarna. Men han märkte dem knappast. En enda blick sade honom att huset var en enda flammande ruinhög. Han rusade ur bilen och fram mot eldhärden, då plötsligen någon fattade honom i ett skruvstädsfast grepp. Likblek vände sig Biggles om och måttade ett väldigt slag. — Min flicka är därinne, ni förb — — skrek han.
   En kort militärisk röst nådde hans upprörda hjärna.
   —Halt, kapten Bigglesworth, sade den.
   —Låt mig vara, ni — — — morrade Biggles och kämpade som en galning.
   —Ett ord till, kapten Bigglesworth, och jag sätter er i sträng arrest, ljöd det bryskt.
   —Ni gör vad? Biggles vände sig om och han ansträngde sin hjärna för att försöka fatta vad som hände. — Ni gör v a d? upprepade han åter tvivlande. Han såg hur strålkastarna glimmade mot en trupp Tommies bajonetter. överste Raymond och en annan man stod bredvid dem. Biggles strök med handen över ögonen, nästan vacklande.
   —Jag drömmer, sade han. — Det här är en dröm. Herre Gud, vilken mardröm. Jag önskar, att jag kunde vakna.
   —Tag en drink, Bigglesworth och ryck upp er, sade översten och räckte fram en fick-flaska. Biggles tömde den och lämnade den tillbaka.
   —Jag går nu, sade översten. — Jag vill träffa er i morgon. Denne officer kommer att säga er allt, som behövs, tillade han, hänsyftande på den civile, som stod bredvid honom. — God kväll, Bigglesworth.
   —God kväll, sir.
   —Säg mig, sade Biggles med en kraftansträngning, är hon — därinne? Mannen nickade.
   —Det är allt jag behöver veta, sade Biggles och vände sig sakta om.
   —Beklagar, men det är något annat, ni borde få veta, sade mannen.
   —Vem är ni? frågade Biggles förundrad.
   —Major Charles, vid hemliga tjänsten.
   —Hemliga tjänsten! upprepade Biggles och plötsligt föll en första stråle av förståelse över honom.
   —Vänta ett ögonblick. Major Charles tände lanternorna på bilen. — I går bad en dam er att överbringa ett budskap åt henne, eller hur? frågade han.
   —Ja — varför?
   —Såg ni det?
   —Ja.
   —Var det det här? frågade majoren och räckte över ett brev.
   Biggles läste förbryllad de första raderna. — Ja, sade han, det var det.
   —Vänd på papperet.
   Omisstänksamt lydde Biggles. Han ryckte till då han såg en massa linjer, som klart framträdde. I mitten var en cirkel.
   —Känner ni igen det?
   —Ja.
   —Vad är det?
   —Det är en karta över 266-divisionen, svarade Biggles, som ett barn som läser upp sin läxa.
   —Ser ni cirkeln?
   —Ja.
   —Det är officersmässen. Kanske ni förstår nu. Brevet som ni skulle vidarebefordra var omsorgsfullt preparerat med ett osynligt bläck och innehöll sådana upplysningar, att, om ni hade överlämnat det, hela er division skulle ha blivit utplånad i kväll och ni med den. Flickan skickade er i döden, kapten Bigglesworth.
   —Jag kan inte tro det, sade Biggles bestämt. — Men jag lämnade brevet i alla fall, skrek han plötsligt.
   —Nej, inte detta, sade major Charles med ett underligt leende. — Ni överbringade ett, som vi gjort i ordning.
   —Gjort i ordning?
   —Vi har länge haft denna dam under observation. Ni själv har varit under bevakning allt sedan den dagen ni nödlandade, fastän ert goda namn och rykte uteslöt varje misstanke.
   —Och på den nya planen utmärkte ni hennes eget hem som målet för bombraiden i stället för aerodromen? väste Biggles. Varför?
   Major Charles ryckte på axlarna.
   —Damen var väl skyddad. Det var oväntade svårigheter förknippade med hennes arrestering, fastän hennes verksamhet var känd. Hon hade mäktiga vänner på höga poster. — Jag måste ge mig av nu. Ni kommer otvivelaktigt att få höra från högkvarteret i morgon.
   Biggles gick ett stycke in i trädgården. Den gamla stenbänken lyste mörkröd. — Bah! mumlade han och gjorde helt om, vilken dåre jag är! Vilket helvete är inte detta krig.
   Han körde sakta till aerodromen. På hans bord låg ett brev. Han slet upp det och läste:

   »Käraste!
   Jag har något viktigt att säga dig — någonting, jag måste be dig om. Jag kommer i kväll klockan sju. Det är viktigt. Möt mig på vägen till aerodromen. Jag kommer att vara mycket snäll mot dig, min Biggles.
   Marie.»

   Biggles satt på sin säng och med darrande händer höll han brevet, som han läste gång på gång, i sina försök att få någon mening ur innehållet. — Hon bestämde tiden för raiden till klockan åtta, sade han till sig själv, då alla officerarna äter middag på mässen. Hon visste, att jag skulle vara där och ville få ut mig. Hon visste, att jag inte skulle låta henne vänta på vägen — det måste vara meningen med brevet. Hon måste hålla av mig, annars hade hon inte gjort det. Då jag inte kom, gick hon hem. Hon visste inte, att jag inte sett hennes brev, hur skulle hon kunna veta det? Hon är död nu. Om jag inte landat på 287 skulle jag ha varit hos henne nu. Men, hon får aldrig veta det. Han reste sig tungt. Från mässen hördes den vanliga sången och han log bittert, då han hörde de välbekanta orden:

   »Fyll era glas till brädden
   ty denna värld är en lögnens värld.
   Drick för dem som redan är döda,
   Hurra, för nästa gång blir det du.»

   En knackning på dörren störde honom i hans drömmar och en ordonnans från vakten inträdde.
   —En dam lämnade det här till er, sade han och räckte fram ett brev.
   —En dam? När? sade Biggles och behärskade sig med en kraftansträngning.
   —För tio minuter sedan, sir. Strax innan ni kom tillbaka. Hon kom omkring klockan åtta och sade, att hon måste träffa er, sir, men jag sade, att ni inte var här.
   —Var finns hon nu?
   —Hon har farit, sir. Hon kom i bil. Hon bad mig lämna er brevet, sir, så fort ni kom tillbaka.
   —Det är bra — ni kan gå.
   Biggles tog brevet, undertryckande en vild önskan att skrika. Han öppnade det och läste:

   »Farväl, min Biggles! Ni vet allt nu. Vad kan jag säga? Endast detta. Vårt öde är inte alltid i våra händer — försök att alltid komma ihåg det, min Biggles. Det är allt jag har att säga. Jag kom i kväll för att varna Dig eller för att dö med Dig, men Du var inte där. Och kom ihåg, att en sak i denna värld av krig och lögn är sann; min kärlek till Dig. Det kommer att hjälpa Dig, som det hjälper mig. Jag skall alltid bedja för Dig. Om något händer Dig får jag veta det — vad mig beträffar, får Du intet veta. Mina sista tankar kommer att vara hos Dig. Vi skall träffas igen, om inte i denna värld så i nästa, så jag säger inte adjö.

   Au revoir,
   Marie.»

   —Och de tror att hon är död, sade Biggles sakta. — Hon riskerade sitt liv för att rädda mitt. Han kysste ömt brevet, höll det sedan mot det brinnande ljuset och såg hur det förintades.
   Han kramade askan mellan fingrarna, då dörren öppnades och Mahoney inträdde.
   —Hallå, gosse, vad står på? Har du haft en brasa? frågade han.
   —Ja, svarade Biggles sakta. — Dumt av mej, har bränt fingrarna litet.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki