FANDOM


av Robert Silverberg

   FN stod inför ett svårt problem: Vilken av de två kolonierna på Mars skulle man stödja? En katastrof gav svaret .


Kritisktroskel


   DEN INTERPLANETARISKA färjan Bernadotte skälvde i rymden och började den långa, långsamma vändnings-manövern som obevekligt förde den närmare de kalla, slumrande, rödfärgade ödemarkerna på Mars. Ombord på skeppet stirrade FN-mannen Michael Aherne, som gjorde sin första tur till den röda planeten, ivrigt genom den bakre skärmen och sökte efter något tecken på liv.
   Det fanns inte något. Kupolen som härbärgerade Marskolonin syntes inte, och det enda Aherne kunde se var den kala, ofruktbara sanden. Han var nervös — som en spion vars nominellt hemliga uppdrag var känt för alla skulle ha varit. Han hade blivit insparkad i ett otäckt arbete, och han visste att ett svårt prov låg framför honom.
   Aherne hörde ett buller någonstans bak i kabinen och vände sig om just som kaptenen på det lilla skeppet kom in — Juri Valoinen, en lång, nästan skallig, sarkastiskt skämtsam finne som hade farit fler timmar i rymden än någon annan nu levande människa.
   —Bara en timme och tjugo minuter till ungefär, sa Valoinen till honom. Ni bör kunna se vår kupol ganska snart — vi kommer praktiskt taget att landa upptill den. Jag är alltid rädd för att vi en dag kommer att landa på den, och det kommer att slå FN-budgeten i småbitar.
   Aherne tvingade sig att le och vände sig bort från skärmen. Aherne var av medellängd, kraftig byggd, och hade rödgult hår; som speciell attaché-i-största-allmänhet för Förenta Nationerna hade han varit med om åtskilliga avlägsna undersökningar, men detta var det längsta han någonsin hade flugit i FN:s namn — sju miljoner mil genom rymdens svalg — för att spionera på Marskolonin. Spionera...
   Vissa spionerar, tänkte han bittert.
   Han såg på sin klocka. De höll tidtabellen exakt.
   —De vet att jag kommer, eller hur? frågade Aherne och gav röst åt sina farhågor.
   Finnen nickade och log menande. — Visst gör de det. Och dessutom så vet de varför ni kommer. Jag tvivlar inte på att de kommer att ha den röda mattan utrullad för er för säkerhets skull. De kommer att önska att ni ska få ett gott intryck av dem.
   —Det är det jag är rädd för, sa Aherne. Jag skulle ha föredragit att utan vidare gå omkring hos dem och ta mig en titt. På det sättet skulle min rapport bli riktig.
   —Vem behöver riktiga rapporter? frågade Valoinen hånfullt. Min vän, det är på tiden att ni får veta att vår organisation livnär sig på missuppfattningar och misstag. Fakta är dess dödsfiender.
   Ahernes ansikte mörknade genast. — Låt oss inte bli respektlösa, Valoinen. FN är ansvarigt för ganska många saker som vi borde vara tacksamma för — inklusive skyddandet av ert obetydliga land, bet han av. För att då inte tala om den ståtliga lön ni uppbär för att föra det här skeppet fram och tillbaka mellan Mars och Jorden.
   Rymdkaptenen ryggade och höll upp ena handen för att hejda Ahernes vrede. — Ta det lugnt, pojke. Jag tycker också att det är en underbar organisation. Men jag är tillräckligt gammal för att inte ta den så värst allvarligt.
   —Tja, kanske ni kommer att lära er att FN måste tas på allvar, när ni blir ännu lite äldre, muttrade Aherne och riktade åter sin uppmärksamhet på skärmen. Han kisade med ögonen och stirrade ut i mörkret på den matta plastkupolen som var till hälften synlig nedanför.
   Efter ett ögonblick vände han sig åter om. Valoinen stod fortfarande bakom honom med korslagda armar och de smala läpparna krökta till ett flin. — Nå?
   —Jag tror jag ser kupolen, sa Aherne.
   —Gratulerar.
   Nej, skämta inte. Aherne rynkade ögonbrynen, såg åter ut ett ögonblick för att vara säker på att han sett rätt och kliade sig i huvudet.
   —Men — varför är där två kupoler? Det verkar att vara en annan, ungefär femton kilometer från den första. Hur kan det komma sig? Jag är säker på att FN bara har byggt en.
   Valoinen log hånfullt och blottade sina vita, jämna tänder. — Alldeles rätt, min vän. Bara en av dem är FN-kupolen.
   —Men den andra?
   —Det kommer ni snart att få reda på. Jag vill inte — hm, — göra er partisk. Jag vill att er rapport ska bli — hm — riktig. Och nu kanske ni ursäktar mig.
   Han svängde runt på klacken och gick mot dörren.
   Skottdörren slog igen med en smäll och Aherne var ensam — och han stirrade förvirrat ut på tvillingkupolerna.

   —SÄTT GYROSKOPEN där borta, befallde Valoinen och tre medlemmar av hans besättning flåsade och drog lådorna mot det angivna stället.
   —Så där ja — så var det över, sa kaptenen.
   Lastlådorna stod i en prydlig halvcirkel utanför skeppet och väntade på att hämtas. Valoinen kastade en blick bort på Aherne, som slött stod vid ena sidan. Aherne kände sig ytterligt illa till mods, dels därför att han var inpackad i en klumpig, ovan rymddräkt och dels därför att han inte alls hade något att göra under lossningen.
   —Mår ni bra, Aherne?
   FN-mannen nickade och rörde styvt hjälmen upp och ner.
   —Bara fint, sa han.
   Den lösa luftgeneratorn hängde som en död klump på hans rygg och tycktes vara nära att med våld rycka ut hans deltamuskler. Han mådde allt annat än fint, men han tänkte inte säga det till kaptenen.
   —De kommer vilket ögonblick som helst och hämtar er, sa Valoinen. Jag har skickat ett radiomeddelande till kolonin att det finns last att hämta, och de håller på att skicka hit några sandtraktorer. De sa att de var mycket ivriga att få träffa er.
   Aherne blev spänd. Det skulle bli ett svårt, kvistigt uppdrag. Hitskickad för att bestämma om de väldiga utgifter som var nödvändiga för Marskolonins fortsatta existens rättfärdigades av de hittills åstadkomna resultaten, skulle Aherne bli tvungen att vara opartisk, reserverad in i det sista. Han var här för att döda kolonin eller låta den leva.
   FN skulle lita på hans rapport. Det gjorde de alltid. Aherne hade visat sin opartiskhet vid upprepade tillfällen. Han kände bara till en lojalitet: mot den kollektiva, månghövdade institution som hette Förenta Nationerna. Aherne var den idealiske observatören eftersom hans far också hade varit FN-man.
   Men ändå hoppades han att kolonisterna inte skulle göra hans uppgift svårare än den redan var. Aherne märkte att han av naturen hade stor sympati för de marsianska pionjärerna, en personlig önskan att se kolonin bestå och frodas. Det var en del av hans djupaste tro att människan skulle resa ut, erövra de andra planeterna.
   Men — om kolonin inte var effektiv, om den sköttes illa och var dåligt planerad så skulle det vara Ahernes plikt att rapportera det. Om kolonin just precis kunde överleva, om vidare framsteg tycktes fullständigt omöjliga, skulle Aherne bli tvungen att säga det också — och genom att säga det göra slut på kolonin.
   Han hoppades att kolonisterna inte skulle försöka utnyttja hans sympatier och yrka på att han skulle släta över någon av deras brister; det skulle åstadkomma en smärtsam inre konflikt hos honom. Han skulle inte kunna förfalska sin rapport — men han ville gärna se kolonin överleva.
   Och en man som Aherne — orubbligt lojal, fast i sin tro — skulle fullständigt splittras av ett sådant tillfälligt inne tryck. Aherne visste det — och han kände det dunka lätt av fruktan i bröstet medan de klumpiga sandtraktorerna spann genom öknen mot honom.

   HAN IAKTTOG traktorerna som stadigt närmade sig. Luften var kylig och klar — hans dräkttermometer som var nerstucken i ändan på hans vänstra handske visade en jämförelsevis mild temperatur på minus tjugotvå grader Celsius och nålen för det yttre trycket vibrerade ungefär på ett halvt kilo per kvadratcentimeter; han blev lugn då han märkte att det inre trycket upprätthölls på havsnivåns -behagliga 1,003 kilo.
   Valoinen och hans besättningsmän satt på de stängda lådorna och Väntade tålmodigt. Aherne gick fram för att sätta sig hos dem.
   —Kupolen är där borta, sa Valoinen till honom och pekade i den riktning varifrån traktorerna kom. En brant, tandad, mörk bergskedja gjorde att man bara kunde se sex kilometer åt det hållet. — På andra sidan om de där bergen, sa Valoinen. Kupolen är precis på andra sidan om dem.
   —Och den andra?
   —Den ligger lite längre bort, sa Valoinen.
   De tystnade — Aherne ville inte gärna smyga sig till några upplysningar om den andra kupolen — och väntade på att kolonisterna skulle anlända. Solen, en matt, blekgrön skiva, stod högt på himlen och "Bernadotte" som stod på bakdelen kastade en lång, oregelbunden skugga på den tillplattade, smälta sanden vid landningsplatsen.
   Traktorerna höll nu på att bli större och Aherne kunde urskilja dem tydligt. Det var långa, platta fordon med larvfötter över en längsgående räls; de hade en plasthytt framtill med plats för några passagerare och ett lastrum baktill. Det var sex stycken som mjukt gungade fram, genom den virvlande röda sanden.
   Aherne kunde höra det lätta skrapande ljudet av deras larvfötter som gled över sanden mot honom. Slutligen körde konvojer över den sista sanddynen och stannade framför "Bernadotte".
   En gestalt hoppade lätt ner från den första traktorn och gick mot dem. Aherne kunde just precis se mannens ansikte bakom hjälmen, blont hår som var tillbakakammat från en hög panna och stickande blå ögon. Hans kropp som doldes av rymddräkten föreföll lång och gänglig.
   —Jag heter Sully Roberts, tillkännagav han. Tjänare, skeppare.
   —Här är dina förråd, Sully. — Valoinen gjorde en vidlyftig gest. -Alltsammans är med på de här fakturorna precis som vanligt.
   Roberts sträckte fram handen och tog bunten med fakturor; han undvek omsorgsfullt att se på Aherne. Kolonisten bläddrade snabbt igenom dem.
   —Hmm Tja, de stämmer åtminstone till det yttre. Jag har ingen garanti för att du verkligen har gyroskop i de där lådorna och inte teddybjörnar, men jag :antar att det inte tjänar något till att öppna dem nu.
   —Litar du inte på mig? frågade Valoinen skarpt.
   —Naturligtvis, sa Roberts. Men det är FN:s pengar vi ger ut och vi måste naturligtvis vara mycket försiktiga med vårt anslag.
   —Det är klart, sa kaptenen nonchalant.
   Det var för min skull, tänkte Aherne. De är så fruktansvärt ivriga att visa vilka snälla små pojkar de är.
   —Ah, sa Valoinen. Dumt av mig — jag glömde alldeles att presentera er. Sully, detta är Michael Aherne från Förenta Nationerna. Han tänker bo hos er ett tag.
   Roberts tog några steg framåt och skakade hand med Aherne. God dag! Mitt namn är Sullivan Roberts, Huvuddistriktschef i kolonin. Det var mycket roligt att få träffa er, Mr.. Aherne, och jag hoppas vi kommer att ses en hel del medan ni är här.
   —Trevligt att träffa er, Roberts, svarade Aherne. Han hade bestämt sig för att till varje pris vara reserverad. Roberts viftade med ena armen och hans män steg ur sina traktorer.
   Tillsammans med Valoinens besättning lastade de snabbt lådorna ombord på traktorerna.
   —Ni kan åka med mig, Mr.. Aherne, sa Roberts.
   —Bra.
   Aherne klättrade upp i traktorns hytt och Robert satte sig bredvid honom. Traktorn började röra på sig sakta, nästan omärkligt.
   Aherne såg Valoinens flin och viftning när han for i väg. Sedan började traktorn klättra uppför kullen och Valoinen försvann in i "Bernadotte". Hans män följde efter honom och bar på postpåsarna från Marskolonin; dörren på det lilla rymdskeppet stängdes långsamt.
   Aherne var nu på egen hand, utan några kontakter med Jorden. Han var här och han hade ett arbete att utföra.

   KUPOLENS blanka yta kom i sikte som en gul bubbla vilken hade trängt upp ur öknen. Inne i det skimrande, högt välvda plasthalvklotet kunde Aherne urskilja en suddig men flitig värld med byggnader och människor. Kupolen höjde sig till en spetsig topp som var nästan 160 meter ovan markytan. Inne i den var den artificiella atmosfären varm och gick att andas; utanför var Mars kalla, kvävehaltiga luft föga lämpad för jordiska lungor.
   —Vi åker in här, sa Roberts och pekade på en luftsluss vid kupolens bas.
   Luftslussen öppnades då traktorn närmade sig och de körde in. De andra traktorerna följde efter och slussen stängdes sakta efter den sista. Luft kom inväsande.
   På Roberts tecken steg Aherne ner från traktorns hytt och sträckte på benen. Färden över sanden hade varit kort och skakig. Traktorn hade vaggat genom öknen som en lastkamel, och Aherne kände sig omtumlad då färden var över. Men, medgav han, det var det enda effektiva sättet att färdas i den sortens terräng.
   Han såg män gno runt traktorerna, lossa lasten och bära in lådorna genom luftslussen. Aherne följde efter Roberts och gick in genom innerdörren.
   Marskolonin bredde ut sig framför honom.
   Aherne fick en varm känsla av stolthet och beundran men han undertryckte den. Det var en förbjuden känsla; hur mycket han än beundrade de arbetsamma män och kvinnor som hade byggt denna kupol och ett samhälle på det ogästvänliga Mars, så var han nu här som deras domare och skulle vara tvungen att nonchalera sådana känslor.
   —Det är en delegation som väntar på att få träffa er, sa Roberts. Vi har sett fram emot ert besök ända sedan vi fick reda på att ni skulle komma.
   —Visa vägen, sa Aherne till honom.

   DELEGATIONEN var församlad i ett lågt, osmyckat skjul av korrugerat stål som låg vid en korsväg nära kolonins centrum. Aherne lade märke till att de flesta byggnaderna var gjorda av detta billiga, föga attraktiva material. I Marskolonin lade man vikten på det ekonomiska, inte på det estetiskt tilltalande.
   Delegationen bestod av sex personer. Sully Roberts presenterade dem snabbt.
   Där var tre huvuddistriktschefer och Roberts var den fjärde. Aherne skakade hand med dem i tur och ordning — Martelli från Norra Kvadranten, Richardson från Östra, Fournier från Västra. Roberts representerade kolonins södra sektor. Av deras namn och utseende drog Aherne slutsatsen att de var och en inte bara representerade ett geografiskt distrikt i kolonin utan också ett av de större befolkningsblocken. För trots allt tal om assimilering så var kolonin snarare produkten av en grupp löst sammanfogade nationer än av en enhetlig värld. Varje land klängde fast vid de sista resterna av sin suveränitet och hade insisterat på att bli representerat i kolonin, och så hade Mars befolkning blivit en egendomlig rasröra som bara tiden och de följande generationerna skulle kunna rätta till.
   Om, tänkte Aherne, det kom några följande generationer på Mars.
   Delegationens femte medlem var doktor Raymond Carter, kolonins Allmänna Koordinator — en glasögonprydd fyrtioårs man vars namn ofta hade figurerat i förstasidesrubrikerna innan kolonin verkligen grundades, fem år tidigare. Han hade varit den vägvisande anden i det långa korståget för att bygga kolonin på Mars.
   Den sjätte var Katherine Greer, presenterad som allmändelegat, vald av kolonisterna genom allmän omröstning till medlem av kommittén. Hon var en ung, slank flicka på ungefär tjugofem år.
   —Nå, Mr. Aherne, sa Carter — och det gick inte att ta miste på hans ton — vad tycker ni om de framsteg vi har gjort?
   Aherne gick otåligt fram och tillbaka i rummet och kastade nervösa blickar på de sex kolonisterna som sög i sig varje ord.
   —Jag skulle föredra att svara på en sådan omfattande fråga senare, doktor Carter. När allt kommer omkring så är jag här för att bestämma hur stora framsteg ni har gjort — och jag skulle helst inte vilja deklarera mina slutsatser tio minuter efter det jag har kommit.
   —Naturligtvis inte, sa Carter och bad snabbt om ursäkt. Jag menade inte ...
   —Bekymra er inte om det, sa Aherne. Han var förvånad och lättad över att finna att dessa människor var om möjligt ännu spändare än han. De var förtvivlat angelägna att ge honom ett gott intryck.
   —Vi har ordnat det så att ni kommer att bo i mitt distrikt, sa Richardson, chefen för Östra Distriktet. Richardson var en liten, smidig neger vars prudentliga engelska accent antydde att han kom från någon av de västindiska öarna.
   —Bra, sa Aherne.
   —Jag antar att ni skulle vilja vila er ett tag nu, fortsatte dr Carter. Ni måste ha haft en lång, påfrestande färd.
   —Ett utmärkt förslag. Jag är ganska sönderskakad.
   —Mr.. Richardson ska visa er till er bostad och era måltider kommer att ombesörjas. Vi har gjort avsevärda framsteg i att utveckla de syntetiska varorna — naturligtvis tills den marsianska jorden har blivit tillräckligt befriad från kväve för att kunna hysa växter.
   Naturligtvis, sa Aherne trött. Han förutsåg flera veckors orolig ordfäktning och kom till den slutsatsen att dessa kolonisters iver att göra intryck på honom skulle bli tröttande.
   —När ni har vilat, sa Carter, har vi planerat en tur runt kolonin för er. Miss Greer har utsetts att bli er guide.
   Han tittade på miss Greer. Hon var klädd i den praktiska, föga attraktiva enkla rocken som alla kolonisterna tycktes bära, men hon hade klara ögon och ett intressant ansikte och under det formlösa plagget upptäckte
   Ahernes kritiska öga något som antagligen var mycket mer än en acceptabel figur.
   Han kände hur han slappnade av. Denna inspektionstur skulle inte bli en sådan skärseld för hans samvete som han hade väntat.

   HANS RUM var bekvämt om än knappast luxuöst och han kände sig genast hemmastadd. Han lade märke till att flera kolonirockar hängde i garderoben och han tog av sig sin skrynkliga kontorskostym och gled lätt in i en av de mjuka, tätt åtsittande uniformerna.
   Och då, just som han började tina upp, göra sig fri från den spänning han hade varit i sedan Säkerhetsrådet gav honom uppdraget, då kom han ihåg den andra kupolen.
   Vad var den? Vem hade byggt den? Alla som hade något att göra med kolonin hade omsorgsfullt undvikit att nämna den, som om ,den var något skamligt, något som borde döljas.
   Aherne förstod att han skulle bli tvungen att ta reda på alla detaljerna innan han avgav något slutligt omdöme om Marskolonin. Hur lovande kolonin än föreföll och hur många miss Greers de än presenterade för honom, skulle han bli tvungen att skaffa sig alla upplysningar innan han kunde tillåta sig att författa rapporten.
   Kolonisterna hade gett honom ett behagligt rum med en säng som såg mjuk ut och möbler som var trevliga. Det fanns en bokhylla, där ett halvt dussin röda band snett lutade sig mot ena väggen, och när han drog fram den första så såg han att det var en roman av en kolonist, publicerad här i kolonin.
   De håller sig framme på alla områden, tänkte han och kände ännu en förbjuden stöt av stolthet i kroppen. Det skulle inte bli svårt att rekommendera att en koloni som visade sådan företagsamhet och sådan energi skulle få fortsätta — förutsatt att allt annat höll måttet. Så långt var allt bra.
   Aherne sov djupt hela natten för första gången på veckor.

   HAN VÄNTADE att rundturen skulle äga rum omedelbart på morgonen — i själva verket såg han fram emot den med förtjusning. Och när han så hörde någon knacka så nätt på dörren nästa morgon, rullade han ur sängen och försökte se vaken ut. Han var nästan övertygad om att det var miss Greer.
   Han hade fel. Han slängde upp dörren och möttes av en liten, svartmuskig, nästan kopparfärgad man som hade djupa ögon och kolsvart hår.
   —God morgon, señor, sa främlingen smått ironiskt.
   —God morgon, svarade Aherne, något förbryllad.
   —Jag har blivit skickad för att hämta er, sa den lille mannen. När han kom in i rummet, märkte Aherne att hans bröst var oerhört brett. Han talade med tydlig spansk accent.
   —För att hämta mig?
   —Ja, var snäll och kom fort:
   Alltför förbryllad för att protestera klädde och tvättade sig Aherne — kolonins rörläggning var inte så värst bra, lade han märke till — och följde efter den lille mannen ut på gatan. Det var fortfarande tidigt på morgonen och få kolonister syntes till.
   —Vart ska vi? frågade Aherne.
   —Följ med mig, sa den andre diplomatiskt.
   Aherne undrade vant han fördes men beslöt att följa med utan att bråka. Det var mycket möjligt att han skulle få reda på något om kolonin som han inte skulle ha fått om han bara hade följt med på den officiella rundturen.
   Han smekte den kalla kolven på Webleystrålpistolen, som satt säkert i axelhölstret. Med den kunde han klara sig om det blev något bråk.
   Den lille mannen tycktes ha mycket bråttom. Han förde snabbt Aherne genom gatorna mot kupolens yttre kant — mot luftslussen.
   Flera av kolonisterna som han passerade log mot honom, men ingen tycktes vilja hejda honom för att ta reda på vart han var på väg. Det var lika bra det, tänkte Aherne.
   De kom till dörren och Aherne såg att en traktor var parkerad utanför. Den lille mannen hade inte sagt ett ord under hela promenaden.
   Nu pekade han på en rad rymddräkter som inbjudande hängde vid ingången till luftslussen.
   —Ta en av dem, sa han. Sätt på den.
   Aherne lydde och hans egendomlige guide tog på sig en av de mindre dräkterna. Tillsammans gick de igenom luftslussen och ut ur kupolen.
   —Vi stiger in i den här, sa den andre och klev in i traktorn.
   Aherne misstänkte till slut vart han skulle föras och klev också in, och fordonet började gunga lätt och rulla i väg.
   Traktorn gled genom en klyfta i bergen och följde en krokig sandstig. En timme senare nådde de sitt mål — den andra kupolen.
   Den tycktes vara byggd på samma sätt som den första. Aherne såg sig nyfiket omkring medan han och hans tyste följeslagare genomgick den nu välbekanta proceduren med att passera genom luftslussen. Till slut hade han befriats från dräkten och var inne i kupolen. Såväl in- som utvändigt var den mycket lik den första.
   Men efter några steg började Aherne flämta efter andan och efter ytterligare några kände han sin puls bli snabbare. Det fanns en skillnad: lufttrycket var här avsevärt lägre än Jordens normala. Han kände hela sin kropp flämta för att konsumera den syrekvantitet den var van vid och han svalde ansträngt för att lätta trycket på trumhinnorna.

   DÅ HAN STOD där och lätt raglade av tryckförändringen, såg han ett annat, mer välbekant ansikte närma sig. Det var en annan liten, svartmuskig man med spanskt utseende men den här gången var det en som Aherne väl kände.
   —Ni kommer snart att vänja er vid det låga trycket, Aherne, sa nykomlingen medan han närmade sig. Vi använder det här för våra kolonisters skull. — Han sträckte fram en ask tabletter. — Se här, sa han. Aspirin. Det kommer att göra reaktionen lite lindrigare.
   Aherne tog asken, fumlade fram en av de vita tabletterna och svalde den utan vatten. Han väntade ett ögonblick medan dunkandet i hans huvud avtog en aning och såg sedan på den andre.
   —Jag känner mig bättre nu. Tror jag, sa han. Men var gör ni här, Echavarra?
   —Har ni inte saknat mig, Aherne? Har ni inte lagt märke till att jag inte har framlagt mina vansinniga idéer för Förenta Nationerna under de senaste tre åren?
   —Nej, sa Aherne sakta. Ända sedan ert förslag blev avslaget har jag trott att ni bedrev privata forskningar nånstans.
   Mannen som hade kallats Echavarra log brett. — Just det. Jag har bedrivit privata forskningar. — Han lade armen runt Ahernes axlar. — Kom, sa han. Låt oss gå hem till mig. Trycket är lättare att uthärda där.
   Medan de gick in mot kolonins hjärta upptäckte Aherne att den nästan enbart var bebodd av små svartmuskiga män, varav ingen tycktes det minsta besvärad av det låga trycket. Bilden började få tydliga konturer.
   Jose Echavarra hade varit ett stormcentrum i Förenta Nationernas högkvarter under de hetsiga debatterna om vem som skulle bygga Marskolonin och hur. Echavarra var en peruansk ärftlighetsforskare och hade bittert motarbetat amerikanen Carter, som tycktes ligga bäst till för det eftertraktade FN-anslaget.
   Carter hade anslutit sig till förslaget att bygga tryckkupoler på Mars, i vilka människorna skulle kunna leva jämförelsevis bekvämt. Echavarra hade ursinnigt förklarat att detta var fel sätt — att människan skulle anpassa sig efter planeten, inte anpassa planeten efter sig själv.
   Han framlade som exempel de gruvarbetare i Anderna som hade studerats av peruanska vetenskapsmän. Dessa gruvarbetare levde hela sitt liv på en höjd av 3 000-5 000 meter ovan havet, där luften var tunn och lufttrycket lågt — och de hade anpassat sig därefter. De var i stånd att utan svårigheter leva med ett tryck på bara ungefär 0,6 kilo per kvadratcentimeter. Echavarra hade föreslagit att man skulle bygga en koloni som bestod av dessa härdade peruaner och gradvis fostra dem längs de linjer de redan hade anammat, tills de bekvämt skulle kunna leva i Mars tunna luft.
   Aherne mindes tydligt vad som hade hänt. Den livlige dr Echavarra hade i timtal förklarat sin plan och sedan hade den blankt förkastats. När allt kom omkring, anmärkte en delegat, så betydde Echavarraplanen att bara en nation — Peru — skulle kunna skicka människor till Mars. Andra folk som var uppfödda med det vanliga kilo-per-kvadratcentimeter-trycket skulle inte kunna överleva.
   Det gjorde slut på diskussionen. Raymond Carter hade blivit vald till chef för pionjärexpeditionen som skulle bygga tryckkupolen och upprätta FN-kolonin; kolonisterna skulle naturligtvis väljas från alla nationer.
   Echavarra hade sedan inte hörts av. Nu var han här — färdig med sin peruanska koloni i alla fall. Och lufttrycket var förvisso lågt. Aherne kände hur han blev matt och släpade benen efter sig då han följde Echavarra genom gatorna.

   —HIT IN, sa peruanen.
   Aherne stapplade framåt som han hade blivit tillsagd och kom in i ett litet, torftigt möblerat rum, vars varma atmosfär träffade hans lungor med skälvande kraft.
   —Jag tycker om att ha ett rum med normalt tryck, förklarade Echavarra. Jag har ännu inte själv helt vant mig vid det som Andernas befolkning andas och jag tycker om att då och då slappna av här inne.
   Aherne kastade sig i en hängmatta som var spänd från vägg till vägg.
   —Puh! lyckades han säga efter ett ögonblick. Jag är inte byggd för sådana här tryckförändringar.
   —Ni lider av anoxemi, sa Echavarra. Syrebrist. Det minskade trycket i den här kupolen gör det svårare för era lungor att få syre och för att kompensera det ökas antalet röda blodkroppar hos er. Det är besvärligt ett tag men ni kommer att vänja er.
   Aherne nickade. — Jo, nog är det besvärligt.
   Jag skulle vilja säga att ni har passerat anoxemins andra tröskel, sa Echavarra och gick nervöst omkring. Vilket är ungefär vad jag väntade skulle inträffa.
   —Vad menar ni?
   —Vi anger syrebehovets olika nivåer med tre trösklar, förklarade Echavarra. Den första är reaktionströskeln. På Jorden träffar man vanligtvis på den på höjder högre än 2 000 meter. Pulsen blir hastigare; kapillärerna slappnar av och släpper fram mer blod till cellerna. En aning yrsel. Och sedan kommer andra stadiet då man ger sig lite högre upp — störningströskeln. Ni höll just på att passera den då jag fick in er här. Kännetecknen är svag syn, sinnenas avtrubbning, långsamma muskelreaktioner. Ni vet hur det är. Det är obehagligt men inte farligt.
   —Jag förstår, sa Aherne; han höll fortfarande på att hämta sig och låg där utan att röra sig. Finns det något tredje stadium?
   —Det gör det, sa Echavarra. Kritisk tröskel. Den når man då trycket sänks till ungefär en halv atmosfär. Ingen syn alls, hjärtklappning, näsblod, ingen styrsel på musklerna, medvetslöshet. Ofta kramp. Den sista krisen är döden. Människorna är helt enkelt inte byggda så att de kan uthärda lågt tryck. Mars är ett område med kritisk tröskel; på Jorden träffar man vanligtvis bara på den på över 3 000 meter — som i de peruanska Anderna, slutade Echavarra vasst.
   Aherne kände sig mycket bättre nu. Han satte sig upp och tittade skarpt på peruanen, som lekte med sin styva, svarta mustasch.
   —Alltsammans är mycket intressant, Echavarra, men jag misstänker att ni inte smugglade mig hit ut bara för att hålla föreläsningar för mig om förhållandena på höga höjder. Hur är det med de upplysningar jag skulle vilja ha?
   Echavarra log vänligt. — Vad skulle ni vilja veta?
   —För det första: vad gör ni här? Vem finansierar er? Den lille mannens uppsyn mörknade. — Det är en sorglig historia.
   Sedan mitt förslag så olyckligt hade förkastats av Generalförsamlingen så reste jag från land till land och sökte efter folk som ville stödja mitt projekt. Till slut hade jag uppbringat den nödvändiga minimisumman tack vare mina egna landsmäns generösa hjälp. Naturligtvis kunde vi inte arbeta i samma stora skala som doktor Carter gjorde, men vi lyckades i alla fall samla ihop tillräckligt med kontanter för att transportera hit -åtskilliga hundra familjer från Anderna och bygga en ganska stor kupol.
   —Varför?
   Den andre log. — Jag kunde inte godta Carterprojektets grundläggande princip, och jag ville få tillfälle att göra ett försök på mitt vis.
   Mitt folk har redan acklimatiserat sig till ett hälften så stort tryck. De arbetar och roar sig i en omgivning som skulle döda en normal människa. De har levt på det sättet i generationer. Genetiskt har de anpassats till ett lågt lufttryck. Jag minskar trycket i den här kupolen gradvis. De lägger inte märke till det — men deras kroppar anpassar sig till de obetydliga förändringarna. Till slut hoppas jag att få det så långt ner som till Mars eget. Jag kommer inte att vara här och se det. Det kommer inte att ske med dessa människor, inte heller med deras barn — men någonstans längs linjen kommer det att inträffa. Och sen — hej! Inga fler kupoler!
   —Intressant, sa Aherne kyligt. Varför begagnade ni er då av det här lilla knepet i morse och lurade hit mig?
   Peruanen bredde ut sina mörkhyade händer. — Ni är här för att bestämma om Carterkolonins öde, eller hur?
   Aherne nickade. — Än sen då?
   Echavarras ivriga ansikte närmade sig och hans ögon lyste. Aherne lade märke till att det hade ett fint purpurfärgat nätverk av brustna kapillärer. — Jag tog hit er för att visa er hur jag har lyckats med mitt genetiska program. Jag vill att ni ska rösta mot Carter — och överföra anslaget till mig!
   Aherne ryggade omedelbart tillbaka. — Omöjligt! FN har redan röstat för att understödja Carter. Jag kan inte se något skäl till att annullera deras beslut. Ert arbete har ett visst kuriosavärde, antar jag, men vi kan knappt allvarligt . . .
   —Inte så bråttom, sa Echavarra. Hoppa inte i väg så där i blindo. Ni stannar här ett tag. Ta god tid på er; jämför koloniernas förtjänster. Se själv vilken som fungerar bäst och vilken som bör leva på Mars.
   Aherne skakade på huvudet. — Jag står fast vid Generalförsamlingens beslut, sa han. Tack för erbjudandet men jag tror att det är bäst att jag nu åker tillbaka till FN-kolonin, Echavarra.
   —Stanna lite längre, bönföll peruanen.
   Aherne började säga nej men plötsligt hördes tumult utanför och höga, ilskna rop. Och sedan slängdes dörren upp och Sully Roberts klev in i rummet iförd en syrgasmask av plast. Ett halvt dussin män följde efter honom.

   —DET HÄR ska ni få sota för, Echavarra! fräste Roberts ilsket. Hans män bildade en ring runt Aherne; i bakgrunden kunde Aherne se några förbryllade peruaner stå på tå och försöka se in i rummet.
   —Vad menar ni, Mr. Roberts?
   —Jag menar att ni har kidnappat den här mannen! — Roberts vände sig bekymrat till Aherne. — De har väl inte redan skadat er? Aherne skakade på huvudet. — Nej, jag har ...
   —Det tycks vara ett missförstånd, sa Echavarra milt. Mr. Aherne blev inte kidnappad. Han kom hit frivilligt, tidigare i morse, för att inspektera vår koloni. Är det inte riktigt, Mr. Aherne?
   FN-mannen såg hur spända ansiktena blev på de sex från Carterkolonin. De var oroliga nu; kanske hade Echavarra lyckats få honom över på sin sida? Aherne beslöt att vara reserverad för ögonblicket.
   —Jag skulle inte precis säga att jag blev kidnappad, svarade han leende. I själva verket kom jag hit frivilligt.
   —Ser ni? sa Echavarra.
   Roberts ansikte förvreds av vånda och oro; uppenbarligen kände alla till Echavarras avsikter.
   —Men ...
   Roberts var nästan gråtfärdig och för en man av hans storlek var hans ansiktsuttryck anmärkningsvärt omaka.
   —Jag försäkrar er att Mr. Aherne inte har blivit skadad på något sätt, sa Echavarra. Och om ni nu ursäktar oss medan vi slutar samtalet ...
   —Vi väntar oss att han ska göra vissa saker i vår kupol, sa Roberts. Vi skulle bli mycket besvikna om han stannade kvar här hos er.
   Omsorgsfullt bruk av tredje personen då de talar om mig, tänkte Aherne. De är rädda för att det ska verka som om de dirigerade mig.
   —Jag tror att de har rätt, senor Echavarra, sa Aherne. Jag är verkligen skyldig Carterkolonin vissa saker just för ögonblicket
   —Jag hoppas att ni ordentligt tänker igenom det jag nämnde, Mr. Aherne.
   Jag ska tänka på det, lovade Aherne diplomatiskt. Men tills vidare tänker jag hålla mig till Församlingens tidigare beslut.
   —Utmärkt, sa Echavarra, rynkade lätt pannan och bugade sig artigt. Men jag hoppas att få träffa er igen innan ni lämnar Mars — och kanske har ni då ändrat er.
   —Kanske, sa Aherne. Han vände sig till Roberts. — Jag tror att det på tiden att vi far tillbaka, sa han.

   NÄR DE hade kommit ut och snabbt gick genom den peruanska kolonins tunna luft på väg mot luftslussen, gav Roberts uttryck åt något av sin oro.
   —Vi var sannerligen oroliga, Mr. Aherne. Så snart vi fick reda på att man hade sett er lämna kolonin tillsammans med en av de här små indianerna så satte vi i väg efter er.
   —Hur kan det vara att ni blev oroliga? frågade Aherne i ett försök att vara sällskaplig då de kom fram till luftslussen.
   Han drog av syrgasmasken som Roberts hade gett honom och tog på sig dräkten så snabbt han kunde, eftersom han var angelägen att undvika att hans tidigare erfarenhet av den peruanska kupolens låga tryck upprepades.
   —Tja, ni lämnade inte något meddelande och vi var säkra på att ni hade blivit kidnappad. Naturligtvis visste vi inte att ni hade bestämt er för att besöka peruanerna utan att underrätta oss, sa Roberts.
   Däri, tänkte Aherne, finns det dold kritik. Vad han vill antyda är att jag inte borde ha smitit i väg så där — eller att jag kanske ändå blev kidnappad men inte vill medge det.
   —Echavarra och jag känner varandra sen gammalt, sa Aherne. Jag hade ganska mycket att göra med honom innan hans projekt förkastades av FN.
   —Han är naturligtvis en vettvilling, försäkrade Roberts snabbt. Den store karlen hjälpte lätt Aherne upp i traktorn och följde efter honom. — Idén att uppfostra folk till att andas den marsianska luften är väl ändå omöjlig att genomföra, eller hur?
   —Jag är inte så säker på det, sa Aherne.
   Han såg omedelbart misströstan avspegla sig i Roberts öppna ansikte och gladde sig en liten aning åt sin egen elakhet. Han pinade Roberts och drog fördel av kolonistens iver att vinna Ahernes gillande, och fast han visste att det var orättvist så var det också en smula behagligt. Efter en lång tystnad under vilken de båda männen förläget stirrade på de öde slätterna framför, sa Roberts: — Ni menar väl inte att ni överväger att ge dem vårt anslag, eller hur?
   Frågan var burdus och rakt på sak. Roberts var uppenbarligen inte så fin på diplomatiska omvägar trots sin tidigare misstänksamhet i fråga om fakturorna vid mötet med Valoinen. Roberts ville tränga direkt in till kärnan på det problem som oroade honom så mycket.
   Aherne tänkte några ögonblick över vilka svar han kunde ge — och sa sedan, då han inte kunde finna något verkligt försvar för att låta Roberts oroa sig över en eventualitet som Aherne själv redan hade förkastat:
   —Nej, naturligtvis inte. FN har redan röstat för att understödja Carterkolonin och jag ser inte någon anledning att åter föra in Echavarra i bilden.
   Han möttes av ängsliga ansikten då han kravlade sig genom FN-kupolens luftsluss och åter gick in i kolonin. Han urskilde de återstående medlemmarna av sexmannadelegationen och en handfull andra medborgare som såg oroliga ut.
   Doktor Raymond Carter var den förste som gick fram till honom. Men innan något hann sägas ingrep Roberts själv och förklarade var Aherne hade varit och varför han hade varit där.
   —Besökt Echavarra, va? sa Carter. Den där fantasten? Hade han något intressant att säga? Det sista jag hörde var att han höll på att arbeta med något projekt som skulle få de där indianerna att överleva på Jupiter — eller var det på solens fotosfär?
   Aherne log åt överdriften men struntade i kommentarer.
   —Jag ber om ursäkt för dröjsmålet, sa han. Jag ansåg det. vara nödvändigt att granska den peruanska kolonin likaväl som er — som ett slags kontroll att använda då det gäller att bedöma er egen kupol.
   Carter granskade honom oroligt. — Echavarra lurade er väl inte, va?
   —Nej, sa Aherne. Jag ser åtminstone inte någon anledning att ändra på Generalförsamlingens beslut i fråga om anslaget. Han såg hur lättad Carter blev och tillade omedelbart: Jag vill naturligtvis granska er egen koloni i detalj innan jag avger någon rapport om era framsteg och framtida möjligheter.
   Naturligtvis, sa Carter oroligt. Han vände sig om och vinkade åt miss Greer. — Ni kan börja er tur runt kolonin genast om ni så vill. Miss Greer följer gärna med er vart ni vill.
   Carter verkade nästan löjligt tacksam över att Aherne inte hade deserterat till den peruanske ärftlighetsforskarens läger. Då han promenerade mot kolonins hjärta tillsammans med den pratsjuka miss Greer, fann Aherne att han önskade att han skulle kunna vara uppriktig mot de här människorna — säga till dem hur mycket han beundrade. vad de hade lyckats med, säga till dem hur innerligt han hoppades att kunna lämna in en positiv rekommendation rörande kolonins fortsatta existens.
   Men han var tvungen att först bli säker på det. En känslomässig identifiering med dessa pionjärer var farlig och hotade att undergräva hans omdöme. Aherne visste att hans värdering måste vara kall, förnuftig och utan medlidande. Utgången var fortfarande tveksam.

   MISS GREER var lång, slank, attraktiv och beredd att göra nästan vad som helst för att vinna Ahernes gillande. Aherne undrade på något vis likgiltigt hur långt hon skulle kunna driva denna hållning. Han hade naturligtvis inte några allvarliga avsikter; FN-män på specialuppdrag har flera stränga förbud som är till för att göra dem mer effektiva i arbetet.
   —Är ni ogift? frågade Aherne och undrade hur det kunde vara att en så vacker flicka hade känt något begär att rycka loss sina rötter från Jorden och bege sig till Mars.
   Hon sänkte blicken. — Min man är död, sa hon. Jag har återtagit Mitt flicknamn. Det är bruket här.
   —Jaså. Tråkigt att höra, sa Aherne tafatt, då de började gå längs den långa raden med låga små hus som befann sig mellan luftslussen och skolbyggnaden, som var deras första anhalt.
   —Han omkom då kupolen byggdes, sa hon. Det var elva stycken som dödades då. Han var en av dem. Jag kom hit för hans skull — men nu stannar jag för min egen. Jag känner att jag hör hemma är; jag har arbete att utföra. Att göra något viktigt — inte bara för mig själv utan för hela -världen.
   Aherne muttrade något Ohörbart; han ville att diskussionen skulle beröra fakta, inte känslor. — Säger ni att elva människor dödades då kupolen byggdes?
   Hon nickade. — En sektion föll på dem. Det är den enda större olyckshändelse vi har råkat ut för.
   —Då har kolonin låg sjukprocent?
   —Ganska låg. Men vi har haft många mindre olyckor. Innan vi började sätta vakter vid luftslussen så gick barn igenom den och utanför kupolen — men det stoppade vi illa kvickt. Och sen hade vi en förgiftningsepidemi förra året; inga dödsfall men vi var allesammans ganska sjuka ett tag och det har varit ganska mycket tyngdkraftssjukdomar. Det är vårt största problem.
   —Hur så? frågade Aherne.
   —Tja, naturligtvis vet ni att tyngdkraften här bara är omkring 40 procent av den på Jorden, och det tar ett litet tag att vänja sig vid det.
   Några människor hade matsmältningsproblem — maten ville helt enkelt inte gå ner riktigt. Och ett problem som vi ännu inte har löst är havandeskap. Kvinnor är helt enkelt inte byggda för att föda barn då tyngdkraften knappt är hälften av den vanliga. Musklerna klarar inte av det.
   Det var en sak som Aherne inte hade tänkt på. — Men det föds väl barn här, eller hur?
   —Oh, ja! sa miss Greer och hennes ansikte ljusnade. Vänta tills ni får se vårt skolrum! Men det är naturligtvis riskfyllt. Vi har byggt ett litet tyngdkraftsrum där kvinnorna föder sina barn. Det gäller att alltid noggrant kontrollera blivande mödrar och vara säker på att de är i närheten av tyngdkraftsrummet då värkarna sätter in. Ibland föder någon för tidigt och man hinner inte föra henne till rummet. Då är det mycket komplicerat.
   Aherne nickade. Han antecknade omsorgsfullt alla de här sakerna. Miss Greer, tänkte han, var den idealiska guiden. Hon var inte bara angenäm till det yttre, hon var dessutom varken så självmedveten eller försedd med tunghäfta som männen tycktes vara och hon avslöjade sådana fakta om kolonin som Aherne! kanske annars aldrig hade fått reda på.
   Fakta som behövde värderas, inrangeras i problemet: Är Marskolonin 1 tillräckligt lovande för att det ska löna sig att fortsätta med den?
   Skolrummet var förtjusande. Aherne såg två dussin grundligt tvättade, pigga barn klara av matematik och stavning så utmärkt som man kunde begära och sedan, då det blev rast, tumla ut ur klassrummet med en trevlig, yster livlighet. Det tycktes inte finnas något olyckligt barn i skaran, inte heller något självmedvetet eller något fult. De psykologer som hade valt ut kolonisterna för färden hade gjort ett gott val.
   Barnen var mellan tre och tio år men det fanns ett stort toMr.um i fem-till-sju-gruppen. Det var naturligtvis lätt att förklara; kolonin hade grundats för fem år sedan och ingen havande kvinna eller barn under två hade fått lov att resa. Så det fanns en klar lucka i åldersprocessionen; de barn som hade följt med vid koloniseringen var nu åtta år eller däröver, medan de som hade fötts på Mars inte var äldre än fyra.
   Barnen rörde sig säkrare och med större balans än sina föräldrar, märkte Aherne. Det var begripligt; de hade vuxit upp med den marsianska tyngdkraften; deras muskler hade inte tidigare övats under en livstid på Jorden och därför kunde de lättare reda sig med Mars lätta dragningskraft. De håller på att anpassa sig, tänkte Aherne.
   Han gick från skolrummet till biblioteket, från biblioteket till det tryckeri där Mars enda dagliga tidning förfärdigades. Där visade man honom med stolthet ett obundet exemplar av doktor Carters historik över Marskolonin från dess begynnelse och fram till sammanfattningen av femte årets verksamhet. Aherne såg på innehållsförteckningen och lade märke till att boken bar beteckningen Band Ett.
   Carter väntade sig att en lång serie böcker skulle följa.
   Miss Greer var en behaglig och vänlig följeslagerska, och hon samtalade hela tiden underhållande och upplysande medan de gick. Hon visade honom den centrala telefonväxeln, sedan byggnaden där atmosfärgeneratorn fanns och sedan den lilla teatern där en amatörgrupp repeterade en föreställning av "Trettondagsafton" som skulle ges samma kväll.
   Shakespeare på Mars? Varför inte, tänkte Aherne, då han tittade på repetitionen ett tag. Kolonisterna fångade den lättflytande poesin på ett sällsynt skickligt och insiktsfullt sätt. Aherne satt hänförd på den lilla med kuddar försedda teatern i mer än en timme och bad efteråt att få träffa regissören.
   Regissören visade, sig vara den långe man med djup röst som hade spelat Malvolio. Han hette Patchford. Aherne komplimenterade honom både för hans spel och för hans regissörskonst.
   —Tack, sa kolonisten. Tänker ni bevista vår föreställning?
   —Naturligtvis, sa Aherne. Har ni spelat mycket Shakespeare?
   —Nej, tyvärr inte, sa Patchford sorgset. Vår volym med Shakespeares pjäser förstördes på något sätt under hitfärden, och vi har• ännu inte kunnat få den ersatt från Jorden. Det var ren tur att jag hade uppträtt i en liten permanent teatergrupp som gav "Trettondagsafton" kort innan jag lämnade Jorden. Jag skrev ner alla rollerna ur minnet och det är den versionen vi ger.
   —Den föreföll mig nog så exakt, sa Aherne.
   —Det hoppas jag, sa den andre och log. Det är det bästa vi kan erbjuda tills FN mikrofilmar en ny Shakespeare åt oss.
   —Jag ser fram emot kvällens föreställning, sa Aherne uppriktigt och han och miss Greer gick vidare.
   Deras nästa anhalt var rådhuset, en till hälften färdig sessionssal som gjorde ett kärvt intryck. Därifrån gick de bort till den hydroponiska fabriken där Aherne förde ett lärt samtal med några av männen som arbetade där. Han såg att hans hydroponprat imponerade på miss Greer, och han brydde sig inte om att oroa hennes tro på hans allvetenhet genom att berätta för henne att han själv hade varit hydroponisk tekniker ett tag innan han tog tjänst hos FN.
   Aherne lade märke till att hydroponfabriken var beundransvärt skickligt byggd och han smakade på några av dess produkter — rädisor som var en liten aning för fadda och tomater som smakade bra.
   Och sedan ansåg miss Greer till slut att Aherne hade sett tillräckligt av kolonin på en dag. Hon följde honom till Carters hus, där de skulle äta middag — varefter de senare på kvällen skulle bevista Patchfords Shakespeareföreställning. Aherne kände sig trött men nöjd och tvivlade mycket mindre på vilket hans slutliga beslut skulle bli.

   ARBETSAMMA DAGAR följde för Aherne, då han som medelpunkt för intresset gavs en grundlig inblick i kolonins liv. Kolonisterna var alla osvikligt artiga och hjälpsamma; de visste att de höll på att dömas och de försökte uppfylla alla de krav som Aherne möjligtvis kunde ställa på dem.
   Livet med den låga tyngdkraften var ibland obekvämt och den artificiella atmosfärens lätta faddhet fick Aherne att längta efter Jordens friska luft. Men annars tycktes kolonins tekniska detaljer fungera utmärkt.
   Kolonin var naturligtvis ännu inte på långt när självförsörjande; mattransporter från Jorden var fortfarande av största vikt för att utfylla den föda som den hydroponiska och den nya syntetiska fabriken framställde. Avsikten var att åter göra Mars ofruktbara land till bördig mark men det skulle ta år, kanske århundraden.
   Psykologiskt sett tycktes kolonin beundransvärt välbalanserad. De som hade utvalt kolonisterna hade valt klokt trots handikappet att vara -tvungna att följa en tidigare uppställd nationell plan över valet och de elva-hundra invånarna i FN-kupolen var en så sunt förnuftig samling människor som Aherne någonsin hade sett på en plats.
   Kolonin hade i stort sett infriat förväntningarna. Och den morgon då Jose Echavarra kom för att besöka honom, hade Aherne just bestämt sig för hurdan hans rapport skulle bli.

   DEN LILLE PERUANEN dök plötsligt och oväntat upp, medan Aherne njöt av att få koppla av ett ögonblick och satt och läste en ganska bra roman skriven av Roy Clellan, en kolonist, och publicerad på kolonins förlag.
   Han såg förvånat upp då Echavarra kom in.
   —Tjänare, Aherne.
   —Echavarra! Hur kom ni förbi vakten vid luftslussen?
   Ärftlighetsforskaren ryckte på axlarna. — Det finns väl inte någon lag som säger att jag inte får komma hit, eller hur? Dessutom sa jag till vakten utanför att om han inte släppte in mig så skulle jag helt enkelt skicka ett radiomeddelande från min kupol och berätta för er att jag hade blivit avvisad. Han satt verkligen i klämman och det enda han kunde göra var att släppa in mig.
   —Så här är ni alltså, sa Aherne. Vad vill ni?
   Echavarra satte sig på kanten av Ahernes säng och snodde sina fingrar till ett egendomligt mönster. — Kommer ni ihåg vårt tidigare samtal?
   —Det gör jag, sa Aherne. Än sen då?
   —Har ni fortfarande samma uppfattning?
   —Om ni menar: tänker jag krossa Carters koloni och låta er få anslaget, så är svaret nej.
   Echavarra rynkade pannan. — Jaså, fortfarande nej? Det betyder att ni måste ha fått ett gott intryck av den här lilla kolonin.
   —Det har jag, sa Aherne. Ett mycket gott.
   Den lille mannen grimaserade. — Ni förstår fortfarande inte, sa han. De här människorna — de är bara gäster på Mars! De är tillfälliga besökare som stannar här därför att deras kupol tillåter dem det. Men de kommer alltid att vara utomstående, alltid beroende av artificiell atmosfär!
   —Jag sa till er att jag inte vill diskutera det, sa Aherne stelt. De här människorna har grundat en helt enkelt underbar social organisation. Kan ni säga detsamma om era människor från de höga Anderna?
   —Nej, svarade den andre. Inte ännu. Men en dag kommer vi att kunna andas Mars luft. Den sociala organisationen kan komma senare, när de fysiska handikappen väl har bemästrats.
   —Det håller jag inte med om, sa Aherne. Ni har tagit människor som är vana vid höga höjder, lågt lufttryck — men vad slags människor är det? Representerar de det bästa hos mänskligheten? Nej. De är bara okunniga, primitiva människor som råkar ha utbildat ett visst slag av fysisk motståndskraft. Man kan inte bygga en värld med dem.
   —Man kan inte bygga en värld av människor som måste dölja sig under en kupol, replikerade Echavarra. Men jag förstår att jag inte kommer någon vart med er. Jag litar emellertid på att ni är vänlig nog att informera Förenta Nationerna om var jag finns och hur mitt projekt har lyckats?
   —Det ska jag göra, sa Aherne. Vad det nu kan vara värt.
   Echavarra lade en tjock bunt papper på sängen. — Det här är min rapport. Jag har analyserat hur mina människor tål det låga trycket, diskuterat de därav följande anpassningarna som är nödvändiga för att få fram en verkligt Marsduglig ras och bifogat några detaljer om de biokemiska analyser av muskelvävnader som mina kolleger har gjort. En av dem har studerat myoglobin, ett slags hemoglobin som särskilt är användbart då det gäller att behärska hastigheten hos syrefrigörelsen i men det är väl inte någon idé att berätta det här för er, eller hur? Om ni finner det lämpligt så överlämna de här pappren till dem som är intresserade av dem.
   —Det ska jag göra, sa Aherne. Hör på, Echavarra — jag försöker inte vara avsiktligt grym med det här. Jag kom inte hit för att avgöra om er inrättning är mer utvecklingsduglig än Carters; det bryr jag mig inte om för det har avgjorts för länge sedan. Det enda jag ville göra var att se om Carterkolonin fungerar. Och det gör den. Jag är nöjd.
   —Då håller ni på att skriva ut rapporten?
   —Det gör jag, sa Aherne.
   Det var första gången han hade nämnt sitt beslut för någon, och nu var han säkrare än någonsin på att det var det rätta beslutet.
   —Utmärkt, bet Echavarra av. Jag ska inte försöka övertala er mer.
   —Det tjänar inte något till, sa Aherne.
   Han kände verkligt medlidande med Echavarra, men som saker och ting låg till var det inget han kunde göra. Carters koloni förtjänade att understödjas. Även om man bortsåg från det faktum att de förmodligen satte till alla klutar för Ahernes skull, verkade kolonin vara det första verkliga exemplet på allt slags tänkbart samarbete mellan människor som Aherne någonsin hade sett.
   Aherne tog upp Echavarras papper och lade dem i en prydlig bunt. Jag ska ta hand om de där, sa han.
   —Tack, sa peruanen bara. Han tittade forskande på Aherne ett ögonblick och vände sig sedan om och gick.

   AHERNE tillkännagav sitt beslut senare samma dag. I en kort, fåordig rapport som han tyst överräckte till doktor Carter berättade han om sin stora förtjusning över att se hur väl kolonin fungerade och slog definitivt fast att han tänkte understödja förslaget att kolonin skulle få fortsatt anslag så länge den behövde.
   Carter läste igenom uttalandet och såg upp på Aherne. — Tack, sa han rakt på sak.
   —Tacka inte mig, sa Aherne. Det är ert eget hårda arbete som har åstadkommit det här. Jag har fallit hundraprocentigt för er koloni här, doktor Carter.
   —Det var roligt att höra, sa den grånande ledaren. Ett tag i början verkade det som om ni var tveksam om saker och ting här.
   —Det var bara en pose, bekände Aherne.
   —Det var uppenbart. Jag förstod hur mycket ni i själva verket tyckte om vad ni fick se här. Miss Greer rapporterade att ni höll på att sjuda över av entusiasm.
   —Det gjorde jag, sa Aherne och förargade sig för sig själv över att han inte bättre hade lyckats dölja sina känslor. Jag är fast övertygad om att ni här slagit in på rätt bana.
   —Jag ska gå och tillkännage det här för kolonin i dess helhet, sa Carter. De kommer att bli glada över att få veta att vårt liv har blivit utsträckt ännu ett tag.
   Aherne såg på honom då han gick, och föreställde sig jublet då nyheterna spreds att spänningen var över, att man hade klarat provet.
   Mitt arbete är slut, tänkte Aherne. Det skulle bli skönt att komma till baka till Jorden, till FN, nu då svårigheten med beslutet var över.
   Han kände sig lättad över att han hade kunnat rätta beslutet efter sitt samvete. Det kändes skönt.
   Han satte sig vid skrivbordet och började göra några förberedande anteckningar för den slutliga rapport han skulle vara tvungen att sammanställa. Han började med att skissera upp konturerna i kolonins
   Efter två meningar hejdade han sig, orolig. Echavarras bittra ord ekade i huvudet på honom och tycktes driva med honom och säga att han var en dåre. De här människorna — de är bara gäster på Mars! hörde han om igen. Och: Man kan inte bygga en värld av människor som måste dölja sig under en kupol.
   Peruanens torra, skarpa röst borrade sig som en nål in i hans hjärna; det gick inte att glömma den. Aherne tuggade tankfullt på pennskaftet några ögonblick, medan innehållet i hans tankar gungade fram och tillbaka. Han såg Echavarra framför sig, hur han underströk varje ord genom att stöta med pekfingret i luften — kupolens artificiella luft.
   Har jag rätt? Vem vet? frågade sig Aherne och började långsamt skriva ut sin rapport utan så stark inre övertygelse som han hade känt ett ögonblick tidigare.

   DJUPT NERE i den kalla, frusna marken skar en lång, smal linje genom öknen — en frakturlinje djupt under ytan. En mörk springa som angav var en geologisk formation slutade och nästa började.
   Längs frakturlinjen utövades trycket av ton av sand och sten ovanför. Gradvis, långsamt, under århundradenas lopp, började den där frakturen att glida. Den ena sidan sjönk; den andra höjde sig obevekligt. Processen fortsatte omärkligt, tills marken en dag skälvde, de sista barriärerna knäcktes och en klyfta öppnade sitt gap där ingen klyfta tidigare hade varit.
   En hel geologisk formation — ett granitblock med några hundratal kilometers omkrets — höjde sig plötsligt. Den spruckna öknen skälvde. Och katastrofen drabbade de intet ont anande kupolerna som hade byggts tvärsöver sprickan.
   Aherne hade tänkt resa nästa dag. Valoinen och hans skepp skulle som vanligt dyka upp på morgonen och Aherne höll på att ta farväl när det hände. Marken tycktes skrika av smärta och sedan började allting att luta åt sidan. Kupolens förtöjningar bröts loss från marken, påfrestningar som man inte hade förberett sig på skvalpade genom kupolen och en ojämn spricka rusade genom den skimrande plasten från ena ändan till den andra.
   Aherne kände kylan komma inströmmande. Atmosfären som så omsorgsfullt hade reglerats flyktade på ett ögonblick, och den sträva, kvävehaltiga Marsluften kom nerstörtande.
   Rymddräkter! ropade någon och paniken började. Elva hundra människor, som rusade efter rymddräkter i samma ögonblick. Barn som ramlade, vuxna som skrek, skräckslagna kvinnor.
   Aherne flämtade efter andan; det gick runt i huvudet på honom och hans ögon värkte. Vad hade peruanen sagt? Detta var den kritiska tröskeln — detta var det ögonblick som man inte kunde fly ifrån. Solens svaga glans sken irriterande genom den rämnade kupolen. Nu var den här: Mars luft. Mars kalla, bitande luft som inte gick att andas. Kritisk tröskel.
   På något sätt fann han en rymddräkt och på något sätt tvingade han sina blytunga fingrar att utföra de rörelser som fordrades för att få på dräkten. Han kunde knappt se; hans svidande kalla händer reagerade inte. Men till slut hade han den på sig, och luft — riktig luft — vällde upp kring honom.
   Aherne lutade sig ett ögonblick mot den kalla, korrugerade väggen på en byggnad; han var omtumlad och kunde inte förstå vad som hade hänt. Ena ögonblicket pratade han vänskapligt med Kate Greer och
   Sully Roberts; ett ögonblick senare hade himlen splittrats och han fumlade i mörkret efter säkerhet.
   Han drog in luft, svalde den och lät den värma lungorna, medan hans kropp långsamt blev normal igen. Och sedan såg han sig omkring.
   Det var en fruktansvärd syn. Vart han såg fanns det kolonister. De flesta hade lyckats få tag i rymddräkter; de som inte hade gjort det, och bland dem fanns en handfull barn, låg medvetslöst hopkrupna på marken, blåa i ansiktet av syrebristen.
   Sully Roberts låg bredvid honom, hopsjunken längs väggen i närheten av den öppna låda där det fanns rymddräkter att använda vid överhängande fara. Roberts hade lyckats ta på sig en dräkt i tid men att passera syreförlustens kritiska tröskel hade varit för mycket för honom; den store karlen var medvetslös.
   —Sully! Sully!
   Efter ett ögonblick öppnade Roberts ögonen. Han tvingade sig upp, skakade prövande på huvudet och ryckte till för att hålla balansen. Aherne stödde honom.
   Det var som att gå i en mardrömsvärld.
   Roberts pekade på en kropp som låg hundra meter bort. En kolonist som inte hade klarat det.
   —Låt oss ge oss i väg, sa Roberts. Kanske vi kan rädda några av dem.

   SENARE, när allt var lugnt och ordningen i viss mån hade återställts, försökte kolonin att få en överblick av situationen. Ett allmänt möte i hölls i den centrala hörsalen, och långsamt sökte sig de förvirrade gestalterna i rymddräkt dit.
   Aherne satte sig vid sidan. Det var först nu som han verkligen kände reaktionen. Han kände en överväldigande bitterhet, vrede mot detta kosmiska skämt — för nu visste man att jordbävningen på Mars hade ödelagt kupolen: Rapporten var skriven, kolonins framtid säkrad — och så kom nu detta.
   Han hörde Carters röst entonigt läsa upp namnen.
   —Anderson, Leroy och Joan.
   —Här.
   —Antonelli, Leo, Marie och Helen.
   —Här.
   Och sedan den döda tystnaden efter ett namn och upprepandet och sedan märket på den långa listan som berättade om vilka som hade dött. Det tog hela dagen och sedan visste man hur svåra skadorna var.
   Det var sextiotre döda, tillkännagav Carter och femtiosju vars tillstånd var kritiskt. Jordbävningen hade skadat kupolen så att den inte gick att reparera. Annars hade inte kolonin skadats svårt — men den skulle nu vara tvungen att börja om från början. Om den över huvudtaget skulle börja om.
   Sully Roberts sändes till den peruanska kupolen för att se efter hur det stod till där. Aherne såg den storväxte karlen gå ut genom den oanvändbara luftslussen och in i sin traktor.
   Situationen var tragisk, tänkte Aherne. Och sedan började han långsamt upptäcka att den inte var det. Jordbävningen kunde ha inträffat när som helst — men den hade kommit just då Aherne hade fattat sitt beslut, som öm någon högre makt hade styrt den. Den hade väntat tills rapporterna var färdiga och hade sedan släppt lös sitt ursinne för att visa Aherne hur fatalt svagt hela kupolprojektet var.
   De hade planerat och planerat — och ändå inte räknat med att marken skulle höja sig hundrafemtio kilometer därifrån.
   Men nu och först nu var Aherne säker på vad som skulle göras.

   DE STANNADE kvar i mötessalen, satt tysta och väntade på att Roberts skulle återvända. Aherne granskade ansiktena på människorna nära honom — ansikten som återspeglade den dröm som hade förvandlats till en mardröm i ett enda plötsligt, oförutsett ögonblick.
   Plötsligt öppnades dörren och Sully Roberts trädde in, knappa tio minuter efter det han hade åkt i väg.
   —Vad är det Sully? ropade Carter från estraden. Åkte du inte dit?
   —Det behövdes inte, sa Roberts. Jag mötte hela högen på vägen. Deras kupol krossades också, men de fick saker och ting under kontroll snabbare än vi och hela den peruanska kolonin satte i väg en masse för att se efter om vi behövde hjälp.
   Roberts steg åt sidan och Echavarra kom in i rummet; han var klädd i en rymddräkt i ljusa färger vilken verkade egendomligt främmande i den sorgsna församlingen. Bakom honom såg Aherne en svärm av små gestalter i rymddräkt — människorna från Anderna.
   —Vi har kommit för att se efter vad vi kunde göra, sa Echavarra. Jordbävningen drabbade vår kupol också — men naturligtvis kände inte mitt folk verkningarna av det plötsliga luftombytet så mycket som ert, eftersom vi är vana vid nästan lika svåra villkor.
   Naturligtvis, tänkte Aherne. Peruanerna hade säkert bara i sakta mak gått och hämtat rymddräkter på närmsta ställe. Ingen panik, inga olycksfall.
   Aherne reste sig.
   —Doktor Carter?
   —Ja, Mr. Aherne?
   —Skulle ni vilja uppskjuta mötet en stund? Jag skulle vilja tala med er och doktor Echavarra i enrum.
   Aherne kände det som om han höll Mars framtid i sina händer då han såg över bordet och märkte hur ängsligt den sorgsne Carter och Echavarra tittade på varandra.
   —Jag ska lägga korten på bordet, sa Aherne till Carter. Jag blir tvungen att återkalla min tidigare rapport. Er koloni är avgjort olämplig ...
   —Men vi kan bygga upp kupolen igen! — Carter var vit i ansiktet. — Ni sa ...
   —Jag vet vad jag sa, avbröt Aherne milt. Men jordbävningen har förklarat alltsammans ogiltigt. Doktor Echavarra uttryckte det mycket fint för mig vid ett av våra möten: ni och er koloni är bara gäster här. För att överleva är ni beroende av landskapets nycker. Det kan inte fungera om man ser det i stört. Ni kan inte fästa alla era förhoppningar vid en bräcklig kupol och vänta er att bygga en varaktig koloni.
   Carter tycktes dra sig tillbaka inom sitt skal. Han bugade. — Då hade jag fel, sa han. Jordbävningen bevisade det.
   Echavarras små ögon fick en klar glans. — Betyder det att ni går över på min sida, Mr. Aherne? - Inte riktigt, sa Aherne. Ert svar är delvis riktigt: era människor hade anpassat sig tillräckligt för att kunna klara sig då kupolen förstördes, och om några generationer behöver de inte någon kupol. Men de är inte• något material att bygga en ny värld av. De är okunniga, primitiva människor med låga kulturella möjligheter samtidigt som de har hög överlevnadskvot.
   Han vände sig om och såg på Carter och kände nu att han för första gången sedan han lämnade Jorden fullständigt hade situationen i sina händer. Nu förstod han hela bilden och nu visste han vad hans rapport skulle säga.
   —Doktor Carter, ni har medaljens andra sida. Hög kulturell nivå, låg överlevnadsfaktor. Allt i er koloni var underbart — utom det att den skulle sjunka ihop som en pappkartong vid första spricka i kupolen.
   Carter nickade buttert. — Så vi har blivit avslöjade! Aherne lutade sig framåt. — Nå — antyder det jag just har sagt någon lösning?
   —Skulle vi kunna — bygga en stor kupol för båda kolonierna? frågade Carter tvekande.
   —Just det. En kupol. Assimileras. Blandas. Kombinera era peruaners hårdhet, doktor Echavarra, med era människors allround-begåvning, doktor Carter. Föda en ny ras, sa Aherne triumferande. En ny ras, som kan leva på Mars och höra dit!
   —Trycket ..., sa Echavarra.
   —Håll det på 0,85 kilo ett tag. Det kommer att bli obekvämt för båda grupperna men inte så länge. Till slut kommer Carters grupp att utveckla samma slags styrka som Echavarras människor har. Det kanske tar några generationer men det kommer att gå — till slut.
   De båda ledarna glödde av förtjusning.
   —Kommer ni att rekommendera FN detta? frågade Carter.
   —Om ni båda samtycker till det, sa Aherne. De nickade på samma gång.
   —Låt oss då gå in igen och tillkännage beslutet, sa Aherne. Därför att ni är tvungna att omedelbart börja arbeta med att bygga den nya kupolen. Ni vet att ni inte kan leva i rymddräkter så länge.
   —Riktigt, sa Carter.
   Han reste sig och gick före tillbaka in i mötessalen, där kolonisterna otåligt väntade på besked om vad som försiggick.
   Aherne satte sig åter vid sidan. Detta var helt Carters och Echavarras sak och han tänkte vara fullständigt neutral.
   Då Carter började tala och skissera upp det nya projektet lät Aherne blicken vandra runt salen. Den var fullsatt — fullsatt av FN-kolonisterna som såg förväntansfulla ut och de peruanska människorna, klädda i sina ljusa rymddräkter.
   Aherne såg hur hans rapport nu tog form — utkastet som skulle bilda mönster för människans framtida erövring av planeterna. Han lutade sig tillbaka och slappnade till slut av, tacksam över att han i tid hade sett den rätta vägen. Och han lyssnade på Oarters entusiastiska röst.
   Sedan tittade han ner. Nästan vid sina, fötter såg han en peruansk pojke på ungefär nio år, rund och klumpig i sin citrongula rymddräkt, och ett av FN-kolonisternas barn, en söt blond flicka på fyra. De stirrade blygt på varandra och var båda lika nyfikna.
   Aherne såg på dem. De var förelöparna, grundläggarna av framtidens ras, de nya människorna.
   Nej. Inte människor, tänkte Aherne. Människor är varelser som hör hemma på Jorden. Inte människor.
   Marsianer.

Källa: Häpna nr 4 1959

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki