FANDOM


Av Liam O'Flaherty

DEN LÅNGA JUNISKYMNINGEN övergick långsamt till natt. Dublin var insvept i mörker. Förutom det svaga månsken som letade sig genom bomullsmolnen och som kastade ett blekt skimmer, som av en kommande gryning, över gatorna och över floden Liffeys mörka vatten. Tunga kanoner dånade runt den belägrade domstolsbyggnaden. Här och där bröt eld från gevär och kulsprutor stadens tystnad, hackande och avhugget, som skallet från hundar på en enslig gård, när republikaner mötte frihetskämpar i inbördeskriget.
   En republikansk krypskytt låg spanande på ett hustak nära O’Connell bron. Bredvid honom låg hans gevär och över axeln hängde en fältkikare. Hans ansikte var en students ansikte, tunt och stramt, men ögonen bar en kall, fanatisk eld. De satt djupt och var tankfulla. Det var ögonen på en man som är van vid att se döden.
   Han tuggade hungrigt på en smörgås. Han hade inte ätit något alls sedan morgonen. Han hade varit alltför uppspelt för att kunna äta. Han avslutade smörgåsen, tog upp en whiskeyflaska ur fickan och svalde en liten klunk. Sedan lät han flaskan återvända till fickan. Han tvekade ett ögonblick och överlade med sig själv om han skulle våga tända en cigarrett. Det var farligt. Glöden kunde upptäckas i mörkret och det fanns fiender som vakade. Han bestämde sig för att ta risken.
   Med en cigarrett mellan läpparna drog han eld på en tändsticka och drog snabbt in röken innan han släckte lågan. Nästan omedelbart plattades en gevärskula ut mot den skyddande takkanten. Skytten sög i sig ytterligare en rökpuff innan han släckte cigarretten. Sedan svor han lågt och kröp undan åt vänster.
   Försiktigt sträckte han på sig och kikade över takkanten. En blixt syntes och en gevärskula visslade över huvudet. Han sjönk ihop direkt. Han hade sett mynningsflamman. Den kom från andra sidan gatan. Genom att rulla bakåt längs taket tog han sig till en skorsten på andra sidan. Där reste han sig långsamt, tills ögonen var i jämnhöjd med takets skyddande kant. Det gick inte att se någonting -- bara den svaga konturen av motsatta hustaket mot den mörkblå himlen. Fienden hade tagit skydd.
   Just då kom en pansarbil över bron och körde långsamt uppför gatan. Den stannade vid motsatta sidan av gatan, femtio meter bortanför skytten. Han kunde höra motorns dämpade flämtningar. Hjärtat slog snabbare. Bilen tillhörde fienden. Han ville skjuta på den, men visste att det var meningslöst. Kulorna skulle aldrig slå igenom det grå monstrets ståltäcke.
   Så kom en gammal kvinna runt hörnet från en sidogata. Huvudet täcktes av en trasig schal. Hon började tala med mannen inuti pansarbilens kanontorn medan hon pekade upp mot taket där krypskytten låg. En angivare.
   Luckan på kanontornet öppnades. Ett manshuvud med tillhörande axlar visade sig, vända uppåt mot krypskytten. Skytten höjde geväret och sköt. Mannes huvud föll tungt mot kanontornsväggen. Kvinnan skyndade iväg mot sidogatan när skytten sköt igen. Hon virvlade omkull med ett skrik och blev liggande i rännstenen.
   Plötsligt small det till från hustaket på motsatta sidan och krypskytten släppte vapnet med en svordom. Geväret föll slamrande mot taket. Ljudet lät så högt att han tänkte att det kunde väcka döda. När han böjde sig ner för att plocka upp det igen kunde han inte lyfta geväret. Underarmen kändes död. "Jag är träffad", muttrade han.
   Genom att falla platt mot taket kunde han åla sig i skydd, tillbaka till takkanten. Med vänster hand undersökte han den skadade högerarmen. Blodet sipprade ut genom rockärmen. Det kändes ingen smärta -- bara en domnad känsla, som om armen hade skurits bort.
   Snabbt drog han upp fällkniven ur fickan, fällde ut den mot takkanten och skar upp ärmen. Det syntes ett litet hål där kulan trängt in, men det fanns inget utgångshål. Kulan hade fastnat i benet. Den måste ha brutit det. Han böjde armen under skadan. Armen trycktes bakåt utan motstånd. Han gnisslade tänder för att stå ut med smärtan.
   Han drog upp första hjälpen påsen och skar upp den med kniven. Han bröt av halsen på jodflaskan och lät den svidande vätskan droppa ner i såret. En smärtryckning drog genom kroppen. Såret täcktes med vadd och bandage. Ändarna knöt han ihop med tänderna.
   Sedan låg han stilla bakom takkanten medan han, genom att blunda hårt, försökte få kontroll över smärtan.
   På gatan nedanför var allt stilla. Pansarbilen hade kört tillbaka i hög fart över bron, med maskingevärsskyttens huvud dinglande livlöst över tornkanten. Kvinnans kropp låg orörlig i rännstenen.
   Krypskytten låg stilla en lång stund medan han tog hand om sin skadade arm och funderade ut en flyktplan. Så skadad som han var kunde han inte stanna kvar till gryningen. Samtidigt kunde han inte fly på grund av skytten på det andra taket. Han måste döda fienden, men kunde inte använda geväret. Han hade bara en revolver till sin hjälp. Sedan kom han på en plan.
   Han tog av sig kepsen, hängde upp den på gevärsmynningen och höjde långsamt kepsen över den skyddande takkanten, ända tills den kunde ses från det motsatta taket. Nästan ögonblickligen kom en reaktion och en gevärskula genomborrade kepsens mitt. Krypskytten lutade geväret framåt och kepsen singlade ner på gatan nedanför. Med ett stadigt grepp om gevärets mitt lät han vänster arm hänga över takkanten, livlös. Efter några sekunder lät han även geväret falla ner på gatan. Sedan sjönk han långsamt ner bakom takkanten medan han drog med sig armen.
   Han kröp snabbt upp på fötterna och sneglade mot hörnet på det motsatta taket. Knepet hade lyckats. När den andra skytten såg kepsen och geväret falla trodde han att han skjutit sin motståndare. Nu stod han upp framför en skorstensrad medan han spanade över gatan. Silhuetten syntes tydligt mot himlen i väst.
   Den republikanska krypskytten log medan han lyfte revolvern över takkantens skydd. Avståndet var ungefär femtio meter -- ett svårt skott i det svaga ljuset och högra armen plågade honom som av tusen jävlar. Han tog stöd och siktade. Händerna darrade av iver. Med hoptryckta läppar drog han in ett djupt andetag genom näsborrarna och sköt. Ljudet gjorde honom nästan döv och armen ryckte till av rekylen.
   När väl krutröken lättat kikade han över gatan och skrek till av glädje. Fienden hade träffats. Han hängde över takkanten i sin dödskamp. Han försökte hålla sig på fötterna men föll långsamt framåt, som i en dröm. Geväret lossnade från hans grepp. Det träffade takkanten, föll över det, studsade mot frisörens reklamstång nedanför innan det landade slamrande mot stenläggningen.
   Sedan sjönk den döende mannen på taket ihop och föll framlänges. Kroppen snurrade runt i luften och slog i marken med en dov smäll, innan den låg helt stilla.
   Krypskytten såg fienden falla och rös. Blodtörsten dog inom honom. Ångesten gav sig till känna. Svettpärlor syntes i pannan. Försvagad av skadan och den långa fastan under solen, medan han spanat från taket, vände han sig från synen av den sönderslagna fiendens gestalt.
   Tänderna hackade och han började babbla osammanhängande för sig själv medan han förbannade kriget, sig själv och alla andra.
   Han stirrade på den rykande revolvern i sin hand och med en svordom kastade han den på taket vid fötterna. Revolvern avlossades med en smäll och kulan visslade förbi krypskyttens huvud. Chocken skrämde honom tillbaka till verkligheten. Nerverna lugnade sig. Molnet av skräck drog undan från hjärnan och han skrattade.
   Han tog upp whiskeyflaskan ur fickan och tömde den i ett drag. Spritens inverkan fick honom att känna sig övermodig och han bestämde sig för att lämna taket för den här gången och söka upp sitt befäl för att avlägga rapport. Det var tyst överallt omkring honom. Det innebar ingen större fara att vandra iväg längs gatorna. Han plockade upp revolvern och lade ner den i fickan innan han kröp ner genom takfönstret, in i huset under honom.
   När krypskytten kom ut i en trång gränd på gatunivå fylldes han av en plötslig nyfikenhet. Vem var det han dödat? Det hade varit en bra skytt, vem det nu än var. Han undrade om han kanske kände honom. De kanske hade varit medlemmar av samma kompani innan uppdelningen av armén. Han beslutade sig för att ta risken att gå över gatan och se efter. Han sneglade försiktigt ut över O’Connell Street. Vid gatans övre del pågick häftiga eldstrider, men här nere var allt lugnt.
   Krypskytten rusade över gatan. En kulsprutesalva rev upp marken runt fötterna i en hagelstorm av kulor, men han flydde och slängde sig med ansiktet neråt bredvid liket. Kulsprutan tystnade.
   Då vände krypskytten på den döda kroppen och stirrade in i sin brors ansikte.

Originalets titel: The Sniper, först publicerad i "The New Leader" 12 januari 1923.
Originaltext: http://205.186.130.127/images/uploads/The%20Sniper%20-%20By%20Liam%20O%20Flaherty.pdf

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki