Fandom

Svenskanoveller Wiki

Krysantemerna

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av: John Steinbeck

   HÖGT ÖVER SALINASDALEN låg vinterns flanellgrå dimma och utestängde himmel och yttervärld. Den låg som ett tak på bergen runtomkring och förvandlade dalen till en gryta med lock. Nere i dalens botten, på den breda slätten, bet de flerskäriga plogarna djupt, och där de gått fram blänkte den svarta jorden med metallglans. Kring gårdarna vid bergets fot på andra sidan Salinasfloden såg det ut som om de gula stubbåkrarna badades i blekt kallt solsken, fastän solen nu i december aldrig nådde ner i dalen. Längs flodstränderna flammade de täta videsnåren klargula.
   Det var en tid av ro och väntan. Luften hade en mild svalka. En svag sydvästlig vind blåste upp, och lantbrukarna började smått hoppas på att ett duktigt regn inte skulle låta vänta på sig så länge; men dimma och regn trivs inte ihop.
   På Henry Allens gård, som låg vid foten av berget på andra sidan floden, var det inte mycket arbete nu, för höet var slaget och hade kommit under tak, och fruktodlingarna låg upplöjda så att regnet skulle tränga djupt ner när det kom. Boskapen som gick uppe i sluttningarna började bli raggig och lurvig.
   Elisa Allen, som höll på att sköta om sina blomsterrabatter, tittade ner över gårdsplanen och såg sin make Henry stå och tala med två herrar i stadskläder. De tre männen stod vid traktorskjulet, och alla tre hade satt upp ena foten mot den lilla Fordsontraktorn. De rökte och tittade på motorn medan de pratade.
   Elisa såg på dem ett ögonblick och fortsatte sedan med sitt arbete.
   Hon var trettiofem år. Hon hade ett magert och kraftigt ansikte och blicken var klar som vatten. Hennes gestalt verkade stadig och tung i trädgårdskläderna, en svart herrhatt som hon dragit ner djupt över ögonen, grova bondskor, en blommig bomullsklänning som nästan alldeles doldes under ett stort korderojförkläde med fyra stora fickor, där hon hade sekatör, trädgårdsspade och en liten kratta, fröna och kniven som hon arbetade med. På händerna hade hon stora tjocka handskar.
   Hon höll på att klippa bort de gamla krysantemumstjälkarna med en kort och kraftig sax. Då och då tittade hon ner mot karlarna vid traktorskjulet. Hennes ansikte var ivrigt och mognat och vackert; även hennes rörelser med saxen var alltför ivriga, alltför kraftiga. Krysantemumstjälkarna verkade alldeles för små och lätthanterliga som föremål för hennes energi.
   Med baksidan av handsken förde hon undan en sky av hår ur ögonen, och när hon gjorde det lämnade handsken efter sig en mörk jordfläck på kinden. Bakom henne låg den prydliga vita gården med röda pelargonior som stod planterade tätt intill varandra efter väggarna och nådde upp till fönstren. Det lilla huset såg alltid nystädat och nyskurat ut, och det hade blankputsade fönster och en ren torkmatta på trappstegen utanför dörren.
   Elisa kastade åter en blick mot traktorskjulet. De främmande herrarna höll på att kliva in i sin Fordkupé. Hon tog av sig ena handsken och körde ner sina starka fingrar i skogen av nya gröna krysantemumskott som växte runt de gamla rötterna. Hon bredde ut bladen och tittade ner mellan de täta stjälkarna. Där fanns inga bladlöss, inga sniglar och kålmaskar. Hennes terrierfingrar utrotade alla sådana skadedjur innan de hann göra någon skada.
   Elisa ryckte till när hon hörde sin mans röst. Han hade kommit fram till henne utan att hon hört det, och han stod lutad över nätstängslet som skyddade hennes blomsterrabatter från boskap, hundar och höns.
   —I farten igen, sa han. Nu har du en ny grann blomsterskörd på väg. Elisa rätade på ryggen och tog på sig trädgårdshandsken.
   —Ja. Det blir vackert nästa år. Hennes röst och ansiktsuttryck skvallrade om en viss självbelåtenhet.
   —Du har då en ovanlig fallenhet för sådant där, menade Henry. En del av de gula krysantemerna som du hade i år blev två och en halv decimeter tvärsöver. Tänk om du kunde arbeta ute i fruktodlingen och få äpplena lika stora åt mig.
   Hon blev en smula vass i blicken.
   —Var inte säker på att det inte skulle gå. Det är verkligen sant att jag har fallenhet för det här arbetet. Det var likadant med mor. Vad hon än stack ner i marken fick hon att växa. Hon påstod alltid att hon hade odlarhänder som visste hur det skulle göras.
   —Ja, när det gäller blommor stämmer det åtminstone.
   —Henry, vad var det för några som du stod och resonerade med?
   —Jo, det var just det jag kom för att berätta. De var från Västerns Köttbolag. Jag sålde de där tretti treåriga stutarna. Och fick närapå vad jag begärde också.
   —Så bra, sa hon. Så roligt för dig.
   —Och jag tänkte, fortsatte han, jag tänkte när det är lördagseftermiddag, så kunde vi åka till Salinas och äta middag ute och gå på bio sen — för att liksom fira affären, menar jag.
   —Gärna, svarade hon. Det vore roligt. Henry anslog en skämtsam ton.
   —Det är boxningar i kväll. Vad säger du om att gå dit?
   —O nej, sa hon och drog efter andan. Nej, boxning vill jag inte se.
   —Jag bara skämtar, Elisa. Vi går på bio. Få se. Nu är hon två. Jag ska ta med mig Scotty och hämta ner stutarna uppifrån berget. Det tar kanske två timmar. Vi åker till stan vid femtiden och äter middag på hotell Cominos. Tycker du, det blir bra?
   —Visst tycker jag det. Det är roligt att äta ute nån gång.
   —Då säger vi det. Jag ska gå och hämta några hästar.
   —Jag hinner nog plantera om några krysantemer under tiden.
   Hon hörde sin make ropa på Scotty borta vid logen. Och en stund senare såg hon de båda männen rida uppför den blekgula sluttningen för att hämta stutarna.
   Hon hade reserverat en liten fyrkantig sandjordsrabatt för att plantera om krysantemerna i. Med trädgårdsspaden vände hon jorden flera varv, jämnade den och klappade den hård. Sedan grävde hon tio parallella fåror där hon skulle sätta plantorna. Ur den gamla krysantemumrabatten tog hon upp de små krusiga skotten, jämnade med saxen till bladen på vart och ett och lade dem i en prydlig liten hög.
   Hjulgnissel och klapper av hovar kom från vägen. Elisa såg upp. Landsvägen löpte längs flodstrandens täta snår av vide och balsampoppel, och uppför vägen kom nu ett konstigt fordon med lika konstiga dragare. Det var en gammal trilla, överspänd med ett runt segeldukstak som en prärieskonare. Den drogs av en gammal fux och en liten grå och vit åsna. En kraftig karl med lång skäggstubb satt mellan tältduksflikarna och körde det makligt framrullande spannet. Under vagnen, mellan bakhjulen, gick en mager bondhund med mycket lugna och sansade steg. Några ord stod målade på tältduken med klumpiga, vingliga bokstäver: "Grytor, pannor, saxar, knivar, gräsklipningsmaschiner, Lagas." Två rader med uppräkning av grejor, och sedan det säkra och triumferande "Lagas" därunder. Den svarta färgen hade runnit ner i små vassa spetsar under varje bokstav.
   Elisa stod på huk och tittade upp för att se det ledlösa ekipaget åka förbi. Men det åkte inte förbi. Med de gamla vinda hjulen gnisslande och pipande vek det in på avtagsvägen mot huset. Den magra hunden pilade i väg från sin plats mellan hjulen och sprang före. Gårdens båda fårhundar rusade ögonblickligen mot honom. Sedan stannade alla tre; med raka, darrande svansar och med diplomaters värdighet kretsade de långsamt och styvbent omkring varann och nosade kräset. Karavanen gjorde halt utanför Elisas stängsel. Den främmande hunden, som kände sig vara i minoritet, drog svansen mellan benen och retirerade in under vagnen, där den reste borst och visade tänderna.
   Karlen i vagnen ropade:
   —Det är en besvärlig hund till att slåss den där, när han kommer i gång.
   Elisa skrattade.
   —Det syns. Men hur länge dröjer det innan han kommer i gång? Mannen instämde hjärtligt i hennes skratt.
   —Ibland går det både två och flera veckor, sa han. Han klättrade stelbent ner över hjulet.
   Hästen och åsnan stod och slokade som blommor utan vatten.
   Det var en ovanligt storvuxen karl som Elisa hade framför sig. Hår och skägg började gråna, men han såg ändå inte gammal ut. Den nötta svarta kostymen var rynkig och fettfläckad. Skrattet hade försvunnit ur ansikte och ögon i samma sekund som den skrattande rösten tystnade. Ögonen var mörka, och de fylldes av den eftertänksamhet som kuskar och sjöfolk brukar ha i blicken. De valkiga händerna, som han stödde mot stängslet, var sönderspruckna, och varje spricka var en svart linje. Han tog av sig den tillknölade hatten.
   —Jag har kommit bort från min vanliga väg, sa han. Kan frun säga om den här bivägen går över floden nånstans, så att man kommer upp på stora landsvägen till Los Angeles?
   Elisa reste sig och stack ner den breda saxen i förklädesfickan.
   —Jo, det gör den förstås, men den går krokigt, och sen är det bara ett vadställe över floden. Jag tror inte ni kommer genom sanden med vagnen.
   Han svarade med en viss strävhet:
   —Dragarna mina orkar så mycket att ni vart förvånad om ni såg det.
   —När de kommer i gång? frågade hon. Han smålog ett ögonblick.
   —Ja. När de kommer i gång.
   —Jaha, sa Elisa, men jag tror ändå ni spar tid om ni far tillbaka till Salinasvägen och tar stora landsvägen därifrån.
   Han drog med sitt grova finger utför nätstängslet så att det sjöng i det.
   —Jag har ingen brådska. Jag far från Seattle till San Diego fram och tillbaka en gång om året. Det räcker året runt. Ungefär sex månader vardera vägen. Jag följer med govädret.
   Elisa tog av sig handskarna och stoppade ner dem i fickan med saxen. Hon for med handen under hattbrättet och förde in håret.
   —Det låter behagligt och trevligt, sa hon.
   Han lutade sig förtroligt över stängslet.
   —Ni kanske la märke till skylten på vagnen. Jag förtennar pannor och vässar knivar och saxar. Har ni nånting som behöver lagas?
   —Nej då, sa hon hastigt. Ingenting. Hennes blick blev hård av motsträvighet.
   —Saxar är det knepigaste, förklarade han. De flesta bara förstör saxarna när de ska försöka slipa dem, men jag vet hur man ska bära sig åt. Jag har ett specialverktyg. Det är en liten händig mojäng, patenterad. Och den gör susen.
   —Nej. Alla mina saxar är vassa.
   —Jaså då. Men nån panna då, fortsatte han allvarsamt, en bucklig panna eller nån som det är hål i botten på. Jag får dem precis som nya så att ni inte behöver köpa några nya. Det är rena besparingen.
   —Nej, sa hon kort. Jag säger ju att jag inte har någonting att göra åt er. Hans ansikte fick en min av överdriven bedrövlighet och rösten en gnällig underton.
   —I dag har jag ingenting fått att göra. Jag kanske blir utan kvällsmat i kväll. Ni förstår, jag har kommit bort från min vanliga väg. Efter stora landsvägen känner jag folk ända från Seattle till San Diego. Det som behöver slipas spar de åt mig, för de vet att jag gör det så väl att de tjänar på det.
   —Ja det var ju tråkigt, sa Elisa irriterat. Men jag har ingenting att göra åt er.
   Han släppte hennes ansikte med blicken och tittade ner i marken. Ögonen vandrade tills de nådde krysantemumrabatten där hon hållit på och knogat.
   —Vad är det där för sorts blommor då?
   Irritationen och motsträvigheten smälte bort ur Elisas ansikte.
   —Det är krysantemer, stora vita och gula. Såna har jag varje år, större än någon annan här i trakten.
   —Såna där med långa stjälkar? Som ser ut som en plötslig puff utav färgad rök? frågade han.
   —Just det. Det var verkligen en vacker beskrivning.
   —De luktar lite illa innan man blir van vid dem, sa han. — Det är en fin besk doft, svarade hon. De luktar inte alls illa. Han bytte genast ton.
   —Jag tycker själv de luktar gott.
   —I år hade jag blommor som var två och en halv decimeter stora. Mannen lutade sig längre fram över stängslet.
   —Jag känner en fru som bor en bit bort efter vägen, och hon har den grannaste trädgård man nånsin har sett. Hon har nästan alla sorters blommor som finns men inga krysantemum. Sist jag var där och lagade en tvättgryta med kopparbotten åt henne (det är inte lätt ska jag säga, men det kan jag), då sa hon åt mig: "Ifall ni ser till några vackra krysantemum nånstans, skulle ni vilja försöka skaffa några frön åt mig?" Just det sa hon.
   Elisa fick iver i blicken.
   —Hon måtte inte ha vetat mycket om krysantemer. Visst kan man sätta frön, men det är mycket lättare att plantera såna där små skott som ni ser där.
   —Jaså, sa han. Ja, då går det väl inte att ta några med sig till henne då.
   —Jo visst, det går mycket bra, sa Elisa ivrigt. Jag kan lägga ett par stycken i fuktig sand som ni kan få med er. De slår rot i en kruka om man håller dem fuktiga. Och sen kan hon plantera om dem.
   —Ja nog blir hon glad om hon får några stycken. Frun säger att de är snygga?
   —Vackra, sa hon. Så verkligt vackra. Hennes ögon lyste. Hon slet av sig den buckliga herrhatten och skakade ut sitt mörka vackra hår. Jag sätter dem i en blomkruka så kan ni ta dem med. Kom in på gården.
   Medan mannen gick in genom grinden sprang Elisa ivrigt längs den pelargoniekantade gången bort till baksidan av huset. Hon kom tillbaka med en stor röd blomkruka. Nu hade hon glömt handskarna. Hon föll på knä vid den uppgrävda rabatten, tog upp den sandiga jorden med händerna och öste i den nya blomkrukan. Sedan tog hon den lilla högen med skott som hon gjort i ordning. Med sina starka fingrar pressade hon ner dem i sanden och packade ihop den med knogarna. Mannen stod bredvid henne.
   —Nu ska jag tala om hur man bär sig åt, sa hon. Lägg det på minnet så att ni kan tala om det för damen.
   —Ja, jag ska försöka.
   —Jo, ser ni. De här slår rot om ungefär en månad. Sedan ska hon plantera ut dem, med ungefär tre decimeters mellanrum i kraftig bra jord som den här. Hon tog upp en handfull mörk jord och visade honom. De växer fort och blir höga. Och kom nu ihåg det här: Ni ska säga åt henne att beskära dem i juli, omkring två decimeter från marken.
   —Innan de blommar? frågade han.
   —Ja, innan de blommar. Hennes ansikte var spänt av iver. Sedan växer de genast upp igen. Mot slutet av september börjar knopparna komma. Hon avbröt sig och föreföll rådvill. Det är knopparna som fordrar den största omsorgen, sa hon tveksamt. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Hon såg honom djupt in i ögonen, forskande. Läpparna öppnades en smula, och det tycktes som om hon lyssnade. Jag ska försöka tala om det, sa hon. Har ni hört talas om odlarhänder någon gång?
   —Nej, det kan jag inte precis påstå att jag har gjort.
   —Jag kan bara säga hur det känns. Det är när man plockar av de knoppar som man inte vill ha kvar. Allting samlar sig nere i fingertopparna på en. Man ser hur fingrarna arbetar. Alldeles av sig själva. Man känner hur det går till. De plockar och plockar bland knopparna. De tar aldrig fel. De hör ihop med växten. Förstår ni? Fingrarna och växten. Man känner det, uppefter hela armen. De vet. De tar aldrig fel. Man känner det. När man är sådan kan man aldrig göra någonting galet. Förstår ni det? Fattar ni hur jag menar?
   Hon låg på knä på marken och såg upp mot honom. Hennes bröst hävde sig lidelsefullt.
   Mannens ögon smalnade. Han tittade bort generat.
   —Kanhända jag vet hur det är, sa han. Ibland om nätterna i vagnen så ... Elisas röst blev beslöjad. Hon avbröt honom:
   —Jag har aldrig levat på samma sätt som ni, men jag förstår vad ni menar. När natten är svart — ja, och stjärnorna är alldeles vassa, och det är stilla. Och man stiger uppåt och uppåt! Alla de spetsiga stjärnorna drivs in i kroppen på en. Så är det. Hett och vasst och — det känns underbart.
   Medan hon stod där på knä kom hennes hand fram mot hans ben i de fläckiga svarta byxorna. Hennes tvekande fingrar nästan rörde vid tyget. Sedan sänkte sig handen ner mot marken. Hon låg hopkrupen som en hund när den ställer sig in.
   Han sa:
   —Ja det är grant, det är just som ni säger. Utom när man har blivit utan middag, då är det inte det.
   Då reste hon sig, mycket rak, och hennes min var skamsen. Hon räckte honom blomkrukan, lade den försiktigt i hans armar.
   —Här har ni. Ställ den i vagnen, på sittbrädan, så att ni ser den. Kanske jag kan hitta någonting att göra åt er.
   På baksidan av huset letade hon i högen av gamla burkar och fann två buckliga aluminiumpannor. Hon tog dem med sig och lämnade dem åt honom.
   —De här skulle ni kanske kunna laga.
   Hans sätt förändrades och han blev yrkesmannen.
   —Dem ska jag laga så att de blir som nya.
   Han ställde fram ett litet städ längst bak i vagnen, och ur en oljig verktygslåda plockade han upp en liten kulhammare. Elisa kom ut genom grinden och tittade på medan han hamrade ut bucklorna i pannorna. Hans mun blev fast och målmedveten. När han kom till någon bit som var särskilt besvärlig sög han in underläppen mellan tänderna.
   —Ligger ni i vagnen om nätterna? frågade Elisa.
   —Jo då, nog gör jag det. I både regn och solsken mår man som en gris där inne.
   —Det måtte vara skönt, sa hon. Väldigt trevligt. Tänk om kvinnor kunde leva på samma sätt.
   —Det är inte något lämpligt liv för kvinnor.
   Hennes överläpp gled upp lite, så att tänderna skymtade fram.
   —Hur vet ni det? Hur kan ni vara säker på det? frågade hon.
   —Det vet jag förstås inte, medgav han. Det vet jag ju inte. Men här har frun sina pannor färdiga i alla fall. Nu behöver ni inte köpa nya.
   —Hur mycket blir det?
   —Ja, femti cent kan vara lagom. Låga priser och prima arbete, det är min princip. Det är därför jag har så många belåtna kunder överallt efter landsvägen.
   Elisa gick in efter en femtiocentsslant och lät den falla i hans hand.
   —En vacker dag har ni kanske oförhappandes fått en konkurrent. Jag kan också slipa saxar. Och hamra ut små bucklor i pannor. Jag skulle nog kunna visa er vad kvinnor kan duga till.
   Han lade ner hammaren i den oljiga lådan och sköt in det lilla städet i vagnen.
   —Det vart nog ett ensligt liv för en kvinna, och liksom oroligt också när man har djur som smyger under vagnen hela natten. Han klev upp på skakeln och stödde sig med ena handen mot åsnans vita länd. Sedan satte han sig och tog upp tömmarna. Ja, tack så mycket då, frun, sa han. Jag ska göra som ni sa, vända och åka Salinasvägen.
   —Glöm inte det, ropade hon, om det dröjer länge innan ni kommer fram så fukta sanden.
   —Sanden? ... Sanden? Jo visst. Kring blommorna menar frun. Det ska jag göra.
   Han smackade med tungan. Hästen och åsnan lutade sig bekvämt framåt i seldonen. Hunden intog sin plats mellan bakhjulen. Vagnen vände, rullade makligt ner efter avtagsvägen och försvann samma väg som den kommit, längs floden.
   Elisa stod bakom sitt stängsel och följde karavanens långsamma färd. Hon var rak i ryggen, och hon höll huvudet tillbakakastat och ögonen halvslutna så att bilden nådde henne oklar. Hennes läppar rörde sig tyst och formade orden: "Farväl — farväl". Sedan viskade hon:
   —Det är en ljus riktning. Där framme finns någonting som glöder och lyser.
   Hon vaknade till när hon hörde ljudet av viskningen; hon skakade sig fri och tittade sig omkring för att se om någon lyssnat. Det var bara hundarna som hört det. Ur sömnen i dammet såg de upp mot henne, och sedan sträckte de ut huvudet mellan tassarna och lade sig till rätta i sömnen igen. Elisa vände sig om och sprang skyndsamt in.
   I köket räckte hon in handen bakom spisen och kände på varmvattenbehållaren. Den var ännu full av hett vatten från matlagningen i förmiddags. I badrummet tog hon av sig de nedsmutsade kläderna och kastade in dem i vrån. Sedan gnuggade hon kroppen med en bit pimpsten, benen och höfterna, länderna, bröstet och armarna, tills huden var het och röd. När hon torkat sig ställde hon sig framför spegeln i sovrummet och betraktade sin kropp. Hon drog in magen och spände ut bröstet. Sedan vände hon sig om och såg över axeln på sin rygg.
   Efter en stund började hon klä på sig, långsamt. Hon satte på sig sina nyaste underkläder och sina bästa strumpor och den klänning som var symbolen för hennes skönhet. Håret lade hon ner mycket arbete på, och hon satte rött på läpparna och tuschade ögonbrynen.
   Innan hon var färdig hörde hon ett svagt dån av hovar och Henrys och hans medhjälpares rop när de drev ner de röda stutarna i inhägnaden. Hon hörde grinden smälla igen och beredde sig på att Henry skulle komma.
   Hon hörde hans steg över verandan. Han kom in genom dörren och ropade:
   —Elisa, var är du?
   —I mitt rum och klär mig. Jag är inte färdig. Det finns varmt badvatten åt dig. Skynda dig. Det börjar vara sent.
   När Elisa hörde honom plaska i badkaret, lade hon fram hans mörka kostym på sängen, och bredvid den skjorta, strumpor och slips. Hon ställde hans nyborstade skor på golvet vid sängen. Sedan gick hon ut på verandan och satte sig, en smula stel och rak. Hon tittade ner mot vägen där videsnårens bank ännu låg gul av frusna löv så att den under den höga grå dimman verkade som ett smalt band av solsken. Det var det enda i hela den grå eftermiddagen som hade färg. Hon satt länge orörlig. Ögonen blinkade med långa mellanrum.
   Henry kom ut och smällde i dörren, och han stoppade in slipsen under västen medan han gick. Elisa stelnade till och hennes ansikte fick ett spänt drag. Henry tvärstannade och tittade på henne.
   —Men — men Elisa. Vad du ser snygg ut!
   —Snygg? Tycker du jag ser snygg ut? Vad menar du med "snygg"? Henry fortsatte oförfärat att dabba sig.
   —Jag vet inte. Jag menar att du inte ser ut som vanligt, att du ser så stark och lycklig ut.
   —Är jag stark? Ja, stark. Vad menar du med "stark"? Han såg förvirrad ut.
   —Det är som om du höll på och lekte någonting, sa han hjälplöst. Det är som en lek. Du ser stark ut som om du skulle kunna bryta av ryggen på en kalv över knät, och lycklig så att du skulle kunna äta upp den som en melon.
   Ett ögonblick försvann hennes stelhet.
   —Henry! Tala inte så där. Du vet inte vad du säger.
   Sedan blev hon åter samlad. Jag är stark, yvdes hon. Hur stark jag är har jag aldrig vetat förr.
   Henry tittade ner mot traktorskjulet, och när han åter såg på henne, var det med sin vanliga blick.
   —Jag ska köra ut bilen. Ta på dig kappan så länge.
   Elisa gick in. Hon hörde honom köra fram till grinden och låta motorn gå i tomgång, och sedan gjorde hon sig god tid med att sätta på sig hatten. Hon drog i brättet och formade kullen. När Henry slog ifrån motorn tog hon på sig kappan och gick ut.
   Den lilla roadstern gungade fram över grusvägen vid floden, skrämde upp fåglarna och jagade in kaninerna i snåren. Två tranor flaxade tungt över videhäcken och slog ner vid stranden.
   På vägen långt framför sig såg Elisa en mörk fläck. Hon förstod vad det var.
   Hon försökte låta bli att titta på den när de for förbi, men blicken ville inte lyda henne. Hon viskade för sig själv nedslaget: "Han kunde ha kastat dem i diket. Det hade inte varit så stort besvär. Men han måste spara krukan", förklarade hon. "Den måste han behålla. Det var därför han inte kunde få ner dem från vägen."
   Roadstern kom runt en kurva och hon såg karavanen framför sig. Hon vände sig med hela kroppen mot sin make så att hon inte skulle kunna se den lilla övertäckta vagnen och de omaka dragarna när bilen körde förbi.
   Det var över på ett ögonblick. Överståndet. Hon vände sig inte om och tittade.
   Hon sa högt så att det skulle höras över motorsurret:
   —I afton ska det bli skönt med en god middag.
   —Nu är du annorlunda igen, beklagade sig Henry. Han släppte ratten med ena handen och klappade henne på knät. Du borde nog få komma ut lite oftare. Det vore bra för oss bägge. Vi går och blir så tunga av oss där hemma på gården.
   —Henry, frågade hon, får vi vin till middan?
   —Visst ska vi det. Ja du! Det blir trevligt. Hon satt tyst en stund, sedan sa hon:
   —Henry, på de där boxningstävlingarna, gör karlarna varann mycket illa?
   —Ja, lite ibland. Inte så ofta. Hur så?
   —Jo jag har läst om hur de slår sönder näsorna på varann, och blodet rinner utför bröstet på dem. Jag har läst om hur boxhandskarna blir tunga och genomblöta av blod.
   Han vände på huvudet och såg på henne.
   —Hur är det fatt, Elisa? Inte visste jag att du läste sånt. Han bromsade in och vek sedan av till höger, in på bron över Salinasfloden.
   —Är det några kvinnor som går på boxningsmatcherna? frågade hon.
   —Jo då, en del. Hur är det fatt, Elisa? Vill du gå dit? Jag trodde inte du skulle ha lust, men vill du verkligen gå får du naturligtvis följa med. Hon sjönk tillbaka mot ryggstödet, slapp i kroppen.
   —Nej då. Nej. Jag vill inte gå. Det vill jag visst inte. Hon höll ansiktet bortvänt. Det är tillräckligt om vi får vin. Det blir mycket nog.
   Hon slog upp kappkragen så att han inte skulle se att hon grät övergivet — som en gammal kvinna.

Källa: Ur "Den långa dalen" (Bonniers 1990), översättning Thorsten Jonsson.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki