Fandom

Svenskanoveller Wiki

Kung av Vinter

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


   Av: Ursula K. LeGuin
   
   När det bildas virvlar i tidens tunga flod och historien ser ut att snurra runt om ett drivande träd, som j den egendomliga förvecklingen kring tronskiftet i Karhide, är det bra att ha bilder att ta till, snapshots som man kan ta fram och lägga bredvid varandra för att jämföra föräldrar med barn, yngre kungar med äldre, och som också kan blandas och placeras om tills åren går i rätt ordning. För trots de trick de nolltida interstellära kommunikationerna och de nästan ljussnabba interstellära resorna bygger på går inte tiden baklänges (som ambassadör Axt påpekade) och inte heller låter döden gäcka sig.
   Låt oss därför, fast den mest välbekanta bilden är den dunkla framtoningen av en ung konung böjd över en gammal konung som ligger död i en korridor utan annan belysning än återskenet av en brinnande stad, lägga den bilden åt sidan en stund. Låt oss först se på den unge kungen, sitt rikes stolthet, så ljus och hoppingivande som någon som uppnått 22 års ålder; men när den bilden togs stod den unge kungen med ryggen mot en vägg. Hon var smutsig, hon darrade och hennes ansikte var tomt och vettlöst, ty hon hade förlorat den smula tilltro till världen som kallas förnuft. Inom sig upprepade hon, så som hon hade gjort i timmar eller år, om och om igen: "Jag skall abdikera, jag skall abdikera." Inom sig såg hon de röda väggarna i slottssalarna, tornen och gatorna i Ehrenrang under fallande snö, West Falls fagra slätter och Kargavs vita toppar, och hon avsade sig allt, hela sitt kungarike. "Jag skall abdikera," sade hon lågt och sedan skrek hon högt när återigen gestalten i rött och vitt närmade sig och sade: "Ers Majestät, man har avslöjat en sammansvärjning mot ert liv," och surrandet började, sakta och lågt. Hon gömde huvudet i armarna och viskade: "Sluta! Gör så att det slutar," men ljudet tilltog och blev högre och starkare, obevekligt, tills det var så högt och starkt att det trängde in i hennes kropp, slet nerverna ur deras banor och tvingade benpiporna att dansa och skramla i takt med melodin. Hon hoppade och knyckte på sig, på vita benstumpar som hängde på tunna vita trådar, och hon grät torra tårar och skrek: "Ge dem! Ge dem bara! De måste ... Avrättas — Sluta" .
   Det slutade.
   Hon föll till golvet i en rasslande, babblande hög. Vilket golv? Inte röda tegelplattor, inte parkett, inte urinfläckad cement, men trägolvet i rummet i tornet, det lilla sovrummet där hon var trygg, skyddad för sin omänsklige förälder, den känslokalle, galne, hänsynslöse kungen, trygg att leka fisken på fatet med Piry och sitta vid brasan i Borhuds varma famn, så varm och djup som sömnen. Men här fanns ingen tillflykt, ingen trygghet, ingen sömn. Gestalten i svart hade kommit ända in hit och höll fast hennes huvud, lyfte hennes ögonlock på vita trådar när hon försökte blunda.
   "Vem är jag?"
   Den släta, svarta masken stirrade ner mot henne. Den unge kungen kämpade, snyftande, därför att hon nu skulle börja kvävas, hon skulle inte kunna andas innan hon hade uttalat namnet, det rätta namnet — "Gerer!" Hon kunde andas. Hon fick andas. Hon hade känt igen den svartklädde i tid. "Vem är jag?" frågade en annan, vänlig röst, och den unge kungen famlade efter den beskyddande närvaro som alltid gav henne sömn, frid, tröst. "Rebade," viskade hon, "tala om vad jag skall göra" .
   "Sov!"
   Och hon sov. En djup sömn, drömlös, eftersom den var verklig. Drömmarna kom när man vaknade, numera. Overkligt var det torra röda skenet från solnedgången som brände och skrämde hennes ögon att öppna sig, och hon stod ännu en gång på palatsets balkong och såg ner i femtiotusen svarta gap som öppnades och slöts och öppnades och slöts. Ur gapen vällde ljudvågor, i gälla rytmiska uppstötningar: hennes namn. Hennes namn ekade i hennes öron som ett hån, en smädelse. Hon hamrade med händerna på det smäckra mässingsräcket och skrek åt dem: "Jag ska nog få er tysta!" Hon kunde inte höra sin egen röst, bara sitt namn vrålat ur de stinkande munnarna på mobben som hatade henne. "Stå inte här, min konung" sade den enda röst som var vänlig, och Rebade drog henne bort från balkongen in i stillheten mellan den väldiga audienssalens röda väggar. Vrålet klipptes av. Hennes ansikte var som alltid behärskat och medkännande. "Var tänker ni göra nu?" frågade hon.
   "Jag skall abdikera".
   "Nej," sade Rebade bestämt. "Det var inte rätt. Vad tänker ni göra?"
   Den unge kungen stod tyst och darrade. Rebade hjälpte henne att sätta sig på järnbritsen, ty väggarna hade mörknat så som de ofta gjorde, och dragit ihop sig kring henne till en liten cell. "Ni skall kalla ... "
   "Jag skall kalla på vakten. Befalla dem att skjuta in i massan. Skjuta för att döda. De skall lära dem en läxa". Den unga kungen talade snabbt och tydligt, med hög stark stämma. Rebade sade: "Mycket bra, min härskare, ett mycket klokt beslut. Utmärkt. Det här kommer att gå fint. Ni handlar alldeles rätt. Lita på mig".
   "Det gör jag. Jag litar på er. Hjälp mig ut härifrån," viskade den unge kungen och grep Rebades arm, men hennes vän rynkade pannan. Det var inte rätt. Hon hade återigen drivit Rebade och hoppet ifrån sig. Rebade avlägsnade sig, stilla och bedrövad, fast den unge kungen bad henne att stanna, komma tillbaka, ty ljudet började höras igen, det klagande surrande som slet hennes inre i trasor, och där kom redan gestalten i rött och vitt över ett ändlöst rött golv: "Ers majestät, man har avslöjat ..."
   Längs Old Harbor Street ner mot vattenbrynet lyste gatlyktorna med ett ihåligt sken. Vaktkonstapel Pepenerer som på patrullgång tittade in i den sluttande ljustunneln väntade sig ingenting men såg någonting komma stapplande mot sig. Pepenerer trodde inte på sjöspöken, men nu såg hon ett, algslemmigt och gyttjigt, som raglade fram på platta simfötter, kippande efter andan och högt kvidande ... De gamla sjömansfantasierna försvann ur hennes medvetande och hon såg en människa som var redlös eller vansinnig eller misshandlad ragla fram mellan de fuktiga grå magasinsväggarna. "Hallå där! Halt!" kommenderade hon och började springa. Den berusade, halvnakna och vildögda, gav upp ett tjut av skräck och försökte komma undan, slant på de frosthals gatstenarna och föll handlöst framstupa. Pepenerer fick upp sin pistol och avlossade en halv sekunds para-gas, bara så mycket att det höll den fallne stilla, sedan satte hon sig på huk, vred upp sin radio och bad högkvarteret skicka en vagn.
   Båda armarna som låg slappt utslängda på de frusna kullerstenarna var tätprickiga av injektionsmärken. Inte full, kanske drogad? Pepenerer vädrade men kände inte kornbark-vinets kådlukt. Hon hade alltså blivit drogad: tjuvar, kanske, eller någon rituell klanhämnd. Tjuvar skulle inte ha lämnat guldringen kvar på pekfingret, en tung graverad ring nästan lika bred som fingerleden. Pepenerer lutade sig fram för att se på den. Sedan vände hon på huvudet och såg på det misshandlade, uttryckslösa ansiktet i högerprofil mot stenläggningen, obarmhärtigt upplyst av gatlyktornas kalla sken. Hon tog en ny kvartskrona ur börsen och betraktade den vänsterprofil som där var präglad i blänkande metall, sedan tillbaka på högerprofilen präglad av ljus och skugga och frusen sten. När hon hörde den surrande elvagnen svänga från Lonway in på Old Harbor Street, stoppade hon tillbaka myntet i börsen och mumlade för sig själv: "Förbaskade idiot."
   Kung Argaven låg hur som helst på jakt i bergen och hade så gjort i ett par veckor, det hade stått i alla bulletiner.


   "Ni förstår," sade läkaren, Hoge "vi måste utgå ifrån att hon har blivit psykiskt manipulerad, men det kommer vi inte långt med. Det finns alldeles för många specialister i Karhide, och i Orgoreyn också vad det anbelangar. Inte kriminella element som kunde spåras genom polisregistret, utan respektabla analytiker och läkare. Som har laglig tillgång till droger. Och att få någonting ur henne ... Om de alls vet vad de håller på med har de blockerat alla möjligheter att få kontakt med rationella metoder. De måste ha begravt alla spår, förvrängt alla associationer, och vi kan inte ens gissa vilka frågor vi borde ställa. Det finns ingen möjlighet, utom ren hjärndestruktion, att gå igenom allt hon kan ha tänkt och känt, och inte ens om hon vore hypnotiserad eller nersövd skulle vi kunna urskilja det som har ympats in i henne från det som härrör ur hennes egen personlighet. Kanske de Utomjordiska skulle kunna göra någonting, fast jag tvivlar på att deras vetenskap är så märkvärdig som de skryter om, och hur som helst är de utom räckhåll. Vi har bara ett enda hopp."
   "Och det är?" frågade lord Gerer behärskat.
   "Kungen är snabbtänkt och beslutsam. I början, innan de bröt ner henne, kan hon ha förstått vad de höll på att göra och hunnit resa någon sorts inre motvärn för att hålla en flyktväg öppen ... "
   Hoge talade lågt och med allt mindre övertygelse tills rösten flöt ut i tystnaden i det höga röda skumma rummet. Hon fick inget svar från gamle Gerer som stod i sin svarta dräkt framför eldstaden. Temperaturen i detta rum i kungliga palatset i Ehrenrang var 14 grader Celsius där lord Gerer stod och 5 grader halvvägs mellan de två väldiga öppna spisarna; utanför rådde ett lätt snöfall; det var en mild dag, bara några grader under noll. Våren hade kommit till Winter.
   I vardera kortändan av rummet flammade en brasa i rött och guld och förtärde bullersamt de väldiga timmerstockarna. Storslagenhet, oförfinat överdåd, plötsliga utbrott av prålighet, bränder, fyrverkerier, flammande blixtar, meteorer, vulkaner — sådana ting fröjdade Karhides folk i världen Winter. Men utom i de arktiska kolonierna ovanför 35:e breddgraden hade de aldrig installerat centralvärme under de många sekler som gått sedan de inledde sin teknologiska era. Hos dem var bekvämlighet och trevnad välkomna bara som sällsynta, osökta gåvor, alldeles som glädjen.
   Kungens livtjänare som satt bredvid sängen vände sig mot läkaren och lordmarskalken men sade ingenting. Båda gick genast över till andra sidan rummet. Den breda hårda bädden som stod högt på förgyllda pelare och dignade av dyrbara fällar och vävnader lyfte kungens kropp nästan i jämnhöjd med deras ögon. För Gerer liknade den ett skepp som orörligt reste sig mot en bred, djup fors av mörker och bar kungen in i skuggor, fasor, år. Sedan såg hon med en egen inre fasa att Argavens ögon var öppna och vända mot stjärnorna som skymtade mellan fönstrens halvt fråndragna gardiner.
   Gerer fruktade att kungen blivit sinnesrubbad eller svagsint, hon visst inte rätt vad hon fruktade. Hoge hade varnat henne: "Kungen kommer inte att uppföra sig 'normalt', lord Gerer. Hon har utstått tretton dygns tortyr, hotelser, utmattning och psykisk manipulering. Hon kan ha fått en hjärnskada och hon lider utan tvekan av bieffekter eller efterverkningar av drogerna." Varken hennes fruktan eller Hoges varning mildrade chocken. Argavens klara trötta ögon vändes mot Gerer och hölls där en sekund, orörliga och tomma; sedan såg de. Och fast Gerer inte kunde uppfatta spegelbilden av den släta svarta masken såg hon hatet, fasan och kungens krampaktiga försök att övermanna tjänaren, Hoge och sin egen svaghet för att komma bort från Gerer.
   Gerer stod i kylan mitt i rummet där sänggaveln, hög som stäven på en båt, dolde henne från kungen och hörde hur de lyckades lugna henne och få henne att ligga stilla. Argavens röst var gäll, barnsligt klagande. Så hade den gamle kungen,
   Emran, talat i sin sista galenskap, med ett barns röst. Sedan rådde tystnad och skenet från de båda stora eldstäderna.
   Korgry, kungens livtjänare, gäspade och gnuggade sig i ögonen. Hoge mätte upp någonting i en injektionsspruta. Gerer stod i djup förtvivlan. Mitt barn, min kung, vad har de gjort med dig? En så stor tillit, ett så fagert löfte, förlorat, förlorat. Så sörjde hon, som såg ut som ett grovt tillyxat svart stenblock, sörjde och slets sönder av sina egna känslor, eftersom hennes kärlek till den unge kungen och rätten att tjäna henne var det enda som gjorde hennes liv värt att leva.
   Argaven sade högt: "Mitt barn."
   Gerer skälvde till, som om orden slitits ur hennes själ, men Hoge, som inte var omtöcknad av kärlek förstod, och hon sade lugnande till Argaven: "Prins Emran mår bra, min härskare. Hon är med sin uppvaktning i slottet Warrefer. Vi har ständig kontakt med dem. Allt är väl"
   Gerer hörde kungens tunga andhämtning, närmade sig bädden, men höll sig fortfarande utom synhåll bakom den höga sänggaveln.
   "Har jag varit sjuk?"
   "Ni är inte frisk än."
   "Var ...?"
   "I ert eget rum, i palatset, i Ehrenrang."
   Men Gerer kom ännu ett steg närmare, fortfarande utom synhåll och sade: "Vi vet inte var ni har varit."
   Hoges rynkade sin hovmansmässigt släta panna, men fast hon var läkare och därför på sätt och vis rådde över dem alla, vågade hon inte ge lordmarskalken en förebrående blick. Gerers röst tycktes inte oroa kungen, som ställde ännu ett par frågor, klara och koncisa, och sedan låg tyst. Tjänaren Kor-gry begick majestätsbrott. Hon hade suttit med kungen ända sedan hon förts in i palatset (under mörkret, i hemlighet, genom sidoportar som en skamlig självmördare från förra regimen, fast tvärtom) och nu lät hon, hopsjunken på sin höga pall, huvudet falla ner på sängen och somnade. Vakten vid dörren avlöstes under viskningar av en ny vakt, ämbetsmän kom och fick viskande färska bulletiner att offentliggöra om kungens hälsa. Kungen hade drabbats av feber medan hon rekreerade sig i High Kargav och hade i hast förts till Ehrenrang, där hon återhämtade sig tillfredsställande. Palatsets livläkare Hoge rem ir Hegeremme hade avgivit följande rapport etc ... "Må hjulen rulla vidare för vår kung," sade folket i stugorna högtidligt medan de tände elden på altarhärden, och på det svarade de gamla som satt närmast elden: "Det beror på att hon drar omkring i staden om nätterna och klättrar i bergen; sådana dumma tilltag ..." men de hade radion på för att inte missa nästa bulletin. Hela dagen hade ett mycket stort antal människor kommit och gått och drivit omkring och pratat på torget framför palatset, hållit räkning på dem som gick in och ut och bevakat den tomma balkongen; där fanns fortfarande flera hundra som tålmodigt stod och väntade i snön. Argaven XVII var älskad i sitt rike. Efter den enfaldiga brutaliteten under kung Emrans regering, som hade slutat i vansinnets mörker och med rikets bankrutt, hade hon kommit som en uppenbarelse, bländande, ung, och vridit allting rätt, sund och vis och ändå överdådig. Hon hade elden, glansen som passade hennes folk. Hon var den nya erans styrka och mening; man såg för en gångs skull en kung som var född för sitt land och sitt folk.
   "Gerer"
   Det var kungens röst, och Gerer tvingade sina styva leder till hastiga rörelser genom det stora rummets hetta och köld, eldsken och mörker.
   Argaven hade satt sig upp. Hennes armar darrade och hon andades med svårighet, ögonen brann genom mörkret mot Gerer. Hennes vänstra hand som bar Harge-dynastins signetring, låg intill tjänarens ansikte som var slappt och bekymmersfritt i sömnen. "Gerer," sade kungen ansträngt men tydligt, "kalla samman rådet. Meddela dem att jag tänkte abdikera. "
   Så brutalt, så futtigt! Drogerna, terrorn, hypnosen, para-hypnosen, experimenten med hennes nerver, chockerna som Hoge hade beskrivit, allt detta i en så banal avsikt! Men alla försök att diskutera måste anstå. Man måste vinna tid. "Min härskare, när ni blir starkare . . ."
   "Nu. Kalla samman rådet, Gerer!"
   Sedan brast hon som en spänd bågsträng, babblade osammanhängande i ett anfall av bottenlös skräck som inte kunde finna utlopp, och fortfarande sov den trofasta tjänaren intill henne utan att höra.


   På nästa bild tycks omständigheterna ha blivit bättre. Här ser vi kung Argaven XVII vid god hälsa och i ståndsmässig klädsel i färd med att inta en närande frukost. Hon talar med bortåt ett dussin av de fyrtio eller femtio människor som delar eller serverar hennes måltid (en kung har många privilegier, men ensamhet hör sällan dit) och ingriper smidigt också alla de andra i sin nådiga uppmärksamhet. Hon ser ut att vara sig själv igen, som det också har påståtts. Kanske är hon ändå inte riktigt sig själv; någonting fattas: en ungdomlig klarhet, ett självförtroende som har ersatts av en liknande men mer oroande egenskap, en sorts hämningslöshet. Hon höjer sig ur det med intelligens och värme, men dukar alltid under för det igen: för det mörker som omsluter henne och gör henne tygellös; för fruktan, smärta, vilsenhet.
   Ambassadör Mobile Axt, befullmäktigat sändebud i Winter för Ekumen, De Kända Världarnas samordningsråd, som tillbringat de senaste sex dygnen i elbil och försökt tillryggalägga den isiga vägen mellan Mishnory i Orgereyn och Eh-renrang i Karhide i mer än 50 kilometer i timmen, hade sovit över frukosten. Han infann sig till audiens punktligt men hungrig. Det kungliga rådets ledare, kungens åldrige kusin, lordmarskalken Gerer rem ir Verhen, mötte besökaren vid dörren till den stora salen och hälsade honom med den mångordiga höviskhet som är god ton i Karhide. Ambassadören kvitterade så gott han kunde. Han märkte under Gerers vältalighet att det var något hon var angelägen att tala om för honom.
   "Jag har hört att kungen är helt återställd från sjukdom," sade han, "och jag hoppas innerligt att det är sant."
   "Det är det inte," sade den gamla lordmarskalken, och hennes röst blev plötsligt trött och tonlös. "Ambassadör Axt. Jag litar på er diskretion när jag säger det här; det är inte tio personer i Karhide som känner till sanningen: Hon är inte återställd. Hon var inte sjuk."
   Axt nickade. Det hade naturligtvis gått rykten.
   "Hon ger sig ensam ner i staden ibland, om natten, klädd som vem som helst, och vandrar omkring och talar med människor hon inte känner. Det tunga ansvaret som kung. Hon är mycket ung. "Gerer gjorde en paus medan hon kämpade för att behärska sina känslor. "En natt för sex veckor sedan kom hon inte tillbaka. I gryningen kom ett bud till mig och min ställföreträdare: om vi offentliggjorde hennes försvinnande skulle hon dö. Om vi väntade och höll tyst i en halv månad skulle vi få henne tillbaka oskadd. Vi höll tyst, ljög för rådet, skickade ut falska nyheter. Den trettonde natten hittade man henne när hon irrade omkring i staden. Hon hade blivit drogad och psykiskt manipulerad. Men av vem eller vilka vet vi inte. Vi måste arbeta med största försiktighet, vi kan inte riskera folkets tillit till henne och inte heller hennes eget självförtroende. Det är svårt, hon minns ingenting. Men vad de har gjort är mycket enkelt. De bröt ner hennes vilja och fixerade den till en enda avsikt. Hon tror att hon måste avsäga sig tronen."
   Rösten förblev låg och stadig, men ögonen röjde ångest. Och när ambassadören hastigt vände sig såg han samma ångest avspegla sig i ögonen på den unge kungen.
   "Håller du mina audienser, kusin?"
   Argaven log men det var skärpa i tonen. Den gamla lordmarskalken ursäktade sig med orörligt ansikte, bugade och gick ut, en tålmodig, klumpig figur som blev mindre och mindre i den långa korridoren.
   Argaven räckte ut båda händerna mot ambassadören och hälsade honom som en jämlike, ty i Karhide erkändes Ekumen som ett broderland fast inte en levande själ någonsin hade sett det. Men hennes ord blev inte till den höviska fras som Axt väntat sig. Hon sade bara, med intensitet i rösten: "Äntligen."
   "Jag reste så fort jag fick ert bud. Det är fortfarande isigt på vägarna i East Orgereyn och West Falls, och därför kunde jag inte köra så fort. Men jag var mycket glad åt att få komma hit. Mycket glad att få komma därifrån också." Axt log medan han talade; han och den unge kungen uppskattade varandras uppriktighet. Medan han undrade vad Argavens välkomsthälsning kunde betyda, betraktade han med glädje hennes levande, vackra, androgyna ansikte.
   "I Orgereyn förökar sig bigotterna som maskarna i ett lik, som en av mina företrädare uttryckte saken. Jag är glad att ni tycker luften är lättare att andas här i Karhide. Kom med mig dit bort. Gerer berättade väl att jag blev kidnappad och så vidare? Ja, det gick efter gammal ritual. Om det hade varit någon av de grupper som tror att ert Ekumen är ute för att förslava världen hade de knappast känt till reglerna. Jag tror att det var en av de där gamla klan-ligorna som hoppas återta makten genom mig, den makt de hade under förra regimen. Men vi vet inte än. Det är underligt att veta att man har sett dem ansikte mot ansikte och ändå inte kunna identifiera dem. Hur vet jag att jag inte ser samma ansikten här, dagligen? Men det tjänar ingenting till att fundera på det. De sopade igen alla spår. Jag är bara säker på en enda sak: De sade inte att jag måste abdikera."
   Hon och ambassadören gick sida vid sida uppför det långa, vackra rummet mot estraden med stolar vid den bortre kortändan. Fönstren var knappast mer än springor som överallt i denna kalla värld, gyllenbruna strimmor av solsken föll diagonalt över golvets röda sten, skuggor och ljus flimrade för Axts ögon. Han såg upp mot kungens ansikte genom det dämpade oroliga skenet: "Vem gjorde det då?"
   "Jag själv."
   "När, ers majestät, och varför?"
   "När de hade gripit mig, när de höll på att göra om mig för att pressa ner mig i sin egen gjutform för att jag skulle spela med i deras spel. Varför?
   Just för att jag inte skulle passa in i deras form eller spela deras spel. Hör på, lord Axt, om de hade velat kunde de ha dödat mig. De vill att jag skall leva och härska, vara kung. Och som kung skall jag lyda de order de har givit min hjärna, handla så att jag når de mål som är deras. Jag är deras redskap, en maskin som väntar på att de skall koppla på strömmen. Enda möjligheten att hindra det är att — kassera maskinen."
   Axt hade snabb uppfattningsförmåga, ett minikrav för ett Ekumens sändebud; dessutom kände han väl Karhides väsen och angelägenheter, spänningarna i detta oroliga kungarike. Hur fjärran Winter än låg, från resten av mänskligheten, både geografiskt och till sina invånares fysiologi, hade dock dess dominerande nation, Karhide, visat sig som en lojal medlem av Ekumen. Vad Axt rapporterade diskuterades i Ekumens högsta organ åtta ljusår bort; för sin jämvikt är helheten lika beroende av alla sina delar. När de satte sig i de stora rakryggade stolarna framför elden sade Axt: "Men behöver de ens slå på strömmen om ni abdikerar?"
   "Om jag lämnar mitt barn som arvinge och utser en regent efter mitt eget val?"
   "Kanske," sade Axt försiktigt, "kanske är det de som valt regenten åt er."
   Den unge kungen rynkade pannan. "Jag tror inte det," sade hon.
   "Vem hade ni tänkt utnämna?"
   Det var tyst en lång stund. Axt såg Argavens halsmuskler arbeta som om hon hade svårt att pressa ett ord, ett namn, förbi ett hinder eller genom en trång passage. Till sist sade hon en ansträngd, kvävd viskning: "Gerer."
   Axt nickade, förbluffad. Gerer hade tjänstgjort som regent ett år efter Emrans död och före Argavens tronbestigning, han kände hennes ärlighet och hennes djupa tillgivenhet för den unge kungen. "Gerer går inga klanärenden åt någon," sade han.
   Argaven skakade på huvudet. Hon verkade utmattad. Efter en stund sade hon: "Kan lärdomen i ert land göra det ogjort som de gjorde mig, lord Axt?"
   "Kanske. I Ollul-institutet. Men om jag skickade efter en specialist i kväll tar det tjugofyra år innan han är här ... Är ni säker på att ert beslut att abdikera inte var ..." Men en tjänare hade kommit in genom en sidodörr bakom dem och satt ett litet bord vid ambassadörens stol, och det dukade hon med frukt, skivat brödäpple och en silverbägare med öl. Argaven hade observerat att hennes gäst gått miste om sin frukost. Fast Axt fann kosten på Winter, huvudsakligen grönsaker som därtill för det mesta var råa, tämligen ledsam, började han tacksamt äta, och som man inte kunde tala affärer när man åt bytte Argavens samtalsämne: "Ni sade en gång, lord Axt, att hur mycket som än skiljer mig och mitt folk från er och ert folk, är vi ändå av samma blod. Menar ni det i bildlig bemärkelse eller i materiell?"
   Axt log åt denna mycket karhidiska distinktion: "Båda, ers majestät. Enligt vad vi kunnat utforska, och det är bara en liten bit av ett dammigt rymdhörn under universums takspar-rar, är alla de folk vi träffar på faktiskt mänskliga. Men för att finna det gemensamma ursprunget måste vi gå mer än en miljon år tillbaka i tiden, till epokerna före Hain. De ursprungliga hainiterna befolkade hundra världar."
   "Och vi kallar tiden innan min dynasti började styra Kar-hide för forntid. Sju hundra år!"
   "Och vi säger detsamma om Fienskapens ålder, och det var för mindre än sex hundra år sedan. Tiden tänjer sig och krymper, den ändras efter vårt öga, efter vår ålder, efter stjärnorna; det enda den inte gör är att gå baklänges — eller upprepa sig."
   "Är det Ekumens dröm att återställa en ursprunglig enhet, samla alla världens folk?"
   Axt nickade medan han konsumerade brödäpple: "Att knyta samman dem i någon sorts harmoni, åtminstone. Livet vill känna sig självt ut i sina yttersta beståndsdelar, och att omsluta alla sina många former är dess största glädje. Vår olikhet är vår skönhet. Alla dessa världar och alla variationer i arter och levnadssätt, själar och kroppar, tillsammans måste de bilda en skön harmoni."
   "Ingen harmoni består," sade den unge kungen.
   "Ingen har ännu uppnåtts," sade ambassadören. "Glädjen ligger i att försöka" Han tömde sin bägare och torkade fingrarna på servetten av vävt gräs.
   "Det var min glädje som kung," sade Argaven. "Nu är det slut."
   "Skulle ..."
   "Det är förbi. Jag kommer att hålla er kvar här, lord Axt, tills ni tror mig. Jag behöver er hjälp. Ni är den pjäs som de här schackspelarna glömde. Ni måste hjälpa mig. Jag kan inte abdikera mot rådets vilja. De kommer att vägra, tvinga mig att härska, och om jag härskar går jag mina fienders ärenden. Om ni inte vill hjälpa mig måste jag ta mitt liv." Hon talade lugnt och resonerande, men Axt visste vad redan omnämnandet av självmordet, denna den föraktligaste av alla handlingar, kostade en karhidit."
   "Endera det enda eller det andra," sade den unge kungen.


   Ambassadören drog den tjocka rocken tätare omkring sig. Han frös. Han hade frusit här i sju år. "Min kung," sade han, "jag är en främling i er värld, med en handfull medhjälpare i andra avlägsna världar. Jag representerar makt, natur- ligtvis, men själv har jag ingen. Hur skulle jag kunna hjälpa er?"
   "Ni har ett skepp på Hordenön."
   "Ah, jag var just rädd för det," sade ambassadören med en suck. "Ers majestät, det skeppet är programmerat på Ollul, tjugofyra ljusår härifrån. Vet ni vad det betyder?"
   "Min räddning från min tid, som har gjort mig till ett verktyg för det onda."
   "Det finns ingen sådan räddning," sade Axt med plötslig intensitet. "Nej, ers majestät. Förlåt mig. Det är omöjligt. Jag kan inte tillåta ... "


   Iskallt vårregn smattrade mot tornets stenmurar, vinden tjöt kring tinnar och takryttare. Rummet var tyst och fullt av skuggor. Bara en liten avskärmad lampa lyste nära dörren. Sköterskan låg lätt snarkande i sängen, barnet i sin vagga med huvudet nedborrat i kudden och stjärten i vädret. Arga-ven stod bredvid vaggan. Hon såg sig om i rummet, eller snarare, såg det, kände det i varje detalj, utan att se. Hon hade själv sovit här som litet barn. Det hade varit hennes första kungarike. Det var hit hon hade kommit för att amma sitt barn, sin förstfödde, hade suttit vid eldstaden medan den lilla munnen sög hennes bröst, hade nynnat för barnet de sånger som Borhub hade lärt henne. Här fanns det allra innersta, alltings mitt och mening.
   Mycket lätt och varsamt förde hon handen under barnets varma, fuktiga, fjuniga huvud och trädde över det den kedja med en bred ring, graverad med huset Harges vapen. Kedjan var alldeles för lång och Argaven knöt den kortare, så att den inte skulle sno sig och kväva barnet. När hon lugnat denna mindre oro, försökte hon dämpa den stora ängslan och förtvivlan som uppfyllde henne. Hon böjde sig ner tills hennes kind rörde vid barnets och viskade ohörbart: "Emran, Em-ran. Jag måste lämna dig. Jag kan inte ta dig med mig, du måste härska i mitt ställe. Bli god, Emran, lev länge, härska väl, bli god, Emran."
   Hon rätade på sig och skyndade ut ur tornrummet, sitt förlorade rike. Hon kände till flera sätt att osedd ta sig ut från palatset. Hon valde det säkraste och fortsatte till Nya Hamnen under det kalla lyktskenet över Ehrenrangs ishala gator.


   Nu finns ingen bild, ingen ser henne. Vilket öga skulle kunna uppfatta en process som går en hundramiljontedel långsammare än ljusets hastighet? Hon är inte längre kung, inte människa, hon är förvandlad. Man kan knappast känna art-frändskap med den som åldras sjuttiotusen gånger långsammare än man själv. Hon är mer än ensam. Det är som hon inte är, inte mer än en oförmedlad tanke är; som om hon inte är på väg någonstans mer än en tanke är. Och ändå, nästan men inte riktigt lika hastigt som ljuset, reser hon. Hon är resan. Snabb som tanken. Hon har fördubblat sin ålder när hon anländer, mindre än ett dygn äldre, till den sektor av rymden som böjer sig kring ett dammkorn vid namn Ollul, den fjärde av en gulbrinnande sols planeter. Och allt detta har ägt rum under den djupaste tystnad.
   Men med stort buller, lysande lågor och meteoriskt gnistregn tillräckligt för att tillfredsställa en karhidits praktlystnad, sänker sig det självstyrande skeppet mot marken, landar i flammor mitt på den plats där det lyfte för ungefär femtiofem år sedan. Sedan kommer den unge kungen, synlig nu tyngdlös, osäker, ut ur skeppet och står ett ögonblick i dörren och skuggar ögonen mot ljuset från en främmande, het sol. Att hon skulle komma hade Axt naturligtvis meddelat på sin nolltidsändare, för tjugofyra år sedan, eller för sjutton timmar sedan, beroende på hur man ser på saken, och assistenter och ombud för Ekumen var på plats för att möta henne. Inte ens bönder kunde röra sig utan att det observerades av dem som spelade det stora spelet, och denna gethenian var ändå kung. Ett av ombuden hade använt ett av de tjugofyra åren till att lära sig karhidiska, så att Argaven skulle ha någon att tala med. Hon sade genast: "Vad har hänt i mitt land?"
   "Ambassadör Mobile Axt och hans efterträdare har regelbundet skickat både officiella sammanfattningar om utvecklingen i landet och privata meddelanden till er; ni kommer att finna alltsammans i er bostad, mr Harge. Kort sagt hände inte mycket under lord Gerers regering, som var lyckosam för landet; de råkade ut för en depression de första åren så att de arktiska bosättningarna måste överges, men för närvarande är ekonomin stabil. Er arvinge besteg tronen när hon var arton år, och hon har nu regerat i sju år."
   "Jag förstår," sade den som hade kysst den ettårige arvprinsen så sent som kvällen före.
   "Specialisterna vid institutet i Belxit tar emot närhelst ni finner det lämpligt, mr Harge ... "
   "Som ni vill, sade mr Harge.
   De sökte sig in i hennes själ mycket varsamt, mycket skickligt och öppnade alla dörrar. För dem som var låsta hade de precisionsinstrument som alltid fann den rätta kombinationen, och sedan drog de sig åt sidan och lät henne gå in. De fann personen i svart som inte var Gerer och den ömsinte Rebade som inte var ömsint, de stod bredvid henne på palatsets balkong och klättrade med henne över de mardrömslika avgrunderna till rummet i tornet och hjälpte henne slutligen fram till den som borde ha kommit först, gestalten i rött och vitt som närmade sig och sade: "Ers majestätet, man har avslöjat en sammansvärjning ..." Och mr Harge skrek högt i avsky och skräck och vaknade.
   "Tjaha! Det var alltså gåtans lösning. Det var signalen som skulle få alla de andra instruktionerna att omsättas i handling och styra era tvångsföreställningar. En inympad paranoia. Utomordentligt skickligt gjort, det måste jag säga. Se här, drick det här, mr Harge. Nej, det är bara vatten. Ni kunde ha blivit en ovanligt motbjudande härskare och glidit allt längre bort från ert folk. Inte över en natt förstås. Det var just det fina i uträkningen. Det skulle ha tagit flera år innan ni blev en riktigt ruskig tyrann, fast de säkert planerade att Rebade skulle ge er några impulser när han — när hon — hrmm — efter att ha ormat sig in i ert förtroende. Jaha, nu förstår jag varför Karhide har så gott namn om sig på Clearing-centralen. Jag hoppas ni förlåter om jag påpekar att en sådan skicklighet och ett sådant tålamod är någonting mycket sällsynt. "
   Så pratade doktorn på, den hårige, grånade, enkönade själsläkaren från ett ställe de kallade Cetians, medan patienten återhämtade sig.
   "Då gjorde jag rätt?" sade mr Harge till sist.
   "Det gjorde ni. Abdikation, självmord eller flykt var de enda verksamma åtgärder ni kunde välja mellan, frivilligt. De räknade med ert moraliska veto mot självmord och rådets veto mot abdikation. Men eftersom de själva är besatta av maktlystnad, glömde de en möjlighet — avsägelse — och lämnade den vägen öppen åt er. Det är en väg som bara en människa med stark karaktär skulle välja, om ni ursäktar att jag säger så. Jag måste verkligen ta och studera den där andra själsforskningen ni har i vad det nu är ni kallar det — förutsägelse? Jag trodde det var någon ockult smörja, men tydligen ... Hur som helst; jag förmodar de väntar sig att ni ska söka upp dem i Clearing-centralen och diskutera er framtid nu när vi har placerat det förflutna där det hör hemma".
   "Som ni vill", sade mr Harge.
   Hon talade med åtskilliga personer i Ekumens Clearing-central för de Västra världarna, och när de föreslog henne att gå i skola samtyckte hon villigt. Bland dessa stillsamma människor, vilkas främsta karaktärsdrag tycktes var en djup sval sorgsenhet, som var oskiljbar från en djup varm munterhet, bland dem kände Karhides ex-kung att hon var en barbar, okunnig och ganska oförnuftig.
   Hon gick i ekumeniska skolan. Hon bodde i barack nära Clearing-centralen Vaxsit City tillsammans med ett par hundra andra främlingar, ingen av dem vare sig androgyn eller kung. Eftersom hon aldrig hade haft personliga ägodelar eller mycket privatliv, hade hon ingenting emot baracklivet; inte heller var det så svårt som hon hade trott att leva bland enkönat folk, fast hon fann deras permanenta brunst ganska tröttsam. Hon fäste sig inte mycket vid omgivningen, tog sig igenom tiden och arbetet med styrka och intelligens, men alltid litet övermodigt, som om hennes intresse låg någon annanstans. Det enda som besvärade henne var temperaturen, den olidliga hettan i Ollul, som ibland steg till 35 grader Celsius under den ändlösa årstid när ingen snö föll 200 dygn i sträck. Till och med när vintern äntligen kom svettades hon, för det blev sällan mer än tio grader kallt utomhus och barackerna hölls outhärdligt varma, tyckte hon, fast de andra främlingarna alltid gick i tjocka tröjor. Hon sov ovanpå sängkläderna, naken och plågad, och drömde om snön över Kargav, isflak i Old Harbor, ishinnan som täckte frukost-ölet kalla morgnar i palatset, kölden, den kära bittra kölden på Winter.
   Hon lärde sig åtskilligt. Hon hade redan lärt att jorden här kallades Winter och att Ollul här kallades jorden, ett faktum av den sort som vänder ut och in på universum som på en strumpa. Hon lärde sig att köttdiet förorsakar diarré i ovana magar. Hon lärde sig att enkönade personer, som hon ansträngde sig att inte tänka på som perversa, ansträngde sig för att inte tänka på henne som pervers. Hon lärde sig att när hon uttalade Ollul som Orrur kom det en hel del gott folk att skratta. Hon försökte också lära sig av med att hon var kung. När skolan väl tagit hand om henne lärde hon sig mycket mer. Av alla maskiner och apparater och erfarenheter och (enklast men mest krävande) ord som Ekumen disponerade över, fick hon en uppfattning om vad det kunde innebära att också förstå naturen och historien i ett rike som var över en miljon år gammalt och hade en räckvidd på flera triljoner kilometer. När hon börjat ana sig till oändligheten av detta mänsklighetens rike och dess historias ihållande plåga och envetna slösaktighet började hon också förstå vad som låg bortom dess gränser i rum och tid, och bland nakna klippor och flammande solar och den lysande ödslighet som aldrig tar slut anade hon ursprunget till glädjen och den stilla klarheten, de outtömliga källorna. Hon lärde sig en mängd fakta, siffror, myter, berättelser, mått, förhållanden och så vidare, och såg bortom gränserna för vad hon lärt återigen det okända, en bländande omätbarhet. I denna utvidgning av hennes själ och varelse fann hon stor tillfredsställelse, och ändå var hon otillfredsställd. De lät henne inte alltid fortsätta så långt hon önskade, inte i ämnen som matematik och Cetian-fysik. "Ni började sent," sade de, "vi måste bygga på den grund som finns. Dessutom vill vi att ni skall studera ämnen som ni har nytta av" .
   "Vad för nytta?"
   De — vid detta tillfälle representerade av etnografen mr Mobile Gist — såg sardoniskt på henne tvärs över ett biblioteksbord: "Anser ni att ni inte längre kan vara till nytta, mr Harge?"
   "Det gör jag".
   "En kung utan land", sade Gist på sin platta Terra-dialekt, "landsflyktig av eget val, ansedd som död, kan kanske känna sig litet överflödig. Men av vilken orsak tror ni då att vi arbetar så här med er?"
   "Er vänlighet" .
   "Ah, vänlighet ... Hur vänliga vi än är kan vi inte ge er någonting som kunde göra er lycklig, mr Harge. Utom .. . Slöseri är en synd. Ni var otvivelaktigt en kung av det rätta slaget för Winter, för Karhide, för Ekumens planer. Ni har den rätta känslan för måttfullhet. Ni skulle till och med ha kunnat ena planeten. Och ni skulle inte ha terroriserat landet och söndrat det som den nuvarande kungen tycks göra. Vilket slöseri! ... Tänk på saken, mr Harge, fundera över våra förhoppningar och behov och era egna förutsättningar, innan ni beslutar er för att ni inte längre kan vara till nytta här i livet. När allt kommer omkring har ni fyrtio eller femtio år kvar att leva ..."


   Det sista ögonblicksfotot, taget under främmande sol; en högväxt gestalt av obestämt kön står på en grön gräsmatta och svettas ymnigt i en Hainitbetonad grå kappa bredvid Ekumens huvudombud i västra världarna; Medlaren, mr Moalans från Alb som — om han vill kan påverka fyrtio världars öde.
   "Jag kan inte befalla er att resa dit, Argaven", säger Medlaren. "Ert samvete ..."
   "Jag gav upp mitt rike för mitt samvetes skull för tolv år sedan. Samvetet har fått sitt och mer till" , säger Argaven Harge. Sedan brister hon plötsligt i skratt, så att Medlaren också skrattar, och de skils i just den harmoni Ekumens makter önskar skapa mellan människors själar.


   Horden Island utanför Karhidens sydkust skänktes som fristad åt Ekumen av Karhide under Argaven XV:s regering. Ingen bodde där. Varje år klättrade generationer av havslöpare upp på de nakna klipporna och lade sina ägg och ruvade dem och fostrade sina ungar och ledde dem slutligen ner till havet i långa gåsmarscher. Men en gång vart tionde eller tjugonde år drog en eldstorm fram över klipporna och havet kokade på stränderna, och om några havslöpare då fanns på ön omkom de ömkligen.
   När havet slutat att koka vågade sig ambassadörens lilla elektriska slup ut från land. Rymdskeppet sköt ut en landgång av spindelvävsstål till slupens däck, en passagerare började gå nedför den samtidigt som någon började gå uppför den så att de möttes på mitten; mellan himmel och vatten, mellan hav och land; ett tvetydigt möte.
   "Ambassadör Horsed? Jag är Harge" , sade den som kommit från rymdskeppet, men den som kom från slupen hade redan böjt knä och sade högt, på karhidiska: "Välkommen, Argaven av Karhide".
   När han rest sig tillade ambassadören i en hastig viskning: "Ni kommer som er själv ... jag förklarar när jag får tillfälle". Bakom och under honom på slupens däck stod en ansenlig samling människor, som uppmärksamt såg upp mot nykomlingen. Alla såg ut som karhiditer. Många var mycket gamla.


   Argaven Harge stod rak och orörlig en minut, två minuter, tre minuter, med den grå kappan fladdrande i den kyliga havsvinden. Sedan såg hon upp mot den bleka solen i väster, mot det grå landet i norr bortom vattnet och till sist på den tigande gruppen på däcket under henne. Hon gick sedan framåt så plötsligt att ambassadör Harsed hastigt måste trycka sig upp mot ledstången. Hon gick rakt fram mot en av gamlingarna på däcket: "Är du Ker rem ir Kerheder?"
   "Det är jag".
   "Jag kände igen dig på din ofärdiga arm, Ker" . Hon talade med klar röst; ingen kunde gissa vad hon egentligen tänkte. "Jag kände inte igen ditt ansikte. Inte efter sextio år. Finns det fler här som jag känner? Jag är Argaven" .
   Alla stod tysta och bara såg på henne.
   Så steg en av dem fram, hon verkade bränd och ärrig av år som eldhärjat trä. "Min härskare. Jag är Banith i palatsvakten, Ni gjorde er tjänst tillsammans med mig när jag ledde vapenövningarna och ni bara var ett barn, ett litet barn". Och det grå huvudet böjdes plötsligt, till hyllning eller för att dölja tårar. Sedan steg en annan fram och åter en annan. De huvuden som bugade var grå och kala, de röster som hyllade kungen trötta och skälvande. En av dem, Ker med den förkrympta armen, som Argaven mindes som en blyg trettonårig page, vände sig häftigt till dem som ännu stod avvaktande: "Detta är Argaven. Mina ögon har sett och de ser nu. Detta är konungen" .
   Argaven såg på dem, ansikte efter ansikte, böjda huvuden och oböjda.
   "Jag är Argaven" , sade hon. "Jag var kung. Vem regerar nu i Karhide?"
   "Emran", svarade någon.
   "Mitt barn Emran?"
   "Ja, min härskare", svarade gamle Bannith; de flesta ansiktena uttryckte ingenting, men Ker sade med stark sinnesrörelse: "Argaven! Argaven härskar i Karhide. Jag har fått leva och se de goda tiderna återkomma. Länge leve konungen" .
   En av de yngre såg granskande på de andra och sade beslutsamt: "Må det bli så. Länge leve konungen". Och alla huvuden sänktes i vördnad.
   Argaven tog emot deras hyllning lugnt och värdigt, men så snart hon kunde tala ensam med Horsed ställde hon honom till svars: "Vad betyder det här? Vad har hänt? Varför blev jag förd bakom ljuset? Man sade att jag skulle biträda er, som ombud för Ekumen" .
   "Det var för tjugofyra år sedan", sade ambassadören urskuldande. "Jag har inte varit här mer än fem år. Det står mycket illa till i Karhide. Kung Emran bröt förbindelserna med Ekumen förra året. Jag vet inte riktigt vad Medlaren hade för avsikt när han skickade er hit, men just nu är det risk att vi förlorar Winter. Därför antydde Ekumen på Hain för mig att vi borde spela ut vår kung".
   Kungen är död", sade Argaven vredgat. "Jag har varit död i sextio år" .
   "Kungen är död" , sade Argaven vredgat. "Jag har varit nungen".
   När några av karhiditerna närmade sig, vände Argaven ryggen åt ambassadören och gick bort till relingen. Grått vatten bubblade och svallade förbi slupens sida. Kontinentens kust låg nu till vänster om dem; den var grå, fläckad med vitt. Det var kallt, en tidig vinterdag under istiden. Skeppets motor spann stillsamt. Det var ett dussin år sedan Argaven hade hört spinnandet från en elektrisk motor, den enda typ av motor Karhides tröga och försiktiga teknologi hade valt att använda sig av. Ljudet smekte hennes öra.
   Utan att vända sig sade hon abrupt, som den som sedan barndomen har vetat att det alltid finns någon som kan svara: "Varför går vi österut?"
   "Vi styr mot Kerm".
   "Varför Kerm?"
   Det var en av de unga som hade trätt närmare:
   "Därför att den delen av landet har rest sig mot — mot kung Emran. Jag kommer själv från Kerm, Pereth ner Sode". "Är Emran i Ehrenrang?"
   "Ehrenrang är en orgotisk stad sedan sex år. Kungen är i den nya huvudstaden, öster om bergen — den gamla huvudstaden — Rer".
   "Har Emran förlorat Västfallen?" sade Argaven och vände sig mot den djärve unge ädlingen. "Förlorat Västfallen? Förlorat Ehrenrang?"
   Pereth ryggade ett steg men hon svarade oförfärad: "Det är sex år sedan vi måste förskansa oss bortom bergen. "Står orgoterna i Ehrenrang?"
   "Kung Emran avträdde de västra provinserna åt Orgoreyn för fem år sedan. Ett skamligt avtal, ers majestät", inföll gamle Ker med rösten darrande av indignation.
   "Ett dåraktigt avtal. Emran dansar till Orgoreyns pipa. Alla vi som står här är rebeller, landsflyktingar. Ambassadören här är flykting" .
   "Västfallen!" sade Argaven. "Argaven I vann Västfallen åt Karhide för sju hundra år sedan". Hon såg åter på de andra med den egendomligt intensiva, stadiga blicken: "Emran ...", började hon sedan men hejdade sig: "Hur starka är ni i Kerm? Har ni kustprovinserna med er?"
   "De flesta härmännen i södra och östra provinserna i landet följer oss" .
   Argaven stod tyst en stund. "Har Emran fött någon arvinge?"
   "Inte av sitt eget kött", sade Bannith. "Hon har avlat sex. Hon har utsett Givry Harge till arvprins".
   "Givry? Vad är det för namn? Kungarna av Karhide heter Emran, eller Argaven" , sade Argaven.


   Och så kommer den sista mörka bilden, den som togs vid ljuset av bränder; bränder, därför att elverket i Rer har lagts i ruiner och ledningarna skurits av och halva staden brinner. Snön faller tungt över lågorna och glimmar till i rött innan den smälter, fräsande i hettan. Snö och is och gerillaattacker binder Orgoreyns styrkor väster om Kagavbergen. Ingen undsättning kom därför till gamle kungen, Emran, när hennes folk reste sig mot henne. Livvakterna flydde, staden brinner och nu möter hon till sist pretendenten ansikte mot ansikte. Men nu, vid livets slut, har hon återvunnit något av sin ätts måttlösa stolthet. Hon viker inte för rebeller. Hon möter dem med öppna ögon och ser dem inte där hon ligger i den mörka korridoren, upplyst endast av spegelbilden av avlägsna bränder, och vapnet hon vänt mot sig själv ligger vid hennes sida.
   Argaven böjer sig ner och lyfter upp den kallnande handen, börjar dra den tunga graverade ringen av fingret som krökts och ärrats av år. Men hon gör det inte. "Behåll den", säger hon lågt, "behåll den". Hon böjer sig djupare ned, som om hon viskade till den döde eller lade sin kind mot det kalla, åldrande ansiktet. Sedan rätar hon på sig, står stilla ett ögonblick och går sedan genom de mörka korridorerna förbi fönstren som lyser av avlägsna brinnande ruiner. Hon går för att ställa sitt hus i ordning. Argaven, kung av Winter.
   
   Originalets titel "Winter's King" publicerad 1969, ur novellsamlingen The Wind's Twelve Quarters 1975. Översättning av Ninnan och Maud Loman
   
   

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki