Fandom

Svenskanoveller Wiki

Kurragömma

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Arthur C. Clarke

VI VAR PÅ HEMVÄG genom skogen då Kingman fick syn på den grå ekorren. Vårt byte var inte stort men omväxlande: tre morhönor, fyra kaniner — tyvärr måste jag erkänna att en av dem var ett dibarn — och ett par duvor. Och tvärt emot vissa dystra förutsägelser levde båda hundarna ännu.
   Ekorren såg oss i samma ögonblick. Den visste att den var dömd till omedelbar avrättning på grund av den skada den åstadkommit på godsets träd, och den hade kanske förlorat nära släktingar genom Kingmans gevär. Med tre långa skutt tog den sig bort till roten på närmaste träd och försvann. En gång till såg vi dess ansikte när det tittade fram ett ögonblick bakom sitt skydd tre, fyra meter från marken, men fastän vi väntade med gevären hoppfullt riktade mot olika grenar, såg vi den aldrig mera.
   Kingman var mycket tankfull när vi gick över gräsplanen mot den ståtliga gamla byggnaden.
   Han sa ingenting när vi överlämnade vårt byte till kokerskan som tog emot det utan större entusiasm — och han vaknade inte upp ur sina tankar förrän vi satt i rökrummet och han blev medveten om sina plikter som värd.
  — Den där trädråttan, sa han plötsligt — han kallade dem alltid "trädråttor" därför att folk var alltför sentimentala för att skjuta de söta små ekorrarna —, den påminner mig om en mycket underlig sak som inträffade strax innan jag blev pensionerad. Ja, det var faktiskt precis innan.
  — Jag kunde tänka mig det, sa Carson torrt. Jag gav honom en ilsken blick. Han hade varit i flottan och hört Kingmans historier förut, men de var fortfarande nya för mig.
   Kingman sa lite stucken: — Om du inte vill att jag ska berätta det, så ...
  — Fortsätt för all del, sa jag hastigt. Du har gjort mig nyfiken. Jag kan inte föreställa mig vad det kan finnas för samband mellan en grå ekorre och Andra Jupiterkriget.
   Kingman verkade blidkad.
  — Jag tror det är bäst att jag ändrar en del namn, sa han tankfullt, men jag ska inte ändra platserna. Historien börjar ungefär en miljon kilometer på solsidan om Mars ...

K. 15 ARBETADE i det militära underrättelseväsendet. Det smärtade honom när folk som inte hade någon fantasi kallade honom spion, men just för ögonblicket hade han allvarligare saker att beklaga sig över. Sedan ett par dagar hade en snabb fientlig kryssare börjat närma sig akterifrån, och fastän det var smickrande att vara föremål för odelad uppmärksamhet från ett så fint skepp och så många specialutbildade män, var det en ära som K. 15 mer än gärna skulle velat slippa.
   Det hela blev dubbelt så förargligt genom att hans vänner skulle möta honom utanför Mars om ungefär tolv timmar ombord på ett skepp som var fullt i stånd att ta itu med något så enkelt som en kryssare — och av detta förstår ni att K. 15 var en person av en viss betydelse. Tyvärr visade den mest optimistiska beräkning att förföljarna skulle befinna sig inom säkert skotthåll om sex timmar. Det var därför troligt att K. 15 om ungefär sex timmar och fem minuter skulle komma att fylla ett utbrett och ständigt växande rymdutrymme.
   Han skulle kanske nätt och jämnt hinna landa på Mars, men det vore nästan det värsta han kunde göra. Det skulle säkert reta upp de aggressivt neutrala marsborna, och de politiska komplikationerna skulle bli förfärliga. Och om hans vänner måste gå ner på planeten för att rädda honom, skulle det kosta dem större delen av deras bränslereserv.
   Han hade bara en fördel, och den var mycket tvivelaktig. Befälhavaren på kryssaren kanske kunde ana att han var på väg till ett möte, men kunde inte veta hur nära mötesplatsen var eller hur stort det skepp var som han skulle möta. Om han kunde hålla sig vid liv i bara tolv timmar, skulle faran vara över. Detta "om" var ganska stort.
   K. 15 såg dystert på sina kartor och undrade om det skulle löna sig att bränna upp resten av bränslet i en sista spurt. Men en spurt vart? Då skulle han vara fullkomligt hjälplös, och det förföljande skeppet kanske ännu hade nog i sina tankar för att genskjuta honom när han strök förbi ut mot det tomma mörkret — och där fanns det inte något hopp om hjälp, för han skulle passera sina vänner, när de kom i riktning mot solen, med så stor relativ hastighet att de inte kunde göra något för att rädda honom.
   Hos en del människor tycks tankeverksamheten bli allt trögare, ju kortare tid de tror sig ha kvar att leva. De blir som hypnotiserade av den annalkande döden, så uppgivna inför sitt öde att de inte gör något för att undvika det. K. 15 fann tvärtom att han tänkte klarare i en sådan förtvivlad situation. Och nu började han tänka som han sällan hade gjort förut.

KOMMENDÖR SMITH — det namnet passar lika bra som något annat — på kryssaren Dorodus blev inte särskilt överraskad när K. 15 började minska sin hastighet. Han hade nästan väntat att spionen skulle landa på Mars enligt den tankegången att internering var bättre än förintelse, men när kartrummet meddelade att han hade satt kurs på Phobus begrep han ingenting. Den inre månen var inget annat än ett klippblock med ungefär tjugo kilometers diameter, och inte ens de ekonomiska marsborna hade någonsin kunnat dra någon nytta av den. K. 15 måste vara ganska desperat om han trodde att den skulle bli av större värde för honom.
   Det lilla spaningsskeppet hade nästan stannat när radaringenjören tappade bort det mot Phobus massiv. Under bromsmanövern hade K. 15 förlorat större delen av sitt försprång, och "Dorodus" var nu bara ett par minuter ifrån honom — fast hon nu började bromsa för att hon inte skulle fara förbi. Kryssaren var knappt tre tusen kilometer från Phobus när den stannade helt. Av K. 15:s skepp syntes fortfarande inte ett spår. Det borde synas utmärkt i teleskopet, men det befann sig troligen på andra sidan om den lilla månen.
   Det uppenbarade sig igen bara ett par minuter senare med raketerna i full verksamhet på en bana som förde rakt bort från solen. Det accelererade med nästan fem g — och det hade brutit sin radiotystnad. En automatisk inspelningsapparat sände gång på gång följande intressanta budskap:
  — Jag har landat på Phobus och anfalles av en kryssare av Z-klassen. Tror jag kan hålla ut tills ni kommer, men skynda på.
   Meddelandet var inte ens på kod, och det gjorde kommendör Smith alldeles perplex. Det var alltför naivt att anta att K. 15 fortfarande befann sig ombord på skeppet och att alltsammans bara var en list. Men det kunde vara en dubbel bluff. Meddelandet hade uppenbarligen talats in på vanligt språk för att han skulle uppfatta det och bli förvirrad. Han hade varken nog tid eller bränsle att jaga spaningsskeppet om Kg 15 verkligen hade landat. Det var tydligt att förstärkningar var på väg, och ju förr han lämnade grannskapet desto bättre. Frasen "tror jag kan hålla ut tills ni kommer" kunde vara ren fräckhet, men det kunde också betyda att hjälpen faktiskt var mycket nära.
   Plötsligt upphörde explosionerna från K. 15:s skepp. Det hade tydligen gjort slut på sitt bränsle, och nu höll det en fart på något mer än sex kilometer i sekunden i riktning bort från solen. K. 15 måste ha landat, för hans skepp for nu hjälplöst ut från solsystemet. Kommendör Smith tyckte inte om det budskap skeppet sände, och förmodade att det hade en kurs som skulle föra det rakt mot ett annalkande krigsskepp på något okänt avstånd därifrån, men det var inget att göra åt det. "Dorodus" började röra sig mot Phobus för att inte spilla någon tid.
   Ytligt sett tycktes kommendör Smith vara situationens herre. Hans skepp var beväpnat med ett dussin tunga fjärrstyrda projektiler och två torn med elektromagnetiska kanoner. Mot honom stod en ensam man i rymddräkt på en måne med bara tjugo kilometers diameter. Det var först när kommendör Smith hade tagit sig en ordentlig titt på Phobus på ungefär hundra kilometers avstånd, som han började förstå att K. 15 kanske när allt kom omkring inte hade det så illa förspänt.
   Att säga att Phobus diameter är tjugo kilometer, som läroböckerna i astronomi brukar göra, är kanske något vilseledande. Ordet "diameter" innebär en symmetri som Phobus fullständigt saknar.
   Liksom de andra klumparna av kosmiskt slagg, asteroiderna, är det en formlös klippmassa som naturligtvis inte har den minsta atmosfär och inte mycket mer tyngdkraft. Den vrider sig ett varv kring sin axel på sju timmar och trettinio minuter och vänder sålunda alltid samma sida mot Mars — som ligger så nära att betydligt mindre än halva planeten är synlig, eftersom polerna ligger nedanför horisonten. Förutom detta är det föga mer att säga om Phobus.

K. 15 HADE INGEN TID att avnjuta den halvmånformade världs skönhet som fyllde himlen ovanför honom. Han hade kastat all den utrustning han kunde bära genom luftslussen, ställt in instrumenten och hoppat. När det lilla skeppet for ut mot stjärnorna med flammande raketer, såg han det försvinna med känslor som han inte ville analysera närmare. Han h ad e sannerligen bränt sina skepp, och han kunde bara hoppas att det annalkande slagskeppet skulle uppfånga radiobudskapet när det obemannade skeppet jagade förbi mot tomma intet. Det fanns också alltid en svag möjlighet att den fientliga kryssa- ren skulle förfölja skeppet, men det var mer än han vågade hoppas.
   Han vände sig om och började undersöka sitt nya hem. Det enda ljuset var Mars ockergula strålning, eftersom solen stod nedanför horisonten, men det var fullt tillräckligt för hans behov och han kunde se alldeles utmärkt. Han stod mitt på en ojämn slätt som var omkring två kilometer tvärs över och omgiven av låga berg, över vilka han lätt kunde hoppa om han ville. Han kom att tänka på en historia som han hade läst för länge sen om en man som av misstag hade hoppat av Phobus. Det var inte riktigt möjligt — fast på Deimos var det det — eftersom utbrytningshastigheten var ungefär tio meter i sekunden. Men om han inte var försiktig, skulle han lätt kunna komma upp på en sådan höjd att det skulle ta timmar att falla tillbaka till markytan — och det vore ödesdigert. För K. 15:s plan var enkel: han måste hålla sig så nära Phobus yta som möjligt — och på diametralt motsatt sida i förhålande till kryssaren. "Dorodus" kunde de brassa på med alla sina vapen mot de tjugo kilometerna berg, och han skulle inte ens känna skakningen. Det fanns bara två allvarliga faror, och den ena bekymrade honom knappast.
   För lekmannen som inte känner till något om astronautikens finare detaljer skulle planen ha förefallit som rena självmordet. "Dorodus" var beväpnad med de allra senaste hypervetenskapliga vapnen, och dessutom utgjorde de tjugo kilometer som skilde henne från hennes byte mindre än en sekunds flygning vid maximal hastighet. Men kommendör Smith visste bättre besked, och började redan känna sig ganska missmodig. Han insåg alltför väl att av alla de transportmaskiner människan har uppfunnit är en rymdkryssare den utan jämförelse mest svårmanövrerade. Det var ett faktum att K. 15 kunde bege sig runt sin lilla värld ett halvt dussin gånger medan befälhavaren på "Dorodus" försökte förmå kryssaren att gå runt en enda gång.
   Vi behöver inte gå in på några tekniska detaljer, men de som ännu inte är övertygade kanske vill tänka igenom dessa grundläggande fakta. Ett raketdrivet rymdskepp kan uppenbarligen endast accelerera längs sin längdaxel — det vill säga "framåt". Varje avvikelse från en rak kurs kräver en vändning av skeppet, så att motorerna kan fyra av i en annan riktning. Alla vet att detta utförs med hjälp av inre gyroapparater eller sidoställda styrraketer, men mycket få människor har klart för sig hur lång tid denna enkla manöver tar att utföra. Genomsnittskryssaren har med full bränslelast en massa på två eller tre tusen ton, vilket inte precis bidrar till någon lättrörlighet. Men det är värre än så, för det är inte massan utan tröghetsmomentet som spelar någon roll i detta sammanhang och eftersom en kryssare är ett långsmalt föremål är dess tröghetsmoment närmast kolossalt. Det sorgliga faktum kvarstår fast det sällan brukar nämnas av astronautiska ingenjörer — att det tar gott och väl tio minuter att ändra ett rymdskepps kurs 180 grader med hjälp av gyroapparater av rimlig storlek. Med raketer går det inte mycket snabbare, och deras användning är i alla fall begränsad, eftersom den rotation de frambringar är bestående och det lätt kan hända att de sätter skeppet i långsam spinn, vilket inte brukar vara så trevligt för dem som är ombord.
   Under vanliga förhållanden är dessa nackdelar inte så allvarliga.
   Man har miljoner kilometer och hundratals timmar på sig för att ordna sådana småsaker som en förändring av skeppets kurs. Det är absolut onormalt att röra sig i tiokilometerscirklar, och befälhavaren på "Dorodus" var uppretad. K. 15 försökte lura honom.

I SAMMA ÖGONBLICK höll denna knepiga individ på att göra ett överslag över situationen, som mycket väl kunde varit värre. Han hade nått bergen med tre hopp och kände sig mindre naken här än han hade gjort ute på öpp- na slätten. Maten och utrustningen som han tagit från skeppet ha- de han gömt på ett ställe där han, hoppades kunna finna den igen, men eftersom hans rymddräkt kunde hålla honom vid liv under mer än ett dygn var det hans minsta bekymmer. Det lilla paketet som var orsaken till alla hans besvärligheter hade han fortfarande på sig i ett av de många gömställen en välgjord rymddräkt kan erbjuda.
   Det låg en uppfriskande enslighet över hans klippnäste, även om det inte var fullt så ensligt som han kunde ha önskat. För evigt fastlåst på hans himmel bleknade
   Mars bort när Phobus svepte in över planetens nattsida. Han kunde nätt och jämnt utskilja ljuset från några av städerna, — tindrande punkter som markerade de osynliga kanalernas korsningar, För övrigt var allt bara stjärnor och tystnad och en taggig horisont av bergstoppar, som låg så nära att han nästan tyckte han kunde vidröra dem. Av "Dorodus" syntes fortfarande inte ett spår. Antagligen höll hon på med en noggrann teleskopisk undersökning av Phobus solbelysta sida.
   Mars var en mycket bra klocka: när den var till hälften full, skulle solen visa sig, och troligen "Dorodus" också. Men skeppet kunde komma från något helt oväntat håll. Det kunde till och med och det var den ena verkliga faran — ha landsatt en spanargrupp.
   Detta var den första möjlighet som kommendör Smith hade kommit att tänka på när han såg hur besvärligt det skulle. bli. Men sedan slog det honom att Phobus yta var över tusen kvadratkilometer och att han inte kunde avvara mer än tio man av sin besättning för att söka igenom den där otillgängliga vildmarken. Och K. 15 var säkert beväpnad.
   I betraktande av de vapen "Dorodus" medförde förefaller denna sista invändning kanske fullkomligt meningslös. Men så var långt ifrån fallet. Under normala förhållanden är pistoler och andra portabla eldvapen lika användbara för en rymdkryssare som knivar och pilbågar. "Dorodus" råkade av en ren händelse — och i strid med reglementet — medföra en automatpistol och hundra patroner. En spanargrupp skulle därför komma att bestå av en samling obeväpnade män på jakt efter en väl dold och mycket desperat individ, som efter behag kunde pricka av dem en efter en.

GRÄNSLINJEN mellan ljus och mörker på Mars var nu fullkomligt rak, och i nästan samma ögonblick gick solen upp — ungefär som en salva atombomber. K. 15 justerade filterna i sina synglas och beslöt att flytta på sig. Det var säkrare att hålla sig utanför solljuset, inte bara därför att risken att bli upptäckt var mindre i skuggan, utan också därför att hans ögon var mycket känsligare där. Han hade bara en kikare till hjälp, under det att kryssaren säkert var utrustad med ett elektronteleskop med minst tjugo centimeters öppning.
   Om möjligt var det bäst att lokalisera kryssaren, tänkte K. 15. Det var kanske oförsiktigt, men han skulle känna sig mycket bättre till mods när han visste exakt var den var och kunde följa dess rörelser. Han kunde då hålla sig alldeles under horisonten, och raketernas eldsken skulle i god tid varna honom när skeppet tänkte ändra position. I långa men försiktiga skutt började han röra sig runt sin värld.
   Mars smalnande halvmåne sjönk nedanför horisonten tills endast ett väldigt horn höjde sig gåtfullt mot stjärnorna. K. 15 började känna sig orolig: fortfarande inget spår av "Dorodus". Men detta var knappast förvånande, för hon var målad svart som natten • och kunde vara gott och väl hundra kilometer ut i rymden. Han stannade och undrade om han verkligen hade handlat rätt. Plötsligt lade han märke till att något stort föremål förmörkade stjärnorna rakt ovanför honom och förflyttade sig snabbt medan han betraktade det. Hans hjärta stannade ett ögonblick. Sedan blev han sig själv igen och analyserade situationen och försökte reda ut hur han hade kunnat göra ett så fatalt misstag.
   Det tog en bra stund innan han begrep att den svarta skuggan som gled över himlen inte alls var kryssaren, men något nästan lika farligt. Det var mycket mindre och mycket närmare än han först hade trott. "Dorodus" hade sänt sina televisionsutrustade fjärrstyrda projektiler att söka efter honom.
   Detta var den andra faran han hade fruktat, och det fanns ingenting han kunde göra åt den saken utom att hålla sig så osynlig som möjligt. "Dorodus" hade nu många ögon som sökte efter honom, men dessa "hjälptrupper" hade mycket kraftiga begränsningar. De var konstruerade för att leta efter solbelysta rymdskepp mot en bakgrund av stjärnor, inte för att söka efter en människa som låg gömd i en mörk klippdjungel. Deras televisionssystem hade dålig bildskärpa, och de kunde bara se i riktning framåt.
   Nu hade det kommit lite fler pjäser på schackbrädet och spelet hade blivit lite mera spännande, men han hade fortfarande fördelen på sin sida.
   Torpeden försvann in i natthimlen. Eftersom den rörde sig i en nästan rak bana i detta svaga gravitationsfält, skulle den snart komma att lämna Phobus bakom sig, och K. 15 väntade på vad han visste måste hända. Ett par minuter senare såg han ett par korta raketexplosioner och förmodade att projektilen långsamt svängde runt. I nästan samma ögonblick såg han ett nytt eldsken långt bort på motsatt sida av himlen och undrade hur många av dessa infernaliska maskiner som var i aktion. Av vad han visste om kryssare av Z-klassen — vilket var betydligt mer än han borde veta — fanns det instrument för kontroll av fyra sådana projektiler och troligen var allesamman i bruk.
   Plötsligt fick han en idé som var så fantastiskt fin att han var alldeles säker på att den omöjligen kunde utföras. Radion på hans rymddräkt var inställbar och omfattade ett ovanligt brett band, och någonstans inte långt därifrån sände "Dorodus" ut radiosignaler till projektilerna.
   Han vred på mottagaren och började forska i etern.
   Det kom fort — det hesa vinandet från en inte långt avlägsen pulssändare. Troligen var det bara en underton han uppfångade, men det räckte fullkomligt. För första gången tillät sig K. 15 att göra upp långsiktiga planer för framtiden. Kryssaren hade förrått sig: så länge den hade sina projektiler ute, skulle han veta exakt var den höll till.
   Han rörde sig försiktigt i riktning mot sändaren. Till hans överraskning försvagades signalen, men tilltog sedan åter plötsligt i styrka. Detta förbryllade honom, tills han insåg att han troligen rörde sig genom en brytningszon. Dess bredd kunde ha gett honom nyttiga upplysningar om han hade haft lite bättre kunskaper i fysik. "Dorodus" svävade ungefär fem kilometer över Phobus yta i fullt solljus. Hennes "reflexlösa" målning behövde bättras på, och K. 15 kunde tydligt urskilja henne. Eftersom han fortfarande befann sig i mörker och skugglinjen rörde sig bort från honom, ansåg han att han var lika trygg här som någon annanstans. Han satte sig bekvämt tillrätta så att han nätt och jämnt kunde se kryssaren och väntade. Han var tämligen säker på att ingen av de fjärrstyrda projektilerna skulle gå så nära skeppet. Vid det här laget, tänkte han, måste befälhavaren vara minst sagt arg. Han hade alldeles rätt.

EFTER EN TIMME började kryssaren häva sig runt. K. 15 anade vad som skulle ske. Kommendör Smith tänkte ta sig en titt på den motsatta sidan av Phobus och gjorde förberedelser för den farliga femtikilometersfärden. Han tittade efter mycket noga för att se åt vilket håll kryssaren vände sig, och blev avsevärt lugnad då den lade sig till ro med bredsidan nästan rakt mot honom. Sedan började kryssaren röra sig utmed horisonten med en rad stötar, som säkert inte var särskilt angenäma för de ombordvarande. K. 15 följde den i behaglig promenadtakt — om man kan använda ett sådant uttryck — och tänkte att detta var en prestation som mycket få människor någonsin hade utfört. Han var särskilt noga med att inte passera den i ett av sina kilometerlånga steg och höll noga utkik efter fjärrstyrda projektiler som kunde dyka upp bakifrån.
   Det tog "Dorodus" nästan en timme att tillryggalägga de femtio kilometerna. K. 15 roade sig med att räkna ut att detta motsvarade betydligt mindre än en tusendel av hennes normala fart. Vid ett tillfälle befann hon sig på väg ut i rymden, och hellre än att slösa tid med att göra en helomvändning fyrade hon av en granatsalva för att nedbringa hastigheten. Till slut lyckades hon i alla fall genomföra sin manöver, och K. 15 satte sig ner och började en ny vakthållning, inkilad mellan två klippor där han nätt och jämnt kunde se kryssaren och var alldeles säker på att den inte kunde se honom. Det korn för honom att kommendör Smith vid det här laget kanske började bli allvarligt osäker på om han över huvud taget var på Phobus, och han tänkte nästan skjuta av en signalraket för att lugna honom. Han motstod emellertid frestelsen.
   Det skulle inte tjäna mycket till att beskriva de följande tio timmarnas händelser, eftersom de inte i någon viktig detalj skilde sig från de föregående. Kryssaren utförde ytterligare tre förflyttningsmanövrer, och K. 15 följde den med samma omsorg som en storviltjägare följer en elefants spår. När den vid ett tillfälle höll på att leda honom rakt ut i solljuset, lät han den sjunka nedanför horisonten tills han med knapp nöd uppfattade dess signaler. Men under större delen av tiden såg han till att den var nätt och jämnt synlig, vanligen lågt nere bakom något lämpligt berg.
   En gång exploderade en torped ett par kilometer från honom och K. 15 antog att någon nervös besättningsman hade sett en skugga som han inte tyckte om. För övrigt hände ingenting som kunde pigga upp tillställningen: hela saken började faktiskt bli lite tröttsam. Han välkomnade nästan anblicken av en och annan fjärrstyrd projektil som flög förbi över huvudet på honom, för han trodde inte att de kunde se honom om han förblev orörlig och någotsånär väl dold. Om han hela tiden kunde ha hållit sig på diametralt motsatt sida av Phobus i förhållande till kryssaren, skulle han inte ens ha behövt frukta dessa projektiler, det insåg han, eftersom skeppet inte kunde styra dem där i månens radioskugga. Men han kunde inte räkna ut något sätt på vilket han kunde vara säker på att vara kvar inom det ofarliga området om kryssaren flyttade sig igen.
   Slutet kom mycket plötsligt. Det kom några explosioner från styrraketerna, och så slog kryssarens huvudraketer ut i all sin makt och härlighet. På några sekunder försvann "Dorodus" i riktning mot solen, äntligen fri, tacksam över att få ge sig av, till och med som besegrad, från denna eländiga stenklump som så retfullt hade lurat henne på hennes legitima byte. K. 15 visste vad som hade hänt, och en djup känsla av lugn och avspänning fyllde honom. I kryssarens radarrum hade någon sett ett eko av oroväckande amplitud närma sig med oerhörd hastighet. K. 15 behövde nu bara vrida på sin rymddräkts-fyr och vänta. Han kunde till och med unna sig lyxen att tända en cigarrett.

DET VAR en mycket intressant historia, sa jag, och jag förstår nu hur den hänger ihop med ekorren. Men det är ett par saker som , jag skulle vilja fråga om.
  — .Jaha, sa Rupert Kingman förbindligt.
   Jag vill alltid förstå allting ordentligt, och jag visste att min värd hade spelat en roll i kriget mot Jupiter om vilken han sällan talade. Jag beslöt mig för att skjuta ett skott på måfå i mörkret.
  — Får jag fråga hur du kan veta så mycket om denna oortodoxa drabbning? Det var väl inte möjligen du som var K. 15?
   Det hördes ett underligt ljud från Carson, ungefär som om han höll på att kvävas. Sen sa Kingman alldeles lugnt: — Nej, det var det inte.
   Han reste sig och gick mot vapenrummet.
  — Om ni ursäktar mig ett ögonblick ska jag ta ett skott till på den där trädråttan. Kanske jag knäpper henne den här gången.
   Carson såg på mig som om han ville säga: "Till det här huset blir du aldrig bjuden mer." När vår värd var utom hörhåll sa han med kallt cynisk röst:
  — Vilken tabbe! Vad behövde du säga det för?
  — Tia, det verkade ju rätt troligt. Hur skulle han annars kunna veta allt det där?
  — Jag tror faktiskt att han träffade K. 15 efter kriget — de måste ha haft ett mycket intressant samtal. Men jag trodde du visste att Rupert fick avgå med bara kommendörlöjtnants rang. Domstolen kunde aldrig fatta hans syn på saken. Det verkade ju fullkomligt orimligt att befälhavaren på det snabbaste skeppet i flottan inte kunde få tag i en man i rymddräkt.

Originalets titel: Hide and Seek. Först publicerad i "Astounding Science-Fiction" år 1949.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki