Fandom

Svenskanoveller Wiki

Kurvan, Lilla Karlssons väg

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av: jerker Virdborg

Du blir inblandad i en obehaglig händelse som beror på att du gjort ett misstag av något slag. Hur reagerar du? Pratar du med någon eller håller du tyst och hoppas att ingen ska upptäcka vad som har hänt?

   JAG STÅR I KÖKET och smälter smör i stekpannan. På diskbänken ligger frysta hamburgare och bröd, utanför fönstret börjar det skymma. Jag är ensam i huset, Anne har åkt med Petra till stallet. Det enda som hörs är radion.
   Jag väntar på Anders. Han är ute och kör på skogsvägarna här i närheten. Han övar inför körkortet, det har han gjort hela våren. Tidigare har jag suttit med när han kör, oftast har vi varit ner till samhället eller ute på landsvägen norrut. Och jag hade tänkt att vi skulle fortsätta på det viset ett tag till. Men för en två veckor sen frågade han plötsligt ifall han inte fick prova på själv snart. Jag förstod inte hur han menade.
   Jo, sa han, kunde han inte få köra bilen ensam ibland också?
   Jag blev förbannad. Vad trodde han?
   »Det kan du glömma direkt«, sa jag.
   Han sa att Patrik och flera andra i hans klass hade fått köra själva, bara dom höll sig borta från samhället och landsvägen, han kunde köra inne på skogsvägarna till exempel.
   »Du kan glömma det har jag sagt!«
   Han stod och bara glodde tillbaka, men jag förstod vad han tänkte. Innan jag hann få fram nåt mer smällde han igen dörren och stack iväg nerför backen på mopeden.
   Han var ute länge. Under tiden hamnade jag framför tv:n.
   
Det var självklart att säga nej. Man vill ju inte se att han får prick i nåt register, han har inte fyllt mer än sexton. Dessutom är han ju som han är: på bara två somrar har han kört sönder minst tre mopeder, också en traktor, som var grannens dessutom. Att då släppa lös honom i bil också - nänä.
   Han var borta ett bra tag, nästan tre timmar, och under tiden hann jag tänka igenom.
   Han var äldre nu, och vi hade övat rätt mycket. Fast nej, det var inget att diskutera, punkt slut.
   Men det var i och för sig lätt att fixa en egen bil åt honom nere på verkstan. Om jag nu ville, men hur skulle den se ut sen då? Nej.
   Men om han bara skulle köra inne i skogen? Dom vägarna kunde han ju faktiskt nästan utan och innan. Och där var nästan aldrig några människor heller. Det fanns dessutom en massa gropar på många ställen, han skulle mest kunna ligga på treans växel, högst.
   Nej, har jag sagt, det blir inget. Inte med honom vid ratten, för det vet man hur det brukar gå.
   Fast han hade kört riktigt lugnt och bra dom senaste gångerna vi varit ute. Det hade han faktiskt.
   Jag satt och tittade på program efter program, hörde ho nom i dörren först vi halv tolv. Han sa inget utan försvann bara upp på sitt rum och gick och la sig.
   Dagen efter nere på verkstan gick jag länge och tittade på en vit amazon som vi ändå bara hade haft stående där ett tag. Den var utan skyltar och så, inte risig, men inte precis fin heller.
   Efter lunch frågade jag Sten. Det var inga problem. Fick han kund på den ville han förstås ha ner den igen, men annars, visst.
   Jag jobbade över och körde hem rätt sent, i amazonen.
   Det var enklast att inte säga nåt till Anne, hon skulle säkert börja oja sig och gnälla, »tänk om... « och en massa sånt.
   Han fick köra med den när hon inte var hemma helt enkelt.
   Och jag kunde säga till henne att jag hade tagit hem den för att meka med den, på fritiden. Kanske kunde jag säga att jag skulle ge den till Anders sen, när han väl tog körkortet.
   När jag kom in i huset hörde jag tv:n, Anders satt ensam och tittade. Jag satte mig bredvid honom i soffan och räckte över nycklarna. Det tog ett litet tag innan han fattade.
   »Men på två villkor alltså!« sa jag.
   Han tittade på nycklarna i sin hand.
   »Och det första är att du aldrig kör nån annanstans än inne i skogen!«
   Han nickade.
   »Och det andra är att du alltid är ensam i bilen!«
   Han hummade.
   »Och så är du jävligt rädd om den! Förstått? Och så stannar det här mellan dig och mig!«
   Han nickade igen.
   Ikväll är det tredje gången som han är ute och kör helt ensam, han kör alltid på tisdagarna när Anne och Petra är i stallet. Hittills har det gått hur bra som helst säger han. Han kör upp till Håtorp eller Havrebacken och så vänder han och åker hem. Det är ju inga bilar alls på dom där gamla vägarna heller, här är över fem minuters körning bara till närmaste granne och först därefter kommer en massa hus. Men det är neråt samhället till. Häruppe, här är vi själva. Där ligger några sommarstugor och en liten såg bortanför åsen, men hitom den är det bara vårt hus och så hela skogen bakom. Det var mycket därför vi flyttade hit också. Förut, innan vi fick Petra, hyrde vi en trea nere i samhället, bredvid affärerna.
   Jag tittar ut genom köksfönstret. Det blir allt mörkare över gårdsplanen. I stekpannan börjar smöret bubbla. Jag lägger i fyra hamburgare och tittar på klockan på köksväggen. Den är lite över åtta. Jag dukar fram två glas och två tallrikar, Anne och Petra brukar komma först ett tag efter nio. Jag plockar fram Coca-Cola, salladsblad och dressing ur kylen, och burken med rostad lök från kryddhyllan. Då hörs motorljudet på gårdsplanen. Jag ser ut genom fönstret. Amazonens strålkastare syns skarpt mot den höga mörka granskogen bakom vedboden, sen slocknar dom.
   Jag vänder hamburgarna, lägger in bröden i mikron, stänger av radion. Snart hörs han i dörren. Han kommer in i köket med jeansjackan på. Håret hänger nästan ner till axlarna, och över ögonen.
   »Hej du«, säger jag.
   Han nickar till svar och sätter sig vid bordets kortända. »Ytterkläderna tar du av dig när vi äter!«
   Han ser åt ett annat håll.
   »Vadå ytterkläder?«
   »Jackan!«
   »Den är inga ytterkläder.«
   »Lägg av nu. Gå och häng den i hallen.«
   Han reser sig.
   »Du är ju... «
   Medan han försvinner ut i hallen stänger jag av spisen och lägger över hamburgarna på en tallrik. När han kommer in plingar det från mikron.
   »Fixa bröden.«
   Jag dukar fram det sista på bordet. Han trycker upp ugnsluckan, och tar bröden med fingrarna - han bränner sig och tappar två på golvet.
   »Hallå, vad håller du på med?«
   »Dom var så jävla varma ju!<
   Jag bara skakar på huvudet, plockar upp bröden.
   När vi satt oss håller jag fram tallriken med hamburgarna.
   Dom ryker, han tar en och släpper ner den på sin tallrik.
   »Jaha, hur gick det att köra idag då?« säger jag, för att ha nåt att prata om.
   »Bra«, svarar han, snabbt.
   »Vart åkte du?«
   »Hagen.«
   Hagen är en äng intill en liten knalle några kilometer in i skogen österut. Dom brukar ha midsommarfirande och såna saker där.
   »Och hur var det där då?«
   Han rycker på axlarna.
   »Inte en människa va?«
   »Nä.«
   Vi äter.
   »Och det var inga problem... med bilen och så?«
   Då börjar det. För innan jag ens har hunnit säga färdigt orden »och så« svarar han:
   »Nä!«
   Han fortsätter äta. Jag tar en tugga av min hamburgare. Det kom väl lite... fort, det där svaret? Jag ser på honom. Han tar en klunk ur sitt glas.
   »Det var ju bra«, säger jag.
   Jag skakar på huvudet. Det kanske är inbillning den här gången. Han kanske bara är jättehungrig eller nånting.
   »Ja, dom är sköna att köra, amazoner, när man vant sig.« 
   »Jo«, svarar han.
   Så blir han tyst.
   »Fast det är ju ingen servo precis.«
   » Nä.«
   Jag ser på honom. Han tittar inte tillbaka.
   Minst tre mopeder har han kört slut alltså, på bara två somrar. Och så Danskens traktor då. Och förra året slarvade han bort domkraften och en massa hylsnycklar för mig. Och det värsta är att det alltid tar ett bra tag för honom att berätta också. Jag hade hunnit leta efter dom där nycklarna en vecka eller nånting och frågat honom minst fem gånger innan det kröp ur honom att jo, han hade visst haft dom, men nä, han kunde inte hitta dom, tyvärr va.
   Vi äter. Det enda som hörs är brummet från kylskåpet. Jag tänker: han brukar prata mer. Särskilt om det är bilar som kommer upp.
   Jag lägger ifrån mig hamburgaren på tallriken, tittar noga på honom. Skulle väl vara nåt med bilen då alltså, att han har haft sönder nånting. Det är ju själva fan i så fall. Men han kom ju körande i den? Jag funderar. Det gäller att ta honom smart i såna här situationer, annars dröjer det alldeles för länge innan man får reda på det viktiga. Så kommer jag på en tänkbar väg, en lögn, bara en chansning i och för sig. Men den är rätt på. Och skulle kunna tvinga honom att berätta. Det är ju nånting han håller tyst om. Jo, det är det. Nåt med amazonen då, antagligen. Och det är fan. Få höra det om några veckor då, att han kört sönder den på nåt vis. Visst vet du, glöm det. Jag chansar.
   »Förresten, jag pratade med Sten idag. Och han vill ha tillbaka den. Ja, amazonen alltså.«
   Han slutar genast tugga och tittar på mig.
   »Men vadå, du sa ju jag kunde ha den så länge jag ville!« Hans ögon far fram och tillbaka mellan mig och bordet, munnen är vidöppen.
   »Ja, jag vet. Men Sten hade visst en köpare på den nu... ja, helt oväntat alltså. Dom skulle titta på den imorgon redan.«
   Jag dricker lite medan jag granskar hans reaktion. Han pillar sig på halsen.
   »Ja, det var därför jag frågade. Om det var några problem alltså. Den måste ju vara i likadant skick som när du fick den.« Han har slutat äta.
   »Joo«, säger han kort.
   »Jo«, säger han en gång till.
   Jag nickar.
   »Det var ju bra, då kör jag tillbaka den i morgon.«
   Jag tystnar, vill se om det räcker. Jag sväljer det sista av hamburgaren och börjar göra en ny. Kylskåpet stänger av sig med ett dovt knäpp. Han sitter och stirrar framför sig. Sen gör han också en ny hamburgare. Det går en tio sekunder. Sen tio till.
   Jag inser att jag måste gå längre. Jag tvekar: han tiger ju bara. Jag hade nog trott att han skulle säga nåt, försäga sig kanske.
   Jag slänger ur mig nåt, utan att veta vad det ska tjäna till egentligen, det är bara för att hålla honom varm liksom.
   »Men vi har fått in en annan bil... som du nog kan få låna. istället. En Fiesta, rätt liten i och för sig, men den duger ju den också att öva med.«
   Han ler hastigt men tittar bort, och leendet försvinner. Det blir tyst igen. Men... det där skulle han reagera på i vanliga fall. En helt annan bil att köra, han borde ju fråga nåt om den. Eller säga att amazonen är mycket roligare. Eller undra vad amazonen nu ska gå för, eller... ja - nånting.
   Kan det vara nåt helt annat? En tjej? Nej, knappast. Nej, inte än, det tror jag inte. Alltså: amazonen. Det är då fan också, att jag släppte iväg honom. Var det inte givet, visste jag inte det hela tiden?
   Jag lutar mig tillbaka i stolen medan jag stirrar på honom.
   Han äter upp det sista av sin hamburgare, dricker ur glaset.
   Han reser sig.
   »Tack för maten.«
   Snabbt går han mot tv-rummet. Det är ingen mening, inser jag, att försöka omringa honom. Jag ska gå rakt på.
   »Vänta!«
   Han försvinner.
   »Hallå, vänta sa jag!«
   Sakta hörs hans steg, så står han i dörröppningen.
   »Jag vill prata med dig. Sätt dig.«
   »Men det är en film nu.«
   »Sätt dig.«
   »Men den börjar ju nu!«
   »Sätt dig!«
   Han suckar, går fram till stolen igen, sätter sig. Jag dröjer några sekunder, trummar med fingrarna mot bordsskivan.
   »Jo... jag undrar en sak.«
   Han skruvar på sig, tittar åt sidorna.
   »Jo... jag undrar helt enkelt... « Jag gör en paus. » ...ifall det verkligen inte hände nåt speciellt, nu när du var ute och körde med amazonen?«
   Han lägger armarna i kors över bröstet.
   »Nävadå. Vad menar du?«
   »Precis vad jag säger. Hände det inte nåt speciellt nu när du var ute och körde?«
   »Nej.«
   »Så amazonen är helt okej alltså?«
   »Javisst.«
   »Precis likadan som när jag tog hem den åt dig?« 
   »ja.«
   »Så att Sten kan sälja den imorgon?«
   Han dröjer en sekund, innan han säger:
   »Ja... visst.«
   Jag stirrar honom i ögonen. Han tittar inte tillbaka.
   »Kan jag gå nu eller?«
   Nu är jag helt säker. Han har den där minen.
   »Ja«, säger jag, och reser mig från bordet. »Så går jag ut och
   tittar lite under tiden. På amazonen.«
   Han stirrar rakt på mig, har stannat mitt i rörelsen.
   »Vadå? Nu?«
   Jag går ut i hallen, hör snart hans steg efter mig. Minsann. Jag träffade visst. Det gick rakt på.
   »Farsan, vänta!«
   Han ställer sig framför ytterdörren. Jag snör på mig gympaskorna.
   »Filmen... skulle inte du kolla?«
   Han kliar sig på näsan, låter blicken fara över golvet.
   »Näe... nä, vänta lite.«
   Jag nickar för mig själv och suckar. För fan. Fram med det nu då Anders.
   »Jo... «, börjar han. »jo, det var så att... « Han tittar plötsligt upp på mig. »Ja... jo, det hände faktiskt en sak. Nu när jag var ute.«
   Jag sätter händerna i sidorna.
   »Jaha. Vadå?«
   »Jo, det var så att jag... «
   »Att du vad?«
   »Att... «, säger han, »... ja, jag tror att jag... nog körde på... nåt.«
   Jag nickar snabbt för mig själv. Körde på nåt. Precis vad man kunde vänta sig! Körde på nåt! Så oerhört typiskt honom.
   »Vadå nog? Körde du på nåt eller inte?«
   Han ser ner i golvet igen.
   »Jo... jo, det gjorde jag.«
   »Jaha? Och? Vad var det för nåt, vad var det du körde på?«
   »Jag... vet inte«, säger han lågt. »Jag hann inte se!«
   Jag suckar, ser mig omkring i hallen, så på honom igen.
   »Du körde alltså på nåt som du inte såg?«
   Han nickar. Jaha, visst ser du, han har alltså varit igång igen, gamla Anders vet du.
   »Men nåt måste du väl ha hunnit se! Var du helt blind eller vadå?«
   »Det gick så fort ju, jag hörde bara en smäll mot huven, och sen... var det borta.«
   Naturligtvis. Jag andas häftigt, medan jag skriker.
   »Men du stannade väl sen? Och såg efter?«
   »Nä.«
   »Är du inte klok, stannade du inte?«
   »Näe.«
   »Men man måste ju stanna fattar du väl, man måste ju försöka se efter hur det gick?«
   Jag stirrar, han säger inget på några sekunder.
   »Nä, det bara... blev så. Att jag körde vidare liksom.«
   »Jaha, snyggt jobbat. Verkligen! Först köra på, och sen bara sticka. Grattis!« Jag tar hårt tag om hans axlar. »Anders, tänk om det var en unge eller nåt! Tänk om du körde över nån unge som var ute och cyklade eller nånting. Fattar du Anders, fattar du vad du håller på med?«
   Han svarar inte, jag står och ser på honom, tänker snabbt under tiden, det rycker i hans mungipor. Så otroligt typiskt honom, alltihop, hela vägen, så jävla typiskt honom - att bara sticka!
   »Anders, lyssna på mig nu! Hördes det när du körde på det, lät det rejält mot huven menar jag?«
   Han står orörlig. »Det måste ju varit nåt större i så fall. Det fattar du va, om det lät mycket, ett djur eller nånting?«
   Han svarar tyst.
   »Jag vet inte, jag hann inte se säger jag ju!«
   »Men om det smällde så där?«
   »Jo... det är klart«, säger han, »det var väl nåt lite större i så fall.«
   Kan vara precis vad som helst alltså. En katt. En grävling. En människa.
   Jag drar handen över ansiktet.
   »Var nånstans hände det här?«
   »Vid Lilla Karlssons väg.«
   »Exakt var då?«
   »I kurvan där.«
   Jag hummar för mig själv. Lilla Karlssons, där finns inga hus på minst två kilometer.
   »Hur fort körde du?«
   »Sexti kanske.«
   Minst sjutti alltså.
   »Och bilen har förstås fått en rejäl kyss eller?«
   Han svarar inte. Jag suckar, skakar på huvudet igen, han bara står där framför mig och glor, och blockerar dörren, inte nånting tycks han fatta, tycks inte bry sig ett jävla dugg!
   Jag föser undan honom, kommer ut genom dörren och går bort till amazonen. Han har ställt den utmed vedboden, med fronten mot buskarna. Så har han aldrig parkerat förut. Jätteklyftigt. Jag kliver fram till huven, drar undan några grenar och tittar efter. Till höger om VOLVO-bokstäverna syns en avlång buckla. Bakom mig hör jag hans träskosteg.
   »Skitsnyggt du, grattis!« ropar jag.
   Sakta kommer han ifatt mig, han stannar på nån meters avstånd.
   »Jag kan fixa det. Patriks farsa har en...«
   »Jag ger fan i vad Patriks farsa har!« avbryter jag, »för ni hinner inte i alla fall, och imorgon så står Sten där!«
   Kanske är det onödigt att fortsätta med det där om Sten. Men nåt måste jag ju säga så att han fattar.
   »Jag kan gå upp tidigt. Jag och Patrik kan... «
   »Nej säger jag! Det kommer ju att synas hur mycket ni än försöker, begriper du väl!«
   Jag sätter mig på huk, stirrar på fronten, stryker med fingrarna längs kylargallret. Jag får en massa insekter på fingertopparna - och sen plötsligt nåt större, nåt fastare. Jag håller upp det.
   Det är en liten köttslamsa, alldeles blodig.
   Han bara står och glor när jag trycker upp den i hans ansikte.
   »Fattar du Anders?« ropar jag, »fattar du vad du har ställt till med, tänk om det här är från en människa, fattar du!« Han stirrar ner på det blodiga.
   »Men jag kunde inte hjälpa det! Det bara dök upp, och sen var det borta.«
   »När man kör på nåt så stannar man för helvete!«
   Han vänder bort ansiktet, tittar mot träden intill vedboden. »Ja, nu går jag och ringer... polisen«, säger jag.
   Jag ger honom en lång blick, innan jag börjar gå mot huset. Jag kommer på en sak mitt i steget, stannar, går tillbaka till honom.
   »Nycklarna.«
   Han suckar. Jag håller fram näven.
   »Hit med dom!«
   Han får ner handen i fickan, drar upp bilnycklarna och släpper dom i min hand. Jag nickar, går mot ytterdörren igen.
   »Det är fan helt otroligt! Två gånger hinner du vara ute innan det är dags att ringa polisen, det är för fan helt otroligt Anders! Två gånger, du är verkligen en stjärna alltså!«
   Då ropar han nåt tillbaka. Jag urskiljer ord, men förstår att jag hör fel. Jag stannar omedelbart.
   »Vad sa du?«
   Det är helt tyst över gårdsplan. Sen kommer det, igen.
   »Jag kunde för fan inte hjälpa det! Och du... du är en jävla gubbjävel!«
   Jag står helt stilla ett par sekunder, innan jag sätter fart mot honom. Han sparkar av sig träskorna och hinner in i buskarna på bara några steg, jag följer efter, in bland träden, kanske tio femton meter, det blir mycket snårigare, jag ser nästan ingenting, jag tvingas stanna och hämta andan.
   »När jag får tag på dig!« ropar jag rakt in i skogen.
   Jag står där kanske tjugo sekunder och bara andas. Det enda som hörs är vinden genom grantopparna. Sakta tar jag mig ut på gårdsplanen igen och går in i huset. I hallen stiger jag fram till telefonen.
   En blodig slamsa. Ett djur? Rådjur kanske. Eller bara en grävling. Eller en älg? Men en älg måste han väl ha hunnit se?
   Jag lyfter luren, utan att slå numret. Ringa polisen. Kommer väl först till nån jour antagligen, sen till Andersson nere i samhället, tjocken med skägget.
   Jag inser att jag kommer att bli tvungen att bluffa.
   Ja, hej, Rickardsson på Fidenäs här. Jo, du förstår, jag körde på nåt förut, vid Lilla Karlssons. Nä, jag hann fan inte se vad det var, försvann rätt in i skogen gjorde det och, javisst vet du och...
   Behöva höra hans småleenden tillbaka genom luren.
   Hann du inte se vad det var sa du? Vad hade du däruppe att göra då, så här dags?
   Behöva höra hans röda skägg raspa mot luren innan vi lägger på. Jag skakar på huvudet. Sen imorgon på verkstan, Sten och Migga:
   Ute och jagat med amazonen hörde vi? Bjuder du på stek nån dag eller?
   Jag lägger på, tittar på klockan: kvart i nio. Anne och Petra kommer inte ännu på ett tag. Jag går in i köket och sätter mig. Lilla Karlssons väg, kanske tio minuters väg. Det bästa är att åka dit och se efter själv, först. Sen ringa Andersson, kanske. Får ta med nåt att slå med. Släggan, ifall att. Men om det nu är nåt stort då; ett rådjur? Geväret. Enklast att bara ta geväret förresten. Jo, så gör jag. Åka nu med det samma. Och Anders då? Nej du, tack, jag tar det själv, han har ställt till så det räcker. Han kan gott behöva tänka över vad det är han håller på med. Jag tror jag vet vart han har sprungit nämligen, det är samma ställe varje gång. Han tror inte att jag vet om det, men han sticker nästan alltid dit och sätter sig när han försökt villa bort mig en stund. Det är Anne som har talat om det för mig, hon fick se honom där en gång av en slump, när hon promenerade i skogen här bakom huset.
   Jag går in i sovrummet, öppnar garderobsdörren och lyfter ner gevärsfodralet och asken med patroner från översta hyllan. Jag får upp dragkedjan, känner och kontrollerar. Det var min pappas en gång, jag fick det när han dog. Jag har ingen licens på det, men jag provskjuter ibland. Anders har också fått testa.
   Jag går ut i hallen, tar på mig gummistövlar, jacka och kepsen, kliver ut och går över gårdsplanen bort mot Saaben i carporten. Jag trycker upp bakluckan, lägger in geväret och patronasken och ska just öppna förardörren och kliva in. Men jag blir stående med nyckelknippan i handen, stirrar rakt mot skogen där han sprang in.
   Sitta där inne. Och gömma sig. Vad är det, egentligen? Va? Först klanta till det som fan. Och sen? Jo: springa in i skogen. Bara låta nån annan ta hand om alltihop, nån som får dra ut ensam och leta i mörkret, mitt i skogen. Efter nåt... sönder- kört. Visst vet du.
   Fort går jag bort till vedboden, kliver in, tänder över hyvelbänken och plockar ner den stora ficklampan från hyllan invid fönstret. Jag stänger dörren hårt bakom mig. Han ska inte tro att det går så jävla lätt jämt. Inte den här gången.
   Jag kastar en blick mot det upplysta huset, och sen en mot Saaben, innan jag går in i skogen på samma ställe som förut. Jag rör mig sakta för att inte riva mig eller snubbla. Med ficklampan kommer jag lätt att, hitta hans ställe, det gäller bara att först komma fram till stigen.
   Snart är jag där, stigen är bred med tjocka gran- och tallrötter slingrande tvärs över. Jag släcker ficklampan. Träden står glest, fortfarande syns lite ljus över himlen åt väster. Jag börjar gå, försiktigt, för att inte höras på avstånd. Då skulle han väl bara springa sin väg igen.
   När jag närmar mig gläntan kliver jag ännu tystare. I gläntans andra ände börjar en av Danskens åkrar. Och ungefär hundra meter bort, vid ena sidan av åkern, finns ett gammalt jaktpass. Jag vet inte om det används längre. Jag ser det knappt i halvmörkret, det hörs nästan inga ljud, bara en fågel som ropar i närheten. Han kan ju i och för sig ha stuckit nån annanstans.
   Mina stövlar låter nästan ingenting medan jag tar mig framåt, åkern ligger ljusbrun vid sidan om mig, jag kommer allt närmare passet, snart är jag bara en femton meter ifrån.
   Jag kliver hastigt fram och ställer mig vid stegen så att jag blockerar vägen ner. Jag tänder ficklampan.
   »Anders!«
   Det rycker genast till däruppifrån.
   »Kom ner. Vi ska upp till Lilla Karlssons.«
   »Det kan du glömma!«
   Jag ser mig omkring.
   »Ja, jag har inte ringt polisen om det är det du tror.«
   Han svarar inte.
   »Anders, nu kommer du ner!« säger jag lite högre.
   Det hörs ingen reaktion. Det här är ju inte riktigt klokt.
   Jag klättrar uppför dom första av stegpinnarna, och kommer upp med ansiktet ovanför golvet. Han sitter på kanten, med böjda ben och dom bara armbågarna mot knäna, ser ut över åkern. Med ens upptäcker han mig, kommer på fötter.
   »Ta det lugnt nu Anders!«
   Vi stirrar på varandra några sekunder, jag klättrar inte högre. Måste ta honom smart nu.
   »Anders, nu följer du med, vi åker upp till Lilla Karlssons
   och ser efter vad det var för nåt.«
   Han skakar på huvudet, står helt stilla.
   »Det behövs inte, för det sprang in i skogen!«
   »Fattar du inte... att man måste se efter vad det är!«
   »Nej, det är helt meningslöst, för det försvann!«
   Jag ser på honom ett tag, och klättrar nerför stegen.
   »Jag väntar här. Tills du kommer ner!«
   Inte ett ljud. Det går kanske en tio sekunder.
   »Det var du som körde, och då är det din skyldighet, fattar du, din skyldighet, att försöka ta reda på vad det var!«
   Han rör sig fortfarande inte däruppe. Jag lägger armarna i kors, står och andas den fuktiga luften.
   »Men kom nu Anders! Fattar du illa eller!«
   Tystnad, bara tystnad till svar. Jag andas djupt, det bultar i tinningarna på mig. Herregud, men... ja, han tigger ju om det.
   »Anders«, säger jag långsamt, »om du inte kommer med nu så går jag raka vägen hem och ringer polisen och säger precis som det är. Att du för det första körde bil, och att du för det andra körde på nåt, och att du sen för det tredje bara smet. «
   Jag väntar några ögonblick, låter det sjunka in.
   »Du fattar va... du fattar att det inte blir nåt körkort för dig då, du fattar det va?«
   Jag hör hur det dunsar i en av brädorna däruppe.
   »Men vi kommer ändå inte att hitta nåt!«
   Jag står stilla, tänker. Varför tjatar han så om det för, att vi inte kommer att hitta nåt? Har han ljugit ihop alltsammans? Nej, varför skulle han göra det? Och bucklan. Och slamsan: han har ju kört på nåt, det är inte det.
   Jag inser med ens. Kanske inte så svårt att räkna ut egentligen. Han vågar väl inte, helt enkelt. Han vågar nog fan ta mig inte åka dit. Jag blåser ut luften ur lungorna:
   »Anders, nu får du ta och komma ner! Nu får du lägga av, nu åker vi dit!«
   Fortfarande ingen reaktion. Jag ska just stiga upp på stegen igen för att gå upp och hämta ner honom när jag hör, att han faktiskt tar ett steg över golvet däruppe. I nästa sekund har han börjat klättra nerför stegen. Jag flyttar mig för att inte stå i vägen. När han är nere på marken säger han tyst:
   »Vi kommer ändå inte att hitta nåt.«
   Jag svarar inte. Fem minuter. För att komma nerför en stege. Fan inte riktigt klokt.
   Jag går mot gläntan, han följer efter strax bakom mig. När vi kommer upp på stigen upptäcker jag att han ju bara har sockar på fötterna, och inte mer än T-shirt på överkroppen. Jag säger inte ens nåt om det, själv går han helt tyst. Vi kommer fram till buskagen, tränger oss snabbt igenom dom och är snart tillbaka på gårdsplanen. Jag går fram till Saaben, stiger in, startar, trycker upp passagerardörren åt honom och han sätter sig. Jag slår på helljuset och kör ut på grusvägen och nerför backen. Så där ja. Så jävla lätt ska han inte tro att det går.
   I korsningen tar jag höger och fortsätter uppåt, förbi Danskens åkrar och in i skogen. Himlen är nästan helt mörk ovanför grantopparna. Jag säger ingenting, inte han heller. Efter svängen vid Stora Sten börjar groparna. Jag får gå ner på ettan, bilen skumpar fram, vi sitter och bara stirrar ut i det starka ljusskenet framför huven. Vem fan är det som har ansvaret för dom här vägarna egentligen?
   Snart blir det jämnare och jag kan öka farten. Efter att ha åkt långsamt och snabbt omvartannat i nästan tio minuter närmar vi oss Lilla Karlssons.
   Jag stannar mitt i den långa kurvan.
   »Var det här? «
   Han höjer armen och pekar mot en punkt lite längre fram. »Där nånstans.«
   Jag stannar motorn, men låter helljuset vara påslaget. Jag kliver ur och stänger dörren. Han sitter kvar, och jag tittar på honom genom vindrutan. Men han tittar inte på mig utan snett framåt, in skogen. Men... herregud. Jag öppnar min dörr igen.
   »Men kom nu då, du måste följa med fattar du väl!«
   Jag stänger dörren hårt och börjar långsamt gå framåt. Efter ungefär femton meter vänder jag mig om. Han har fortfarande inte stigit ur. Ja - men! Jag går fort tillbaka, drar upp passagerardörren och tar tag i hans ena axel.
   »Nu kommer du med säger jag!«
   Han sliter sig lös med ett kast inåt bilen, jag backar ett steg. Jag ser noga på honom där han sitter i sätet, vi andas fort.
   »Vad fan håller du på med? Tror du att du kan göra precis som du vill eller? Vi måste ju ordna det här nu! «
   Jag backar ett par steg till, vänder mig mot skogen, andas ut häftigt. Träden står tätt, det ser alldeles svart ut en bit in. Då hör jag att han stiger ur bilen. Jag söker hans blick.
   »Redan!«
   Han säger inget, går bara några steg, i sockarna. Fan inte klokt det här.
   »Nu får du visa. Exakt!« Han går ytterligare några steg med blicken ner i gruset.
   Vägen är en gröngrå matta av grus och barr och smågrenar, över den sträcker sig våra långa skuggor. Där syns inga spår efter hjulen. Långsamt fortsätter han framåt.
   »Men säg nåt då! Var det här?«
   »Nja«, säger han, lågt. Han går lite till, innan han stannar och pekar. »Här. Ungefär här tror jag.«
   Inga märken efter däcken här heller.
   »Men... här är ju inga bromsspår?«
   Han svarar inte.
   »Hallå, jag pratar med dig! Du bromsade väl? Var är spåren?«
   »Nä, jag hann inte«, säger han, »det gick så fort säger jag ju!«
   Jag nickar. Låg väl i nittio säkert.
   »Jaha«, säger jag, »och åt vilket håll försvann...« Jag får göra en paus. »...försvann det som du körde på då?«
   Han skakar på huvudet.
   »Jag vet inte.«
   Jag suckar igen. Det här är verkligen helt otroligt, ingenting vet han. Jag går några steg, stirrar ner i marken. Där ligger inget annat än svarta sniglar och barr och sten och löv. Men här måste ju finnas nånting. Bara vi är på rätt ställe.
   »Är du helt säker? På att det var här det hände?«
   Han ser sig omkring igen.
   »För vi kan fan inte gå omkring på måfå!«
   »Nej... visst.«
   »Så du är helt säker alltså?«
   »Ja. Jag tror det.«
   »Tror?«
   »Ja, jag vet inte! Det gick alldeles för fort ju!«
   Jag nickar. Nänä, alright då. Han vet väl helt enkelt inte. Det hörs också, på rösten. Vi får väl leta då.
   Jag ser längs vägen. Det enklaste är att ta varsin halva bara, han den högra, jag den vänstra.
   »Nu delar vi på oss och letar, efter spår eller nåt. Du börjar därborta, så tar jag den här biten.«
   Vi flyttar oss så som jag pekat. Jag böjer mig fram och stirrar ner i marken medan jag börjar gå tillbaka mot bilen, han är snett bakom mig. Jag ser ingenting annat än sten och löv och småkvistar.
   Vi fortsätter. Snart är vi nästan framme vid bilen. Jag gör en gest, och vi går hela vägen tillbaka och börjar om, längre bort.
   »Titta i dikena också.«
   Hela tiden ser jag hit och dit ner i vägen. Det börjar bli jobbigt för ryggen, jag får räta på mig - och just då råkar jag vända mig om. Jag ser honom sitta på huk vid vägkanten, en tio meter bakom mig, han rör lite med ena handen i gruset. Jag går hastigt tillbaka till honom.
   »Har du hittat nåt?«
   Han reser sig.
   »Nä!«
   Va? Vadå?
   Jag tittar ner i marken där han suttit. Där syns bara en svart jordfläck. Jag pekar på den.
   »Nähä. Och vad var det här då?«
   »Nä, inget. Det var ingenting. Jag bara... «
   Han blir tyst. Jag väntar lite.
   »Du bara... ?«
   »Nä...inget.«
   Jag ser noga på honom. Inget? Tror han att jag är helt slut eller?
   »Du«, säger han plötsligt, »förresten så... vet jag faktiskt
   inte, om det var...ja precis här alltså. Det kan ha varit därborta, också.«
   Han pekar på en punkt längre bort i kurvan, bakom bilen. Det är kanske trettio meter dit. Jag ser på honom igen, han möter inte min blick. Där borta? Visst. Klart att det var där borta.
   Jag tittar på fläcken igen, söker med blicken fram och tillbaka i gruset runtomkring. Långsamt säger jag:
   »Men du var ju säker sa du. På att det var här?«
   »Nä, det sa jag inte alls. Jag sa att jag inte visste!«
   Jag tittar mot vägkanten, sen tillbaka på vägen igen, snabbt, hit och dit. Han står fortfarande och stirrar på kurvan.
   »Jo... det var nog där borta det hände faktiskt. Jag känner igen mig... Det där trädet.«
   I dunklet bakom bilen syns en stor död tall som hänger ut en bit över vägen. Jag tittar på honom.
   »Jo, det var där, jag är säker. Vi åker dit bort och letar istället.«
   Han ser fortfarande inte på mig. Jag rör mig inte.
   »Anders«, säger jag lugnt och pekar ner på fläcken, »varför satte du dig på huk just här?«
   »Vadå?« kommer det snabbt.
   »Jo, jag undrar bara hur det kom sig att du satte dig och började röra i gruset just här?«
   »Vadå? Jag har inte rört i gruset!«
   Jag stirrar på honom. Inte rört i gruset? Jag höjer sakta handen mot honom.
   »Du. Inbilla dig aldrig... att du kan lura mig.«
   Jag tar några steg mot vägkanten, kliver ut i det höga gräset bredvid. Där är ojämn mark, och daggigt, intill löper ett litet dike. Jag ser noga utmed marken. Måste finnas nånting. Jag stirrar ner i det våta gräset, letar med blicken längs några nerfallna grenar, en sten, en sten till. Ingenting. I ögonvrån ser jag att han hela tiden följer mina rörelser. En bit från vägen står en låg stubbe. Jag går sakta fram till den, det växer fullt med ljusa lavar ovanpå. Han ser fortfarande på mig, jag undersöker stubben. Ingenting där heller.
   Jag tar några steg till genom gräset. Det är tjockt och luktar av daggen. Inget annat, ingenting. Fan också.
   Jag tar av kepsen och drar handen genom håret, ser längs vägen. Åka bort till det andra stället då, vid det döda trädet? Äh, han ljuger ju, det finns inget där.
   Jag går en bit framåt, en bit tillbaka, framåt igen, fortsätter. Till slut stannar jag helt, lägger armarna i kors. Nähä, fan, blir tvungen att åka hem alltså. Och ringa Andersson. Vad är klockan förresten?
   Jag drar upp vänsterhanden och tittar på armbandsuret, kvart över nio.
   Samtidigt upptäcker jag nåt.
   Handryggen är röd, klibbig.
   Jag ser mig omkring, och på handen igen, känner på det röda. Jaså, minsann.
   Jag går tillbaka några steg, stirrar ner i gräset, på stenarna. Varifrån? Jag får syn på stubben igen, kliver ner till den, sätter mig på huk intill. Längs sidan som ligger i skugga ser jag nu en bred mörk rand. Jag lägger fingrarna mot den, och håller upp dom i ljuset.
   Röda.
   Jag nickar, tittar på honom. Vad fan trodde han egentligen om en. Jag tar några snabba steg upp på vägen igen, går rakt fram till honom och håller handen upp i hans ansikte.
   »Vet du vad det här är?«
   Han riktar blicken ner i marken.
   »Blod! Fattar du, blod! Så det var här, det var här du körde på nåt, och inte där borta vid nåt jävla träd! « Jag smetar fingrarna mot varandra, trycker upp dom mot hans ögon. »Ser du? Ser du?«
   Han kastar en snabb blick på det röda, nickar. Jag vänder mig om och tittar in i skogen bakom stubben. Där är nästan bara tall och gran.
   »Nu går vi in här och letar!«
   Jag ställer mig bakom honom, tar tag om hans axlar och pressar för att han ska röra sig framåt.
   »Vad fan håller du på med?«
   Jag håller hårt om axlarna.
   »Joo! Nu går vi in här, och du går först!«
   Han försöker rycka undan axlarna.
   »Men jag har ju fan inga dojor ens!«
   »Nu går vi in säger jag!«
   »Men jag vill inte!«
   Han skriker plötsligt till och gör sig fri. Jag bara tittar på honom. Han pressar hakan mot bröstet.
   Jaha. Anders vet du. Ska väl... börja lipa nu också. Jag tittar in mot skogen. Måste verkligen ta honom smart nu.
   »Du... « Jag är tyst ett kort slag. »Jag går först då. Så kan du följa efter bakom?«
   Jag kliver ut i gräset och vänder mig om. Han rör sig inte. Jag tar ett par steg.
   »Jo, kom nu. Jag kan gå först.«
   »Men jag har inga skor ju.«
   Hans röst är sprucken. Jag står stilla ett par ögonblick och går sen fram till stubben och sätter mig, drar av mig gummistövlarna och kastar upp dom på vägen.
   »Dom är för stora«, säger han.
   »Nä, du kan nog ha dom.«
   Han står och tittar på dom. Till slut böjer han sig fram och plockar upp dom, och tar dom på sig. Jag reser mig, känner daggen tränga in genom sockarna. Jag går fram till diket, snavar nästan ner i det, får ta ett snabbt hopp över. Till slut kommer han efter mig, hoppar över han också.
   Vi går in bland granarna. Dom står glest i början men sen blir det snårigare, han är alldeles bakom mig. Vi fortsätter inåt. Träden står allt tätare. Det blir mörkare omkring oss, billjusen räcker inte till, det är bara på sina ställen som en strimma letar sig in. Vi flyttar oss mycket långsamt, jag får hålla i grenar för att dom inte ska piska till honom, vi hukar oss, är kanske tjugo meter in. Med ens stannar jag. Framför oss växer grenarna ännu tätare, vi blir tvungna att bryta av dom för att kunna ta oss vidare. Skulle ha tagit med ficklampan från bilen.
   Vi blir stående några sekunder.
   »Äh!« säger jag, och försöker fortsätta ändå.
   Jag tvingas nästan lägga mig ner för att komma förbi en tjock gren. På andra sidan är det bara grenar överallt, både nere vid benen och i höjd med överkroppen. Jag ser åt olika håll, försöker vänja ögonen vid mörkret.
   Jag blir plötsligt stående alldeles stilla; jag lyssnar. Det är nånting.
   »Sscchh!« viskar jag.
   Det är nästan helt tyst runt omkring, förutom vinden som drar genom trädtopparna ovanför våra huvuden. Men så hörs det igen. En kort flåsning. Vi står båda helt stilla, han måste också höra det. Sen kommer längre ljud, pipiga. Så nya flåsningar. Alldeles i närheten.
   Med ens kommer jag på:
   Helvete! Geväret.
   Jag ser mig snabbt omkring, på honom, och runt igen. Det är bara mörker åt nästan alla håll.
   »Anders!« viskar jag, »vi går tillbaka till bilen!«
   Han står orörlig ett ögonblick.
   »NU!«
   Jag tränger mig under den tjocka grenen. Han knäcker av nåt med ena armen, en kvist.
   »Tyst!«
   Jag vänder mig inte fler gånger, går bara framåt, får ducka under grenar, kliva över dom, jag river mig i ansiktet. Med ens går jag rakt in i hans rygg, han har stannat precis framför mig.
   »Fortsätt!«
   Han står still, grenverket är en tät vägg på båda sidor, jag kommer inte förbi. Jag slår till honom med handflatan i ryggen.
   »Vad håller du på med? Fortsätt!«
   Han flyttar sig ändå inte, hans huvud är vänt åt sidan. Han står och pekar upptäcker jag.
   Bara en fyra, fem meter ifrån oss, vid foten av en granstam, hänger några stora grenar nere i marken, där är nästan helt mörkt. Alldeles innanför grenarna syns konturerna av nåt. Det hörs nya pip och flåsningar. Jag ser mig noga omkring, söker av skogen runt oss. Ljuden kommer från granen. Jag pressar honom hårt framåt nån meter, så jag kan tränga mig förbi, vi andas båda mycket tyst.
   Jag går försiktigt fram till grenarna, viker långsamt undan den första och tar ett steg in, han är alldeles bakom mig. Vi ser samtidigt ner på det som ligger där.
   Det är en kalv. En vanlig kalv, en brunvit. Den har hamnat på sidan. Ena benet vilar ovanpå kroppen i en underlig vinkel, det rinner blod från munnen. Det är mycket blod på marken.
   Varifrån? Här finns inga bönder i närheten, här är bara skog. Dansken då förstås. Men han har inga kor.
   »Jaha«, säger jag.
   Vi står stilla några ögonblick, hela tiden hörs ljuden. Jag ser bort mot strålkastarljuset.
   »Vi måste ha gått förbi den nyss.«
   Kalven drar lite med huvudet längs marken.
   »Ja du, mycket ska man se«, säger jag.
   Han sätter sig med ens på huk, och lägger några fingrar mot kalvens ena bakben. Det rycker till. Jag viker undan grenen och kliver ut mot vägen.
   »Vänta här.«
   Jag tränger mig hastigt fram den sista biten mellan träden, hoppar över diket och kommer strax bort till bilen, öppnar bakluckan och plockar fram geväret och patronasken. En kalv här, mitt i skogen. Måste ju har rymt långt bortifrån. Norrifrån, från nån gård vid Nara kanske? Jag fäller fram pipan, trycker i två patroner, stänger igen, säkrar. Jag tittar på geväret, väger det i händerna. Nu så. Är det han som ska få göra det.
   Jag armbågar mig förbi dom första granarna, får gå långsammare och böja ner huvudet den sista biten. Han sitter fortfarande på huk bredvid kalven. Jag håller fram geväret mot honom.
   »Här.«
   Han sitter orörlig. Jag håller geväret ännu närmare.
   »Här säger jag!«
   Då hör jag nåt. Det är en annan sorts flåsningar än förut. Han gråter. Jaså, jaha. Jag ser ner mot kalven, lägger en hand mot hans axel.
   »Men Anders, du kan inte låta den ligga!«
   Det är helt tyst, han tittar inte ens åt geväret. Han reser sig plötsligt, ser mig i ögonen, kinderna är alldeles våta, han skakar på huvudet. Jaså, samma stil, till och med nu.
   »Det var ju du som körde Anders.«
   Han skakar på huvudet igen och pekar på kalven. Den ligger stilla, och är alldeles tyst. Det blänker från allt blod på marken runt omkring.
   Jag tittar på honom. Han nickar. Jag böjer mig fram och känner över halsen på kalven. Där rör sig ingenting. Jag håller kvar greppet, låter det gå en tio sekunder. Men, nej. Ingenting. Jag reser mig, och torkar av handen mot byxorna. Jaså. Så han... slapp undan i alla fall. Jag fäller snabbt upp gevärspipan, skakar ut patronerna. Typiskt. När vi hittade den och allting. Så jävla typiskt.
   Jag tittar ner på kalven igen, huvudet är böjt bakåt, mot manken. Fast. Kanske lika bra ändå. Han skulle säkert ha skjutit bredvid. Eller in i skogen. Eller nåt annat idiotiskt.
   Vi står och tittar. En kalv. Jaja. Jag ser på honom igen. Han bara står där och glor, snörvlar fortfarande. Nä, nu är det väl nästan dags va? Nu räcker det.
   Jag håller undan grenen för honom.
   »Anders, det är sånt här som händer. Kom nu.«
   Han rör sig inte. Nähä? Ja, det kan man väl i och för sig förstå. Att det här är lite så där för honom, okej, det kan man begripa. Men nu är det väl nog. Nu har han ju stått här ett tag.
   »Jo, nu åker vi hem. «
   Han är helt stilla.
   »Anders. Det är ju över nu, det är inget att göra.«
   Han rör sig ändå inte. Måste... ta honom smart. Annars blir vi stående här. Jag ser mig om, upptäcker på nytt grenen som jag håller i, jag greppar tag om den lite närmare stammen, och knäcker av den, jag tar grenen bredvid och gör likadant. Det blir två väldiga ruskor.
   Försiktigt brer jag ut dom över kalven, medan jag tittar upp på honom.
   »Så?«
   Han rör sig inte först. Sen nickar han, långsamt. Efter några sekunder tar han ett steg baklänges och börjar gå.
   Tysta rör vi oss genom snåren tillbaka mot Saaben, han huttrar lite, torkar av snoret med underarmen. När vi är ute på vägen tittar jag på mina sockor, dom är fulla med småpinnar och barr. Jag drar av mig dom och slänger dom vid vägkanten. Jag lägger in geväret i bakluckan, vi stiger in, jag startar, vänder och kör tillbaka, samma väg som förut. Groparna kommer, jag sänker farten. Att en kalv rymmer; det är sånt som händer, det är ingen som kommer att fråga efter den. Jag sneglar på honom. Han stirrar bara ut genom vindrutan.
   Till slut når vi fram till Stora Sten, jag tar till vänster och så sista biten nerför backen före avtagsvägen upp mot huset. Annes Renault står redan i carporten. Genom fönstret ser jag henne röra sig inne i huset. Jag parkerar bredvid amazonen. Amazonen ja. Med bucklan. Jag borde väl kanske berätta för honom. Han ska precis kliva ur.
   »Vänta. «
   Han hejdar sig mitt i rörelsen. Jag tittar ner i instrumentbrädan.
   »Du...«
   Jag tittar över axeln in mot huset, sen på honom. Fast förresten. Vad ska det vara bra för? Nej, jag säger inget. Det är inte hela världen. Han kan gott tro det, att den ska säljas. Tills imorgon kan han få tro det.
   Han stirrar på mig.
   »Nä, förresten«, säger jag, »det var ingenting.«
   Han ser på mig ytterligare ett ögonblick, kliver sen ur och slänger igen dörren och går mot ytterdörren.
   Jag stiger ur strax efteråt - och kommer på en sak. Geväret. Måste låta det ligga, annars frågar väl Anne. Jag öppnar bakluckan, och virar in fodralet och asken i en filt.
   Han har redan hunnit in till soffan i tv-rummet när jag kliver in i köket, Petra ligger på golvet och leker med ett plastdjur.
   »Men där är du ju«, säger Anne, »var har ni varit?«
   Ska väl hon börja.
   »Men... du är ju alldeles blodig?«
   Jaså? Ja, det är jag kanske. Hon kommer fram till mig för att titta närmare, i ansiktet. Då upptäcker hon nåt annat.
   »Men du har ju inga skor på dig?«
   Jag ser ner på mina bara fötter.
   »Näe. Nä, vi var tvungna att åka ut på en grej.«
   »Utan skor? Vad var det för en grej?«
   Det kan hon ju tro. Att hon får reda på nånting.
   »Äh. Inget.«
   Hon skulle ändå aldrig fatta.
   Hon skakar på huvudet, hämtar hushållspapper och väter det under kranen, ska börja tvätta mig.
   »Äh«, säger jag, och tar ett par steg bort från henne, fram till bordet. Medan jag stirrar ner på det som är kvar av hamburgarna hör jag från rummet intill att han höjer volymen på tv:n.

Ur Landhöjning två centimeter per natt: noveller, Norstedts, 2000.


Närstudium
   
   1. Hur förstår pappan att det har hänt något under Anders tur med bilen till Hagen?
   
   2. Vilken är pappans första tanke när han får veta på vilket ställe olyckan har hänt?
   
   3. Hur reagerar Anders till slut när pappan upprört ställer frågor och anklagar honom?
   
   4. Vart tar Anders vägen?
   
   5. Varför ringer pappan aldrig till polisen?
   
   6. Vad är det pappan inser när han hämtar Anders ute vid det gamla jaktpasset?
   
   7. Vad gör Anders för att slippa gå med in i skogen och leta?
   
   8. Vad vill pappan att Anders ska göra med kalven?
   
   9. Hur reagerar pappan när Anders sitter vid kalven och gråter?
   
   10. Vad gör pappan för att få Anders att lämna kalven och gå tillbaka till bilen?


Funderingar
   
   »Det gäller att ta honom smart i såna här situationer« är en tanke som pappan upprepar. Vad menar han med det?
   
   När pappan upptäcker att Anders gråter vid kalven, tänker han: »Jaså, samma stil, till och med nu.« Hur tolkar du det?
   
   När det visar sig att kalven är död tänker pappan att Anders »slapp undan i alla fall. Vad var det som Anders slapp undan?
   
   Hur skulle du vilja beskriva förhållandet mellan pappan och Anders? Vad är det hos Anders som gör pappan så missnöjd och irriterad? Varför är Anders så avvisande?


Diskussion

   Som läsare blir man irriterad på pappan. Vad är det hos honom som man hakar upp sig på? Föreställ dig den idealiske pappan. Hurdan tycker du att han ska vara? Hur skiljer han sig från novellens pappa?
   
   
Eget skapande
   
   Anders mamma vill veta vad som har hänt men pappan tänker inte berätta. Hon frågar därför Anders men han är också ganska förtegen. Hur bär hon sig åt för att få Anders att berätta? Föreställ dig en scen där hon är ensam med Anders. Vad säger hon? Vad svarar Anders?
   

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki